RSS - xml

Kontrollerades senast: 2019-04-15 16:44:31

AlexandraNyström blogg

AlexandraNyström blogg på Nouw

April

2018-04-16 08:25
Från AlexandraNyström

​Ett april-inlägg får starta upp sidan - har ju så mycket att berätta

Under veckan som gått har vi fortsatt att utforska ön. Man får ta lite då och då. Men samtidigt känns det som en tickande klocka då inom kort blir det alldeles för varmt för att ta sig på upptäcktsfärder. Men vi hann med tre stopp/vandringar - El Arenal promenad till Palma - 1,5 mil längs kusten i megablåst, Inca och Festival Park (outlet). Kan kanske inte se det som en utflykt - men en sak som ändå skulle göras.

Så i söndags förra veckan (8 dagar sedan) tog vi lokalbussen ut till El Arenal och hoppade av på slutstationen för att sedan promenera hela strandpromenaden tillbaka till Palma. vi hade från början sagt att det var alldeles för långt att gå, att vi bara skulle se lite av Can Pastilla men det blev att vi bara gick och gick och ÄNTLIGEN var vi hemma till slut. Hungriga, törstiga och håret på sned - så jäkla blåsigt. El Arenal - Can Pastilla (ligger typ mittemot flygplatsen) kantades av hotell efter hotell, restauranger och barer, turistbutiker med madrasser, kläder, skor och souvenirer. Så som charterresmål ser ut. Palma är inte ens i närheten av detta. Jag är väl en person som ändå någonstans tycker det är lite mysigt med chartermål där allt detta finns - det var ju trots allt den verkligheten man såg som liten när man åkte på semester.

Under våra 1,5 mils promenad tjuvkikade vi även in på en av Puros beachklubbar. Jättefint och så, men vette tusan om jag skulle betala det höga priset för en solstol - ingen pool - ingenstans att komma ner och bada i havet.

Måndag och tisdag förra veckan var det dags för min nacke/rygg att säga sitt. Jag hade haft ont i flera dagar men mådde bättre på måndagen - gick och tränade som vanligt, men påbörjade nu träning i bröstrygg - som jag undvikit i några dagar - tisdagen kom. HEJ DÅ! Jag har aldrig haft så ont i hela mitt liv - om ni tänker er en helvetes nackspärr.. kommer du ihåg? Då kan jag tillägga att detta var 100 gånger värre. Jag kunde inte stå, inte ligga, inte andas, absolut INTE hosta eller nysa och det tog mig ca 30 minuter att ta mig ur sängen. Jakten på en naprapat började.. Jag hittade en svensk naprapat som jag lyckades klämma in mig hos. Kosta vad det kosta vill.. slutresultatet - akupunktur, knäckning/tillrättning med mig som skrikmegafon och massage för 75 pickadoll euro. Men satan vad jag kunde andas efteråt.. det började släppa. Tack till den som kom på allt kring naprapati! Vad gjorde man innan dess? Dog av smärta?

På onsdagen mådde jag bättre, mycket bättre, men fortfarande svårt att ta mig upp ur sängen.. tog sin lilla tid.
Men vi tog turisthatten på och tog tåget från Plaza Espanya till Inca. Vi kom till en öde stad (läs by) där verkligen allt var stängt - principfasta på sin fiesta - förutom en lösgodis affär och någon restaurang och café. Vi gick omkring som två förvirrade svenskar och jag med lösgodispåsen i högsta hugg. En fika skulle intas - 2 minuter efter vi satte oss inomhus brakade megahagel ner. kaos utbröt för alla som suttit på uteserveringen så servicen blev obefintlig - dvs att vi aldrig fick beställt vårt kaffe. Vi gick. Till tågstationen. Palma tack. Nästa gång ska jag nog försöka läsa om våra resmål innan vi åker. En känd marknad skulle tydligen äga rum dagen efter - på torsdagen.

Påväg hem med tåget så öppnades mitt shoppingsinne när det på en station drällde in turister med shoppingpåsar. Hade JAG missat ett shoppingstop på Mallroca? Jag hade ju besökt de två som fanns. Men tydligen fanns det ett till.. aaahh. Shoppingabstinensen som uppstod. Imorgon ska vi dit. Punkt.

Mycket riktigt tog vi oss dit på torsdagseftermiddagen. Fylld med förväntan. När jag hör outlet - tänker jag på USA. Utbud, priser, många affärer, stort, mycket folk.. 
Ja, USA inspirerat var det - en ministad utomhus med butiker. Men urvalet.. priserna... NOT US. Självklart billigare än vanliga Ralph Lauren, Nike etc.. men hittade inget - shoppingabstinensen blev obefintlig samtidigt som pengarna brände i fickan. Jag som ville shoppa - det var ju så synd om mig och min nacke - att vi faktiskt ville handla något till oss. Buu.

Resterande av veckan (fredag-söndag) var väldans växlande väder. Molnigt, regn och klarblå himmel med 26 grader i solen på söndagen.  Så helgen blev inomhus (förutom på söndagen såklart), inga restaurangbesök denna vecka. Men det gör inte så mycket. Vi har verkligen besök varannan vecka fram till juni nu. Det kommer räcka och bli över med restaurangbesök.

Under gårdagen (söndag) blev det gym - min oas här nere - Palma Sports and Tennis club.
Det var varmt ute, bikinin åkte på efter gymmet och den vita kroppen har ju börjat sin förvandling mot det bruna hållet. Halleluja!

Så, en lång men ändå kort uppdatering kring en veckas aktiviteter.
Adios!


Mallorca - ön i livet

2018-04-11 17:35
Från AlexandraNyström

​Längesedan jag skrev i denna blogg. Jag kände ett tag att jag skrivit av mig så mycket att jag inte hade mer att tillföra. Men tydligen ville de i min omgivning att jag skulle fortsätta. Men det har som sagt tagit sin lilla tid.

För dig som besöker min blogg för första gången så startade jag den för ca 2 år sedan med fokus på psykisk ohälsa, men det ska jag inte traggla här. Vill du läsa kring detta så scrolla bara igenom mina inlägg. Fokus under 2018 kommer  vara både på flytten jag och sambon gjorde till Palma de Mallorca detta år, samt kanske lite tankar kring varför och vad vi gör om dagarna - det blir ju trots allt en vardag här med - men psykisk ohälsa kommer nog alltid att komma med. Det var ju trots allt därför jag startade sidan,

I skrivande stund har jag tänkt att uppdatera vänner och familj hemma i Sverige kring mitt dagliga liv här, men även försöka samla och hjälpa de som kommer ner på semester eller flytt. Jag hade tusen saker och tankar i huvudet lååångt innan vi flyttade. Spansk personnummer, skatteverket, mobiltelefon, internet, VPN, försäkringar, EU-kort, räkningar, bank, omhändertagande av lägenheten hemma, uthyrning.. ja, till och med Alvedon stod på min att-göra-lista. :)

För dig som ska flytta ner till ön, min lista kommer upp inom kort.

Hoppas du vill följa mitt år på ön.


//A

Så mycket glädje i en unik unge!

2016-09-22 19:22
Från AlexandraNyström

Det är mycket man kan säga om många låtar därute. Den här låten introducerades för mig under våra kick-off dagar. Det är den första glödjen. Vår affärsområdeschef spelade den för oss. Alla skulle stå upp - tjejer. Killar/män satt ner och log och applåderade. Är det inte fantastiskt?

Så mkt glädje i en låt.
1. Tänker på kick-offen i Åre
2. Asgrym träningslåt
3. "Jobbigt när killar pratar så mkt" hahaha
4. Hon är underbar!

Tack Penny Schulman för glädjeskutt!

Olika metoder passar olika personer - prova dig fram

2016-09-15 14:19
Från AlexandraNyström


Som så många så har jag provat fram olika metod för att "lära känna mig själv".
För två år sedan när jag var som mest desperat över att lära känna mig och själv och ta reda på vem jag egentligen var bakom högprestationerna, provade jag massa olika saker.

Förutom mina långa promenader utan musik så har jag provat qigong, yoga, reiki m.m.
Alla var helt fantastiska. Men just yogan kunde jag kombinera avslappning, lyssna på mitt inre och i vissa former som Ashtanga och Vinyasa även få puls/träna.

Qigong gick jag en snöig vinterdag på tillsammans med en av mina närmsta vänner. Vi kom in i ett mörkt rum fyllt med tända ljus. Vi var ca 20 personer. Vi skulle blunda. Andas. Se inåt. Sedan skulle vi ta våra händer 5 cm i från en annans kropp och föra över energi. Jag rörde aldrig min vän, men hade bara handrörelser i närheten av hennes kropp. Detta skulle man göra på hela kroppen. Jag kan säga att man kände en annan persons energi. När hon gjorde det på mig så fick man en lustig och rofylld känsla. I slutet av qigongen denna dag så satte sig alla i ring och man skulle med en mening beskriva varför man var där. Det blev häftigt att se att så många var utbrända, men hade fått energi av timmen.

Reiki "gick jag på", många här kommer säkerligen säga att det är trams. Det må så vara. Men för mig var det ashäftigt.
Jag hittade ett erbjudande på lets deal till en beautysalong på Kungsholmen som utförde Reiki.
Jag gick dit och fick ligga på en skön "brits/säng". Hon som uträttade Reiki på mig förde sina händer över hela min kropp, ca 5 cm ifrån mig och skulle "känna på min själ". I detta skede tänkte jag direkt att nu kommer hon försöka sälja på mig en massa saker. Men icke. Hon sa att min själv var inte trasig någonstans, den var fin och hel. Sedan sa hon att hon kände lite annan energi på två chakra (punkter) av totalt sju.
Hon sa "du ska inte vara orolig över pengar" och "du har en oro i kroppen över en person". Båda fallen stämde gott in på mig. Jag har i hela livet haft oro över pengar, fastän jag har det bra. Jag kan göra mycket av det jag vill. Oron över en närstående stämde också.

Jag hade två gånger totalt på koden från lets deal och gick dit ytterligare en gång, tror jag betalade 300:- för 1 timme. Fastän många säger trams, så säger jag "1 timme med avslappning".

Så här står det om Reiki från salongen jag gick till på Kungsholmen. Har du inte provat något av de tre sakerna som jag nämnt ovan, gör det. Kram på er!


Reiki är en tusentals år gammal healingform som är mycketkraftfull, men ändå enkel att lära sig. I motsats till de flesta andrahealingtekniker behöver man inte träna upp sig genom meditation, visualiseringeller andningstekniker för att behärska Reiki. Förmågan överförs från läraretill elev genom en så kallad initiering. Det innebär att läraren, som redan harkontakt med Reikikällan, även "kopplar ihop" eleven med den. Man kanjämföra det med ställa in en radiokanal på rätt frekvens. Då sker också en osynligintoning som inte heller är så lätt att förklara för den som inte är insatt iämnet. Men vi vet att radion fungerar för vi har upplevt det många gånger.

Vi Reikiinitierade vet också att healingkanalen fungerareftersom vi har upplevt det.

Reiki skiljer sig också från andra metoder genom att healerninte styr eller manipulerar energin medvetet, utan endast fungerar som enkanal. Reikin får flöda dit mottagaren behöver den bäst för tillfället.

Ordet Reiki består av två japanska ord, rei och ki. Rei kan översättastill universell,vilket innebär allomfattande. Men det betyder också högre visdom, Gudsmedvetandet, den dolda styrkan,etc. Översättningen man väljer är beroende på trosuppfattning. Ki är livsenergin, som flödargenom allt levande; människor, djur och växter. Som tidigare nämnts finns detflera sorters ki / livsenergier och Rei-ki är den livsenergin som bästorganiserar flödet av de underordnade formerna av livsenergi i sinnet och ikroppen. Lübeck menar att Reiki kan liknas vid en typ av kontrollprogram ochatt det även kan översättas till "Själskraft" eller "Andligkraft".

Det är alltså en universell livsenergi som strömmar igenomReikiutövaren. Denne använder inte sin egen energi, utan är enbart en kanal förenergin. Reikiutövaren behöver inte kunna ställa diagnos eller veta vad sombehöver helas. Reiki har större visdom än vi.





Till alla som är anhöriga till någon med utmattningsdepression-/syndrom

2016-09-14 08:46
Från AlexandraNyström


Idag vaknade jag till att läsa en riktigt bra artikel som vår VD hade delat. Jag blir så innerligt glad att mer kunskap sprids dag för dag. Läs nedan artikel som är hämtad från http://blogg.topphalsa.se/valbefinnandebloggen/2016/09/13/10-saker-du-onskar-att-andra-forstod-nar-du-drabbats-av-utmattningssyndrom/

Är det något ni ska dela, så är det denna artikel - många anhöriga har under månaderna hört av sig till mig för att veta vad man ska göra när en i ens närhet drabbas.


Väldigt många drabbas av det som tidigare kallades för utmattningsdepression, men som idag diagnostiseras som utmattningssyndrom. En sjukdom som oftast inte syns utanpå och som vanligen drabbar högpresterande människor som kämpat på allt för länge.

När man har drabbats är det inte så lätt att förklara hur det är, eller vad man behöver. För man har fullt upp att bara orka med dagen som ligger framför. Så därför har jag satt samman sådant som jag tänker att den som hamnat i utmattning önskar att omgivningen skulle förstå.

1. Det är svårt att acceptera!

De allra flesta som drabbas av utmattningssyndrom är personer som är högpresterande och vana att kunna hantera att mycket pågår i livet. Många gånger också med en stolthet över att vara kapabla och få mycket uppmärksamhet för allt de får gjort med en sådan hög kvalitet. Men det gör också att det blir väldigt svårt att acceptera sjukdomen. Att själv komma till insikt att orken inte finns. Att kraften inte finns. Att lusten inte finns. Många kämpar på alldeles för länge och ignorerar alla signaler. För att vara duktiga. För att vara till lags. För att vara kapabel. I efterhand brukar de flesta säga sig ha kunnat se olika signaler fram till fallet – men i stunden är signalerna otydliga. De läggs åt sidan och det finns alltid yttre omständigheter. Det blir bättre sen… Så en person som drabbas av utmattningssyndrom är en person som har kämpat hårt länge. Det är inte någon som har legat på sofflocket och tagit genvägar. Det är ingen lat person som nyttjar ett system. De har slitit länge. Allt för länge.

