Vet ni vad det värsta med att finnas är?
Att de finns en del människor som önskade att man inte fanns, eller att man var annorlunda.
När jag var ungefär 13 år gammal så träffade jag min första kärlek. Jag föll pladask för en människa i vårt kök en kväll när vi skulle rosta mackor. Jag fick en puss på mitt högra skulderblad och just precis i den sekunden förstod jag, jag är homosexuell.
Att "komma ut", att få vara sig själv och att få en förklaring till en del saker var nästa steg och inte trodde jag att livet skulle bli ett rent jävla helvete rent ut sagt.
Inte trodde jag att mina känslor skulle leda till att jag helt plötsligt fick byta om i en korridor istället för i omklädningsrummet när det var idrott. Jag trodde inte heller att mina dåvarande bästa kompisar skulle falla för grupptrycket och se mig som någon annan och bli rädda för att jag kanske skulle kunna bli kära i dom. Jag trodde att de vuxna skulle stå på min sida, men istället fick jag höra av en lärare att jag "inte behöver hångla med min flickvän när folk ser", trots det att vi bara höll varandra i handen när vi gick förbi skolgården. Ja, listan för vad jag har utsatts för kan göras hur lång som helst. Men det som tar priset var när jag för ett tag sen fick veta att en "familjemedlem", någon som ska ha stått mig nära sagt rakt ut till min mamma att hen skäms över mig och att hen tyckte att det var jobbigt att vara ute bland folk när jag och min partner var med. Den här personen valde även att beskriva mig som "äcklig".
Jag fick tyvärr redan i väldigt ung ålder se baksidan av att sticka ut, att vara normbrytande. Jag gick från att vara Fia, en helt vanlig tjej, till Fia, en djur på zoo. Någon man kunde peka åt, viska och skratta åt. Många visste inte hur de helt plötsligt skulle hantera mig och till slut skämdes till och med jag över att kalla min flickvän för just min flickvän.
Idag, 7 år senare kan jag fortfarande komma på mig själv vara rädd. Jag kan nog inte ens räkna hur många gånger jag kan komma på mig själv tänka att "nämna inte din flickvän" eller "göm ringen så slipper du följdfrågor". Finns det en enda heteromänniska som läser detta som någonsin har tänkt så? Att ni är rädda över att bli attackerade för att ni som kvinnor har förlovat er med en man, eller tvärt om? För er kanske detta låter helt absurt, men det är min vardag.
Det som väldigt många kanske inte tänker på är den dolda homofobin som finns. Lätt förklarat så skulle det vara om t.ex min mamma valde att benämna Bella som min väninna istället för flickvän, för att hon "inte orkar förklara" att jag är homosexuell, är ni med? Den kan även ibland kallas för den snälla homofobin, men helt ärligt finns det inget snällt över att förminska mitt förhållande bara för att jag är homosexuell (Nu har ju inte min mamma gjort det, tog bara henne som exempel).
Hatet kommer tyvärr i så många olika former och transfobi är en till av de. Jag hade en gång en människa i mitt liv som betydde mer än vad jag någonsin skulle tro. Vi träffades via en Facebook-grupp för hbtq+ människor och efter några dagars kontakt så vågade den här personen ringa mig och berätta hur det egentligen låg till, han var transsexuell, FtM (Female to Male). Något jag egentligen sket fullständigt i, men jag uppskattade verkligen att han kände det förtroendet till mig och berättade.
I stort sett varje dag efter detta fick jag se vad trångsynta människor gjorde med honom. Man skämtade om hans kön, om hans transsituation och såg hela processen som en skämt. Eftersom han betydde världen för mig gick jag direkt in i försvarsmode och gjorde allt i min makt för att skydda honom mot hatet och försökte stå upp för honom när han inte orkade.
För det var väldigt ofta det var så, att han inte orkade. Förstå själva att vara fel, helt fel? Och då veta att de finns människor runt omkring en som inte tar det på allvar måste vara hemskt. Att vara transsexuell är inte ett skämt. Jag har fått se vad de gör med människor och det är inget man någonsin ska skratta åt eller skämta om.
Sagt med detta, idag är det en viktig dag. Nämligen den internationella dagen mot homofobi och transfobi. En dag som bör uppmärksammas mer än vad den kanske gör.
Jag vill be om ursäkt till Bella, för att jag ibland kan släppa din hand när vi är bland människor, eller som i söndags när jag ringde i panik och sa att jag inte vågade prata om dig. Jag lovar över allt annat att jag skäms inte över dig, jag är bara rädd för vad som kan hända om fel person skulle se oss ihop. Jag älskar dig så mycket att jag inte vet vart jag ska ta vägen, så du måste lova mig att aldrig glömma det. Oavsett hur mycket omvärlden kan hata oss.
Avslutningsvis vill jag slänga med en liten uppmaning: Snälla, våga sätta stopp för hatet och våga säga ifrån när homo eller transfobin sker framför er. Vi behöver mer stöttning, vi behöver all stöttning vi någonsin kan få, för det enda som kan döda hatet är kärlek och förståelse.
För vet ni vad som är det bästa med att leva?
Att det finns människor som accepterar en för den man är, oavsett vem man älskar eller vad man identifierar sig som.
Mamma, Kela, Linnea, Bella & Emma,
Jag har gjort mycket dumt i mitt liv, saker jag kanske inte är så jättestolt över och jag vet att jag levt ett rätt destruktivt liv innan ni fick mig att öppna ögonen och se vad livet egentligen är värt. Det är tack vare er jag har kommit så långt som jag faktiskt har gjort, för ni har gett mig styrkan och viljan att söka hjälp för mina problem. Ni har alltid funnits där, burit mig fram i livet när mina ben inte har orkat och oavsett hur många felsteg jag har tagit längt vägen så har ni aldrig svikit mig, utan hejat på lite extra och jag är skyldig er livet för det.
Mamma, folk får säga vad dom vill men det finns ingen som jag ser upp till så mycket som dig. Du har alltid, alltid, alltid sett till att vi har det bra, trots att du själv genomgått helvetet. Du har alltid hjälpt mig, visat mig hur man är en bra människa och alltid tröstat mig när hjärnspökena tar över hela min kropp. Du har kämpat för mig i skolan, kämpat för att jag ska få rätt hjälp och kämpat för att alla dina barn ska få ett så bra liv som möjligt. Du är helt enkelt definitionen av världens bästa mamma och jag tror aldrig du kommer förstå hur mycket du betyder för mig, för oss alla. Precis som jag sa till dig för någon dag sen så klarar jag mig inte utan dig, du bland det bästa som har hänt mig.
