RSS - xml

Kontrollerades senast: 2019-02-20 06:04:50

filipparebecca blogg

filipparebecca blogg på Nouw

Du är rädd för mig nu

2018-11-09 14:09
Från filipparebecca

Så jag såg dig i torsdags. För första gången på ett år. Lustigt nog på ettårsdagen av mitt svek. Ett år sedan mina ord om vad du gjort mot mig gick i tryck.

Jag har tänkt mycket på det här ögonblicket. När det skulle hända, var det skulle hända. Vad jag, vad du skulle göra. Varje gång tunnelbanan har bromsat in vid St Eriksplan har jag stelnat till. Är det nu det händer?

Du går av bussen på Kungsgatan. Det är som att tiden stannar när våra blickar möts.

Jag står utanför biografen Saga. Neonljusen reflekteras i mina ögon. Jag har en röd klänning på mig. Du hatade när jag hade rött på mig. ”Du ser horig ut”. Jag undrar om du säger så till din nya tjej också.
Du har en hund med dig, en golden retriever. Som en fågel viskade i mitt öra att du skaffat för att binda din nya tjej till dig. Som med mig och Luna.

När jag ser på dig så rusar tiden, i alla riktningar. Jag ser dig och mig i Nacka, i det lilla huset, minns du? Jag ser oss hemma hos din mamma, den där gången du pratade om att köpa en ring till mig. Jag ser dig på jobbet. När du trycker ner mig på knä på toaletten. Jag ser dig stå en centimeter från mitt ansikte. ”Du är död utan mig”. Jag ser dig i mitt kök, vrålandes. Jag hör dina ord som ett eko från förr. ”Lita på mig, Filippa.” ”Du kommer att sluta ensam för alla hatar dig.” ”Jag skulle kunna knäcka din ryggrad så lätt” ”Du är min person.” ”Det kommer alltid vara du och jag, Filippa.”

Du vänder bort blicken. Jag får för mig att du skäms. Gör du det? Skäms du för allt du förnekar att du gjorde?
Sedan ser jag det, i din flackande blick. Rädsla.
Du är rädd för mig.

Du börjar prata med hunden. Nervöst. Jag håller kvar blicken. Du tittar inte upp. Var det för svårt att fortsätta se på mig? Ser du i mig sanningen om vem du egentligen är? Både du och jag vet. Vi är de enda som vet. För min blick kan du inte ljuga.

Du fortsätter upp mot Hötorget. Jag ser din siluett försvinna och jag tänker, att du är så liten. En liten man med sänkt huvud. Hur kunde jag vara rädd för en sådan sorglig figur? Utan din makt, utan din kontroll, är du ingenting.

Du är rädd för mig nu.
Jag förstår. Det är rimligt. För både du och jag vet.

Hur mycket jag inte har berättat. Än.

NY VIDEO: Bästa produkterna för håret! (slitet, skadat)

2018-10-24 19:41
Från filipparebecca

Äntligen en ny video uppe! Här får ni se mina bästa hårprodukter! Inpackning, borstar, serum osv. Hoppas ni gillar videon! :)
Puss o kram

Det börjar innan första slaget

2018-10-23 11:06
Från filipparebecca

Varje dag får jag meddelanden från kvinnor som känner igen sig i min historia. Berättelserna är skrämmande lika. Gemensamt för oss alla är också skuldbeläggandet av oss själva. Att känna sig ensam. Att inte ha någon att prata med.

Att förstå hur otroligt många andra som är med om samma sak kan hjälpa till med att lägga skulden där den hör hemma. Hos förövaren.

Därför har jag skapat en grupp på Facebook som heter ”Det börjar innan första slaget”.

Det är en grupp som är till för alla kvinnor som varit i en relation med inslag av fysisk eller psykisk misshandel. Här kan vi berätta vad vi varit/är med om, läsa andras berättelser, ge tips, stöd och råd.
Vill man lägga upp en berättelse/fråga anonymt kan man höra av sig till mig så fixar jag det.

Sprid gärna detta till så många som möjligt. Det är så många som inte vågat berätta fortfarande, säkert flera i din närhet du inte hade en aning om. Hjälp dem att hitta gruppen. Tack ❤️

Länk till gruppen: https://m.facebook.com/groups/369990393541636

min drake

2018-10-13 18:25
Från filipparebecca

Den tog tretton timmar. Först fem för konturerna. Sedan låg jag i ytterligare åtta timmar för färgen och skuggningarna.

Det var mitt i vintern och kallt i studion. Jag frös. Tatueraren kommenterade att jag var så tyst.
”Jag har haft vuxna män härinne som skrikit som små barn. Du sitter åtta timmar utan att säga ett knyst. Vem är du ens?”

Det var inte det att det inte gjorde ont. Det var det att det gjorde ont.

Han tittade upp mot mig då och då medan han arbetade, och log.
”Du är en hård jävel.”

Vi döpte henne till Fiona. Min drake.

Folk brukar fråga vad tatueringen ”betyder” eller varför jag gjorde den.

Svaret är att jag gjorde den delvis för smärtan. Det finns en tillfredsställelse i att känna fysisk smärta när man är alltför van vid den psykiska. Jag kan fortfarande rysa av välbehag i hela kroppen när jag tänker på nålarna mot min hud.

Och sen gjorde jag den väl för att varje gång jag känner mig svag kan jag se ner på Fiona och komma ihåg att jag är en BADASS GANGSTA BITCH. Ni vet. En hård jävel.

Fiona är styrkan och ilskan i mig. Drakar är jävligt förbannade har jag hört.

Jag har också fått höra att jag skrämmer bort killar med henne. Så det är ju en härlig bonus.