2. Det är en sjukdom!

Det finns en diagnos. Det är ett sjukdomstillstånd. Hjärnan fungerar inte som den brukar. Det finns numera forskning som visar på förändringar i hjärnan vid utmattningssyndrom, som ger – vad man tror – permanenta förändringar på hjärnan. Det blir svårt att minnas saker. Svårt att komma ihåg saker. Man får koncentrationssvårigheter. Har svårt att bibehålls fokus. Man kan få läsa samma text flera gånger, med resultatet att innehållet ändå inte fastnar. Så har förståelse för det här och sätt inte svåra uppgifter i händerna på någon som nyligen har fått den här diagnosen. Kräv inte att personen ifråga skall kunna delta i komplexa diskussioner, finna lösningar på saker och vara med och analysera olika valmöjligheter och dess konsekvenser. Presentera istället en lösning och fråga om det är ok eller inte. Förenkla och underlätta.

3. Det syns inte på utsidan!

När du träffar en person som har utmattningssyndrom är det inte säkert att du ser det. Personen ifråga har förmodligen ansträngt sig ordentligt inför ert möte. Så troligtvis går du från er träff med känslan av att han eller hon nog är på rätt väg. Men det kan vara precis tvärtom! Som sagt var så har säkert detta möte krävt enormt mycket energi och stor ansträngning från personen ifråga. Att orka göra sig i ordning. Att orka ta sig dit. Att orka sätta på sig ett leende och hänga med i samtalen. Förmodligen krävs det sedan dagar av återhämtning efter ett sådant socialt möte. För att komma tillbaka till samma nivå som man var på innan mötet blev bestämt. En timmes träff med dig är inte representativt med resten av dygnets timmar.

4. En enkel uppgift blir som att bestiga ett berg!

Det som man tidigare gjorde utan att egentligen lägga någon tanke på, det blir vid utmattningssyndrom en enormt stor uppgift. Att till exempel gå och handla ett paket mjölk, kan ta en hel dag att få gjort. Något som man tidigare kanske bara svängde förbi macken på lunchrasten för att lösa blir nu näst intill oöverstigligt. Det skapar stress att göra sig i ordning, ta sig dit, vara beredd på att träffa någon och sedan ta sig hem igen. Så ha detta i åtanke. Be inte någon som befinner sig i utmattning att hjälpa dig med saker som du anser är enkla och lätta. För personen ifråga är det som du ser som simpelt som att bestiga ett berg, vilket kan innebära enormt mycket stress och energitapp.

5. Förändringar skapar oro och stress!

Med tanke på att enkla uppgifter och sociala möten kräver mycket energi och förberedelser för att klara av, blir det väldigt stressande när något som är bestämt förändras. Även om det i dina ögon är något som är positivt eller som inte gör någon direkt skillnad från ursprungsplanen. Så försök att hålla dig till det som är planerat. Överraska inte eller ändra inte saker i sista minut. Det kan du göra sen – men inte nu under sjukdomstiden.

6. Relationer blir krävande!

Att höra av sig och delta i olika sociala sammanhang blir kravfyllt. Och att inte klara av det skapar skuldkänslor. Det här är en person som troligtvis har varit mycket social. Bjudit in, hört av sig, varit till lags och varit mån om sina vänner och bekantas välbefinnande. Men nu blir ett samtal att ringa jobbigt. Att svara på ett sms kan ta flera dagar. Och att få besök känns inte just nu som ett härligt alternativ. Ha förståelse för detta. Ställ inga krav och var tydlig med att så är fallet. Berätta att du kommer att finnas kvar och att personen ifråga som har utmattningssyndrom nu i första hand skall prioritera sig själv och sitt tillfrisknande. Men sluta inte själv att höra av dig. Skicka ett sms då och då – tala om att du tänker på personen ifråga och finns där när han eller hon orkar ses eller prata. Men förvänta dig inget svar tillbaka. Och var medveten om att det inte har något med dig att göra. Det finns helt enkelt ingen ork.

7. Ingenting känns roligt!

Man tappar lusten att göra saker. Känner inte igen sig själv. Det som man tidigare tyckte om skänker nu ingen glädje. Många förlorar också sin sexlust. Allt som brukar vara lustfyllt blir istället kravfyllt eller ger en känsla av tomhet. Så tvinga inte den som är drabbad att göra en massa saker som han eller hon borde tycka om. Eller har tyckt om. Men inkludera och fråga om din vän vill följa med. Igen, förvänta dig inget svar. Förvänta dig inte ett rungande ja. Men ge personen ifråga chans att kunna få följa med om det är så att det just den dagen finns lite energi. Men låt det alltid finnas en bakdörr. Att få veta att det är ok att backa ut i sista sekund, eller ge besked i sista sekund.

8. Det går inte att vila bort!

Jag tror att de allra flesta som har eller har haft utmattninssyndrom har fått höra något i stil med ”Du är nog bara trött och behöver sova lite” eller ”Ta en veckas semester och åk iväg till solen och värmen, så skall du se att du får tillbaka din energi”. Men har man fått utmattningssyndrom spelar det ingen roll hur mycket du sover. Du är precis lika trött när du vaknar. Den första tiden när man har accepterat att man är sjuk brukar de allra flesta bli mer eller mindre sängliggande. Men är fortfarande lika trötta. Att vila och sova är läkande. Men det är skillnad på att vara utarbetad, där det kan hjälpa att vila eller ta semester, mot att ha blivit sjuk i utmattningssyndrom där hjärnan och hela systemet är ur funktion. Så ge inga käcka tips på vad som hjälper. Utan finns där och uppmuntra den drabbade att få vara egoistisk och för en gångs skull prioritera sig själv. Att lyssna till kroppen. Och se istället om du kan underlätta på något sätt i vardagen, så att tiden till återhämtning finns.

9. Det ger mycket skam och skuldkänslor!

En person som insjuknat brukar som sagt var ha väldigt svårt för att acceptera sin diagnos och känner ofta enorm skam över att ha blivit drabbad. De känner sig svaga och icke kapabla. Och kan också bära på en känsla av ”att jag borde vetat bättre”. Det finns rädslor för vad andra skall tycka och tänka. Rädsla för att någons skall tycka att man är lat och inte bidrar. Var medveten om det och visa tydligt att du inte skuldbelägger. Tala om att det är ok att vara sjuk. Berätta att du är stolt över din vän som nu tar det på allvar och att acceptera att man är sjuk och inte orkar är det första steget till att tillfriskna.

10. Det är lätt att trilla tillbaka!

Den kanske allra största utmaningen är när man blivit ”frisk”. Att hantera livet i den vanliga vardagen men nu med en ökad stresskänslighet. För efter utmattningssyndrom har man en ökad sårbarhet för stress än tidigare. Kroppen reagerar snabbare och man behöver vara mer rädd om sig. Fylla på energi. Vila. Eftersom många är högpresterande och vill tillbaka till sitt ”gamla jag” kan det bli tufft att inse och acceptera att förändringar behöver göras för att må bra och hantera sitt liv. Att skala av. Att sänka kraven. Att säga nej. Och många gånger trillar man tillbaka. Men det behöver inte vara farligt. Om det första fallet inte är så djupt och man ser det och kan hantera det med förståelse och en ny erfarenhet. Så som livet är. Att lära genom att leva. Att vara modig att prova, men också lyhörd och villig att ändra för att må bra. Som vän är det fint att du är lite observant. Om ni tillbringar tid tillsammans, se till att det alltid finns återhämtningsluckor. Att ert schema med aktiviteter innehåller luft. Ha respekt för att han eller hon kanske behöver lägga sig tidigare, sova längre, ha egentid för återhämtning och reflektion. Och framförallt – förvänta dig inte att han eller hon är som tidigare – innan sjukdomen. Utan omfamna din nya vän, med nyfikenhet och stolthet över det som han eller hon lärt sig.

Om du själv upplever att du är i riskzonen. Att du känner av symptom på att kroppen inte orkar. Så bromsa nu. Ta dig och ditt liv på största allvar. Boka av. Skala ner. Säg nej. För genom att göra det skapar du utrymme för dig och säger ja till dig och ditt välbefinnande. Kör inte på. Bromsa. Se till att varje dag få tid att bara vara. Vila när du är trött. Ta sköna promenader i naturen. Lägg bort måsten. Minska stressen. Ta genvägar. Och var riktigt, riktigt rädd om dig! Kram Åsa!

Hur hanterar man de negativa tankarna?

2016-09-02 09:48
Från AlexandraNyström

Vad är triggertankar och hur uppstår skiten?

Varje dag flyger flera tusentals tankar igenom våra huvuden, goda, ifrågasättande och elaka tankar om oss själva och om andra. Hmm, vi kan ju redan nu konstatera att vi omöjligen kan ägna vår tid åt alla dessa tankar. Eller hur? Då hade vi blivit galna.
När jag mådde som värst för några år sedan så studerade jag mer eller mindre alla tankar i mitt huvud. Det är inte så konstigt att hjärnan då bränns ut och mycket av det som är viktigt i våra liv blir lidande. Du orkar inte då du är så trött.
Forskning har visat att när man blir utbränd, så menas det verkligen som det låter. Bränd. en del av hjärnan "bränns".
Om du bränner dig med eld på huden, så tar det ett tag innan såret är läkt och att eventuella ärr försvinner, OM de ens försvinner. Samma sak är det med utbrända personer, hjärnan skadas. Ibland så reparerar den sig inte tillbaka.

Mitt verktyg idag är just talan om Triggertankar. En triggertanke kan exempelvis vara: "Jag är tjock". "Jag är usel", "Varför gjorde jag sådär, usch" etc.
Om du direkt svarar på tanken, dvs inombords börjar diskutera, så ger du den respons. Detta gör de flesta av oss.
Om du svarar på tanken, så kan det exempelvis resultera i magont. När du sedan kommer i från din negativa tanke, så undrar du sedan varför du har ont i magen och du påminns om varför den uppkom. Sedan börjar du om. (Se bild ovan).

När du får en triggertanke (nu innan du vet hur du ska hantera den). BLUNDA (gärna i ett tyst rum). Låt tanken bara flyga där inne i huvudet, du kan nästan se den framför dig. Men svara inte på den. efter några sekunder/minuter så lovar jag att den försvinner.
Du kommer inte sluta på negativa tankar, det kommer varje dag. MEN, du kan träna din hjärna hur du hanterar tankar.

Min största fråga när jag hade triggertankar var att förstå vilka som faktiskt var viktiga att begrunda och vilka som var helt sjuka. Exempelvis en tanke som kanske måste begrundas och funderas över - Hur går det med min ID-kapning.
Det är inget jag behöver fundera över 5 ggr om dagen. Om denna tanke kommer upp 09:50, så ser jag den, men säger till mig själv att "detta kan jag ta på min tankestund"
En tankestund har jag avsatt varje dag på en fast tid. Under dessa 5-10 minuter begrundar jag det som varit oroande under dagen och löser det då. OM ens tankarna finns kvar.

Jag hoppas jag kommer inspirera er att fortsätta läsa.
Glöm inte att läsa igenom alla inläggen genom att scrolla neråt, så du får en helhetsbild av min berg- och dalbana.

Återgår till perioden i Turkiet.

2016-08-26 09:32
Från AlexandraNyström

Bilderna är från min tid i Turkiet 2005-2006. Jag hade många bra vänner. Guider, turkiska tjejer och killar som försökte göra allt för en. Bild ett är "min syster" som många trodde. Men hon var fantastisk! Vi har fortfarande kontakt idag. Bilden längst till höger är en av mina guidekollegor och min "bror" A som än idag finns där.

Återgår idag till perioden då jag bodde i mitt Turkiet (2004-2008).
För dig som inte läst "del 1" av den psykiska misshandeln, läs här http://nouw.com/alexandranystr%c3%b6m/psykiskt-misshandlad-26132646

Jag träffade upp två av mina närmsta vänner för någon vecka sedan och efter mitt blogginlägg så hade det börjat spinna runt helt i deras huvuden också. Dessa två tjejer var några av de som bodde och levde med mig under de åren.
Jag vill återigen poängtera (som i förra inlägget) att jag skriver endast om min och mina närmsta vänners missöden som skedde där. Alla är inte som jag beskriver. Många av mina fina vänner är där och deras själar är vackra!

Åter till oss och vår träff.
E som jag berättade om i förra inlägget hade börjat få minnen tillbaka som hon hade förträngt (hon mår mycket bra idag efter alla sjuka saker hon råkade ut för). Jag ska dock berätta om en sak till som hände henne och oss i närheten. Glöm inte att vi var 20 år. Fast att vi tror vi glömt så sitter rädsla kvar.

E hade några turkiska vänner som flyttade henne till en lägenhet för sin egen säkerhet från idioten. En av vännernas killkompisar satt i lägenheten med E en kväll för att hålla henne sällskap. E ville gå ut. De dividerade en lång tid innan de slutligen bestämde sig för att gå till en av Alanyas nattklubbar/barer. E såg sitt ex och bestämde sig för att gå fram till honom. Han stirrade med iskalla ögon på henne, nästan lite förskräckt. E sa att hon ville att de skulle glömma allt.
När hon på natten kom hem var dörren till lägenheten insparkad, knivhugg på flera ställen i dörren samt att kniven satt kvar. Vi är än säkra idag att den kvällen slutat illa om hon inte varit så envis och tagit sig därifrån.

Under 2005-2007 hade jag en nära killkompis i Alanya. Vi gjorde allt ihop. Mina pojkvänner accepterade honom för den han var. Det som är lustigt och lite märkligt så här i efterhand är att han under det första året haft en finsk flickvän utan att jag ens vetat. I början på 2006 åkte jag ner utan att berätta om datumet jag skulle komma, överraskningar är alltid roligt. Jag åkte direkt till restaurangen/baren där jag och verkligen ALLA mina vänner hängde på, samt att vi kände ägarna (det var som hemma). Träffade min killkompis och gick ner till stan, då träffar jag på min chef samt en finsk tjej och tjejen börjar skrika åt min killkompis. Då berättade min chef att de var ett par. Jag blev helt chockad. Glad för hans skull, men chockad.

Någon kväll senare var jag och killkompisen ute och helt plötsligt kommer en kollega till hans finska tjej fram och skriker att jag är det ena och det andra. Dagen efter ringer den finska tjejen mig och hotar mig. Vi bestämmer oss för att träffas och prata ut. Vilket vi gjorde. Efter mycket om och men förstod hon att jag inte ville åt hennes kille.
Samma kväll går vi alla till "vår" restaurang, min killkompis kommer inrusande och hoppar på henne med slag och sparkar. Det blir tyst. När alla försökt få loss honom från henne så tar jag henne i en taxi till mitt hotell (det jag bodde på innan min lägenhet var klar för inflyttning) och gömmer henne. Vi sitter på balkongen och pratar, tröstar och pratar igen. Vid denna tidpunkt är Alanya väldigt tyst. Inga turister.

efter knappt 30 minuter ser vi min killkompis/hennes killes bil cirkulera runt och runt hotellet samtidigt som han ringer henne och mig. Jag säger att hon inte är med mig. Men han ger sig inte.

