Du som åker tåg ofta, händer det att du funderar över de människoöden du passerar?
Jag sitter just nu på pendeltåget mot Nynäshamn, på väg mot färjan och min ö, efter en underbar långhelg i Stockholm. Snett emot mig sitter en man i övre medelåldern, märkt av livet och tiden. Varför tänker jag att han är ensam? Varför tänker jag att han behöver ett vänligt leende från just mig?
Alla behöver möta leenden, det är inte det, både av nära och okända. Jag ger dem gärna det, om jag bara kan. Men just denne man, han möter aldrig min blick och jag vill såklart inte stirra. Här sitter jag, med mitt vänliga leende, och ingen vill ha det.
Låt gå för det då. Jag fortsätter le, men nu faktiskt åt mig själv. Även jag, kanske mest jag, mår ju bra av mina leenden. Att le, mot andra, med andra, med mig själv är förvånansvärt välgörande.
Men tillbaka till människorna på tågen. Mannen bakom mig med sin ledsagare, de verkar åka mest för att det är roligt att just åka. Modern och barnet på min vänstra sida som diskuterar hur många väskor de har i hemmet (många, visar det sig och de enas i att de inte behöver köpa fler. De har varit på IKEA och plötsligt längtar jag dit. Den Svenska Möbeljätten med sin fräscha atmosfär. Snart, snart kommer jag. Vet inte exakt när, men snart.)
De flesta andra, allrahelst ensamåkarna, sitter med blicken klistrade i mobilen. Och jag är ju inte bättre jag, bara för att jag skriver en krönika på iPaden och inte kollar sociala media (redan gjort). Många av människorna i min vagn åker förmodligen denna sträcka ofta och behöver/vill inte/orkar inte se ut. Jag borde kanske se ut. Eller titta på mina medresenärer. Men man vill ju inte stirra.
Jag sneglar försynt runt i vagnen. Ingen ny har tillkommit sedan jag tittade senast. Min blick glider förbi mannen snett emot igen, han möter fortfarande inte min blick. Han tittar ut genom fönstret. Vad tänker han på? Vad är han på väg till? En ensam, tom, torftig lägenhet? (Varför envisas jag med att tro det?) Eller en stor varm familj som väntar med kaffe, barnbarn och lek? En sjuklig hustru i ett sterilt rum på något hem?
Ett ungt par kliver på. Lurar i öronen, mobilen i handen. Ingen kroppskontakt, inga blickar som möts, inga leenden. Vi lever i en kall värld.
Nu! Nu mötte han min blick och fick det leende jag reserverat för just honom. Han ler inte tillbaka, verkar mest förvånad. Jag slår ner blicken igen, till tryggheten i skärmen. Min man sitter mitt emot mig, lyssnar på en podd och blundar. Våra knän möts, våra fötter omlott. Närhet, kärlek, värme.
Tåget stannar igen. Ingen kliver på. Jag blickar ut över perrongen, bort mot lägenheterna på andra sidan. Vem bor där? Vad gör dom?
Detta är tankar som ofta passerar mitt medvetande när jag åker förbi hus, gårdar, bostäder, både hemma och längre bort. Allrahelst i utlandet och i större städer, men även i ensliga hus och avlägsna stugor - vem bor där och varför? Vad gör dom? Är dom lyckliga och varför?
Dags att stänga ner. Att titta ut, att fundera, fantisera om människorna där ute. Vad gör dom? Vad tänker dom? Eftersom jag inte vet kan jag hitta på. Jag kan le mot dem fastän de inte ser, möter, tar emot. Ja, det ska jag göra.
Ta hand om varandra. Det behövs värme, kärlek och omtanke i världen.
Jag började året (nästan) med att flyga till Sri Lanka på semester med min man.
.
.
Jag är nu tydligen en dålig människa enligt vissa. Jag nyttjade nämligen det helt lagliga färdmedlet flygplan. Jag är en MILJÖBOV och bryr mig inte om barnens framtid.
Jag har så många åsikter om detta på så många nivåer så jag vet nästan inte vart jag ska börja. Jag vill egentligen bara ignorera men jag blev faktiskt JÄVLIGT provocerad!
Jag har aldrig använt uttrycket ”miljömuppar” tidigare. Aldrig känt att det varit befogat, rättfärdigat eller ok. Jag bryr mig ju oxå om miljön och tycker att det är viktigt att alla tar sitt ansvar kring miljö, klimat och natur. Men nu har miljömupparna stampat mig på tårna och jag är förbannad.
Vi har två bilar. Vi bor på landet och har tyvärr inte förmånen eller möjligheten att arbeta hemifrån. Kollektivtrafiken är i det närmaste obefintlig. Elbil känns som ett tveksamt miljöalternativ (do not get me started - jag kan argumentera elbilar forever) samt är de jäkligt dyra i inköp.
