1. Juni månad 25°C varmt och det vaggande tåget glider fram över rälsen. Luften från ACn svalkar mitt varma jag, mumlet i Vagnen bedövas av det dova ljudet som tåget utger. Vissa stickar i solen, somliga konverserar med sitt resesällskap, andra sitter klistrade vid sina mobiltelefoner eller datorer. juni månad är halvvägs svunnen och halva återstår, snart har ett halvt år passerar, oj vilket år detta varit. Än så länge är jag mer än nöjd och glad.
2. 20 juni någonstans i det centraleuropeiska inlandet. Åkrar och berg med slutningar klädda av skog avlöser varandra, samtidigt som regnet ringlar sig ner för fönsterrutorna kyls jag ner av det svala luften från ACn, folk viskar och diskuterar på föer språk än jag kan tro, eller färre än vad jag förväntar mig. Kanske talar de alla samma och jag är den som inte förstår, det har varit varmt i Prag och i bussen påväg till chomutov var det en behaglig hätta, nu påväg tillbaka får jag svepa min blå-gula hoodie om mig. Ska bli skönt att komma till hotellet, kanske ta en dusch och sedan äta något. Var så verkligen trevligt att träffa alla vänner på VM, trots att jag denna gång bara hejade och krama om dem som hastigast mellan ronderna så var det lika trevligt som att umgås en hel dag.
3. Vanlig förmiddag, med en vanlig blå himmel, en helt vanlig dag, en helt vanlig måndag som råkar vara den 24/6. Landade från Tjeckien igår, kylan bet mina kinder då jag klev av planet, dem 17°C som mötte mig kändes som iskalla blickar i jämförelse mot den varma, fuktiga, och genuina värmen jag hade lämnat. Idag bär det av till jobb, precis som vanligt, allt är tillbaka till det normala. Veckorna springer förbi och studenten är längre sedan än vad jag kan tro. Suck. Det är trots allt grönt, lummigt och blommorna pryder såväl marken som träden. Det är fint. Det känd fint att vara hemma trots allt, få andas den friska svala luften som den svenska sommaren ibland kan erbjuda, oftast avfärdar vi den och inväntar den varma stilla luften, och jag kunde inte vara gladare över att känna svala brisar mot min hud.
Hej! Känns som jag sitter i en bur, där allt jag vill är otillgängligt. Jag vill Skriva och göra allt jag brukar på min dator, vilket är omöjligt då den är på lagning, vilket I-landsproblem. Inte samma känsla och kreativa frihet att blogga från mobilen. Vill skriva och uttrycka mig men känns så opersonligt då jag gör det från det mest alldagliga föremål jag äger. Kommer berätta mer om:
1: Studenten
2: Planer inför sommaren
3: Tankar kring hösten
När datorn är tillbaka. Hoppas jag hinner så länge det är relevant och intressant. Kan iallafall meddela att jag aldrig haft en större klump i magen och en sån här ångest förut, kanske är det nu söndagsångesten nått son pik?
//Bjuder på en bild då jag vill spara resterande till planerade inlägg, POK från mig och Wilma//
Verkar som jag bara bloggar då jag har ångest, eller uttråkad. Just nu så känner jag mig tom. Sista skoldagen i onsdags, konstigt. Kändes overkligt. Min dator lyckades gå sönder vilket resulterar i ständig ångest på grund av att allt är förlorat på datorn...gråter, mängder. Får helt enkelt se hur bloggandet blir tills datorn är tillbaka. Bloggar just nu från min mobil. Studenten imorgon, oj oj oj, tiden har gått så fort och verkligheten har varit ännu snabbare och nu hunnit ikapp. Min hjärna har dock svårt att hänga med och kommer nog inte inse detta förens en stund efter. Om jag någonsin kommer inse det. Ska vlogga precis som på mösspåtagningen och båda kommer ut samtidigt, på grund av min dator, eller på grund av bristen på en dator.
//Vad annat än österäng-bilder?//
Söndagen har kommit till sitt slut, sista söndagen med en så kallad "söndagsångest" som brukar grunda sig i en kommande skolvecka.
Skolveckorna har passerat och snart nått sitt slut. 144 veckor har gjort sitt. Skillnaden denna dag är som förra veckan, finns inga måsten, inga krav bara massa lösa förhoppningar. Maj är slut och vi är inne på Juni, oh my oh my *läs Maj*. Denna månad, en enda dimma. Tät som klar, bokstavligt men även bildligt. Baler och fester. Middagar och mornar. Glädje och sorg. Många frågar ibland hur jag tänker, frågar de inte så tänker de; att jag inte. Svaret är nog det. Jag tänker inte, för jag vill inte. Skjuter allt åt sidan åt sidan där jag slipper se det, tänka på det och tro på det. Hur som helst så kommer allt till sin krita. säger en så? Jag gör det.