Kela. Asså wow, vart börjar man ens? Du har under hela mitt liv varit som min bodyguard. Oavsett vad som har hänt, vem som har sagt något eller om någon ens tänkt något om mig har du alltid funnits där och agerat. Du har nog gett mig den tryggaste barndomen i världen för jag har alltid vetat att du skulle skydda mig som det hände något. Du har verkligen tagit stora syster-rollen på största allvar och jag älskar dig så mycket för det. Det finns ingen som jag kan prata med såpass som jag kan med dig. Precis som jag har sagt så är du den enda som får mig lugn och jag tror att det handlar om att hos dig vet jag att jag får hjälp. Bara om det var en sån simpel sak som blickar i korridoren på skolan, från att du hjälpte mig att söka hjälp till psykiatrin för att du märkte av mitt självskadebeteende. Du är på riktigt en ängel här på jorden och utan dig vore jag bara halv.
Och så lillfisen, Linnea. Det här kanske låter konstigt och jag vet att det egentligen borde vara tvärt om, men du är en av mina förebilder. Det är helt galet vad du har gått igenom men trots allt det så vill du ändå inget annat än att hjälpa och finnas för alla andra. Jag menar du är snart 12 år och redan så engagerad i politik, för att du vill förändra och hjälpa? Du föddes verkligen med hjärtat på rätt ställe. Jag hade ingen aning om hur tomt livet var innan du kom, men du har verkligen fyllt det tomrum som fanns inom mig. Du är en av mina bästa vänner och jag älskar dig mer än du någonsin kommer att förstå. Du har varit med om så mycket, saker ett litet barn inte ska vara med om. Och jag vet att jag säger det för sällan, men du är så stark. Du är verkligen en människa som man kan se upp till och senare livet vet jag att du kommer bli stor. Du kommer rädda världen, precis så som du räddade mig.
Bella, Bellbo, Geggamoja, ja you name it. Tack för allt du har stått ut med för att få vara med mig. Jag kan inte ens föreställa mig vad jag och min ångest har ställt till med, men trots det så finns du ändå här. Jag menar, idag är vi förlovade, planeter bröllop och barn. Du är min framtid, så är det bara. Även du har varit med om så mycket skit, saker som har förstört dig och den du är. Hemskheter som fortfarande sätter stopp i ditt huvud. Men precis som jag har sagt till dig flera gånger så är du så stark. Trots allt det där så är det helt galet att du fortfarande andas, att du finns. Det krävs så mycket mod, vilja och styrka att fortsätta leva med något så traumatiskt. Men du kämpar och det gör mig så stolt. Det finns ingen finare person än dig och det hoppas jag att du förstår. Du har gett mig en möjlighet till i livet och jag vet att jag kommer fixa det med dig vid min sida.
Sist men absolut inte minst, min själsfrände. Emma. Du är den största anledningen till att jag orkade gå till skolan, för oavsett hur svårt och tufft det var så fick jag träffa dig. Du har en förmåga att göra vilken skitdag till en bra dag och jag vet inte hur många gånger du har räddat mig för det. Jag vet faktiskt inte, jag förstår inte vad jag har gjort för att förtjäna dig i mitt liv men oavsett vad så är jag så oerhört tacksam. Du är bland det bästa som har hänt mig och utan dig vore jag helt lost. Så tack för allt, tack för att du är min.
Ni allihopa borde alltid, varje dag påminnas om hur viktiga ni är och jag vet att jag är rätt dålig på att prata kärlek. Men jag vill att ni ska veta det att ni alla är helt fantastiska. Ni är bland dom bästa människorna jag vet och precis som jag sa så är jag skyldig er livet för allt ni har gjort och allt jag vet att ni kommer göra för mig. Ni borde hyllas varje dag för era hjälteinsatser. Tack för att ni finns i mitt liv, ni gör allt så mycket lättare. Jag älskar er mer än ord kan beskriva. Trots all skit jag varit med om, trots alla sår jag har och alla gånger jag blivit sviken tidigare i livet så är jag ändå den störta vinnaren på den här planeten, för jag har er. 
Tänk att sist jag skrev så satt jag i Linköping med cirka 20+ grader och sol. Nu sitter jag här i Karlstad med cirka 2 decimeter snö och -5 grader. Att bo i Karlstad igen är gött, resten suger. Vill ha sol och värme, allt med vinter är det sämsta som finns (förutom min födelsedag som är om 1 månad).
Att jag hatar vintern var väll kanske inte vad jag hade tänk att skriva om idag, alla vet redan att jag gör det så det är ju inte nytt för någon som känner mig. Det jag har tänkt skriva om är nog det kanske tyngsta inlägget på länge faktiskt, iallafall för mig, Det är ett inlägg jag aldrig trodde att jag skulle behöva skriva, but here it goes;
- Jag är livrädd.
Jag är rädd för så mycket. Mina hjärnspöken har nog satt det fetaste gallret i mitt huvud någonsin och jag vet inte hur jag ska gå till väga för att bli av med dom. Låta dom vara? Prata om det? Skriva om det? Söka hjälp för det? Jag har försökt att låta dom va, det gjorde det värre, men det ledde till något gott ändå. Jag vågade öppna mig för mamma vilket är det som har hjälpt mest än så länge. Efter det pratade jag med min underbara storasyster Apa och min allra bästa vän Emma.
