RSS - xml

Kontrollerades senast: 2019-01-21 09:45:22

priscillamutumba blogg

priscillamutumba blogg på Nouw

Ted.

2019-01-14 12:00
Från priscillamutumba

Alltså ni vet inte hur mycket jag grät till filmen Ted. Jag fick sitta kvar när alla hade gått och liksom lugna ner mig. Sen hulkade jag i bilen hela vägen hem och sen grät jag mig till sömns. När jag vaknade var jag förtvivlad av sorg. Jag hade så mycket smärta inom mig och när jag såg Ted så var det som att någon öppnade en kran. Vet ni vad det sjuka är. Jag minns knappt filmen. Jag kommer ihåg vissa delar men det är så luddigt. Jag måste hamnat i psykos typ? Vad hände?
Jag minns att jag tänkte att han var som mig. Jag var som han. Det finns ingen plats för oss här osv.

Saknar dig varje dag lillasyster. Nu måste jag klara mig helt själv. Men det är något stort och vackert över det med. Att klara sig själv.

Min egen konst.

2019-01-09 21:57
Från priscillamutumba

Förlåt jag menade inte att trycka ner er som inte kommenterar. Ni är alla underbara. Bara att ni klickar in här. Ni vet att jag uppskattar er alla. Även dig som läser i det tysta. Jag menade mest att det är en ansträngning att kommentera och jag uppskattar den. Hoppas att jag på något sätt ger er tillbaka. Du som kommenterade att jag stöttade dig genom en separation. Jag är så glad att jag lyckades göra det. Ni har stöttat mig genom allt.

Jag skulle vilja skriva så mycket mer än jag gör. Men jag gör inte det. Och det beror inte på att jag är lat eller tidsbrist. Eller jo kanske lite. Men mest pågrund av att jag måste styra mitt skrivande så mycket. Av helt självklara orsaker. Min familj. Mitt jobb. Att skriva är min konst och att styra mitt skrivande är som att be en konstnär endast måla solnedgångar. Passionen dör ut. Och tyvärr är mina texter till mestadel mörka. Även om några av er tycker att jag är lite rolig. När jag dippar toppar kreativiteten.

Att skriva ut sin smärta är en konst men i vardagen så kan din konst vändas emot dig. Människor undrar, frågar, ifrågasätter istället för att bara låta det vara. Skriven text som formar meningar som försöker spegla ibland en känsla, en tanke, något stort eller litet.

Jag kanske borde stänga ner allt. Och låta mitt skrivande få liv på ett annat plan. Att ha en publik som läser är ett måste. Att skriva en dagbok för mina egna ögon är inget jag är intresserad av. En konstnär är alltid hungrig på bekräftelsen. Det är vårt kvitto. Så är det. Mitt tangentbord är min pensel, mitt piano.

Går hem från jobbet med trötta hungriga barn i hälarna. Regnet piskar ansiktet och i en pälsjacka som inte alls är varm nog. Jag känner mig så ful denna årstid. Jag var snyggare förra vintern. Men då hade jag förvisso bil. Ville vara rolig på nyår och färgade håret rosa men nu när det tvättats ur och är typ orange? Nu är det inte alls roligt. Men nu har jag gjort det och kan sluta pilla på den hårfärgen varje gång jag är på h&m.

Jag har också en svacka på gymmet och har haft i en månad. Alla poddar är jobbiga i öronen. Alla låtar tjatiga. Har hörlurar men inget ljud på. Stirrar rakt ut och lyssnar på min andning. Glömmer bort tystnaden. Bara finns. Vad skönt tänker ni. Obehagligt säger jag. Hemskt. Men ni vet ju hur jag är. Jag går ju till gymmet ändå. Kommer aldrig bli årets träningsprofil eller träningsblogg men i mina egna ögon är jag fan allt. När det kommer till träning är jag grym. Det måste jag ge mig själv.

New year. Old me.

2019-01-08 22:25
Från priscillamutumba

Oj vad jag saknar att skriva. Jag saknar er mina fina vänner fast jag typ pratar med mig själv härinne. Förutom ett par underbara individer som tar sig tid i denna stressiga tillvaron, ni är guld, jag har nämligen aldrig gjort det för någon. Hade ett långt samtal med en ”främling” någon jag aldrig träffat men som känns som en själsyster. Jag tror att jag har en hel del själsystrar här inne. Ni som vet men inte behöver säga så mycket. Ni känns som ett varmt skönt duntäcke överin sargade kropp.

Jag har en sånt stort sår inom mig. Jag bär på en stor själslig sorg. Den är säkert till viss del medfödd men blev nog djupare i barndomen. Mitt vuxna liv speglar min barndom och jag ser ju tydliga mönster som upprepar sig om och om igen. Det är precis NU som en terapibehandling skulle sitta. Jag kollade upp det och fick konsultation. Efter snabb bedömning så behöver jag gå minst tre gånger i veckan och det kostar 700kr gången oavsett om Du avbokar. Det är 2100 i veckan. Drygt 8400:- i månaden. Som en hyra typ.
Perfekt.

2018 var ändå inte ett vidrigt år fast jag i princip förlorade allt. Jag lever ju fortfarande och jag packade ner allt julpynt fint i en kartong. Till nästa år.



Min treåring är helt jävla omöjlig. Han är arg som fan. Han tror att han bestämer. Han ber mig vara tyst. Jag pratar inte med dig. Åk till Skåne. Min syster har flyttat till Skåne och han skrek det till henne nån vecka innan hon flytta så nu tror han att han har någon superkraft att människor flyttar när han spänner ögonen och ber om det. Han vaknar upp runt 23 tiden och är vaken typ 3. På morgonen står han bara att storbölar. Jag med.