Hoppas på att morgondagen och de resterande tre, TRE?!, skoldagarna blir bra. För hur sjukt och overkligt det känns så har denna tid snart tagit slut. Skoltiden, gymnasietiden, studenttiden och den tid vi känner så väl, så väl, så väl. Jag vet ej varför jag har tillåtit alla dessa känslor och tankar genomsyrat min tillvaro de senaste veckorna. Det finns så mycket mer känslor som inte har fått plats. Plats att bejakas och frodas, de som skulle kunnat givit mig mindre ångest.
Det kanske hör till dock. Det kanske ska vara just såhär man känner, hopp, uppgivenhet, glädje, sorg, förväntan, rädsla och ångest. Det är spännande. Blir less på mig själv, att jag tjatar och att jag inte bara kan skriva hur lycklig denna tiden är och hur mycket jag faktiskt njuter. Dock, hur kul är det att läsa om? Hur kul är det att skriva om? För oavsett hur glad du är så finns det en ångest likaså. Har du inte ångest så ljuger du, har jag fel?
//Ni lär vara lika less på studentbilder som studenttexter//
God morgon eller bara hej. Skrev ett inlägg, gick iväg en stund, läste det och tog bort det. Sånt man måste göra ibland för att få perspektiv. Det är med en skräckblandad förtjusning jag startar denna dag. Var ute igår på Marité och hade ni vet, "helt ok". Det var kul men inte wow. Från en sak till en annan, idag är det min tur att gå på bal. Samtidigt som jag är taggad är jag nervös. Alla dessa tankar kring att, trängas med massa bilar, folk och att hinna ta fina bilder. Orkar typ inte hetsen. Samt att jag som ni märkt vid detta laget knappt vill ta studenten. Efter balen har jag i princip gjort det. Det är inget kvar, varken inlämning, prov eller lektioner kvar att gå på. Väntar bara ut tiden från och med nu. Missar även SM på grund av årets bal-datum eller kanske årets SM-datum. Sjukt irriterande men bara att bita i det sura äpplet och inse att jag bara tar studenten en gång, och SM kommer igen....kanske. Dagens planer är återigen att göra saker man måste göra, duscha stryka, städa, klä på sig, tanken av att ta på sig en kostym är allt annat än lockande. Vill helst bara käka massas mat och kolla på film idag. Men måste man gå på bal så måste man, eller ja, vill man så vill man eller något. Ingen idé att hänga läpp, ska faktiskt bli kul, taggad på mat, när är man inte det? kommer dock typ bara få ångest som vanligt under middagar men det löser vi där & då.
Måndag morgon och jag påbörjar näst sista veckan av skolan. Måndag morgon och det är två veckor kvar tills jag kan påbörja mitt liv. Det är bara att välja hur jag väljer att se på saken.
Oavsett så har min ångest släppt en aning och börjar bli taggad, förstår ni vilket mirakel. Vaknade alldeles för sent och somnade lika så vilket resulterade i att i nöd och näppe han klä på mig innan jag skulle bege mig. Råkade av misstag matcha en randig tröja med en rutig jacka, coolt tänker vissa, kaos tänker jag. I-landsproblem as it's finest. Käkar frukost på skolan, ska bli sorgligt att inte kunna göra det något mer men min plånbok gråter av lycka. Har två lektioner idag, Foto och Filosofi. Segt att det är 2h mellan dem så jag får ej njuta av en tidigt hemgång. Inte idag heller... Ska springa på stan efter skolan, fixa det sista inför balen. Inte nog med att denna vecka är den näst sista, det är även bal-vecka! Jag har bal på onsdag, men hela veckan kommer det osa om taggade studenter.
23:51 och det närmar sig midnatt. Jag sover fast jag inte gör det, jag vill sova men skriva samtidigt som jag vill stänga av datorn.
Solen har gått ner men inte datorns lockande ljus, det slocknar aldrig. Kollar om Call me by your name, någon gång i ordningen, troligtvis för 5e gången. Längtar till Italien, Spanien, Frankrike och medelhavet. Allt som känns rätt är så himla skönt. Det är balsam för hjärnan och den oändliga röran som har klistrat sig fast inom mig. Notiser från mail jag inte vill öppna och meddelanden jag inte orkar läsa rullar in. Vill inte låta dramatisk, deprimerad eller diffus. Vill sätta ord på det som inte finns. Vill bara berätta, visa och lugna mig själv. Vill fatta mig kort, berätta för er: Nu är nu och imorgon är imorgon, konstigt va? Har låten från filmen på repeat, samtidigt som jag läser tidningen digitalt, fantastiskt! Jag förundras över skickligheten. Skickligheten att beskriva känslor, tankar och upplevelser, att beskriva det som inte finns. Vill också kunna. Därför vill jag skriva. Måste sluta tjata och förklara, måste bara göra.
Får infall inte anfall.
//Solar oss i framtidens varm, men ångestfyllda, strålar//
God förmiddag, vilken supersöndag! Molnigt utomhus och pollen som pryder planket på terassen.
