Mammaleine blogg

Kära vänner,

Det måste vara ett år sen jag senast skrev på min blogg. Nej, inga norrmän och inga norrsken, men det lät bra som rubrik. Håll till godo. Here it is.

En bekant till mig, internationell affärsman och verkligen extremt profitdriven in i själen (i den mån densamma inte skrumpnat ihop totalt vid det här laget) tycker att min inställning till min blogg var rätt absurd. Hur kan jag INTE vara ute efter att maxa antalet besökare på min blogg? Hur kan fokus INTE vara på att sälja in mig själv, eller mina sponsrade produkter? Och HUR kan jag underlåta att strössla samma blogg med högupplösta, omsorgsfullt filtertoppade ögonblicksbilder (som eh öh tagit timmar i en fancy studio att åstadkomma tillsammans med femmannateamet jag kallar mina vänner.)? Särskilt som jag, citat, ”är så enormt snygg”?

Jaa.

Nej, det är ju verkligen sant.

Jag har inget femmannateam som blåser mitt hår och skuggar bort knölen på min näsa. Jag är inte sponsrad av någon och jag är heller inte ute efter åstadkomma någonting annat rent karriärmässigt här, än kanske att skapa en känsla av tillhörighet. Att prata om det som man sällan talar om, nämligen tvivlen, kvalen. Halvförhoppningar. Vägskäl mot två olika slags stup. Eller mot två olika slags jetplan - det kan vara lika gäckande.

Sångesten, i viss mån. Den pratar jag om.

Männen. Haha, jaaa... Det är ju verkligen ett kapitel att skalda om.

Jag nämner mitt barn, men vill inte utsätta honom. Det här är min blogg och mina tankar. Han är mitt guld.

.
.
.

Idag sjöng jag igen.
.
.
.

Det är så konstigt. Jag har inte sjungit på över ett år. Knappt använt rösten alls. Och trots det låter det vackrare, bättre, säkrare, starkare än någonsin. Är det rimligt, ens möjligt, att en röst inte bör övas? Vad tror ni? För jag menar det: allt tjat om andning, om mun, tunga, bröstkorg, bäcken, frasering, projicering, you name it - det är som om att det har stjälpt mig, alltid. Det tar verkligen bort all form av glädje jag känner inför musiken, all slags närvaro i stunden.
När jag däremot INTE övar, bara sjunger, är det toppen. Nära nog perfektion. Helt naturligt. Jag plöjde mig igenom Norma för en stund sen, närmast med ett utsvultet rovdjurs kraft och lust. Allt satt där. Allt. Varenda ton förstås, varenda nyans. Varenda sextondelspaus var lycka. Varenda sextondelsnot med.

Och jag hade inte sjungit en ton på över ett år.

För ett tag sen fick jag mail om en viktig, men allmän provsjungning. Jag tvekade verkligen, och jag missade medvetet deadline för ansökan.

Men.

Det väckte något i mig som jag desperat hade försökt söva.

Jag är 35 nu. Jag har haft ett år av själslig uppbyggnad. Det var väl aldrig tanken från början, det föresvävade mig inte ens att det skulle kunna bli så här, att den här utbildningen till Internationell Kulturprojektledare på Kulturverkstan i Göteborg kunde bjuda mig ett sådant helande. Jag känner mig värdefull, värdig. Uppskattar, värdesatt. Och det gäller alldeles oavsett hur bra jag sjunger eller inte.

Häromveckan rev jag av Butterfly, Spira sul mare, i korridoren. Ingen hade hört mig sjunga förr. Det blev tyst först. En från KV tittade ut. Sen en till. Dörrarna till flera andra kontor i byggnaden började glida upp försiktigt. Ett arkitektkontor, en psykoterapeutmottagning. Jag bad om ursäkt, det var inte meningen att störa! ”Nej, nej, fortsätt! Det är fantastiskt! Vad är det för något? Jaha, Puccini - var sjunger du? På GöteborgsOperan?” ”Inte just nu”, svarade jag. ”Jag går på KV, här.”

Peppen som kommit av den här responsen, av att hela Kulturverkstan tycker att jag sjunger episkt, av alla leenden som möter mig i trappan, alla ”men när är du på scen igen, när får vi se dig på riktigt?”, och så vidare, i kombination med den där provsjungningen som ligger och gnager, alltså det... vad ska jag säga... det väckte den björn som sov.

Jag känner distans nu. Jag är efterfrågad för helt andra slags befattningar, jag vet vem jag är i min helhet och jag vet att helheten är min usp. Jag ÄR operasångerska, ja det är jag. Helt och hållet. Men jag är även skådespelerska, konstvetare, antikhistoriker, språkexpert och internationell kulturprojektledare. Helt och hållet. Och väldigt mycket annat också, helt och hållet. Mamma, dotter, partner, vän. Människa.

Får se hur jag gör. Norma lät fruktansvärt bra. I morgon fortsätter jag med den stora scenen i akt 1.

God natt. Jag är lycklig.

M

Hej, god morgon.

Jag har aldrig känt något behov av en man.

När jag växte upp var jag mer eller mindre mobbad perioder, och lärde mig tidigt att klara mig själv. Jag var ledsen, visst, men det blev på något sätt grundfärgen i min existens. Ett filter av lila. Vet inte varför jag visualiserar det som lila, men jag ser det så - som en tunn scarf, fast stor, som jag drar över hela mitt väsen, på alla plan, och sedan gör inget ont mer.