Nu är det jul igen.

2018-12-08 09:33
Från priscillamutumba

Tänker att i År ska jag varken köpa vinterskor eller vinterjacka, samma som förra året och året innan det. Det blir jättebra. I år har jag lagt pengar på julgranen och julpynt då jag slängde allt förra året som jag kanske har berättat? Men det känns bra som ett tecken på tillfrisknande ändå. Besatt av min gran och av vita julgranskulor. Och har sparat alla lådor och boxar för att packa ner fint sen, då det kommer en jul igen nästa år och tanken gör mig INTE panikslagen. Så tacksam för det.

Kvinnor vs kvinnor

2018-12-06 22:09
Från priscillamutumba

Alltså får jag fråga en grej. Kvinnor ska ju stötta kvinnor osv. Det vet jag och Gudarna vet att det gör jag. MEN träningsprofiler på Instagram som har opererat sin mage och rumpa och förvisso kör hårt på gymmet men liksom berättar inte att de åkt utomlands och har opererat sig utan låtsas att det är hård träning som ligger bakom drömkroppen - VAD TYCKER VI OM DET?! Alltså jag vet jag vet, alla gör som man vill och man ska inte lägga sig i men Gudarna vet att vi kvinnor klankar ner på oss själva SÅ mycket och vi gör 1000 squats och plankan o mankan men nä vi får inte dessa resultat och så tittar man på dessa bilder och BA LIVET ÄR ORÄTTVIST. Eller ännu värre man hatar sin genetik. Sin mamma för att man ärv slapp hud som inte drar ihop sig eller rumpan som vägrar växa. När dessa tjejer har tagit lite extra hjälp under kniven - vilket är heeeelt okej! Men ska man då va en träningsprofil? Tycker det är orättvist. Men fan vet jag jag är nog bara bitter för attjC aldrig kommer ha rådish att göra såna ingrepp. man ska ba låta dessa kvinnor va va? Kvinnor ska lyfta kvinnor. Så va det. Även om andra drunknar?

Från mörkret.

2018-12-05 12:34
Från priscillamutumba

Solen har inte skinigt ? Heter det så. Solen har inte skent? Solen har inte skönigt. Solen har skint?

Skitsamma. Den har inte LYST på länge men idag gör den det. Den värmer mitt ansikte och det svider till av alla tårar som runnit denna morgon.

Den känns som ett tecken.

Allt gör så ont

Ett steg i taget.

2018-11-19 20:23
Från priscillamutumba

Jag besökte min gamla arbetsplats idag på grund av att ett möte hölls där och jag såg fram mot det. Fick så fint välkomnande och massa kramar så jag var nog uppskattad och omtyckt trots allt. Men väl på plats kunde mina sinnen ändå inte låta bli att väckas till liv. Platser jag stått på. Vägen jag gått hem och tillbaka. Den långa bussresan hem i mörkret. Hopplösheten. Det har inte alls med mitt arbete att göra men det var just där för ett år sedan som jag mådde så extremt dåligt. Sorgen som spred sig i min kropp och som gjorde mig förlamad. Känslan av att inte orka mer. Hur orkade jag? Jag minns tillbaka ett år och jag förstår inte. Hur orkade jag? Vad fick mig att fortsätta. Jag mådde så så så dåligt.

Jag kom hem idag som en liten fågelunge. La mig i soffan som för ett år sedan och bara grät. Jag känner mig starkare men bara jättelite. Det räknas nästan inte. Men jag mår bättre.

I år la jag ner alla halloween grejer i en påse och tänkte ”till nästa år”. Den tanken har jag inte tänkt på flera flera år. Det betyder att jag vill finnas nästa år. Det är stort.

Do it for the gram.

2018-11-04 15:07
Från priscillamutumba

Vet inte vilka jag är mest trött på instagram idag en söndag den 4 november. Tycker fan inte dessa ”perfect life perfect gram” konto är så vidriga längre. De är som att gå in i en vacker affär. Det är ett jobb, det är en verksamhet som bedrivs med hjälp av sponsorer. Vissa använder sig av sin kropp, hem eller varumärke. Nä just idag är det mycket andra konton så irriterar mig till tio tusen. Pallar inte ens gå in på det men det är bland annat konton som sitter på höga hästar och är som koran eller bibel med uppmaningar till folket. Instagram profeter kan vi kanske kalla dessa. Måste verkligen ta bort min instagram snart. Speciellt under PMS.

Blir ni ledsna om jag inte lägger upp bilder här?
Det känns inte som att det längre behövs. Förr så var det ju stress med en perfekt bild mellan styckena. Perfekta bilder finns på instagram.

Jag ska göra dig stolt.

2018-10-15 21:09
Från priscillamutumba

Ni är fantastiska, ni som läser och framför allt ni som kommenterar. Vill ba swisha er en hundring var. Era ord går rakt igenom mig in i mitt hjärta. Ibland går jag in här försöker skriva, det går inte och då löser jag bland era kommentarer och så släpper det.

Idag var Martin och jag på Damians skola och berättade om våra yrken. När jag föreslog det så såg Dami lite glad ut när jag sa att pappa kunde följa med - överlycklig! Imorse var han så nervös. Han ba vad ska du ha på dig? Snälla kan du kamma dig? Öööh. Alltså jag hade inte hunnit fixa håret, softa.