Dessutom så flyger vi ju på semester en gång om året ungefär.
Vi bör ställas till svars för vårt brott och få rimligt straff! Typ arkebusering!
Jag är så oerhört trött på detta , flygshaming och bilshaming.
Varför kan vi inte istället få vara nöjda och stolta över allt det som vi faktiskt gör bra? ”För det RÄCKER INTE!” vrålar miljömupparna så hela internet skakar. Jag tycker att ni miljömuppar kan ta och promenera (det mest miljövänliga färdsättet som finns) till t.ex. Kina och börja där. Kämpa på. Sen kan ni vandra vidare till u-länder där preventivmedel är förbjudet och prata vänligt med dem om att det allra största miljöhotet är överbefolkning. Heja på.
Jag skänker 5 % av min nettoinkomst varje månad till miljöarbete (WWF, 4Ocean, Svenska naturskyddsföreningen m.m.) Gör du det, kära miljömupp? Jag sopsorterar, jag spar vatten, jag odlar hemma, jag handlar närodlat och ekologiskt fastän det är dyrare, jag använder grön el, jag handlar mycket second hand. Jag återvinner, återbrukar, jag har inga barn (bidrar alltså inte till överbefolkningen), jag RÖKER INTE, jag har tygkasse med mig till affären. Jag gör väldigt många, så många jag kan faktiskt, miljövänliga val i vardagen. MEN! Jag åker oxå på semester en gång om året = dålig människa.
Nej, jag ignorerar inte miljöproblemen. Jag tror på klimathotet. Men jag är också realist och levande.
Och vår semester på Sri Lanka var UNDERBAR. Jag ska flyga dit (eller kanske rent av nån annanstans) så snart jag kan igen.
Ni vet, varje år = gå ner i vikt, äta nyttigt, träna mer, inte slösa pengar....
Jag tror inte ens att jag orkar låtsas. Visst skulle jag vilja allt det där, men det är ju liksom en ständigt pågående kamp. Inget nytt bara för att det råkar vara Januari.
Eller visst. Jag tar tillbaka det. Nu låtsas vi (för ni är väl med antar jag?) att 2019 är Året. Året då vi alla blir vältränade, hälsosamma och ekonomiska.
Check.
Varje år ger jag Er några boktips baserat på vad jag läst under året. Likaså i år.
I år har jag inte läst riktigt lika många som jag brukar av olika anledningar, men några har jag lyckats skrapa ihop.
Metro- serien av Dmitrij Duchovskij.
En serie på tre böcker - ryska Metron i en framtid där markytan är radioaktiv och obeboelig. Jag skulle vilja påstå att de här tre böckerna innehåller lite av mycket - mystik, historia, romantik, kriminaldrama, dystopi, huvudpersonens inre såväl som yttre resa... Lite krånglig möjligtvis, och för oss som inte direkt talar ryska flytande är alla namnen, på platser likväl som på människor ganska jobbiga, men man vänjer sig. En läsupplevelse av det lite ovanligare slaget.
Steglitsan - Donna Tartt
En av årets höjdpunkter. Donna Tartt gör en aldrig besviken! Den är lång och den är fantastisk, aldrig någonsin tappar man tråden trots en historia som spänner över många år och med en del oväntade vändningar. Språket är nyanserat och rikt, vackert och emellanåt nästan prosaiskt. Sorg, glädje, ångest, oro och en hel del andra känslor och stämningar passerar och berör. Mycket, mycket bra.
Vinden genom nyckelhålet- Stephen King
Ni vet att jag älskar Stephen King. Han är ju min absoluta favoritförfattare och i år har jag läst ett gäng böcker av honom, några nya och några gamla godingar. Den här var ny för mig, en spin of - eller ett tillägg kanske man ska säga - till romansviten om Det mörka tornet som ju är en av Kings bästa. Och jag tycker verkligen -VERKLIGEN- att Ni som avfärdar Stephen King som en ”skräckförfattare”... Ni får ta mej f•n skylla Er själva,
Ian McEwan - Försoning
Jag tror att denna räknas som en klassiker. (Om inte annat så gör den det nu, ok?) Jag tyckte den var lite seg att komma in i till en början, men sen... Oj. Ett målande, vackert språk som kan bli utstuderat utan att bli styltigt, ett tidsporträtt som för mig tillbaka i tiden, in i en historia om livet och tiden, om familjer och relationer, om försoning...
Söta fredag - Ia Genberg
Årets mest oväntade läsupplevelse för mig. När jag läste bakpå så tänkte jag ”jaja, det går väl på en dag eller så” men den var oväntat vacker! Ett språk som trollband, med miljöbeskrivningar och tankekedjor så väl beskrivna att man nästan (jag säger nästan) inte tänkte på att själva berättelsen var otroligt banal och slutet faktiskt riktigt dåligt. Den hade sina höjdpunkter och ett par oväntade vändningar, men i det stora hela var det språket som räddade boken. Och det är väl egentligen så det skall vara.
