"Inläggning Tisdag 13.00. får infart i armen. Order om att ingen mat får förtäras efter 00.00. Operation 07.15 Onsdag morgon är bokat. Okej då sover jag nu. ----> Onsdag 06.00, Knappt sovit, är nervös. Knackar på dörren. Får en riktigt (läs äcklig) PREOPdryck och operationen framflyttad.. när? ingen som vet... Väntan.---> 11. 00 Onsdag. knackar på dörren- Du ska hem nu, din operation är inställd. EHH VA? "... Arg, besviken och säger inte ord till pappa på hela vägen hem. Vill inte längre. Är det okej att lägga sig och aldrig vakna upp igen?..
Det känns som det enda jag gör är att klaga. Men vad ska man göra, när man ännu en gång fått hårda slag i magen? Jag är riktigt besviken nu.
Jag försöker hela tiden fundera på vad det är som gör att jag faller ner så långt för dessa nedförsbackar när det väl smäller, och jag har nog förstått varför nu.
Under mina 22 år. Har jag alltid strävat efter att nå toppen på alla mål jag haft. Det spelar ingen roll vad det handlar om. Är det match eller någon annan form av fysisk aktivitet, då handlar det om att vara först eller starkast. Där finns det inget att snacka om. Handlar det om skolan har jag alltid lagt ribban så högt att jag knappt når den och ja.. så kommer det nog alltid vara. Varför undrar man säkert. Ja?.. varför?
Det handlar alltid om att vara till nytta, känna att man behövs eller känna sig sedd. Där tror jag alla känner igen sig. Att gå till jobbet och känna att man egentligen inte behöver vara där är ett sånt exempel. Stå och stampa på samma ställe, medan det känns som att alla andra vet vart dem ska på sin målsträcka. Där är jag nu. Jag står och stampar.
Jag har spelat fotboll i hela mitt liv och var utan att skryta, hyfsat bra på det jag gjorde. Det togs bort 2017. Jag har hela tiden pratat om knät, att det är största boven i det hela och ja... det är en det. Det kommer det alltid vara. Dels pågrund av att jag under hela mitt liv spelat fotboll, det var och är en del av min identitet. Det gick väldigt bra för mig och av det fick jag hela tiden ny energi. För när det går bra, vill man utvecklas vidare och bli ännu bättre! Nu finns inte samma energi. MEN jag har förstått det. Den inställda knäoperationen är inte heller hela sanningen till varför jag ligger i motvind och gråter igen. Utan det handlar mest om att jag hade ett mål uppsatt i huvudet om att allt skulle bli bra. 2020 skulle det inte finnas någon knäoperation. Det skulle vara 100% fokus på skolan och mitt framtida jobb. Nu är vi tillbaka på ruta ett igen. Stampandet är tillbaka. Och känslan över att jag ÄNTLIGEN skulle göra något bättre, försvann. Nu har Jag inget riktigt mål uppsatt och det känns lite som att dagarna bara rullar förbi lite utan anledning. Det är hemskt att skriva det men det är sant.
Nu går min stora energi till at Jag vill veta när jag får min nya operatid. Dels för jag har ett sånt EXTREMT stort kontrollbehov men också för att jag ska kunna slappna av, lägga allt det bakom mig OCH SÅKLART känna att jag lyckades. Jag lyckades med att komma tillbaka efter en knäoperation, som alla andra. Alla dessa misslyckanden.. Misslyckade prov, misslyckad som flickvän igen osv.. hela tiden är den där lilla misslyckande känslan där och där har vi även slutklämmen. Det är därför jag trillar lite längre ner i dessa jäkla gropar varje gång. Känslan av att inte lyckas.
MEN... jag har fått lära mig att när jag väl är uppe på toppen av backen igen ska jag vara stolt av att ha lyckats. Men det viktigast är att jag samtidigt ska lära sig mig av saker där jag är just nu.. i fallgroparna.
ja.. Så vi kör väl på lite backintervaller ännu en gång. Hoppas lårmuskeln håller denna gången bara. Känns som en lång väg upp.