Här får ni några goa bilder på mig och min argsinta lilla drakhona.

till dig som vill ge upp

2018-10-05 10:42
Från filipparebecca

Till dig som behöver höra detta. Jag vet hur det känns att vilja ge upp. Jag har velat det många gånger. Jag har stått på Västerbron i mörkret och kollat ner i det nattsvarta djupet.

”Jag kan alltid hoppa.”

Den tanken finns alltid med mig. Det finns en väg ut. En väg ut från hela den här karusellen. Det går att hoppa av, att säga ”nu är jag inte med längre”. Då tänker jag på Västerbron. Jag vet inte varför faktiskt. Kanske för att en barndomskompis pappa hoppade därifrån. Kanske för att det känns enkelt, tillgängligt. Kanske för att jag stått där så många gånger och sett ut över min stad, alla blinkande ljus, alla hus med alla människor inuti. Stått där och tänkt ”så mycket liv i den här staden. Och så lite liv i mig.”

Folk brukar inte rekommendera att man pratar om sånt här. ”Det ser inte bra ut, Filippa.”
Nej det ser inte bra ut att jag lite för ofta känner att jag inte vill leva mer. Det ser inte bra ut alls.
Det är som ett fult ord. Självmord. Folk ryggar tillbaka när man nämner det. Det är skamligt. Ett misslyckande. Ingen power där alls. Inget driv, ingen kraft. Inget att lägga ut i sitt perfekta instagram-flöde. Inget att skylta med.
Men jag vill prata om det ändå, för det äter upp mig inifrån vissa dagar. Gör det svårt att andas.

Andra dagar tänker jag på vad min gamla kollega sa när jag undrade vad som fick honom att kliva upp på morgnarna.
”Jag vill veta vad som kommer att hända härnäst.”

Jag hänger väl kvar så länge. Häng kvar med mig, du med. För vem vet vad som händer imorgon? Låt oss ta reda på det.

Bara om jag grät

2018-10-04 21:55
Från filipparebecca

Tårar. Det var vad han ville få ut ur mig. Han skrek på mig - men de kom inte. Han sa att jag var värdelös - men de kom inte. Han sa att jag skulle bli ”en misslyckad alkis” som min förälder. Han sa att jag aldrig skulle klara mig utan honom. Han sa att jag hade fått mitt jobb för att han tyckte synd om mig. Han sa att jag inte hade några vänner och att alla hatade mig. Han sa att jag gjorde bort mig. Han sa att alla skrattade bakom min rygg. Att jag skulle sluta ensam.

Men inga tårar kom. Han skrek högre. Längre. Han blockerade alla mina flyktvägar. Han hotade mig. Han skulle kasta ut mig, säga upp mig.
Det tog ett tag innan jag förstod vad han ville.

Han ville se tårar. Små droppar av salt vatten längs mina kinder. Rännilar av förtvivlan. Av underkastelse. Han ville se mig ge upp.

Efter ett tag lärde jag mig att det var bäst så. Gråt, bryt ihop. Då kom omtanken. Kärleksbetygelserna. Då var jag bäst. Bäst i världen. En underbar människa. Hans livs kärlek. Hans person. Någon värd att älska.

Men bara om jag grät. En strid ström av salta tårar längs mina kinder. Då var jag perfekt.

reputation precedes me

2018-09-30 21:21
Från filipparebecca

This little light of mine

2018-09-29 12:09
Från filipparebecca

Jag är sjukskriven för utmattningsdepression. Jag kämpade emot det länge. Ville inte erkänna mig ”besegrad”. Ville inte erkänna att min enorma styrka vacklade lite, hade börjat flimra i kanterna. Det började med en enorm trötthet. Kom inte ur sängen på morgnarna.

Jag provade allt. Kosttillskott, sömnappar, terapi. Sen började jag glömma saker. Jag glömde bort möten, bokstäver i mina ord, ord i mina meningar. Min hjärna höll på att lägga av. I somras gjorde panikångestattackerna entré i mitt liv igen. Då blev jag rädd på riktigt. Alla som haft panikångest förstår nog. Jag hade svårt att vistas bland mycket folk av rädsla att jag skulle få en attack.

I sju år stod jag ut med en psykisk misshandel som även ledde till fysiska övergrepp inom en nära relation. Genom alla år jobbade jag på. Trots att jag legat sömnlös hela natten av ångest kring min livssituation gick jag till jobbet på morgonen. Aldrig svika, aldrig vackla. Måste. Klara. Mig. Ut.

För ett år sedan kom #metoo. För mig blev det en vändpunkt. Det kom sig så, av en rad omständigheter, att jag lyckades bryta mig loss från mitt ex’s järngrepp och berätta sanningen om hur jag levt under dessa år. Vad jag varit med om. Det var att kasta mig ut handlöst, jag kastade mig ut i det otrygga, okända och hoppades på att mänskligheten, samhället, skulle ta emot mig. Det där jag blivit intalad aldrig skulle hända. ”Ingen bryr sig om dig som jag. Du är körd utan mig.”

Vad som hände? Det tog tre månader sedan var jag, och mina kollegor, utan arbete. Det lilla bolaget under det stora mediehuset las ner. Trots stora planer för 2018. Man kan ju undra varför...

Jag gick omkring som i en dimma efter det. Fri som en fågel, men med en oviss framtid. Naturligtvis var inte detta direkt positivt för min återhämtningsprocess. Hjärnspökena viskade med hans röst. ”Du kommer aldrig klara dig utan mig. Vem skulle vilja anställa dig, du är lat och värdelös. Utan mig är du körd.”

När jag och killen jag träffade dessutom bröt trodde jag att det inte kunde bli värre. Ännu ett misslyckande, ännu en sorg, ännu en förlorad trygghet. Jag blev sjukskriven. Nu var jag verkligen på botten.