Hon gjorde misstaget som både jag själv och ALLA mina nära vänner i Turkiet gjorde. Hon svarade. Gick ner till honom.
Efter det ville hon inte ha med mig att göra längre. Hon fick tillbaka idén om att jag var ute efter honom. (HA!)
De fick barn några år senare, men är inte tillsammans idag.

Vad är det som gjorde/gör att många av oss tjejer är så kuvade. Vad är det som gör att vi någonstans känner.. ensamhet? bekräftelsebehov? För att eventuellt då hamna i en relation där allt är helt åt skogen, men du är där för att få krama någon?

Det finns så många fler historier att berätta. Men jag tar det når jag känner mig redo.
Alla dessa saker, fastän allt inte var riktat mot mig, men så har jag sett det. Jag har fått trösta. Jag har blivit tröstad.
Jag bär med mig många känslor (inte detaljer längre, de försvinner med åren), men min PTSD som jag fick när jag var liten återupprepade sig i princip dagligen under 4 år i Turkiet.

Ta hand om varandra!










Vad är ett vanligt liv efter jobbet?

2016-08-24 13:55
Från AlexandraNyström

För ungefär ett år sedan satt jag och chattade med en av mina närmsta vänner.. jag skrev och frågade rakt ut. VAD GÖR DU OM KVÄLLARNA EFTER JOBB? Vi
Jag höll på att bli galen, Att gå hem från jobbet för många är det bästa med dagen.. men för mig blev jag tom. Hemma kunde jag ju inte prestera. Duktiga lilla A ville ju prestera, för det var det jag visste hur man gjorde bäst.

Min närmsta vän svarade mig, inte ett skit, du då? Vi konstaterade där och då att man inte alltid gör så mycket efter jobb på vardagarna. Jag har sedan ställt frågan till flera av mina vänner och de som är lika rastlösa som jag var då svarade samma. ALLA ville ha något "roligt" att göra efter jobb.. men va fasiken är roligt när du knappt vet vad du känner vad du vill och inte vill.

Ni har följt mig på en resa i denna bloggen och jag fortsätter spinna på hur jag mådde och ska försöka förklara det allt efter som. När du har psykisk ohälsa blandat med, bulimi, utbrändhet m.m. så vet du knappt hur du ens kom till jobbet på morgonen. Ja, det har hänt många morgnar att antagligen jag är så trött och inte tagit mig tid på morgonen att vakna till liv, men även att vara instängd i dina tankar om allt möjligt, att du inte kan kontrollera eller fokusera på HÄR och NU.

Hur ska man då veta vad som är roligt att göra efter jobb?
Min livscoach försökte otaliga gånger med att det är HELT OK att bara sitta i soffan, att inte prestera. Vi kan inte prestera dygnet runt. Efter mer än ett års "träning" med att sitta i soffan och bara vara har jag blivit bättre. Jag kan sitta still och fokusera under 1 timme idag. Men sen blir jag rastlös.
Ständigt måste jag fokusera på min lilla A inom mig, klappa henne på huvudet och säga att hon varit duktig redan idag och behöver inte göra mer just idag. Ja, nu sitter ni kanske där och ler åt att jag tränat på att bara sitta i soffan.. men ja, en person med prestationsångest vill utöva saker och vara bäst i allt den gör.
Men idag vet jag att jag inte alltid kan hitta på något varje dag, återhämtningen är lika viktig. Att städa, dammsuga, städa garderob, rensa källare.. det är det ingen som tar ifrån mig, så det är ju inget akut :)

Jag rekommenderade för ett tag sedan, appen pinterest som jag fick nys om via min livscoach. Jag ska visa mina bilder för henne nästa gång  vi ses för att hitta en röd tråd i det jag fotograferat. Dvs saker som jag bara passerat och blivit nyfiken på. Där kommer jag hitta några hobbies. Just nu ser jag redan ett mönster på: Yoga, inredning (senare projekt när vi flyttar), fotografering med systemkamera, skriva.

Säkerligen har många funderat över som jag, varför man inte tycker om att gå till gymmet, eller att man kanske ska skaffa sig en PT eller annat. Man kan inte gilla allt som alla andra kanske gör.
Jag sa till min livscoach att jag vill förändra mig själv nu när jag "börjat hitta mig själv", genom att skaffa en helt ny garderob. Men jag vet ju inte vad jag ska leta efter. Samma med gymmet, jag vill gå på ett gym men jag vet att om jag väl går dit så kommer jag att ställa mig på löpbandet, göra lite armhävningar och situps och sen gå hem - dvs jag behöver inte slänga pengar på ett gymkort. MEN! Jag älskar i både jobb och fritid att folk frågar om jag skulle kunna göra något för dem - man kan kalla det ge mig ett uppdrag - då slutför jag det alltid!
Så, summan av det här sa min livscoach - anställ en personal shopper på Åhlens eller en PT på gymmet - de finns ju faktiskt där för just den sakens skull. Alla kan inte träna eller shoppa på egen hand utan behöver ibland hjälp.
Samma gäller ju för de som har en inredningsarkitekt, bröllopsplanerare m.m.

Jag är en bit ifrån att fortfarande känna mig glad efter jobbet (de dagar jag inte gör något mer än att just sitta i soffan). Jag fightas fortfarande då och då av en stark ensamhetskänsla, fastän jag verkligen inte är ensam. Hemma har jag ju sambon och ett samtal ifrån har jag vänner och familj. Men det är en struggle och jag kämpar VARJE dag med att hantera alla de olika tankar som flyger genom våra huvuden dagligen. Vi kan inte lyssna på dem alla, då har vi ett heltidsjobb bara där.

Varje dag är jag starkare än jag var igår. Det tar tid, men hellre det än att skrapa mitt ansikte mot botten igen.

<3

Vissa tror att man bara kan komma över det..

2016-08-18 15:16
Från AlexandraNyström


Bilden är tagen från FB-gruppen "Aldrigensam" - väl värt ett besök!

Efter en kväll igår med fokusering på FB-gruppen "Aldrig ensam" (vilket ni absolut ska gå in och kika på) så granskade jag alla inlägg som kom på ovan bild. Jag blir så glad, eller hur man ska uttrycka det, att fler och fler vågar öppna upp sig. Berätta om sitt liv och vad de har varit med om/är med om samt få gehör från andra i samma sits.
Det var även fantastiskt att se hur många som frågade efter hjälp, både för sig själv och för närstående. Hur ska man göra? Hur ska man agera? Hur kan man hjälpa?

Igår satt jag där och då och funderade på vad jag "behövde" under min sämre tid. Det enda jag kom fram till var att bara veta att jag hade folk runtomkring mig som brydde sig. Att jag faktiskt inte var ensam.
Att vara ensam (dvs känna sig ensam) kan vara en av de värsta sakerna som en människa är med om. Vi är flockdjur vi behöver varandra. Tillsammans blir man stark.

Jag behövde då och då bli påmind av mina vänner och familj att bara höra dem säga, "vi finns här".
Det värsta vi kan höra är "det går över", "ta dig i kragen" (det är lätt för dig och säga, men om man inte har någon krage då, den är borttappad sedan länge).
Ni som finns runtomkring behöver inte gå runt och tänka och vara oroliga på att ni måste hitta på något med oss, tro mig.. en stund i soffan utan några måsten eller massa frågor är något som man verkligen bara älskar.

Det viktigaste tipset till er som har någon i er närhet som mår dåligt, ta inte på er ett ansvar.
Er svåraste uppgift dock är att övertyga den "sjuke" att faktisk söka hjälp.​
Under tiden jag var "sjuk" så satte jag en regel för mig själv, att inte tynga ner min partner eller mina vänner med allt jag kände. det är min kurator/psykolog/coach eller vad man nu än har, deras sak att hjälpa mig med. Risken finns ju annars att din partner eller vänner också blir nedtyngda. Visst håller ni med?

För dig som mår dåligt. Du är inte ensam! Jag är ju här bl.a. som skriver denna bloggen. Kika på "Aldrigensam" på FB. Du har dina närstående. Sök hjälp! Det är inte tabubelagt längre. Det är inte pinsamt! Och skulle du nu tycka att det är pinsamt, sök hjälp och yppa det inte till någon. Men jag lovar, när du börjar må bättre så kommer du inte att skämmas längre över det heller.
Tänk dig in i scenariot: Vad är det värsta som kan hända när du söker hjälp? (Jag kan inte komma på en enda sak)

Din familj och dina vänner finns där för att de älskar dig och vill ge dig allt. Glöm inte det.
Lyft luren redan idag till din Vårdcentral och boka in den där tiden. Varje minut som går, stjäl du från dig själv och ditt fantastiska liv här på jorden.

Dagens upplyft för min del idag var att krama mina kollegor i Sundbyberg samt att kika i brevlådan, där låg ett vykort till mig från en av mina första deltagare. Blir man inte så glad? Det lilla gör det stora.

All kärlek till min familj, sambo, arbetskollegor och fantastiska vänner. Ni är guldvärda och jag kan aldrig tacka er nog med er uthållighet.
Kärlek!

​För er som läser min sida för första gången, läs den från början. Ni får följa med på en ny resa i mitt liv i varje inlägg. Vissa djupare än andra.



Vad kan få dig att må bra?

2016-08-17 12:16
Från AlexandraNyström


Listan kan göras lång om vad som kan få dig att må bra och mindre bra. Man kan ju även gå in på detaljnivå och dela upp sitt liv i privatliv, egetliv, arbete, fritid, resor, med vänner, med familj etc.

Jag väljer att inte dela in mitt liv såhär på papper, fastän jag vet att jag är en person hemma, en med mina vänner och en inom mitt arbete. MEN, det skiljer inte mycket åt.

Som jag skrev igår är ett av mina livsmotton att mitt jobb inte är ett jobb (för själva ordet JOBB kan ha en negativ klang), mitt arbete är min livsstil. Tillsammans med mina kollegor har jag roligt och vi peppar varandra i ur och skur ch har det så jäkla roligt. De dagar som jag inte sitter med dem eller träffar mina andra underbara kollegor ute i landet och känner att jag behöver pepp går jag in och tittar på OSS och vårt glädjebud förra året. (Spola in 1,25)

Tänk om alla arbetsplatser försökte få in ROLIGT ibland. Vad världen hade varit mycket finare då!


Det gäller att hitta saker i livet som ger en några kickar så att smilgroparna krampar.
Jag känner till många personer som har ont i magen att gå till jobbet för en eller annan orsak. Mobbing, ostimulerande, inte få höra att de duger utan allt går på ackord. Vad hemskt! Sedan finns det ju även glädjedödarna som avskyr allt med sitt arbete och gnäller från det att de stämplar in tills att de går hem. Det är då "fel" på alla andra, men inte dem själva.
Ni känner säkerligen igen någon sådan person från tidigare arbetesplatser eller kanske du har en nu? Försök tillsammans med andra arbetskamrater att peppa denna personen. Och du som kanske känner igen dig att vara en glädjedödare lite då och då, fundera på vad du kan göra för att förbättra din situation. Är det jobbrelaterat eller privatrelaterat? Det finns hjälp att få, om inte av dina kollegor, så finns det hälsovård i alla dess former. Min form är min livscoach.

När vi var i Åre förra veckan med jobbet (tänk att ha en kickoff där arbetet satsar pengar på dig och 1000!!! personer till för att skapa sammanhållning och ha ett av värdeorden ANNORLUNDA). Jag är en av de som kan jubla ut "jag har nått ett av mina mål inom arbeten. Jag kan vara den jag är. Inget är på dödsallvar. Självklart har jag ansvar, men vem har inte det som har ett jobb? Men tänk att det är du som är experten på området du jobbar inom, därför är du där. Trivs du inte, eller känner att det är för lätt/tråkigt/jobbigt - FLAGGA! Ingen (förutom/tydligen en av föreläsarna vi hade) kan läsa tankar.

Våga vara den du är. Våga säga ifrån. Tänk bara på hur du säger det. Skriv ner hur du känner så du får med allt!
Du är aldrig ensam!





Vem är jag - sätter ord på mig själv.

2016-08-16 12:11
Från AlexandraNyström

Denna bild beskriver mig lite som person. Du lever bara en gång, ta till vara på den gången.


Att sätta ord på sig själv är inte enkelt. Att skriva ned offentligt hur man uppfattar sig själv så här öppet kallar jag att bryta normen "att vara lagom". Inom vårt företag står vi för att vara annorlunda, vilket jag tycker passar in på både företagskulturen men även mig som individ.

Från att ha varit den gammalmodiga flickan som liten, med allt för höga prestationskrav har min livsresa ändrat mig, som så många andra människors liv gjort.
Jag har inte bara bra och roliga sidor, jag har såklart även "negativa". Anledningen till att jag sätter negativa inom citationstecken är att jag anser att de "negativa" alltid har något gott med sig då och då. Värt att tänka på!

Jag, Alexandra 32 år anser och har ju försäkrat mig om (som jag skrev igår är och har jag varit väldigt bra på att fråga efter försäkringar) att jag är:

En rolig jäkel
Lite mesig när det kommer till att tala med chefer och äldre personer
Envis som satan
Huvudet på skaft
Lyssnar sällan klart på mina vänner (vi är iofs lika allihopa - prata i mun på varandra är en vardag)
Arbetsnarkoman
Inte rädd för utmaningar
Förändringar ger en kick av både oro och glädjeskutt
Prestationskrav - att arbeta på att minimera i vissa delar
Glädjespridare
Team, team, team - bästa någonsin
Jobba själv (IBLAND)
Skämtsam
Älskar stå på scen (fastän det blir bäcksvart..haha)
Filosofera
Lära mig nya saker


Förbättringsområde:
​Att inte gå igång på saker som irriterar mig, utan vara lite mer i bakgrunden.
Sätta ner foten och inte alltid säga ja fastän jag vill säga nej.
Går ibland över gränsen på skämt eller liknande.
Älska mig själv lite mer varje dag
Inte ta åt mig av allt som sker omkring. De har säkerligen sina problem som INTE ens har något med mig att göra.