Stoltheten var så stor och speciellt när hans fotbollspelare till pappa pratade. Vilken dröm. Tänk om min pappa varit en känd fotbollsspelare som alla ens klasskamrater samlades runt när vi var klara. Hans stolta glada anzikt blir ett minne för livet. Själv så fick man sätta upp håret i en stram knut och låtsas vara normal. Frågade om jag fick twerka när jag pratar klart. Paniken i hans ögon. Hoppas jag kan göra dig stolt en dag min pojke. Vill också att du ska kolla på mig och ba wow. Om inte annat så kommer dina kompisar kolla på mig och säga wow om några år SKOJA!


Är ändå ganska stolt över den jag blivit. Speciellt det senaste året har jag utvecklats mer. Lärt mig twerka till exempel.

Blondin till Blondin

2018-10-13 10:38
Från priscillamutumba

Har slutat läsa blondinbellas blogg. Klarar inte av det längre. För mycket framgång för mig just nu. Jag är väl en bitter människa och så får det vara just nu. Inte bitter, bitter men a lite bitter är man ju så är det. Jag har blivit bättre på att lyssna på min kropp och sinne och inte plåga mig genom vissa bloggar, instagramflöden eller YouTubes. Allt är som gör mig glad är bra, resten måste bort. Följde en tjej men när hon blev gravid klarade jag inte av det längre. Måste varit mina äggstockar som blev bittra.

Ibland undrar jag om ni gillar mig för att jag är EXAKT som Blondinbella, fast tvärtom. Inga miljoner på kontot, trött på livet och allmänt labil. Vi har båda adhd, så hiiiiimla härligt att se hur vi påverkas så olika av det och hur hon vänt det till sin fördel och jag, aaaa jag är jag. Jag svettas som en gris på nätterna. Får upp på nätterna och lägga handduk och byta kläder osv. Fick ett breakdown också efter senaste besöket hos frisören. Suttit still så länge så alla känslorna kom och tog mig. Så kan det bli.

Nej men jag vet att det är inte därför ni läser. Ni är många som berättar att ni inspireras och jag tappar hakan varje gång. Att ni tycker jag är lika fantastisk och grym som BB. Okej det sista la jag till själv. Ni är fantastiska som läser.

En dag ska vi alla dö.

2018-09-30 09:31
Från priscillamutumba

Vaknade för en timme sen av att jag grät. Ingen mardröm eller så bara som en magsjuka som behövde lämna min kropp. Fast genom mina ögon. Har hulkgråtit i en timme utan någon aning om det är av sorg eller lycka. Skam eller mod. Förakt eller beundran. Sorg eller lycka. Det var bara tvunget att lämna min kropp och själ. Det är nog resultatet av att hålla ihop bita ihop kämpa kämpa. Det sipprar ur.

Jag vill skriva en sak. Och nu kommer det låta sjukt dramatiskt och jag menar nog inget speciellt med det men vill att det ska vara skrivet. Är det skrivet lever det kvar för evigt. Så är det. Och vi vet ju inte när vi ska lämna denna jord. En dödlig sjukdom kan vänta runt hörnet. En olycka kan släcka någons liv. Det gäller oss alla. Och de som blir kvar är de som lider och i många fall söker de så mycket svar och tröst i sin djupa sorg. Kommer ju inte skriva ett testamente för det finns inte ett shit att ärva. Förutom mina väskor men dom ska ner med mig i graven. Ska ha dom i himlen hundra prolle.
Jag vill att de som jag lämnar efter mig ska finna tröst i att jordelivet har varit en extrem påfrestning för mig. Det finns stora perioder kanske år som jag levt för att andra vill att jag ska leva. Jag kommer aldrig ge mig för jag är tydligen en stark envis MF men den dagen jag inte längre finns vill jag att de som lämnas kvar i sorgen ska finna tröst i att jag kommer att finna lugn och ro. Jag kommer att vila. Vila från mina hjärnspöken demoner allt det där inom mig som jag dagligen behöver fightas med som gör att jag inte fullt ut kan leva mitt liv och se hur vackert och fint det är att leva. Jag kommer få ro och jag kommer kanske kunna göra allt det där som jag inte kan göra här. Jag vill att ni ska veta att jag kommer att vila från extremt tung sjukdom som inte syns utanpå mig men jag blöder, jag lider. Ibland mer. Ibland mindre. Jag är ju en Eminem tjej och han pratar ofta i sina texter om sin död och denna biten har alltid landat i mig och jag hoppas att den en dag kan berätta något för någon. Vi ska ju alla dö, så är det ju.


And when I'm gone, just carry on, don't mourn
Rejoice every time you hear the sound of my voice
Just know that I'm looking down on you smiling
And I didn't feel a thang
So, baby, don't feel no pain, just smile back.

I believe in the kindness of strangers.

2018-09-25 07:04
Från priscillamutumba

Jag har fått så mycket kärlek från er den senaste tiden. Det är som att ni alla har ringt varandra och bestämt att ni ska lyfta mig på ett helt magiskt sätt. En så vacker tjej gav mig ett armband där det stod ”stay strong ” och jag har det på mig varje dag. Älskar att det står stay och inte be. Stay liksom berättar att jag redan ÄR stark och att jag ska fortsätta så. Jag känner mig stark. Starkare än vad jag någonsin varit. Inte varje dag såklart. Men jag beundrar den enorma styrkan vi kvinnor besitter och som är ett arv från våra mödrar. Vi är även vi ett diskriminerat släkte som har fått kriga för vår plats i samhället. När jag inte längre orkat gå är det min modernistiskt som har kickat in, likt känslan när krystningarna sätter igång och man liksom gör det man var född till att göra. Ge allt och lite till. Och inte bara för mina barn. Även för min egen skull. Har alltid hatat att vara kvinna. Har tyckt att en kvinna kommer till denna värld för att tjäna andra, ta skit, förlåta, steka köttbullar och vara glad. Men så kom jag på. Efter 33 år. Att året är 2018. Och att det är jag och jag bara jag som bestämmer vad jag kom hit för att göra.

