Hon vet inte ens vart hon ska börja. Visst skrivs hennes tankar ned mest hela tiden, men det var längesedan hon lyckades skapa något av dessa tankar. Så längesedan hennes ord bildade ett sammanhang. Ord som målar upp bilder, ord som förmedlar känslor, ord som går att tyda.
Det har gått fjorton månader, fjorton månader sedan hennes fingrar gled över tangentbordet, så lång tid utan att ha skrivit om sina tankar till sammanhang, målat upp bilder med känslorna och format dem till ord. När fingrarna dansar över tangentbordet vaknar lågan inom henne till liv, en eld som hon inte känt på så länge. En känsla som gjorde att hon spenderade hela somrar med papper och block vid sin sida. Hon får en absurd och overklig känsla, hur kunde det ha gått så lång tid utan att hon ägnat sig åt det som sätter hennes själ i brand. Att hon lyckats glömma hur skrivandet alltid hjälpt henne bearbeta vardagen och som hjälper henne må bra. Det hade varit en enkel undanflykt för henne att skylla på att hon mått bra det senaste månaderna. Något som bara skulle vara en stor lögn, under de senaste fjortonmånaderna har det inte alltid varit bra, det har vid många tillfällen varit helt förjävligt.
En trygg känsla väcks i kroppen och hon börjar sakta men säkert känna igen sig själv igen.
Det är förunderligt hur en sakta men säker kan drifta bort från sig själv. Hur är det möjligt att plötsligt glömma vad det är för saker som sätter ens själ i brand. Att sedan av en plötsligt intuition eller slump få känna den starka känslan av både trygghet och driv. Då vet du, att du är tillbaka där du hör hemma. Det är så jag känner, jag känner mig hemma igen: Nu har jag sluta famla efter mig själv för jag känner mig trygg nu, jag har hittat tillbaka till den jag är.
Tillbaka? Kanske, kanske inte. Svårt att säga helt enkelt. Kände mest ett satans flow för att skriva och kanske på så sätt även motivera min lilla hjärna lite grann. Kanske kan det här bli något som får mig att ta min lilla kropp ur sängen en ledig dag? Kanske jag kan börja göra saker för mig igen. För ja, det har varit ett tag sedan det faktiskt hände.
Nu är jag en dag närmre en vanlig vardag och jag känner hur trycket lättar samtidigt som en nervositet kryper fram mellan gliporna. På samma sätt ökar även motivationen och mitt kreativa flöde. Jag vill vara mer engagerad igen och jävlar vad fint det känns, Det finns så mycket kvar för mig. Och det känner jag nu.
Om jag ska vara helt ärlig så har jag noll koll på vad jag gjorde vilken dag under de fyra dagarna i Paris. Vi gjorde så otroligt mycke varje dag och var på samma ställe flera gånger om och allt har bara blandats ihop till en god risotto (referens till den goda fyra ostar risotton jag åt där). Det var så otroligt mycket som hände helt enkelt.
Men här får ni en massa mysiga bilder på maneter, vilket helt klart var det alla bästa på i akvariet som vi spontant besökte.
“Du kommer bli den där mamman med massa klyschiga väggcitat överallt i lägenheten” Med skratt i rösten instämmer jag helt klart. Det finns många som tycker de är så sjukt töntiga och överdrivna, och visst det gör jag också ibland. Men samtidigt finns det en skarp sanning i budskapet. Det får mig ofta att tänka på introduktionen i boken You are a Badass av Jen Sincero. En bok som jag köpte för lite mer än fyra år sedan och som jag lite då och då återgår till. En såndär bok som en öppnar när ens dagar inte varit de bästa eller när en känner att självkänslan svajar.
Men för mig har jag på något sätt lärt mig att uppskatta de töntiga vägg citaten. Under dåliga dagar kan jag sitta i timmar på pinterest och läsa citat om hur viktig jag är. Sitta och bläddra igenom olika påståenden som jag sedan övertalar mig själv är sanna, vilket det är. Det kan vara saker som “jag kan förlåta mig själv” eller “jag är fucking amazing!”. För jag förtjänar att höra hur grym jag är och jag ska kunna ge mig själv en komplimang utan att det ska vara något märkvärdigt. Va din egen coach.