Äntligen har man kommit tillbaka som Sofia igen. någorlunda. 2019 skulle bli mitt år, jag var anmäld till göteborgsvarvet så jag kunde ha ett mål med knät och löpningen. Jag var tokladdad för en termin till i skolan. Men istället fick jag ladda om från ruta noll eller kanske till och med -0 om man ska vara petig
När man under många år bott hemifrån, varit en egen självständig individ som klarat det mesta på egen hand, till att flytta hem till sina föräldrar igen. Det tar mycket på en. Många tänker kanske " gud vad skönt" , men det kändes lite som jag tappade en del av min identitet på vägen. Jag kunde tydligen inte längre klara mig själv, jag var tvungen att bo hemma. En 22 åring som bor hemma. Hur ser det ut för omvärlden? tänkte jag (rätt normalt vad jag känner nu iallafall)
I Januari kändes det ungefär som att jag var och backpackade, fast hemma. Jag bodde i stort sett i vöskor. Ena veckan hos min syster, andra veckan hos Linnea, sen tillbaka hem till mamma och pappa osv osv osv.. ( en liten parantes här är att de ska ha en stor eloge, och ett stort tack för att jag fick hålla på så här, guldvärda! ) Tillslut stannade jag hos linnea, och gud så bra det va. Hon kunde få mig från 0-100 på några sekunder. Och det behövde verkligen jag!
Men som alltid när det gäller mig, ett stort leende på utsidan med slagen hjälte på insidan. Jag såg inte riktigt tunneln ut ur allt skit. Jag märkte nog inte själv hur illa det var förens nu efteråt när jag ser allt ur en lite klarare vinkel. Pågrund av denna nedförsbacke var det många andra saker som följde med mig ner. Skolan var inte ens i tankarna och omtentorna kändes lite som de byggdes på axlarna istället för att betas av.
men mitt i allt detta skit så började träningen bli min lilla livlina igen. Jag kör faktiskt på rätt så hårt, lite för hårt.. Jag tränade på morgonen, på kvällen på eftermiddagen, ja i stort sett hela dagen. Men, det var då mitt huvud inte gick på högvarv. jag slappnade av och jag kunde vila i någon timme eller två.
Tyvärr så faller jag in i en process igen som jag trodde jag var borta ifrån. just det, MATEN. vet inte varför det blev som det blev. Men jag var aldrig hungrig längre. Jag tänkte dock inte på detta under processens gång, utan det var bara för några månader sen när Linnea berättade hur rädd hon var varje dag. Att jag inte skulle komma hem igen. Det var då jag förstod att jag var nere på ganska djupt vatten.
I Mars får linnea och jag varsin egen lägenhet. Jag ska bo själv igen? HELT SJÄLV. Läskigt, men himla skönt och trevligt också. Nu ska jag börja mitt nya liv. eller? Inte för att vara den som är den, men vad hemskt det var ? Komma hem från jobbet till en kolsvart lägenhet, ingen som pussar om en eller frågar hur det var på jobbet. Bara jag och min kolsvarta lägenhet, och en och annan dum granne som kommer på att de ska borra klockan 23.30.
Det var en jobbig period innan jag blev helt van. Dock saknades fortfarande Linnea, det var svårslaget med ett glas rödvin, god mat och ja.. tjejsnack med henne varje kväll. hur skulle man klara sig?
Men nu sitter man här några månader senare och mår ja.. bra?! jo jag mår bra, men mitt huvud går på högvarv igen. Pågrund av Januari och dess lilla nedförsbacke har jag jobbat i höst, tentorna tog lite för hårt och jag fick en gränskurs på axlarna som gjorde att jag inte klarade det hela vägen. Men jag börjar igen nu i Januari. Men för en som gillar skolans schema för mycket, har jobbet varit tufft. Det börjar kännas på psyket. Hösten känns lång just nu, men jag ser ändå ett liten ljus. (ÄNTLIGEN) Efter knäoperationen som är planerad kan jag nog äntligen släppa lite på hjärnans alla ständiga frågor.
och efter allt detta klagande så är jag ändå väldigt nöjd med tillvaron.