Jag vill säga att jag är så tacksam. Till er. Alla ni som tar er tiden att skriva till mig. Ni som skriver här inne när det ekar. Och även ni. Ni dom läser i det tysta.

Ett vackert hem.

2018-09-20 22:11
Från priscillamutumba

Jag har äntligen gjort fint i mina pojkars sovrum. Äntligen är våningssängen på plats. Mina vänner och min syster byggde den medans jag lagade mat. Köpte en matta, små lampor och ska sätta upp en stor tavla där inne sen är det klart. Så bra gjort av mig. Jag kämpar och krigar med att försöka skapa ett nice hem till oss. Det är inte lätt när man är helt kass på inredning. Vet vad jag gillar och inte men sämst på att kombinera och liksom ”få till det”. Så många gånger jag startat upp och försökt men gett upp. Det suraste är ju när man ba det får kosta vad det kostar och köper hem nåt fett dyrt som är helt fel. Händer mig helatin.

Jag har fullt med växter här hemma och min mamma var så STOLT när hon var här. Hon hoppade typ jämfota och ba DINA VÄXTER ÄR SÅ FINA! Jag tror att det ändå är ett sunt tecken på bra energi och att jag faktiskt har börjat ta hand om mitt hem.

Gud, nu ville jag lägga upp en fin bild här. Kanske bilder på växterna eller pojkarnas rum men det finns det ju såklart inte. Bästa bloggaren. Årets nykomling typ.

Nej nu är vi glada för att jag skriver.

Bröder och systrar.

2018-09-13 18:46
Från priscillamutumba

Omg nu lät det som att jag var med i en tonårsfilm och fick huvet nertryckt i en toastol, inte riktigt så. Men visst märker jag Nu när jag lämnat hur jag dagligen ändå utsattes för... ja mobbing. Vuxenmobbning. Människor som inte gillade mig, hade åsikter om mig och hade roligt på min bekostnad. Tystnad när jag kom in i rummet. Om jag sa något eller föreslog så ignorerades det. Hälsade inte. Menande blickar mot varandra. Sanningen är att så här har alltid någon behandlat mig. Det finns alltid någon som inte gillar mig. Som vägrar ge mig en chans. Som bara har bestämt sig. Och jag har inte låtit det bryta ner mig men så bröt det ner mig iallafall. Efter att jag slutat på jobbet så sov jag såå mycket. Grät en massa också. Ändå var det bara en sån liten del av mitt liv. Men nu i efterhand så märker jag ju att det blev min vardag och det påverkade mig mer än vad jag ville erkänna. Jag märkte av det lite varje dag tills jag helt plötsligt såg det så tydligt. Och då blev jag förvånad av hur länge det faktiskt pågått och i vilken stor omfattning.

Jag känner att jag överlag har varit så tolerant mot människor och ursäktat mig själv för så mycket. Jag har pratat skit om mig själv och idiotförklarat mig själv om och om igen. Kanske för att jag så görna har velat bli omtyckt och när jag har märkt att någon har svårt för mig måste jag trycka ner mig själv till den grad att jag blir accepterad. Blir jag missförstod så vill jag så rätta till det och kompensera genom att visa mina svagheter och trycka på dessa. Dumma dumma jag har bara gjort att människor skrattat åt mig istället för med mig och det gör så ont att jag gör så här mot mig själv. Och jag tror att det faktiskt har funkat många gånger i mitt liv. Jag har blivit en i gänget för att jag är ”skön” osv.


Jag pallar verkligen inte gå in på religion och grejer för det är ju så FEL. Men när någon är djupt troende så känner jag genast ett slags förtroende för denna någon. Jag känner att vi förenas i vår tro oavsett om det är kristen eller inom islam eller hindu osv. Jag tror att vi har samma värdering i att vara snälla mot varandra osv. Och det gör mig därför extra besviken att bli mobbad av religösa människor. Så får jag tycka och det måste jag få uttrycka.


Jag vill verkligen lära mig av denna tid och inte ge människor rätten att behandla mig som skit och då måste jag seriöst sluta behandla mig självsom skit.

Lever och lär.

2018-09-11 21:21
Från priscillamutumba

Jag saknar er mina älsklingar. Exakt er två som saknar mig. Trasdockans dag var sjukt bra uppstyrt av min gamla vän Alexander. Minns ni när jag hängde med honom på events och överallt. En helt ny värld som öppnades och eftersom jag kände honom så kände alla mig. Än idag kommer det fram typ kändisar och kramar mig och frågar efter barnen. Dom tror ju att jag är lite känd. Men icke sa Nicke.

Men det var ett viktigt event och jag fick känna på trasdockan som en symbol för en precis sån jag själv är.

Haft ett par låga dagar nu. Så svårt att formulera mig dessa dagar. Vill vara ärlig och göra en punktlista för allt som inte står rätt till. Men jag trivs som faaaaan på mitt nya jobb och inser att jag varit mobbad på min gamla arbetsplats det kanske jag kanske jag berättat innan? Om inte ska jag berätta om det??

En trasdocka.

