Hallå på er! Det var ett tag sen. Känns som att jag inleder alla mina inlägg så men det är väl oftast så det är. Ett tag sen. Mycket som hänt, mycket att berätta. Så hej! Det var ett tag sen.
Vad har då hänt sen sist? Ja, vart ska man börja? Världen är upp och ned. Pandemi, demonstrationer och upplopp - Det är mycket som pågår nu. Läget i omvärlden har påverkat mig ganska mycket. Jag blir arg och ledsen över hur vi människor beter oss mot varandra. Frustrerad över alla dem som mitt i en pandemi lever som att allt är som vanligt, så oerhört respektlöst. Jag blir besviken när jag ser det som händer i USA och Belarus, det brutala polisvåldet som kräver så många människoliv. Den rasism, homofobi, transfobi, sexism, islamofobi osv. som finns i världen. Allt det här gör mig ledsen. Jag är ledsen över att se vad vi människor är kapabla att göra mot varandra och äcklad över min egen roll i det hela. Det stora privilegium jag lever med som gör det möjligt för mig att endast ta del av det som sker genom andras berättelser, att inte leva mitt i det. Vi människor måste bli bättre, göra bättre. För det som händer runtom i världen är inte på något sätt okej.
Såååå... Vad har hänt på det privata planet då? Jag har precis börjat mitt sista år på socionomprogrammet, väldigt kluvna känslor angående det. Jag är taggad på en yrkesframtid som socionom men känner mig samtidigt inte helt klar med plugget. Jag trivs bra i skolbänken och det finns så himla många intressanta saker att läsa om! Så vi får se, kanske söker jag lite kurser till våren och fortsätter ett tag till.
Jag har även fått en timanställning på Fontänhuset där jag under våren hade min praktik. Fontänhuset är en ideell organisation för personer som mår, eller har mått, psykiskt dåligt. Jag älskade att arbeta där! Hela grundidén är att man jobbar sida vid sida med medlemmarna som kommer dit vilket gör att man kommer varandra väldigt nära. Jag älskar det sättet att arbeta på, det är oerhört givande, utmanande och kul. Jag hoppas på att få några pass där under de kommande månaderna.
Jag och Henrik har flyttat! Vi bor numera i en trea en bit utanför centrala Lund. Jag stormtrivs. Många av mina bästa vänner bor i området och det är jättemysigt att kunna traska över i mysbyxor och bara hänga ett tag. Här finns också många bra stigar och cykelvägar, perfekt för mina löprundor.
Det extra rummet har kommit väl till användning under pandemin då vi båda pluggat hemifrån i perioder. Jätteskönt att kunna dra sig undan lite så att man inte lever på varandra hela tiden.
Jag har gått ännu en omgång i terapi, den här gången i psykodynamisk terapi. Det var inte alls det jag trodde att jag behövde men det visade sig vara helt rätt för mig. Jag sökte hjälp för att få verktyg att hantera mina ofta väldigt starka känslor men fick istället hjälp att förstå de känslor jag upplever och dess ursprung. Den kunskapen blev som verktyg i sig. För tillfället mår jag ganska bra, lite ångest då och då och en allmän nedstämdhet över läget i världen men annars så. Alla dagar är inte bra men de flesta är det. Livet rullar på och jag trivs.
Det var den lilla sammanfattningen. Vi får se om jag blir lite mer aktiv här igen, vågar inte lova något. Menmen, ni får ha det så bra tillsvidare!
Kram,
Linnéa
Hej!
Hoppas allt är bra med er! Jag har precis sjunkit ned i soffan efter ett roligt träningspass med KRIK (Kristen Idrottskontakt). Nyheterna står på i bakgrunden och jag och Henrik tar oss lite kvällsfika.
Den här helgen var verkligen välbehövlig. Jag vet inte om jag skulle säga att veckan varit intensiv, snarare känslosam. När fredagen väl kom var jag mer än redo för helg. Känns som att jag åkt berg- och dalbana.
Under veckan har jag och min grupp börjat skriva vår B-uppsats om psykisk ohälsa hos unga. Vi har kommit igång rätt bra så det är iallafall nått. Mamma kom på besök och sov över en natt. Det var jätteskönt, har verkligen saknat henne. Inte utan att man fick lite hemlängtan när hon for dock.
