Äntligen har jag skrivit ihop vår förlossningsberättelse!!!
Det är verkligen svårt att förklara alla känslor och detaljer såhär i text och jag har verkligen fått ta hjälp av Eddie då det stundvis var lite oklart, hehe! Men här kommer livets bästa händelse ↓ ♥♥♥
Kvällen innan hon valde att komma ut ↓ . Magen hade aldrig sett ut sådär och vi undrade verkligen vilken kroppsdel det var som pekade rätt upp haha!
Det var full rulle där inne och hon förberedde sig säkert just då för att komma ut dagen efter....
Det är söndag den 19/5, 6 dagar innan bf, och klockan är 07:30 ungefär. Jag vaknar upp av att det blir helt dyngsurt i sängen. Jag reser mig snabbt upp (eller ja, jag rullar ur sängen med min höggravida mage) för att kolla hur blött det var på lakanet.
"Näe, vem kissar ens ner sig i sömnen när man är 23 år gammal och hur ska jag skämta bort detta när Eddie vaknar tänkte jag". Jag trodde alltså att jag hade råkat kissa på mig i sömnen och skämdes några sekunder för mig själv. När jag gick in på toan fortsatte det bara att rinna och jag förstod ganska snabbt därefter att det var VATTNET SOM HADE GÅTT!!!
Hjärtat slog så hårt när jag insåg vad som hade hänt och jag gick in och flåsade hos Eddie (vet inte ens varför jag blev andfådd). Jag väckte honom så lugnt jag kunde och sa att vattnet hade gått. Eddie reste sig upp helt yrvaken med sin krulliga kalufs och kunde inte heller riktigt förstå vad som höll på att hända.
Vi ringde in till förlossningen och blev tillsagda att packa ihop alla våra saker, äta frukost i lugn och ro för att sedan komma in på kontroll. Jag hade inga värkar eller övriga känningar än så vi tog det hur lugnt som helst och packade ner det sista, lyssnade på musik och åt innan vi körde bort till förlossningen. Nu visste man verkligen att det var på G och att vi bara inom det närmsta dygnet skulle få träffa vår efterlängtade dotter. Det pirrade verkligen i hela kroppen.
Väl inne på kontroll så fick vi konstaterat att det var vattnet som hade gått och att bebis mådde bra där inne. Men eftersom att värkarna inte riktigt hade startat så fick vi åka hem igen och vila upp oss för att sedan komma tillbaka när värkarna blivit mer rejäla och täta. Direkt när vi kom hem och när jag la mig i sängen kom värkarna igång som en blixt från klar himmel. Och f*n vad det tog fart snabbt och kändes starkt med en gång. Vi gick upp, jag satte mig på en pilatesboll i vardagsrummet och andades igenom värkarna så gott det gick och höll Eddie i händerna framför mig hela tiden. Av någon anledning så satte jag igång Pettsson och Findus på Netflix här. Så där satt vi i vardagsrummet och tog värkar med den filmen i bakgrunden, hahaha....
2h kämpade vi på hemma och tillslut kände jag att jag inte visste vart jag skulle ta vägen när värkarna kom, och dem blev bara tätare och tätare. Eftersom jag var förstföderska hade jag ju inte en aning om hur ont det skulle göra och när man egentligen skulle åka in när man inte pallade ta mer hemma. Det jag kan säga nu i efterhand är att man 100% ska lita på sin egen känsla och åka in när man själv känner att det inte går mer, så det gjorde vi. Bilresan in till sjukhuset var tuff och jag hade såååå svårt att sitta ner. Väl framme vid sjukhuset så lutade jag mig mot alla möjliga saker när värkarna kom när vi gick upp mot förlossningsavdelningen. Det kändes verkligen som på film!
När vi fått vårt rum blev jag undersökt direkt och jag var öppen 5cm. Kändes otroligt skönt att vi hade kämpat på så bra hemma och att jag hade öppnat mig så mycket ändå. Värkarna fortsatte att bli starkare och jag började då med lustgasen. Om jag ska vara helt ärlig över min upplevelse med den så kände jag knappt ingen skillnad. För mig var det mer bara skönt att andas i något när värkarna kom så man kunde fokusera på något annat än smärtan. Det är verkligen så olika för alla förstår man nu!
