hannasellgren blogg

Har inte skrivit här på evigheter. Har knappt skrivit på evigheter. Det senaste halvåret har varit så himla konstigt, typ det konstigaste i mitt liv hittills. Vet inte varför. Blir ledsen när jag ser tillbaka på inlägg jag skrev förra sommaren, var så sjukt ambitiös och helt bestämd på skrivandet. Minns hur det kändes, det var en bra känsla. Hoppas att den kommer tillbaka snart för jag vet att det fortfarande är det jag vill göra.

Annars då? Tar studenten på fredag. Vad i hela helvete. Men, det blir kul, men så absurt samtidigt. Gick studentbalen häromdagen, var verkligen sjukt kul och en kväll jag kommer sakna i framtiden. Har _avskytt_ trean så mycket men studentåret i sig har varit underbart. Minns den första studentfesten, så lycklig jag var den kvällen. Sen gick det utför på de framöver. Mösspåtagningen och balen var dock väldigt lyckade, och det hoppas jag fredag blir också.

Ska ta tag i det här på något sätt igen. Saknar att skriva, men kanske inte så blottande. Tills dess, puss

Är ledsen över att jag inte har fått uppleva den här låten live som 17åring. Om två veckor fyller jag 18 och jag är inte redo överhuvudtaget. Jag vill inte bli vuxen, varken juridiskt eller i teorin. Och jag bryr mig inte om hur naiv jag är, för det är precis såhär jag känner. Träffade Julia idag och vi satt länge och pratade om livet och om att sluta skolan, om att gå vidare – om att växa upp. Det känns inte alls bra. Skolan är en sådan sjuk trygghet och ska jag vara ärlig så älskar jag att gå i skolan. Det finns många saker jag mycket, mycket hellre gör än att vara där, skillnaden är att inget är lika tryggt som den platsen. Man spenderar sina unga år där och det utgör typ hälften av ens liv, och helt plötsligt är det borta. Efter studenten kommer allt handla om att lägga upp en budget, bestämma hur man vill spendera sitt liv och var man ens vill bli av. Något jag vet är att jag vill lämna Halmstad, men hur? När? Det är så många frågor om så många saker som jag inte orkar tänka på. Jag vill bara fortsätta vara 17 och ung och dum i resten av livet för det är så jävla härligt. Eller okej, jag vill bli 18. Men sen räcker det.

Det skedde så simpelt. Verkligen från en dag till en annan, vändes hela min tillvaro upp och ner, som den kan göra om turen vänder ryggen till. Jag reflekterade nästan aldrig över det, dels för att tiden inte fanns till, men också för att det blev normalt alltför fort. Jag gick från en osäker men kaxig trettonåring som ägnade dagarna åt att snacka skit och köpa alldeles för dyrt smink till en skör fjortonåring som istället fick ägna sin tid åt att hantera nålar, smärta och tröstlösa besked om och om igen. Hela livet fick anpassas efter sjukhussängen, det var där jag satt och pluggade matte och skrev med mina kompisar vars närvaro jag saknade så. Där åt jag min middag – om det ens gick – och såg på Idol den där kvällen då Ariana sjöng. Väl utanför sjukhusets väggar var livet också ett helt annat. Allt jag kunde tänka på i skolan var vad de andra tyckte om mina kortisonsvullna kinder och hur jag lättast kunde dölja dem – kanske genom att gömma dem i handflatorna eller genom att passivt titta ner och aldrig möta någons blick? Förutom den delen fick jag ge upp det jag väl kunde sysselsätta mig med när jag inte låg inne. Cheerleadingen som jag älskade så fick jag sluta med när musklerna i mina ben började förtvina, och jag kunde inte gå ut och springa på grund av den urusla syreomsättningen jag levde med. Det var helt enkelt bara att bita i det sura äpplet och vänta ut tiden. Det var det värsta, väntan. Väntan på att få positiva besked. Väntan på att få sänka dosen medicin. Väntan på att bli frisk.

Det har nästan gått fyra år nu. I september 2014 åkte jag till London och det var där allt började, det som känns så avlägset men fortfarande så nära inpå. Knappt fjorton år gammal, hastigt insjuknad i en främmande storstad, och det var bara början. Det pågick så länge, och trots att jag kommer ihåg allt i detalj är det nu nästan glömt. Jag vill inte glömma. Det är en så otroligt stor del av den jag är idag, att jag har de värderingar jag har och varför jag tänker som jag gör. Jag önskar att det aldrig hade hänt, men nu när det väl har det vill jag alltid bära med mig det. Så jag påminner mig själv, så ofta som jag kan. Om den så mörka delen som ändå ledde hit, till slut.