Mitt liv på jordens yta och ovan den är präglat av antiteser, motpoler, av osannolikhet. Åt alla håll.

Det finns ingenting jag önskar högre än att krypa in i en riktigt varmt, trygg manlig famn, och känna att ingen kan nå mig, att ingen kan skada eller såra mig mer. Det är fadersfamnen jag saknar, som jag aldrig egentligen har haft, kan jag säga.

.

.

Och där kom ett operagäng inseglande på mitt creddmuseum.

Skräck, sorg, skam, självförakt. Avund. Vemod. Skörhet. Pang. Örfil-

Pang, örfil igen.

Uorrghh, knä i magen. Och en örfil till. Det snurrar. Svartnar. Jag vill kräkas.

_hgvcj,hbd_3252901+0099((((((((((((%%%%%%%%%%hnflöasjdckasc'ös__aaaaaa____mmxxxxxxxxxxxxx___

Ett grådaskigt neutrum.

Ett lite... blekare neutrum.

Plåster fram, sårtvätt... det svider. Mina händer darrar i hemlighet under bordet.

En klapp från ingenstans. En kram.

Försoning? Jag är darrig på benen.

Försoning. Sen acceptans.

Tillit. Själv...förtroende..?

Självkänsla.

Tro?

Gl...ädje..? Glädje.

Och STOLTHET. Jag är faktiskt STOLT idag. Över mig och över det fantastiska jag gör. Jag är glad varje dag och ser fram emot allt, precis allt framöver. Nej, det är faktiskt ingen bipo-borderline-varning här, jag lät er bara följa med på svängningarna inom mig under de sammanlagt trettio sekunderna, från första till sista, som jag ägnade åt nämnda operagäng - som för övrigt är jättefina, jättegulliga människor. Jag bara upplever allt som har med opera att göra som jäkligt jobbigt just nu.

.

Jag drömde jobbiga grejer igen, som så ofta.

I natt stod en sibirisk tiger för underhållningen.

En liten ö någonstans i Norge. Som sen visade sig ligga väldigt nära Bengalen. Vårt sommarnöje ute på vischan. Och de fina djuren som spankulerade runt i sina hagar. Och tigern - TIGERN?! Där var en sibirisk tiger (inte bengalisk, jag vet, konstigt). Absolut gigantisk. Vit. Den åt upp en islandshäst mitt framför ögonen på oss. Det var jag och August, och min mamma. Mamma fick panik och blev alldeles stel. Jag lyckades förvirra tigern så att han kom emot mig istället. Och jag såg på dem en sista gång där de satt i framsätet på en bil som de hade hittat, olåst. "Åk!", mimade jag stilla.

Sen vaknade jag.

Jag vet inte hur jag ska orka med det här i längden.

Jag kommer på mig själv med att bli surare och surare mot besökarna på museet också. Jag skiter i dem totalt. Jag bara gör, ler, gör. Är inte.

Måste sova.

.

Jag hade lunchpaus förut. Jag åt ingenting, fick inte ner någonting. Tog en Vogue menthol och en stund på en bänk i friska luften. Köpte en väska på H&M. Fyra bullar på 7-eleven, till fredagsmyset som är hela meningen med den här dagen. Jag älskar August mest av allt i hela världen, livet och universum. Tack gode Gud för ynnesten att få vara hans mamma.

/M

Hej alla bluds.

Jag har sjukt ont i magen av ett par alldeles för tajta byxor från Hobbs, som inkvisitionslikt pressar in mina inälvor i ryggpartiet, långsamt och systematiskt, precis som udda köttslamsor som pressas igenom en köttkvarn, tålmodigt, obarmhärtigt. Långsamt, passivt. Fy fan. Jag knäpper upp brallan och magen pyser ut. Känner mig gravid, fast uppkörd och illamående på ett sätt som jag aldrig var när jag faktiskt väntade min son.

Borde givetvis aldrig ha ätit den där baguetten med tonfiskröra till lunch heller - själva ordet är ju en kränkning mot all kokkonst och gastrisk hälsa. Och cortado på det. Fy.

Min pärlvita sidenblus med marinblå detaljer är för tunn. Jag fryser. Borde ha tvättat håret igår också - det känns strävt. Hann inget. Minns inget.

Jag tittar ut i februaridiset (det var ju lämpligt. Somewhow inte riktigt samma effekt i gassande julisol...) och vet att vi inte kommer höras, eller ses mer. Och att det är det enda rätta (Äh. Whatever. Men det låter snyggt.).

Jag vet det. Jag är helt OK. (Eh ja. Jo. Men jag är jä-igt ledsen också.)

Jag kommer att klara mig.

Men frågan är varför vi överhuvudtaget skulle träffas? Varför kom han förbi igår och hälsade på en timme innan jag slutade jobbet, varför gick vi till den där hippa gastropuben igen, där vi träffades för första gången, och låtsades vara glada, och åt nån jä-a fu-ing RÅBIFF (!!) när allt är så totalt och fullständigt fu-ing mosat? Inte krossat - systematiskt mosat och tilltryckt, som min mage är, i byxan från Hobbs.

.

.

.

(OK, reflektionspaus. En filippinsk ung man med kraftig intellektuell funktionsvariation raggar på mig ohämmat, oförblommerat sedan någon timme. Det började med oskyldiga frågor om färgen på min baddräkt (??). Sen vad min mamma heter i efternamn. Nu sjunger han serenad. För full hals. För mig. I foajén på det creddiga museum som är mitt extraknäck. Har ingen mer lunchrast att ta. Och ingen kan ingripa, för personen är inte aggressiv, bara förälskad. Härligt. Det är antingen ränna eller häfta, som man säger i Värmland. I sure know how to pick 'em.)

