Att vara gravid är inte min kopp te! Illamåendet början gjorde mig totalt handikappad och höll i sig länge, sen fick jag enorma problem med att kunna sitta.
Efter vecka 20 så fick jag en del bra veckor dock. Då trivdes jag! Jag orkade träna, var pigg och älskade magen och dess rörelser. Sen kom foglossning och ryggbesvären och mot slutet hoppade jag fram på kryckor. Att jag ens stod ut inser jag nu såhär i efterhand var ett under. Jag hade så fruktansvärt ont!
Bilden togs i vecka 40. Kryckorna är ur bild. Jag skulle minsann vara med på saker! Och dessutom hoppades jag på att vara lite aktiv skulle få igång förlossningen (det gjorde det inte).
Graviditeten kändes evighetslång. Kanske för att det tog mig så många år att komma dit? Jag trivs inte med att vara gravid. Det får mig nästan(!) att överväga att Amelia inte ska få syskon, hehe. Men jag har funnit min styrka i förlossning och den extremt jobba första tiden. Där sitter min styrka! Tänk att sömnbrist påverkar mig så lite! Mitt tålamod för Amelia är enorm och min kärlek ännu större. Hade någon frågat mig förr så hade jag gissat att det skulle bli tvärtom.
Jag trivs väldigt i min roll som nybliven mamma. Det är nästan så att det kompenserar för hur mycket jag ogillade att vara gravid. Och det är nog det som kommer få mig att acceptera en till graviditet, det här vill jag gärna göra om!
Men nej, graviditeten får ingen bra recension av mig. Den var hemsk!
Jag gick upp 22 kilo, men mina värden var fina hela tiden. Det är ju faktiskt en bra sak. Sen inser jag ju att en såpass hög viktuppgång på mig uppenbarligen lite klena kropp var dumt. Helt klart något jag tänker ta med mig om jag skulle bli gravid igen. Skona kroppen där det går att påverka!
Magen blev ENORM! Men kroppen är fantastisk, jag kan inte förstå hur pass mycket den har återgått till sitt forna jag trots storleken!
Ovan är sista bilden på magen innan vi åker in till sjukhuset för igångsättningen.
Dessutom är jag sugen på att få ner min förlossningsupplevlse. Känns som en bra plats för en sån!
Det har varit konstiga dagar. För 10 år sen kom jag hela vägen hit med tvillingar sen hände det som inte ska hända och jag blev inte mig själv igen på många år. Idag är jag vuxen och vet bättre, idag skulle jag hantera något så livsomvälvande på ett annat sätt. Så jag känner även en viss sorg för den jag var, för det otroligt dumma bemötande mitt 19 åriga jag fick och hur det bara kunde bli så sjukt fel.
Och nu är jag här, vecka 18 och efter gårdagens kontroll (femte ultraljudet och då har jag inte varit på rutinultraljudet än! de tar hand om mig väl här) en frisk liten bebis som växer och mår bra.
Det är konstigt att gå in i en ny vecka snart, att bara vara veckor ifrån tiden då bebisen skulle kunna överleva utanför min kropp. Att faktiskt få ett barn! Sakta men säkert sjunker det in.
När vi nu väntar på den nya bebisen får pälsbebisen värma bärsjalen så länge! Det är lite kul hur bra hon trivs i den. Även om jag känner mig liite som en crazy cat lady när jag går runt såhär! hehe
Magen växer för glatta livet. Kroppen orkar inte! Jag har enorma ryggproblem och är fruktansvärt orörlig. Nu dessutom sjukskriven i några veckor. Värt det alla dagar om året osv med smärtan är ändå där och med det kommer ju lite nedstämdhet och trötthet på köpet.
Börjat hos sjukgymnast i alla fall, verkar inte endast vara foglossning. Symptomen och vad hon kunde se svarar inte riktigt på foglossning eller vanliga ryggproblem för den delen. Så något är ju ledsen där i ryggen och rumpan. Jag tror det är kombinationen av mina mångåriga ryggproblem med lite foglossning som startar och så visar sig symptomen lite spännande och förvirrar sjukgymnasten.
Men mitt största problem är att inte kunna sitta, vilket gör livet som student rätt ohållbar. Därav sjukskriven också...