Men så hände något oväntat. Efter att jag hade tillåtit mig själv att gråta okontrollerat och bottenlöst i en halvtimme slutade jag plötsligt.
Något hade börjat spira inom mig. Som en liten stråle av ljus, ett litet frö som hoppades. Är det äntligen vår tur nu...? Jag fylldes av skratt. Ni kan ju förstå att jag trodde att jag hade blivit fullkomligt galen. Men plötsligt mindes jag. Vem jag var. Vem jag är. Det var som att lilla Filippa hade legat därinne bakom allt och väntat. Hon sa till mig, förorättat: ”vet du inte vem jag är? VEM VI ÄR?”.

Sedan följde en tid av, ja jag kan inte kalla det annat än ren lycka och fullständigt kreativt flow. Jag ville knappt gå och lägga mig på kvällarna för jag hade så roligt. Jag insåg att jag var fri! För första gången på många, många år var jag fri. Från människor som försökt kontrollera mig, kuva mig, trycka ner mig.

Mitt ljus hade tänts. En liten låga som växer sig starkare för varje dag. Och jag lovade mig själv någonting viktigt. Jag lovade att bara omge mig med människor som ger mig positiv energi, som utan missunnsamhet eller baktankar lyfter upp mig, peppar mig, ser mitt ljus och inte blir rädda. Mitt ljus är inget hinder för ditt. Vi blir bara starkare tillsammans.

Jag kommer att vara hård nu. Om du är en sådan person som ger mig dålig energi, som stör dig på mitt ljus. Då är jag inte intresserad av kontakt. Jag har inte råd att riskera något. Den här energin är värdefull och den här gången ska ingenting få stå emellan mig och min harmoni. Jag bryr mig inte om vad folk tycker. Jag måste fokusera på mig och min återhämtning. Allt annat är sekundärt.
Kanske krävs det att man hamnar totalt på botten för att inse vem man faktiskt är och vart man egentligen ska?

Jag kanske inte har ett jobb, eller en massa pengar. Men jag har hittat mig själv och mitt ljus igen och det, det är ovärderligt. Jag litar på mig själv. Jag har varit igenom helvetet och kommit ut på andra sidan. Jag är livsfarlig nu. Vem vet vad jag kan uppnå?

The limit does not exist.

TUTORIAL: Så fixar du fejkfräknar!

2018-09-27 23:57
Från filipparebecca

Denna tutorial visar hur du snabbt och enkelt kan göra "fuskfräknar" som ser naturliga ut genom att endast använda TVÅ saker. Gilla gärna videon om du vill se fler sminktips :)

NY VIDEO: Hur får man långt hår? - 11 BUDGETTIPS!

2018-09-23 11:07
Från filipparebecca
Hej allihopa! Nu har jag gjort en video på hur man får långt hår :) Det är många som frågar mig ang mitt och nej det är ej extensions! Men jag tar väldigt bra hand om det. Detta är del 1, det kommer även en del 2 om mer specifika produkter som jag använder. Men detta är tips som inte kostar något och som gör STOR skillnad!Hoppas ni gillar videon :)

NY VIDEO: Smash or pass - Politiker edition!

2018-09-17 17:11
Från filipparebecca

Nu har jag och Lea gjort en Smash or Pass - POLITIKER edition!
Vem är hunkarnas hunk? Vem skulle Fillan hatknulla? Vem är en sexig rebell? Och vem såg egentligen ut som en seriemördare när hen var ung? Allt det får du svar på i DENNA VIDEO:

Ny vlogg! Häng med på fest, stallet och valvaka!

2018-09-12 23:04
Från filipparebecca

Ny vlogg är uppe på min youtube-kanal! Ni får se när jag rider min häst, har klädpanik, festar med Julia och har valvaka :) Glöm inte att prenumerera om ni vill få notiser när jag lägger upp nya videos :)

NY VIDEO: Provar kläder från Nelly!

2018-09-05 21:22
Från filipparebecca

Halli hallå! Nu är en ny video uppe på min kanal :) Säg gärna vad ni tycker! Puss! <3

NY VIDEO: Sminktutorial för blå och gröna ögon!

2018-08-31 17:07
Från filipparebecca

Halli hallå!

Nu har jag gjort en sminktutorial! Hoppas ni gillar deeen, kolla in den hääär:

Min första vlogg!

2018-08-21 19:35
Från filipparebecca

Hej allihopa! Nu är min andra youtube-video uppe, min första vlogg! Pratar om koks (?!), mötet med hon som anmälde mitt ex för våldtäkt, kaffe, finnar och en borttappad kär sak. Hänger även med Lukas och Emilio på Coop (?), går på möte med min skrivcoach samt klagar på snarkande män. Ja det var väl en liten snabb recap. Juste är ju i stallet också och hänger med Offe Poffe!

Säg gärna till om ni vill att jag ska filma något speciellt! Puss o kraaam <3

Jag har startat en youtube-kanal!

2018-08-14 11:38
Från filipparebecca

Hej hopp!

Länge sedan jag uppdaterade här, jag vet. Men LIFE ni vet. Den ständiga bergochdalbanan. Well well. Efter att jag länge velat jobba mer med rörligt material har jag nu äntligen startat min egen youtube-kanal! Den kommer att handla om mitt liv och saker som jag tycker är intressant/viktigt. T ex hästar, smink, psykisk ohälsa, feminism... osv.

Nu har jag laddat upp första videon där jag tar upp fördomar samt frågor mina följare har om mig. Hehe. Här kan ni se det:



Glöm inte att börja prenumerera nu! Och kommentera gärna om det är något särskilt ni skulle vilja att jag filmade/pratade om.

