RSS - xml

Kontrollerades senast: 2019-05-01 02:30:50

Brainstorm blogg

Brainstorm blogg på Nouw

Min mamma är sjuk

2019-04-30 22:25
Från Brainstorm

Jag är vuxen, men också ett barn. Jag är någons barn. Mina känslor svajar precis som när jag var 5 och jag ramlat på min brors cykel som jag tagit utan att fråga. Känslor av skuld, dåligt samvete, smärta och fullt med gråt i bröstet som måste få stanna där för att ingen ska få se!  Samma känslor men av annan anledning.
Min mamma är sjuk. I min värld är vi odödliga. Jag har svårt att se slutet och för mig är alla mina nära
oersättliga. De har sin plats i mitt liv.
Cancer...Jag smakar och luktar på ordet, ord borde vara lukt och smaklösa men jag känner smaken som.är tung och sträv. Lukten är stickande ochļ fyller näsa och lungor tills jag kvävs.
Cancer...vem fan får cancer?  Min mamma, min älskade, odödliga mamma är en av dom.
Vissa dagar låter jag allt onda bara vara långt borta från mig medan andra dagar finns det i varje cell, varje nerv.
Att inte kunna kontrollera, att inte ha möjlighet att styra och få bestämma är svårt för mig. Jag har skapat ett kontrollbehov under de senaste 6 åren då jag levt som ensamstående mamma till mina 8 barn. Det behovet av kontroll får mig att känna ångest vid de tillfällen då jag tvingas överlåta allt till andra.
Jag den starka, jag den positiva, jag med det berömda leendet och jag den ständigt rakryggade som alltid orkar allt har tagit slut. Vissa kvällar kurar jag i hop i stilla gråt, andra stunder vibrerar varje nerv och jag vill slå sönder allt jag ser. Jag försöker hitta sätt att döva smärtan, den smärtan som inte syns.
Min mamma är sjuk och jag behöver vara frisk! Jag behöver orka lite till för hennes skull, för pappas och mina syskon. Jag måste också orka för mina barns skull. Även för min egen skull.
Jag bryter i hop, slår knytnävarna hårt i kudden, låter tårarna skölja över mina kinder och kroppen skälva av ångest tills det sakta ebbar ut. Sen bygger jag långsamt upp mig och blir den.där leende, förtröstansfulla..

Mamma blev diagnostiserad cancer strax efter årskiftet. Hon är nu under behandling vilket gör henne väldigt sjuk men som får oss att hoppas.
Så länge hoppet finns så orkar jag räta på ryggen och komma igenom attackerna av ångest.
Cancer är ett ord som i dag plötsligt fått in innebörd...

Jag får inte nog, ett ständigt sug gör mig levande.

2019-04-20 14:42
Från Brainstorm

Jag får liksom inte nog av livet när det är som bäst.
Kan det handla om att jag passerat meddelålderssträcket? Det där osynlig, ofrånkomliga. Eller är det pga att barnen börjat växa upp som det känns som tiden inte riktigt räcker till?
Oavsett var är jag ständigt sugen på livet och vill helst tjuvkika bakom nästa hörn för att se vad som visar sig härnäst.
Vid min ålder brukar det nog vara mer vanligt att en kvinna lever ett stabilt liv med fast jobb, stadig ekonomi och ofta med en partner. Torsdagsstädning, söndagsmiddag och parmiddagar.
Mitt liv är annorlunda. Det här alltid varit annorlunda men för mig det normala.
Här är torsdagsstädningarna utbytta mot ett ständigt plockande, fast jobb är för mig ett evigt jagande efter nya utmaningar och stadig ekonomi varierar från mycket god sådan till sparkontot på noll. Partner blev särbo på distans. Söndagsmiddagar är dropp in och spontanitet och parmiddagarna blev häng med kompisar i olika konstellationer
Jag skulle inte önska mig så mycket annorlunda, några små detaljer kanske men i det stora hela passar det mig perfekt.
Ungar som känner sig som hemma utan inbjudan, nya jobb med nya erfarenheter och lite kämpande med vardagen ger mig lust och gör mig envis.

Så livet efter 50! Välkommen, jag tar emot med öppna armar och nyfikenhet. Sugen på livet det är jag

Filosofi när livet vänder

2019-01-24 22:02
Från Brainstorm

Livet är så skört, som den tunna is som lägger sig i kanten av små sjöar och vattendrag när den första frostnatten varit.
Lika fort som ljuset färdas kan hela vår tillvaro förändras. Från en sekund till en annan. Ibland har vi ett val men ibland kan vi bara stå bredvid och se på.
Jag älskar förändringar, jag är ständigt letande efter nya infallsvinklar. Men när jag är utom kontroll går jag sönder, jag vill kunna styra, bestämma och välja. Frustrationen blir stor och tar sig ut på olika vis, i ilska, tårar, impulsivitet, passivitet, aggression.
I bland hamnar oskyldiga emellan och får ta emot det de inte förtjänar, ibland letar jag efter den där axeln som borde finnas där för mig.

När det händer sådant som är svårt, livskriser börjar jag fundera på vår existens, på existentiella frågor. Jag blir ifrågasättande till syftet med oss levande, intelligenta varelser. Vad är mitt syfte? Har jag fullgjort det jag finns för? Eller är det ogjort? Egentligen, om jag tänker till ordentligt så vet jag. Jag vet mina "varför" i de flesta situationer. Jag har kontroll och jag har en väg att gå. Av en anledning .Jag har mitt syfte kristallklart framför mig.
Gör gott som kommer gott tillbaka.

