RSS - xml

Kontrollerades senast: 2019-08-10 20:53:00

Alexandra Graffner

Alexandragraffner blogg på Nouw

Pirr i magen.

2019-07-08 22:39
Från Alexandragraffner
8 juli 2019. Jag och resten av familjen befinner oss för tillfället i en lägenhet i Frankrike, vi landade i Nice vid lunch och möttes av 28 grader och sol. Fantastiskt. Sex handbagage, en incheckad väska och vi stannade vid kusten några timmar, filade fötterna på stenstränder och chockade håret med saltvatten innan vi tog oss vidare. Här spenderar vi måndag till måndag och dagarna ska fyllas av en härlig blandning mellan sol, bad, promenader, äventyr och lugn.

Det här är vecka två av min sommars tre semesterveckor. Tre veckor mittemellan två olika liv. Pirr i magen.

Söndagen den 30 juni avslutade jag min femtionde och sista vecka hos team Widmark, vilket år det har varit! Jag har lärt mig mer om mig själv än jag någonsin hade kunnat ana och jag åkte från gården modigare, starkare och tryggare. Med lite mer skinn på näsan och lite lugnare i mig själv och mina beslut men ändå med en liten oro i magen för vad som händer nu. Vem blir jag nu? Jag har jobbat med hästar på heltid i elva månader och två veckor, jag har fått se och uppleva flera fantastiska platser i Sverige och i övriga Europa. Jag har levt ifrån mina föräldrar och mina syskon, träffat kompisar betydligt mer sällan och känt mig ensam. Jag har fyllt en vacker anteckningsbok med känslor, tårar, skratt och beslutsångest. Jag har pratat timmar i telefon, skrattat och gråtit igen. Skrivit, ätit glass direkt ur förpackningen, skrivit lite till. Hatat mig själv och älskat mig själv. Velat sjunka genom jorden och velat dansa på molnen. Upp och ner, men jag är så otroligt tacksam för den här tiden. För att jag tog beslutet att jobba med hästar, att få se sporten från insidan och att få skapa min egen uppfattning av vad det innebär att arbeta med och i ridsporten gav mig en klarare bild av vad jag känner och vill. Mest av allt är jag oerhört glad och tacksam över att ha få jobbat för just familjen Widmark. Jag kunde inte drömt om en bättre anställning eller en bättre tid. TACK.

Förra veckan började med tre dagar av mormorsterapi, yoga, poolhäng, fika och massor av prat. Välbehövligt. Jag hann hem och vända på torsdagen för att sedan spendera fredag till söndag i Båstad där yoga blev till dans, poolhäng till pissregn, fika till pizza och prat till skriksång. En annan typ av terapi men nästan lika bra. Vi landar på svensk mark igen måndag eftermiddag och då börjar sista semesterveckan, en lugn sådan, innan jag påbörjar nästa äventyr...

...värnplikten! Från och med 22 juli 2019 och elva månader framåt hänger jag i Halmstad för att lära mig att bära gröna kläder. Nya äventyr väntar och jag är mer än laddad! Let's go!

Älskade Hillen.

2019-02-20 21:43
Från Alexandragraffner

Hennes mörka, vakna ögon möter mina blå.

Jag sträcker fram en lätt skakig hand, hon närmar sig och i samma stund som hon tar en tugga av det röda äpplet så svämmar jag över av känslor.

Älskade Hillen.

Hennes rosa, mjuka mule gnuggas mot min axel när jag kliar henne precis framför manken. Precis som vanligt.

Tårar och mer tårar. Tårar som betyder glädje och tårar som betyder sorg.

Älskade Hillen.

Det var så länge sedan sist vi träffades, jag och Hillen. Det blev en sådan påminnelse av vår resa och vår relation. En påminnelse av hur otroligt stor betydelse hon har för mig. Hon är helt enkelt fantastisk. Aldrig kommer jag få äran att värna om en sådan fantastisk individ igen. Hennes utstrålning, positivitet och att hon är så genuint snäll. Hur hon tog mig igenom åren som 14, 15 och 16. Älskade älskade Hillen.

Lite tankar en fredag, näst sista fredagen innan ett nytt kapitel.

2018-07-06 21:28
Från Alexandragraffner
Jag tittar tillbaka på gymnasiet. Vilken tid.

