Redan från dag 1 så visste jag att du skulle bli en speciell person i mitt liv, jag visste inte va det va du skulle bli i mitt liv, men ja visste att det va något speciellt med dig. När vi började skriva så va det som att vi redan hade känt varann i typ 3 år! Och du blev faktiskt en väldigt speciell och viktig person i mitt liv. Trots allt vi gick igenom, så blev du min! Och våra bråk vi hade innan vi träffades... tärde på mig. Men sen träffades vi för första gången efter 6 månader! Och det va som att allt det dåliga försvann från mitt liv. Då förstod jag att du va min missing peice. Och för varje gång som jag föll ner i mörkret, så kom du och hämtade upp mig. Och om det inte va för dig... så hade jag inte levt idag!
När vi träffades för första gången, så fick ja känna dina kramar. Och wow säger jag bara! Det va som att "äntligen". Äntligen fick jag känna något fantastiskt. Äntligen fick jag träffa dig! Och desto mer vi träffades, desto mer föll jag för dig.. och även om vi idag är ihop, så får du mig å falla mer å mer för varje dag! Och trots att vi har våra ups and downs... så kommer det alltid vara du å jag. Det kommer vara vi två mot allt. Och att jag får känna dina kyssar och kramar varje dag, är en känsla som är obeskrivlig!
Jag vill leva med dig tills vi dör. Jag vill somna i dina armar varje kväll, och vakna upp bredvid dig varje morgon. Och en vacker dag, så kommer det hända.
Du är det bästa som har hänt mig, och jag kan inte se min värld utan dig i den. Du är den ända som förstår mig på riktigt! Du är den ända jag känt något såhär otroligt starkt för! Och även om du skulle försöka få mig att lämna dig, så skulle du aldrig bli av med mig! Jag kommer aldrig att lämna dig. Och jag kommer ALDRIG hitta någon så perfekt som du! Lixom allt vi gått igenom tillsammans, har gjort oss starkare än nånsin. Och om jag skulle förlora dig, skulle jag förlora mig själv. Jag skulle inte klara mig utan dig! Du är the love of my life. Du är speciell, och jag älskar dig ännu mer för det! Och du får mig å tro på att äkta kärlek faktiskt finns.
Du får mig att bli så lugn, som ingen annan fått mig å bli. Så fort jag får känna din närhet, så känner jag mig trygg. Och du får mig att vela bättra mig själv, vilket ingen annan nånsin fått mig å vela! Och då förstår du nog hur speciell och viktig människa du är i mitt liv! Du är allt jag nånsin letat efter, och du kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta.
Du gjorde mig hel igen. Och jag är så tacksam över att få ha dig i mitt liv, och att få vara en del av ditt liv oxå. Jag älskar dig❤️
❤️15/6-19❤️
Om man blir sårad om å om igen, är jag ens menad för å vara med någon då? Lixom, ja har blivit sårad 10000 gånger, men ändå så fortsätter det lixom? Det tar inte stopp, det e som att så fort jag faller för någon, så känner personen inte samma. Och just nu, så känner jag att... hon å jag kanske e menade för varann? För det känns som att vi på något sätt klickar, men på ett annat sätt typ? Det e skit svårt å förklara... men iaf. Jag känner att jag kan ge upp ALLT för henne! Jag skulle göra ALLT för henne! Å att få lixom vakna upp till att hon ligger å sover bredvid mig, det hade gjort mig så glad. För då... då hade jag fattat, att den här tjejen e så fucking fin, å att jag har henne, att jag äntligen har vunnit hennes hjärta. Jag älskar henne, men jag är så rädd. Jag är så rädd för att bli sårad igen! Och jag vet verkligen inte va ja ska göra längre. Finns det ens något ja kan göra? För jag är alltid snäll mot henne(såvida jag inte e sur på henne), skulle aldrig såra henne med flit, ger henne komplimanger dagligen. Jag klarar mig inte utan henne, hon är som en drog för mig. Ja kan inte vara utan henne i ens 1 timme! Jag är förälskad, men jag är så rädd. Och om jag är rädd, då backar jag bak. För jag vill inte komma för nära, för att jag sen kanske kommer å bli lämnad. Det e nog bara rädsla helt enkelt. För jag är ju 110% säker på att... jag är förälskad i henne, och att jag aldrig kommer ge upp på henne. Jag kommer aldrig lämna henne! För jag älskar henne. Å det finns inget jag eller någon annan, kommer att kunna ändra på.