Jag släpper taget om något jag älskar

2018-11-10 17:09
Från Brainstorm

Att flytta hemifrån...Jag minns själv känslan av frihet, av vuxenhet som fyllde hela mig. 18 år och bara barnet på många sätt.
Mina barn flyttar hemifrån ett efter ett. Det är livets gång och det är så det ska vara. Robin, Ronja, Elias, Edvin... och nu är barn nummer 5 på väg.
Emmie, min starka men samtidigt så sköra flicka. Emmie min stöttepelare och vapendragare.
De band vi knyter till våra barn ska knytas varsamt, knutar som lätt går att lossa lite i taget. Varje barn som lämnat hemmet har lämnat en tomhet som inte går att ersätta. De tar med sig en del av själen i hemmet, luft, andetag och hjärtslag.
Jag har många gånger sagt att jag längtar till Emmie flyttar till något eget. Jag har sagt att två vuxna kvinnor inte ska leva tillsammans. Ibland har jag menat det men oftast är det sagt med glimten i ögat.
Sanningen är att jag saknar henne redan, innan hon lämnat boet. Tomrummet skapades för länge sedan och är bevis på att hon är redo, att hon redan är i sitt egna liv tillsammans med pojkvännen.
Det band vi har är lite hårdare, tightare och svårare att knyta upp vilket beror på allt vi gått igenom hon och jag. Vi har liksom lyckats knyta dubbelknut.
Men sakta har vi ändå rett ut trasslet och nu är det bara en tunn tråd kvar som släpper om 3 veckor då flyttlasset går.
Som mamma gör jag allt i min makt för att mina barn ska ha det bra, jag skulle gå genom eld för dom. Kanske har jag gått genom så många bränder för Emmie och släckt små brasor att känslan av att inte finnas där med en brandfilt eller en hink vatten är skrämmande för mig. Jag vet att hon klarar sig, att hon klarar allt och jag vet att vi alltid finns för varandra oavsett vad som händer.
Jag låter känslan av att ha lyckats ta över, lyckats uppfostra och ge ännu ett barn förutsättningar för ett lyckligt liv

Prestationer, mellanbarn och rebell

2018-10-24 22:18
Från Brainstorm

Jag tror inte att jag lider av prestationsångest men jag vet att jag vill prestera!
Jag kliver in  i allt till 110% oavsett vad det gäller, jag ställer höga krav på mig själv vad det gäller att prestera.
Med åren har jag lärt mig att kliva ett steg tillbaka för att inte hamna i "prestationsfällan" , jag väljer därmed mina fighter.  Jag kan inte påstå att jag tävlar med nån, för att bli bättre. Jag jämför inte heller mig själv med andra. Däremot strävar jag efter att bli godkänd, att få en klapp på axeln, att återigen bli sedd.
Jag är mellansystern, har alltid känt mig emellan. Det är lite som ett eget land med egna lagar och regler. Som mellan barn behövde jag inte prestera i skolan, det fick storebror och lillasyster sköta. Som mellan barn kunde jag träffa kompisar och killar lite som jag ville, eller hänga på stan lite för sent en vardag. Inte för att det var okej eller för att jag fick lov. Nej, men för att jag var mittemellan stor och liten. I mitt mellanland.
Jag körde mitt eget race från tidig ålder, skapade mina egna regler.
Som barn hittade jag på mycket bus som att jäklas med grannarna genom busringningar på dörrarna, gnissla med frigolit på fönster, göra snubbeltrådar och bryta mig in i ödehus. Tränade på att göra eld i de gamla lokstallarna, hångla med pojkarna i grustaget (vilket avancerade med åren). Som ungdom lekte jag bort mycket skoltid, testade att snatta och började röka. I mitt mellanland var jag en medelmåttig rebell.
I ett kort ögonblick var jag nära att hamna i mindre bra sammanhang. Jag hängde med tjejer som var mer rebeller än jag, som var svartklädda, deprimerade och tuffa. I det ögonblicket hann jag testa att sniffa lim, dricka mig redlös och gråta en hel natt. Som tur var är ett ögonblick så kort att det fick ett snabbt slut. Jag minns en ung kille jag kände som skällde ut mig...han grät och skrek åt mig, han sa att han aldrig ville ha nåt med mig att göra om jag gjorde om det. Tack! Du hjälpte mig!
Mellanbarn är man hela livet. Jag har fortsatt gå min egen väg vilket i bland är det roligaste och bästa jag vet och som i bland får mig att vilja slå huvudet i väggen.
Om jag inte gjort det så hade jag missat så mycket av allt i livet, färglöst hade det varit.
I dag kämpar jag med mina prestationer för mig själv. Jag vill vara den bästa mamman, den bästa behandlingsassistent, den bästa mormodern/farmodern, den bästa fröken, den bästa flickvännen och den bästa vännen.... Jag siktar ofta för högt, försöker för mycket men ger sällan upp. För i mitt mellanland är den enda motspelaren JAG

Mitt ständigt sökande efter tillhörighet

2018-10-21 22:22
Från Brainstorm

Det är svårt att veta vad som behöver packas upp först ur min ryggsäck. Det finns en del saker som aldrig riktigt fått komma upp till ytan. Kanske för att jag är rädd att såra någon, kanske rädd för att bli dömd.

Jag börjar med att packa upp den del av min  tonårsperiod som var ett enda letande efter min identitet. Sökandet efter vem jag var.
Jag var en relativt barnslig tonåring. Inte En av de coola, " vuxna " 14-åringarna. Jag var en svag elev i skolan, medelmåttiga betyg. Uppfattades nog som glad, pratig, lite kaxig mot vissa lärare. Jag gjorde en del saker som jag ALDRIG skulle tolerera att mina barn gjorde. Tex spottade jag och en kamrat från fönstret på andra våningen ner på en lärares cykelsadel...inte bara en gång, säkert 50 ggr. Jag släppte ur luften på samma cykel flera gånger. Småsaker, men fult och respektlöst. Jag vet inte idag varför jag gjorde så, varför jag jävlades. En förklaring kan vara att söka tillhörighet, bli sedd och i hågkommen.  Jag har en tendens till att falla dit även idag. Det är då jag gör väl som får mig att känna mig sedd, uppmärksammad och få en plats i ett sammanhang. Oftast är det bara för en kort stund och efteråt kommer ledsna tankar och med det ånger.
Jag har hela mitt liv letat efter en plats att landa på och händelser på vägen har byggt upp behovet av bekräftelse.
Jag minns en gång när jag kanske var 13, jag satt i min säng och var jätteledsen. Jag minns inte över vad men minns känslan över att ha gjort någon besviken, att vara en besvikelse. (antagligen var det mina föräldrar jag utsatt för något)
Jag grät, det gjorde så ont i hjärtat och plötsligt hade jag ett sår strax ovanför högra knät. Jag hade inte märkt att mina naglar gjort djupa sår i min hud förrän det började svida och bränna. Jag minns också att det var en skönare smärta än den i hjärtat som på något vis minskade när svedan i huden ökade. Jag slutade riva när jag såg skadan.
Det var enda gången jag skadade mig själv av ren ångest, men märkena finns kvar. Ärr som påminner mig om den vilsna tonåring jag var. Jag förstod inte då att det var ångest och självskada, idag förstår jag då det pratas mer om sådant.
Jag förvandlas ibland till samma flicka, hon som är liten, vill vara någon för någon, som söker bekräftelse och som får ont i hjärtat. Skillnaden nu är att jag vet vad som händer och vågar stå kvar i känslan. Visst kan jag fortfarande skada mig själv, men i dag på ett mer förfinat sätt som inte är på ett fysiskt plan. Och för förstå gången öppnar jag mig och erkänner det högt för mig och i skrift för dig. Varför? För att det är lättare att ändra på ett beteende om man vågar erkänna och se där det brister.