Men bebisen buffar varje dag och berättar för mig att den jobbar på för fullt med att bli en liten människa! <3
I helgen slängde jag upp bilden på sociala medier. Egentligen är det inte viktigt för mig att hela världen vet att jag är gravid. Men jag tror jag har anknytningssvårigheter. Det känns som att ha ett svärd hängande över huvudet hela tiden.
När jag var gravid med tvillingarna för 10 år sen var jag så genomgående lycklig. Jag blev nog mamma samma dag jag plussade. Vid ultraljudet där vi fick reda på att det var två kände jag så stark kärlek till båda redan samma dag och när jag förlorade de trodde jag att även jag skulle dö.
Men åren och de efterföljande tidiga missfallen har gjort mig avvaktande. Jag har nu sett bebisen 4(!!!!) gånger redan och sakta sakta börjar jag nog förstå att herregud, jag blir mamma nu! På riktigt den här gången. Men helt avslappnat är det då inte. Att lägga upp det för världen är ett sätt att intala mig att det ska gå bra nu! jag behöver inte vara avvaktande och försiktigt längre. Det känns ju i stort sett som att bara vänta på att ens barn ska dö! Och jag tröttnade på det och nu behöver jag lära mig att älska och längta efter denna lilla!
Igår köpte vi den första bebisprylen, en liten ullfilt på secondhand bara, men det kändes ändå som ett steg i rätt riktning. I födelsedagspresent fick vi även en bärsjal! Den används redan flitig till katten, haha.
Till vecka 16 då! Nästan 17 faktiskt, tiden går klart snabbare nu!
Jag mår bättre! Illamående kommer lite i vågor på kvällarna bara. Dagtid är det oftast ganska lugnt. Det är så skönt!
Istället har jag redan börjat känna av foglossningen, det är mindre lyckat då den värsta smärtan sitter omkring svanskotan, att sitta längre stunder är nu omöjligt och att då vara student är ju sådär underhållande. Annars ömmar det ju omkring ländryggen drar i ljumskarna och sånt. Men det är i stort sätt ganska hanterbart än så länge. Ska vid nästa möte på VC fråga om sjukgymnast.
Jag som fick 10 timmar PT i födelsedagspresent!!! Och vad taggad jag var, här skulle minsann tränas ordentligt inför bebis ankomst. Nu är snälla promenader och sjukgymnastik på tapeten istället. Hur tråkigt är inte det?
Sen gör det kanske inte så jättemycket att spara på PT-timmarna till efter förlossningen, det kan ju vara högst användbar och lämplig då.
Jag har även haft en del sammandragningar redan, något som i kombination med mina smärtor lite här och där var riktigt läskigt så vi åkte till sjukhuset i måndags (efter att bli ganska så dissat av en barnmorska på VC samma morgon). Läkaren tyckte det var högst rimligt att kolla upp att det såg bra ut, med tanke på att jag haft ett sent missfall borde det till och med varit inbokat en koll av livmodertappen omkring nu. Undrar vad barnmorskan jag pratade med hade vaknat upp på för sida....
Hur som helst frodas lilla baby där i magen! Den växer på riktigt bra och livmodertappen var lång och stängd och cystan jag hade för några veckor sen hade tillbakabildats. Jätteskönt att höra och om 2 veckor är en till koll av livmodertappen.
De senaste dagarna har varit hemska, inte fått behålla något. Gått ner i vikt och övervägt ringa sjukhuset om det fortsätter. Vätskebrist och näringsbrist lär inte vara grejen nu. Men igår fick jag behålla det mesta av vätskan, och idag känns det lite bättre igen. Håll tummarna att jag får andas några dagar nu!
Det är nu snart två veckor sen senast ultraljudet, och med det kommer såklart funderingar på hur det går där inne. Jag har upplevt det där fladdret /fisklikna rörelsen en gång som jag läst mycket om. Det gick klart känna att det kom från livmodern och inte från tarmarna. Väldigt häftig upplevelse, men som vanligt kan jag ju bara vara så säker på att det var bebis jag kände. Än är det ju lite tidigt.
Vi får ringa vår barnmorska och be om ett ultraljud när som, det är en väldigt trevlig kommun att vara gravid i om jag jämför med tidigare kommun. De är fantastiskt förstående och vänliga eftersom vi har försökt så länge och haft flera missfall.
Men jag vill gärna låta bli springa på ultraljud hela tiden, vi har redan sett bebis på 3(!) stycken. Rutinultraljudet är 20. november och jag tänkte faktiskt vänta till dess.