Ska sova nu, så sov så gott peepz! Så får vi se oxå om jag lägger upp något imorgon!
PÖZZ PÅ ER;*
Varför kan det inte bara vara så att två personer faller för varann? Att allt annat inte spelar någon roll, oavsett vad det är! Å varför ska det vara så jävla jobbigt att få ett brustet hjärta? Att det går så långt att man bara går in i ett mörker lixom? Och att man skadar sig själv, för att kunna hantera smärtan inom sig? Jag förstår verkligen inte varför det ska vara såhär! Om två personer klickar, varför är det så svårt för den andra personen, att den personen inte ens försöker tänka efter va den vill? Vissa saker är dock förståeligt, att ibland kan det inte funka mellan två personer, oavsett om båda försöker känna efter vad dom känner. Hatar verkligen den här känslan, den här mörka känslan. Trodde aldrig jag skulle känna såhär igen, men man kan ju aldrig styra över sina känslor! Å det e ju jobbigt lixom! Saken är den att...det e svårt, å det kommer fortsätta va jobbigt för mig. Men jag får inte ge upp hoppet! Även om mitt liv börjar gå åt helvete, så får ja inte ge upp! Jag har så mycket att leva för, å har dessutom inte fått uppleva allt än! Å sen är det så att ja verkligen behöver röka, för å kunna lugna ner mig lite åtminstone. Men jag känner mig så tom typ? Jag har givit så mycket av min tid, till andra personer som inte har uppskattat den! Å jae kär, men hon jag är kär i, är så oklar, å det blir föööör mycket för mitt huvud! Mina tankar kan verkligen börja snurra runt i huvudet. Speciellt när jag går igenom något jobbigt, å när jag inte kan förstå vad en person typ vill få ut av mig? If that makes sense. Jag ska försöka sova nu iallafall! Godnatt på er;*
Det va ett tag sen jag skrev här på bloggen, men jag behövde lixom bara få skriva av mig lite!
Jag trodde att jag skulle klara mig bra utan dig.. det kändes verkligen som att allt va bra nu. Men.. varför gråter jag fortfarande över dig? Över våra minnen vi skapade? Jag kommer ihåg allt i minsta detalj... som när du skrev på min arm ”hanna är bäst
Varför dyker du fortfarande upp i mitt huvud? Varför just det där vackra leendet? Asså jag orkar inte detta mer... det värsta är att jag inte kan gå tillbaks i tiden, till när vi såg varann första gången på frukosten (inne på bup akuten), asså jag blev så jävla kär man bara kunde bli! Jag blev förälskad tyvärr... och jag kan inte göra något åt det, jag kan inte sluta älska dig bara för att du har lämnat mig! Jag kommer helt säkert fortsätta tänka på dig, å på alla våra skratt, våra argument, våra chatter, ALLT! Jag gråter verkligen nu när jag skriver den här texten, för detta...e den sista texten om dig i huvudtaget!
Jag hoppas verkligen att du börjar må bra snart! Du e en väldigt fin person, glöm aldrig det! Jag har aldrig hatat dig, jag har bara hatat alla situationer vi vart i oså... och jag är impulsiv av mig osv... förlåt för all skit ja givit dig... jag vet att du klarar dig igenom ditt mående... jag tror på dig
I det här inlägget tänkte jag skriva lite om mina handlingar, som nästan förstör mina vän-relationer. Men den här texten e väll såklart ägnad till dig!
Jag är en person som har haft det väldigt upp och ned det senaste året! Och mitt mående har försämrats, jag känner helt enkelt inte igen mig själv. Jag har börjat agera jätte konstigt, i vissa situationer. Jag har blivit utåtagerande, jag har börjat använda fula könsord mot folk...jag är helt enkelt inte mig själv. Det känns som att jag är i en annan dimension av något slag, och det gör mig livrädd. När jag blir arg eller ledsen, så är jag väldigt impulsiv.. jag kan skriva väldigt konstiga/elaka saker, både till folk och här på bloggen. Och jag vet inte riktigt vad det är som gör att jag agerar på ett sånt här sätt...är det just nu pga min medicin? Är det pga min impulsivitet? Jag vet helt enkelt inte det.