2018-08-24 21:39
Från priscillamutumba

Imorgon ska jag gå på ett event för trasdockans dag och det ser jag fram emot. Kommer dra med mig båda barnen och gå för lilla Priscillas skull så är det

En ny människa

2018-08-22 20:23
Från priscillamutumba

Ufft. Måste lägga mig tidigare, eller alltså det är inte mitt problem för det är sällan jag är uppe längre än 23. Runt 22 lägger jag mig och tycker ändå det är helt ok. Men att vakna är katastrof. Vill vara en morgonmänniska som går upp och yogar en 20 min innan alla andra vaknar, men det komme typ aldrig hända. Men vill gå upp i lagom tid så jag slipper SPRINGA till skolan med Damian. Idag Fick jag en så sne blick av En lärare för att han var 3 min sen. Ville skrika JAG GÖR MIG BÄSTA! Och sen fick han en fucking PRICK! Fan sitter den pricken? Inte i registret väl? Det är ju ett sätt att straffa föräldrarna jag fattar det. Men ändå. Det är tvåan inte militären. Men jag fattar jag fattar. Jag gör ju inte ens mitt bästa. Jag ligger och snozar för länge och sen myser jag med barnen fett länge innan jag får eld i röven. 8.10 ska Damian vara på plats. Det är typ mitt i natten.

Damian är underbar men hans nya grej är att inte lyssna på vad jag säger utan jag måste repetera det 10 gånger samma sak. Oftast är jag på språng men ibland stannar jag upp och kollar på honom medans han inte gör som jag säger man ba WTF?

Jag vill bli en person som alltid kommer 10 min innan utsatt tid. Ska verkligen öva och göra allt för att bli den. Brukar be min syster räkna ut hur dags jag måste gå upp och när jag måste gå hemifrån. Är ju ej kapabel till den ekvationen själv. Tycker det säger så mycket om en människa som alltid är sen. Sen slarvig respektlös noll koll osv osv. Någon som alltid är i tid känns mer pålitlig. Man kan räkna med den liksom.

Jag tror på att man kan bli exakt den människan man vill bli. Det är bara att öva och öva. Man ska inte ge upp och tänka nä men jag e sån o sån, har alltid varit så eller så. Vi behöver bara nya vanor och mönster och sen blir vi nya människor.

Vem skulle kunna tro att Priscilla 13 år skulle bli en gymtjej. Inte min gympalärare iallafall.

En rosa väska.

2018-08-20 20:52
Från priscillamutumba

Det var så himla länge sen jag var lycklig. Genuint lycklig. Och ja, jag vet att servar en känsla och att många kan välja att må bra. Jag kan inte det varje dag. Jag är vissa dagar helt styrd av mina inre demoner och dessa dagar blir inte roliga. Men jag försöker verkligen tillämpa alla slags metoder för att uppskatta det lilla. Jag försööööker numera ha en positiv känsla i mitt liv. Jag vill må bra. Jag försöker varje dag. Jag ber inte om mycket. Vill inte ha något mer än lugn och ro. Men det vore så roligt att vara lycklig ett tag. Varför får inte jag vara det? Det känns så orättvist ibland.

Idag började min lilla ungerska medborgare tvåan. Tvåan känns så stort. Inte förskolan. Inte ettan utan tvåan. Som vanligt helt blödig av att se alla ryggsäckar och pedagoger. Min Damian var förväntansfull och glad.

På tal om ryggsäck så köpte vi en ny cool som reflekterar olika färger. Mitt på så var det ett stort rosa märke och hela väskan reflekterar mest i rosa. Jag har ju verkligen inte varit den som på något sätt predikat om flick- och pojkfärger. Men självfallet reflekterar samhället det även om Damian vet att alla får ha på sig vad man vill och vilken färg man vill. Tyckte det var coolt att han valde den väskan men sa ändå (för min egen skull för jag orkar verkligen inte att han om en vecka inte vill ha den väskan på sig). Då sa jag, det kan vara så att någon kommer påpeka att du har en rosa väska Damian och då måste du stå upp för din väska. - det ska jag mamma! Jag ska säga att alla färger är okey och att jag älskar min väska. Bra! Du ska bära den med stolthet och ingen får vara dum mot den. Ska lära min pojke att försvara sig och färgen rosa alla dagar i veckan.

Inspotjejen.

2018-08-16 20:58
Från priscillamutumba

Jag önskar jag hade miljoner eller en massa jävla tusen iallafall då hade jag gjort om hela mitt hem. Sitter dagligen och googlar på inspo till varje rum och det enda som hindrar mig är typ pengar. Vill göra om allt. Vill göra fint. Hemtrevligt. Vill inte hata mitt hem, vill älska det. Med små små steg säger alla men då tappar jag intresset. Har aldrig bott i en lägenhet som jag älskat allt. Tvärtom så har alltid all inredning varit fel. Det har aldrig varit jag. Mitt hem har speglat mig. Kaos. Ingen stil. Försökt härma någon men misslyckats. Försökt få det fint men inte lyckats. Nån dag. Om Gud vill.

Copycats.

2018-08-13 21:07
Från priscillamutumba

Tänker på att jag vill köpa mig en tv till sovrummet. Jag är en riktig ”ligga i sängen hela dagen” person. Det bästa jag vet är att spendera en hel dag i sängen. Äta, läsa, kolla film, sova och mysa där. Vi gjorde sånt jätteofta hela min barndom. Ibland bara syrran och jag men oftast mamma också och så kom pappa och la sig vid våra fötter när vi inte använde honom som butler och fick hämta och plocka undan från oss. Bästa var ju när man inte behövde byta om till pyjamas när man skulle gå och lägga sig för den var ju redan på hhhhhh.
Dessa småbarnsår har ju berövat mig på det mesta men bland annat även denna underbara hobby. Ska nog ta tillbaka den.