Men oron såklart....oron....tänk om-tankarna. Mardrömmen med ett missfall nu, när där finns något som lever, rör sig och växer. Tidiga missfall är så enkla i jämförelse. Det låter säkert jättehemskt för de som har upplevt hemska tidiga missfall, det har jag också. Men jag har också förlorat mina tvillingar i vecka 18 för 10 år sen. Det går inte att jämföra.
Rädslan nu är behöva vara med om det igen, upplevelsen av att förlora sitt barn, innan det ens får räknas som ett barn men något som måste födas fram. Den kampen om att komma hem, tom. Sorgen som är så obeskrivligt men inte går att förklara, för det är ju trots allt "bara ett missfall". Det finns ingenting som fått mig att känna mig så ensam i livet som den händelsen. Skulle jag överleva en gång till?
Nog om det! Det här barnet ska födas i april! Overklighetskänslorna, oron och rädslan till trots!
Illamående blir bättre! Även om appen nu säger att "Vid det här laget har illamående försvunnit helt för de flesta"....HELT?! Vilken lyx. Jag längtar dit än! Men det är bättre, helt klart. Jag går faktiskt flera dagar i streck nu utan att kräkas, men nog kommer illamåendestunderna, och nog är de jobbiga.
Jag är inte helt säker på att jag inte kräks för att jag inte behöver eller om det är för att jag har lärt mig att stå emot så bra.
Sen en vecka tillbaka ungefär så hugger det till ibland också, i livmodertrakten alltså. Det känns som elektriska stötar av det ordentliga slaget. Jag har läst om att det kan ske när livmodern växer och de spända ligamenten sträcks ut/tappar sin spänning, något om att man ska föreställa sig gummiband som man spänner sen släpper. Helt ärligt förstår jag inte riktigt, men nu vet jag hur det känns i alla fall. Klart oskönt, inget jag är rädd för dock. Efter upprepade missfall har jag lärt mig hur ett begynnande missfall känns, så det kan få hugga och dra och spänna på ganska ordentligt utan att oroa mig.
Magen är klart för stor för veckan också, jag måste ge upp mina tidigare byxor nu. Redan för några veckor sen kändes alla kläder tajta så jag köpte ett par gravidjeans, men det satt bara bra i provhytten, väl i användning gick det sådär. Jag får försöka shoppa annat vid tillfälle, och i mån av ekonomi som precis ny student, och min man som precis avslutar sin examensuppsats och således är arbetslös tills drömjobbet dyker upp så är storshopping inte aktuellt.
Jag trodde naivt att jag hade lite mer tid med mina kläder. Men som tur är så pluggade mannen till civilingenjör, så nog kommer han börja jobba inom snar framtid. Sen ska jag shoppa! (Ja, jag ska shoppa för min mans pengar! Ja det är ok! Hans år som student var det jag som jobbade och gav oss god ekonomi, nu är det min tur att plugga)
Och till sist känslorna! För tillfället är jag ett vrak, skolan är tuff, jag har hemlängtan och jag känner mig allmänt olycklig. Ett jättestort problem i det är att jag inte vet vad som är jag och mina känslor och vad som är hormonellt relaterade överdrifter. Med andra ord vågar jag inte göra förändringar i min situation, förändringar skulle vara att flytta tillbaka, sluta plugga eller byta inriktning typ, men andra ord inte något man gör för att man eventuell bara är hormonell. Jag gissar att det är hormonellt och går över så småningom dock., nu gäller det att orka vänta ut det alltså.
I Juni flyttade min man och jag till Varberg från Eskilstuna, det är en bit! Han kommer härifrån så det är ju inte helt långsökt. Dessutom har jag länge sagt att jag vill att mina barn växer upp här. Och havet!!!
Sen åkte vi på Roskilde Festivalen, för fjärde gången. Jag träffade min man där 2011, så nog känns det alltid lite speciellt. Hans födelsedag brukar tajma med festivalen, och i år var det dessutom 30! Klart extraroligt.
Såhär fina var vi på hans födelsedag (Vi bor alltid på husvagnscampingen när vi är där, därav en städat bakgrund) Den här festen kom dock runt hela området och i allt damm och skräp såg det mycket fantastiskt ut.