Mina sanningar

2018-10-20 21:24
Från Brainstorm

Nu har det gått en tid och så kan det vara i livet. Att tiden behöver göra sitt.
Jag har bestämt mig för att öppna mig så smått. Möta mina egna sanningar och demoner.
Det är ett stort steg, det kommer att krävas mod, styrka och tårar.
Mina demoner är mitt livs skräck., det finns demoner i nutid och de finns i dåtid alltid lika skrämmande.

Vad som fått mig att komma dit är jag inte helt säker på. Det kan vara den gnutta stabilitet och trygghet jag känner just nu samt vetskapen om att jag måste möte det jag ryggar för.

Alla har vi våra rädslor, våra egna ryggsäckar och ingen är för liten att lyfta till ytan. Mitt liv har inte varit värst, min ryggsäck är inte tyngst eller min historia är inte längst...men lika värd att berättas som din.

Den kommer här så häng kvar lite till !

Med kärlek denna oktoberlördag


När du är glad blir jag glad

2018-08-28 13:09
Från Brainstorm

Jag älskar att göra andra glada! Att få någon att le, att veta att någon mår bra av mig.
Just nu njuter jag av min dotters glädje. Hon har just fyllt år och kräver just ingenting, det är då det är roligt att ge!
På fredag får hon ta med ett gäng glada tjejer från skolan. Dom ska ha en myskväll med mat som dom själva lagar, snacks och film. Myskläder som klädkod och invasion i mitt sovrum.
Att se min dotters lyckliga leende betyder allt för mig. Det är ingen stor grej, rätt simpel faktiskt men ändå så betydelsefull.

Prova du med, ge någon en gest som ger dig ett leende tillbaka

Lev ditt liv som DU vill, inte som andra förväntar sig .

2018-08-27 19:46
Från Brainstorm

Jag var på dop i helgen. Ett underbart dubbeldop för två små kusiner, mina barnbarn.
Vi fick ett varsitt papper där föräldrarna skrivit lite som vi fick fylla i. Vem vi är, vilket yrke vi tror de kommer att ha som vuxna, vilka intressen mm. Sen också några ord för flickorna att ta med i livet..
Mina ord till både Astrid och till Lily var: Lev ditt liv som DU vill, inte som andra förväntar sig .
Så sitter jag nu och önskar att någon sagt det till mig, att någon sagt att det är okej att gå sin egen väg. Att i bland våga sticka ut och göra oväntade saker.
Ingen sa det.
Det var mer suckar än glada tillrop när jag valde estetiskt val istället för språk. Det var mer ruskande huvuden än gratulationer när jag förlovade mig i tonåren. Att jag sedan valde att föda 8 barn har också fått mig att ständigt försvara och förklara. För att inte tala om valet att gå skilda vägar efter ett långt äktenskap...Jag har sällan följt något mönster och jag är lycklig i det nu. Förr var det tuffare, när jag på något vis ändå försökte falla in i någon slags ram som inte passade mig.
I dag törs jag gå min egen väg, jag törs stå på mig där jag känner att jag väljer det rätta för just mig.
Ibland tror jag fortfarande att det är bättre för mig att göra det andra förväntar sig och går mot min egen magkänsla. Det är då jag blir lättretlig, skör och sårbar. Efter många år har jag äntligen förstått det. Vissa gånger måste det bli så, för andras skull, av hänsyn. Men alltid på bekostnad av mig själv.
Jag försöker lära mina barn att leva sina egna liv. Att göra det dom vill på sitt eget vis. Så länge det inte sårar eller skadar någon, så länge det ger tillfredställelse och glädje.
Stå på er, var er själva och ge världen ditt bästa jag. Förutsättningarna för att komma dit är just att lita på sig själv och ha tilltro till sitt eget jag!

Vissa skulle kalla det kaos, medan jag kallar det för glädje

2018-08-20 21:40
Från Brainstorm

Hej Alla!

Nu har sommaren gått och det är tid för rutiner och vardag.

Vad har ni för rutiner? Hur ser er vardag ut?

Jag är en rund person med viss fyrkantighet. Så måste det vara i mitt liv som ensamstående, yrkesarbetande, storfamiljsmamma och familjehemsmamma där jag också försöker få in tid för relationsskapande och mig själv som Petra.

Sommaren har rusat förbi med stormsteg. En helt fantastisk sommar med massor av upplevelser och kvalitetstid vilket jag kommer att skriva om vid ett annat tillfälle, det här inlägget handlar om rutiner och vardagspussel.

I mitt hem bor för närvarande 4 biologiska barn/ungdomar. 11, 12, 18 och 21år. Sedan bor även 3 afghanska ungdomar som jag givit en trygg plats åt i deras utsatta situation. Nytillskottet är vår 9 åriga familjehemstjej som bara varit hos oss ca 1,5 vecka.

Sen har jag ytterligare 4 vuxna barn,deras respektive samt 5 barnbarn.

Varför har du så många barn? Hur orkar du? Varför vill du vara familjehem? Hur hinner du med barnen? Hut hinner du få egentid? Är det inte dyrt till jul?

Många frågor som omgivningen ibland vågar fråga men som jag också ofta får höra av andra. Så passa på nu! Ställ de frågor du vill, jag kommer att svara så gott jag kan!

Att ha så många barn är berikande och roligt! Visst finns det jobbiga stunder, perioder som jag själv funderar på vad jag håller på med. Men de tillfällena är få i jämförelse med allt det jag får uppleva i det liv jag har. Vissa skulle kalla det kaos, medan jag kallar det för glädje. Vissa skulle kalla det oordning medan jag kallar det liv. Vissa skulle kalla det för jobbigt medan jag kallar det för erfarenhet. Vissa skulle kalla det för tjat medan jag kallar det för kärlek.

Visst är det tur att vi är olika, så länge vi respekterar varandras olikheter.

Jag har hittat min mening med livet, eller en del av den. Det är inte alla som någonsin gör det...