Denna bild kommer alltid påminna mig om kanske sommarens sämsta idé att åka till en badplats som låg 1,5h långt bort för att komma fram vi knäppte denna bild och sen började pojkarna bråka så mycket att jag packade ihop oss och åkte hem. Vi var där seriöst i max 10 minuter. 1,5 h hem. Kommunalt.

Har en sådan stor längtan att åka till Skåne igen. Saknar mina föräldrar så det gör ont. På äldre dar har jag svårare att ty mig till dem när jag mår dåligt. Speciellt då min situation inte har en konkret lösning och det enda de kan göra är att titta på när deras dotter gå sönder om och om igen. Hemskt.

KKW KAFFEKOPP.

2018-08-09 21:12
Från priscillamutumba

Jag har ju lagt av med naglar och jag tror jag gillar det. Vill inte ens ha lack över. Rensar nagelband och håller det kort kort. Det känns ”jag” men ändå är långa naglar så ”jag” också. Jag är nog båda. Kim har ju aldrig långa naglar. Det är lite otippat faktiskt. Blir alltid chockad när jag ser hennes händer. Jag älskar Kim och det är så många som har svårt att acceptera det. Hon är definitionen av ytlig för många, men mig har hon räddat livet på många kvällar. Hon har seriöst inspirerat mig när jag haft noll livslust har ju hennes ytlighet, hennes långa hår, perfekta smink väckt något i mig. Kanske också för att hon är en svartskalle och man kan inspireras av henne och försööööka efterlikna lite. Hon ger mig lust att fortsätta sminka mig, locka håret, leta upp det där halsbandet osv osv, när jag varit som mest nere. Och därav min enorma kärlek till henne. Yta yta yta yta har räddat mig från det djupa helvetet jag hamnar i. Kontrasten är allt och hjärnan fattar noll när den helt plötsligt blir besatt av att hitta ett nude läppstift. Den ba wtf aha ok.

Det samma gäller kaffe. Kaffe har seriöst ibland varit den enda anledning till att jag tagit mig upp vissa morgnar. När ångesten sköljt över mig och hopplösheten växer i själen och börjar ta över kroppen i form av panik, har tanken på den första klunken av kaffet fått mig att gå upp och sätta på bryggaren och sedan har dagen, rutiner osv fått mig att rulla vidare.
På kvällar laddade jag maskinen och längtade efter morgondagen då jag skulle få slå på den och den skulle börja puttra. Den känslan gick jag och la mig med och under riktigt mörka tider höll detta mig flytande. När själen lider och skriker sätter överlevnadsinstinkter in och den grabbar tag i allt som går för att hålla fast. Tror många planerar in roliga saker och resor på samma sätt. Jag har inte haft samma möjlighet så mina sinnen har fåtr bli mina flytvästar när jag inte orkat simma mot vågorna längre.

Din bästa vän.

2018-08-08 22:06
Från priscillamutumba

Jag ser mig själv i mina barn och det gör verkligen att jag lär känna mig själv på djupet. Att älska sina barn villkorslöst gör ju att man försöker ser deras brister som allt annat än brister. När ungen är jobbig säger man att han är envis, bestämd, vet Vad han vill = fett jobbig. Tänk om man kunde se sina egna brister på samma sätt. Jag ser hur Damian ibland kör rakt in i väggen precis som jag gjorde i hans ålder. Jag vill dra av mig håret ibland men så kan jag ändå tänka tillbaka och tänka på hur jag var precis likadan mot min egen mamma och hon drog av sig håret stackarn. Försöker verkligen göra om och göra rätt. Det är inte lätt. Jag orkar inte varje gång. Långt ifrån. Det är sån hårfin gräns också, att försöka hitta honom där jag förlorar honom och sen jobba tillbaka honom. Det kan få motsatt effekt, att han blir värre och mer tramsig och omöjlig. Men ibland lyckas jag. Jag får honom att öppna upp sig. Beskriva exakt vad som är fel och känns jobbigt. Vi pratar om det. Jag beskriver liknade situationer jag varit i. Jag ställer frågor. Oftast slutar det med tårar från hans sida. Från mig också. Jag vet ju hur det känns. När alla känslor blir negativa och det går inte att vända. Det slutar med att vi kramas och skrattar. Jag beskriver min kärlek till honom. Ger honom all bekräftelse han kan få. Berättar hans brister men hur HAN äger sina brister och Kan ändra på dem. Han är sååå fin, sååå klok. Tar med sig upplevelsen. Blir klokare av den. Glömmer inte den och berättar hur han använder sig av tekniker i andra situationer. Inte ofta, men ibland lyckas jag. Och jag blir hans bästa bästa vän.

Framgångssagan.