För det första, jag löste Göteborgsvarvet med 1,5 knä, som var ett av många mål jag hade med 2019! och för det andra! Jag har en familj som stod upp (och SJÄLVKLART fortfarande gör) för mig när jag själv inte orkade. En riktigt fin vän vars namn är Linnea, som jag nog aldrig kan tacka nog för allt hon gör och gjorde för mig. och äntligen så är inte min lägenhet mörk när jag kommer hem, och jag behöver inte pussa mig själv godnatt längre. Så tacksam och redo för toppen på uppförsbacken!
Här står jag. En tjej på 21 år. 163 cm lång och väger ca 56 kilo. Egentligen spelar min vikt ingen roll för fem öre. Det viktiga är egentligen hur jag är och hur jag beter mig mot folk. Inte hur mycket jag väger eller ser ut. Jag vet det också. Men det har faktiskt hänt att jag har tänkt åt det helt andra hållet.
När jag gick på högstadiet var det väldigt viktigt hur man såg ut, man ville passa in och skulle även passa in för att man skulle vara något, trodde jag.. Man skulle se ut på ett visst sätt för att killarna skulle se en, osv. Jag tog det där lite hårdare än andra, åt inget alls en period. Men tills jag började gymnasiet var det lugnt igen, då jag började spela fotboll på högre nivå.
Sedan jag skadade mitt knä förra året har de här tankarna skakat om i mitt huvud ett flertal gånger, igen.. det började med att jag inte kände att jag räckte till eftersom jag varken kunde vara med eller träna någonting alls länge, mina muskler försvann helt och jag själv tyckte jag blev större och större. I höstas under min mest intensiva rehabperiod,, levde jag på två ägg om dagen. Hälsosamt va? (NEJ!) Jag tränade ungefär 4 pass OM dagen, alla var såklart inte så ansträngande, men jag gjorde av med energi. Slutade med att jag Fick lätt ångest när mina dagar inte såg ut så. En dag minns jag att min syster sa till mig.. Och där klarnade väl jag upp lite. Jag fortsatte träna, men kunde ändå känna mig lugnt över när kroppen sa ifrån, och jag kunde skippa ett pass utan att mitt huvud stretade emot och gick dit ändå.
Jag tränar fortfarande väldigt mycket, men mer för att det känns skönt och bra för mig. Jag mår bra när jag får träna, och rensa tankarna helt enkelt.
Tyvärr kan jag ibland falla in i onda cirklar igen, när jag är stressad eller känner att jag inte kan prestera som jag brukar göra. Eller om någon säger något, som kanske egentligen mest är på skoj, men som jag själv tar på ett helt annat sätt. Men nu står jag iallafall här och kollar mig i spegel. Och är rätt stolt över att jag kan det. Utan att tänka något taskigt om mig själv. Det tog lite tid att förstå det bara.
Fotboll har varit en del av mitt liv.....springa och träna med för den delen. Det är en del av mig. En del av mig som har slitits bort. Jag vet faktiskt inte längre vem jag är utan den. Varje vardagskväll bestod utav massa galna brudar, gemenskap, glädje, vinnarskalle och den där fotbollen. Nu är den en svettig träningslokal med skrikande muskelknuttar.. inte riktigt samma grej. Jag har tappat det, mig själv och hoppet. För jag kan inte riktigt känna det där med att tävla längre. För pågrund av knät, ligger jag alltid ett steg bakom. Jag kan inte höja tempot, jag kan inte böja längre i ett knäböj osv osv osv.
Varje dag känns. Påminns om det. Sambo åker till fotbollsträningarna och jag får gå till de svettiga muskelknuttarna. Jag kan inte ens gå och lägga mig utan att påminnas. En hel dag på benen, känns i kroppen. Höften är snebelastad, min rygg känns som om den har vridits ett varv och nacken stramar .
Jag är inte nöjd med: ”det kommer lösa sig”, ”det kommer släppa” ”nu är det ju bara att vänta och se” För det känns ändå som någon måste kunna göra nått?. Här sitter en 21 årig tjej, hon har ont i hela kroppen pågrund av ett knä som inte går att sträcka ut? Tycker inte ni att ett startskott ska gå då? Sätt på mig en stor jävla ställning runt knät, vad som helst?
För nu är jag trött på att känna att någon del saknas, fotbollen är en del av min personlighet. Och likaså träningen och gemenskapen där bredvid. Så snälla världen, kan någon göra nått?
