Vad jag måste göra
Njuta lite mer av nuet, livet är inte så pjåkigt just nu.
Vad jag borde göra
Att börja ge mig själv en ärlig chans till att uppskatta mig själv och mina individuella prestationer igen.
Vad jag skulle vilja göra
Ta tag i mitt intresse för målning.
Min söndag spenderades i Stockholm och oj vad trevligt det var. Vädret var strålande, maten var underbar och shopping blev det minsann också. En riktigt bra dag, och att få komma bort var något som jag faktiskt behövde nu. Men i skrivande stund sitter jag på lunchrast från jobbet, tanken är att arbetsdagen ska sluta 16 och efter det kommer jag vara parkerad i sängen med en ansiktsmask, linschips och serier om jag får gissa haha. Är väldigt trött så kommer slockna tidigt ikväll, jag längtar redan.
Måndag
Jobb, 07:00 - 16:00
Skriva blogginlägg
Tisdag
Jobb, 07:00 - 16:00
Onsdag
Jobb, 07:00 - 13:00
Möte, 14:00
Rensa garderoben
Skriva blogginlägg
Torsdag
Utflykt med pojkvännen
Fredag
Städa rum
Påbörja packning inför resa
Lördag
Avsluta packning inför resa
Söndag
Avfärd mot Polen
Jag skulle vilja skriva godmorgon då jag inte känner mig levande för fem öre haha, jag låg sömnlös hela natten och har idag inte funnit någon motivation till något. Jag hatar sånna dagar, när man egentligen bara väntar på att den ska ta slut. Men samtidigt ska man väll inte förneka att dessa dagar behövs för att man ska uppskatta andra mer, bilden ovan är från en helg vi spenderade vid vår sommarstuga på västkusten. Vi firade att min mamma fyllde hela 50 år med massa överraskningar och ståhej, så idag saknade jag den helgen lite extra.
Med andra ord var min dag inte något särskilt värt att skriva om, men vi ska ju inte försköna vardagen heller. Så sett så har jag haft en mindre bra dag idag, men imorgon bär det istället av till huvudstaden med en nära vän. Huvudstaden ska bjuda på bra väder, god lunch och sköna sträckor med shopping och annat roligt. Lite så livet fungerar, en skönhet i det också.
Jag ska nu ta en lång och varm dusch, fixa någon kvällsmat, ringa min pojkvän och säga att jag älskar honom för att slutligen krypa ner i sängen för att göra ett bättre försök till att somna inatt.
Kram
Jag har alltså tagit studenten, det känns fortfarande overkligt att säga det högt haha. Det har varit riktigt hektiska månader som ledde fram till den stundande dagen, vilket förklarar min frånvaro från bloggandet. Men nu när jag landat i takt med den svenska sommaren så tänkte jag dela med mig av lite bilder, man blir ju nästan lite känslosam när man tittar tillbaka på dessa och ändå var det bara 23 dagar sen.
I Karlstad där jag gick på gymnasiet startar studentdagen med en champagnefrukost, denna startade 06:00 och gissa om jag var trött när jag gick upp 04:45 för att göra mig iordning haha. Här delades tallrikarna med "klassens" ut, vi åt en stor frukost och drack.
Efter champagnefrukosten bar det av till skolan för fotografering, en sista mentorstid och sedan lunch med alla studenter, lärare och rektorer. Har dock inte mycket bilder från dom timmarna som är värda att visa haha. Men det hela avrundades såklart med det stundande utspringet, det finns nog ingen liknande känsla än när man sprang ut med sin klass!
Som att vi inte redan hade firat, sjungit och druckit nog vid detta laget så var det nu dags för att hoppa upp på flaket och åka genom staden. Jag har nog aldrig skrikit, dansat och svettats så mycket som jag gjorde då haha. Vi hade ju himla tur med vädret, vi förväntade oss vad som hade visat sig skulle vara dåligt väder men som slutade med sol och en värme utan dess like. Det kan ju nästan summera hela upplevelsen, den var ju bara menad till att vara fantastisk och oförglömlig.
Men efter studenten så kommer ju den eviga frågan, som jag inte tror har nått sitt slut än, vad händer sen? Helt ärligt så vet jag inte än haha, jag har ansökt till universitet vilket är vad jag hoppas att min höst ska inledas med men jag kan ju inte svara på om jag kommer in eller inte, så tills det svaret kommer så får jag ta en dag i taget. Just nu jobbar jag och har fantastiska planer för sommaren, så jag lider inte direkt
Det tog inte så länge innan jag satt här och skrev igen, med vad har då hänt sedan det senaste inlägget? För det första har jag tagit tag i mitt intresse sen länge tillbaka, dammat av den gamla gitarren och köpt mig en bok med hundra låtar att lära, kommer bli spännande att se min utveckling haha. Men inte att glömma är hur närmare 600 personer nu har läst mitt första inlägg, "Ett brev till mig och någon som vill lyssna", mitt tidigare inlägg var ett tack, och jag kan ärligt inte tacka er nog för uppmärksamheten det inlägget har fått. Historien, mitt budskap, allt ligger det mig nära hjärtat och jag blir varm av tanken att nu så många fått tagit del av detta. Helt fantastiskt och hade inte kunnat önska för mer.