.

.

.

(Åh. Nu kom han tillbaka. Slänger slängpussar. Smeker glasrutan mot biljettkassan. Härligt.)

.

.

.

Jag längtar efter min son. Vill bara gå till dagis nu. Skiter i allt och alla andra. Han brukar också sjunga serenad för mig, pussa mig ohämmat och blött, och fria till mig, minst en gång om dagen.

.

Drömmer väldigt konstiga drömmar om nätterna. Jag sover aldrig riktigt, känns det som. I natt handlade det om landsbygden.
Jag var ute och åkte med buss i landet och kom till en halvt övergiven småstad någonstans i Västergötland eller Värmland. Fick syn på ett tomt hus, bestämde mig för att köpa det för 300 000:- och renovera det. Bo i det, känna livskvalitet i vardagen. Jag målade, rev ner tapeter, slog ut väggar. Hittade en mysig skola till min gosse. Och varje dag upptäckte jag fler rum i huset, nya rum. Fullt möblerade, bebodda. Inbodda. Brunmurriga. Furu, vävar, ryamattor. Bruna glaslampor, medaljongtapeter. Brunt kök. Räkningar som låg utspridda över skrivbordsytor, kvitton, brev. Foton. Nya trädgådrsytor med bersåer, rabatter. Träd.

Plötsligt när jag grejade där en dag, fullt upptagen av färgpytsar och tapetprover, stod en mager äldre man i hallen och tittade på mig. I kortärmad vit skjorta, brun slipover och gråaktiga byxor. Han såg snäll ut. Lite gammaldags reserverad och tyst. Han nickade åt mig sen, sa några ord och kändes väldigt vänlig. En äldre generationers herre - artig, väluppfostrad, korrekt. Han ville visa mig sitt hem. Det som hade varit hans hem.

Han var död nu. Hade hängt sig i hallampan. För när han vred på huvudet för att visa mig något, såg jag att det såg konstigt ut runt halsen på honom. Och den bruna hallampan i glas vajade plötsligt långt ner, sprucken och skadad, och han var borta men ändå där.

Jag har fortfarande inte hämtat mig. Så är mina nätter.

/M

Hej och god morgon.

Jag fortsätter där jag slutade, eller lite före.

Jo, jag går en heltidsutbildning numera, i internationell kulturprojektledning. Jag älskar det verkligen, känns helt rätt. Stimulerad och motiverad NÄSTAN hela tiden. Lite för mycket babbel ibland, känna in, må, uppleva, osv. - det tycker jag verkligen - men vänligheten, välviljan, en bättre värld och ett bättre land är verkligen det som genomsyrar den kollektiva inställningen på alla plan. Jag är glad varje dag jag går dit.

Mitt extrajobb på ett av stans creddigare museer gör också att en del av stans creddigare människor kommer förbi, och det irriterar mig lite om jag ska vara ärlig.

Att göra slut med operan var inte helt okomplicerat. Inte helt lätt. Det är som att ha gjort slut med en person när saker och ting inte var helt klara er emellan. Lite motvilligt, lite kliigt. Av samma anledning tycker jag uppriktigt att det är jobbigt att träffa på operamänniskor här, på museet.

Jag var aldrig kär i opera. Men det var ett 12-årigt förhållande. Inte helt okomplicerat, oavsett attraktionsgrad.

Jag kommer antagligen inte vilja jobba med det sen, inte projektleda inom det eller ens se det. Varför skulle jag gå och se på killen jag typ motvilligt inte längre är ihop med, när han lyckligt lever vidare med någon annan, liksom? Operan och jag var inte vänner på det sättet. Det var väldigt fysiskt och väldigt, väldigt... jamen hemligt på något sätt. Privat. Att f.d. "svärmor" valsar in på museet, eller andra gemensamma nämnare gör sig påminda känns inte alls bra. Jag brukar gömma mig om jag kan.

Jag kanske skäms lite? Ja, jag tror det.

Jag, som skulle stå på Met och kicka hela världskonkurrensen sitter i receptionen på ett museum och säljer biljetter. Ja, jag vet att det bara är en väldigt liten del av mig, och att det egentligen inte heller spelar någon roll vad någon annan kan tycka eller tänka om mig - jag vet allt det. Men jag har aldrig riktigt kommit till den punkten. Har aldrig riktigt hoppat på den där världsomspännande vågen av självförhävd attacknarcissism, som man tydligen med varm hand ska bjuda varenda jävel på alldeles oavsett grad av mottagarvilja i andra änden, eller egentlig substans i det man så att säga serverar, enligt det budskap man oförtröttligt alltså marknads- och stridsför.

Min kille har varit ovanligt tyst sen igår.

Har han kanske läst mitt inlägg..?

Jamen det är ju sant, det jag skriver!

Jag har tagit upp det ett ANTAL gånger med honom direkt, jag har kört kattungetaktiken, Lara Croft, jag har kört PowerPoint-strukturerade genomgångar av den rätt ordentligt prekära situationen, jag har prövat psykologiparfymerade deep talks i soffan, myspys helt utan krav. Jag har läst böcker om hämmade män, försökt göra genetiska kartläggningar bakåt i hans släkt, funderat över hans omgivande ömhetsspektrum i barndomen, på riktigt övervägt uråldriga brygder av rostad rapphönetuppkam och grånande könshår från en döende buffel, med en liten gnutta av kärleksföremålets koncentrerade armhålesvett - inhämtat en tisdagmorgon, om jag minns rätt. Det läste jag om i Kama Sutra.