Precis som jag försökte beskriva till min mamma så känner jag mig lite som familjens.. misslyckade? Det är det närmaste jag kan förklara känslan. Och för att förklara ytligare så känns det som att jag blev det dåliga barnet, den dåliga dottern och den dåliga personen. Om man ska jämföra (vilket man aldrig ska, men) så går det superbra för mina systrar i skolan, själv failade jag totalt och måste läsa upp mina betyg på komvux. Jag är inte alls skolsmart, har aldrig varit och kommer aldrig vara så skolan har egentligen alltid varit svår för mig. För mina systrar går det superbra i skolan och det gör mig jätteglad, det är inte det. Jag missunnar inte alls dom det. Jag är jättestolt över dom, det är jag. Men det känns ändå som att jag inte gör mamma lika stolt som dom gör henne när dom kommer hem med högsta betyg på tentor och prov, medans jag oftast kom hem med ett knappt godkänt. Jag vet ju att mamma är stolt över mig och mina E:n också, till och med över mina F, för hon vet att jag iallafall försökte, men jag tror ni vet vad jag menar. Jag blev även det barnet som fick diagnoserna. Inte för att det är något fel på det, men åter igen - hjärnspöken. Jag är den som går på mediciner för att kunna få ett fungerande liv, går på utredningar, får nya olika diagnoser i stort sett efter varje möte. Bipolär, maladaptiv stressreaktion, ångestsyndrom, depression och nu ska det förmodligen bli en utredning för borderline. De misstänker även ADD/ADHD vilket dom sa på mitt första möte jag var på. Jag har gått på möten, terapier, gått på mediciner, tröstat mig själv med mat, skadat mig på annat vis, möten om hur jag ska kunna reglera mina känslor. Ja listan kan göras superlång och kommer förmodligen bli längre med tiden. Och det handlar väll egentligen att bara hitta ett sätt att leva med det, men främst att acceptera att det bara är så.
Det som för mig gör ondast med detta, det jag är mest rädd för är att folk, människor runt omkring mig ska tycka att jag är konstig eller att dom ska skämmas för mig. För att jag är homo. När jag berättade detta för mamma så brast allt för mig. Jag bara grät och grät och precis som jag sa till mamma så är det den värsta känslan jag någonsin har haft, för jag kan inte hjälpa det. Jag kan inte hjälpa att jag attraheras av kvinnor, att jag är upp över öronen förälskad i Bella och att jag aldrig skulle kunna se mig själv med en kille. Och då gå runt och tro att mamma skulle skämmas för att säga "min dotter är homo" eller att någon i min omgivning skulle ta illa upp för att jag presenterade Bella som min flickvän, det är den jobbigaste känslan jag har haft på länge. Allt i magen vrider sig.
Nu vet jag att mina tankar har fel. Jag får världens finaste stöd hos alla här hemma. Jag vet att de skulle backa mig till 110% om det skulle vara någon som snackade skit om mig. De går med i prideparader, Lia, min lillasyster har berättat för folk att hon har en storasyster som blir kär i tjejer och att dom älskar mig lika mycket för det. Det är liksom "tack vare" mamma som jag träffade min första flickvän och jag fick reda på för någon dag sen att mamma har stått upp för mig när personer som ska stå mig nära har pratat illa om mig och sagt att det är pinsamt att vistas ute med mig om min partner är med och jag vet att Kela förmodligen hade gått mer loco än någon annan om det var någon som gick på mig, för det har hon alltid gjort. Dessutom vet jag att den sista personen på jorden som skulle skämmas för mig är Emma.
Jag förstår inte vart tankarna kommer ifrån, men dom är där. Det är inget jag vill och jag försöker hela tiden att se bort mina fel och brister men vissa dagar går det verkligen inte. Den senaste tiden har min ångest och mina andra diagnoser varit allt för aggressiva och det har tagit på mig väldigt hårt. Det är en stor anledning till att vi flyttade tillbaka till Karlstad och att jag inte har bloggat. Det var inte Linköping som fick mig att må dåligt, eller de personerna vi var med. Jag menar, jag har dom bästa blivande svärföräldrar + svåger en tjej kan tänka sig. Jag har mött helt underbara personer som jag öppet kan säga att jag älskar galet mycket. Men det blev nog för mycket, mer än jag hade förväntat mig med alla förändringar och nya rutiner. Jag har varit såpass utslagen att jag blev sjukskriven men jag kan absolut säga att jag är på väg uppåt igen, vilket känns skönt. Jag går inte på lika mycket mediciner och jag ska börja plugga igen i Januari. Det är lättare att se morgondagen nu än vad det var innan, men ibland så finner jag inte ork i att ens gå upp ur sängen. Vi tar en dag i taget här hemma.
Det har varit en del tänkande den senaste tiden. Om jag verkligen har fått rätt förklaring eller om jag bara har fått något om bakfoten. Jag har känt ett tag att medicinerna inte hjälper och jag har fått känslan av att det bara är fel helt enkelt. Ju mer jag läser på och "forskar" i det så blir jag bara mer och mer säker på att jag har fått fel diagnos.
Precis som jag har förklarat för er så handlar bipolär om humörsvängningar och om att gå ner i antingen depressioner eller gå upp i manier. Jag fattar grejen. Jag går ner i depressioner, jag mår dåligt och ibland blir jag hyper, alldeles för mycket helt enkelt. Men samtidigt så känns det inte rätt. Jag har inte riktigt gått upp i någon mani. Jag är alltid impulsiv, jag hatar att planera. Jag kan inte hantera pengar, jag älskar att shoppa och jag är väldigt slösaktig. Jag menar, det måste funnits någon här som läste KP (Kamratposten) och Spara och Slösa? Det är jag och min stora syster. Jag tycker aldrig att jag är bättre än någon annan, självförtroendet är liksom inte på topp. Det är så många saker som inte riktigt stämmer. Det som gör mig mest förvirrad är att under min utredning så misstänkte min psykolog antingen bipolär eller emotionell instabil personlighetsstörning (borderline). Hon förklarade att skillnaden på dessa diagnoser är att bipolär är biologiskt och att emotionell instabil personlighetsstörning så krävs det någonting som utlöser en dålig period. På sista möten innan diagnosen var satt så ville hon göra något hon kallade en livslinje där jag skulle berätta allt jag varit med om samt när jag mådde dåligt eller gick upp i mani. Alla mina depressioner kom efter att något hänt. Mamma och pappas skilsmässa, när jag fick reda på att Jonte inte fanns, otrohet i förhållanden och så vidare. När livslinjen var klar säger psykologen;
- Du ser, alla dina depressioner kommer efter en händelse. Solklart bipolär.
...? Det var ju vad emotionell instabil personlighetsstörning innebar?
På 1177 så kan man läsa om vilka symtomer en person med emotionell instabil personlighetsstörning har och det är följande:
Det står även att man måste uppfylla fem eller flera av dessa symtom för att man kan misstänka emotionell instabil personlighetsstörning och av alla dessa krav så är det ungefär två som inte stämmer. Vissa beskriver mig på pricken och när jag hittade detta så kände jag nästan en lättnad över att det faktiskt finns fler som känner så som jag gör.