I helgen har jag passat på att vila. Har sovit ut, tränat och förberett mig inför veckan. Mycket skönt.
Men nu, dags att sova!
Kram!
/Linnéa
Det här var verkligen inte igår... I skrivandets stund sitter jag i soffan hemma i Lund och ska snart gå och lägga mig.
Sen det senaste inlägget har det (inte helt otippat) hänt en hel del. Jag har hunnit börja min fjärde termin på socionomprogrammet och har snart tagit mig igenom halva min utbildning, hur sjukt är inte det?? Jag har även gått och blivit brunett igen, bara en sån sak liksom.
Jag har sen det senaste inlägget gått i terapi och både hunnit börja och sluta med antidepressiva läkemedel. Jag har mått ganska dåligt, mycket kopplat till min flytt till Lund och saknaden av alla där hemma. Nu har jag dock börjat rota mig här, jag har hittat kompisar jag trivs med och fått ett sammanhang. I nuläget rullar livet på rätt bra.
Jag ska försöka bli lite mer aktiv här igen hade jag tänkt, har haft ett riktigt flow i skrivandet på sistone så jag hoppas det håller i sig.
Tänkte passa på att bjuda på en liten bildbomb med mina favoritbilder från det senaste året, en bättre sammanfattning än så får ni nog inte, haha.
Ta hand om er, kram!
/Linnéa
Det var ett tag sen, jag vet. Förlåt. Jag har bara inte orkat.
Sen förra inlägget har jorden nästan snurrat ett fjärdedels varv runt sin egen axel, snön har smält och blommorna slagit ut. Jag har varit både här och där, med men ändå långt borta i tankarna. Våren har varit tung och ska jag vara helt ärlig så är den ofta det. Precis som vackra solnedgångar väcker våren en stor tacksamhet hos mig men också en stor sorg, det är så många i mitt liv som inte finns kvar för att få uppleva den.
Den senaste tiden har därför bara handlat om att klara av skolan. Ångesten har konstant legat och pyrt under ytan och jag har varit stressad och lättretad. Jag har tappat räkningen på antalet gånger min kära sambo bokstavligen lyft mig från golvet och bäddat ner mig i soffan efter panikanfall. Utmattningssyndromet som jag försöker återhämta mig ifrån har gjort sig påmint och jag har fått prioritera att vila hemma medan alla andra varit ute i solen och firat in sommaren.
Jag har flytt, flytt in i ensamhet och tankar. Jag har tänkt och tänkt, vänt och vridit på allt möjligt men det har bara resulterat i huvudvärk och ännu mer tankar och frågor. Varför har jag hamnat här? Varför mår jag såhär? Hur kan jag ta mig ur det? Kommer smärtan någonsin ta slut? Jag vet inte, jag vet varken in eller ut, just nu försöker jag bara klara av dagen.
Nu är jag hemma i Luleå för sommaren. Skönt att få landa i tryggheten hos familjen efter en omtumlande vår. Sommaren kommer att bjuda på jobb och fotboll men mitt största fokus kommer att ligga på att ta mig upp på fötter igen. Jag ska vila och göra saker som jag tycker om, ta hand om mig själv. Förhoppningsvis kommer jag tillbaka ännu starkare än jag var tidigare.
Just nu mår jag inte så bra. Jag vet inte om det kommer vara i timmar, dagar, veckor eller månader. Jag vet bara att jag just nu inte mår så bra.
Jag går omkring med en klump i magen och ett tryck över bröstet. Stressen får tankarna att snurra i huvudet och panikkänslorna är ständigt närvarande. Världen har fått en grå nyans och jag har tappat min motivation. Förr var det här min vardag, nu vet jag inte längre vad jag ska göra av känslorna och hur jag ska hantera panikanfallen.