Åren mellan 15 och 18. Jag tittar på bilder från ettan och jag var så liten. Vi var så små, hela klassen. Plötsligt skiljs vi åt tre år senare och alla blommar åt olika håll.

Några går förutsedda vägar och andra tar en helt ny vändning. Alla har skapat en egen världsbild med ändå med inflytande av varandra och det är intressant. Jag gillar att iaktta, analysera, fundera och reflektera. Alla är så olika, alla vill så olika. Några säger att de vill en sak men ögonen säger något annat. Jag längtar efter att se vart de hamnar.

Jag vill spola fram tiden 10 år och se var vi är då. Är någon forskare? Blev läkaren läkare eller blev hon lärare? Har någon familj? Barn? Hund? Mår alla bra? Är någon framgångsrik entreprenör? Hur många har pluggat vidare? Hur många befinner sig på samma ruta som idag? Blev de vad de trodde de skulle bli? Kanske, kanske inte. Så konstigt och så häftigt.

Genom gymnasiet gick jag från Hillen, till Hillen och Pinnen, till Hillen, Pinnen och Allan, till Hillen och Pinnen, till Hillen, till Hillen och Lillen, till Lillen och Molgan, till Lillen, Molgan och Cloe, tillbaka till Molgan och Lillen, till bara Molgan. Och även Grasja, Bitch och Tintin har hunnit bo här. Och våra inackorderingskompisar såklart.

Så mycket som har hänt med mig och med allt runt omkring. Så mycket att landa i, att smälta. Människor kommer och går, vissa stannar. Andra inte. Vissa väljer jag att stanna, andra låter jag passera.

Något annat intressant är att man kan gå i samma klass med någon i tre år, för att de sista veckar upptäcka att wow. Vilken människa. Varför pratade jag inte med dig från början? Fast det är klart, personen i fråga var ju inte samma person i början. Och verkligen inte jag heller.

Jag har mått så bra, och jag har mått så dåligt. Perioder då ingen fattar någonting och böckerna känts som tegelstenar i väskan, fysiskt och också psykiskt. Perioder då jag velat skita i allt ihop och tänkt att det löser sig, för att sedan inse att nej, jag kan mer än såhär. Ha. Plötsligt kommer perioder med ljus, livet leker, perioder då till och med kemin är rolig. Upp och ner. Ner och upp igen.

Jag bläddrar bland inlägg från de senaste åren, så mycket känslor och tankar. Så mycket vilja, och ovetande, och ork jag önskar att jag hade men som sakta runnit ur. Den är påväg tillbaka, orken alltså. Men jag saknar att vakna när första alarmet ringer, eller kanske strax innan till och med. Men det kommer tillbaka. Idag reagerar jag inte ens på de tre första, men det fjärde kanske, eller åtminstone det femte. Snart är jag där igen, där jag var i ettan.

I slutändan så är jag så tacksam. Tacksam för att jag tagit mig igenom den hittills mest mentalt påfrestande perioden i mitt liv. Tacksam för alla fantastiska människor jag mött, lärt av, stannat hos eller släppt och tacksam för den Alex jag låtit mig formas till.

Rörigt och snurrigt, lite tankar en fredag, näst sista fredagen innan ett nytt kapitel.


Hillen.

Damn Good Woman

2018-07-06 00:03
Från Alexandragraffner

Man kan inspireras av så många, inom så många olika branscher och av så olika anledningar. Sabina Ddumba - DIG inspireras jag av. Damn Good Woman.

Framtidstankar, förändringar och flytt.

2018-07-04 11:23
Från Alexandragraffner

Att ta studenten var som att öppna en dörr, och bakom dörren fanns 100-tals stigar av möjligheter. Med ett krampfast tag om livet som hästägare i ena handen stod jag framför den första stigen och insåg snart att det kommer att bli svårt. Likadant känns det vid nästa stig, och nästa igen. Med tusen tankar snurrandes i huvudet och känslor huller om buller i hela kroppen vågar jag låta fingrarna slappna av litegrann. Jag känner efter, det vrider sig i hjärtat men någonstans börjar tanke på tanke att falla på plats. Det snurrar fortfarande men kanske lite mindre. Jag spänner fingrarna igen och kaoset är tillbaka, slappnar av igen och fler tankar rättar till sig. Det logiska tankarna säger ja, släpp, men magen är osäker. Alla känslor lever i en orkester i otakt. Jag vågar släppa lite till. Och plötsligt känns det lugnare. I följd efter ett djupt andetag vågar jag släppa helt. Hjärtat värker men magen är trygg.