Några veckor innan hade vi även förberett en spellista på Spotify med massa pepplåtar som vi lyssnade på inne på rummet. Stämningen blev verkligen mer avslappnad och jag kan rekommendera att ta med egna högtalare dit om man kan. Mellan värkarna när det var lugnare kunde man prata, lyssna och skratta utan problem, men så fort man kände att värken kom så försvann man helt in i sig själv och andades förbi den. Otrolig lättad när man kände att man nådde toppen och sen att det försvann. Helt klart en smärta man måste uppleva för att kunna förklara!
Jag var innan förlossningen helt öppen för all smärtlindring och kände att jag omöjligt kunde ta det beslutet innan jag visste hur allt kändes. Så epidural beställdes därefter och jag fick den väldigt snabbt som tur var och smärtan blev betydligt mer hanterbar. Det blev mer som ett tryck nedåt istället för känslan av att ryggen skulle gå av på mitten. 2h efter att vi kom in blev jag undersökt igen och jag var då 10cm öppen! Både Eddie och jag tänkte, "ska det gå såhär snabbt och herregud, snart är hon ju här!?"
Trodde vi....
Det som sedan tog lite tid var när hon skulle "skruva sig nedåt". Lucia låg med huvudet uppåt istället för hakan mot bröstet så hon hade helt enkelt lite svårt att ta sig ner mot utgången. Och det var här jag fick ta fram den riktiga kämparglöden och knyta nävarna. Jag fick ta värkar i massa olika ställningar med tryck nedåt för att hjälpa henne att ta sig ner. Ett tag stod jag med benen i fåtöljen och händerna i golvet och tog värkar. Men visst gav det resultat och det är helt otroligt vilken kraft man har. Är så imponerad över kvinnokroppen.
Efter ett par kämpiga timmar skruvade sig Lucia nedåt och det var då dags för krystvärkarna att ta fart och jag fick då lägga mig i sängen på rygg. Barnmorskorna och all personal på förlossningen var helt fantastiska. Man kände sig verkligen som ett team och man kämpade, peppade och skrek tillsammans. Så häftig känsla att göra det tillsammans, Jag, Eddie och dem.
"Efter nästa värk kommer ni vara föräldrar".... Kommer aldrig glömma när barnmorskan sa det och ögonblicket senare när hon kom ut. Hon lades på mitt bröst, öppnade direkt upp sina stora ögon och tittade på både mig och Eddie utan ett enda skrik. Sitt långa mörka hår och sina stora runda ögon. Det går inte att återberätta detta på ett rättvist sätt, för man kan inte beskriva den kärleken man känner det ögonblicket när ens barn läggs på sitt bröst för första gången. Det är så magiskt. Vi grät, vi skrattade, vi kramades och försökte bara ta in att hon nu var hos oss.
Eddie fick sen klippa navelsträngen, vi vägde och mätte henne (3612g, 51cm) och vi låg sen och bara myste i flera timmar innan vi blev flyttade till familje-BB. En förlossning på totalt 7h och jag är så tacksam för hur allt gick och återigen så imponerad över personalen på Växjös förlossning. Jag kommer heller aldrig kunna tacka min Eddie för allt stöd han gav. Vi gjorde verkligen det tillsammans och jag kunde inte fått bättre pepp och lugn av honom. Viktigt att lyfta det tycker jag, det är såklart påfrestande för ens partner också!
Och nu är vi äntligen en liten familj och lyckan över det är helt obeskrivlig. Som vi älskar dig, vår Lucia Gavaller ♥
Sen första stund så älskar hon att ligga med händerna sådär i ansiktet ↓. Ser alltid ut som att hon posar när hon sover.
Efter livets första bad på BB ↓
Hoppas att det var roligt att läsa. Nästa inlägg ska jag skriva lite mer om den första tiden hemma med bebis och saker som jag upplever att folk inte pratar om som man verkligen borde! Uppdaterar så snart jag kan.