Och nu kommer vi till en helt annan sak... det är inte förs än nu som jag insåg vad jag har gjort, speciellt mot en specifik person.. som är typ den enda jag skrivit om här på min blogg. Jag kände kanske just då när jag skrev alla inlägg på bloggen, att det inte skulle skada henne. Men jag är så j*vla dum! Hur kan jag inte ha fattat att hon kunde bli ledsen av det jag skrev? Hon har ju all rätt i världen att vara sur på mig! Varför ska jag vara sur på henne? Hon har inte gjort något mot mig! Ingen kan styra sina känslor lixom! Gillar hon inte mig tillbaka, då får jag bara försöka ta in det i min skalle. Både hon och jag mår dåligt, och sen att jag typ kastar massa skit på henne när hon redan mår dåligt, det är inte okej från min sida! För sån är ju inte jag, jag är inte en sån som är elak! Jag vet inte riktigt vad det är som har fått mig att göra som jag gjort.. är det för att jag är en impulsiv person? Är det för att jag kanske känner att jag bara behöver få ur mig all ilska? Men även om jag behöver få ur mig all min ilska, så ska inte hon behöva ta den skiten! För lixom hallå Hanna? Det är din första förälskelse vi snackar om här, du kan inte behandla henne på det här sättet! (Snackade till mig själv där). Och helt j*vla ärligt, så vill jag jätte gärna ha henne som vän, än ingenting! Och att jag drog upp massa saker nu när vi båda va inlagda samtidigt, det va nog bara för att jag va så osäker, såå himla osäker, på hur jag skulle bete mig i närheten av dig typ! Eller mer såhär... jag visste inte hur jag skulle hantera den situationen jag fick oss att hamna i, alltså det e så himla svårt att förklara. Men iallafall...jag är en sån som verkligen ”overthinking to much”, alltså till exempel: på vad du tänker, och typ ”varför gör hon si å så”. Men det är bara den jag är, alltså det med övertänkandet! Jag vet helt ärligt inte vad jag försökte få ut på vårt ”samtal” vi hade förra veckan. Jag tror helt ärligt att jag bara ville snacka med dig. Och med tanke på att vi båda inte visste hur länge vi skulle vara inlagda, så va det ju bra att vi kunde prata just då! Och du kanske inte såg det som något ”stressande”, alltså att vi va inlagda samtidigt, men däremot så va jag väldigt stressad....och helt ärligt så hoppade mitt hjärta över ett slag för varje gång jag såg dig.. men nog pratat om det lixom! Det jag försöker göra nu, det är väll att försöka förklara mig på bästa sätt. Och om du ser det här, så vill jag att du ska veta A*****... att om vi skulle bli inlagda samtidigt igen nån gång i livet, så ska du veta att jag menar absolut INGET illa mot dig, när jag kanske får mina j*vla utbrott, eller säger att jag ”hatar” dig.. för det borde du kanske redan ha listat ut...att jag verkligen inte hatar dig! Hur kan man hata någon man är kär i? Det går inte! Igår skrev jag med min fina vän S***, och när jag skrev till S*** såhär ”jag hatar henne”, då svarade S*** ”nej det gör du inte”... och då brast jag ut i gråt, för hon hade sååå rätt! Men det jag försöker säga dig nu A*****.. det är väll att jag är så himla ledsen för allt jag gjort mot dig, FÖRLÅT MIG. Du är en sån himla fin person! Å låt ingen ändra på dig, för du e sååå himla fin, på både ut och insidan! (Alltså personligheten mena jag med insidan) HAHAHAH. Men jag hoppas att vi inte ”skiljer” oss åt nu, pga det här. För jag vill jätte gärna ha dig hellre som vän, än ingenting! Och anledningen till att jag skriver detta på bloggen, det e för att jag vill att du ska få läsa det här i lugn och ro, och det e en ganska lång text! Men vill du veta något mer, alltså vad som helst! Då vet du vart jag finns!
Om du nån gång känner att du behöver någon att prata med, så finns jag alltid för dig! Men det är klart att jag är ju inte din ”prio 1”, som du går till med alla dina problem med lixom! Men tänker mer att om du bara behöver prata ut, så finns jag!
Och...jag borde kanske inte skriva det här, för det e ganska privat...det jag tänker säga nu är att, jag har skrivit en text t dig(No suprise lixom)... MEN den tänker jag bara skicka om du verkligen vill förstå hur jag känner för dig. Men det kanske är lite konstigt för dig, så det är helt upp till dig!