Det jag egentligen ville komma fram till med det här inlägget är att det kommer ske en förändring ganska snart om det går som jag vill. Den 4 September ska jag och Bella träffa en läkare på psykiatrin för att förhoppningsvis reda ut det här och prata om hur vi ska göra. Jag hoppas på en ny utredning och att jag får sluta med mina mediciner då jag inte känner att dom hjälper. Eller att det kanske är så att jag har båda diagnoserna. Jag kan bara gå på vad jag känner och just nu känns det inte rätt.
Förr kände jag lite sisådär för diagnoser och att man skulle sätta en stämpel på en person och sedan bara låta det vara. Jag trodde aldrig att jag skulle ha någon, trots att flera kuratorer har misstänkt diverse diagnoser och velat att jag ska ta det vidare. Men nu när jag har haft en diagnos på papper i ett år idag faktiskt så har jag insett vikten i det och vilken hjälp det faktiskt kan ge. Dessutom nu när det handlar om mitt mående och ger mig och alla andra en förklaring till mitt beteende och mående så blir det betydligt mycket viktigare. För min skull och mina näras skull.
Jag vet inte hur man börjar ett sånt här inlägg för det är fysiskt omöjligt att sätta ord på vad jag känner just nu och detta helt klart till det positiva. Det jag känner just nu har jag aldrig gjort förut, hela kroppen bara pirrar, jag skrattar och jag ler i stort sett hela tiden. Jag har fått svar på vad riktig lycka är och jag hoppas med varenda cell i min kropp att den här känslan aldrig försvinner.
Jag hade ingen aning om vad som väntade mig. Jag trodde bara att det skulle vara en vanlig lördag. Att vi skulle sitta ute, dricka och äta gott och bara sitta och mysa tills vi skulle gå och lägga oss. Och det började så iallafall. Vi drack lite vin, åt choklad och hade det riktigt mysigt. Runt cirka 9-tiden så var Bella och jag själva. Vi satt ute i paviljongen och lyssnade på regnet, hade mysiga lampor tända och bara njöt av varandras sällskap. Vi hade musik i bakgrunden, skrattade mycket och hela kvällen i sig var väldigt bra. Efter en stund försvann Bella in för att hon frös och skulle hämta en tröja, men kommer ut efter ungefär 5 minuter i klädd i kavaj. Jag bara stirrade på henne, jag tror att jag redan då hamnade i någon slags chock. Det märktes på hela henne att hon var nervös, det var nästan så jag kunde höra hennes hjärtslag. Bara hon tog tag i min hand så började tårarna rinna. Jag bara skratta och grät på samma gång och självklart var det inget annat än glädjetårar. Det var som att hela universum stannade och att det bara var vi två som fanns. Hon log och berättade för mig att älskar mig, att det inte finns någon annan för henne än mig, bara mig. Sen kom det;
"Vill du gifta dig med mig"?
Asså.. förstår ni? Inte ens jag har kunnat ta in det än. Bella, världens mest perfektaste människa, vill gifta sig med mig? Självklart var svaret ja, det var ja flera gånger om. Jag har aldrig varit så säker på min sak så som jag var då.
Jag fick inte fram så mycket den kvällen, för jag grät mest. Men jag vill att du ska veta Babybell att den kvällen kommer för alltid vara inristad i hjärtat, i hela själen för resten av mitt liv. Du har verkligen satt färg på hela min värld och lärt mig att se på livet ur ett perspektiv på ett sätt som ingen annan har gjort. Du betyder allt för mig och det är inget jag bara säger. Du gör mig till en bättre människa och det är tack vare dig jag ständig kämpar för att vara bra. För precis som jag har sagt så förtjänar du det absolut bästa och jag vill inget annat än att vara det för dig. Du har visat mig ett stadium av kärlek som jag inte trodde fanns, för mig var det omöjligt. Jag bara älskar att jag kan se på en blick jag får från dig att du är beredd att göra allt för mig och jag hoppas att du vet att jag skulle göra minst lika mycket för dig. Du är min superhjälte, du kom med den sista pusselbiten och sedan kramade ihop alla trasiga bitar som fanns inom mig. Du är min trygghet, min bästa vän och mitt hem. Jag bara önskar att du en dag kunde se dig själv genom mina ögon så du kunde se hur fin du är, vilken bra människa du är och hur fantastisk du är. Du är världsbäst, på alla sätt. För mig var det självklart, jag ska bli din fru en dag. Så nästa gång jag säger ja till dig, så kommer min största dröm att förverkligas.
Det här är ett sånt inlägg som jag har funderat på om jag verkligen ska skriva det eller om jag ska låta bli, för att det kan riva upp en del. Men sen kom jag på att jag har skrivit så mycket mer som kan väcka känslor så vafan.
Att jag lider av någon form utav psykisk ohälsa utöver min diagnos är väll ingen direkt överraskning för någon här. Självklart bidrar min diagnos till att humöret kan pendla och att jag ibland mår tipptopp eller skit men samtidigt så spelar även det förflutna in och påverkar mycket till varför det är som det är och varför jag ibland tänker som jag gör, påverkar vad jag gör och hur jag beter mig. Det som jag nu tänkte ta upp med det här inlägget är min kropp. Hur jag tänker angående den, hur den påverkar vad jag gör och hur jag beter mig i vissa situationer.
När jag var yngre var jag smal. Då pratar vi alltså creepysmal. Människor dömde mig utifrån det och antog att jag led av någon form utav ätstörning, att jag svälte mig själv och en del till och med trodde att jag inte fick mat hemma. Två gånger om året blev mamma alltid kallad till skolläkaren för att de var oroliga över min hälsa och det förstod inte att jag hade svårt med att gå upp i vikt helt enkelt. Jag har alltid varit ett matvrak, jag menar mat är det bästa jag vet. Jag har alltid varit den som ätit mest i familjen men det har ändå inte hänt ett skit på min kropp.