Nu ska jag mata min lilla bebis.
PUSS OCH KRAM ♥
Helt otroligt vad tiden har gått fort nu när man tittar tillbaka på bilder. En sak är iallafall säker, är så glad och tacksam att vi tagit så mycket bilder på magen och oss. Det var till och med svårt att välja bilder till detta inlägg, för det finns verkligen en heeeel del! Haha.
Just nu är jag alltså i V.39 (!!!). Har börjat märka ganska rejäla skillnader mot tidigare veckor. Har dagligen mycket sammandragningar, förvärkar som alltid kommer på kvällarna och ett tryck nedåt. Försöker att sysselsätta mig och göra saker varje dag nu som jag gjort innan, men jäääklar vad trött man är just nu. Allt är tungt och man märker att kroppen är i behov av mycket vila. Hon är ju faktiskt helt färdigbakad där inne nu, så vi är redo när hon är!
Jag har summerat lite frågor från V.12 och fram tills nu som vi vill minnas lite extra mycket och som även kan vara intressant att läsa <3:
___
Hur var det att få berätta/visa för alla att du var gravid?
Jag var så stolt över det. Det är en obeskrivlig känsla faktiskt. Det var jobbigt att behöva dölja det och inte få säga någonting under dem där första 12 veckorna. Man ville bara att dem skulle gå fort förbi så man skulle få visa och säga det. Helt omedvetet går man dock och klappar sig på magen, så många mammor misstänkte att jag faktiskt redan var det ;)
Tog ni reda på kön och hur var den upplevelsen?
1. Ja det gjorde vi och det det var ett ganska så självklart val för oss. Visst vore det häftigt att få det som en överraskning vid förlossningen, men både jag och Eddie är alldeles för nyfikna och jag kände faktiskt på mig nästan sen start att det var en flicka. Hade vi fått en pojk hade vi självklart blivit lika glada, men jag hade blivit mer chockad eftersom min känsla för att det var en flicka var så himla stark. Så vi var bara tvungna att få veta!
2. När det var dags för RUL så bestämde vi oss för att vi ville ha könet nedskrivet i ett kuvert. Vi ville ha den stunden tillsammans, bara Eddie och jag. Så barnmorskan tittade så allt var bra med bebisen, skrev ner könet i kuvertet och sen fick vi öppna det när vi var färdiga med allt.
Minns så himla väl. Vi var så ivriga så vi knappt hann komma ut till korridoren innan vi ville öppna det. Solen lyste verkligen när vi stod där vid fönstret utanför ultraljudsmottagningen. Vi öppnade kuvertet och kunde skymta "icka" när solen lös igenom pappret. Både Eddie och jag stod helt stilla i korridoren, tittade på pappret, tittade på varandra, kramades och grät av lycka för att allt blev så mycket mer verkligt då. En flicka. Och jag kommer aldrig glömma det första Eddie sa när vi stod där, "Min lilla dotter".
Har ni något namn till bebisen?
Ja det har vi faktiskt. Sen vet vi ju inte om hon verkligen kommer se ut som en "sådan" när hon tittar ut. Men det valet av namn har varit något som vi länge sagt om vi skulle bli föräldrar. Det är inte så svenskt namn kan jag avslöja, men det är så.himla.fint verkligen. Och vi är nog 99% säkra att det kommer bli det ;)...
Hur länge ska du vara mammaledig?
Jag har planerat att vara mammaledig fram till september 2020.
Vad har varit det bästa med att vara gravid?
Utan att överdriva det minsta lilla så har detta varit det absolut bästa och största jag varit med om. Att få känna och se utvecklingen på vår lilla dotter i magen är så stort och med så obeskrivligt mycket kärlek. Känna dem första sparkarna, se hur magen växer och veta att hon gör detsamma. Följa hennes utveckling varje vecka och i alla olika appar (tror att jag sammanlagt har 5st haha). Att bara veta om att vi har skapat en liten människa som är hälften Eddie och hälften mig är det absolut bästa och finaste jag vet nu.
Hur mycket har du gått upp under graviditeten?