Livet i allmänhet rullar på precis som det i textboken ska göra för en elev i årskurs tre i gymnasiet, plugget är ihärdigt samtidigt som man ska få ihop fritiden för mycket annat roligt. Något som jag och mina vänner tillsammans gjorde, som även många andra ungdomar varje år, var att fira halloween. En enligt mig otroligt rolig högtid där man kan klä ut sig till exakt vad som helst, det är bara fantasin som kan sätta gränser, och bara för en kväll vara något annat än vad det vardagliga livet tillåter. Vi som då detta år blivit myndiga beslutade oss för att fira detta på ett ställe här i Karlstad som heter Nöjesfabriken, en väldigt rolig kväll! Tills man dagen efter läser på olika nyhetstidningar att det förekommit misshandel, slagsmål och även våldtäkt. Jag ska inte yttra mig ingående om vad eller hur dessa händelser gick till då jag inte har den fulla vetskapen för att kunna göra detta. Men en sak kan jag klart och tydligt stämpla, och det är min frustration över kvinnors osäkerhet ute på gatorna. Vart vi än ska vända oss, inte längre bara när mörkret faller, utan även på dagens ljusa timmar, ska vi behöva titta en extra gång om axeln eller bära hårspray i väskan utifall något oväntat eller oönskat skulle ske. Det gör mig så otroligt ledsen och speciellt med tanke på att det är så få som faktiskt kommer att bli straffade för sina handlingar, att systemet inte kan fälla nog många för dessa brott. Jag älskar det sociala livet, vill befinna mig bland både bekanta och nya människor, på både dag- och nattid. Men ska man behöva tänka en extra gång om man borde? Vilket sällskap man tillhör, eller vilka kläder man bär? Det gör ont i hjärtat att veta att man faktiskt måste det i den höga grad som det idag tvingar oss till, för vårat egna bästa. Sedan kan man aldrig även fast vidtagna åtgärder, förutse om något skulle hända. Men tjejer, det är aldrig vårat fel! Vi får se till att ta hand om och stötta varandra i alla tänkbara lägen och situationer som kan uppkomma.
Slutligen har jag funderat på om det är frågor som uppkommit efter mitt första inlägg? Skulle du ha någon fråga kan du gärna få skicka ett DM till mig på instagram, där heter jag idahaansson. Får jag tillräckligt kan jag försöka samla dessa i ett inlägg då jag mer än gärna delar mina svar så alla kan ta del av dom.
Jag vill i detta inlägg säga tack till dig som tog dig tiden till att läsa det tidigare inlägget, ett budskap som för mig är väldigt viktigt. Bloggen var endast skapad som en plattform med ett syfte, att sprida just det inlägget, som nu nått över hundra människor. För en tjej från en mindre ort känns den kanske för dig som mindre siffran, för mig som rätt stor! Specifikt eftersom budskapet innehöll en stor händelse och erfarenhet från mitt liv, och det kan ibland vara jobbigt att prata om, samtidigt som det finns en stor vikt i att våga göra det. Så, tack!
Kanske bloggen ska få leva vidare som en plattform för detta? Värt en tanke åtminstone, så länge önskar jag dig/er allt gott!
Oavsett om du är en man eller kvinna, pojke eller flicka som läser detta. Så ber jag er redan nu att läsa detta med ett öppet sinne, för det jag har att dela med mig av är viktigt.
Vi alla, unga som gamla, lever idag i ett samhälle där vi kontrolleras av normer och lever i en konstant stress, en stress som orsakar att vår egna vilja samt drömmar ibland lätt faller i skymundan. Vi dömer dom som sticker ut i jämförelse med vad normen säger, men alltid sitter vi hemma i slutet av dagen och drömmer att vi kunde göra likadant. Men vem är det egentligen som har rätt att döma vem som sticker ut och ej?
Mitt liv tog en total vändning när min mamma fick besked om att han bar på en mutation, en mutation som innebar en starkt ökad risk för att insjukna i bröst- och äggstockscancer. Vilket hon slutligen också blev drabbad av, samtidigt som kampen mot hennes cancer pågick i vår vardag fanns även oro för mig att jag ska ha ärvt samma mutation som hon blivit drabbad av. Vet ni vad detta har lärt mig? Att tiden är knapp, att drömmar är oändliga och hur speciellt det faktum är att vi är olika. Att alla personer förtjänar en extra chans och att vi ska hålla hårdare i dom vi håller kärt. Livet kommer att tackla med svåra utmaningar, men oavsett vad vi ställs inför så finns det en lärdom och en erfarenhet som väntar. Jag är så otroligt tacksam för det livet jag har idag, även fast det självfallet inte alltid sett ut så, eller varit lätt att ha den insikten. För livet kan också vara orättvist.
Att jag talar om normer i vårat samhälle, hur tiden är knapp och vad jag lärt mig av egna erfarenheter som livet gett mig har att göra med en gemensam sak, vi i samhället. När ska vi stå upp för varandra? När ska vi stå upp för den som har det svårare? När ska vi acceptera att livet inte är en dans på rosor, och att det är okej att må dåligt? Jag vill se en förändring, och jag hoppas att jag med mina erfarenheter kan lära av vad jag gått igenom, till någon eller åtminstone få dom att öppna upp ögonen och se saker ur ett nytt perspektiv. Speciellt till oss ungdomar, när ska vi inse våra egna meningar i livet istället för att granska andras? När ska vi, för en sista gång, uppskatta våra olikheter? Och slutligen, när ska vi få läran om respekt?
Ingen är perfekt, alla gör vi misstag. Men kom alltid ihåg, att du inte har vetskapen om en annan individs erfarenheter. Du har ingen rätt att döma. Så som ingen har någon rätt att döma dig. Du behöver inte jämföra dina erfarenheter med någon annans, för oavsett så har ni olika lärdomar som kommer att göra er nytta längre fram. Det fina är, att vi också kan lära av varandra. Så varför gör vi inte det?