Har helt säkert missat något att skriva, men är typ ganska hjärndöd av medicinen! Detta tog mig typ 1 timme att skriva, för jag är ju som sagt väldigt seg i hjärnan! Så jag hoppas du förstår liiiite bättre nu:)
Jag är så himla arg. Det finns inga ord som beskriver hur j*vla arg jag är! Aa jag är arg på dig! Om du ändå fick känna den här smärtan jag känner pga dig, så hade du fattat. Varför känner jag såhär? Varför va det just dig jag va tvungen å falla för? Jag tog initiativet att skriva till dig, att jag behövde snacka med dig, men ser du bara det som bortkastad tid? Vill du inte ”lösa” det här? Vad det nu är? Är det något? Eller är du bara ”rädd”? Är du rädd för att prata med den som du va med varje dag förut? Jag försöker ta tag i den här ”situationen” vi hamnat i...om det ens är en situation? Men du vill ju inte ens försöka själv att ta tag i detta. Det hade nog varit skönt för båda oss, om vi bara kunde sätta oss ner, och bara prata om allt som vi tänker på (ta det inte fel). Det e så j*vla svårt när du inte vågar eller inte ens vill prata med mig? Medans jag ändå vill försöka vara din vän, för jag är hellre din vän än ingenting alls! Det är så himla förvirrande för mig, med tanke på hur lätt vi kunde sitta å snacka, hitta på saker.. till att det blev såhär? Detta gör mig så extremt stressad, att det enda du gör är att ignorera mig, även om du lyssnar på vad jag säger när jag pratar med andra. Det ända jag vill just nu är att.. slippa åka hem härifrån utan att ha ens fått prata med dig. Jag förstår inte riktigt vad det är som ”skrämmer” dig såpass mycket, att du inte ens vågar prata med mig? Om det ens är något som skrämmer dig? Asså bara för att jag har känslor för dig, så betyder det inte att jag kommer göra dig obekväm! För det är det sista jag vill. Och om vi skulle börja hänga med varann igen, så är det självklart att jag bara ser dig som en vän! Men om du föredrar att vara med andra här inne, så är det ditt val! Men vill bara att du ska tänka lite på hur mycket skada det kommer ge mig, eller redan ger mig. Och du kan självklart inte tänka på hur du kan få andra att må, när du själv mår dåligt.
Det ända som upprepas i mitt huvud, är alla minnen vi skapade...och det gör mig så j*vla ledsen, för just nu..kan bara mina minnen
ta mig tillbaka till den tiden, då vi va med varann.
Det pendlar mycket mellan att jag ”hatar” dig och ”gillar” dig. Och det ända jag behöver nu, är att få sätta mig ner och prata med dig.
Jag vill bara lösa det här.
Ha det bra peepz<3
Varför börja jag gråta pga dig igen? Varför kan jag inte bara släppa dig?. Jag trodde jag hade kommit över dig, att jag äntligen skulle få lugn å ro inom mig. Men jag hade så fel! Jag mentalt förberedde mig att du skulle va här, och tänkte att det inte skulle göra mig nånting! Sen såg jag dig...mitt hjärta hoppade över ett slag, jag kände mig ännu mer kär den här gången. Men varför kände jag ens så? Det har gått 1 år! Det har gått såpass lång tid, och ändå så kom mina känslor för dig tillbaks?. Vi total ignorerar varann, vi kollar inte ens på varann. Jag blir väll sur, för jag vill ha din uppmärksamhet. Jag tänker tillbaka på alla minnen med dig, det är det som gör mig så j*vla ledsen. Jag önskar faktiskt att du ska känna den smärtan som du ger mig, för den smärtan...är något jag aldrig nånsin känt förr. Det gör mig rädd att tänka på hur mycket du förändrats, att du helt enkelt inte bryr dig ett sk*t om mig! Och jag antar att...om du läser det här...så har jag fuckat allt igen. Det värsta e att, jag föll för dig så j*vla hårt.. så j*vla hårt att jag inte kan resa mig igen. Hade du brytt dig hade du väll åtminstone sagt något till mig, eller kollat på mig iallafall? Men det e ju klart...jag kollar inte på dig heller, för jag vill inte se det där ansiktet.. det där fina ansiktet. Förstår ej hur du kan se ned på dig själv, för du är den mest finaste personen jag nånsin träffat. Jag älskar/älskade dig trots alla dina ”brister”, och varför jag älskar dig? Det är något ingen nånsin kommer kunna förklara helt å hållet. Det enda jag kan säga är väll...H*LVETE VAD VACKER DU ÄR! På både ut och insidan.. men just nu känner jag väll mest utsidan, och jag känner det förmodligen pga hur hårt du såra mig, å därmed kan jag inte riktigt ”släppa det”.