Nu hoppas jag blogginläggen kommer att bli tätare med sensommar, höst och vinter. När rutinerna sätter sig på plats och jag hittar den inspiration jag behöver.

Kram på er // Petra



Vårt egna lilla paradis

2018-07-16 05:49
Från Brainstorm

Dag 1 och 2
En beskrivning av fullkomlighet i bilder.

Lördag
Tidig start, 05.00. Lilla familjen på väg mot Jämtland och ottsjö. Vi börjar med Albin bakom ratten och övningskörningsskylten på, i Tärnsjö byter vi förare.
Frukost intogs i Valbo tillsammans med armhävningar och andra udda aktiviteter Färden fortsatte med ytterst få stopp och vi blev belönade med vidunderlig utsikt efter 60 mil.
Barnen trodde att vi skulle sova en natt i vår gamla stuga, där min syster m familj skulle bo resten av veckan och att vi sedan skulle flytta till vår egen andelsstuga som vi har tillgång till från söndagen.
Alla vi älskar den härliga stuga/villa som vi bott i sedan 1978 men som vi mer och mer övergivit då vi fått svårare att få de veckor vi vill så ungarna var överlyckliga åt den enda natten.
Medan vi packade ur bilen så så jag - Äh, vi struntar i vår stuga, vi sover här hela tiden istället! Barnen trodde inte riktigt på mig förrän jag pratade i telefon med min syster som bekräftade att vi skulle det.
En rolig överraskning

Härliga ottsjö ❤
25 grader i luften gjorde att vi åkte ner till båthusviken där vi badade en stund. Det var inga problem att komma i vattnet som oftast brukar ila runt benen och få låren att somna bort. Härligt, friskt fjällvatten med utsikt över fjällen.

Energi
På kvällen åt vi goda hamburgare ute på balkongen. Inga mygg eller knott kändes av.
Jag lyxade till det med en Jämtlansale

Det blev en mycket tidig sänggång. Alla somnade mellan 18.30 Och 19.30.
Syster med familj anlände ca 01.00 Men då sov vi gott.

Söndag
Vaknade ca 07 30, efter 12-13 timmars sömn satt kaffe fint på balkongen.
Vi gjorde oss ingen brådska på morgonen utan lät alla vakna i lugn och ro.
Det blev många glada kusinkramar i köket.

Dagens vandring gick via platåleden över till Petterfjäll. Alldeles vindstilla, mestadels sol och ovanligt tort. 
Det råder eldningsförbud även här så vi beslöt att vänta med korvgrillningen tills vi kom tillbaka till stugan och nöja oss med kaffe, macka och varma koppen.
Älskar doften av kaffe på fjället och mackan är väl aldrig så god.
Ungarna lekte kurragömma med dunk medan vi njöt av att bara vara där.
Härligt att se även stora barn leka ☺
Korvgrillningen blev på gården vid stugan, i grillen, med vattenslangen bredvid.

Dagen avslutades med bad, fotbolls-VM och  tacos. 
Fick veta att det var ca 20-21 grader i vattnet. Helt underbart frisk och skönt.
Nu ser vi fram mot måndagens vandring

Jobbiga relationer

2018-04-29 07:25
Från Brainstorm

Varför är relationer så jobbiga???
Ibland skulle jag kunna bli eremit och leva själv i min grotta. I all enkelhet.
Inga sociala medier, inga konflikter, avundsjuka, utanförskap, såpoperor på tv...
Men så kommer jag på att jag måste se hur det går för Jack och Emma i serien Me You & Her...Och hur ska jag kunna shoppa sånt jag inte visste att jag behöver på nätet?
Jag får nog leva med jobbiga relationer, komma över påträngande känslor som jag inte behöver och välja de relationer som är bra för mig.
Nu kryper jag fram ur grottan och tar världen med storm och en gnutta ödmjukhet.
I dag blir det äventyr i huvudstaden med några av de jag aldrig släpper eller ser som jobbiga i vår relation!! Några av mina kärlekar 💖💖💖

Jag är svag där jag trodde jag var stark

2018-04-27 17:06
Från Brainstorm

Att vara psykiskt stark är oerhört viktigt för mig. Att orka mentalt och stå rak i alla stormar. Hjärnstyrka och själslig styrka. För att kunna nå dit behöver jag träna min fysik, träna muskler och min smidighet. Det är genom fysisk styrka jag får min mentala kraft.
Jag har aldrig kunnat förmå mig att bryta i hop eftersom min föreställning är att om jag en dag gör det så kommer jag inte ur det. Mitt eviga kämpande på egen hand gör sig ibland påmint. Genom trötthet, uppgivenhet och hopplöshet. Men jag fortsätter på egen hand. Jag ber inte om hjälp eller en hand att hålla i. Det är inte mental styrka...Det är svaghet.
Styrka är att be om hjälp, att ta hjälp, att våga bryta i hop. Det är den styrkan jag tränar upp genom att känna mig stark fysisk.
Inre och yttre välbefinnande vandrar hand i hand och det gäller att hitta ett mjukt men fast grepp och att inte släppa taget!

Jag saknar

2018-04-21 22:32
Från Brainstorm

När allt blir tomt och tyst vaknar saknaden till liv. En saknad efter något jag inte riktigt minns, en saknad efter något jag inte vet om det finns.
Min längtan är stor efter en kram om kvällen, en famn att somna i. Längtan efter varma ord, ett vardagsprat vid mitt frukostbord.
När ljuset släckts och allt blir stilla, hör jag tidens tysta slag.
Ensamheten blir så tydlig och kontrasten stor, i ett hem där liv, kärlek och människor bor.
Jag saknar kvällar, jag saknar mornar. Jag saknar vardag med gnabb och tjat.
Minnet av kärleksfulla smekningar och kyssar mot mitt hår, får mig att längta efter fler såna år.
Ibland vet jag inte varför allt försvann, varför saknaden är det som finns. Varför inte jag har det andra har, varför bara mina minnen har stannat kvar.
För mig har vardag blivit samma som helg, natt som dag och månad som år. Mitt i allt detta måste jag läka, jag behöver hela mina sår.
Önskar du var här för att hjälpa mig, blåsa på mina skrubbade knän och mitt brustna hjärta. Att just du ville få mig att le, ge mig en mening, visa mig kärlek. I stället gör du mig svag, trasig och oändligt vek.