Det är ju så individuellt och olika hur mycket man går upp, så det finns egentligen ingenting som är rätt eller fel. Men jag har hittills gått upp runt 14kg (V.39). Om det är mycket eller lite vet jag faktiskt inte. Huvudsaken är att vi mår bra. Sen tycker jag självklart inte att man behöver proppa i sig massa onyttigt varje dag, både för bebis och sin egen skull. Men det är så mycket annat som också spelar in hur mycket eller lite man går upp i vikt under en graviditet. Nu i slutet tillexempel svullnar man ju endel och samlar på sig vätska, så mycket har ju kommit nu i slutet. Jag tycker inte man ska lägga så mycket värdering i det, vi alla är olika och det är ju de som är så himla fint.
Vad har varit det mest oväntade/jobbiga med att vara gravid?
Som jag beskrev här ovan så är det verkligen så fantastiskt att få vara gravid, men det finns ju även saker som är jobbiga och som inte var som man hade tänkt sig riktigt.
Det som jag har reagerat mest på är faktiskt alla kommentarer om ens kropp. Jag förstår inte riktigt grejen med att ge sig själv rätten att kommentera en annans utseende, vikt och kropp bara för att man är gravid, när man aldrig skulle få för sig att göra det i vanliga fall om någon tillexempel lagt träningen/kosten åt sidan för ett tag (Självklart är situationen lite annorlunda nu, men jag tror ni förstår vad jag menar). "Det syns ju knappt att du är gravid", "Är du helt säker på att det inte är två där inne?", "OJ, vad stor du är nu", "Har dem verkligen inte kollat fel månad när hon ska komma?","Jag kan knappt föreställa mig hur du kommer se ut när du ska föda om du ser ut såhär nu", Hur mycket har du gått upp i vikt egentligen?", "Nu har du verkligen svullnat i ansiktet", Osv.
Man förstår att personen inte menar något illa med det den säger, men när man är gravid är det så otroligt mycket förändringar i kroppen som man går igenom som både kan vara tuffa och härliga. Allt ifrån att inte kunna ha några av sina kläder längre (inte bara vid magen det blir tight), till att få bristningar, få sämre hy och massa hormoner som spökar överlag. Jag tyckte exempelvis att det var jobbigt att behöva gå upp 3 bhstorlekar, det var ju inte något som jag var van vid liksom. Man vet ju såklart varför detta sker, men just omställningen i början när det händer och att acceptera kan ibland vara det som är de jobbigaste. Och att då få ovana kommentarer om ens kropp hit och dit kan bli lite mycket.
Man ska självklart få kommentera ens fina mage när man är gravid, det är inte de. Gravida kvinnor är ju bland det vackraste som finns! Likväl om man får en stor eller liten mage. Men det handlar verkligen om sättet man gör det på och hur man väljer att säga det tycker jag!
Vad ser du mest fram emot just nu?
Det som jag och vi mest ser fram emot just nu är såklart att få träffa vår dotter. Att få lära känna henne. Se vem hon kommer vara. Det ska bli så roligt och spännande att få se vilka egenskaper hon kommer få ärva från Eddie och mig. Redan vid första besöket när vi fick se henne för första gången (V.12), så fick vi höra att hon var envis. Hon ville inte flytta på sig så dem kunde mäta nacken ordentligt. Och exakt samma sak hände vid nästa ultraljud i vecka 20. Lika envis då. Fick vara kvar flera timmar båda gångerna. Och så har det faktiskt fortsatt på övriga kontroller också. Vi får se om det sitter kvar på utsidan och undra vem av oss hon har fått det ifrån?...hehe
Några gravidkrämpor under senare tiden av graviditeten?
Jag fick ganska tidigt strul med foglossning som har pågått nästintill hela graviditeten. Vissa får det, vissa inte. Man vet inte riktigt varför egentligen. Men anledningen till varför jag fick gå hem tidigare från jobbet var just på grund utav det. Har man ett jobb som innebär att man står/går, lyfter och belastar bäckenet mycket så påverkas detta. Men nu sen jag har fått gå hem och kunnat vila när jag behövt så har det genast blivit bättre.