Slutligen - eller först av allt egentligen, har jag givetvis synat mig själv i alla tänkbara och otänkbara sömmar.

Är det för att jag inte är blond? Alla hans tidigare tjejer var ju blonda. Är jag otrevlig? Bossig? Är jag för lång? Hans före detta fru var ju någon slags Poltergeistminnande pygmé med tättsittande isblå ögon, skeva tänder och jättemycket solrynkor i fejset. Jag har stor brun rådjursblick, inga rynkor alls och rätt bra tänder though I say it myself, förutom vampyrgaddarna på sidan förstås (kan det vara de som är grejen..?). Och jag är 1.77. Det brukar väl generellt ses som... bra..?

Jag har aldrig känt mig så totalt oönskad, oattraktiv och... bara FEL som nu. Attraktion NOLL, liksom.

Om du läser det här, Niklas, Petter, Erik - vad ska vi kalla dig..? Vi säger Erik. Så om du ändå smyger dig in och läser det här, trots att du givetvis aldrig skulle vara så ocool och faktiskt brydd om någonting - men nu verkar du ju faktiskt ha gjort just det igår, eftersom du inte alls har hört av dig sen dess - alltså:

1) Undersök för dig själv - försök penetrera ditt eget inre (mitt är ju uppenbarligen inte ett alternativ) och rannsaka dig själv ordentligt:

ÄR DU EGENTLIGEN BÖG?

HAR DU MINDERVÄRDESKOMPLEX INFÖR MIG?

SKA DU EGENTLIGEN HA DIG EN NY PYGMÉ MED MINIÖGON OCH RÖDFNASIG UPPNÄSA?

2) Om något av the above är fallet, vill jag för det första rekommendera dig ytterligare fem års samtalsterapi (jag kan gärna ta 800 spänn i timmen och lyssna på dig, btw. Jag har ju vanan inne så att säga, och söker även nytt knäck.).

3) För det andra. Tänk på hur du faktiskt påverkar andra människor. JAG ÄR LEDSEN VARJE DAG, därför att du dodgear din egen dolda agenda.

(Bara det att jag är precis lika ledsen varje dag utan dig med.)

Det här är jobbigt.

/M

Kära läsare.

Att verka inom serviceyrken kan vara jä-ligt påfrestande för käkverksamheten. Jag är trött på att le.

Som privatperson kan du slänga en mycket talande och budskapsbärande blick i en högst specifik riktning och åstadkomma nästintill exakt den reaktion du önskar utan några som helst samvetsförebråelser. För det enda du har gjort är att försvara ditt revir, markera territorium.

(Tusan vad jag gillar äldre tangentbord. De har ett behagligt mjuk-klick om sig, fingrarna liksom dansar över tangenterna i en välkoreograferad balett utan någon större ansträngning och i exakt fas med hjärnverksamhet och poetiskt flöde. Eller jä-ligt opoetiskt flöde.)

Jag extraknäcker på ett av stadens mer eleganta museer.

Kids gillar jag att bemöta trevligt. Ödmjuka besökare i övrigt också. Det jag har svårt att stå ut med är den överväldigande majoritet besökare som utgörs av allsköns snuskkulturella flockindivider som i princip går mig på nerverna genom sin blotta uppenbarelse, let alone om de öppnar käften. Jag avskyr kanske mest av allt de som ställer sig framför en, stirrar tomt och klämmer fram ett: "Toalett?" eller "Biljett?".

Öh.

Man ba: "Enchantée. Madeleine." Hur svårt är det att formulera en fråga? Jo för inga utlänningar säger så - det verkar vara ett svenskt fenomen att uttala substantiv enbart. "Café?". Möjligen ett "...eeeeh... Utgång?". Det känns nästan lite förolämpade, menar jag, att inte ens bevärdigas en korrekt ställd fråga.

När man för övrigt säljer typ fem olika slags biljetter, vilket även formuleras tydligt på diverse posters och skyltar långt före ankomst biljettkassa, men ändå tvingas besvara exakt samma puckade, tomma icke-fråga ettusensjuhundraåttitre gånger per dag - jamen då värker faktiskt käftamentet till slut.

Jag går en utbildning i internationell kulturprojektledning och känner mig mer OK än någonsin med att lägga opera bakom mig.

Att lägga bakom mig det som egentligen kanske aldrig var mitt. Som en flört, en sorglig trösthistoria som inte nuddade vid fenomenet kärlek, bara knappt fenomenet lust.

Varken med teatern eller sången var min själ riktigt med på trallen. Det kändes alltid som våld mot mitt innersta, att blotta delar av mig som jag hade velat behålla för mig själv. Jag vidhåller min teori om den ideale operakonstnärens grundförutsättningar i livet. Ju mindre inre komplikationer desto säkrare flöde. Short and sweet.

Jag började på Royal Central 2004, på Operahögskolan 2008. Slutade 2012, blev mamma 2013. Nu är det 2018. Fjorton år av scenkonst, varvat med livet utanför.

Sommaren var fantastisk. Jag sjöng bättre än någonsin och fick de mest fantastiska recensioner, lovord och omdömen. Och älskade varje minut av varje dag. Utom vissa andedräkter i ensemblen och en monumentalt usel dirigent vars förhärskande särdrag var att INTE slå ettorna, att INTE slå upptakterna, att närmast obsessively vicka på rumpan samt att dra snuskiga skämt på dålig engelska.