​Livsmotto:
Mitt jobb är inte ett jobb, det är en livsstil.
Att vakna varje morgon och känna att man är en i ett stort team och gör nytta, roliga saker och att inget är på dödsallvar. WOW vilken känsla.

Livsmotto 2:
What comes around, goes around.

TIPS:
Sätt dig ner och skriv om dig själv, lyssnar inte på mobbaren som är inom dig, den lever för att trycka ner. Mobbaren borde förintas. Så som alla IRL mobbare.

Lite som på zoo "Mata inte djuren" - om du gör det går de till attack.

Puss och kläm!
PS: Ja, jag gjorde en tatuering som så många andra när jag var 19. Angel. Man kanske inte är så uber stolt idag, men vafan. Det är Carolina Gynning som inspirerade mig då den starka skåningen hade samma. Peace out!


Bump in the road - big time

2016-08-15 11:07
Från AlexandraNyström


Mörker, ett eländigt mörker. Känslan kom tillbaka förra veckan, Veckan då jag skulle vara som mest glad och mest på topp. Men som många andra med psykisk ohälsa, så kan man inte bara switcha om, fastän man är bäst på att fejka till och från. Jag trodde till 100% att min psykiska ohälsa var i balans och att jag hade grepp. Det tror jag även idag, men som sagt, förra veckan var en stor bump in the road.

Som säkerligen många läst började slutet av en fantastisk semester med ID kapning, någon eller några har förfalskat ett körkort med mitt personnummer och shoppat loss i en butik i Liljeholmen under tiden som jag låg på en solstol och njöt av ledigheten. Hela förra helgen och några av dagarna som jag var på kick-off har ägnats åt att grubbla och tala med polis, butik etc. Jag känner mig äcklad. Tanken på att någon stått i en butik och uppgett sig att vara mig äcklar mig.

Under kick-offen med världens bästa företag, äter detta upp mig. Alla tonfall och dåliga kroppsspråk vänder jag än en gång emot mig och skriker inom mig. "Du är usel, du är oduglig, du är kass, du är dum, alla avskyr dig etc"

Du som inte har det jag har, ska försöka förklara kort.
Tänk dig en situation i ditt liv där du känt - Shit, det var mitt fel att den personen är arg på dig.
Tänk då på mig: Jag inbillar mig situationer som detta, KONSTANT (under den tiden man mår dåligt vill säga), allt som sker "är mitt fel". Har någon en dålig morgon pga av vad som (kanske vaknat på fel sida), och hälsar lite kort på mig, så kommer tankarna "det är mitt fel". När du sedan blir ledsen över dina tankar (du tror på dem), så ältar du dem tills du blir så ledsen och skör, med magont. Du tyr dig till en vän och berättar, de kramar om dig och säger att så inte är fallet. Därefter när du lugnat ner dig och torkat tårarna med din vän, så kommer ångesten över hur löjlig du är. Och så börjar det om. En enda jäkla ond cirkel.

Jag hade tvekat för bl.a. talangjakten som vi vann förra året, jag visste att min röst inte skulle hålla. Mycket riktigt går jag upp på scenen med världens bästa kollegor, allt blir svart (som varje gång jag ställer mig på scen) och går av med världens magont. Det kändes förjävligt.
Istället för att berömma mig själv att jag än en gång vågade och att jag gjorde det med världens bästa team, så fick jag magont. Klandret började. "Gnällde sedan av mig" (man säger inom psykologin att man frågar efter försäkringar. Sedan kom ångesten än en gång över att jag än en gång frågade efter försäkringar.

Att jag bara sitter här och skriver detta idag kan jag säga är skönt, men oron i kroppen säger att jag ännu en gång kommer att få ångest när jag postar det. "Vad kommer alla som läser detta att tycka om mig som person"?

Flera saker till hände under dagarna, men liknar exemplet ovan. Jag har levt och tydligen kommer guppen tillbaka då och då (tydligen efter förra veckan) om att jag är så "omtyckt-kåt". "Vad tycker alla andra om mig". "Allt negativt som sker - är mitt fel"

Men jag vet, att så är inte fallet. Jag har verktygen att klara denna bumpen i vägen. Nu kommer jag även vara förberedd på kommande eventuella bumpar. Jag ser det som en styrka. En envis person som klarar av en bump in the road. Vägen måste renoveras ibland och då får jag helt enkelt hålla i mig.


Ditt förbannade as!

2016-08-07 13:38
Från AlexandraNyström

Ja, förbannade as som inte kan skilja på ditt och mitt. Framförallt MITT personnummer, som är just MITT.
Kom hem från underbar semester i fredags vid 17:30. Öppnade det enda kuvert som kommit till mig - en kreditupplysning.
Det visar sig att någon gått in i en telenor-butik i juli och köpt telefoner och abonnemang med MITT personnummer. Frågan kvarstår för mig och polisen om butikspersonal bortsettt från policyn att ta id handling eller gjort en tabbe. För mig är det två stora jäkla skillnader. Än idag, snart 2 dagar senare har telenor inte återkommit fastän jag mailat igen och uppgett hur viktigt det är för mig och polisen att veta.
Oavsett så har jag tillbringat all min vakna tid sedan fredagkväll att stå i kö till polis (ja, man kan inte maila om bedrägeri och id-kapning), försäkringsbolag, bank, telenor mfl. Listan på bilden är det som rekommenderas att även spärra sitt personnummer på. Jag har ringt, mailat, skickat papper etc. Alla är nu iaf kontakatde och har spärrat mitt personnummer. Men fan ta dig som gjort detta och förstört så mycket tid och möda. Må du brinna!
Att spärra sig själv frånsnabb-lånsbanker bryt jag mig inte om, har aldrig ens haft tanken att ta ett sådant lån. Jag har en bra bank om ett lån någonsin skulle behövas. Men att spärra sig från kreditupplysning innebär ett extra arbete och planering från min sida i föera år framöver för att kunna ta lån/kredit. As!
Nu kvarstår som sagt frågan om en falsk id-handling gjorts eller om personal tabbat sig.
Polisen frågade i fredags om de skulle få tag på personen om jag ville begära skadestånd. Det kan du ge dig fan på att jag ska kräva dig på pengar i tid!

Från och med i fredags har jag nu gått ur allt jag varit medlem i. Allt för att ta bort ev uppgifter om mig. Tack ditt as!

Jag vill dock berömma mig själv att för första gången har jag inte brutit ihop. Jag har varit stark och sett framåt. Hade detta hänt när jag led av psykisk ohälsa hade jag tragglat detta och varit okontaktbar. Nu är jag bara jävligt förbannad på aset.

Se över vad du har för konton på telefon och på internet. Riv alltid räkningar etc med personnummer ordentligt.
Jag vet dock inte vart aset fått tag i mina sista siffror ifrån, men från och med nu ska jag vara extra vaksam!
Ta hand om er! ❤️

En wow-semester

2016-08-02 19:48
Från AlexandraNyström

Som ni säkerligen har märkt så har jag tagit en lång paus från mitt skriveri. Jag har varit och är på semester och kände att jag har inga måsten, inte ens att blogga. Idag skriver jag bara för att berätta att jag är åter med bloggandet om psykisk ohälsa när jag återkommer till Sverige.
Under 2,5 vecka har jag och min älskade sambo varit i Alicante, Cannes och befinner oss nu i Antibes. Vilken semester! Att se så mycket på så kort tid. Jag har njutit varje sekund - undantag när det blir fööör varmt. Tack till dig som uppfann parasoll!

Alicante var bra men Cannes var bara wow!

Som sagt, jag återkommer när jag själv vaknat till liv efter dessa fantastiska veckor.
Det kommer komma mer om bl.a. historier från Turkiet, böcker, min livslinje och många bra övningar.

Ett semestertips är att gå in på facebook och gilla sidan "aldrigensam". Där berättar en ung kille om vad han varit med om.

Trevlig kväll! ❤️

Har du haft en flodhäst i vardagsrummet?

2016-07-20 18:02
Från AlexandraNyström

Har du eller har du haft en flodhäst i ditt vardagsliv? Dvs leva i ett hus med en. Den finns där och tvingar resten att anpassa sig till den.
Boken som jag läst heter just Flodhästen i vardagsrummet och belyser vad som händer med barn som växer upp i skuggan av arbetsnarkomani, trångsynt religiositet, alkholism, våld, droger eller andra former av utsatthet. Boken handlar om hur barn och andra partnern får anpassa sig till problemen och vad gör man med dessa upplevelser som barn och sedan när man blir vuxen - när man bara har fått anpassa sig efter flodhästen.
De som skrivit boken går även in på hur de anhöriga även kan insjukna i ett medberoende eller lära sig att inte tala om det.
Inte nog med att vi är tystlåtna i Sverige - man talar inte om problem hemma. Många vill inte vara till "besvär" och man vill inte "skämmas".

Boken är på ca 160 sidor och behandlar ocan men även hur barn tar till sig det de upplever och hur man kan hjälpa dem. Dock belyser den även barn som blivit vuxna med en flodhäst hur de kan bearbeta i vuxen ålder.
Se innehållsförteckning nedan.

Det är en bra bok där man även kan få ett sammanhang om varför vissa får ätstörningar, jaguppfattning, tomhet m.m.

Den kostar inte så mycket och är väldigt bra.
Jag fick tipset om boken av min livscoach och jag fick till en början jaga den. Den var tydligen populär.


Utdraget ur boken:
Denna bok är skriven för det barn som bor inom oss men också för de barn som finns utanför oss. Den är skriven för de människor som mår dåligt men inte riktigt vet varför. Vi har strävat efter att behandla saker som man i allmänhet tiger om.

Tummen upp!

IBS + fd ätstörning = katastrof!

2016-07-19 18:44
Från AlexandraNyström

Som jag berättade i ett tidigare inlägg fick jag diagnosen IBS för bara några månader sedan. Jag har totalt inbillat mig att min gamla bulimi är en av orsakerna till IBS.
Att ha IBS är irriterande och psykiskt påfrestande, säkerligen ända fram tills man testat ihjäl sig på olika ingredienser för att lära sig att uteslute vissa födoämnen.
För bara någon månad sedan fick jag utesluta mycket i nästan 8 veckor. Min dietist som jag kontaktat i våras satte mig på "food map" där man utesluter i princip allt (enl mig), även ska det vara laktos och glutenfritt. Detta gör man för att "läka tarmen" för att sedan lägga till ett födoämne i taget för att hitta boven/bovarna i dramat. Jag har ännu inte hittat mina. Jo, en. Alkohol. Men vem blir liksom inte kass?

Min mage har under många år levt sitt eget liv, men med allt annat så var magen mitt minsta problem. Nu i våras kom det som ett brev på posten. Det jobbigaste med IBS är att hela du sväller upp av vätska vissa dagar och magen är spänd. Man känner sig verkligen 100 kilo tyngre (utan att skämta!). Blandar du då det med en bulimistörning så kan du själv räkna ut att de dagarna är en kamp. Å lägger du då till en dag i bikini, vit kropp så har du en katastrofalt tilt i huvudet. Idag var en sådan dag. Man känner att man vaggar fram. Ingen annan ser att man ser svullen ut, du känner det bara och det är till och med svårt att andas. Men jag har bestämt mig. Min mage ska inte ta över min semester. Punkt.

Ännu en gång blir det frikopplad uppmärksamhet.. Så fort jag börjar tänka tanken så går jag över och lyssnar på något annat. Fåglar, vågor, etc etc. Men det krävs träning. Den envisa mobbaren, min värsta fiende, står på sig och är envis utav bara h-vetet. Men jag kommer vinna!

Njut av kvällen bästa ni! Det ska jag göra.
<3


(Ledsen att stavfel etc kommer lite då och då, men det är svårare att skriva långa inlägg med mobil)

Som så många andra..

2016-07-18 19:00
Från AlexandraNyström

Som så många andra firar jag också några veckors ledighet. I stunden befinner jag mig i Alicante för första gången i mitt liv. Jag trodde aldrig jag skulle bli en förtegen Spanien-älskare, men efter massor av resor till Marbella och Barcelona de senaste åren samt Kanarieholmarna och Mallis som liten så vinner min pappas drömland. Alla är trevliga, ingen är påhoppande.. Sen att tapas, pinchos, ibericoskinka, cava och sangria står på en topp lista är en sak för sig.
Stranden här var fin, docl lite blåst idag och mycket tång. Mormor och mamma, vart är ni när jag skriker och hoppar i vattnet. Urk!

Dagen har gått snabbt. Vi kom för mindre än ett dygn sedan. Förr kunde jag max ligga still 10 minuter utan att få panik. Men jag har lärt mog med åren. Jag behöver inte göra ett dyft. Kanske få i mig vatten och mat. Och smörja in mig. Annars inga prestationskrav. Inga måsten. Men det är svårt! Jag har alltid presterat och tävlat i allt (med mig själv). Det är ju skitjobbigt att både vinna och förlora mot sig själv.
När jag kände att det började krypa i kroppen idag så körde jag trekroppsmeditationen i två enstaka minuter. Trekroppsmeditationen skrev jag om i tidigare inlägg.

Jag har fåtr frågor skickade till mig ang "fler röster". Jag har därför tänkt ha med några gästbloggare. Vill du berätta din historia? (Du får mer än gärna vara anonym), så maila mig.

[email protected]
Skriv i ännesfältet "Gästblogg".
Desto fler röster som blir hörda desto bättre och desto mer historier som kommer fram ger lärdom. Maila mig!
Nu ska jag sippra sangria och njuta av kvällen. Gör du det med!

Puss och kläm!

Tips i tragiken

2016-07-17 13:37
Från AlexandraNyström

PTSD är något som fler och fler kommer att lida av.. Tråkiga upplevelser som nu flera tusentals till måste leva med om det inte bearbetas.
Ja, vart ska man börja efter så här många dagars tragik i världen. Det är ju inget nytt men det skär i hjärtat varje gång!

Jag kände inte att jag kunde skriva något varken igår och inte ens iförrgår när allt hände. Idag har jag ingen vidare lust heller, men känner att jag faktiskt måste.

Idag kommer jag själva lämna landet för att försvinna från min trygga bubbla och bara vara. Har allt för länge längtat efter en solsol utan några måsten.. Det är mer än ett halvår sedan jag slutade på allt från antidepressiva och andra preparat. Jag mår bra! Men det är 1,5 år som gått som jag inte gjort en semester utan piller.
Jag lider nämligen/har lidit av sommardepression. Va?! Tänker många, vinterdepression är väl det man har?
Man kan ha båda.
Mitt dilemma med sommaren är att allt blir ett måste. Måste gå upp tidigt. Måste fånga dagen. Måste ha aw i solen. Måste sola. Måste ha picknick. Måste grilla.. Ja alla måsten kan fortsätta i en lång novell. Denna sommaren har jag motarbetat alla måsten och tagit dagen som den kommer. Jag har dock vissa veckor överbokat mig själv för att träffa så många jag kan. Men kände då snabbt att hjärtat började slå snabbare som förr - igen! Därav fightas jag med mig själv lite då och då att inte vara så "inbokande".