Puss och kram på er ni är bäst! <3

Hur man beter sig efter en våldtäkt

2018-06-03 23:56
Från filipparebecca

Angående allt detta med Cissi Wallin, Fredrik Virtanen, Uppdrag granskning, vem som är en "riktig" våldtäktsman och hur man "bör" bete sig efter en våldtäkt.

Jag har varit öppen och skrivit om mitt ex och hur han misshandlade mig psykiskt samt våldtog mig. Det har ju även avhandlats en del i media och gjort att en del människor har tagit avstånd från mig. Jag har blivit kallad "galen", "svartsjuk" och "hämndlysten".

Av någon anledning har allt det gjort att jag känt att jag inte kan berätta om mina andra erfarenheter. "Det skulle bli för mycket". Jag har känt att jag skulle bli mindre trovärdig, av någon sjuk anledning. Kanske är det alla röster som sagt att "kvinnor tävlar i martyrskap" (Åsa Linderborg) och "under #metoo-hösten ville alla vara med" (Uppdrag Granskning), som påverkat mig.

Nu har jag insett att det är just precis det dessa röster vill uppnå. Tysta oss. För att sedan i nästa andetag kunna säga "nä men se där, det var ju inte så många som vittnade om den där mannen i alla fall. Ja, i alla fall inga som vill gå ut med sitt namn och anonyma vittnesmål är ju inte värda någonting".

I SvD's granskning var det tolv kvinnor som vittnade om vad Virtanen gjort mot dem. Tolv. Det är alltså tolv kvinnor som vågat prata med en tidning. Hur många andra det finns därute som också blivit utsatta för honom men "inte vill göra någon grej av det" vet vi inte. Jag vet personligen ett par stycken.

I fallet med mitt ex är vi två vars berättelser nått offentligheten. Ena handlar om en grov våldtäkt som polisanmäldes, den andra, dvs min, om ett sju år långt misshandelsförhållande.
När jag gick ut med min historia fick jag dock mail efter mail, från kvinnor som berättade om obehagliga upplevelser med mitt ex. Det handlade om ovälkomna händer på kroppar under arbetsintervjuer, äckliga kommentarer, hot på arbetet, tafsande på fester etc.
Ingen av dessa tjejer har haft kontakt med media. De valde att prata med mig istället.

Jag har upplevelser som legat och skavt inom mig länge, men extra mycket nu sedan i höstas. Upplevelser om andra män, som jag aldrig talat om.

Till exempel den om mannen som jag, som tjugoåring, var ute och festade med, och trodde var min vän. Han hetsade i mig shots och plötsligt svartnade det för mig. Jag har fragmentariska minnesbilder. Jag minns att han tog hem mig till sig för "efterfest". Det var bara vi två där. Jag vaknade dagen efter i hans säng med honom inuti mig. Det här är en person jag aldrig känt någon attraktion till överhuvudtaget och äcklet och skuldkänslorna fick mig att stänga dörren till denna händelse. Jag pratade aldrig om den. Jag skämdes något otroligt över att ha blivit så full och över att ha följt med honom hem. "Jag borde väl ha förstått vad som kunde hända". Men borde jag verkligen? Jag trodde han var min vän. Han var killen alla tyckte om, jag vet ingen som någonsin sagt ett ont ord om honom.

Han har efter detta hört av sig till mig många gånger, trots att vi aldrig har umgåtts igen. Han brukar kommentera komplimanger på bilder jag lägger upp på mina sociala medier. Jag har alltid svarat, och låtsats som att inget har hänt.
Jag minns särskilt en gång han kommenterade ett foto jag lagt upp på Facebook med orden "du är den snyggaste jag har legat med". Jag tog bort kommentaren på en sekund, kallsvettandes. Bara vetskapen om att han kunde gå omkring och snacka om att vi "legat" gjorde mig illamående. Men den gjorde mig också noga med att hålla honom på gott humör, inte bli ovänner. För vem vet vad han hade sagt om mig då.

Det här var på den tiden jag fortfarande brydde mig om mitt goda rykte. Jag antar att den tiden är förbi för länge sedan. När jag dessutom fick reda på att en av mina bästa vänner blivit utsatt för nästan exakt samma sak av samma man så började en ilska att växa.

Jag har fler berättelser. Som den om min första pojkvän. Vi hade bråkat och jag hade gått och lagt mig och somnat. Sedan vaknar jag av att han trycker in sig i mig bakifrån. Det är hårt och snabbt och jag förstår inte vad som händer. Jag sa aldrig något om detta, för jag tänkte att det kanske var så det var när man var ihop med någon. Han var den första jag hade haft sex med.

Jag har som sagt fler saker jag kunde berätta. Men det blir för långt för den här texten.

Jag berättar det här nu för att visa hur man kan bete sig efter en våldtäkt. Hur vanligt det är att det dröjer många år innan man ens förstår att man blivit utsatt för ett övergrepp. Vi kvinnor lär oss så tidigt att våra kroppar inte är till för oss. Och kontakt mellan förövare och offer efter övergrepp är långt ifrån ovanligt och ska knappast ses som bevis för att inget övergrepp har skett. Själv var jag ju ihop med mitt ex i flera år efter övergreppen. Det var ju mitt fel att det hade blivit som det blivit, tänkte jag.

I framtiden hoppas jag att vi pratar mer om det här och vi lär män att aldrig ta på någon annan utan att be om lov först. Och jag hoppas att vi lär kvinnor att ingen, ingen annan har rätt till deras kroppar. Det spelar ingen roll om du följt med hem till personen frivilligt, om ni är ihop eller om ni har haft sex förut. Du äger alltid din kropp, ingen annan. Och det är aldrig ditt fel.