2018-08-06 20:36
Från priscillamutumba

Jag betraktar ofta min spegelbild nu förtiden. Eller jag för det i perioder. Blir besatt av näsan eller läpparna just är det kinderna. Det känns som att jag behöver ett LYFT. Åldern har kommit och tagit mig hundra prolle, men inte så mycket åldern även alla i år depression och psykisk ohälsa ser jag i mitt ansikte. Ju mer jag sminkar desto värre ser det ut. Eller så kanske det bara känns så nu. Tänker att det nog är bra för de med psykisk ohälsa att inte bli framgångsrika. Tror att tomheten känns värre då. När man sitter där och kollar runt på allt fint man har. Allt man kan göra. Hur alla avundas och hyllar. Men ingenting har egentligen ett värde och känslan i din kropp har inget pris. Den måste du leva med. Möjligtvis hjälper droger i perioder och är du framgångsrik har du gått om sånt. Vi fattiga får nöja oss med en cigg på balkongen. Vi lever kanske fortfarande med drömmar och mål. Vissa har slocknat och andra kommer vi aldrig någonsin att nå MEN hoppet om att nå en dröm, checka av något på en fet lista osv gör att vi kämpar vidare. Vi vågar tro på att det blir bättre, kanske. Vi kanske får ro. Kanske om jag förverkliga mig själv så blir jag lycklig tills slut. Nej det blir ju inte så. Ju mer vi uppnår, ju mer vi har. Desto större blir klyftan. Desto mer inser vi att känslan i din kropp, inom dig, den går aldrig bort.

Sommarlovet är slut.

2018-08-06 09:01
Från priscillamutumba

Jag är utan tvekan på en ny plats i livet, kan inte säga den är bättre än den jag var på. Den är mer ensam och jag måste finna styrka dagligen. Innan hämtade jag visserligen styrka då med men kunde glida på vardagsvågen. Tryggt allt var som det alltid varit. Inget nytt. Inget oväntat. Inget läskigt.

Är verkligen TACKSAM till tusen för denna sommaren. Denna värmen och alla solstrålar som värmt mina blöta kinder. Att mina barn dagligen har kunnat roa sig med bad och lek trots allt. Jag kan bara be och hoppas att de haft en oförglömlig sommar att minnas.

Det absolut enda jag önskar mig nu är, lugn och ro. Jag tänker skapa det.

Okej.

2018-07-30 22:24
Från priscillamutumba

Okej.

Nummer 1. Damian har velat ha på sig höst och vinterkläder hela sommaren. Åtta av tio dagar så bråkar vi då han bönar och ber om att då ha på sig jeans och tjocka luvtröjor. Ibland kommer han ut helt påklädd och vägrar byta om. Han ba, jag lovar mamma jag kommer inte bli varm.

Nummer 2. Alltså min mage är sååå uppsvälld. Är det hettan? Och jag vet att ni på instagram ändå ser min mage i bra ljus, filter osv. Men alltså IRL ser det ut som att jag aldrig satt en fot på ett gym. Det är okej. Jag är ändå snällare mot mig själv nu för tiden och mår inte speciellt dåligt över det men ändå, wtf?

Nummer 3. Nu försvann mina naglar. Jag måste eliminera stress i min vardag och naglarna är fan stress. Så fort utväxten börjar skymta så börjas det. Boka tid. Fixa barnvakt. Allt ska klaffa. Osv osv. Det blir också lättare att spela gitarr. Men fan va fula mina händer är nu. Prinskorvar.

Nummer 4. Snart börjar jag jobba. Och jag har ju bytt tjänst så nu är jag varken på samma plats eller arbetsuppgifter.

Nummer 5. Jag kommer inte kunna träna lika mycket som jag brukar och det känns jobbigt. Träning är kopplat till min ångest och mitt kontrollbehov. Jag har tänkt ibland att om jag inte skulle få träna skulle jag förmodligen gråta och göra det i smyg. Att se andra träna och inte få träna själv skapar också en jobbig känsla inom mig. Inte grov. På EN skala 1-10 en 7:a. Kanske är grovt ändå. Men det är inte helt bra att vara så besatt av sin träning som jag är. Så jag måste kanske genomgå det?

Nummer 5. Jag har läst böcker denna sommaren. Är inne på min fjärde och fler ska det bli.



CryBaby

2018-07-29 21:47
Från priscillamutumba

Idag har jag gråtit flera gånger. Försöker tänka på att inte rynka pannan så mycket när jag gråter och gråta med slät panna. Har ju inte mycket skrattrynkor och det är ju tack vare att livet inte varit så roligt hittills. Men gör ändå nåt konstigt med pannan när jag gråter. Den blir som en kanelbulle. Rensade mitt skafferi imorse och direkt efter grät jag en timme. Blir så ledsen över hur jag har levt och hur det känns som att folk runt mig tittat på medans jag ruttnat I min egen skit. Och det gör mig ledsen. Förlåter mig för att jag inte räddat mig själv, jag har inte kunnat.

Har en sådan sjuk lust att träffa nya människor. Som att jag vill vara ett vitt papper och berätta min historia med nya ord.

Sedan lyssnade jag på tre låtar som gör ont. Tog mig genom dom. Grät igen. Och nu gråter jag igen. En sån dag idag.

Summer of the 18.

2018-07-29 07:20
Från priscillamutumba

Hej A, här är jag.
Om ni vill ha mig nu kan ni få mig så lätt. Det är bara att kommentera så kommer jag likt en ettrig chiwuawua, omg stavas det så ser jättekonstigt ut.
Den här sommaren, wow. Vädret är ju helt sjukt. Sommaren 2018. När jag sov på soffan, med balkongdörren öppen och en liten handduk över de privata delarna. Inatt sov vi alla dåligt. Klibbigt och varmt. 06.00 väckte åskan mig. Så idag blir det en hemmadag och jag ska städa rensa kasta osv.

Jag har skrivit på bloggen, men inte publicerat. Det har varit så naket och riktigt personligt. Det är farligt när man genomgår något. Man kan inte stå för allt man skriver även om man känner just så just då.