I bilderna ser ni 4 böcler som jag varmt kan rekommendera. Att både läsa för att få förståelse för psykisk ohälsa, men även om man vill bearbeta något.
Under min semester kommer jag skriva lite om varje bok. Jag tar med dem och läser dem igen:
Min absoluta favorit är den jag håller. Flodhästen i vardagsrummet. Den handlar om medberoende och är något som MÅNGA genomlider eller har fått genomlida.
Ingen av böckerna kostar sätskilt mycket och två av dem köpte jag bara för att fortsätta läsa på. Den rosa boken är skriven av Hannah Widell och hennes syster som också haft psykisk ohälsa och berättar om sina liv. Det finns även bra övningar i tre av böckerna som man kan göra, om man orkar. Tycker dessa kan vara ett bra kompliment med terapi.

Jag är som ni märker så här i efterhand, av all min 30 åriga "skit" börjat gilla att hjälpa andra. Att försöka förstå varför och hur man mår och hur man kan bearbeta. Vägarna är många till att bli "frisk", men jag ber dig som läser om att "våga" söka hjälp. Nästan alla i min närhet har eller går på medicib och terapi. Varför skämmas? Det är som sagt tidigare ett besök hos din läkare som tar emot tusentals männsikor med samma sak. Ditt liv är lika värdefullt som mitt.

Kärlek till alla er som läser och fortsätter sporra. Kärlek till alla er i de länder som terrorn slått ner ❤️

Terror

2016-07-15 12:05
Från AlexandraNyström

Terror, hemska terror.
Vaknade nog upp tillsammans med många imorse och fylldes av ilska. mitt inlägg idag kommer inte vara långt, jag kommer lägga energin idag på att fokusera på mig själv och värdesätta alla människor jag har runtomkring mig. Jag blir innerligt ledsen av allt som händer i vår värld. Allt som präglas av missnöje/hat/ilska etc. Ingen människa har rätt att trampa på någon annan och framförallt inte döda!

Jag ska till Antibes och Cannes om bara någon vecka, men jag är inte rädd! Ingen ska behöva vara rädd!

Jag kommer krypa in i mitt skal idag, och meditera. Har du inte provat att meditera? Eller har du provat att bara sitta still, men inte lyckats? Prova trekroppsmeditation!

Lägg dig ner. Börja fokusera på lilltån på vänster fot, sedan på höger fot. Fokusera sedan på båda.
Leta dig upp i din kropp, exempelvis knä, hjärta, hår.. etc. Lyssna och känn de olika delarna av dig. Försök till sist att fokusera på tre punkter samtidigt.
När du kan känna dig själv, då får du automatiskt en god självkänsla.

Närvaro och självkänsla kommer när du kan känna dig själv. Dvs känna alla delar av dig själv.
När du känner vem du är, när du hör vad du tänker, vad du känner och vad du längtar efter så kan du också lättare göra val. De flesta av oss lever i en tillvaro fylld av information som ropar på vår uppmärksamhet. Det är då vanligt att hamna i ett tillstånd "frånvaro från närvaron".

Meditation i alla dess olika former ska utövas varje dag. Tänk på att en meditation även kan vara 2-3 minuter. Stanna upp mellan arbetsuppgifter eller annat och bara andas. Hör ditt hjärta.

Med hjälpa av meditation kan du komma närmare dig själv och din inre röst. 

Ta hand om varandra där ute. Krama den du har vid din sida.

<3

Psykiskt misshandlad

2016-07-14 09:12
Från AlexandraNyström

Jag som guide och vackra Alanya! Den "perfekta" flickan med det leende skalet.

Ja, du läste rätt- psykiskt misshandlad. Här är ännu en story ur mitt liv som varit ännu en pjäs i den krasch som kom 2012-2014 med allt annat jag hittills skrivit om (scrolla ner på sidan och bläddra till de övriga blogginläggen som skrivits för att få en "helhet").

Jag hade "tur i oturen" under mina 4 år i härliga Alanya. När jag flyttade till Alanya 2004 bodde vi några guider i en guidelägenhet ovanför kontoret. Vi hade strikta regler om att inte ha besökare, vilket man kan förstå. Man vet aldrig om något skulle hända.. men jag och bästis D bröt mot dessa på alla nivåer. Dock hände aldrig något, förutom den dagen då bästis E flyttat in.

Hon var sedan länge tillsammans med en turkisk kille som ständigt var taskig mot henne. Han hade full kontroll.
En dag hade han tagit sig in i vår lägenhet, sparkat upp dörren, gått till E:s rum, låst dörren inifrån. Jag och D var kvar utanför när vi hör hur han börjar misshandla henne.. där står jag och D, 19-20 år gamla och får höra vår vän bli slagen. Vi rycker, skriker och slår i dörren.. till slut får vi upp den...

1 år senare flyttar jag och D till vår egna lägenhet och E bor även med oss ett tag. Vid detta laget var E äntligen fri från sitt förhållande, men D hade nu tagit sig in i sitt.. en dag sitter vi alla 4 på vårt vardagsrumsgolv och har trevligt, när D:s kille plötsligt hoppar på henne och trycker ner henne och slår med knytnävar i ansiktet.
Jag har aldrig fått sådan adrenalinkick som jag fick där och då. Hennes kille må ha varit liten, men jag fick tag i honom och drog honom ut ur lägenheten och smällde igen dörren..
Dessa historier flackar framför mina ögon. Mina änglar blev skadade framför mina ögon. Men vi 3 20-åringar kramades tillsammans, gråtandes till sömns i en 90 säng många nätter.

Jag hade som sagt "tur i oturen", jag blev "bara psykiskt misshandlad".
Under mina 4 år (plus 1 år tidigare när jag träffade min första) hade jag 2 pojkvänner. En barinkastare och en guide. De var helt olika på alla plan. Den första gick i skolan i östra Turkiet och var endast i Alanya under sommaren.. när jag gick ut varje kväll fick han telefonsamtal av sina vänner i Alanya om vart jag var och vad jag hade på mig och vem jag var med.. Han ville att jag skulle ringa honom varje dag och berätta dessa saker så att han kunde konfrontera sina vänner.. idag vet jag ännu inte om det var sant eller om han ville veta vad jag gjorde. Också en sak som förföljer mig idag.. känslor av att vara misstrodd och oäkta.
Jag fick ofta kommentarer i 40 gradigt Turkiet när jag bar korta kjolar och linne, "det passade inte min kroppsform"..

Både jag och min vän D undrade ofta om hur våra pojkvänner så snabbt kunde veta vart vi var och vart vi befann oss.. hennes kille var tydligen otrogen varje kväll mot henne innan hon kom till hans arbete.. men längs vägen från vår bostad till nattklubben så fanns ju såklart deras vänner i var och varannan butik. Skvallerkedjan.

I både detta förhållande och kommande förhållande var jag så dum när det kom till pengar.. köpte jag något nytt till mig själv för MINA pengar fick jag inte första kommentaren "vad fint", utan mer "ska inte jag få något"?
Jag var så dum på så många plan, jag vet inte hur mycket pengar jag spenderat... den första betalde jag även kreditkortsräkning för... (magen knyter sig).
Förutom pengarna, så var båda otrogna mot mig - vilket jag fick tvinga fram.. de påstod bara en gång,. men för mig är en gång en gång för mycket. Men det tär på ens självkänsla..

Mitt andra förhållande skulle visa sig vara svartsjuka, dag ut och dag in. Under 1,5 år bråkade vi VARJE dag. Så fort han drack såg jag hans ögon vändas till att bli totalt svarta och helvetet bröt loss. När till och med våra turkiska grannar klagade, då har det gått överstyr.
Min arbetsdator kontrollerades, min telefon kontrollerades, han skulle alltid vara med när jag träffade mina vänner (dock var han ju en av gänget vi umgicks i). Han flirtade öppet med andra framför mig och även med sina vänners tjejer..

Hemma i MIN lägenhet, som jag hade flyttat till själv bodde han. Han slog mig aldrig, men misshandlade mig extremt psykiskt.
Det hände en sak när jag var barn, som orsakar posttraumatisk stress hos mig än idag. Folk som skriker eller bråkar. Jag börjar skaka direkt, jag får ont i magen, jag är rädd att jag gjort något extremt fel.

Min fina lägenhet där.. den har jag fått skrubba väggarna på.. det var blod överallt.
Han har tryckt upp mig mot väggar och slått med sina knytnävar vid sidan om mitt ansikte. Det stänkte blod överallt från hans händer. Garderobsdörrar till min fina garderob fick jag renovera efter knytnäve-hål.
En kväll fick jag riktiga hulkningar att jag inte kunde andas av allt gråt. Jag ringde min "syster" (en nära turkisk vän som var väldigt lik mig) och hon bad mig komma till henne. Jag la på, men upptäckte snabbt att jag inte kunde komma ut ur min egen lägenhet.. han stod där, blockerade dörren. Till sist tryckte jag mig igenom, sprang ner för alla trappor med tårar på mina kinder och bilnycklarna i högsta hugg. Jag blippade upp bilen så fort jag såg den, hoppade in och skulle precis låsa, då sitter han där vid sidan om. Jag springer ur bilen och springer runt hela kvarteret, gråtandes, i hopp om att bli av med honom.. icke! Jag kom aldrig iväg till min "syster" den kvällen..

Alla dessa saker, samtidigt som du är 350 mil hemifrån. När du bara vill vara i din familjs famn och bli klappad på huvudet och höra att allt kommer bli bra. Nu undrar säkerligen många varför jag inte tog mitt pick och pack och åkte hem?
1. Jag fullföljer alltid mina kontrakt jag skrivit på.
2, Jag hade mina vänner här.
3. Varför ska jag flytta när de är dumma i huvudet?

Jag dumpade båda två. Men jag var feg. Den första dumpade jag via telefon, den andra på flygplatsen. Men jag orkade inte och jag var rädd för att bli övertalad. Som ni säkert förstått redan så är jag en väldigt mjuk person och fram tills för 1 år sedan vågade jag aldrig säga ifrån. Jag var ju flickan som alla skulle tycka om!

Om du råkar ut för psykisk eller fysisk misshandel, skäms inte! Det är inte ditt fel! Det är rubbat!
Kontakta en vän eller familjemedlem eller ring en kvinnojour. Du förtjänar inte att må dåligt. Det finns bra hjälp att få! Jag gjorde inte det, jag led. Jag stod ut och förbrukade många dyrbara dagar av mitt liv på skit!


Det har hänt så mycket mer i mitt privatliv i Turkiet som jag kommer återkomma till.
Ännu en gång vill jag säga att 4 år i Alanya som guide är något av det bästa jag gjort!

Jag vill understryka i detta inlägg att ALLA inte är på samma sätt. Detta är vad som hänt mig. Jag har än idag många fantastiska vänner (både killar och tjejer) kvar i Turkiet. Alla är inte kontrollerande eller misshandlare eller otrogna... etc. Jag vill inte placera någon i fack med denna historien, jag vill bara berätta om vad jag var med om!
Jag har förlåtit allt.. jag har förlåtit dem. Jag ville gå vidare.

Ta hand om livet och njut med de som vill njuta med dig! <3


Envisa jäkla mobbare! Hej då!

2016-07-13 13:10
Från AlexandraNyström

Jag är nog inte den enda som blivit mobbad någongång och nog inte den enda som vill be dem fara och flyga! Vem har gett personen "rätten" att framhäva sina påhoppningar? Barn och VUXNA! (Skrämmande).

Jag har sedan 12 år blivit en väldigt framåt tjej med energi utan dess like. När du blir guide, 19 år gammal, och lever tätt ihop med roliga och kreativa människor samt står på scen framför turister inget val mer än att bara älska det.
Men det har inte alltid varit så..

Jag kommer ihåg när jag var sju år gammal och skulle börja i min första riktiga skolklass. Jag hade sedan födsel haft kraftig allergi och astma och drog åt mig uppmärksamhet med all den medicin jag tog. När jag under pollensäsong hade fått en vårta på en av mina fingrar och kliade i sönder mina ögon, kan vem som helst idag räkna ut att vårtan attackerade hela ansiktet. Runt mina ögon hade jag hundratals vårtor.. vi provade med att frysa bort dem hos läkaren, men de återkom snabbt. På fritidsgården var det värst, efter skolan. I min klass hade jag många bästisar och min lärarinna - fröken Margaretha var fantastisk och stoppade allt som hade med mobbing att göra.

Dock efter skolan skulle man ta sig till fritids innan mamma kom och hämtade efter jobbet. Där blev jag snabbt utstött och mobbad då alla mina bästisar inte gick där. "VÅÅÅÅRTAN" - Haha - "Kolla VÅÅÅRTAN".
Det tog aldrig sönder mig, men självklart hade man en klump i magen så fort man var i samma rum som mobbarna. Min underbara mamma påminde mig varje dag om hur fantastisk jag var. Varje kväll i flera veckor tog hon sytråd och knöt runt några av mina vårtor runt ögonen och ströp dem medans jag sov, så att jag skulle vakna upp iaf med några mindre. Efter mycket om och men förstod min läkare allvaret efter pollensäsongen och vi brände bort dem. Jag var helt svart som en panda runt mina ögon.
Varje dag påminns jag om denna tid, jag har ett stort ärr efter den dumma vårtan som en gång fanns på mitt finger, som gjorde att det spred sig. Jag har även små ärr på vissa ställen runt mina ögon som påminner mig varje morgon vid tiden det är dags för sminkning.

Jag la allt bakom mig när mobbarna helt plötsligt accepterade mig efter pandaögonen. Ca 10 år efter allt detta, när jag gick i gymnasiet, kom en av vårt-mobbarna fram till mig när vi sågs. Han hade gått runt i 10 år sa han och mått dåligt över vad han gjort. Jag skrattade åt honom, men känslan av det jag genomgick vid sju års ålder återkom.