Om jag bara skall ge Er några författare oxå då... Då säger jag:
läs allt Ni kommer över av
• Robert Galbraight (J.K. Rowlings pseudonym)
• Stephen King (förstås)
• Donna Tartt
• Anna Quindlen
• Lars Kepler
Det finns ett ord som används alldeles för sällan. Ett ord som är viktigt.
Det är inte så svårt. När man får något, en gåva av något slag, då säger man tack. Gåvan kan vara en fysisk sak, en present, eller hjälp när man behöver det. Man säger tack hur stort eller hur litet det än är.
Jag arbetar i förskolan och jag försöker lära alla barn när man säger tack, men även vikten av att säga tack! Jag tycker att vi lyckas ganska bra, det som är konstigt är att man måste tjata så pass mycket. Det tar tid för ordet att automatiseras. Och så verkar det som att samma sekund som någon slutar tjata så glöms det bort.
Det är viktigt att säga tack. När någon gör något för dig eller ger dig något är det viktigt för den personen att få ett tack tillbaka. Hur ska man annars kunna veta om det man gjort uppskattats? Var gåvan så obetydlig för dig, vad den än var, att du inte behöver säga tack?
Tänk en gång till. Var gåvan så obetydlig för den som gav den?
Jag kommer ge alla en chans till. Under 2019 kommer jag att fortsätta som vanligt. Men säger man inte ”tack” när jag ger en gåva så får man ingen mer. Någonsin.
Jag har alltid tränat i skogen. Dels av nöd tvungen, jag har inte och har sällan haft en ridbana eller ett ridhus inom rid-avstånd och innan jag själv fick bil med dragkrok och släp, ingen möjlighet att ta mig till det heller.
Men även av vilja, naturen har nästan allt man behöver för att kunna ge sin häst allsidig, mångfacetterad och varierad träning.
Jag har redan en del litteratur i ämnet, men kunde ändå inte låta bli att köpa även denna bok från Hippson. Inte en av de bästa, men ändå helt ok.
Fastnade för ett stycke, inringat på bilden. Ganska kul när man tänker på det
Häromdagen var jag och Peter på en gratis föreläsning som Svensk Travsport anordnade. Det var filosofie doktor i etologi och djurvälfärd Sofie Viksten som föreläste. Och det var MYCKET intressant!
Om ni tittar på bilden så ser ni att på ”uppstallade hästar” så har det tillkommit en mkt stor lila del. Det syns kanske inte så bra på bilden men det är ”sysslolös”
Sug på den ett tag.
Hon sa också att för att den lila biten skall försvinna mer eller mindre helt så krävs det 10 timmar i hage eller mer.
(Nu vill jag poängtera att mina går ute 14-24 timmar om dygnet.)
Det var mycket matnyttigt och intressant, t.ex. att god prestation inte kan mäta hästens välfärd... Att lagen är en miniminivå- att du följer lagen betyder inte att du har en god hästvälfärd.
Dessutom var föreläsningen gratis och jag FATTAR INTE varför det inte var fler på plats!?
Alltså. Det finns så sjukt fina ridstövlar i världen Tyvärr kostar dessa par som jag ”skulle kunna tänka mig” mellan 7500:- och 9000:-
Tvingas avstå.
Åh jag bara måste komma i bättre form!
Artikeln finns i Hippson magazine nr 3 2018
..blev väl inte riktigt som planerat. Visst det är väl inte slut riktigt än men det blir inte så mkt mer för mig iallafall. Fruktskörden förstås....
Torka, torka, hetta. Jag gillar VERKLIGEN när det är varmt och har inte lidit speciellt mycket av den anledningen, men torkan... inget bete, inget grovfoder, björken har fällt alla löv...
Nu har just vi som jag nämnt tidigare grovfoder så vi klarar oss, både hö och halm, men visst känner även vi av torkan. Det är hårt i marken, vi kan inte utnyttja all vår mark för det är helt enkelt för hårt i marken, vi kan inte stängsla.
Nåja, tillbaka till odlingsåret. I år har jag lyckats skrapa ihop:
• ramslökspesto
• ramslökskrydda
• nässlepulver
• rabarbersaft
• gräslök
• björkskrubb
Har ännu kvar att greja med:
• äpplen
• plommon
• björnbär
• päron
• rönnbär
• purjolök
• nypon
Utöver detta så har vi haft till oss själva och kaninerna ( men inget lagrat):
• körsbär
• hallon
• spenat
• gurka
• svarta vinbär
• persilja
• smultron
På ett sätt kanske det är bra? Det blir till att rensa förråden i vinter, äta upp ”gammal” sylt, dricka saft etc och så börja med tomma hyllor i vår. Man får försöka se det positivt