Efter att mitt mående började gå neråt så visste jag inte hur jag skulle hantera det. Jag ville prata om det, men jag vet inte vad det var som stoppade mig så jag tog ut det över helt fel sätt. Jag stänge mest in mig och stängde ute de som faktiskt alltid velat mitt bästa, min familj. Jag trodde väll att det skulle vara enklare att lösa allt själv och att framstå som en börda var det sista jag ville göra. Dock agerade min familj ganska fort och hjälpte mig att söka hjälp, vilket jag är skyldig dom livet för. När jag fick en förklaring till varför allt var som det var så slutade jag skada mig själv, gav min mamma och syster ett löfte om att aldrig mer låta mitt mående gå ut över min kropp vilket jag har hållt. Så jag varit skadefri i mer än ett år vilket känns 10 av 10. Dock så fanns jag tröst i något annat väldigt fort och det var maten. Jag åt när jag var ledsen, glad, uttråkad eller när jag insåg att shit, jag har inte ätit på ett tag. Det var inte heller bra mat. Det kunde vara McDonalds 5 gånger i veckan och ibland flera gånger om dagen. Jag köpte godis, beställde från pizzerian eller liknande och detta ledde till att min kropp bara sa bang. På bara typ 3 månader gick jag upp nästan 20kg vilket jag i början var väldigt nöjd över, för jag såg inte ut som ett skelett med skin på längre. Bara det att kroppen inte slutat växa. Magen, låren och höfterna är fulla i bristningar och dom blir allt fler. Idag ser jag faktiskt hälsosam ut. Jag har lite mage, former och lite att ta i helt enkelt. Jag har fått upp från storlek S till L och det känns skönt att man kan gå förbi människor utan att känns dömade blickar och höra viskningar bakom ryggen.
Sen finns det alltid ett men. Den senaste tiden så finns det väldigt många som valt att de har rätten till att kommentera, tycka och tänka över min kropp ändå. Fast nu är det tvärt om. Det var någon som frågade om jag var gravid, jag fick höra världens utläggning om hur fin jag var förr när jag var smal, men "du är ju inte ful nu när du är tjockare". Jag menar, jag ser att jag har gått upp, det märks som sagt på hur min kropp ser ut och att jag inte kan använda mer än hälften av mina kläder i min garderob. Att man dessutom associera överviktig som ful är också så fel. För bara för att man lagt på sig blir man inte ful. Så att tillägga att jag fortfarande är fin trots att jag är "tjockare" kan faktiskt låta ganska kränkande. För varför skulle jag bli ful för att jag har större lår, mer mage och en liten dubbelhaka?
Det som jag vill komma fram till är dock att det är sånt här som gör att självförtroendet sänks. Först var jag glad över att äntligen slippa skolläkaren, blickar och frågor om jag är anorektiker. Men när jag istället blir dömd för att jag har gått upp i vikt så gör det att jag automatiskt skäms vilket är så fel. Jag ska inte behöva gömma min i pösiga kläder, få lite ont i magen för att vi ska till stranden och jag måste visa mig i min baddräkt eller skämmas över att jag tar en tredje portion mat för att jag är hungrig. För alla kroppar är vackra och unika. Det finns ingen kropp som är finare än någon annan, det handlar bara om hur man väljer att se på sig själv. Jag vet att jag måste öppna ögonen igen och försöka strunta i att människor kommenterar och dömmer, för dom kommer inte sluta.
Så till er som stör er; Ja, jag må ha gått upp i vikt och jag ser inte längre ut som jag gjorde när jag var yngre, men jag mår faktiskt bättre i den här kroppen. Jag trivs egentligen med min lilla mage, mina bristningar och mina assnygga kläder i storlek L. Så det är liksom ingen idé att försöka trycka ner, för jag tänker inte lyssna på er längre.
Avslutningsvis vill jag bara säga att idag är det den sämsta dagen på året. En sån dag man inte gör annat än att gråta på. Det är egentligen bara en dag i sorg, en dag där solen inte borde skina, fåglarna borde inte kvittra och ska inte göra annat än att ligga sängen och bara ifrågasätta varför. Varför du lämnade oss. Varför du tyckte att det skulle vara bättre där uppe och varför jag sitter här utan dig idag. Jag menar du är familj och man lämnar inte varandra då. Du kom in i mitt liv när jag bara var 3 år och det är inte rättvist att du inte kommer vara med mig vid min sida hela mitt liv. Jag saknar allt med dig. Jag saknar hur svårt du hade det med förändringar, att du låtsades om att du inte tyckte om mig fast jag vet att du egentligen tyckte det var mysigt när jag tvångsgosade med dig. Jag saknar att höra dig snarka på nätter när man inte kunde sova och jag saknar att ha någon som förstår mig så som du gjorde. Det finns nog ingen som kommer kunna ta din plats och jag trodde nog aldrig att jag skulle ta din bortgång så hårt som jag faktiskt har gjort. Jag skulle nog till och kunna påstå att jag är en av dom som tog det hårdast och det känns som att jag borde ha vant mig med tanken på att du är borta efter fyra år, men hur mycket jag än försöker så går det inte. Jag vill bara ha dig här. Dock vet jag att du vet att jag är arg på dig för att du dog och det är bra. Men jag hoppas iallafall trots att du har det bra där uppe, dock inte lika bra som du hade det här nere med oss. Jag älskar dig, det vet du grisen. Hoppas du fortfarande sover gott och att du iallafall kommer och stör mig lite idag, för jag behöver det.
I torsdags så var jag nog med om det absolut största som kunde hända mig. Efter att ha spenderat typ hela mitt liv i skolan så är jag äntligen klar! Hela dagen var som en berg-och-dal bana. jag har nog aldrig haft så många känslor i min kropp på samma gång. Det var allt ifrån nervositet, förväntan, längtan, lycka och sorg på något vis. Trots att jag är så skoltrött man bara kan bli så kändes det ändå lite vemodigt att lämna allt bakom mig och ta ännu ett kliv in i vuxenvärlden. Det var lite ledsamt att lämna klassen också för den delen. Visst, vi har inte så sammansvetsade, hade väldigt tydliga grupperingar och gick inte alltid ihop så är det ändå 3 år tillsammans och självklart känns det skumt att inte träffa alla i stort sett varje dag.