Tack
Jag visste inte vart jag skulle skriva av mig. Så det fick bli här.
Nu har det gått 10 månader sen jag skadade mig. Jag har gjort två operationer. Första i troende och hopp om att allt skulle gå som smort och jag bara skulle få ett nytt korsband. Bra tänkte jag. Alla andra lugnade mig och så att det kommer gå fort. Det har det gjort för dem. Fel. Det gick alldeles för lång tid. En sträckdeffekt på 20 grader i sträckning har hängt med mig tills nu, och tills vidare..
25 oktober. Grattis fian en operation till. Med våld ska vi dra ut och böja ditt knä fullt. Möjligtvis gå in och skrapa bort fibrösvövnad. Tala svenska tänker jag. Och möjligtvis. Ni gjorde ju det. Ännu en operation i mitt lilla knä. Ett liten hopp fanns det. Kanske skulle jag kunna börja jobba, göra samma övningar som alla andra i rehab gymmet, som dessutom opererats efter mig. Komma in i fas tre, ha 75% styrka och kunna börja jogga. Haha glöm det. Knät skrattar åt mig tror jag.
Vi fortsätter med dubbla bassäng pass, rehab gym osv osv. 8-12 varje dag. Livet var tog du vägen? Tror jag cyklade sammanlagt 21 mil på en vecka. Jävla var lite tänker ni säkert. Jo visst, det kan man tycka.
Rehabgym med alla kompisar. Ja jag kallar dem kompisar för de är de alla gubbarna har blivit. Det roliga är att till och med dem blir klara före mig. Den känslan kan ni ju tänka er. Härlig ju.
Och nu sitter man här i februari. 10 månader senare och ser träningsmatcher, sammanhållning och intervaller på planen. (Ja till och med dem saknar jag) och har inte kommit någonstans i rätt riktigt. Knät är i 20 grader fortfarnande. Knäpper som när man slår i väg en golfboll varje gång jag ställer mig upp eller böjer knät. Jag kan inte gå för länge, jag kan inte sitta för länge och springa/ jogga kan jag bara fetglömma.
Kom igen kämpa på, inget blir bra av Depp tänker och säger ni säkert. Jo tack för omtanken jag vet. Jag har hört dem orden, och det är jättesnällt. Men att i sådana här perioder få deppa och klaga är fan skönt. Skiten försvinner för stunden och tårarna rensar hjärnan. Och nästa gång vi ses, kan ni väl snälla titta bort från knät och fråga hur JAG MÅR istället för knät.
Förlåt. Jag ska inte verka arg. Det är knät som gör mig såhär. Instängd i ens lilla kropp fast man inte vill, kan man förklara det som. Jag vill spela fotboll igen. SPRINGA, JOGGA GÅ normalt igen. Jag vill kunna gå och inte behöva åka hem och sova 5 h för att det gör så himla ont och att jag är helt slut.
Kan det inte finnas någon som vet hur man ska göra detta. Vänta säger läkarna. Det släpper. Jo tack. Jag har väntat nu. I 10 månader. Jag har gjort allt ni sagt och fortfarande har inte den där mirakel dagen kommit som ni säger ska komma. Jag har inte vaknat upp med knät och benet rakt. Fan alltså.
Trodde att det här skulle vara över nu. 1 operation så skulle jag vara tillbaka på planen på försäsongen. Istället blev det 2 och ja.. en vardag med frågor om det blir en tredje eller om denna mirakeldag någonsin ska hända.
Jävla bajsknä
Upp och hoppa. Ja, Börjar bli van med dessa tidiga träningspass nu. Idag måste jag dock erkänna att jag inte är jättetaggad. Dock vet jag om att jag måste upp för att klara av detta. Så here i am.
Knät är som det är. Lite svullet och slappt. Då musklerna inte finns kvar. Kanske någonstans där inne. Men en sålänge har de inte visat sig. Ärren är även dem fina. Och jag imponeras varje dag över hur läkarna kan gå in så i knät, och bara lämna små skråmor efter sig. SJUKT!
Nähä, på med baddräkten, nu kör vi pass 7,8 och 9 denna veckan!