Jag har även varit täppt i näsan sedan dag 1 ungefär. Minns knappt hur det känns att inte vara täppt längre, haha! Annars ska jag verkligen inte klaga, har haft en jättebra graviditet. Så tacksam.
Hur känns det inför förlossningen? Och kommer du ta epidural?
Jag är så taggad och längtar så mycket. Nu är det ju verkligen bara några få dagar/veckor kvar, det kan hända när som helst nu. Jag är inställd på att det kommer vara det mest smärtsamma man varit med om. Men jag tänker att jag ändå inte kommer kunna påverka vad eller hur allt kommer hända. Man får bara hänga med och göra det bästa möjliga just då, inte oroa sig eller stimma upp sig. Jag inbillar mig iallafall att smärtan kommer vara lättare att stå ut med när man vet att det finaste vi kan tänka oss väntar därefter. Jag kommer inte säga att jag inte kommer ta epidural eller lustgas. Det är så svårt att avgöra nu innan tänker jag. Känner jag att jag behöver ta det så kommer jag göra det, men går det bra utan så kör vi så!
PUSS OCH KRAM
-
-
Kvällstips på en superenkel och god maträtt om man vill ha något som går snabbt! Chorizosallad med sweetchilisås. Det du behöver är bara:
- Chorizokorv, pasta, gurka, bladspenat, tomat, majs, fetaost, salt och peppar.
-Till såsen behöver du creme fraiche (bara jag som alltid måste googla hur det stavas?!), sweetchilisås, salt, peppar och pressad vitlök.
MUMS!
-
-
-
Nu var det dags kände jag. Och då är det väl faktiskt bäst att lyssna på det. Jag är ju ingen expert på det här med BB-väskor, men jag har fått massa fina tips på min instagram vad man inte ska missa att ha med sig. Jag tänker att jag kan skriva min "lilla" packningslista här nedan. Är inte riktigt helt färdig, men detta är vad vi har än så länge iallafall. Om ni har fler tips, kommentera gärna!
Bebisväskan:
- 2 filtar (som vi just nu sover med så det ska lukta mammsen och pappsen)
- 1 gosedjur
- 1 babynest
- 1 babyskydd
- 3 olika bodies (någon omlott) i olika storlekar. Svårt att veta hur stor bebisen är!
- 3 par byxor
- 3 pyjamas
- 1 stickad overall
- 2 tunna mössor
- 2 nappar (vet att det inte alltid rekommenderas på BB, men tänker ifall att)
- 2 par strumpor och ett par tunna vantar så hon inte ska riva sig själv
- Ett par blöjor
- 1 paket wetwipes och några tvättlappar
- Småflaskor med babyoil och babywash från Libero
- Bephanten
Min väska
- 2 sköna mjukisset
- Pyjamas
- 2 amningsbhar (säger man så?)
- Stora trosor
- Amningslinnen
- Strumpor, tofflor
- Necessär med vanliga saker som ansiktskräm, ansiktstvätt, deo, torrschampo, parfymfri bodylotion, läppsyl (hört att man blir väldigt torr av lustgasen), tandborste, tandkräm OSV
- Hårborste, hårband, toffs
- Stora bindor, bröstvårtssalva
- Amningsinlägg
- Vattenflaska, vetekudde
- Extra lång mobilladdare, iPad/dator, minihögtalare
- Eget mjukt toapapper (hehe)
(PS. Eddie packar sin egen väska själv, men det viktigaste tipset som vi fått till honom är ju snacks, så det ska vi absolut inte glömma ;) )
Började fredagen med en frukost i vanlig ordning, städade av lägenheten, myste hemma och sen åkte jag och handlade massa gotte till kvällen ↓
Filip och Erika kom till oss lite senare så vi grillade hemmagjorda hamburgare, kollade klart på serien Störst av allt. Riktigt bra serie, men sjukt obehaglig också. Tror alla har sett den nu, men om ni inte har gjort de. GÖR!
Kulan <3
På lördagen tog vi en lång sovmorgon, åt frukost i lugn och ro, kollade på film och bara tog det lugnt. Älskar när inga måsten finns på helgerna!