Så jag vill egentligen börja med att tacka alla i klassen. Klasskompisar och mentorer. För all hjälp jag har fått utav er och för alla gånger ni ställt upp på mig när ni märkt att det har varit något. Trots att det kanske bara handlar om delade anteckningar från en genomgång eller om det handlar om ett stort grupparbete så har det känts skönt att vara med er för det märks att det var ett gäng smarta och ambitiösa tjejer. Jag har verkligen lärt mig något utav er alla varje dag och jag är faktiskt väldigt glad över att jag fick spendera mina tre år med er. Så tack för alla dom här 3 åren tillsammans och lycka till!
Och ett extra stort tack till dig Emma. Om inte du hade funnits på skolan så hade jag förmodligen haft värre frånvaro än jag redan har. Om man ska tänka på hur skolan har varit så hade jag planer om att byta skola ett tag för jag trivdes inte riktigt där. Men sen när jag hittade dig och hatet förde oss samman så ångrar jag inte någonstans att jag stannade kvar. Jag har verkligen hittat en bästa vän i dig som jag aldrig trodde att jag skulle kunna hitta. Du är som jag fast i en annan person och du kompletterar mig på alla mina svaga sidor. Du står alltid upp för mig oavsett vad det är och jag är dig evigt tacksam för allt du har gjort för mig. Även om det bara är för att du flyttade mig i klacken när jag stod i hjärnskakning eller att du hjälpte mig till ett godkänt i engelskan. Tusen tack för allt, för alla dagar, timmar och minuter. Tack för att du har stått ut med alla mina ryck när jag inte kan sitta still, när jag stör eller när jag tror att jag är med i High School Musical. Det finns ingen som du och jag är överlyckligt över att jag fick äran att träffa dig.
En person som också har hjälpt mig oerhört mycket i skolan är min kära stora syster. Jag hade förmodligen lagt mig ner och bara gett upp om det inte vore för att du fanns där och pushade mig till att hela tiden göra mitt bästa. Och om jag inte har förstått har du alltid förklarat på ett sätt som får allting att verka självklart. Och är det så att du själv inte vet vad du ska göra eller förstår min uppgift har du alltid läst igenom dina gamla uppgifter, du har snappat upp saker som du läser om nu när du läser på universitetet och verkligen lagt ner dig för att se till att jag får så mycket hjälp som möjligt. Det är väldigt få personer som har turen att ha sån bra stora syster som jag har och jag älskar dig supermegamassor. Utan din hjälp så hade det varit så mycket svårare än vad det redan var och jag är så så såå tacksam för att du alltid hjälp mig. Och så vill jag bara flika in att jag är så oerhört tacksam över att du såg mig när jag mådde såpass dåligt som jag gjorde då och hjälpte mig att faktiskt ta tag i mitt mående på riktigt. Att få diagnosen och medicinerna har verkligen hjälpt mig och om du inte hade sett mig och pushat mig hade jag förmodligen inte haft den hjälpen jag har nu. Du är världens bästa!
Och självklart vill jag tacka Lia också, min lilla syster. Trots att du kanske inte tror att du har hjälpt mig under alla dessa åren i skolan så har du gjort det. Precis som vi har sagt och skrattat åt ganska många gånger så är du ganska mycket smartare än vad jag är och jag lär mig utav dig varje dag. Det händer ju typ minst en gång om dagen där jag frågar dig om olika ord, grammatik eller matte. Dessutom finns det nog ingen som får mig att skratta så mycket som du får mig att göra när du försöker få mig på bättre humör. Du har helt enkelt gjort allting, inte bara skolan utan hela livet lättare. Så tack så mycket min lilla fjomp!
Självklart vill jag ju tacka min Bella också, för att du alltid har försökt hjälpa mig genom alla åren i skolan. Jag är riktigt tacksam för alla högläsningar du har lyssnat på för att det ska underlätta för mig att plugga eller när du kanske inte riktigt förstår vad jag menar men verkligen försöker och lägger ner dig så att du kan hjälpa mig. Jag hade nog aldrig orkat lyssna på någon som läser om en uppsats skriven enligt APA-systemet som handlar om Massmedia i världen i typ 2 timmar. Men nu har alltid legat och lyssnat, hjälpt mig om det blivit fel eller berömt mig om jag har varit duktig. Du har även alltid funnit för mig, dag som natt och skolan varit jobbig. Du har till och med erbjudit dig att ta några av mina uppgifter för att avlasta mig lite och det är så fint. Du har hjälpt mig så mycket och det hoppas jag verkligen att du vet. Tack för all hjälp, för alla sena nätter när du har hjälpt mig och för att du har funnits för mig när jag har velat hoppa av.
En person som alltid ska ha ett extra tack är mamma. Du om någon vet hur skolan har varit för mig. Det är väll med dig som jag har känt att jag alltid kan komma och prata med om det är något, oavsett vad det skulle vara. Och att jag inte alltid känt att jag har passat in i skolan är något som vi har pratat om mycket, speciellt i grundskolan. Att skaffa vänner då var inte riktigt min grej och du har alltid stöttat mig i det när jag har varit ledsen och känt mig ensam. Och jag är så tacksam för alla möten du har följt med på och pratat med lärarna, alla gånger du kramat om mig när jag har varit ledsen och den gången du försökte hjälpa mig att byta klass. Jag är även så tacksam för att du var en av de första som faktiskt såg att jag inte mådde så bra alla gånger och fick mig att gå till kuratorn för att se vad felet var. Du har skött din mamma roll galant och det finns ingen annan jag skulle kunna tänka mig än du. För oavsett vad det har handlat om så har du alltid backat mig och det är den mest underbara känslan i hela världen! Tack för allt mamma, jag hade inte klarat skolan utan dig och det menar jag verkligen.
Det absolut största och sista tacket jag vill dela ut är till mig själv. Jag har i flera år slitit med skolan då jag inte riktigt är sådär "skolsmart" som man kanske behöver vara. Jag har svårt med koncentrationen, läsning, att formulera mig, att ta kritik och framför allt lyssna och vara uppmärksam på tråkiga genomgångar. Så när skolan tog fart och bestod utav riktigt plugg och inte måla i matteböckerna så vart skolan ganska mycket svårare. Så dessa åren har varit väldigt kämpiga. Det har inte heller bara varit skolan som gjort det svårt utan som sagt mitt psykiska mående och saker som hänt runt omkring. Men trots det har jag inte gett upp. Jag har förlorat vänner, sagt upp kontakten med min pappa, gjort en utredning, gått igenom ett utanförskap, hittat mig själv som person, gått ner i depression och upp i hypomana stunder men jag har aldrig gett upp.