När jag började ny skola när jag var 12 återkom mobbing, nu var det pga att jag var ny. Tjejen som var den som var "häftig" försvann i all uppmärksamhet när en ny tjej kom - jag.
Hon utsatte mig för sjuka saker under raster att min hjälte, min mamma tog tag i saken. Hon ringde föräldrarna, som tack gode gud inte sa "Min lilla Lisa skulle aaallldrig göra något sådant". Det slutade med att jag och tjejen i klassen blev bästa vänner.. vi var för lika.
När sedan högstadiet kom - fyfan för den första tiden där! Innan man blev "accepterad".
Jag hade fått i present ett hårband av min mamma, som det tydligen visade sig att en annan tjej i parallell klass också hade - jag kommer ihåg att jag satt i aulan med alla klasser. Bakom mig hör jag henne prata om mig - hur dum i huvudet jag var - härmapa - etc. FÖR ETT JÄKLA HÅRBAND!?
Men det slutade samma här, vi blev bästa vänner i några år.

Jag har inte på 31,5 år vågat stå på mig. Jag har alltid varit den person som bett om ursäkt, fastän det inte varit mitt fel. Jag vill inte ha bråk. Vill inte att någon ska tycka illa om mig. Vill inte att någon ska må dåligt. Då har jag hellre själv gått runt och mått dåligt - fastän det inte varit mitt fel!

Min mamma och familj har alltid varit min sköld. Min hårda och starka sköld med mycket pepp och försvar för att trösta mig. Min mamma gjorde självklart pinsamma saker också (ni vet i tonåren när de ryter ifrån på öppen plats), men hon har skyddat mig! Hon har älskat alla bra sidor och brister!
Jag önskar att fler lärare är som fröken Margaretha - talar om mobbing i skolorna. Verkligen har det som ett måste. Att se till att ta tag i eventuella fall direkt innan de eskalerar och är försent - för att barnet kanske valt den hemska vägen - att ta sitt liv.
MEN! Jag anser även att alla lata föräldrar, som inte har något intresse i sina barn eller anser att deras lilla Lisa aldrig göra något borde öppna ögonen och intressera sig för vad barnen gör. Kanske de behöver sina föräldrar att gråta ut, kanske är det de som är mobbade eller utsatta som förstör dem och äter upp dem inifrån? Eller kanske är det så att barnet utsätter någon annan. Var nyfiken! De är vår framtid!

Min familj har upplyst mig sedan barnsben om rätt och fel. Jag har inte varit en ängel själv, men min mamma var nyfiken. Hon öppnade upp ämnet "Du kan alltid komma till mig". Det ska kännas tryggt att komma till sin familjs famn och inte tvärtom.

Det som jag anser mest skrämmande idag är vuxenmobbing. Dessvärre är det vanligt och belyser man inte det på arbetsplatser - alla är välkomna - så kan det eskalera där med.
Jag känner många som har bekanta som gått hem efter en arbetsdag, men grov mobbing under långt tid som valt att lämna fru/man och barn för att man inte orkar längre. USCH!

Mobbing är som en pest som sprider sig. Kommer du i ett umgänge där det finns en "stark ledare" med grova åsikter, så är det lätt att resterade gäng hänger på pesten och deltar i den.. var vaksam och våga stå upp för att säga att det inte är ok!

Jag har klarat mig från mobbing sedan högstadiet. I alla fall vad jag vet. Kanske det är så att jag för 6 månader sedan sa upp mig från mitt "heltidsarbete" - ALLA SKA TYCKA OM MIG!


Dela gärna med dig i kommentarsfältet om vad du råkat ut för.
Finns det någon som har en arbetsplats där man belyser mobbing? Dela gärna med er.

Jag säger till er som mobbar - DRA ÅT HELVETE!

Symptomen kan vara många

2016-07-12 09:11
Från AlexandraNyström

Symptom för psykisk ohälsa kan vara väldigt många och alla "får inte allt". Men de går ofta hand i hand med varandra om man inte tar tag i det direkt.
Jag har själv inte haft alla och jag nöjer mig faktiskt med det jag haft. Med en stor jäkla glimt i ögat. :)

Min sida idag blir lite längre än vanligtvis, men hoppas du har tiden att få mer kunskap om psykisk ohälsa.

I den här texten används det vida begreppet psykisk ohälsa som omfattar upplevda psykiska besvär. En del av besvären kan ha diagnostiserats inom vården. Inom psykisk ohälsa ryms till exempel allmän nedstämdhet, stress och oro men också svårare symtom som tvångstankar och självskadebeteende.

Psykisk funktionsnedsättning
Som en följd av psykisk ohälsa kan man ha en nedsättning av den psykiska funktionsförmågan. Det kan till exempel yttra sig som svårigheter med koncentration, att hantera stress, att planera sin tid eller att komma ihåg. Då säger man att personen har en psykisk funktionsnedsättning.
Graden av funktionsnedsättning kan variera stort mellan olika individer även om de har samma diagnos.

Överlappande diagnoser
Det är ganska vanligt att personer med psykisk ohälsa har flera olika svårigheter samtidigt. Gränserna mellan de olika tillstånden kan vara flytande. Till exempel kan en person med tvångssyndrom även ha depression och en eller flera neuropsykiatriska diagnoser. Orsak och verkan kan också vara svåra att reda ut. En depression kan utlösa en psykos och vice versa. En depression kan föra med sig ångest som kan innefatta självskadebeteenden. Psykisk ohälsa är alltså ett komplext område och det finns inga universallösningar varken i studiesituationen eller i livet i övrigt. Därför är det viktigt att alltid utgå från varje enskild studerande och hitta lösningar som passar för just honom eller henne.

Depression
En depression kan påverka tankar, känslor, beteende och även det fysiska välbefinnandet. Personer med depression upplever nedstämdhet, nedsatt intresse och minskad livsglädje. Det är också vanligt med sömnproblem, viktändring, brist på energi, skuldkänslor, sämre minne, minskad koncentrations- och tankeförmåga samt obeslutsamhet. Depression brukar delas in i lindrig, medelsvår och svår depression. Vid lindrig depression klarar man fortfarande av att studera eller arbeta. Det gör man inte vid medelsvår och svår depression.

Utmattningssyndrom kallas ibland för utbrändhet och kan drabba personer som har utsatts för kraftig stress under en längre tid. En person med utmattningssyndrom kan ha såväl fysiska som psykiska symtom. Det kan till exempel handla om värk i kroppen, koncentrationssvårigheter, påverkan på minnet, nedstämdhet, ångest, yrsel och nedsatt prestationsförmåga.

Ätstörningar och andra självskadebeteenden
Självskadebeteende innebär att personen medvetet skadar den egna kroppen för att uthärda en mycket stark själslig smärta. En självskada kan verka lugnande och fungera som ett sätt att straffa sig själv eller som ett sätt att uttrycka känslor. Varje person med självskadebeteende har sina egna förklaringar till varför han eller hon skadar sig själva och vilken funktion beteendet fyller. Många försöker dölja sitt beteende för omvärlden, samtidigt som det ofta finns en stark önskan att bli sedd och förstådd. Personer med långvarigt självskadebeteende kan ofta ha sociala problem, bära på en ständig ångest och uppleva en känsla av hopplöshet. Självskadebeteende är inte en egen diagnos utan uppträder vanligtvis tillsammans med till exempel ångestproblematik eller depressionssjukdomar.

En ätstörning innebär att en person under lägre tid försöker kontrollera sin vikt och/eller äter på ett sådant sätt att den fysiska hälsan, och den sociala samvaron med andra, påverkas negativt. Ätstörningen kan ta sig uttryck som hetsätning eller självsvält ofta i kombination med självframkallade kräkningar och ett överdrivet motionerande för att gå ned i vikt. Personer med ätstörningar kan ha såväl undervikt som övervikt men de flesta är normalviktiga. Det går inte att se på en person om han eller hon har en ätstörning. Gränsdragningen mellan olika ätstörningsdiagnoser är svår. En och samma person kan växla mellan olika diagnoser under olika perioder.

Tvångssyndrom, PTSD och andra ångestsyndrom
Tvångssyndrom, även kallad OCD (Obsessive Compulsive Disorder) omfattar tvångstankar och ritualer. Tillståndet är vanligt men skamkänslor gör att personer med tvångssyndrom ofta gör allt för att dölja sina ritualer. Tvångstankarna är ofrivilliga, återkommande och ihållande impulser, tankar eller fantasier. Dessa upplevs som jagfrämmande, meningslösa och orsakar kraftig ångest, äckel eller oro. Exempel på tvångstankar är:

tänk om jag inte låst dörren, tänk om det börjar brinna eller tänk om jag får AIDS. Ritualer, som även kallas tvångshandlingar, kan vara upprepad kontroll av lampor, spis eller intensiv handtvätt. Det kan också vara mentala, osynliga ritualer som att räkna, rabbla ramsor eller undvika situationer som framkallar tvångsimpulserna. Personer med tvångssyndrom utför ritualerna för att dämpa ångesten.

Posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) innebär att man återupplever en mycket svår händelse som till exempel misshandel, sexuella övergrepp, olyckor och krigssituationer. Det kan bland annat leda till överdriven vaksamhet som gör personen onormalt lättskrämd och lättirriterad. Personer med PTSD kan få omotiverade vredesutbrott, koncentrationssvårigheter och problem med sömnen.

Social fobi innebär att man är rädd för hur andra människor kommer att bedöma den man är och vad man gör. Ångesten kan till exempel komma om man ska tala inför grupp, tala med auktoritetspersoner eller äta tillsammans med andra människor.

Paniksyndrom innebär attacker av plötslig hjärtklappning, andnöd, svettning och yrsel. Agorafobi (torgskräck) hänger ofta samman med panikattacker och innebär att man undviker platser som är svåra att lämna om man skulle få en panikattack där.

Typiskt för generaliserad ångest är ihållande och överdriven ångest och oro. Ångesten och oron upplevs som okontrollerbar och kretsar kring familj, skola, arbete, kamratkontakter och liknande. Så småningom kan ångesten leda till att man får svårt att sova, blir lättirriterad och undviker att lämna hemmet. Man kan vara rädd för att bli lämnad (separationsrädsla) eller vara rädd för mörker. Kroppsliga symtom som till exempel magont och muskelvärk är vanligt.

(Texten är utdragen ur filen jag hänvisade till igår).

Följ och sprid min sida till vänner och bekanta. Jag vill sprida kunskapen och okunskapen - alla drabbas vi någon gång av psykisk ohälsa i mindre eller större utsträckning. Stoppa den så fort du kan, d.v.s. var inte envis med att uppsöka läkare. Mitt skulle "lösa sig själv" - TJI fick jag!

För en större överblick - börja läsa min sida från första inlägget.

Puss och kläm!

Psykisk ohälsa - jag lovar, den smittar inte

2016-07-11 09:11
Från AlexandraNyström

Jag började min morgon idag med att titta på denna video och jag brast ut i gråt. Den beskriver exakt hur allt är med depression och hur det är att leva med det. Det är en ständig, daglig kamp att inte falla tillbaka.. att försöka påminna sig själv hur bra man har det.. men det kommer dagar när du inte vet om det ens är värt att kliva upp ur sängen och kanske göra det du ville igår. Titta på den. Känner du igen dig eller någon i din omgivning?

Mina känslor i mitt vardagsliv pendlar i vad jag vill göra. 13:01 kan jag få fjärilar i magen av att bara komma på tanken att ta mig till ett fik och sitta i solen och lapa kaffe... 13:04 vill jag inte ens ta mig ut eller se ens meningen med livet. Detta är det jag än idag kämpar med. Men allt jag kämpar med vet jag exakt varför jag känner och tycker. Bloggen som ni redan vet kommer att komma in på allt fler saker om mitt liv med psykisk ohälsa.

Fastän vi lever år 2016 så är kunskapen hos många om psykisk ohälsa vag. Många som säkerligen kommit in på min sida den senaste veckan har tänkt "Herregud, vad är det för fel på henne". Jag tar emot er också, med öppna armar och vill försöka delge det jag kan och vet, för att ni inte ska känna så.

Depression är inte en svaghet, en psykiskt sjuk människa KAN bli frisk. Vi är inte mindre begåvade - vi är snarare tvärtom - oftast högt begåvade med höga ambitioner och prestationskrav. Vi är inte lata och vi vill vara en i teamet som alla andra. Psykisk ohälsa är en sjukdom som kan botas, precis som vilken annan sjukdom som man söker för på vårdcentralen. Och framförallt, vi smittar inte när vi är i samma rum.

Idag kommer 4 personer begå självmord p.g.a. psykisk ohälsa. Dvs att fyra personer kommer att bli saknade av familj, vänner, kollegor och bekanta och lämna en massa frågetecken efter sig. Som jag själv skrev för några dagar sedan har jag aldrig varit nära att begå självmord, men jag hade ju filmen på min hornhinna, under mina stängda ögonlock där jag hoppade eller hängde mig själv. Varje gång jag blundande!
Tankarna om att begå självmord var en vardag under 2013-2014, man försökte inbilla sig att det är det bästa för alla, att jag lämnade jorden.

Jag har kommit så långt med mig själv, men självklart faller man tillbaka. Varje dag påminner hjärnan mig om att "Du är oduglig", "Se, nu tittade han/hon snett på dig - vad har du nu gjort..?".
Men jag arbetar med frikopplad uppmärksamhet.

Så fort din hjärna börjar fokusera på något negativt som kan trycka ner dig, svara inte ens på tanken. Det är som att mata en mobbare. Desto mer motstånd du gör och talar tillbaka, desto mer skit får du.
Sedan lyssnar jag efter något runtomkring.. fågelkvitter, tv, brus.. vad som helst för att koppla mig fri från triggertanken som sätter igång mobbaren.
Min hjärna fungerar dock inte som den gjorde för några år sedan. Efter en utmattningsdepression/utbrändhet så visar forskning att man faktiskt bränner en del av hjärnan i allt kaos. Det tar ett tag innan allt är återställt (just nu har det gått några år), men det finns bra hjälpmedel som hjälper mig med det jag har svårast med idag - komma ihåg saker. Tack för anteckningar i min iphone!

Under en veckas tid har ni nu hittills fått veta om: Min bulimi, prestationsångest, prestationskrav, depression m.m.
Min dröm i skrivande stund när det kommer till det jag gör nu - skriver om det - är att belysa mångas ohälsa redan i gymnasieskolan, om inte tidigare. En dag vill jag tillsammans med ett proffsigt team göra en youtube-film som belyser psykisk ohälsa för många gymnasiekillar och tjejer.