Kämpa..
Glada, spralliga fian. Ja. Jag är oftast det. På utsidan. Eller jag ska säga att jag oftast är glad på insidan med. Men de här dagarna efter knät, och motgångar. Så känner jag mig inte jätteglad hela tiden.
Det är tungt detta. Speciellt nu när det inte gått framåt med knät och rörelsen i det. Idag är en sån dag. Jag har varit hos sjukgymnasten varje morgon klockan 8.00, cyklat, fått ström och ja allt där till. Sen i måndags har jag även fått äran att få hoppa i rehabbassängen direkt efter, klockan 9.00. Och det har gått bra, men rörelsen är lika stel som innan. Och det tar på en att gå dit varje dag och inte se någon utveckling..
Från och med idag, ska jag köra dubbelpass. Badet 7.30, gym 8.15 och sen upp till badet igen vid 9.00. Härligt, eller hur? Men det brast för mig idag. Gråt på cykeln hem för att allt kändes förjävligt. JAG VET VAD NI TYCKER. Det har bara gått 1 dag med dubbelpass. Men, man har en speciell känsla i knät. Och det känns inte bra. Så det brast. Tårar, irriterad och ja allt där till.. suck.
Jag känner mig bara så nedstämt och trött på allt detta. Jag vill kunna springa, spela fotboll och ja.. TRÄNA. Och nu har jag inte ork att göra någonting alls. Min ben är slappt, då alla muskler är som bortblåsta. Och hela jag känns som bortblåst. Jag har tappat det helt enkelt. Motivationen var på gång i somras. Men nu när det har gått ett antal månader sen den 18 maj. Så är man rätt trött. Speciellt när man fortsatt kämpa, träna och rehaba. MEN INGET SKER.
Det som har tagit mest på mig är träningen. Få bli svettig, springa långt, köra intervaller, pass och ja allt där till. Jag har gått upp i vikt. Och ja. Ni som känner mig väl, vet nog att jag tycker sånt är jobbigt. Då man varit väldigt vältränat och noga med sånt innan. Japp.. kosten tänker ni säkert. Testa det. Ja, jo. Men det slutar med att jag knappt äter något alls. (Hjärnspökena har talat) då jag inte känner mig bekväm med hur jag mår eller ser ut just nu.
Tyvärr är det såhär jag mår vissa dagar. Eller jag ska inte vara snäll nu och säga "vissa" dagar. För det är ofta nu. Känner mig inte härlig på något sätt alls. Men de där leendet sätter man på iallafall. De där. "Jag är stark" leendet. Å visst, jag är det ibland. Stark alltså. En del dagar är bättre än andra. Men idag är jag inte det. Jag vill bara dra täcket över huvudet och ligga kvar där.
Jag hoppas, och vet någonstans där längst bak i huvudet att jag kan klara detta. Men dagar som denna. Känns inte de som en möjlighet. Tyvärr
Knäskadan har ställt till med mycket. Allt från jobb till vardagliga sysselsättningar, kan inte ens gå och handla utan kryckorna längre.. ( satans jävla kryckjävlar.) och man kanske inte tror att det ställer till med så mycket. Men det gör det. TRO MIG(!!!)
Jag ville mest bara skriva av mig och berätta att man kan må förJÄVLA dåligt vissa dagar, och inte bara bra hela tiden. Och det kan nog många hålla med om som vet vad jag talar om med dessa knän.
Dock måste jag avsluta med att TACKA alla som får stå ut med mig just nu. Som får följa med och handla, skjutsa runt mig i både bil och på cykel. Ni är guld värda och utan ert stöd hade jag varit 0% människa just nu.
Puss och kram.
"Leende on"
Då var operationen gjord. Jag har ett nytt korsband och livet leker. Eller?
Jag tycker verkligen att det är skönt att allt är färdigt. För jag var då himla stressad för allt, då jag inte hade en aning hur det var att opereras eller sövas. Men det är man väl med allt som är nytt.
Allt gick superbra verkligen. Vaknade upp på onsdagsmorgonen 2 Augusti, med lite väl mycket energi. (Jag blir sån när jag är nervös) tvättade av mig med riktigt spritade svampar, så hela jag luktade som ett sjukhus. Och sen var det bara att åka in.