Senare på eftermiddagen åkte vi till min kära syster, Daniel, Ebbe och lilla Lou. Jag klippte Daniel, vi grillade och gjorde mat efter det, spelade spel, myste massa med bebis-Lou och lekte med Ebbe tills han skulle gå och lägga sig. Vi gjorde sen lite god efterrätt och satt uppe till typ 02 och bara pratade. Mysigt.
Söndag. Älskar och kommer sakna alla mysiga stunder med magen. Det är verkligen sån speciell känsla att ligga tillsammans och känna på sparkarna och se rörelserna. Vår lilla bebis är verkligen som mest aktiv på morgonen just nu. Så det blir lätt att man blir kvar extra länge i sängen på morgonen. Bland det mysigaste som finns just nu är att krypa upp bakom Eddie så att han känner hennes rörelser bak i ryggen. Så häftigt egentligen att det är vi tre nu också, fast ändå inte riktigt än<3
Nu är det alltså måndag. Jag varit ute och gått en lagom lång promenad i solen, lyssnat på podd och fixat med lite jobbgrejer som var kvar att göra. Jag ska strax göra mig i ordning, skriva handlingslista och åka o handla mat.
Imorgon ska vi äntligen till barnmorskan igen och kolla läget. Lyssna på hjärtat, mäta, väga och prata förberedelser inför förlossning. Längtar.
-
-
-
Jag minns verkligen att jag själv tyckte att jag började få en liten kula på bilden ovan (V.11). Där visste man minsann inte vad som väntade ett par veckor senare och hur det verkligen kändes att bära en äkta dunderkula <3. Sitter just nu och tittar ner på magen, känner sparkarna uppe i revbenen och klappar magen (V.35 nu). Helt magiskt är det. Njuter varje dag, samtidigt som man längtar ihjäl sig efter att bebis ska komma nu. (Och att faktiskt få ha på sig vanliga kläder igen hehe).
Jag tänkte att jag skulle summera min text ifrån den första tiden som gravid med frågor och minnen. Lite generella frågor om mig och Eddie. Hur gick tankarna hos oss? Hur mådde jag? Första gravidsymptom? Hur förändrades kroppen och hur var det att dölja, samt berätta för alla nära och kära? Detta är alltså frågor från start till och med V.12 ungefär.
Hur gamla är ni, du och din sambo?
Eddie fyllde 24 år i mars och jag gör detsamma i augusti.
När är bebisen beräknad att komma?
25e maj <3
Hur fick du beskedet att du var gravid?
Jag kände väldigt tidigt att något förändrades i kroppen och jag kunde inte släppa den känslan. Jag köpte därför gravtest väldigt tidigt och testade positivt dagarna innan beräknad mens.
Vilken vecka var du i då?
Hmm, runt vecka 1-2 tror jag.
Hur reagerade du när gravtestet var positivt?
Första reaktionen var att jag blev jätteglad och började gråta av lycka. Men samtidigt chockad, och faktiskt lite rädd. Många känslor på samma gång som jag tror det blir för dem flesta. Det är ju ett liv som blir till och som VI ska ta hand om. Men helt klart en enorm lycka och jag minns att jag var så stolt redan då.
Hur berättade du för din pojkvän att du var gravid?
Skriver om det i mitt tidigare inlägg "När vi plussade" <3
Hur lång tid tog det innan ni bestämde er för att behålla barnet?
Det var efterlängtat och vi behövde inte ens fundera på något annat än att vi verkligen skulle behålla det. Det var så självklart och vi ville ju ha en liten bebis mer än något annat i hela världen.
Vem i er närhet fick veta nyheten först?
Min syster och Eddies mamma. Det var så svårt att träffa alla i början utan att säga någonting. Man ville ju först veta att allting var bra med den lilla egentligen, men samtidigt ville man bara dela med sig av det till alla man träffade. Det grundar ju i att man egentligen är orolig att något ska vara "fel", men om det nu hade varit så hade vi ju ändå berättat situationen för våra nära, så där av berättade vi så tidigt ändå. Resonerar mycket att man ska leva i nuet och inte oroa sig för saker som KAN hända. Det tar man då istället..