Jag fick en underbar kommentar av min egen gymnasielärare för någon dag sedan där hon tillsammans med kollegor ser i skolorna det jag beskriver. Kroppsideal och att ingen vågar be om hjälp eller stöd - ingen vill visa sig svag. Min önskan är ju som sagt att en dag kunna skapa en film om tabun om psykisk ohälsa med intervjuer på ungdomar och svenska stjärnor, men tipset jag kan ge er lärare i gymnasieskolorna är som min svenska lärare gjorde. Hon bad oss skriva och prestentera en uppsats om skönhetsideal. Här kan man ju då vinkla det mot sin egen linje och man kan presentera det på alla olika sätt. I gymnasiet öppnade detta upp för att jag vågade berätta om min bulimi som jag då endast haft i 2 år. Jag blev iaf medveten där och då.

Öppna upp för diskussioner om mobbing och psykisk ohälsa m.m. tror jag skulle vara bra för alla!
På mitt arbete fortbildas alla som jobbar om bl.a. psykisk ohälsa.

Vill du själv eller ditt arbete ha tips och råd? Läs denna, diskutera flitigt!

http://www.blira.se/content/images/uploaded/list_1050/119812_1322614916.pdf

Jag önskar er alla en fantastisk dag!
<3



Jag tappade mig själv totalt

2016-07-10 14:39
Från AlexandraNyström

Bowlingtjejen och Meditation- och yogatjejen

Wow vilken respons jag fått. Under några dagar nu har jag mottagit så mycket sms, mail och inlägg om hur önskvärt mina ord varit. Psykisk ohälsa är vanligare än du tror kan jag lova! det är inte många som vågar sätta ord på hur man mår för att just få den där stämpeln - "SJUK I HUVUDET".
Fy säger jag bara. Ingen som går runt och har det som bl.a. jag själv haft det är "SJUK I HUVUDET", omvärlden och medmänniskor är med och skapar psykisk ohälsa.

Vem har bestämt att man måste ha ett visst mått på sin kropp? Måste ha X antal sporter? Måste gå på gym? Måste vara bra på jobb, fritid och hemma? Det rinner bara iväg en massa "måsten" framför oss varje dag.

Jag är nog inte den enda som tittar på facebook, instagram m.fl sidor och varje dag ser "hur bra alla har det" och hur asbra allas liv är konstant. Eller? Jag själv ser supersnygga tjejer varje dag med kroppsmått som man bara skulle kunna drömma om. Familjemiddagar som ser ut att vara världens bästa familjer. Aldrig bråk eller stök utan hela deras liv verkar vara fyllt av stjärnglans. För bara några månader sedan trodde jag på allt jag såg och klankade ner på mig själv "såklart att du inte ska ha det så bra som dem". Men har man verkligen det så bra som man alltid påstår. Jag betvivlar det starkt! Vi är formade bl.a. i Sverige att man inte ska visa det negativa utåt. Negativitet eller dåliga saker ska stanna hemma, innanför väggarna. När man sedan träffar vänner och bekanta ska man alltid svara positivt och att man har det sååå bra. Jag är här lyckligt lottad med mina tjejer - vi säger precis vad vi tycker. Vi hjälper varandra och vågar berätta exakt hur vi har det och kan därmed stötta varandra. DET kallar jag äkta! Sen när jag själv tittar på mina sociala konton så ser jag ju själv att jag är ju egentligen precis som alla andra - man lägger upp fina bilder på både sig själv och sin privata omgivning.

Iaf, dagens inlägg tänkte jag skulle handla om hur jag "hittade mig själv" väldigt nyligen.

Alla har vi drömmar om hobbies, fritid m.m. Jag har haft många saker jag sagt "OH, det skulle jag vilja göra", jag har testat men slutat väldigt snabbt. Både har jag inte trott på mig själv, men sedan har det även förvandlats till en prestationsgrej.
När jag var 10 år valde jag en ovanlig men jävligt rolig teamsport - Bowling.
Jag spelade i nästan 10 år och hann med stora tävlingar och även en vända i landslaget. När det gick bra för mig så var jag världens gladaste och spralligaste tjej.. men så fort det gick dåligt för mig (fastän laget vann) kunde jag klanka ner så hårt på mig själv om hur dålig jag varit att det gick ut över laget. Man vill ju vara bra alltid!
Många som läser detta från min gamla klubb i Helsingborg ser nog lilla Alexandra framför sig och skrattar nog gott just nu. Bowlingen la jag på hyllan när jag tog mitt pick och pack till Turkiet. Men när jag väl flyttade hem igen så valde jag att inte ta upp bowlingen ingen - jag såg det som en prestation istället för en sport med massor av fantastiska människor som jag lärt känna inom sporten - både i Sverige och utanför Sverige. Ni är och har varit fantastiska och jag är glad att ni finns i mitt liv fortfarande i mindre och större skala!

Väl i Sthlm 2008 och fram till idag har jag provat på GYM, POLEDANCE, YOGA, MEDITATION, JOGGING, POWERWALKS, DANS.. ja, you name it. Men allt har slutat med att jag överpresterat. Inte tagit det med ro och sett det roliga i det efter ett tag. Allt blev ett MÅSTE! När jag väl sedan blev sjuk i feber eller något så kunde jag inte ta mig tillbaka - det gav mig prestationsångest. Det gick inte snabbt nog att bli bra.

Idag har jag tre saker som jag gör titt som tätt. TIPS!
1. Varje dag går jag 10.000 steg (ca 7 km) i egen takt! Ingen prestation. Jag sätter varje dag upp mål (kanske ska gå och handla eller något) - jag kan inte gå ut och gå bara för sakens skull - måste ha ett mål att gå till!
2. Jag mediterar till och från och ska verkligen lägga fokus på detta och yoga till hösten.
3. Yoga
4. Tar mina vitaminer och mineraler varje dag.
5. Sover numera som en stock och lägger ca 8-9 timmar på sömn varje dygn.
6. Har kontakt med mina vänner - oftast via sms och Messenger då vi alla verkar ha blivit skadade från våra hotell och guideyrken gällande telefonsamtal.

Fram till för en vecka sedan hade jag ingen hobby.. jag har ju provat det mesta. Det var då jag kom fram till denna bloggen. Hur kom jag fram till det? Min livscoach bad mig:

Ladda ner appen Pinterest. Skapa en mapp.
Allt som du stöter på som väcker din nyfikenhet - ta foto på det och lägg i mappen..
Efter några veckor (eller dagar - beroende på hur mycket foton du tar) kommer du kunna se ett mönster på vad du faktiskt är intresserad av.

Mina foton ligger just nu på:
YOGA, SKRIVANDE, Renovera ex ett Lundby dockhus m.m.

Lycka till med att finna dig själv och vad DU faktiskt vill göra. Blir det en prestation och ett måste? Värdera om!

Kärlek till alla ni som läser och tack för era mina ord <3













Krashen 2014

2016-07-09 12:31
Från AlexandraNyström

Den perfekta flickan Livslinjen . mitt liv på ett papper Släpp!!

När helvetet började ta fart ordentligt 2012

2016-07-08 09:58
Från AlexandraNyström

Det leende skalet - den "perfekta flickan"

När allt var som jävligast som jag kan minnas starkast idag, var sommaren 2012 och 2014. Jag hade under senare hösten 2011 börjat ett nytt arbete som receptionschef på en större hotellkedja. Prestations-Alexandra var lyckligare än någonsin, men det skulle snart utbytas mot kraftig ångest. Att vara chef i de administrativa arbetsuppgifterna var jag en jäkel, men att få ett team med obstinata (inte alla!) i personalen gjorde mitt privata liv till ett rent helvete. Att arbeta har jag aldrig haft svårt för, inte med tanke på de långa dagarna jag en gång hade i Turkiet, men här var jag ytterst ansvarigför en drift som pågick i 24 timmar om dygnet, 365 dagar om året. Suck.
Den där arbetstelefonen.. Ni kan tänka er när den ringer en helg när man är ledig, eller en natt när sömnen är som djupast. Det var inte precis som omnågon ville önska mig en trevlig dag. Oftast handlade det om bemanning och dåvar det bara att gå upp, klä på sig och traska till jobbet. Idag när jag blickar tillbaka tror jag inte att jag kunnat göra något annorlunda i arbetsprestationerna, men kanske kunnat ändra på mig själv – att inte ta alltpersonligt. Det åt upp mig levande! Ja, si ärlighetens namn, hade jag fått göra om hade jag nog inte tagit jobbet. Jag var för mjuk.

(Telefonen som man bar med sig 24 timmar om dygnet var inget nytt, en klökreflex satte igång av äckelhet som en påminnelse​​ över jourtelefonen man även hade i Turkiet. Man fick känslan av att alla ringde endast när de hade problem eller var missnöjda och klagade - därav har jag haft svårt med att tala i telefon privat sedan dessa tider - sjukt! Eller hur!?)

Jag hade sen mitt tidigare arbete alltid varit en i teamet, inte en utanför teamet som alla talade om bakom ens rygg. Vad jag än gjorde, kändes det som, var mitt fel. Var mitt uppdrag. Personalen var stundtals bra på att vända sanningar till lögner så att det tryckte ner mig lite till i den smutsiga ”jag är oduglig”-jorden. De flesta/många arbetsplatser har väl någon släng av samma.. D.v.s. ”chefen är alltid dum i huvudet”, ”undrar vad chefen arbetar med egentligen” etc. Men för mig var det en ren och skär mardröm. Prestations-Alexandra skulle göra allt tipp topp och alla skulle tycka om henne.

Ja, under ca 25 år har jag haft ännu ett heltidsjobb - dygnet runt - fokusera på de personer som inte gav mig positiv energi istället för tvärtom.

Mitt uppe i allt, sommaren 2012 kom det där samtalet som jag aldrig föreställt mig. Min älskade bästa vän, mormor, hade lämnat jorden. Endast två dagar innan jag skulle få åka hem och krama om henne. Jag bröt ihop där och då på min arbetsplats. Dock har jag än idag inte sörjt klart. I skrivande stund har det gått 4 år sedan hennes bortgång. Jag grät den dagen hon gick bort och på hennes begravning, men sedan dess bär jag henne inom mig och funderar ibland på om jag ska ringa henne och berätta något roligt. Min trygghet, min bästa vän bär jag med mig.

Efter begravning och semester med sambon kom hösten 2012 och jag började känna i kroppen att allt inte stod rätt till. Mitt mående hade blivit så svårt att jag hade gråtattacker varje dag, ibland flera gånger om dagen. Jag fick även konstiga känslor i kropp och huvud om att mina vänner också börjat vända mig ryggen och baktalade mig. Om inte mina vänner svarade på ett sms inom en viss tid trodde jag att jag gjort dem något. Gången till arbetet var hemsk och känslan av att känna sig ovälkommen av sin personal gjorde att jag tog tag i det och avslutade min tjänst och fångade en gammal dröm – att undervisa inom det jag älskar, nämligen service. Jag är kvar på detta arbete än idag och skulle aldrig byta det mot något i världen. Kollegor, chef, HR.. <3

Jag och sambon tog först en semesterresa till USA innan jag började på nya jobbet 2013 och av ren slump såg jag en reklam om antidepressivatabletter, fakta slog mig i ansiktet, jag tog upp mobilen och mailade direkt till min husläkare om akut tid när jag kom hem.
De två första veckorna med medicin och nytt jobb gjorde livet svårt, att ständigt gå runt med huvudvärk och en skalle som kändes som 10 ggr större varen plåga. Jag gick på medicinen ett knappt halvår sedan inbillade jag mig om att jag var ”frisk” p.g.a. en kort period med någorlunda lyckokänsla i kroppen. Ack så fel jag hade. Ännu en gång, hade man kunnat spola tillbaka tiden så hade jag ändrat många saker med medicineringen redan då, men 2012-2013 blev en renförsmak av det helvete som brakade loss sommaren 2014, som jag inte vill önskanågon människa.


​Mår du dåligt? Ta hjälp! Mitt tips är dock inte att vända dig till din livkamrat, familj och vänner. Dessa ska du berätta sakerna för och bolla tankar om hur du mår. Men det blir lätt att de man älskar runt om sig inte kan ta emot allt man berättar eller vill ha löst och det kan istället tynga ner dem och deras energi kan inte vara hos dig på samma sätt.

1. Gå till din husläkare.
2. Skriv ner allt du varit med om/känt innan du går dit.
3. Ta med lappen och berätta att du ville få med allt när ni sågs.
4. Stå på dig om du känner att du inte får ut något av samtalet.

Idag vill jag uppmärksamma alla som mailat mig, sms:at mig och skrivit till mig här och på FB. Herregud vilken kärlek jag fått pga denna sida. Jag blir rörd över hur uppskattad den är fastän den endast är 4 dagar gammal.
Min sida = Inget hat och ingen kommer någonsin att hängas ut. Skulle man känna att den riktar sig på fel sätt, säg till mig! Jag kommer nämligen inte gå runt längre i mitt liv och tänka "har jag gjort den något, eller den". Jag hoppas att alla är vuxna och trevliga mot varandra och säger ifrån.


Nästa inlägg kommer att handla om 2014 och när jag gick emot alla mina duktiga principer och mot normen. Jag bad om hjälp på riktigt.

<3




Bulimi - den oändliga triggern - men idag är jag fri!

2016-07-07 08:36
Från AlexandraNyström

Hemska hemska hemska ätstörningar!

Jag var 14 år när jag för första gången satte fingrarna i halsen.. jag vet inte ens vart jag fick "idén" ifrån..
Vid 13 startade jag med mina p-piller pga extrema smärtor innan mens och tjoff gick jag upp 15 kilo på ett år. Inte alltid så roligt när man börjat högstadiet och vill "passa in". På denna tid var inte min bulimi som extremast, men det skedde i princip endast när jag var helt ensam och när prestationskraven på mig själv var som högst!
Skola, idrott, arbete.. ja, alla dessa saker utövade jag på högsta nivå redan i 14 års åldern.

(För er som inte riktigt vet vad bulimi är, så säger jag med några enkla ord. Missbruk av mat, äter allt du kommer över för att sedan få upp allt igen. SO WAIST OF MONEY, WAIST OF ENERGY, WAIST OF TIME!)