Orden ”just nu” tror jag är hela skillnaden mellan nu och då för mig. Då, när jag mådde som sämst, tänkte jag aldrig på mitt mående som ”just nu” för jag trodde det aldrig skulle bli bättre. Jag visste inte ens hur det kändes att vara frisk då jag spenderat halva min barndom med ångest och depression. Nu däremot, när jag mår bättre, ser jag det på ett helt annat sätt. Jag har toppar och dalar precis som vem som helst, kanske djupare dalar än de flesta men de är fortfarande tillfälliga. Jag ser det som en mörk tunnel, den är obehaglig men tar slut förr eller senare.
Just nu handlar min kamp därför om att hålla ut. Jag försöker få min vardag att gå ihop, försöker klara av skolan och allt det där vardagliga så som matlagning och städning. Men jag är rädd, rädd för att jag ska fortsätta att sjunka ner i mörkret. För jag vet att även om jag just nu ser att det finns ett slut gör jag inte det när tunneln är som mörkast. Jag gör därför vad jag kan för att ta mig igenom tunneln så snabbt som möjligt.
Fy fan vad jag saknar dig. För det mesta går det bra att hantera, jag kan skratta åt minnen och glädjas över tiden vi fick men just nu bara går det inte. Fy fan vad jag saknar dig.
Du var den mest fascinerande människan jag någonsin mött. Dina tankar gick så fort och gjorde så plötsliga svängar att var svårt att hänga med. Du var sprallig, ärlig, retsam, högljudd och unik. Det fanns verkligen ingen som du. Men framförallt var du snäll. När jag stod vid skåpet på måndagsmorgnarna och kände mig allmänt sunkig och nere brukade du komma, krama om mig och säga "jag älskar dig, vad fin du är idag". Det gick liksom inte att inte bli glad efter det bemötandet.
Grejen var att det inte var något speciellt med att du sa det till just mig, det var sån du var. Du var så genuint genomsnäll och ärlig, du fick de runtomkring dig, dina vänner och din familj, att känna sig älskade. Och jag kan bara tala för mig själv men det var en känsla iallafall jag sällan hade. Du fick mig att känna mig älskad.
Man säger att varje människa har sju dubbelgångare på jorden och igår såg jag en av dina. Jag satt och stirrade på honom där han satt vid bordet bredvid vårat i restaurangen. Han såg ut som du, log som du, rörde sig som du. Jag var så nära att bara gå fram och krama om honom. Jag såg bara dig.
Det har snart gått två år sedan du gick bort och jag väntar fortfarande på att du ska komma tillbaka. Jag ser dig i allt och alla, tänker på dig dagligen.
Du lärde mig så oerhört mycket. Du lärde mig att vara spontan, att inte ta så himla allvarligt på allt. Du lärde mig att se vad som är viktigt, att prioritera att vara med de jag älskar. Du lärde mig att säga vad jag känner innan chansen är förbi. Du lärde mig att Einstein kom på formeln som förklarar atomklyvning.
Dina ord, "don't worry", bär jag alltid med mig på ett armband runt handleden, ifall jag skulle tappa bort mig själv i skolstress eller annat onödigt här i livet. Du lärde mig så oerhört mycket, jag blev en bättre människa efter att ha känt dig.
Du lämnade för tidigt, det fanns så mycket kvar att göra. Så snälla Max, kom tillbaka. Vi behöver dig. Vi saknar dig.
Jag saknar dig.
Hej på er!
För stunden sitter jag förkyld i soffan med en lätt tentaångest. Dagen har spenderats febrig och nedbäddad, har inte ens öppnat någon av skolböckerna. Skönt att jag började plugga i tid, annars hade stressen ätit upp mig vid det här laget. Bara en vecka kvar till första tentan nu...
Stora saker är på gång. Efter att ha hämtat ut nycklarna i veckan flyttar vi nästa helg in i en etta i centrala Lund! Henrik fick ett erbjudande om att hyra en etta via Lunds nation och vi slog till direkt. Känns stressigt och jobbigt att flytta nu men såååå värt det. Vi kommer då bo i förstahand och inte behöva flytta runt mer (om vi nu inte vill det), det kommer minska min allmänna ångestnivå rejält.