Ni ba,genomgår du något? Nähääää. Det gör jag alltid. Ja det stämmer. Kämpar ju med min kroniska ångest osv. Men genomgår kanske det värsta tiden i mitt liv just nu. Fast det tror man ju alltid. Tills det blir värre. Man ba oho.

Saknar er.

Tillbaka på ruta ett.

2018-07-04 22:52
Från priscillamutumba

Gud vad jag saknat att blogga nu i ett par dagar. Då har bloggen kastat ut mig och jag får jiddra med lösenord och det blir som att knäcka da Vinci koden för att komma in i sin egen jävla blogg. Ufft. Sånt kan verkligen få mig att antingen bli ännu mer motiverad och att blogga blir plötsligt på liv och död, men då kan det bli så intensivt att jag blir avtänd och förbannad på hela grejen.

Min utredning kom till sitt slut och jag fick svar svart på vitt att min gamla diagnos ADHD kvarstår, mer än någonsin. Men jag har inte Borderline. Så jag blir inte beviljad DBT. Kändes som att vara med i Idol. Du går tyvärr INTE vidare MEN you are still in the running to become america's next top model osv.
Fan då, jag som tyckte en molnen skingrades och jag började förstå och se mönster i mitt beteende osv. Men jag är tydligen inte tillräckligt destruktiv men JAG personligen tror definitivt att jag har borderline drag och jag kommer använda mig av tekniker för att hantera detta. Ändå. Läkarna tror min dåliga självbild beror på adhd, trauma samt min sexiga hjärnskada. Nja. Jag tror det ligger djupare än så.
Min sårbarhet och posttraumatisk stress som dom säger att jag lider av är rester från barndomen och de trauman jag utsatts för. Så Kan det gå.
Så mycket tid och energi och TÅRAR under denna långa utredning. För att komma fram till inget nytt och som ett brev på posten kom ångesten idag och kramade om mig hårt.


En sån som slutar med allt.

2018-06-17 21:46
Från priscillamutumba

Hey Y. Jag skriver för dig min fina.

Jag tänker på alla er som jag hitta över min blogg. Inte bara ni som kommit fram men även ni som blivit mina vänner. Som jag på något sätt hjälpt och ni hjälpt mig. Det känns så stort. För många år sedan skrev jag med en mamma som hade en dotter som skadade sig. Hon bad om råd och stöd och det gav jag. Jag har stöttat människor genom uppbrott med sitt livs kärlek till cv och personligt brev och träning och kost. Att någon sträcker ut en hand till mig och att jag får stötta är magiskt för mig. I believe in the kindness of strangers. Jag gör verkligen det, trots all ondska där ute. Att få krama och hålla om en syster som jag aldrig tidigare träffat men som möter mig själsligt är mäktigt. Så äre ju.

Jag hittade porträtt funktionen på min mobil och blev helt lyrisk. Många som har visat mig den men har inte haft intresset tydligen men idag hittade jag den själv.
Som en systemkamera ju. Ligger raklång på soffan nu och klämmer ur mig ord. Jag är ju tydligen en sån människa som måste tvinga mig själv till typ allt möjligt.
Alltså jag minns hur frustrerade mina föräldrar var där nån gång när jag var 13-14. Var inte speciellt duktig i skolan. Tröttnade på all intressen. Slutade sjunga för det var inte kul. Ville sluta på konståkning. Slutade spela gitarr. Ville inte göra NÅGONTING. Bara titta på tv och prata i telefon med min bästa kompis.
Och så är jag ju än idag. Fast värre för nu orkar jag inte ens ta tag i nåt. Sluta måla, slutade läsa, slutade blogga (blogga seriöst då 2-3 inlägg om dagen) slutade vilja saker. Slutade skriva min bok. Slutade med allt.
Det enda jag inte har slutat med är träningen, och det är jag så sjukt glad över. Det är det enda jag har. Och vad som än händer så har jag mina muskler och min fina kropp. Inte för att det betalar några skulder men det är alltid nåt.

för dig Y.

2018-06-14 21:44
Från priscillamutumba

Hey Y. Idag skriver jag för dej.

Har gjort en ganska stor förändring i mitt liv vilket har gjort mig SÅ TRÖTT. Att bara mentalt ta steget till att göra denna förändring krävde både ångestdämpande osv men jag gjorde det. Och när det var gjort ville jag aldrig mer ta ett steg tillbaka. Ändå river det inom mig med tusen frågor ”gör jag rätt, kommer jag att ångra mig osv osv” så att göra det sista i processen krävde sina tårar (som vanligt) men sen var det gjort och nu är jag SÅ TRÖTT. Sover som En Björn och somnar på soffan och ja, lite överallt. Och så är det närminnet som sviker mig så mycket. Minns så dåligt. Hjärnan har tagit skada så är det.

Jag känner för att fylla mina dagar med saker som gör mig gott. Har varit omringad av så mycket negativitet så länge att jag nu känner mig helt nedbruten av all energi som det tagit av mig. Försöker ta reda på vad som gör mig glad och göra det. Det inte alltid som det går eftersom jag har två barn och det är ju frustrerande när man väl VILL göra det och inte kan. Men vad ska man Göra. Så är det ju.

Men ibland blir jag så ledsen så ledsen så ledsen. Och jag försöker låta mig vara det. Det är okej att gråta osv. (Som vanligt) men känslan håller i sig så länge. Det river i själen och jag kommer inte ur det. All sorglig musik smeker min själ eller gör den mig mer ledsen, jag vet inte.