Home sweet Home

2018-04-13 09:33
Från Brainstorm

Älskar mitt hem... nu har våren och ljuset fått plats i mitt hem 🌹

Myrsteg mot målet

2018-04-09 10:35
Från Brainstorm

Idag är det dags att börja beta av punkterna på min lista inför uppstarten av det stora projekt jag har framför mig.
Att det är så mycket jobb som behöver förberedas innan ett större kliv kan tas gör mig oerhört frustrerad.
Men idag ska jag ta några myrsteg för att komma lite närmare på vägen:

# Skriva om mig själv ..bakgrund mm. Alltså sälja mig.
# kontakta en myndighet för att få klarhet i ett par saker.
# kolla upp revisorer

Samt ringa på några jobb som jag kan ha tillsvidare. Timanställning/vikariat..

Så det är bara att sätta igång 👍

Bebis, påsk och morsans födelsedag

2018-04-03 09:02
Från Brainstorm

Oj vilken vecka!
Förra helgen blev jag mormor till en underbar liten tjej. Barnbarn nr 4.
Jag kan inte sluta förundras över de underverk varje litet nyfött barn är! Så färdig, så perfekt!! Det vackraste i livet. För ett ögonblick då jag håller ett nytt liv i min famn är jag säker på meningen med livet, det finns inget annat. Resten blir obetydligt och oviktigt.
Lilla Astrid, välkommen till världen och välkommen in i vår stora, varma familj 💕

Påsken kom med stormsteg och familjetid.
Korvgrillning på altanen, solsken och äggletning. 
Påskmiddag hos mor och far, och påskdagslamm hos mig... ungar i massor och bebismys.

Så idag... min födelsedag.
Jag är lite som ett barn när jag fyller år. Önskelistor och förväntan...
I år vaknade jag på jobbet. Har avsagt mig besök just idag, har annat för mig.
Trots det saknar jag barnkramar och födelsedagssång.
Ja, jag är som ett barn och jag älskar min födelsedag 💕

I DAG OM ETT ÅR

2018-03-21 09:17
Från Brainstorm

Jag bär på känslan av att vara på fel plats. Ni vet när inget liksom riktigt faller som det ska?
I går såg jag programmet "I dag om ett år" vilket fick mig att fundera, vart är jag om ett år?
Spontant i huvudet har jag planen klar för mig, karriärmässigt. Jag är 100% säker på vart jag vill stå inom ett år och har en vag plan för att komma dit. Planen är på väg att växa fram och tydliggöras.
Jag tänkte när jag såg tv programmet  att jag skulle kunna stå där och säga orden - Om ett år är jag __ och verkligen fullfölja det jag vill.
Så, i mitt eget huvud är jag med och gör min grej på sidan av tv.
Ett år från nu ska allt vara i gång och rulla.
Tillsammans med en person som jag vet delar min vision kommer vi att vara det dreamteam vi behöver vara!
Wish me god luck

Livsnjutare

2018-03-20 11:57
Från Brainstorm

Life is back!! Med ljuset och värmen är det som att livet återvänder! Det är UNDERBART!! Jag är en upp och ner människa oavsett års tid men nog blir det lättare på våren och sommaren. Det blir liksom lättare att hantera svängarna.
Plötsligt finns det dagar då energinivån är på topp, dagar som gärna får vara ändlösa.
Jag lutar mig tillbaka i solstolen, under mig har jag en varm filt men ansiktet och axlarna får vara bara i solskenet.
Jag testar att vara lite mindfull... *5 minuters paus
5 minuter blev 25 minuter.. Jag fokuserade på ett flygplan där ljudet dröjde sig kvar, när det ljudet försvann tog fågelkvitter över med inslag av takdropp. Solen brände i ansiktet och plötsligt vaknade jag av mina tunga andetag.
Tänk så avslappnande det kan vara att ligga alldeles stilla och bara lyssna på ett ljud.
Idag har jag ätit bra, tränat hårt och nu vila innan jobbet 😍
Njut av livet, gör väl som känns rätt för dig så blir det njutbart ❤

Häsostress

2018-03-15 08:11
Från Brainstorm

Vad är det för ideal vi tjejer/kvinnor har att leva upp till? Är det verkligen ett "ideal" skapat av mediavärlden männen vill ha? Män som i verkligheten omges av vackra kvinnor med vackra, mjuka former. Döttrar som inte är trådsmala, fruar eller flickvänner med hull att hålla i, en mamma som är mjuk att krama. Ändå stirrar samma män sig blinda på ett ideal som får oss kvinnor att känna oss otillräckliga.
Vi matas med bilder på kvinnor med oproptioneliga kroppar där brösten är det första som syns. Kvinnor med muskler som kroppsbyggande män. Kvinnor utan ett uns underhudsfett. Kvinnor med rakade kön och maskulina drag.
Är det sådan kvinnor vi vill vara? Vill vi att våra döttrar ska matas med detta för att tro att det är verkligheten?
Vi kvinnor är skapta med underhudsfett för att överleva, vi ammar våra barn med mjuka bröst. Vi har fylliga höfter av naturliga skäl…vi ska få plats att bära våra barn både på insidan och utsidan. Vi kysser med mjuka botoxfria läppar och vi tycker om när någon smeker våra något bulliga magar.
Men vi är formbara och påverkbara.
Jag förstår att vi kvinnor faller offer för mäns vridna syn på kvinnan. Att vi drabbas av ätstörningar, benskörhet, att vi tränar sönder oss och att vi tränar bort våra familjer.
Jag är själv ett offer. Dålig självkänsla, skam över den jag är, en önskan att vara bättre, starkare och vackrare….
Varför då? Jag jobbar på det. Varje dag talar jag om att jag redan är allt det där. Att jag är vacker och bra nog. Jag vägrar låta mina döttrar växa upp med en känsla av att inte vilja vara den de är! De är vackra. De är kloka. De är unga kvinnor med livet framför sig och de är sig själva oavsett.
Risken är att den sunda synen på hälsa byts ut till att vi hetsar och stressar oss mot den hälsosamma livsstil vi tänker att vi behöver.
Hälsostress...
Nu säger inte jag att träning är oviktigt eller att vi inte ska vara hälsosamma men det finns en skillnad på att ha en hälsosam kost och fysik mot  att vara byggd av enbart proteinpulver och onaturliga muskler….Träna på, må bra och lev livet !!