För att bli någonting du aldrig varit måste du göra någonting du aldrig gjort, och jag och Molgan kommer att gå skilda vägar. Det gör ont, och det känns konstigt, men det känns rätt. För hans och för min skull. Han är värd allt det bästa, han är min bästa vän och vill träna och tävla. Han vill inte följa med mig på min resa, eller stå i en grushage någonstans. Han vill vara hos någon som kan ge honom lika mycket kärlek som vi har gjort, och gör. Och som hans uppfödare har gjort och gör. För min Molgan är fantastisk.

För första gången på sex år så kommer vi förmodligen inte längre att stå som hästägare, och nästa gång jag står som hästägare så är det mitt namn som står på pappret, men det kommer att dröja. Det känns fantastiskt att befria mamma och pappa från världen, från hästvärlden och deras plånböcker från hästvärlden. Så fruktansvärt mycket tid, energi och pengar som de och mina syskon har lagt på mig och mina hästar. Samtidigt så känns det skrämmande, vilka blir vi nu? Vilka blir de nu, och vem blir jag? Jag vill klara den biten själv. Jag vill att det ska vara mitt ansvar, jag vill att det ska vara jag som hamnar i skiten vid en oväntad utgift och jag vill inte att mina hästar ska behöva påverka någon annan än mig själv. Jag vet dock såklart, att mamma och pappa hade aldrig gett ridsporten så mycket som de har gjort, om de inte också älskade den världen. Vi får se vart vi hamnar i framtiden, kanske skaffar de häst själva?

Jag tror i alla fall att ha häst på amatörnivå i det kapitlet av livet jag har gått in i nu stjälper mer än det hjälper. Jag lyfte det med mamma, att om jag hade haft resurser nog att ha åtminstone två hästar, kanske tre och haft möjligheten att tillsammans med tränare och team lägga en satsning så hade det förmodligen sett annorlunda ut. Då hade jag fått ut det jag vill av sporten i alla fall, men nu behöver jag gå en annan väg.

Den sextonde juli flyttar jag till Gråbo och börjar nytt jobb, hästjobb såklart. Jag har inte en tanke på att sluta, jag behöver bara välja en annan stig. Jag är också kallad till mönstring och jag vill göra värnpliktens grundutbildning om jag anses lämplig efter mönstringens tester. Jag vill plugga, jag vet inte vad än men jag vet att jag vill jobba men människor. Förstå mig på, se lösningar på problem, organisera, strukturera och bidra. Jag kommer i framtiden att skaffa egen häst igen och satsa på mig själv, men nu vill jag se den världen från ett annat perspektiv, se och lära. Få rutin. Bidra på annat sätt.

Jag är 18 år, jag har 12 år till 30 och då är jag fortfarande ung, det är ingen stress. Jag kanske väljer att plugga först när jag är 24. I sådana fall har jag 6 år av galenskap framför mig vilket känns helt fantastiskt, otroligt och läskigt. Eller så väljer jag att plugga när jag är 20, eller när jag är 30, eller inte alls. Ingen aning.

Livet är åtminstone upp till mig, med input från värld och omgivning. Jag vill träna och läsa böcker också.

Om jag ska bli någon jag aldrig varit, måste jag göra något jag aldrig gjort. Och gör jag som alla andra får jag resultat som alla andra, och det vill jag ju inte. Det gör ont att sälja sin bästa vän, men magen säger att det är det rätta. Och jag måste lyssna på magen. Livet - jag är så rädd för dig, samtidigt som jag är så nyfiken på vad du kan erbjuda. Jag vill se dig, och jag vill se dig på mitt sätt. Tack Livet, tack för att du ger mig den möjligheten.

Molgan är till salu

2018-07-03 17:29
Från Alexandragraffner

Ja. Ni läste rätt. Jag har tagit beslutet att sälja Molgan och anledningen är nya vägar och en flytt som genomförs om bara två veckor. Det känns helt rätt för både honom och mig.

Valack, f-10, strax över 170cm i manken, e. Click and Cash, ue. Wellington, u.Olga som även hon har gått 150cm. Molgan har gått 120cm med mig och har debuterat 130cm med förra ägaren. Är sent tagen och har kapacitet för mer. Välriden på marken och fantastisk att jobba med hemma. Väldigt ambitiös och vill mycket. Stannar aldrig.