Väl där, satt vi och väntade ett bra tag, sen fick jag vinka av mamma och Tilda, för att göra mig redo. STOR PIL på benet, sen låg jag där i operationssalen. Och ja, sen minns man ju inte så mycket mer..
Vaknade upp på uppvaket, ganska trött, sliten och något snurrig. Vet inte hur många pinsamma grejer jag tänkte och sa där inne, haha.
Runt klockan fyra var det dags för hemfärd, och ja sen har dagarna flugit fram.. liggandes i sängen.
Dagarna har varit riktigt jobbiga. Det är en smärta som är ihållande från det man stiger upp tills det man går och lägger sig. Inte så att jag dör av smärtan, men en mer irriterande. Stygnen spänner, nedre delen av benet har ingen känsel och BAKSIDA LÅR. Det är där smärtan är som värst. Känns som man slitit av hela lårmuskeln när man går eller rör sig.
Som tur är, tar man ganska starka tabletter mot smärtan. Och det är därför jag varit kompis med sängen för det mesta de senaste dagarna efter operationen. Trötthet deluxe. Men sen sover man ändå aldrig på nätterna. Konstigt va?
Ska bli så underbart sen när jag väl får börja träna igen. Gud vad jag ska springa, cykla och köra på. Och det är så skönt att känna att man är Påväg dit... så småningom..
JA! JA! JA! JA! JAAAAA! Jag har äntligen fått operationstid. Det räckte med att jag gick in till läkaren, och hon såg direkt att mitt knä inte direkt hade gjort några större framsteg (tyvärr) och fixade tiden direkt. Så om ca 3 veckor är det dags. Jag är taggad för att mitt knä ska bli bra igen efter detta. MEN (med ett stort M) jag är skiiiiitnervös för att sövas. Tycker bara att det är så konstigt att bara somna in av något de sprutar in i kroppen/ eller man andas in. Får nästan panikattack när jag bara skriver det nu... herregud. Jag är mesig, jag vet det. men usch...
iallafall.. nu längtar jag tills operationen är över, då jag har en hel menisk och ett främre korsband igen. Då jag kan örja jobba mot ett mål, och att spela fotboll igen. Tänk er känslan första träningen igen efter detta. Herregud vad härligt. Men försiktig lär man väl va ett bra tag..
BOSÖN Landslagsläger 2012
Förutom att jag är superglad för operationen ( för det mesta, haha ) så är det lördag, piss dåligt väder dock, men skönt att ha hela familjen samlad, och bara vara vi. Det behövs i sånna här lägen, tro mig! Planerna idag är inte många. Vi får se var dagen har att erbjuda helt enkelt. Kan väntas lite rehab för min del, men det ingår ju i vardagen nu för tiden. haha
Svullet knä. Igen. Ska inte glömma bort att skriva godmorgon också. Men igår var mitt knä som en liten boll igen. Och det är tråkigt.
Dock kanske det kan beror på att jag kan gå mer nu och gör det så mycket som jag kan. Rehab för knät tänker jag. Sen när man tittar dit ett tag efter är det en massiv jäkla ballong. Snyggt ju?
Men imon är det läkarbesök, och det ska bli skönt att se vad dem har att säga. Hade lite panik igår, då jag fick påminnelse om besök idag? Och jag bara "nej nej nej, jag kan inte. Och jag måste ju dit, pch så kommer det bli längre fram" osv osv men det löste sig, det hade blivit fel, och tur var väl det kunde inte direkt skynda mig hem från kussarna. Hah.
Idag åker vi hem. Tråkigt. För det är avkopplande att komma till en annan miljö. Samtidigt som det är skönt att komma hem sen. Men denna gången gick dagarna alldeles för snabbt. Fast visst.. det gör de väl alltid när man har roligt.
Nu väntas en liten bussresa hem. Denna gången får vi hoppas Elof och jag sitter bredvid varandra. Tråkig hitresa om man säger så.. jävla gubbar..( ursäkta språket)
Snart är det helg igen, och jag ska nästa vecka förhoppningvis börja jobba lite! Wihooooooo