Jag är en riktig människa. Oredigerad och utan filter.
Våga vara den du är under resans gång, förminska inte dig själv till någon du inte är.
Att hela tiden tänka "sen" kan bli till ett "aldrig" då målet förändras på vägen.
Resan vi gör är livslång och tar inte slut förrän livet är över. Att inte våga visa vem jag är förrän sen kan göra att det är försent att visa vem just jag är!

Vad får du ut av att blogga/vlogga, vad ger det att titta på youtubare?

2018-03-11 09:14
Från Brainstorm

Varför bloggar/vloggar vi? Vad får vi ut av att youtuba eller ens att följa andra i deras vardag. Vad ger det oss att titta på hur folk gör bort sig, prankar eller hittar på upptåg?

Jag kan inte svara för er, jag kan bara svara för mig.
Jag följer inte en massa bloggar, jag ströläser lite olika beroende på vad jag känner för.
Jag är heller ingen följare av specifika youtubare men tittar ibland när det dyker upp nåt.
Det jag läser ger mig i vissa fall inspiration, pepp och motivation. Det kan få mig att våga saker som jag annars inte ens tänkt pröva. När jag ser att andra lyckats, när jag ser vinsterna av vad det nu än handlar om kan det få mig att ta ett steg till.
Vissa kanaler tittar jag på bara för att det roar mig eller påminner mig om mig själv.

Jag skriver ju själv blogg och ska starta en Youtube kanal tillsammans med min dotter så varför gör jag det? Vad vill JAG uppnå?
Jag gör det enbart för att jag själv gillar det.
Bloggen har inget riktigt tema men handlar mycket om mina tankar och funderingar. Den handlar om mitt liv.
Sedan om någon läser eller kommenterar är mindre viktigt... såklart känns det bra när någon får med sig nåt av det jag förmedlar.

Youtube kanal är nytt för mig och i uppstarten. Har inte kommit igång pga en del praktiskt som måste ordnas.
Tanken med den är både att kunna roa andra med sådant vi skrattar åt, att bjuda på vårt liv som kantas av mycket humor, värme men också av allvarliga ämnen som psykisk ohälsa, separationer, självkänsla och egenvärde.
Att det är just Emmie (dotter) och jag som gör den här grejen tillsammans beror på att vi är mycket tillsammans, har gått igenom svåra saker och därför kommit nära på flera plan. När vi är med varandra händer det alltid något galet som vi varje gång tänker att det skulle ha funnits på film.

Om någon vill kommentera så gör gärna det.  Berätta vad ni vill läsa/se och berätta varför just du bloggar ☺

Det var inte dig jag skrev om

2018-03-09 22:12
Från Brainstorm

Det är sällan jag skriver inlägg här som är direkt negativa eller inlägg där jag slår ner på enskilda individer.
Igår skrev jag ett inlägg om att bli mättad på, ja vad ska jag kalla det? Mättad på "marknadsföring av framgångar i jobb och relationer" .
Plötsligt märkte jag hur folk på något vis känner sig utpekade, hur folk reagerade lite avigt på mitt inlägg.
Mitt inlägg var inte riktat mot någon och jag älskar kärlek och lycka. Jag gläds åt de som når drömmar och mål, gläds med de som hittar kärlek.
Inlägget handlade om att det matas ut i sociala medier på ett konstlat sätt (i många fall, inte alla) Det finns människor som jag vet är missnöjda eller ogillar den situation/relation de är i men som ändå ger sken av rosenblad kinder och barfotabarn...alltså en lögn.
Även de som hela tiden måste bevisa för sig själva och andra att dom är lyckligast i världen gör mig trött... det är de som sällan är genuint lyckliga.

Så till er som på något vis kände er träffade av det jag skrev...
Ni som är genuint lyckliga, som har ett underbart liv..på riktigt och är stabila med tro på sig själv...
Fortsätt bombardera instaflödet och Fejan med er glädje. Någon blir säkert peppade utav det 😉

Blogged from my phone

2018-03-08 16:41
Från Brainstorm

Förlåt men ibland blir jag så trött och irriterad på alla omvälvande förändringar jag läser om på sociala medier.
Visst kan det vara inspirerande att se hur andra lyckas vända sina liv till något bra, hitta lyckan eller förverkliga sig själva men inte varje dag, varje ögonblick.
Jag unnar dessa människor allt gått och jag har empati och medkänsla för svårigheter de gått igenom så missförstå mig rätt.
Ibland känns det för mycket...mättat liksom.
Jag är själv i ett förändringsarbete med mål och utmaningar så jag förstår.
Jag tänker bara att äkta kärlek och äkta lycka inte behöver skrivas ut över hela facebookvärlden eller Instagram om och om igen. Äkta kärlek och välbefinnande finns inom oss. Vi vet och det borde räcka.
Det blir lite som ett mantra att hela tiden upprepa för alla att "jag är så lycklig", "jag älskar hen över allt annat" "jag är där jag vill och lever i nuet"
Jag önskar att folk hade känsla för att sluta när de nått dit. Att beskriva resan, låta mig följa med på vägen tills allt bara blir en upprepning.
Just idag kände jag mig lite extra känslig i detta och vet att det lika gärna kan vara jag som upprepar mig och jag vet att jag själv väljer vad jag läser och tar in.

Det är sådana gånger jag behöver min egna tid...kryper undan i mitt rum med kaffe och apelsin. Tar några djupa andetag och lämnar det bakom mig.

Kram på er alla som gör resor i livet ❤😉

Jakten på "det"

2018-03-07 21:19
Från Brainstorm

Plötsligt fylls jag med energi och glädje. Varför? Av precis de rätta anledningarna.. att verkligen hinna med barnen på morgonen, att få kramar och kärleksfulla ord när dagen börjar, att skratta tillsammans en tidig onsdagsmorgon.
Sedan lugnet, en underbar frukost  och inga måsten 🌹
Vi är så bra på att jaga välbefinnande, jaga kärlek och jaga lugn och ro. Vi glömmer att leta allra närmast oss själva.
I den eviga jakten på någon diffus längtan av det vi tror att vi inte har tar vi slut på oss själva. I ett redan så hektiskt liv lägger vi på ytterligare moment som får kroppen i obalans.
Det som händer är att vi tror att vi inte kan få just det där, det där som får människor att le, få människor känna harmoni. Att nuet är något ouppnåeligt.
Jag säger vi då jag vet att det är många med mig som gör just så, som brottas med tanken " hur hittar jag "det" som ger mig vad jag behöver?"