Många skulle säga att jag har fuskat till mig betygen och att jag har glidit på en räkmacka nu i trean för att jag tog bort 2 kurser, men det dessa idioter inte har fattat är att det inte har varit för ren lathet, utan för att jag skulle klara av skolan. Jag har behövt göra detta för att inte gå in i väggen, för att tänka på mig och mitt mående. Trots att jag gjorde detta så fick jag tyvärr inte ett examensbevis utan ett studiebevis för att vissa lärare inte kunde sköta jobbet på ett rättvist sätt och tyvärr var jag en av några elever som fick sota för det. Men jag tänker faktiskt inte låta det förstöra för mig, för att jag är bättre än så. Det kommer alltid finnas människor som tar ut sina misstag på andra människor och that's life antar jag.
Idag står jag här som en vinnare, iallafall i mina ögon. Jag har klarat det jag trodde var omöjligt och nu är jag äntligen klar. Jag känner att jag avslutade med flaggan i topp och jag har nog aldrig varit så stolt över mig själv som jag är just nu. Eller jo faktiskt. Jag fick faktiskt ett bevis på att jag är bra, att allt mitt slit har varit värt det och att vissa lärare faktiskt såg hur mycket jag kämpade för att klara det här så på studentdagen fick jag ett stipendium för den elev som de tyckte hade utvecklats mest under dessa tre åren och det är bara ett bevis på att allt var värt det.
Så nu har jag äntligen tagit studenten och fyfan vad jag är bra.
Asså jag är faktiskt lite irriterad, mer irriterad än vad jag brukar vara för att vara ärlig. Jag såg en diskussion på Facebook där man tagit upp #Metoo. I kommentarsfältet kunde man läsa kommentarer som kunde vara "du vill bara ha uppmärksamhet", "skyll dig själv" eller "snälla, sluta överdriv". Så till er som inte förstår er på kampanjen eller av någon konstig anledning har missat den: #Metoo är en hashtag som på svenska betyder "Jag också". Kvinnor runt omkring i världen har använt sig utav den för att dela med sig utav sina berättelser om när de någon gång blivit sexuellt trakasserade. Att sexuellt trakassera någon är mot lagen och den lagen man bryter mot är "Diskrimineringslagen". I kapitel 1 i §4 punkt fem så står det "sexuella trakasserier: ett uppträdande av sexuell natur som kränker någons värdighet" ( http://www.do.se/lag-och-ratt/diskrimineringslagen/ ). Detta innebär alltså hur offret i fråga känner, hela upplevelsen. Det står alltså inte något konkret som säger att "såhär ska du göra för att det ska räknas som trakasserier.
Det som nu gör mig irriterad är människor, hänsynslösa människor som klankar ner på kvinnor som tagit modet till sig att faktiskt dela med dig utav sina berättelser. Jag kan lova att nästan alla kvinnor som läser detta har någon gång blivit utsatt för detta, för bara att få en dickpic om man inte har bett om går faktiskt under Sexuella trakasserier. Men att göra offret till åtlöje är nog det värsta man kan göra. Eller berätta för henne att hon bara gör det för uppmärksamhet gör att det kokar i mig. Senaste inlägget jag läste handlade om en tjej som blev taffsad på ute på krogen och vid flera tillfällen knuffade hon bort mannen och sedan försökte han föra in händerna under hennes kläder och första kommentaren jag fick läsa var "Klaga inte, tror du tyckte om det". Detta leder enbart till att man håller saker och ting tillbaka, vi tar bara 1000 steg tillbaka i helt fel riktning.
Och bara för att make my stand så tänker jag dela med med mig om detta också, sen att en del kommer blöda näsblod över mitt kommentarsfält över det här inlägget, go for it. För jag kommer inte ödsla mer energi på människor som anser att detta är en löjlig sak.
För ca ett och ett halvt år sedan så var det en kille som skrev till mig på snap. Vi skrev inte så jättemycket, men det hände väll att vi slängde ett par ord till varandra, men en dag så flippade han. Han hade screenat olika scener i olika porrfilmer som han skickade till mig. Dom flesta var helt groteska där tjejer blödde, var fastbundna och det såg verkligen ut som att det var emot deras vilja. Självklart sa jag ifrån för att jag inte tyckte att det var okej men när han svarade med "jag vill göra det här med dig" så valde jag att screena hela konversationen mellan oss där jag bad honom upprepade gånger att sluta, låta mig vara och trots att jag slutade svara så fortsatte han att skicka bilder och lägga olämpliga kommentarer. Det slutade med att jag polisanmälde honom men självklart las det ner eftersom att vi lever i ett samhälle där detta inte tas på allvar. Eftersom att jag inte hade hans namn, utan bara snapnamn så kunde man inte ta det vidare, för snapchat kunde inte ge ut personers namn om det inte handlade om dödshot eller likande, vilket jag tycker är sinnessjukt.
Helt ärligt så var det ganska läskigt, såpass att jag började gråta. Jag tyckte att det var obehagligt och på något vis kände jag mig väldigt otrygg eftersom att jag inte hade någon som helst aning om vem personen var. Jag kanske kände honom, han kanske bodde nära mig och faktiskt planera att göra något. Jag har ingen aning. Dock är jag väldigt tacksam över att min förra mentor satt med mig under polisanmälan och att han hjälpte mig och engagerade sig. Det kändes väldigt skönt att han var där och backade mig och såg till att jag fick bästa möjliga hjälp. Så om du läser detta, tack igen.
#Metoo är ett sätt för oss kvinnor att göra oss hörda och ett försök till att faktiskt ta plats i samhället. Så snälla, låt oss göra det. Det här är våra berättelser, saker vi har varit med om och vi har rätt att uttrycka oss och dela med oss om vi känner att det hjälper. Så tysta inte ner, har ni bara negativa saker att säga så håll det för er själva. För vi behöver inte mer hat, vi har gått igenom tillräckligt.
Nu kommer det ett till sånt där "åh vad jag är trött"-inlägg, men jag antar att vid det här laget borde ni faktiskt vara vana, för jag gör ju typ inget annat än att gnälla på den här bloggen. Vilket kanske är charmen med den, eller så är det bara fruktansvärt irriterande, jag vet inte.