Offe-uppdatering

2018-04-14 20:53
Från filipparebecca

Tänkte att jag skulle uppdatera lite om Ófeigur! Vi tävlade ju som sagt vår första tävling den 24 mars. Jag hade ju varit orolig att han skulle vara rädd i ridhuset, för publiken/musiken/etc, men det gick hur bra som helst. Däremot hade vi lite otur och hann knappt värma upp någonting innan T8:an. Jag hade egentligen tänkt stryka oss från den eftersom han inte är så stark i tölten ännu. Men jag red den ändå, bara för träning. Dock blev det ju extra passigt och styvt pga ingen uppvärmning...

Framridningen på Runsten by the way. Herregud jag har aldrig varit med om något värre, haha. Ridbanan som fanns var helt täckt med is och omöjligt att rida snabbare än skritt på. Det som återstod var några korta snuttar väg – som var gropig, hård och sedan fylld med vattenpölar när solen hade värmt lite. Katastrof helt enkelt. Men vi gjorde vårt bästa med det.

V5:an gick bättre, hans starkaste gångarter just nu är trav och galopp så det var kul att få visa upp dem lite i alla fall. Vi kom till a-final på delad 1:a plats – och vann sedan a-finalen! Jag är så otroligt stolt över honom. Hans första tävling och han går och vinner den <3 Vilken stjärna va? Älskade häst.
Hade verkligen en superkul dag med bästa Aline (som körde oss och agerade hästskötare – TACK!) och de andra från stallet som var där.

Nästa tävling är 6 maj på Ensta. Om tre veckor alltså. Ska träna järnet och hoppas på att få till tölten bättre denna gång. Men vi får se, det är ju mycket som är spänt på tävling och då blir det dessutom ovalbana, lite annan grej än ridhus som det var på Runsten, ridhus är han betydligt mer van vid.

Här kommer två bilder från tävlingen :)

Tjoho här går det undan! (ser ni mitt svullna fejs, hade just dragit ut en jävla visdomstand... haha fy fan)

Att han gick och vann sin första tävling! Bästa hästen <3

Tävlingsdags!

2018-03-20 12:49
Från filipparebecca

Japp, det är precis vad det är. På lördag är det nämligen dags för min och Ófeigurs första tävling! Det är en inofficiell tävling men jag ser det som ett superbra träningstillfälle för oss. Vi har ju inte varit iväg någonstans överhuvudtaget förut.

Tävlingen är i ett ridhus och det ska bli spännande att se hur Offe tacklar alla människor, hästar, stök och den höga musiken. Vääääldigt spännande... gångartsmässigt är jag glad om vi får till alla gångarter på hyfsat rätt ställe i hyfsat rätt takt och tempo. Inga större krav alltså. Vi har ju haft lite jobb med tölten, kämpar med att få igång bakbenen och få honom att sänka bakdelen och korta sig utan att för den sakens skull bli spänd. Men jag har inga illusioner, det lär bli passtaktigt och hoppigt på lördag, haha.

Men det ska bli kul ändå. Det är fördelen med första tävlingen, man har ingen press på sig. Själv har jag ju inte tävlat på hela tio år (!) så det är ju ovant även för mig, numera.

Igår red vi lektion för Fredrik, jobbade med tölten och att hitta den där balansen. Idag ska vi ut på vägarna och traaaava och galoppera, han ska få gå riktigt mycket fram och ta för sig. Imorgon blir det en vilodag och på torsdag ska jag och Aline rida ut, förhoppningsvis i skogen, så han får gå lite över stock och sten. På fredag rider vi en lektion för Fredrik igen, kände att jag behövde lite extra hjälp, hehe.

Sen får ni önska oss lycka till på lördag! :)

Älskar att känna mig som 14 år igen <3 Hata allt ni vill men jag är lycklig så bryr mig ej, haha

Han är fin ändå, viiiisst

Vilken snäll och gullig liten häst

vad som händer efter att man vågat berätta

2018-03-08 18:31
Från filipparebecca

Internationella kvinnodagen. Den här dagen som är till för att vi ska prata om orättvisorna och förtrycket vi kvinnor lever under. Så låt oss prata om det.

För ett år sedan på denna dag var jag sjukskriven. Jag hade brutit ihop efter den tyngd som vilat på min axlar i många år. Kroppen slutade fungera. Jag kunde knappt komma ur sängen på morgnarna. Jag fick eksemutslag på min hud. Jag glömde bort saker och jag var trött. Oändligt trött. Slut.
Jag hade fått höra allt för länge om hur värdelös och fel jag var. Jag orkade inte mer. Jag var rädd för att gå tillbaka till jobbet, där han var. Jag var rädd att jag aldrig skulle bli fri från honom. Det kändes fruktansvärt hopplöst.

För ett år sedan hade jag aldrig kunnat ana var jag skulle vara idag, ett år senare. Vad som skulle ha hänt.

Det är svårt att skriva på internationella kvinnodagen i år utan att nämna #metoo. Rörelsen har varit revolutionerande för alla kvinnor, men för mig var den revolutionerande på ett högst personligt plan. Att ha vågat berätta om alla dessa år i ett misshandelsförhållande är som att släppa fram en flodvåg. Inom mig själv alltså. Jag hade ingen aning om vad som skulle komma ut. Jag är så tacksam för att det hände, för att andra kvinnor fick mig att våga, men jag har också varit så förvirrad.

Det jag känner att få skriver om är vad som händer sen. När man vågat berätta, släppt fram den där jävla flodvågen. I början levde jag på ruset av att ha vågat, att få stöd och uppbackning. Det höll mig uppe. Men när jag började landa... det var då ångesten slog till med full kraft.

Efter-ångesten kan vara rätt brutal. Att behöva inse att man närt en orm vid sin barm är skakande. Det kan kännas som att så många år av ens liv var en lögn. Som om man varit nära att dö och först nu förstått hur nära man var. Jag söker fortfarande efter sätt att hantera den insikten.