Jag behöver inte fundera över det. Jag har "det" redan. Jag hittar det alldeles nära mig. Jag ser in i min dotters blå ögon och jag smeker hennes tjocka hår sedan pussar jag min sons varma panna och hör honom säga - Jag älskar dig mamma.
Samtidigt hör jag ljud av alla mina tonåringar i huset. Röster som småpratar och klirr av tekoppar. 
Jag kryper ner i min stora säng och njuter av att jag fått ännu en dag med "Det", det där som alla jagar och som jag redan har ❤

Jag ser ljuset !

2018-03-02 08:23
Från Brainstorm

När solen lyser och det är 1:a mars! Ljuset, värmen från solen mot kinden, kallt men ändå bildas istappar där solen lyckas värma lite extra. Rätt årstid? Jag vet inte om det finns någon fel årstid men nog känns det skönt att våren närmar sig.
Jag har tillsammans med barn och vänner haft ett härligt sportlov då vi utnyttjat snö och sol genom att vara ute trots många minusgrader.
Solen har värmt och givit oss lite färg i ansiktet.  Det är som livet vänder på något vis, med ljuset och solstrålarna.

Jag strävar vidare i mitt sökande efter sådant som för mig är meningsfullt. Det jag vill uppnå är att göra saker för min och andras skull som ger mig tillfredställelse och som får mig att sova gott om nätterna.
Jag vet inte om jag tror på Karma men visst tror jag det ligger något i det...Man kan lite mer brutalt uttrycka det som att "du får vad du förtjänar".

Nu i startgroparna för mitt stora livsavgörande projekt granskar jag mig själv och har förstått att jag är en person som är svår att tillfredsställa fullt ut och på lång sikt.
Jag behöver action, utvecklingsmöjligheter, utmaningar.
Samtidigt är jag en "lättnöjd" person.
Jag blir lycklig av solen, av en god frukost i sängen, av en promenad med älsklingen eller en bukett tulpaner.
En balanserad mix av de ingredienserna och jag når det jag söker.

Dagens utmaning : Gör något gott för någon annan...sprid ringar på vattnet ❤

Jag önskar er alla en fantastisk dag!

Le mot världen så ler världen mot dig/ Petra

Vilken utmaning!!

2018-02-16 08:50
Från Brainstorm

Nya projekt på gång.
Nu står jag mitt i ett trassligt nystan, jag vet att det finns en röd tråd och jag tar en ände i taget för att få en fin slät tråd utan en massa knutar.
Ni vet hur det är...det gäller verkligen att ta en sak i taget. Att inte skynda och slita lite här och där..oplanerat.
Jag är inte bra på att systematiskt lösa en sak i taget men nu är jag tvungen.
Det här är viktigt och stort för mig, därför behöver jag göra saker i rätt ordning.
Jag står inför en utmaning som med all sannolikhet kommer att påverka hela mitt liv.
Mycket vånda och många tankar.."Gör jag rätt?" "Klarar jag det här?" "Är jag för gammal?"
Svaren har jag hittat i mig själv.. Jag gör rätt, jag klarar det och det är nu det är rätt tid! Jag har nära 20 år kvar i yrkeslivet och jag vinner mer än jag riskerar att förlora.

Jag är i uppstarten av projektet och kommer att återkomma med uppdateringar. Än så länge får ni vara nyfikna 😉

Inga backspeglar, bara stora vindrutor!

2018-02-06 09:14
Från Brainstorm

Dippen ebbar ut känner jag. En befrielse!
Visst är jag på min vakt, visst har jag koll på mina egna reaktioner men jag har så mycket att se fram emot att den glädjen överväger.
2018 kommer att bli ett år då jag tar klivet, då jag vågar vinna.
Det ska bli så spännande att se hur allt utvecklar sig och hur framtiden för en gång skull formar sig efter mig!
Jag kan inte säga så mycket än men återkommer i det ämnet, det kan jag lova för nu är första steget taget och jag tänker inte vända om.

Sen har jag också glädjen att få bli både mormor och farmor igen. Om bara ett par månader är dom här de små liven 💜 Jag har plockat fram vaggan som flera generationer vilat i. Den ska göras i ordning till Robin och Cecilias lilla bebis, jag har också lovat att hjälpa till med målning och tapetsering av deras barnrum. Så härligt att få vara med 😍

Så nu är det bara att köra...Inga backspeglar, bara stora vindrutor 👍

Ett filter mot sanningen

2018-02-05 16:36
Från Brainstorm

Jag pratar mycket om ärlighet och att vara sann mot sig själv och andra. Det är så lätt att lura både omgivningen och sig själv, så lätt att visa något annat än sanningen. Ett leende klistrat på läpparna, ett skratt som ljuder då och då. Det som lurar är en fasad, ett filter som döljer verkligheten.
Jag vill vara uppriktig och det är jag...mot mig själv. Jag kämpar i motvind och väntar varje dag att jag ska vakna med den gnistan jag vet finns där. Ibland känner jag den men har svårt att hålla fast den, svårt att behålla energin någon längre stund.
För mig är det fenomenet fortfarande tabu, något som inte är jag. Jag är den starka, glada som orkar allt. Som ger gärnet och lite till. Jag är inte den som vill ligga kvar i sängen med täcket upp till hakan eller den som väljer soffan istället för en utekväll med vänner. Jag är inte heller den som plötsligt blir gråtmild på Ikea eller den som kryper i hop och kramar kudden hårt innan sömnen fångar mig.
Nu är jag ärlig och jag vet att det visst är jag. Även om jag inte riktigt känner igen mig så är det jag.
Jag är den glada, livfulla Petra men också den ledsna, sorgsna Petra. Jag är en människa och vi människor har hjärtan och hjärnor. Ibland jobbar dom i otakt och då blir vi osynkade. Livet blir lite jobbigare ett kort tag för att sedan bli lättare när gråten och frustrationen släppt.
Jag är en människa...en helt vanlig sådan och jag är sann mot mig själv och mot andra.

Jag vet mina varför. Vet du dina?

2018-01-28 11:21
Från Brainstorm

Jag säger att jag inte bryr mig om vad andra tycker, att jag struntar i vad folk säger om mig. Det är sant.
Men någonstans har jag känt att det finns en liten grupp människor som jag ändå önskar förståelse av. Kanske inte fullt ut men någon form av acceptans.
Det är mina kollegor från arbetet med ensamkommande ungdomar, min bästa tid i livet yrkesmässigt.
De personerna var mina bästa vänner, de var min familj. Vi accepterade varandras styrkor och svagheter. Vi stöttade varandra i alla lägen. Skitsnack och prat bakom ryggen fanns inte...Vi var unika.