Men iallafall. Som jag skrivit innan så kommer ju jag flytta hem till Bella och lämna Karlstad. Simple as that. I över ett halvår så hade vi en plan med hus och diverse saker men utav olika anledningar så blev det inte av vilket suger, men vad ska man göra? Allting krisade och jag blev sjukt ledsen och besviken så jag mådde åt helvete jävla dåligt där ett tag. Jag gjorde väll inte mycket mer än att gråta och var arg liksom. Men efter många om och med så kom vi fram till att jag ändå kommer flytta, men eftersom Bella inte hade något jobb då så sa vi att det inte är omöjligt att vi kanske letar här i Karlstad också, för att det inte var något specifikt som höll någon av oss kvar, förutom våra familjer och vänner såklart, men you get it. Men nu har Bella fått jobb och det är bestämt att flyttlasset går till henne den 11 Juni och att Karlstad inte längre funkar för tillfället, utan att vi kommer stadga oss i Linköping och bo där helt enkelt.
Trots att alla vet att det är bestämt så finns det fortfarande människor som försöker pusha mig till att stanna och försöker ge mig dåligt samvete för att jag åker. Vilket jag faktiskt inte tycker är okej. Absolut, en del skämtar och det tar jag. Men det ni inte riktigt verkar förstå är att det är att det här är lite pressat för mig också. Just nu är flytten en stressfaktor, dels för att vi helt plötsligt fick planera om hela flytten men boende och allt, men även för att jag är en person som inte riktigt klarar så jättestora förändringar. Det är ju inte så att jag går loco, men det blir väldigt stökigt i mitt huvud och det kan sätta sig på mitt humör. Under den här tiden kommer det bli väldigt många förändringar och det är också en stressfaktor. Bara en sån enkel sak så kommer jag inte så i skolan längre, jag kommer inte behöva gå upp tidigt varje morgon och jag kommer inte behöva ägna 99,9% utav min vakna tid till skolarbete. Dessutom så flyttar jag ifrån Karlstad. Jag flyttar ifrån lägenheten jag bott i sen jag föddes, jag flyttar ifrån mina vänner och min familj. Så det finns väldigt många faktorer som gör att det räcker som det är. Jag behöver inte höra att jag är en dålig människa för att jag flyttar, för det är jag inte! Jag tänker inte ägna hela mitt liv åt att vara alla andra till lags och göra saker och ting för att andra ska vara nöjda. Jag vill göra det här och det tänker jag göra. Så jag skulle behöva mer stöttning i det än hat, för det är faktiskt inte ett okej beteende.
Slutligen tänker jag bara säga att ni som trycker ner människor för att lyfta er själva bör ändra beteende, för ni suger.
Humöret svajar ganska ordentligt just nu. Ena sekunden är allt superduper och jag är hur glad som helst, men andra sekunden är det som att någon slår luften ur mig och jag sitter med gråten i halsen.
Ena sekunden vill jag liksom försöka se det som hände som en positiv grej och att det bara är att gå vidare nu, för den senaste tiden har det här bara tagit massa energi som jag borde lagt på något annat. Dessutom så känns det på ett sätt bra att få ”bekräftat” för sig att det man inte behöver anstränga sig så mycket mer utan bara vara och slippa känna att allt bara är en tävling. För jag vill inte sitta och jaga, tävla om uppmärksamhet och behöva söka bekräftelse, det är jag liksom klar med.
Men andra sekunden så kommer väll verkligheten ikapp på något vis. Därav är det som att all syre bara försvinner. Jag känner mig arg och sviken, jag blir ledsen på att jag har kämpat såå länge för att hålla ihop alla sprickor som fanns för att sedan få bekräftat att ja, jag var ett andrahandsval. Det som gör mig arg är att jag har lagt ner så mycket tid, så mycket energi och så mycket av mitt psyke för att försöka få mig själv att tro på något annat än mina egna känslor. Det som gör mig ledsen är att helt plötsligt bröts alla löften som fanns. Att vi skulle finnas för varandra och stötta, skydda och ha kul ihop som bästa vänner ska göra. Vi skulle liksom kämpa för att det skulle bli så bra som möjligt.
Samtidigt vill jag inte sitta och ta åt mig, för precis som jag har sagt så var det här väntat. Kontakten bara rann ut i sanden och vi bara gled isär mer och mer ifrån varandra, men att få ett samtal där man får höra att man helt plötsligt är bortplockad på facebook, snap, insta och sen höra att jag inte får höra av mig, för att det kan uppstå ångest. Det blev som en käftsmäll på något vis, låter det rimligt? Det hade på ett sätt känns bättre och bara låta det vara, men ändå veta att jag kunde ta upp telefonen om det krisade eller om jag bara ville prata. Asså jag vet inte, men när jag mår dåligt vill jag ha min bästa väns axel att gråta på, eller höra min bästa vän säga att allt kommer bli bra och att man kommer lösa det, för att man aldrig kommer stå själv, att man håller i varandra när motvinden blåser som hårdast och att personen ifråga är ljuset i livet när det känns som mörkast.
Det som känns skönast just nu det är nog mest att dom som vet vad som har hänt faktiskt är såpass förstående över vad som har hänt. Det är liksom okej att snäsa ifrån ibland för att jag blir irriterad, jag får stänga in mig på rummet och bara vara eller sitta i arslet på dom om jag så kände för det. För jag menar just nu är det så många tankar att försöka hantera och sortera. Det är väl mer eller mindre en storm i hela huvudet just nu. Det vore skönast att bara få sätta sig ner, pausa allt och bara få andas. Ta en tanke i taget, försöka bearbeta den och sen fortsätta på nästa och hålla på så tills allt bara är glasklart. Det jag har lyckats intala mig själv nu är att människor förändras. Relationer förändras. Och oavsett om man gillar det eller inte så är det så. Hur mycket man än försöker så kommer det inte bli så som det var, för ingenting är någonsin desamma som det en gång har varit. Det händer saker, folk växer upp (eller ner), andra människor hamnar emellan eller så bara växer man ifrån varandra. Det här kanske var det bästa som kunde hända i nuläget och jag vet faktiskt inte om man skulle kunna kalla det för karma. Så jag får försöka gå vidare ifrån där jag står idag
Så asså fuck it.
"Kanske var vår historia en fjäril på nål
Vacker att titta på men vingar som inte slår" - Timbuktu