I och med att jag faktiskt diggar alla dessa klyschor har jag nästan börjat störa mig på att det anses vara något töntigt. Jepp, dubbelmoral, refererar till det som klyschor och töntiga citat fast jag själv inte vill att någon gör det! Good job! Jag känner mer att det borde anses vara en självklarhet. Att ge sig själv kärleken och få fira ens små framgångar. Vafan peppa dig själv, för du äger.
Men jag tror samtidigt att “de klyschiga väggcitaten” även tillhör ett sammanhang som är lite för perfekt, ytligt och stelt. Väldigt omänskligt helt enkelt. För om jag skulle beskriva en person som skulle ha väggcitat i lägenheten skulle det vara en person som alltid har nystrukna skjortor, en lägenhet från ikea katalogen utan några personliga referenser som syns och utan ett dammkorn på hyllan högst upp. Det skapar en overklig bild kring hur verkligheten är, en omänsklig perfektion helt enkelt. Samma sak känner jag lite kring alla “life coach” kanaler på youtube. Första tre videorna kan jag tycka är motiverande och bra, men sen blir det bara omänskligt. För allt ser för perfekt ut hela tiden. Kan inte någon bara se ut som ett mess någon gång?
Vet inte riktigt vart jag vill komma, men do you och ge dig allt pepp som är möjlig för det förtjänar du.
Rad efter rad stryks, stycke efter stycke och jag har tappat räkningen på hur många gånger jag fått skriva om just det här inlägget. I mitt huvud är allt självklart men när jag ska skriva ner det så blir det bara “meh” av det hela. Jag vill prata om planer, drömmar och framtiden med er. Något som vissa kanske tycker är det jobbigaste som finns, kanske det läskigaste eller föra andra det mest självklara någonsin.
En månad in på det som i hela mitt liv skulle ha varit skolstarten sätter jag mig nu på tunnelbanan kvart över sex för att jobba i fruksotkassan på jobbet. Med en vardag som slutar runt samma tid som innan men samtid är den helt annorlunda. Den här månaden kommer jag få in min allra första heltidslön, vilket är en summa jag tidigare inte ens kunnat drömma om. Ja, det är fan stort.
Men samtidigt som det är stort att nu ha en fast anställning på fem dagar i veckan är det inte just här jag ser mig själv i framtiden, det är väldigt långt här ifrån faktiskt. Men med is i magen är detta faktiskt en station närmare slutdestinationen. Att utnyttja de dagar som går på bästa sätt kan jag nå det jag drömmer om och en massa mer. Jag har ett mål och en framtid som jag ofta ligger och tänker på. Men samtidigt som jag tänker på det har jag även tusen saker som jag vill göra, saker jag vill uppleva eller som jag vill utvecklas inom. Jag vill utveckla min självsäkerhet på brädan, skulle vara fett att fotografera mer, resa själv, en krokikurs skulle vara så nice och så fortsätter det. Bara för att jag har ett mål betyder inte det att jag inte kan göra dess feta grejer som jag, utöver min största dröm, vill göra. Det kommer bli omvägar här och där och varför inte göra något fett utav dem?
Jag skriver listor tusen gånger om, listor som består av mina drömmar, hur jag kan utvecklas inom det jag älskar och var jag dag för dag kan göra för att ta mig ett steg närmare mina mål. Det är framför allt under mina lediga dagar som jag har ett starkt fokus på hur jag kan utveckla mig själv och vad jag ska öva på. En ledig dag består ofta av att jag har valt ut tre saker som jag vill utvecklas inom och att jag som att gå i skolan, kör en timmes “lektion” med mig själv och bara övar.
Det jag vill säga med det här att det är lugnt att inte ha något stort och fast mål samtidigt som att det är lugnt att ha tusen mål. Lyssna på magen och stressa inte, låt den visa dig vägen och hitta på något fett utefter den.
Den femte september åkte jag iväg på min allra första resa utan min familj. Det var jag och en mycket nära vän till mig som drog iväg för att spendera fyra dagar i den otroligt vackra staden Paris. En resa som slutade med att vi lyckades pricka va de två dyraste städerna, ett inställt flyg, jag fick för första gången gå in i och av från ett plan via flygområdet och inte gaten samt en massa mer.