7 år ihop! Tänk så fantastiskt att vi kommer fira 8 år ihop nästa år med en liten bebis i famnen. Och högst troligt inte på festival, hehe!
Vi hade sjukt kul hur som helst!
Sen tog det roliga slut!
Efter festivalen låg jag sjuk i 3 veckor. En tripp till vårdcentralen visade att det "Bara" var en förkylning, men ack så dåligt jag mådde. Sen kom branden och jag tog med mig min restförkylning ut på hotellnätter och gästsängar i två veckor. Som jag skrev tidigare var ju kanske det ändå en väldigt bra tid, det gav mig ju trots allt bebisen i magen! Men med det kom också enormt illamående ever since. Så ni förstår att jag inte har haft sådär jättemycket njutning av den andra hälften av sommaren.
Tvärtom så har mitt dåliga mående gett mig en del ångest, jag associerar mycket av min nya omgivning med att rent fysiskt må dåligt vilket är lite jobbigt och något jag kämpar med just nu då jag gärna vill känna glädje över min nya stad och mitt nya liv. Sen hjälper inte hormonerna helt heller, hemlängtan, önskan att vara nära min mamma osv.
Det är bara att kämpa på och skapa nya fina stunder som ger mig trevliga associationer! Bebisen gör ett bra jobb där! Nu ska jag bara må lite bättre också=)
Jag nämnde tidigare att omständigheterna kring befruktningen var allt annat än optimala. Och jag kan inte låta bli att se vårt blivande barn som en själ som Verkligen vill finnas hos oss.
Vi hade haft uppehåll i närmare året från att ens försöka. Ivferna, missfallen och min önskan att fokusera på mig själv en stund tog över. Men i sommar skulle det alltså vara dags igen. Med viss oro bestämde vi att det var dags. Jag började också planera för att se om och när vår tredje IVF kunde genomföras. Vi hann inte ens komma till min ägglossning innan vi en morgon vaknade av vårt brandlarm och våra liv för en stund blev vända upp och ner.
Jag minns dagen väl, vårt hem står kvar, men det var på håret. En del av huslängan där vi har vår lägenhet brann upp, dagen det brann fick vi följa elden som slukade lägenhet efter lägenhet och kröp närmare och närmare vår. Det följde ett par veckor av hotellnätter, övernattning hos släkt och en ovetskap om vi kunde få komma hem igen. Visst löser det sig, visst är det inte hela världen att flytta. Men vi var helt nyinflyttade hit och det är ändå omtumlande. Efter noga inspektioner kunde de dock konstatera att den hälften av trappuppgången som tillhörde vår del fick flytta hem igen! Det må vara en byggarbetsplats, men det är hemma i alla fall.
Under våra "hemlösa" veckor hade jag alltså min ägglossning. Vi var stressade och oroliga, att inte veta var nog den jobbigaste biten. Jag ville dock ändå satsa på ägglossningen, skämtade om att det kunde blir vår "brandbaby". Inte med något hopp dock, det är ju knappast så att man försöker i flera år och så helst plötsligt blir man gravid när det är tumultartat. Trodde jag. Men denna bebis tänkte att det var alldeles rätt läge. Redan efter en vecka började jag må lite illa., vilket jag kände igen, det finns bara en typ av illamående som känns så. Men inte heller då tänkte jag att det kunde vara sant, inte under de omständigheterna.
Heller trodde jag inte på det när testet visade ett svagt svagt plus. Det hade jag trots allt sett förr, och det bådar inte gott. Några dagar senare satt jag likt en hysterisk person på sjukhuset och ifrågasatte min egen graviditet. Alldeles för tidigt för att ens kunna se något och helt utan belägg för att vara där förutom molvärk och en stark tvivel.
Vi blev såklart hemskickade med rådet att ta det lite jävla lugnt (typ). Och en tid för ultraljud ett par veckor senare.
Och där var vår alldeles egna fågel Phoenix, ett tickande hjärta och en början på hopp.
(phoenix referensen pga branden och mina tidigare skämt om att det ska bli vår brandbaby)
De senaste veckorna har jag börjat som lärarstudent, i en helt ny stad med ett helt nytt liv i mig. Jag mår illa till den grad att jag knappt kan leva för det mesta, även om det förstås börjat vända lite lite nu. Jag har enstaka bra dagar som tillåter mig göra viktiga saker. Jag mår sådär helt ärligt, med en lycka i bakgrunden förstås. Men graviditet väcker även andra känslor, reaktioner och humör som inte alltid är helt lätt att jobba med.