Till er mina vänner

Jag förstår att det pratas om mig, att det är långt ifrån positivt. Jag vore dum om jag inte inser det och dum är jag inte. Jag är inte ens blåögd.
Jag vet att ni ser mig som blind, att jag inte ser klart och låter hjärtat styra.
Det ni inte vet och kan se är att de ungdomar jag tagit in i mitt hem inte är de samma killar som bodde på Kila, eller som var på stödboendet.
Det jag önskar att ni kan förstå är att vi alla har olika beteenden, tar fram olika egenskaper i olika sammanhang och i olika konstellationer.
Jag tog till mig (låt mig kalla dom N och O)och gav dom en plats i mitt/vårt hem.
Jag var rak och tydlig om vad som gällde i vår familj med andra ord detsamma som för mina egna barn.

# Gå i skolan
# Vara ärlig (Jag vill inte höra saker på omvägar)
# Svara i telefon och meddela förseningar och om man inte kommer hem.

Tre enkla regler.
Jag bjöd in med orden - Det här är hemma. Vi äter tillsammans men om man är hungrig så tar man det man vill ha. Det här är erat hem precis som vårt. Vi visar respekt, vi hjälps åt och vi visar kärlek.

Nu har det gått 1,5 månad och jag kan göra en utvärdering.
Pojkarna har fått ett hem och det betyder en tillhörighet och trygghet.
De vill göra rätt för sig med de små resurser de har.  Jag kan inte komma på något som är ett problem eller som är negativt, tvärtom väldigt mycket positivt.
Båda killarna har på den korta tiden utvecklat sin Svenska, de åker med buss till och från skolan varje dag. De påverkarmina biologiska barn positivt genom att alltid dela med sig, att ta ansvar över städning och snöskottning utan att jag ber om det. De visar hjälpsamhet och generositet.
De får mina barn att bli ännu mer empatiska, engagerade och förstående.

Det är stor skillnad att bo tillsammans med landsmän på ett boende, att ha personal som styr och ha regler som är svåra att acceptera och att vara en del av en kärleksfull familj och verkligen känna den gemenskapen.

Det är det jag vill att ni ska förstå.
Skillnaden, att det inte är samma N eller samma O som ni känner.

Jag vet att några anser att jag inte vet vad jag gör, att jag inte ser det negativa. Jag själv vet att jag är klarsynt och realistisk. Jag vet precis vad jag gett mig in på.
Jag kanske inte är den smartaste, kanske inte den mest intelligenta men jag har inte glömt bort min medmänsklighet och jag vet mina varför.

Jag vill avsluta med några råd.
I yrken där vi jobbar med människor behöver vi behålla vår medmänsklighet, vi behöver koppla i hop hjärna med hjärta. Vi behöver fråga oss varför. Varför jobbar jag med detta? Varför gör den personen(klienten) på det viset? Vi måste komma i håg att se bakom, se orsaken.
När vi inte längre minns varför eller när vi inte kan se anledningen till destruktiva beteenden är vi ute på hal is.
Det är då vi behöver påminna oss själv och varandra varför vi valde just det yrket.

Jag vet mina varför. Vet du dina?

Varför går jag upp i vikt?

2018-01-27 09:36
Från Brainstorm

Jag har gått upp i vikt. Ja det har jag.
Det finns en massa att skylla på men det gör jag inte. Visst finns det omständigheter som påverkar vikten, både fysiskt och psykiskt men grejen är att jag själv kan påverka.
Jag har mått dålig, kanske mer dåligt ön vad jag velat visa. Mitt svajiga sambo, separation, förlovning, sambo, särboförhållande är ett exempel. I det mår jag bra nu. Vi träffas ibland, vi trivs tillsammans men vi nöter inte och har våra egna liv.
Min oändligt svajiga jobbsutuation har påverkat mitt mående. Jag rannsakar mig själv angående jobb, vad som gör att jag hamnar där det inte är varaktigt. Det senaste angående mitt arbete blev en historia som sänkte mig totalt. Där jag möte sådan brist på förståelse, kunskap och medmännisklighet som aldrig förr. Där både personal och klienter är utbytbara, där demokrati inte existerar, där det inte får finnas kritik och olika åsikter. Jag har gett sken av att det varit en perfekt arbetsplats och det var min vision. Att göra den till den bästa. Jag älskade att jobba i miljön, med kollegorna (övervägande) och framförallt med ungdomarna. Men...varje dag frågade jag mig själv om jag kunde stå för det arbetssätt vi hade, om jag kunde stå för det utförande av arbetsuppgifter jag tvingades till...eller det förhållningssätt som var önskvärt. Varje svar skrek i mig "NEJ!"
Efter en jobbig process och förhandling är jag nu borta från den arbetsplatsen och den lättnad jag känner är påtaglig även om jag också känner mig psykiskt slut.
Jag har också fysisk värk som tilltar mer och mer. Värk i muskler och leder. Värken ökade märkbart för ca 1.5 år sedan med inflammation i höfterna. Tidigare har jag "bara" haft lite känning i handled och armbåge. Idag har jag känningar även i axlar, knän, ben...ja faktiskt lite överallt. Smärtan hämmar mig och jag är rätt tyst om den.
Allt detta gör att jag inte har möjlighet att träna, vilket gör att jag blir frustrerad, vilket gör mig nedstämd, vilket gör att jag gör dåliga väl, vilket gör att jag tappat tilltron till mig själv. En klassisk ond cirkel.
Jag behöver bryta cirkeln.
Saken är den att träning minskar smärtan på sikt, mindre vikt och lättare kropp minskar inflamationerna och underlättar träning. Rätt kost påverkar både vikten, inflammationer och min självkänsla. Så, vad är problemet?
Min motivation nu är att jag har så ont att jag faktiskt söker läkarvård, att jag har så ont att promenader gör ont...min motivation är nu 100% hälsorelaterade och det kan få mig att bryta cirkeln.
Vad ska jag göra?
1. Söka medicinsk hjälp.
2. Träna lätt
3. Äta balanserad kost och ganska "ren" mat.
4. Aktivera mig på eftermiddagen när jag vet att det blir svårt att hantera.
5. Göra saker jag själv tycker är roligt.

Yes! Nu kan det bara bli bättre 😎😄