Det kändes hela tiden som ett avslut.

Nej, Madeleine. Inte döden, tack och lov.

Det är nästa nivå. Nästa steg. Där min femfaldigt übermenschliga hjärna får erövra ett nytt område, utan inkräktande på själ - eller på kropp. Bara ytterligare utveckling, upprustning och utbredning.

När jag ser klassiska operaheadshots numera, porträtt av någon nyfönad, kåtblickad och överhövan NÄRVARANDE individ med pilskt linsfokus, gärna krönt av ett fång blågrått George Michael-fluff à la 1986, ålderdomligt kakig (alternativt glitterglansig) sminkning, överklädd i tyskt porrputsad galaoutfit eller post-sovjetisk blå-och-bruntonsmakeup och nerhasad polyesterstass, känner jag mig märkligt lättad.

Frånkopplad.

.

.

.

Nedkopplad.

.

.

.

Avkopplad.

Det är som om att den professionella porträttestetiken varierar mellan yrkeskategorier något så kolossalt. En reklamares foto genomsyras av avskalad, vit-svart-grå-uppriktighet, sällan smink, inga krusiduller. Skådespelare krusidullar fast åt andra hållet. Jag sunkigare desto bättre. Fåror, fräknar, linjer, bring 'em on - oregelbundenheten är eftersökt, frammanad rentav. "Här är jag. Jag är. Här. Jag."

Ser du någonsin kollegiefoton på ICA Maxi, typ "Här är ditt lokala ICA Maxi Årjäng-gäng!" möts du av anspråkslösa, vänliga, lite skyggande, mer ursäktande uttryck. "Jo, jag är väl här men... näe, inte spelar väl det någon större roll egentligen, heller... Tjingeling!"

Operaporträtten är bara av en helt annan tid. "Jag RESPEKTERAR åttondelspausen. Jag HÅLLER ut min ton. Jag är jävligt frigid, för en orgasm skulle skada min röst."

Nu måste jag dra. Men vi hörs snart igen.

Puss och kram.

Madeleine

Det är tisdag kväll, en septemberkväll som säkert är mild och behaglig. Men det vet jag ingenting om, eftersom jag sitter på mitt badrumsgolv och bloggar, medan naglar och tånaglar torkar.

Jag tycker om att pyssla om mitt skal. Min rustning. Min ändå intimt själsligt betingade rustning mot allt som finns omkring mig.

Mitt smink åker av någon gång i samband med min lille pojkes tandborstning, kanske runt halv sju, sju. Rengöring, djuprengöring, återfuktning, serum, essens, mer fukt, olja, booster och nattcrème. Jag glömmer givetvis inte ögongel, ögoncrème, läppscrub, läppåterfuktare och läppcrème.

Jag tar ett fotbad nästan varje kväll, samtidigt som August tar sitt bad. Det finns inget som avslöjar din djupkoll så väl som dina fötter. Fotsalt, ghazoul-lermask, pepparmyntsscrub, filning, olja, crème och nagelpyssel givetvis. Detsamma med händerna - det är liksom självklart.

Jag vill liksom utnyttja tiden.

När August badar vill jag prata med honom. Jag vill vara där han är, i samma sinnesstämning. Jag vill inte försjunka i min padda eller någon tidning. Jag vill vara med honom. Fixar jag hudrutinen i tid, hinner jag med alla steg på vägen - jo, för de behöver ju torka inemellan - och riskerar inte att bli för trött för att göra alltihop senare.

Jag kan inte koncentrera mig som förr. Jag har ingen ro. Så jag försöker bara nyttja tiden bäst jag kan, och varför inte bli snyggare på köpet?

Jag har drömt om fräschör i hela mitt liv. Nyponros-fräschör. Dagg-fräschör. Sån där fräschör som de skiraste blondiner brukar ha. Blondinbella. Grace Kelly. Men även mörkare GANT-modeller som frasar runt i babyblå tenniströjor och kritvita capribrallor på någon viale i Syditalien. Jag har aldrig kunnat sätta fingret på vad det är - det är någonting som jag aldrig känner att jag kan fånga. En självklarhet på jorden, om så vore. Och självklarheten lyser igenom i deras hy, deras blick. Deras plats i nuet, här, på samma jord.

Det är den jag jagar.

.
.
.

Jag ska klippa av mig håret.

Jag ska kapa banden till det som varit.

Jag förenar en förödande ångest i mitt djupaste inre med en lättnad över att vara färdig med det där.

Ska jag aldrig sjunga mer?

Det är ju döden.

.
.
.

M

Kära läsare, bloggvänner, kollegor. Sångare.

Jag ska till Malmö, men sitter fast i Norrköping. Lång historia, alla har säkert någon liknande på lut. Så låt oss inte dväljas kvar vid det utan utnyttja tiden väl.

Espresso House på stationen. Här satt jag för några år sedan och här sitter jag nu.

Jag var med i en tävling, Stenhammar-tävlingen. Jag blev utslagen med en gång, gick inte vidare till andra omgången ens. Dock fick man möjligheten att snacka med juryn efteråt - man fick feedback om man ville, vilket jag välkomnar och tycker att fler borde bjuda på i olika sammanhang, sångrelaterade inte minst.