När jag kom upp i gymnasiet hade vi en kille i klassen.. var och varannan vecka tittade han på oss tjejer och valde ut någon av oss "Oj, shit vad du är fin - du måste ha gått ner i vikt"? Nästa vecka sa han det till mig och veckan efter någon annan.. du kan ju tänka dig triggern när man stod där och inte fick den där meningen.. HERREGUD ALEXANDRA, men samtidigt.. herregud du lilla pojke! Jag vet inte om han hade fått det där om bakfoten att säga till tjejer att de gått ner i vikt var ett charmdrag vid 16 års ålder? Jag var 174 lång och vägde runt 65 kilo.
Sakta men säkert under gymnasiet så började även bulimin visa sig när jag INTE var ensam.
Det var middagar, kalas, familjeträffar, fester.. ja, alla ställen som jag hade tillgång till toalett eller ja.. så äckligt som handfat. Då har det gått långt!
För att inte gå in på för mycket detaljer, men ändå försöka få dig att förstå eller känna igen dig.. när du kräkts så många gånger i livet.. vad v et jag - över 1000 gånger? 2000? ingen aningen, men många är det.. då slutar den där klökspärren att fungera, det kommer bara upp automatiskt. Så att gå iväg var inga problem, det var ingen som kunde notera att jag varit borta länge, då det gick så snabbt.

När jag flyttade till Turkiet efter gymnasiet så kan jag inte se att min bulimi var så stark.. man åt väl inte på samma sätt. Framförallt åt jag varken godis eller glass (mammas värsta mardröm utomlands.. haha). Man åt inte så mycket mat under de dagar som det var 40-50 grader heller.. så det kan ju med saken att göra också.

Det var när jag flyttade hem och direkt upp till Stockholm, jag blev ensam igen.. Just känslan av ENSAMHET är en röd tråd i allt jag skriver i denna blogg.. Jag är inte ensam. Jag har världens bästa sambo, familj och vänner.. jag är aldrig ensam.. kanske fysiskt.. men det ska man väl bara njuta av för tusan!

2008 började jag på en shake-kur i tre veckor hos Xtravaganza... jag gick ner 10 kilo på 3 veckor.. det har jag hållt än idag! Men ensamheten drog mig in i den äckliga ätstörningen igen och det eskalerade i flera år.. allt jag åt i princip kom upp.. Ytlighet blev en verklighet. Vännerna var viktiga, men jag såg dem aldrig, fastän de var där i samma rum som mig. Jag kunde ställa mig upp på förfester och ta tag i min mage (som var väldigt platt då) och bara få panik inför alla och skrika EUUUUWWW rakt ut. Jag kunde gå mannekäng i nyinköpta kläder för att visa hur smal jag blivit..

Så otroligt att hjärnan kan etsa sig fast på en triggertanke. Det malde på konstant. Jag är tjock, jag är tjock, jag är tjock... om jag bara går ner i vikt.. Yeah right. En tanke som etsats fast så starkt i så många år försvinner bara inte efter att man gått ner i vikt.. du kommer fortsätta att missbruka om du inte skaffar hjälp!

Det tog mig 16 år att ta tag i mitt liv.. det var när jag hade allt samtidigt.. (se mitt första inlägg i bloggen).. panikångest, bulimi, utbränd, depimerad.. ja allt. Jag hade försökt i några år med KBT, men jag hade så många problem att vi inte visste vad vi skulle fokusera på.. helt sjukt. Haha, idag när jag sitter här så asgarvar jag av lycka att jag tagit mig ur allt och hoppas aldrig något kommer tillbaka!
Fastän många alltid tyckt jag varit en envis skit, thank you lord att jag var det, annars hade jag nog haft min bulimi kvar och eventuellt inte varit vid livet idag.. ja, så långt gick det. Ännu en trigger till dig som läser, att fortsätta läsa min blogg för att följa med på resan vad jag gått igenom och förhoppningsvis kan ge dig en tankeställare på gott och ont.

När jag var 30 googlade jag ihjäl mig, men tack google för att du finns!
Jag hittade min hjälp, den fanns där framför mig.. en klinik.

I Stockholm kan man vända sig till SCÄ (Stockholms central för ätstörningar), hit ansökte jag och fick komma och träffa en psykolog och där damp nästa "diagnos ned" - utbränd delux och då bulimi som jag sökt för.
Bulimin har varit min "trygghet" i ensamheten, EN sak som jag iaf kunde kontrollera..

Jag blev intagen på SCÄ och fick göra en distanskurs eller vad man ska kalla det och ha kontakt med en handledare en gång i veckan.. 20 veckor. Men 20 veckor är ingenting. Jag är frisk idag från bulimin, eller ja, så frisk man kan bli!

Ge mig aldrig glass! Det är en av sakerna som jag har dåliga minnen ifrån.. det var det jag kunde trycka i mig.. 2 liter big pack, dricka ett glas vatten och ja.. ni vet ju själva slutet. Jag tror aldrig att en bulimiker kan bli frisk från det man gjort, det är ett sjukt beteende som ibland gör sig påmind och det bara händer. Men det som var bäst med SCÄ är att de påminde om att snedsteg tar vi alla, tur att det kommer en morgondag eller en ny timma på dygnet så att man kan gå tillbaka till det goda igen, Visst är det en fantastisk tanke att bära med sig!?

Jag bär den med mig i alla snedsteg jag gör... oavsett storleken på snedsteg.. att för allt i världen inte straffa mig själv. Jag gör det för jämnan, men jag är bara mänsklig.
Dock bär jag idag med mig fula resultat av min långvariga bulimi som inte kommer försvinna..

1. Min magsäck har tagit stryk
2. Min strupe är sådär efter all syra
3. Mina tänders emalj är borta och kan därmed inte bleka tänderna någonsin.
4. Min klökspärr är totalt borta
5. Problem med min mage i stor utsträckning (denna sista punkt är min egen självdiagnostisering.. men tror att min IBS har tillkommit i en liten utsträckning pga den).

Detta inlägget blev väldigt långt.. men hoppas du hade möjlighet att läsa det.. jag kommer säkerligen komma tillbaka till min kräkåkomma någongång senare.

Du får mer än gärna skriva kommentarer på vad du vill att jag ska skriva om.. något om bulimi eller annat.

Mitt tips till dig som har en vän eller själv lider av bulimi:

1. Kontakta en klinik
2. Straffa inte sig själv genom att trycka ned eller var för ihärdig med eventuell kompis "Har du kräkt nu", "hur många gånger om dagen gör du det"? "Vad gjorde du nu på toaletten"? etc.
3. Ladda ner appen Voice Loop (fick tipset av min psykolog, den kostar 10 kr). Tala in dina triggers.. exempelvis min som var "Du är tjock".. den kommer sedan att spela upp det för dig på repeat. Jag kan lova dig att när du hört din egen röst om och om igen med samma mening, så kommer du tillsist bli skitförbannad och be personen på Voice Loop (dvs dig själv) att dra åt helvete.

Stor kram! Nu ska jag arbeta för att sedan välkomna en del av min underbara familj upp till Stockholm i eftermiddag.

Lev livet och kom ihåg,.. du kan börja om igen om en timma! <3




Detta kan du ta tag i redan idag!

2016-07-06 08:37
Från AlexandraNyström

Satt länge nu på morgonen och funderade på vad som kan vara en logisk början på denna blogg. Det finns nog ingen början eller ett slut på psykisk ohälsa.. förutom att jag vet att mycket av det jag gått igenom hängt med i väldigt många år och som i stillhet har fått gro, tills skiten tog över mitt liv totalt.

När jag bodde i Turkiet i 4 år (2004-2008) hann jag med mycket som nog både var bra för själen men även sådana saker som nog ingen annan kommer uppleva om man inte blir guide. Jag var guide i två år och destinationschef i två år och HATÄLSKADE mitt liv. I Alanya där jag bodde visste alla vem du var, fastän jag inte visste vilka "de andra var".. lite som alla känner apan, apan känner ingen. Du lever lite som i en bubbla. Det var svårt och hårt mot en 19-23 årig tjej. Men, som sagt jag älskade även det.

Iaf, återkommer lite senare till Turkiet och vad det hade att bjuda på för att stärka på min ohälsa.

Som guide arbetar du inte 08:00-17:00 med helgen ledig. Det är ett svettigt, psykiskt påfrestande arbete som kräver 6 dagar av dig i veckan (minst), alltid ett leende fastän gäster lutar sig över dig och skriker, lösa problem utan dess like och samtidigt försöka vara en rolig tjej som älskar nattklubben fram till 05:00. Att man orkade :).

När jag blev destinationschef märkte jag för första gången något konstigt i kroppen som jag aldrig hade känt förut. Jag trodde ett tag att jag blivit paranoid, att jag såg i syne. Jag kunde bara följa det fantastiskt märkliga hoppande i mina leder på kroppen (därav bilden uppe med min arm). Senorna eller lederna började hoppa på ett ställe och sedan flyttades det efter någon minut till andra armen, eller till halsen etc. Det var urläskigt!
Tydligen redan som 21 åring började jag bli utbränd efter över 2 år med ALLDELES för lite sömn, vitaminbrist, mineralbrist, för mycket alkohol, brustet hjärta av saknad till familj och vänner i Skåneland m.m. Faktorerna var nog fler när jag tittar tillbaka.

Det började som sagt med hoppandet i min kropp, men började sedan gå över till kraftiga sömnsvårigheter där jag varje gång jag blundade vaknade upp hastigt för att jag "kom på en massa saker som jag inte fick glömma till dagen efter". PLUS att under denna tid hade det blivit något fel i ett av våra hotells bokningssystem och vårt, så många gäster under en intensiv 3-4 veckors period blev flyttade till andra hotell.. det var en riktig pärs utan dess like. Jag och mina kollegor blev både hotade till livet eller så otroligt påhoppade och hatade. Vi gjorde vad vi kunde. Ännu en glans med guidelivet.

Reseföretagets VD var / ÄR världens bästa och fick nys om hur jag mådde och ringde mig varje dag från Sverige, under dessa 3-4 veckor för att bara få mig att prata av mig. Tack K!
Han bad mig även att alltid ha penna och papper på nattduksbordet så fort jag kände mig förvirrad och inte kunde sova. Sedan skickade han mig till sjukhuset för massa prover för att kanske få vitaminer eller liknande.
Läkaren på sjukhuset i Alanya log glatt och lastade över 7 olika mediciner på mig varav någon var nervlugnade och antidepp.. de åkte i soporna direkt. JAG VAR INTE SJUK I HUVUDET! Jag var bara trött och hade lite muskler/leder i kroppen som körde sitt eget race. Big deal!
Redan här på sjukhuset i min stora nya påse med happy pills fick jag vitaminkomplex (vitaminer och mineraler) samt magnesium. Lederna slutade hoppa efter några veckor. Dock kan jag inte riktigt minnas hur det påverkade min mentala hälsa när jag tänker tillbaka, men jag blev iallafall av med "hoppandet".

Hoppar vi nu fram till i dag 2016 så fick jag samma tips av min livscoach att varje dag ta vitaminkomplex och 1-2 gånger per år ta magnesium (när jag börjar känna mig deppig igen, trötthet, få tillbaka ångest i större skala, hjärtklappning m.m. - googla gärna på magnesiumbrist symptom). Så, efter att ha skrivit en lång harang så här på morgonkvisten så vill jag tipsa dig som sitter och läser detta och kanske har något av de symptom jag berättat om, att springa till hälsokostaffären och fråga efter vitamin och mineralkomplex samt magnesium (jag brukar köra pulver som man blandar ut i vatten). När påsarna tar sluta så väntar jag minst några månader innan jag går på nästa kur (om jag behöver).
Anledningen till att min livscoach rekommenderade detta till mig för två år sedan kommer jag att återkomma till. Under Turkiet tiden började det inre helvetet och kommer återkomma till min långa resa längs hela denna sida.

Om du tycker min sida verkar vara intressant eller kanske kan hjälpa någon annan? Du är mer än välkommen att sprida. Jag vill poängtera att jag inte startat denna sida för någon annans skull än min egen och för att få hjälpa andra som mår/har mått som mig eller som lever nära någon som kan vända ditt liv upp och ner till ett helvete.

PS: Jag vill förtydliga att guidelivet är en av de bästa sakerna som hänt mig. jag ångrar dock att jag förstörde tiden med en otacksam relation som etsade på min hälsa.

Sitter här som ett stort frågetecken

2016-07-05 15:33
Från AlexandraNyström

Yogan, även för de oviga som jag själv har bjudit på konstiga och märkligt positiva inverkningar på mitt liv. PS! Jag är inte den som går på yoga varje dag, men jag har hittat ett sätt att göra det lite då och då.

​Oj, det känns som man kastar sig ut för ett stup att ta sig in och försöka skriva om sig själv och framförallt få fram det på ett intressant sätt.. ni alla som skapat ett nytt konto inom sociala medier har nog känt lika, så jag ska nog inte tänka så mycket.

Idag är första gången i mitt liv som jag bloggar och jag har i flera år velat belysa den tabu som fortfarande finns kvar i Sverige om psykisk ohälsa. Som ni säkert läst i min presentation (vara där fick jag ju prestationsångest om vad som skulle framhävas, men kom på att det kan jag ju ändra en dag) så har jag själv varit med om en ordentlig resa i mitt liv. Känslan av att alltid känna sig otillräcklig, att kanske säga fel, kanske bli skälld på och i allt detta inte vågat stå upp för sig själv. Ja, mitt första blogginlägg skulle kunna skrivas som en roman, men vill ju inte tappa dig som nu kanske hittat hit. Jag vill ju verkligen sprida mitt budskap som jag skriver här.

Prestationskrav som blev ångest både i skola, på fritiden och bland vänner.
Bulimi
Panikångest
Ångest
Otillräcklighet
Ensamhetskänsla
Posttraumatisk stress
Överanalysering
Ständig klump i magen
Deprimerad

Ja, ni ser, listan kan bli lång. Jag vet att jag inte är / har varit ensam. Idag (efter 8-10 års terapi i olika former) kan jag äntligen säga att livet börjat ta en stor vändning. Och mycket är tack vare min livscoach, världens bästa människa. Och självklart mina vänner, familj och sambo som har varit enormt förstående och gjort mycket för att hålla mig uppe.

Vill du veta hur jag gjorde samt hur envis jag var?
Tänkte att jag börjar skriva lite smått idag, så får jag helt enkelt försöka hitta en struktur för hur detta kan vara läsvärt. (Struktur - prestationskrav - lägg ner) Det blir som det blir. I värsta fall får detta bli en riktigt jäkla spontan, öppen dagbok.

Du som läst detta, tack. Jag blir sporrad av att åtminstone kanske kunna hjälp en person med tips samt fortsätta blogga om mitt fantastiska liv jag har (som många säger - Alexandra - ditt liv är helt Amazing - idag håller jag med!)