Det är också många som kommer nu så här i efterhand och ställer frågan "Varför sa du inget?".

Men. Det gjorde jag ju. Den där aw:n när jag bröt ihop och grät. "Ni förstår inte vad han har gjort mot mig".
När jag berättade att jag sett Big little lies och kände igen mig. När jag sa rakt ut på telefon "jag tror att han misshandlar mig psykiskt". När vi pratade på gymmet och jag berättade att han hotat mig. När vi gick en promenad och jag sa att han hade haft sex med mig fastän jag sa nej, det gör ont. När vi åt lunch och jag berättade att han hotat med att säga upp mig när jag inte gjorde som han ville.

Jag berättade saker.

Ni såg tecken, men ni visste inte exakt hur illa det var eller vad ni skulle göra åt saken. Det kan jag förstå och jag klandrar ingen. Men kom inte och säg att jag aldrig sa något. Det är helt enkelt inte sant. Och även om jag inte hade gjort det så är den där frågan ett skuldbeläggande och inget man bör utsätta någon som varit med om något traumatiskt för. Tro mig, vi skuldbelägger oss själva så bra ändå.

Om ett år, 8 mars 2019, hoppas jag att jag inte har förlamande ångest flera gånger i veckan längre. Jag hoppas att jag inte har det alls. Jag hoppas att #metoo fortfarande lever och frodas. Att ingen glömmer.

Att ingen någonsin glömmer vad som hände hösten 2017.

du kommer sluta ensam för alla hatar dig.

2018-02-28 19:13
Från filipparebecca

"Du kommer bli exakt som din mamma. Kolla på dig själv. Du har inte haft ett enda jobb som jag inte fixat. Du vill inte jobba. Du är lat och bekväm. Och kom inte och snacka om att du jobbat sedan du var 16, ingen bryr sig. Du kommer aldrig klara dig utan mig, vad fan ska du göra utan mig?"

Han höjde rösten mer och mer. Om han väntade på ett svar eller någon slags respons så gjorde han det förgäves. Hon satt stilla, stirrandes in i väggen på andra sidan rummet. Hon hade slutat säga emot. Hon hörde att hans röst höjdes men det var som att hon hörde det genom ett filter. Ett filter av vatten. Som att hon var under ytan och hörde att det hände saker där ovanför men det nådde inte henne med hela sin kraft, det var ett lager av någonting runtom henne.

Det här var en förmåga hon övat upp sedan länge. Men det var inte egentligen så att hon valde att inte lyssna. Hon kunde bara inte. När någon höjde rösten mot henne hörde hon inte längre vad de sa.

Det retade förstås upp honom ytterligare. När han kom igång med sina utbrott var det som att inga vanliga regler gällde. Han hittade på hej vilt det som passade honom för stunden. Hon hade kunnat peka ut ett flertal rena faktafel i hans svada, och i början hade hon också försökt. Men det var länge sedan nu. Han var inte mottaglig för någon som helst sanning. Förutom sin egen.

"Du är så jävla värdelös Filippa. Du är den mest bortskämda, värdelösa person jag någonsin träffat. Ingen kommer någonsin att orka med dig. Du förstör vart du än går. Du har inga vänner, för ingen orkar vara med dig. Du drar ner alla. Jag är den enda som är dum nog att vara kvar. Men det kommer jag inte vara länge till. Du kommer att sluta ensam för alla hatar dig."

Hon stirrade tomt in i väggen. Han skrek nu.

"Det här är inte ens något jag hittar på, det är verkligheten. Alla fattar det, utom du. FATTAR DU ATT ALLA HATAR DIG, FILIPPA?!"

Inuti henne snurrade bara en enda tanke. Ska du slå mig nu? Slå mig då.
Hon väntade på något förlösande. Ett slag. Hon kände det i luften. Det låg där, väntade.

Han kom närmare. Alldeles nära hennes ansikte var han nu. Nu kommer det.
Hon kände hans andedräkt i sitt ansikte.

"Fatta att du är död utan mig."

eldprovet. nu klarar jag vad fan som helst

2018-02-18 19:30
Från filipparebecca

Hej allihopa. Har inte skrivit så mycket här på senaste och det beror mycket på att jag skriver en hel del någon annanstans. Jag håller på med ett projekt nu som jag verkligen hoppas går vägen. Jag behöver det verkligen. Så håll tummarna för mig, även om ni inte vet vad det är. Går det vägen får ni förstås veta det asap.


I övrigt kämpar jag vidare i livet. Jag har haft en sådan fruktansvärt tung höst och vinter. Jag har genom min terapi förstått att bearbetningen efter att äntligen blivit fri från mitt ex inte kommer att ske över en natt direkt. Kanske inte så förvånande att man inte bearbetar sju år på några månader, men... har dock märkt att en del faktiskt tycks tro det. Folk i min närhet verkar ibland tycka "men, är du inte över det där än? Det är väl bra nu?".

Jag önskar verkligen att det hade varit så. Tyvärr är nog detta på många sätt det tuffaste. Att behöva gå igenom och förstå vad man varit med om. Det är smärtsamt. Jag får många flashbacks och mycket ångest. När man har blivit utsatt för psykisk misshandel är ju på många sätt hela ens självbild förvriden. Jag fick ju höra av mitt ex att jag var värdelös, inte klarade av något, lat, hopplös, ett psykfall etc. Ibland hör jag fortfarande hans röst inuti mitt huvud som säger alla de där sakerna. Som en liten djävul som tittar fram och försöker förstöra.