OK, jag var verkligen förkrossad. För grejen var att jag sjöng bra. Nämen det var verkligen skitbra. Allt. Repertoar, teknik, närvaro, outfit, rubbet. Jag kunde på riktigt inte alls begripa vad som hade hänt.

För där stod jag plötsligt tillsammans med en brokig skara tillintetgjorda japanska småflickor som uppenbarligen under sitt max tjugoettåriga liv ditintills hade peppats till okuvlig självförhävelse av sina sexton nannies och femtio dyrkande hembiträden, ett gäng tyska småstadsmamseller som antingen hade kvidit fram något i stil med en högfrekvent myggsignal från 80-talet eller en mistlursvariant à la Hese Fredrik som kommer bara liiite för tätt inpå en praktfull baksmälla on a Monday morning.
Där fanns en körtjej som jag känner sen Skolan - fruktansvärt söt och gullig men definitivt inte någon sångerska by any measures - ursäkta min inneboende Laila Bagge-bitch - jag menar verkligen bara att förmedla den absoluta, helnyktra sanningen här.
Det var personer i vår dissade skara som på ett eller annat sätt var totalt omusikaliska, hade typ sjuttiofem tics för sig mellan varje vers, stod med ryggen mot publiken långt inne i ett hörn, bakom en pelare, vi hade någon som typ skulle sjunga på italienska men hoppade över alla konsonanter, en sopran som skulle sjunga hög koloraturrepertoar och skippade alla toner över c2... (ja, det blev faktiskt ganska tyst om henne)... Eh vad mer..? En brud som antagligen hade lärt sig att man bör ha ett litet plut på läpparna när man sjunger och som därmed knycklade ihop käftamentet till en minimal kycklingröv varifrån hon på riktigt förväntade sig att "Caro Nome" skulle flöda fritt och ljuvligt. Ja, en tenor som verkar ha blandat ihop anmälningsblanketterna därhemma och rev av ett antal musikalnummer med fullständig koreografi och ett praktfullt åka-kana-på-rumpan-avslut efter nån Bach-aria av mycket solemn karaktär.

Det var i bästa fall riktigt underhållande, i värsta fall inget annat än tragiskt.

Och där stod jag.

Jag VET vad jag kan. Jag VET vilka personer som jobbar med mig och vad de säger. Jag VET.

Sen är det en sån jävla nesa - att inte ens gå vidare till andra omgången! Fan alltså - ALLA som på något sätt hade en röst gick vidare! Och en hel del som verkligen saknade ALLT också, för den delen. En kväljande blandning av uppgivenhet, ursinne, förbluffning, självförakt och genuin fascination över situationen växte sig allt starkare inom mig. Jag fattade mod. Beslöt mig för att ta tjuren vid hornen, möta mina plågoandar och ta mig ut på andra sidan. Vad, VAD var det som var så fel med mig? Säg det! Give it to me, så att jag kan byta riktning i livet!

Så jag ställde mig i kö.

Först ut var en schweizisk galt, en rosaångande, hälsovådligt fet och svettig gubbe med en jävligt irriterande uppnäsa och felkammad tupé, som var Assistant Casting Director på ett av Europas många at best medelintressanta operahus. Jag hade ogillat honom från dag ett. Hans sätt att göra halshuggningsgester och spy-grimaser så fort en sångare hade lämnat scenen var bara två av ett brett sortiment otidigheter han bjöd på under Stenhammarveckan - ett riktigt praktsvin, if you ask me. Gillade han det han såg gjorde han å andra sidan en liten luftskulptur i form av ett timglas, två fina, rundade C:n eller bara ett nöjt litet snett smile och en snabb, pilsk anteckning i sina papper. As.

Anyway.

Jag gick fram, trodde att jag kanske skulle kunna blidka honom till en neutralare inställning medelst min trevliga franska, men ack icke. Han tittade överhuvudtaget inte på mig, pekade bara på pallen framför mig och bläddrade runt i sin pärm. "Nom, prénom, numéro de candidature" harklade han fram. "Jostedt Ulrici, Madeleine, nummer 74" svarade jag försiktigt.

Han stannade till mitt i rörelsen. Frös. Vände upp blicken. Tog långsamt av sig sina glasögon, spände ögonen i mig och blev högröd. Svetten började pärla i pannan på honom när han på sina tio fingrar räknade upp alldeles exakt hur usel jag var:

"Alltså för det första. Vad fan gör du här?" började han. "Du kan överhuvdtaget inte sjunga. Det tog mig tio minuter att fatta vad det var för språk du sjöng på. Sen vad det var för sång. Du är inte snygg heller, fastän du säkert tror att du är det. Du är fet. Det fanns inte EN ton som var rätt. Du har seriösa problem. Är du döv? Hör du inte vilken ton du ska ta? Jag blir så förbannad..." Någonstans här började det faktiskt ringa av annalkande svimning i mina öron. Jag blev helt stel. Min blick svepte obemärkt över de åtta andra jurymedlemmarna som satt utspridda vid varsitt skrivbord i den elegant svartvita marmorfoajén i Louis de Geer-hallen, medan galten öste vidare, allt våtare och argare i sin minimala ljusblå Lacoste. Och det här var den första jurymedlemmen av ÅTTA.

När jag efter en självbevarelsedriven lystringspaus kopplade på hörseln igen efter en stund höll han fortfarande på, den högröde garderobsbödeln. Mer ollonblå och ångkokt än någonsin. "Försvinn", vrålade han till slut - "gå härifrån, you are waisting my time!".