Okomplicerad i all hantering, leda, borsta, sko duscha... lastar sig själv. Rids ut själv och i grupp.

Vet.checkad 28/7-18 u.a
Exportröntgen utförd senast samma datum, inga konstigheter, bilder finns att se vid seriöst intresse.

Pris 150 000kr, men rätt hem är viktigast och priset är diskuterbart med rätt familj.

Hör av er om ni har frågor eller är intresserade!
0706782464
[email protected]


Min Student 2018

2018-06-23 11:02
Från Alexandragraffner
24 timmars fest.

Billig champagne i plastglas blandas med apelsinjuice till kladdkaka med jordgubbar och grädde.

Hög musik och alldeles för många ungdomar i en lägenhet i stan klockan 06.

Kloka nog att välja sneakers till vit klänning men ändå skoskav.

250 familjer med plakat i väntan på 10 klasser som en efter en ska springa och hoppa till musik vid GöteborgsOperan. Utan att ramla i trappan.

Tusentals kramar från mammor, pappor, släkt och vänner.

På tre flak hänger lakan med oorginella budskap, ditkladdade med målarfärg. Så som det ska vara.

På ett flak sprutas champagne på lyckliga studenter som hoppar till dunkande från högtalare och trillar vid varje rödljus.

På ett flak har det kastats godis, som fastnar som klister under skorna.

Blågula ballonger på mottagningar där ännu fler kramar delas ut, och där det laddas med tårta för att dagen är inte slut.

Återigen blandas champagne med apelsinjuice i ett hus i stan.

En samlad trupp promenerar för sista gången tillsammans mot slutet av gymnasiets längsta fest.

Vita hattar på ett dansgolv tills ljuset tänds.

24 timmars fest. Och den lyckligaste dagen i 250 studenters liv.



Min student var perfekt. Hade jag gjort om det, hade jag inte ändrat på någonting. Så genuint glad och lycklig.

Jag sov hos Evelina dagen innan för att ha närmare in till stan och vi satt till 23 och skrev klart alla "klassens .... "- tallrikarna. Verkligen en så rolig grej, jag har sparat alla rim på datorn och tänkte först att jag skulle dela med mig av några här men jag ångrade mig sedan. Det är nog schysstast att hålla dem för oss själva .

Klockan ringde 04.20 och vi började dagen med champagnefrukost hos Mikaela 05.30. Pannkakor, frallor, kladdkaka, grädde, smoothie, äggröra, vattenmelon och massa jordgubbar. Och champagne såklart. Jag måste dock poängtera att jag inte ens drack ett halvt glas, inte riktigt min grej det där.


Vi promenerade sedan mot Järntorget där vi hade samling för fotografering, mer mat och sång. Som en skolavslutning. Här var det många som var ordentligt trötta, men inte jag faktiskt. Förmodligen mest på grund av att jag startade dagen med massa mat medan många andra snarare valde dricka...

Efter samling och lite väntan väntade en av dagens höjdpunkter, paddan. Alltså SÅ kul. Som att åka flak på vattnet, med den lilla detaljen att vi var tvungna att sitta ner vilket väl kan vara förståeligt, haha. Ingen trillade i och jag tror till och med att alla hade sina mössor kvar när vi gick av - galet! Vi åkte från feskekörka, genom stan och förbi brunnsparken, ut på vattnet och till operan där vi skulle springa ut. Höjdpunkterna var klart "YMCA" genom brunnsparken och "vill ha dig i mörkret hos mig" ute på vattnet. Skriksång och ren lycka.

Även utspringet var super. Vi sprang ut som klass nummer 8 efter många förluster i klasskampen (tävlingar vi har under de tre åren där vi tävlar om utspringsordning) men det var toppen. Vår lilla klass tog inte så mycket plats dock, så bilderna ser inte så roliga ut - men kul var det.

Förvånansvärt snabbt hittade jag mitt plakat och familj och kompisar. Så oerhört tacksam över alla som kom. Min och Rebeckas familj stod tillsammans (vilket vi hade gett dem order om) så vi kunde kramas tillsammans. Så lycklig.

(Och mamma och pappa - jag fick höra av Anna att ni trodde att jag hade druckit här. Inte sant. Ni får tro vad ni vill, men jag var helt nykter.)