Hela resan började med att planet ställdes in och vi fick ta en sväng förbi Oslo innan vi kunde ta nästa plan mot Frankrike. Med en massa muminkoppar och nordisk design i butikerna på flygplatsen samt dyr mat drog vi ut på två timmars väntan. Väl framme på flygplatsen i Frankrike chansade vi oss fram till Montmartre, vilsna och oförstående av deras otroliga tunnelbanesystem. Gare du Nord (som vi kallade Tc) var en riktigt förvirrande station, men som vi endast besökte på dit samt hemvägen.
Den första dagen bestod, likt de andra av att gå runt i timmar. Men just denna dag höll vi oss endast till Montmartre då vi båda var otroligt slitna och inte orkade ta oss allt för långt från hotellet där vi stannade.
En trött men samtidigt taggad Felicia på Oslos flygplats / första måltiden samt ett glas vin på en uteservering i Montmartre
Cafét mittemot restaurangen vi åt vid såg så otroligt mysigt ut, dock så gick vi aldrig dit?? Fast allt såg ju mysigt ut så :)
Fin gatukonst finns verkligen i mängder!
Under vår promenad runt om i området lyckades vi ta oss till en gata fylld av sexbutiker, "biografer" och en massa annat sexrelaterat (som något jacuzzi ställe med erotiska bilder på kvinnor).
En spännande dildo samt gatan med sexbutik efter sexbutik
Mer fin gatukonst
Så sjukt nöjd när jag fick äta mitt sista mål vid elva tiden för att sedan bädda ner mig i sängen efter en lång dag.
I slutet av mars skrev jag mitt senaste inlägg här och nu, ett halvår senare sitter jag framför datorn igen. Ett halvår senare och jag kan knappt tro att det var i år som jag senaste gången gick in genom gymnasiets dörrar. Nu har jag en anställning på 32 timmar i veckan, går upp klockan fem varje vardag (i stort sätt) och sover de lediga dagarna som finns.
Vardagen har förändrats drastiskt sedan sommarledigheten närmade sitt slut. Insikten att en inte skulle tillbaka till den rutin som funnits hela ens liv var mestadels en stor förvirring. Tretton år av sitt liv har en alltid gått i skolan och för min del utan något avbrott. Det har varit en rutin som endast avbrutits av ett lov här och där men den har alltid återkommit. Nu är min rutin sällan fats, schemat ser lite olika ut för varje vecka som går och helt utan några avbrott utom de fem veckor en får under sommaren samt “helgerna” (som kan vara en dag lite här och där).
Men det är långt ifrån pest och pina. När en går från jobbet kan en släppa det, till skillnad från skolan som var i ens huvud dygnet runt. De dagar som en är ledig kan en på riktigt andas ut och jag får för första gången tjäna in mina egna pengar på riktigt. Det ger mig en större möjlighet att tjäna in pengar för spara till mina framtida drömmar och mål.
Vid sextiden igår var jag framme på landet dör jag snabbt bosatte mig i fåtöljen med en bok i handen och en tänd kamin. På golvet satte sig min syster och spelade Monopol med sina gossedjur.
Vid halv två inatt var boken Little Bee av Chris Cleave utläst (tips tips tips!). På morgonen där på vaknade jag av solens strålar som värmde genom fönstret. Där låg jag sedan efter frukosten med en ny bok i handen och njöt av att känna solens värme mot huden.
Med en utvilad kropp gick jag sedan upp, bytte om och dansade lite framför spegeln i mina föräldrars rum.
Till lunch grillade vi korv och njöt en massa av solens värme utan några kalla vindar.
Även Minou har njutit för fullt, Hör kan hon nämligen gå ut lite när hon vill. När hon kommer in är hon helt slut av den ovana kylan och slumrar sedan till i någon säng i huset.
I söndags bokade jag min allra första resa utan någon i familjen. Jag och en mycket nära vän drar nämligen till Paris i tre nätter i början av september. Gissa om jag är taggad! Det är långt från verkligheten nu men är så sjukt exalterad över att komma bort från Sverige, att få se något nytt. Mer om denna resa lär väll komma när det nalkas, kram