Det är verkligen en lugn sådan, en sådan söndag som man vill ha, inga måsten att vara ute och ,fånga dagens enda solstrålar, inte heller massa skolarbeten som ska in imorgon tack vare en beundransvärd framförhållning. Senaste inlägget blev inte så informativt, inte heller så intressant som jag kanske önskat, haha. Det som hänt sen sist är:
1: Jag har varit i Oslo och dels träffat min kusin och hennes familj, utnyttjade även det och fotade fjäll på vägen dit.
2: Jag har varit i Stockholm en hel del och insett att det inte längre kommer vara semester att vara där.
3: Fått officiellt tagit på mig min student mössa och fått accepterat vardags-festande.
Insåg också att det var i september jag senast bloggade vilket betyder att det varit jul, nyår, påsk och allt man måste fira. Vilket jag personligen tycker är småtrist att själv läsa om, såvidare det inte varit en annorlunda sådan. Vilket i många fall det inte är då tradition är lika med perfektion för många under dessa högtider.
Kvällen bjuder på middag och, kanske, festande samt trötthet som har präglat de senaste kvartalet av mitt liv. Mycket på grund av icke-produktiva lektioner som resulterat i plugg hemma, prestationsångest samt pollen i mängder. Vill va produktiv vilket betyder att jag bör duscha asap, men känner att jag har fyllt min plikt idag då jag gick och röstade till EU-parlamentet. Viktigt, viktigt, VIKTIGT!
//Fotat alla bilder analogt vilket är typ världens mysigaste fototeknik//
God kväll, vet inte riktigt vart jag ska börja. Länge sedan jag skrev, men har velat börja skriva igen. Vill utrycka mig och få utlopp för känslor och tankar.
Mycket har hunnit hända sen sist. Varit i Stockholm Oslo och massa mer men det är allt annat än väsentligt. Det jag vill prata om är att studenttiden har börjat. Denna lyckliga tid som varit efterlängtad. En tid som antagligen i framtiden kommer vara saknad. Studenttiden aldrig har jag upplevt en tid som varit fylld med så pass mycket, glädje & förväntan, men samtidigt med rädsla och sorg. Mösspåtagning för dryga veckan sedan. Den dagen som är startskottet för det som officiellt kommer att bli studenternas era. Dagen som kommer färga stan vit av mössor i några veckor framöver. Det som vi alla, sista-års-elever har väntat på.
När denna accessoar som legat och väntat i det bortträngda har plockats fram med nöd och näppe och nu pryder i princip varje students huvud. Jag själv har längtat. Längtat till alla fester nedräkningar och även denna dag. Men inte till studenten i sak. Utan i festandes ära. Att få fira har varit det primära men syftet är bortglömt. Faktumet att jag tar studenten och går ut mina 13 år i skolan är här. Jag ska inte förneka att jag är glad, lycklig och lättad. Samtidigt som dessa tre känslor strävar efter utrymme så konkurrerar de med en ångest och sorg att lämna det ända man är bra på och vet om. Acceptans är nyckel och det låter kanske töntigt och något i framtiden jag inte kommer förstå, att jag inte vill ta studenten. Det vill jag men vad händer sen? Vad händer med alla sen? Man får växa upp och ta ansvar, lära sig stå på egna ben utan att bli serverad lunch och ett umgänge varje dag.
Hur kommer livet att se ut. Många längtar till att få forma sin framtid och eget liv. Klart jag längtar men det skrämmer mig att inte veta vad jag längtar till. Har aldrig uppskattat vänner så här mycket, lika väl bekanta som de allra närmaste, är som om jag vill ta igen den tid jag inte kommer ha i framtiden med allt och alla. Att ett helt levnadssätt ska förändras är såklart läskigt. Det måste accepteras och att inte övertänka och överanalysera saker och situationer, något jag kan vara väldigt bra på. Att fylla mitt huvud med tankar om de minsta småsaker och låta de utvecklas och växa till det inte finns plats och en stumhet och tomhet skapas då en slutsats aldrig kom. Är glad att min skolgång kommer vara något jag med lycka blickar tillbaka på, något jag kommer sakna men även tacka i framtiden. Usch, är min spontana tanke, HUUUR kan en person gilla skolan såhär mycket? tror egentligen det inte är skolan i sig jag föll för. Tror tyvärr inte att detta är sista inlägget om detta men hoppas hoppas hoppas.
God kväll, hur har ni det där ute i mörkret, själv sitter jag i sängen och tänker. Dagen idag har inte varit särskilt innehållsrik, sov, åt, tränade och sov lite till. Skrev tidigare att jag skulle ut igår kväll vilket jag också var. Jag Tilda och Sofia förade hos mig innan vi tog bussen in till Marité där vi såg Junior Brielle. Det var kul inget speciellt egentligen kul med spelning kul med dans kul med vänner. Har egentligen inget vettigt att skriva då jag varken orkar funderas ut ett intressant ämne att skriva om och det faktum att jag inte har ett exotiskt spännande liv bidrar till idétorkan. Hoppas morgondagen blir kul, Har bara en lektion på förmiddagen och förutom att jobba imorgonkväll ska jag även fota till gymnasiearbetet. Ska bli sjukt kul måste bara komma igång med rapporten. FML.