Vad som fortfarande lämnar mig undrande är att jag aldrig var rädd. Jag var så liten, så skör och svag, men aldrig rädd. Inte när mitt blodvärde låg i botten eller när mellangärdet gjorde så ont att jag hade svårt att andas. Inte när jag hastigt blev skickad till Göteborg för att mina levervärden fallerat eller när läkarna i London inte hade någon aning om vad som hänt med mig. Jag behöll lugnet och var inte rädd. Inte förrän fem minuter innan min sista operation, då sköljde allt över mig som en våg och fick tårarna att rinna ner längs kinderna. I efterhand tror jag att de tårarna var en blandning av skräck och en otrolig jävla lättnad över att det snart skulle vara slut. För det skulle det.

I helgen firade vi Tilda och Ebba som båda nyss fyllt 18, vilket var väldigt kul men samtidigt väldigt kaosartat, om man säger så. Vi började iallafall med att äta på Pinchos, där jag åt så mycket att jag knappt kunde andas. Väldigt gott iallafall. Därefter gick vi hem till mig där vi krökade någon timme innan vi drog tillbaka ut på stan. Det blev lite uppdelat, några gick till Shotluckan medan några, inklusive jag, satte sig på Solsidan för att dricka vin. Det var efter det som en del saker spårade ur men allt löste sig till slut som tur är. Det var iallafall en mysig kväll med mysiga människor, och jag är själv mer taggad på att fylla år nu. Även om det känns hemskt :')

Åh, vad jag saknar Paris. I sommar har jag gått runt och drömt mig bort till franska gator, promenader längs Seine och croissanter från alla små bagerier. Jag saknar hela atmosfären, en stad i ständig rörelse och med en sådan varm energi som känns alla tider på dygnet. Jag saknar Bastille en fredagskväll, de oändliga uteserveringarna fyllda av rökande fransmän och trevliga servitörer. Jag saknar stämningen vid Sacré Coeur på kvällen och att sitta i solen i latinkvarteren och kika på människor. Allt jag vill är att vakna upp till vackra husfasader, köpa pain au chocolat till frukost och ta metron till Le Marais och strosa bara för att det är så vackert där. Nä alltså, hade gjort vad som helst för att åka tillbaka nu, det har gått allt för lång tid sedan sist.

Älskade, älskade Paris.

Hej! Skolan har börjat på riktigt och nu har jag börjat läsa efter mitt schema, och det känns faktiskt jättebra. Jag känner mig genuint nyfiken och taggad för de kurser jag ska läsa och allt relaterat till det här sista året, vilket känns skönt med tanke på att tvåan troligtvis var mitt sämsta år i skolan hittills. Årets ämnen är jätteintressanta, är nöjd förutom att jag inte läser något språk längre, jag har ju läst alla möjliga franskakurser som finns så det blir inget mer med det. Men! Jag har ansökt om att få läsa spanska men jag har inte fått besked ännu, så jag hoppas på att jag blir beviljad. Blir jag inte det ska jag iallafall försöka vara med på några fransklektioner (som jag inte ens har) så att jag inte tappar för mycket. Är det något jag vill verkligen vill lyckas med så är det att lära mig en massa språk, tänk vilken dröm! Visst tar det tid men det är en så speciell känsla att kunna förstå olika språk och kommunicera med så många fler människor.

Det som stressar mig nu är vad som händer med mitt liv efter studenten, och om jag lyckas komma på något jag vill göra som matchar med mina intressen. Än så länge är jag inställd på att lämna Sverige på ett eller annat sätt, hur var eller när vet jag inte men går in med inställningen att allt ordnar sig förr eller senare. Det gör det alltid, även om det inte alltid blir som man tänkt sig. Oavsett vad vill jag nog inte läsa vidare på ett bra tag, men om jag skulle få för mig att göra det ska det ske utomlands. Kanske i USA, eller England, eller Japan. Vart jag än hamnar är jag säker på att det blir bra ♡

Hej! Idag har varit en mysig men väldigt ruggig dag. I morse försov jag mig och blev väckt av att Tilda ringde sådär femton minuter innan vi skulle ta bussen, så jag fick slänga på mig kläder och rusa till hållplatsen. Omtumlande morgon men det gick bra iallafall. Vi åkte ut till Japans minigolf med klassen för att spela, och för första gången i livet vann jag faktiskt. Förstår inte vad jag gjorde men bra gick det! Senare åkte vi in till stan för att äta lunch i Norre Katts park och sedan gå en stadsvandring (?) runt i stan. Det var inte riktigt lika mysigt, eftersom det spöregnade större delen av tiden. Inte dagens höjdpunkt, direkt.