Om du hör mig vid pianot, och hör att jag spelar ”symphony” eller ”slå mig hårt i ansiktet”, så är det för att jag tänker på dig faktiskt! Och jag hade väll blivit lite glad om du kunde iaf komma fram t mig å säga något.. men det e klart, det e ju väldigt ”läskigt” med tanke på hur längesen det var vi sågs.
Någon som har något tips på hur man kan gå vidare? Eller ska jag bara fortsätta vänta på hne? Tänker att väntan kan göra mig mer sårad eller sårbar? Men känner även att hon är såååå jävla värd väntan.. även om det skulle ta 10 år lixom! Aja... jag är inlagd för er som ej förstod det! Ska få någon sinnes stimulerande medicin typ, och ska vara kvar här i några dagar (som läkaren bedömde).
Alltså det här med den här tjejen jag snacka om nyss... hur tänker jag kring det kanske ni undrar? Det kan jag ej svara på, jag låter ödet ta hand om vad som ska hända å inte hända! Och det är heeeelt klart j*vligt jobbigt att se henne här inne, men jag försöker väll göra det bästa utav situationen... men just nu måste jag prioritera mig själv och mitt mående.
Men ha det så bra peepz!
Asså vad är detta för skit liv? Varför ska man behöva må såhär? Igår kände jag att jag orkar inte mer, det får vara nog nu, vill bara dö.... fyfan va ja mår dåligt asså:( låt mig dö! Jag vill skära mig, jag vill ta självmord, varför mår man såhär? Tänk om jag som liten skulle få reda på att när ja växer upp skulle ja må dåligare? Hade jag varit den lilla glada Hanna då? Eller hade ja blivit deprimerad tidigare i livet? Ingen vet... å ja vill bara dö dö dö. Jag försöker aktivera mig på dagarna men nu går det inte längre, orkar inte ens äta...
Hej alla! det var längesen jag skrev här, men nu tycker jag alla ska få veta vad som hänt! I januari gick ja in i min första psykos och polisen tog mig i handbojor, dom körde in mig till psyk för den dagen det hände var jag frf inskriven men va på permis och så fort dom tog in mig till psyk så la dom mig i en bältessäng! Det var det läskigaste jag har vart med om! Anledningen till att polisen tog in mig var för att jag var farlig mot alla å hotade med att döda alla! Igår hände samma sak med polisen men dom tog inte mig till psyk utan dom tog mig till lssboendet jag bor på just nu(vet ni inte va lssboende är så får ni googla). Anledningen till att dom inte tog mig till psyk var för att dom inte fick det av nån konstig anledning, men jag åkte med mamma frivilligt senare igår. Men vi åkte ”hem” samma dag..det har hänt en massa saker och jag mår frf väldigt dåligt. Men nu ska vi kanske komma till hur kärleken går för mig just nu oxå! I september började ja skriva med den mest fantastiska tjejen ja nånsin känt! Och just nu är det komplicerat som f*n.. orkar inte skriva mer för igår å idag har vart skit dagar rent utsagt.. men vi hörs peepz<3
Återigen e jag tbx på ruta 1. Gråter över samma tjej som jag gjort i flera månader nu, och vill inget annat än att få kontakt med henne igen. Jag gjorde en dum grejj som jag inte gjort på as länge...men fick nån impuls grejj å läste hennes blogg. Där hon skriver att hon träffade dom underbaraste människorna på bup akuten, och jag vet att jag inte är en av dom. Varför e jag så säker på det undrar ni säkert? För jag kände inte igen mig i det hon skrev. Vet ej vad hon syftade på..om det var denna gången hon va inlagd eller alla gångerna?. Jag grät floder...vilket jag inte gjort på ett tag faktiskt. Det är sjukt hur en endaste människa kan förstöra en såhär mycket. Att släppa taget om henne är som typ en cirkel, jag gråter över hne...sen tänker jag på henne, sen tror jag att jag släppt henne men då trillar jag tbx i cirkeln alltså att det går runt hela tiden. Just nu ska jag nog försöka vila(orkar inte sova). Så vi hörs peepz....