Något som hjälpt mig, och som jag verkligen rekommenderar andra i min situation, är att läsa mycket om psykopater. Jag har bland annat läst "Omgiven av psykopater" av Thomas Eriksson. I den finns konkreta exempel på hur en psykopat kan bete sig och hur man ska bemöta dem. Misstänker du att din partner är psykopat? Fly. Det är det enda man kan göra, eftersom psykopater inte går att bota. Och även om din partner inte är så kallad "fullblodspsykopat", utan kanske "bara" har psykopatiska drag, så kan det vara klokast att bara lämna. Man kan inte vinna med sådana människor.
Har också hittat en podd som jag ska börja lyssna på, Psykopatpodden, som verkar väldigt bra. Ju mer jag hör/läser om beteenden jag känner igen, desto mer kan jag frånkoppla det från mig själv. Förstå att det inte var jag som var problemet. Otroligt frigörande.

Något annat som verkligen hjälper mig är att vara i stallet med min älskade häst. När jag är där känns inte mitt "andra liv" riktigt verkligt. I stallet känner jag mig som 17 år igen. Som hur jag var innan jag träffade mitt ex, innan allt hände. Stark, kapabel, glad och oförstörd. Det är så skönt att få en paus i allt bearbetande ibland. Och att få känna hur jag är på riktigt. Lära känna mitt riktiga jag igen.

Det har även hänt andra tråkiga saker i mitt liv på senaste tiden (en olycka kommer sällan ensam, är det inte så det heter...) och jag hade nog förväntat mig att jag skulle bryta ihop totalt och bara säga NEJ nu orkar jag inte mer. Det hade varit rimligt, ärligt talat.
Men av någon outgrundlig anledning har jag faktiskt inte gjort det. Det är märkligt... men jag tror att min överlevnadsinstinkt bara har slagit till som fan. Råstyrkan har kickat in. Alltså, jag är på riktigt förvånad över mig själv. Och det är en häftig känsla. Jag klarar mig. Jag kommer klara mig. Inte med någon annans hjälp. Jag kommer klara det.

Precis som jag alltid har klarat mig. Du var aldrig nödvändig. Även om du kämpade hårt för att jag skulle tro det. Din störda jävel.

Allt som hänt senaste tiden skulle kunna liknas vid ett sjuhelsikes eldprov. Och jag lever fortfarande. Jag är inte nedbruten. Jag är farligare än jag någonsin varit.

För nu vet jag att klarar vad fan som helst.


PS: Jag söker även nytt jobb. Så om ni hör något som ni tror skulle passa mig – hör gärna av er till filipparebecca@gmail.com

Min fina häst <3

något som gick sönder

2018-02-08 20:06
Från filipparebecca

Han satt där på soffan. Rödgråten. Ynklig. Ett vrak av den han en gång varit. Tärd av tiden och alla besvikelser. Livet var mest en radda besvikelser, tyckte han. Särskilt när hjärtat bankade så här snabbt och tankarna flög hit och dit och varje andetag gjorde ont. Då var det som att alla besvikelser, alla sorger och all smärta trycktes ihop till en stor boll inuti honom. En brinnande boll. Som något djävulen skapat hade han kunnat säga, om han nu hade trott på sådant. Den där bollen skulle explodera en dag, det var han säker på. Ju längre han levde, desto större blev den.

Hon satt i andra änden av soffan. Hon var slät i ansiktet, inte en tår hade runnit ner över hennes kinder och hennes hy var lika vit som den alltid hade varit. Men det var ändå inte rätt att säga att hon såg oberörd ut. Hon hade något besvärat över sig. Ibland tog hon ansiktet i händerna och suckade djupt.

Han var en börda för henne. Han förstod det. Han förstod att han borde tagit sig upp ur den där satans soffan, ut på gatan i snöstormen och åkt iväg vart som helst. Han borde vara var som helst, men inte här. Han borde ha rest sig för länge sen. Allt för länge sedan. Men det var som att ju längre man satt, desto svårare blev det att resa sig. Och den där glödgande bollen inom honom ville inte sluta brinna.

Hon hade kunnat fixa det, det var det värsta. Han visste det och hon visste det också. Men den dörren var stängd. Hon vägrade. Hon vägrade mer ju längre han satt där.

Han förstod att det var vansinne. Att det hade varit vansinne länge. Men bollen, situationen, allt, gjorde att han inte kunde resa sig. Det var som att han inte kunde se ett ögonblick efter detta. Som att det som hände nu var världens undergång. Det fanns inget efter detta. Ett stort intet. Som att vara död, fast värre.

Kanske kändes det så, för att det var så. Kanske kändes det så för att han visste. Att nu gick något sönder och den här gången skulle inget superlim i världen hjälpa.

Han befann sig mitt i elden och såg henne gå därifrån med vattnet. Han satt i ekan utan åror och hon puttade bort honom från stranden. Han drev längre och längre bort. In i sin egen galenskap.

Som genom ett under, en sista kraftansträngning, tog han kontroll över sin andning och reste sig. Plockade ihop sina saker.

Han sa inte hejdå när han gick.

Ute var det ett stort intet.

Tack för allt. + hälsning från Kuba

2018-01-15 02:37
Från filipparebecca

Jag befinner mig för tillfället på Kuba och internet här är minst sagt svåråtkomligt. Så fick en liten chock när jag lyckades få tag i det nu för första gången på fyra dagar och jag möttes av en flod av meddelanden, kommentarer, mail, tweets etc om mina senaste inlägg här i bloggen.

Vill verkligen säga stort tack till alla som skrivit, det är lite svårt att svara alla just nu eftersom jag har så begränsad tillgång till internet. Men tack för allt stöd! Blev överväldigad, återigen. Tycker det är så jävla fint när man orkar ta sig tiden att berätta för en annan människa att något den gjort/skrivit har berört en. Att ge feedback och engagera sig överhuvudtaget. Det gör mig verkligen glad.