I helgen mötte jag upp familjen i Köpenhamn. Lollo och mamma fyllde år så vi passade på att fira de där. Köpenhamn slog alla mina förväntningar. En jättefin stad, fina gamla stenhus och en mysig atmosfär. Under lördagen promenerade vi utmed Strøget, Köpenhamns mest berömda gågata, och kom slutligen fram till Nyhavn, en berömd liten hamn med massor av restauranger. Där åt vi lite thaimat innan vi promenerade tillbaka till hotellet igen.
På söndag morgon satte vi oss på tåget mot Lund. Det var en häftig känsla att få visa de runt i "min" stad, ett ställe där jag har slagit mig ner och gjort till hemma. Vi köpte med oss fika och åkte ut till lägenheten och fikade med Henrik. Efter det var det dags för de att åka ut mot flygplatsen för att påbörja resan hem.
Det var så oerhört skönt att få träffa de i helgen, att få krama om de. Lund i all ära men det suger att bo så långt ifrån familjen. Älskar de mer än det mesta.
Det var den lilla uppdateringen, hoppas allt är bra med er!
Kram/ Linnéa
Hej!
Jag ville bara tipsa om Ångestskolans blogg där jag har fått äran att vara bloggare för en tid framöver! Ångestskolan jobbar för att minska tabun kring psykisk ohälsa och göra den lättare och förstå. En del i det arbetet är de blogginlägg med personliga berättelser som publiceras både på facebook-sidan och Ångestskolans hemsida som man kan ta del av för att öka sin förståelse. Mitt första inlägg som är en omskrivning av mitt gamla inlägg En text om tystnaden hittar ni här och framöver kommer jag skriva minst ett inlägg i månaden. Gå gärna in och läs mina och de övriga bloggarnas inlägg!
Kram på er!
/Linnéa
Hej!
Jag tänkte dela med mig av några texter jag hittade när jag rensade bland mina anteckningar och dokument. En liten blandning av nedklottrade tankar och gamla skoluppgifter. Det här är kanske mest ett sätt för mig att skriva ner mina tankar och få de på svart och vitt men jag hoppas att även ni ska finna det intressant.
"Ont. Det gör jävligt ont. Slag i magen, jag tappar andan och det svartnar för ögonen. Vägen ut försvinner och jag vill bara bort. Bort, bort, bort. Är det nu det tar slut?"
En text jag skrev under gymnasiet. Den fick aldrig något sammanhang utan blev bara ett par raders långt word-dokument. För mig handlar texten om panik, om hur panikanfall känns för mig.
"Jag faller, faller, faller, hur får jag stopp på det? Det gör ont, ont, ont, håller hjärtat på att sprängas? Ge mig luft, luft, luft, jag kan inte andas"
En del av en dikt jag skrev som en skoluppgift under gymnasiet. Tror det skulle vara en kärleksdikt men jag tycker den passar mycket bättre som en dikt om panikanfall (haha).
"Som ett slag i magen är det och jag tappar andan. Det svartnar framför ögonen och vägen ut försvinner. Jag rätar på mig och tar ett djupt, rosslande andetag. Ett tag till står jag ut, i eftermiddag blir jag ju fri. Tåget går klockan 15.16."
Såhär inledde jag ett tal jag skrev under ettan på gymnasiet. Talet handlade om psykisk ohälsa och självmord, vad de flesta inte visste var hur mycket sanning som låg bakom min inledning och hur ofta mina tankar gick i de banorna.
"Och jag vet mycket väl att jag lämnade dig kvar, men om någon ska lämna, ja, då måste det vara jag."
En del av en text jag skrivit ned, skrivit om, tagit bort och sedan skrivit ned igen. För mig handlar den om mina tillitsproblem, om hur jag förr var så rädd att människor skulle lämna mig så jag lämnade de bara för att slippa riskera det.
Det var det lilla hopplocket av texter, hoppas ni hittade nått intressant!
Kram /Linnéa
Hej!
Här kommer lite bilder på vår lägenhet som nu är helt i ordning (och städad!!!). Trivs väldigt bra här, lagom stort för två personer. Bara tråkigt att vi måste flytta till sommaren, har ett halvårskontrakt. Aja... Den dagen den sorgen antar jag. Nu ska jag njuta av en kopp kaffe.
Ha det!
Kram /Linnéa