Karolin, Jonna och Mathias

Direkt från utspringet vidare till flaket. Jag vet inte hur länge vi åkte eller var vi åkte men runt i stan med start vid operan och slut vid Heden. Också en höjdpunkt. Fruktansvärt kul. På vårt flak sprutade de dessutom champagne och kastade godis, kul men väldigt kladdigt. Efter flaket hämtade farmor och mormor mig och vi åkte hem för mottagning. Har massa bilder men vill inte lägga upp där många andra syns, men hittade några åtminstone.

Mottagningen var lite lugnare och bra, väldigt skönt faktiskt och jag är så så så tacksam över alla som kom och helt överväldigad av alla fantastiska presenter. Wow.

Tog en dusch och bytte om, lite fräschare än efter flaket i alla fall. Haha.

Vid 21 åkte jag tillbaka in till stan och vi var återigen hos Mikaela som hade lokal för sin mottagning. Lekte lite lekar och förade innan vi gick tillsammans mot studentfesten på The Concept, väldigt bra ställe faktiskt! Lagom stort och över förväntan.

Där levde vi livet tills lamporna tändes efter sista Håkan-låten vid 03. Då hann vi med donken en sväng innan jag och Evelina drog oss mot hotellrummet vi hade bokat. Väldigt glad för att vi valde det alltså, stackars de som skulle hem med buss. Fy. 04.22 släckte jag lampan igen, 24 timmar senare. Inte bara en dag utan ett dygn av fest och jag kunde inte ha haft det bättre. Fyfan va vi är bra!

Och sedan en sak till. Man ska kanske inte prata så mycket om det här med alkohol men jag, som knappt dricker över huvud taget och aldrig har gjort, är så otroligt glad att jag inte valde att göra det på min student heller. Jag smakade lite champagne för sakens skull och drack lite cider i princip, men inte mer än så, och det tackar jag verkligen mig själv för. Jag hade inte en enda dipp på hela dagen, när många andra var bakis redan på deras mottagningar var jag pigg och glad. När många somnade på samlingen hade jag energi för fem och på kvällen behövde ingen bära mig hem från klubben. Vill man dricka och kan hantera det så kör på, men är man som jag och inte tycker det är så jäkla kul, skit i det då, för det gjorde jag och jag hade nog roligast av alla. Att folk ändå trodde att jag hade druckit vet jag inte om det är positivt eller negativt haha, antingen är jag väl bara skön eller så är jag lite dum i huvudet. Men vad gör det. Jag hade det bästa dygnet i mitt artonåriga liv och jag är avundsjuk på er som har dagen framför er!

Studentbal 2018

2018-06-22 20:09
Från Alexandragraffner

Långa klänningar, vita skjortor och kostymer. Med sju dagar kvar till studenten.

Mat i miniportioner och äckligt rödvin, men ändå fantastiskt på något vis.

Klackar fram till midnatt, sedan barfota när fötterna inte pallade mer.

Barfota promenad till färjan från Marstrand. Hemma efter gryning. Med sex dagar kvar till studenten.

Aldrig tidigare har det hänt så mycket under loppet av 6 månader.

2018-06-22 18:16
Från Alexandragraffner

22 juni och midsommar. Två månader sedan ni hörde något här sist, då 55 dagar kvar till studenten, nu 10 dagar efter studenten. Herregud. Så mycket blandade känslor.

Jag har så mycket att skriva om, men det får hamna i flera inlägg. Kroatien, bal, student och framtidsplaner.

Jag spenderar min midsommar utan röst, i soffan med film. Helt ärligt kunde det inte varit bättre, haha. Efter studenten och en vecka på Åby under våra fantastiska tävlingar är kroppen lite sliten.

Lite smakprov kommer nedan, under veckan kommer det att komma ordentliga inlägg från varje tillfälle. Ha det bäst sålänge. Vi hörs, nu ska jag beställa pizza.

Studentresa 2018 - söndag

2018-06-03 20:00
Från Alexandragraffner

Sista dagen och hemresa, direktflyg den här gången vilket var skönt. Åkte till split lite tidigare än vi behövde och åt lunch och promenerade lite innan vi åkte vidare till flygplatsen.

... och plötsligt var vi tillbaka i Sverige. Jag kunde inte önskat en bättre resa. Alla tjejerna är fantastiska och vi är fantastiska tillsammans. Wow.