Hur reagerade din familj och dina vänner när du berättade att du var gravid?
Verkligen alla har blivit så glada och visat så mycket kärlek och omtanke. Det kändes som att folk redan hade det på känn, men visst blev några chockade också. Jag minns att vi var så nervösa innan vi skulle berätta det. Det är ju verkligen den största hemligheten man någonsin burit på.
Hur lång tid tog det innan du berättade för dina föräldrar?
Det var bara någon vecka. Vi hade ju egentligen som sagt planerat att berätta det för allihopa efter vi varit på kuben och fått ultraljudsbilderna. Men vi kunde verkligen inte hålla oss och berättade nästan med en gång. Är så djupt imponerad av er som kan hålla er alltså. Man ville ju bara skrika ut till hela världen att vi skulle bli föräldrar!
Hur gick ni ut med graviditeten "offentligt"?
Vi la ut den första bilden här ovan på instagram och berättade att vi skulle bli en liten familj i maj<3.
Hur kändes det i början att veta om att du hade en bebis i magen?
Det var så overkligt, och är faktiskt fortfarande. Man vågade inte riktigt tro på det dem första veckorna efter att vi hade plussat. Jag tror att jag sammanlagt köpte 3 olika test för att vara heeeelt på den säkra sida. Men sen kom ju alla härliga symptom så då blev det genast mer verkligt.
Vilka var dina första gravidsymptomer?
Jag hade jätteont i brösten, var väldigt känslig och kände starka lukter som jag aldrig känt tidigare. Jag minns så väl att Eddie och jag kollade på Spiderman och jag grät så mycket så jag hulkade och inte fick luft! Vad händer? Det är inte ens en ledsam film? Haha. Och sen började vi garva åt det för att det var så konstigt. Mycket sådana grejer gjorde jag i början, jag var väldigt känslig helt enkelt.
Jag kunde känna på typ 50m håll om någon hade ätit vitlök, eller hade någon speciell lukt på sig. Allt blev hundra gånger starkare. Lite jobbigt med tanke på att jag jobbar så nära människor varje dag.
Jag har faktiskt inte mått alls så illa och på det sättet som många gör, vilket har varit jätteskönt. Men dock, dem få gånger som jag faktiskt kräktes var när jag kom i närheten av KÖTTFÄRS. Det var de absolut vidrigaste jag visste och jag kunde inte vara i samma rum som någon som åt det. När Eddie tvunget skulle äta spagetti och köttfärsås någon gång satt jag mitt emot med ögonbindel och höll för näsan när vi skulle försöka ha en normal middagsstund haha. Det var extremt. Sa någon köttfärs eller köttfärslimpa så började jag klökas direkt. Det var helt galet. Dock så försvann det efter V.14 ungefär, men har fortfarande lite svårt för det. Det är verkligen lustigt att det kan bli sådär med vissa saker.
Dina första cravings?
Om jag ska vara helt ärlig så vet jag inte om jag tror på det där med cravings fullt ut, inte för min egen del iallafall. Jag kan absolut förstå dem som får ett jättekonstigt sug efter något som man i vanliga fall inte tycker om, så som saltgurka och leverpastej exempelvis. Eller när man känner ett starkt behov av att vilja lukta på gammal källare (japp, vet om en som tyckte om det hahaha), sköljmedel eller tejp typ.
Jag tror att när det gäller i matväg, att man egentligen kanske har ett underskott på detta i kroppen och att det är kroppens sätt att säga till att man behöver fylla på med det. Exempel då som leverpastej = järn, eller clementiner/apelsiner = C-vitamin.
Men jag hade inte direkt något sånt, det har väl i sånnafall kommit lite mer nu i slutet. Jag fick helt enkelt motsatt effekt på köttfärs i början istället.
Kan man förstå att det ska ligga en liten människa i den här bärselen om ett tag? Kalla mig tönt som låtsades att det låg någon där innan, men det ÄR så himla mysigt.