På en så liten yta som det var mänskligen möjligt tog jag mig upp från den lilla vingliga pallen jag satt på, min tunga notväska hårt tryckt mot bröstet och blicken ner i golvet. Jag avlägsnade mig så osynligt det någonsin gick och stod ett ögonblick i limbo, utan någon mark under mig, utan riktning. Utan någon aning om någonting överhuvudtaget.

Precis då tog ett par glittrande blå ögon helt oväntat upp mig till ytan.

Jurymedlem nr 2, chef vid ett av Skandinaviens större operahus - låt oss kalla honom John S - välkomnade mig med ett varmt leende och en vänlig gest: "Madeleine! Jamen välkommen! Sätt dig!" tjoade han glatt. "Vad kul att få se dig här, eller ja - vi var ju många som ville att du skulle gå vidare förstås, men sätt dig!"

Öh..

Jag sa inte så mycket till en början, jag kunde inte orientera mig riktigt i mina egna tankar. John S bläddrade bland sina papper och började lyckligt:

"Utmärkt repertoarval. Fina beslut du har fattat, fina variationer, eleganta koloraturer, mästerlig kontroll. Egaliserad stämma rakt igenom, högt och lågt. Intressanta färgskiftningar, initierad texttolkning." Även här var det som om att jag kopplades bort från alltihop ett slag. Jag försökte att inte vara oartig, men avbröt honom faktiskt snart:
"Alltså John... Förlåt, ursäkta men jag förstår inte... Jag har precis fått höra vilken totalt usel - inte bara sångerska, men person jag är... Att jag inte kan sjunga, att jag är..." "Vem har sagt det?" undrade John S genuint häpet. Jag nickade diskret i riktning mot hans nu lilatonade kollega i en för liten Lacoste, vars malplacerade tupé på riktigt höll på att glida snett över skulten. "Jaså, han?" skrattade John S roat. "Den där ska du inte bry dig om, han är bara inte klok. Tyvärr är det han som har veto, för han är ordförande i år. Annars hade du givetvis gått vidare - vem vet hur långt."

Eh...

Nähä. John S fortsatte sin detaljerade analys av mina sammanlagt sex framförda stycken, och jag kände sakta men säkert hur ryggen liksom rätade ut sig, cell för cell och kota för kota. Hur andningen släppte taget om hjärtat, hur blodet började röra på sig därinne igen. "Jo, det var en sak.." började Smith sedan. Jag kunde lätt ta en portion konstruktiv kritik, tänkte jag, efter denna oväntade egoboost. "Jo, vi saknar en Octavian i höst på (... )Operan - och jag tänkte, vi kommer kalla några stycken - är du intresserad..? Det är framförallt som cover, för vi är inte helt säkra på hur det kommer gå med den ursprungliga tjejen där.. Nå? Vad säger du?"

Fast forward. Ja, jag tackade ja. Ja, jag fick den. Och ja, samtliga sex övriga jurymedlemmar sa fantastiska saker till mig om mitt konstnärsskap och mitt arbete. En legendarisk rysk sopran sa att min Rachmaninoff-tolkning hade berört henne djupt. En italiensk baryton som sjöng med Callas en gång sa att jag hade framtiden för mig - som internationell filmstjärna om inte som operastjärna, för jag var "bella quanto la Madonna!" En liten tant av samma epok sa att hon ville se mig sjunga Tosca i framtiden. Tosca, Manon Lescaut, Norma, när allt har satt sig. Och en dirigent, tillika operachef från Mellanöstern bjöd in mig att sjunga Beethoven på hans nyårskonsert påföljande vinter.

Alltså.

Nä. Jag stannar där.

Sitter äntligen på tåget nu, vidare mot Malmö. Där jag ska sjunga min älskade Adalgisa och i smyg studera min älskade Norma. Där publiken har stått upp och ropat "Brava" varje kväll, där initierade operakännare har gråtit och tillskrivit mig den största musikaliska upplevelsen de har haft. Tack.

Nu börjar det.

❤

Kära läsare.

A change is a-coming.

Jag har alltid undrat vad det där kommer sig av. På engelska. Att man kan slänga in ett a- och någonting, för att skapa ett helt nytt ord, eller en helt ny form. När jag var liten såg jag ett tidigt foto av mina föräldrar, på roadtrip i USA 1979. Där stod de och såg jätteglada och snygga ut, perfekt 70-talsbruna (tja, farsan var ju i o f sig typ mulatt i god tid), mammas bländande blonda svall böljade snyggt nerför den tajta, vita T-shirten med något moderiktigt tryck på och matchande muddetaljer i rött, lika tajta jeans och korksandaletter med kilklack. Min pappa minns jag inte riktigt vad han hade på sig, men tillsammans såg de coola och snygga ut, lite soft lutade mot pirräcket och lyckligt ovetande om både ozonhål och andra katastrofer that were a-coming, så att säga...

I bakgrunden ser man en skylt, en enorm, skrikig och jätte o-creddig snabbmatsreklamskylt där det i glada, knallröda bokstäver profeteras att det här minsann är "The REAL BEEF-a-BURGER-bar!!" Tjoho - at last! ...? Men Beef-a-Burger..? Lite väl Shakespearianska förtecken känns det som, för att enkelt säga typ burger bar, eller real beef burger bar, eller nåt. Jag har alltid tyckt de där a-en är konstiga.