Men det är värt det! Och det är roligt att ha en speciell berättelse för den dagen då vi får frågan "Hur blev jag till?"
Det här tror jag är en bra anledning att komma igång med bloggandet igen!
Igår var vi på vårt tredje ultraljud, vecka 12, och allt ser bra ut! Bebis växer som det ska och jag har fått må så illa som sig bör! Eller ja, det var nog något värre. Jag har haft det fruktansvärt tufft dessa veckor.
Glädjen börjar krypa på nu. Vi är i vecka 12, med ett levande foster. Veckorna hittills har vi förstås vetat att det lever där inne tack vare täta ultraljud, men det har ändå inte sjunkit in. Nu däremot så börjar det sjunka in och väcka väldigt mycket känslor.
Tanken är alltså att vi ska få ett barn i april! Nu när jag äntligen har något nytt att skriva om känns bloggandet lockande igen, att skriva om vår ofrivilliga barnlöshet har blivit så tjatig, det är trots allt en upprepning av samma olycka, sorg och negativitet om och om igen.
Att blogga om min relativt lugna vardag är heller inte jättespännande. Men nu, nu är jag alltså gravid. Det här om något ska bli kul att skriva om, både för glädjen men också för att smälta alla känslor som kommer med det. Förra sommaren fick jag smaka lite på det, veckorna tickade på och jag fick skriva att nu är jag i vecka 7...8...9, sen inte mer för den gången. En erfarenhet som gjorde att jag inte ville försöka igen förrän nästan ett år senare, tänk att detta pyre blev till på vårt första försök efter en paus på nästan ett år! Under omständigheter som dessutom är allt annat än optimala! Något jag ska berätta mer om i kommande inlägg =)
Vi har fått en lägenhet i Varberg! Nycklarna hämtar vi 1. Juni, så den här sommaren tillbringas vid havet. Vilket dröm!
Det är inte det absolut bästa läget för en flytt egentligen, men jag sa i vintras att jag nu är trött på det här och ska flytta till Varberg i juni, att det sen faktiskt blir så är en mycket glad överraskning!
Min man är på väg ner nu för att träffa ett företag och diskutera examensarbete. Tänk att han bara är ett exjobb ifrån civilingenjör! Det är lite krångligt för honom nu, då han pluggat 150% i perioder ligger han bra mycket före sin utbildning och det är som sagt bara exjobbet kvar nu, vilket han gärna vill börja nu typ och slutföra under sommaren. Och gärna göra det i Varberg också. Det löser sig antagligen och kommer gå jättebra till slut, men visst är det en stressfaktor, om han inte får något måste han kanske vänta till hösten med att slutföra utbildningen och rulla tummar till dess.... Kanske inte rulla tummar då, men ni fattar :P
Jag har sökt en herrans massa utbildningar till hösten och får se vad det blir med det. Vet varken om jag kommer in eller om jag ens är sugen då. Jag ändrar mig trots allt var femte minut om mina livsplaner....så jag ska nog faktiskt söka jobb också och inte heller bara rulla tummarna. Som tur har jag troget betalat min a-kassa varje månad så någon kris lär det inte bli i alla fall.
Jag pluggar just nu också, det startade starkt! VG på första hemtenta, whoop whoop. Dock fick delkurs två stryka med av yttre omständigheter. Min pågående mattekurs som krävs för vissa kurser jag sökt, extrajobb och lite tidskrävande småkriser. Det gör dock inget, matten är klar nästa vecka !!! På onsdag har jag nationella provet, herregud så ungt Det låter. Efter det är jag förhoppningsvis och antagligen fri från den, så jag räknar med att ta delkurs tre med ny styrka och sätta ett VG igen, så får jag se när jag kan ta tag i den jag missade nu.
Känslomässig är jag dock redan någon helt annanstans! Det gör det himla svårt att fokusera på nuet. Jag vill bara sortera och packa!
Såhär fin var jag när jag startade vårterminen! Det var verkligen inte länge sen, men mitt inre ligger 15 steg före och jag är ärligt trött och färdig med den här terminen redan! Gud, jag kanske borde gå en kurs i mindfulness eller liknande! haha