Vad jag njuter av detta. Att få vara hemma och fixa med dem sista grejerna som behöver komma på plats. Detta var alltså lite av det som jag beställde i början av veckan som jag kände att jag ville få färdigt. Man kommer ju på lite saker hela tiden känns det som, men nu är verkligen dem sista småsakerna på inköpslistan ordnade. Så skönt!
Det som återstår nu är egentligen att fixa bebishörnan i vårt sovrum. Det ska bli så roligt att få visa upp det snart och bara få längta ännu mer. Har redan tvättat och bäddat färdigt sängen, men behöver hjälp med att sätta upp sänghimmel, lite dekoration, tavlor och en hylla. Varken jag eller Eddie är jättehändiga när det kommer till betongväggar, så det får helt enkelt vänta ett litet tag till (hoppas pappa läser detta) hehe.
Nu ska jag laga lite mat tänkte jag, och ikväll är det bara soffhäng och serier som står på schemat. Mys.
Kär i vår nya poster och orangea detaljer ↑
Alla som känner och följer mig på instagram vet att jag är ett stort fan av frukost. Ingen frukost ingen mig. Tror egentligen det är hela grejen som gör att jag tycker om det så mycket. Göra i ordning så att det ser fint ut, tända lite ljus, kolla på nyhetsmorgon och dricka kaffet/äta i lugn och ro. Sen ser ju såklart inte alla frukostar ut såhär. Ibland går det fortare och varierar med gröt, äggröra, knäckebröd eller kvarg. Men att det ska se gott ut när man ska äta är ju viktigt tycker jag. Eller är jag en tönt? Haha.
Sitter samtidigt som jag äter friggsen och kollar på en massa inredning. Det är nämligen så att vi ska kolla på en bostadsrätt och jag/vi är så sugna på att köpa oss något eget. Just nu hyr vi en lägenhet, men känner att vi inom en snar framtid är i behov av något större pga bebisen och sedan vill vi komma in på bostadsmarknaden. Det är en ljus och fräsch 3a som ligger på markplan med uteplats och liten trädgård. Hoppas att den kommer kännas lika bra som den ser ut! Spännande.
V E C K A . 3 4 ♡
Mitt största måste just nu ↓ Och glass också förresten.
-
Alltså detta väder. Sitter och äter lite lunch ute på altanen och det är så varmt o skönt. Man känner verkligen att man får mer energi och man blir så glad när vädret är såhär, vilken skillnad det gör egentligen. Har haft en riktig fixarförmiddag idag också. Kokat nappar, tvättat alla små bebiskläder och till och med påskpyntat lite i lägenheten. Sån lycka det här.
Det känns helt overkligt när man står och hänger upp kläderna och tänker att vår lilla dotter ska bära dessa om ungefär 5 veckor? Det går verkligen inte att ta in. Men det är så mysigt att bara gå här hemma och fixa.
Jag vaknade faktiskt upp igår och fick en liten stresskänsla att jag behöver bli klar med alla smågrejer nu, så igår la jag en "sista" stor beställning på bland annat bröstpump, babywatch, bärsele, någon extra filt och massa apoteksgrejer. Nu ska allt komma på plats helt enkelt. Kanske är det ett tecken på att hon kommer komma tidigare? Vi får väl se helt enkelt....
-
I samarbete med Ecoviking så har vi fått hem fina grejer som vi ska få testa när L kommer. Visste ni att detta företag jobbar med helt naturliga material istället för plast? Deras produkter är helt fria från giftiga kemikalier så som BPA, PVC och ftalater. Det är alltså tillverkat av 100% medicinskt silikon och naturgummi.
-Napparna är gjutna i en enda del och är därför jättelätta att rengöra. Dem finns från 0+ månader, 6+ månader och även i andra färger än den jag har på bilden.
-Nappflaskorna tåls att köra i både mikron och i diskmaskinen, är antikolik, luktfria, tåls även att gå från frys till kokande vatten då den är gjord utav borosilikatglas.
Dem har en massa andra bra produkter som håller en hög kvalité för din bebis ♡
Kika in på deras hemsida HÄR och använd rabattkoden "amandavictoria" för att få 20% på hela deras fina sortiment!