ABBA sjöng "Bang-a-Boomerang" några år tidigare. Alltså, last I checked "bangar" generellt inte en boomerang, såvida den inte är specialkonstruerad av Al-Qaida och flyger över någon känslig gräns i österled. I och för sig skulle den ju komma tillbaka right at them - är inte det hela grejen med en boomerang? Ville ABBA alltså spränga sig själva i luften? Var de redan då i själva verket trötta på sina bubbelgumsmysiga discouppvisningar med mesiga frisyrer, skeva, missfärgade tänder och taffliga gäddhängsskak? Var Agnethas rumpa redo för nya utmaningar i vidare brallor av bättre material? Längtade killarna efter en schysstare suspensoar? Var Fridas sargade hår redo att falla av efter åratal av misshandel, och var sången ett symboliskt uttryck för allt detta? Är Bang-a-Boomerang egentligen ett högst poetiskt manifest, en protest mot 70-talets inneboende sexism och fejkjämställdhet i skuggan av svettiga dansgolv och blinkande lila ful-ljus?

Jadu.

Det tror jag inte.

Nu ska vi prata om det jag egentligen vill ha sagt idag.

Jag vill berätta om en produktion jag var med i för ett tag sen. Jag utlovades en högst symbolisk summa för att tolka en av operarepertoarens större biroller. Instudering fick jag ordna med själv, parallellt med kneg här och där för att överhuvudtaget klara livhanken. Efter två timmar à 750 kronor styck med en väl ansedd pianist i Köpenhamn insåg jag att vi fortfarande befann oss på sida 18 av femhundra. Ah.
Casten och övriga medverkande hade uppmanats bidra med sina egna uppslag och tankar kring finansiering, eftersom denna inte var helt ordnad. Jag fixade 250 000:- genom skickliga ansökningar. Mitt eget gage? Nja, några tusen på faktura per föreställning. Ingenting för reptiden på sex veckor. Inget kontrakt. "Åh men varför gjorde du det då? Man ska ju aldrig göra något utan ett ordentligt kontrakt..." (hör ekande Tf-stämma i fjärran med reverb-effekt)

Ja, kära kollegor. Alla de här aspekterna står ju givetvis inte klara för dig förrän det hela drar igång. Du lovas grejer, kontrakten är på granskning, signering, förhandling, la-di-da (a-di-da) osv, parallellt med att du visualiserar den här lagårdsuppsättningen som ditt stora genombrott, jo för JUST då kan ju sir Georg Soltis plan ha råkat behöva nödlanda på fältet utanför Rågsved och i skydd mot den våldsamma stormen som sveper in över trakten just då hittar han in i ert sjaskiga turnétält och pustar ut - tills hans andning återigen stannar upp - den här gången for real - av den gudomliga gyllenstämma som plötsligt, från överallt i hela tältet () smeker hans själ likt ett honungsbalsam med lavendeltoner och myrtenskum - och den stämman är din. Han sliter med sig dig ombord, stormen bedarrar, planet lyfter och vips hoppar du in för Elīna Garanča i exakt samma roll på Covent Garden nästa kväll. Och sen är det liksom igång.

Mm - alltså, med en sån här typ av vision somewhere lurking about i ditt inre, fast i kryddmåttsdosering eller mindre såklart, blickar du framåt, ser det som en "bra erfarenhet", "åh, det är ju underbar musik!", "en pangroll", "trevliga människor" () "den trakten vid den årstiden - en gåva i sig", "fint att skriva på CV:t", yippieyay - och så vidare.

Du har en stenkåt pseudoregissör som kräver hardcoreinsatser på samma linje framför allt av dig själv, eftersom du "är så sjukt snygg och det drar folk om du hånglar loss och klämmer till här och där, gärna med lite stön också", och som i övrigt inte har några som helst kreativa idéer beyond sitt eget höga nöje att vid varje möjligt tillfälle fly från partner och barn för att stället förlusta sig annorstädes med lön och traktamente. Jo för regissörens kontrakt är mystiskt nog klart sen länge och stålarna antagligen på plats och i säkerhet i hens trygga, välfyllda pung.

Är det här sångardrömmen? Nej, det är i varje fall inte min.

Men jag ser det som en "erfarenhet", för att uttrycka mig alldeles spyfärdigt PK och fint. En erfarenhet som kommer hjälpa mig att förhoppningsvis arbeta MOT branschens ibland rent vedervärdiga omständigheter så småningom.

En strejk är inte möjlig utan solidaritet och enhet. Ett gemensamt beslut från sångarnas sida om att inte tillåta den här typen av behandling, om att INTE STÄLLA UPP PÅ DET.

I nämnda uppsättning sjöngs rollerna av supersångare från hela världen. Sydamerikaner, ryssar, letter, amerikaner, svenskar, italienare som reste från sina hem, pröjsade resa, mat och uppehälle av skäl lika absurda som de jag nämner några stycken högre upp. Jobben är så få och hoppet så enträget om att få höras, synas, pimpa sitt CV med fina erfarenheter, bygga upp någonting inför framtiden - en illusion om framgång lika nyckfull som en trisslott. Javisst, sir Georg kan dimpa ner från skyn. Eller inte. Och under tiden är pengar "just paper", för att citera min tidigare flatmate i London, Emma, aktrisen och arvtagerskan.

Det är modigt att följa sin inre övertygelse. Men när övergår övertygelsen i besatthet? När slutar den vara fruktbar? När börjar den bryta ner dig istället för att bära dig? Bolla med varandra (hör äckelmysig kursledare på tveksam kvällskurs i att släppa loss din inre kreativitet). Och nu.

Spy.

Mm. "Spännande".

/M