Efter att ha gått hem och bytt kläder gick jag med mamma till stan för att hämta ut min nya mobil för andra gången, så nu hoppas jag verkligen det ska funka. Beställde för en vecka sedan en ny mobil som hade en trasig kamera från start, så det fick bli att lämna in på lagning direkt. Problemet verkade inte gå att lösa så nu har jag fått en ny igen, så nu är allt som det ska. Hoppas jag.

Vidare gick vi till Espresso House där jag bjöd mamma på fika, och jag beställde min första chailatte för i år. Dricker det cirka varje dag på hösten, och med tanke på vädret räknas idag som en höstdag trots att det fortfarande är Augusti. Har kommit fram till att jag verkligen älskar hösten, det måste ju bara vara den mysigaste och trevligaste årstiden på alla sätt och vis. En massa varma drycker, stora och gosiga tröjor och massor av doftljus. Klassisk höst-stereotyp där men fan vad jag gillar det.

Rummet är mörkt trots att det är morgon. Regnet som smattrar mot rutan väcker mig, och med trötta ögon tittar jag upp mot den gråa himlen och dropparna som rinner ner längs fönstret. Genast känner jag den dova och krypande känslan som slingrar sig i bröstet; ångesten ligger där som ett evigt töcken och trycker på. Den går inte att skaka av. Vaken ligger jag i sängen länge, kanske i ett par timmar, och försöker hitta orken för att resa mig upp, men det känns nästintill omöjligt. Min kropp känns nästan förlamad och mitt huvud känns som om det vore gjort av bly, men till slut lyckas jag ändå ta mig upp på fötterna.

Därefter sker allt mekaniskt. Jag tassar in i köket för att göra min varma choklad som jag förgäves försöker självmedicinera med och tar med den in tillbaka i sovrummet där jag slår på någon video på datorn. Som vanligt tröttnar jag efter ett tag och blir sittandes med benen i kors och med ögonen helt fästa på tangenterna. Jag önskar att jag orkade skriva något. Skriva något kort eller långt, något obetydligt eller revolutionerande. Vad som helst, men min hjärna står still för den är fokuserad på annat. Mina dagar spenderas åt att dagdrömma om hur jag önskar att livet såg ut, eller ska se ut, någon dag. Framför mig ser jag mig själv skapa texter och poem, omgiven av fyllda skrivböcker med tusentals ord, och med en ännu en penna i min hand som har slut på bläck. Jag ser mig sittandes framför datorskärmen med fokus på dokumentet som jag vet ska läsas av många. Med den varma koppen i min hand ler jag för mig själv innan jag rycker till och hittar tillbaka till verkligheten, där jag fortfarande sitter med benen i kors och med ett rusande hjärta i det mörka rummet. Tillbaka dit jag faktiskt lever nu. Där regnet faller mot fönsterrutan, där bladen i mitt skrivbord är helt tomma och där jag inte orkar någonting.

Jag har tappat fokus. Inget av det jag vill göra blir någonsin gjort, för jag glömmer bort mig själv om och om igen. Det är som om jag går runt på moln, jag är numera motsatsen till jordnära. Samtidigt som ångesten kväver mig låtsas jag som att allt är bra och jag försöker desperat ta kontroll av min omgivning, men istället lämnas jag bakom. Besattheten av att hela tiden ta sig vidare blir så stark att jag inte ens tänker på att fånga upp mig själv och faktiskt inse att jag måste fungera för att mitt liv ska kunna göra det. Som jag bara önskar att jag kunde vakna en morgon och vara hel, full av energi och redo att göra vad som helst, men istället är jag tömd på energi och inspiration. Hur stillsam jag än är, får jag ingen ro. Jag är urladdad, och hur mycket jag än försöker ladda om går ett trasigt batteri inte att rädda. Och jag är rädd. Så rädd för att inte ta mig ur det här någon gång.