Det är så många fantastiska mail jag fått men bland annat så var det ett från en högstadielärare, som berättade att han pratat mycket om #metoo med sina elever och att han nu skulle framhålla mig som ”ett exempel på hur man förändrar världar, stora som små”.

Alltså. Jag blir så rörd. Jag vet inte om jag är extra känslosam nu på senaste men sånt där börjar jag gråta för.
Var bara tvungen att säga det för jag tyckte det var så jävla fint och jag vill liksom bara berätta det, och ge er feedback också, att ni berör mig med era mail och meddelanden.

Så många kvinnor som hör av sig med historier som liknar min också. Jag blir ledsen att det är så vanligt men samtidigt glad att vi finner varandra ändå. Att vi kan prata om det. Känna igen oss, känna igen mönstren. Förstå att det inte har med oss att göra, att vi inte förtjänar det på något sätt.

För jag vet att det är så man tänker. Att man är en rätt dålig människa som litegrann förtjänar att bli behandlad sådär. Kanske inte förtjänar all skit, men lite.
Jag vet hur det känns men det är inte så. Vi förtjänar riktig kärlek, riktig respekt och riktig omtanke. Inte någon förvriden version av de sakerna. Och vi är inte dåliga människor. Tvärtom.

Så. Jag är alltså på Kuba nu. Jag tänker mycket. Det är både jobbigt och skönt. Framförallt viktigt kanske. Läser mycket. Jag och Julia lyssnar också mycket på podcasts.
Vi har tagit salsa-lektioner, åkt gamla amerikanska bilar, gått på kubanskt bröllop och hängt vid pooler och stränder. Från där jag ligger nu så hör jag då och då klappret av hovar på gatan, från vagnshästarna som kör runt turister här i Varadero. Tänker på mina egna små hästar. Hur dom har det. De behöver inte dra runt några turister i alla fall.

Det är inte långt kvar tills vi åker hem nu. Självklart känner jag att jag hade behövt mer tid. Men livet funkar väl inte så. Tillbaka till verkligheten. Jag kan bara hoppas att jag är bättre rustad nu än jag var innan jag åkte. Utvilad mentalt. Äh, är man någonsin det. Livet händer ju hela tiden. Men jag behöver ha mer tråkigt har jag kommit fram till. Pausa intryck. Vara själv. Eller med någon som inte ställer några krav kanske.

Jag ska iallafall ha mer tråkigt när jag kommer hem, det har jag bestämt. Och jag ska skriva mer. Fast det säger jag alltid. Men nu ska jag det på riktigt.

Här kommer lite bilder från Kuba.

the aftermath: skärmdumparna och hans uttalande

2018-01-03 21:08
Från filipparebecca

På internutredningen bad de även att få se smsen. Jag gav dem alla skärmdumpar. Även HR på Schibsted ville ha dem. Smsen där han trakasserar och hotar mig på jobbet.

De där smsen var en bråkdel av vad han gjort mot mig totalt, men tillräckligt för att han omedelbart skulle bli avstängd från sitt arbete samt att han efter två veckors internutredning fick kicken. Eller, officiellt hette det ju att han avslutade sin anställning i samråd med arbetsgivaren eller någon sådan lite finare omskrivning.

Jag var lättad över att få veta att jag skulle slippa stöta på honom i korridorerna på jobbet. Veckorna efteråt var lite som en dimma för mig. Jag jobbade på som vanligt. Fick mycket stöd från folk runtom, vilket har varit guld värt.

Men jag ska inte någonstans påstå att det här varit lätt. Jag har många gånger drabbats av plötsligt tvivel och tänkt "herregud vad har jag gjort". Men som folk i min omgivning påmint mig om så är det inte jag som gjort det här. Han gjorde det själv, det enda jag gjorde var att berätta om vad han gjort. Berättat sanningen.

Jag har inte hört något från honom och han har inte uttalat sig någonstans heller. Förrän nu.

Ja, så kom då den dagen. Jag visste väl att han inte skulle gömma sig för alltid. Nu har han uttalat sig till slut. "Svartsjuka och missnöje med det egna livet kan få människor att hitta på vad som helst", skriver han på Facebook tydligen.

Ingenstans i sitt uttalande erkänner eller tar han något som helst ansvar för det som hänt. Å ena sidan chockar det mig inte, men jag är någonstans ändå lite förvånad. Att han alltså stenhårt kör på "hon ljuger". Det är rätt korkat eftersom han knappast hade fått sparken om det inte fanns de bevis som jag nämnt tidigare.

Min gissning innan jag hade intervjun med DN var faktiskt att han skulle köra på att pudla ordentligt. Få alla att tycka synd om honom som "mått dåligt och gjort dåliga val", men att han nu var en förändrad människa typ. Jag tror det hade varit smartare av honom faktiskt. Men nu gjorde han inte så.

Så hur känns det här för mig nu då... det som känns glädjande för mig mitt i allt det här är att det inte känns så sjukt eller jobbigt som jag trodde det skulle göra. Jag börjar äntligen känna mig detached (vad heter det på svenska? Fristående?) från honom. Att han inte har med mig att göra. Så många år jobbade han på att komma in under mitt skinn, få mig att tro att jag behövde honom, att vi var ett. Men den känslan har avtagit. Han känns som en främling. Och det är så otroligt skönt.

Jag kan till och med le lite åt formuleringen. Svartsjuk? Det kommer från mannen som blev så vansinnig när han inte fick tag i mig efter en utekväll, efter att vi gjort slut, att han hotade min bästa vän med att "komma och slå in dörren" hos henne om hon inte berättade var jag var. Killen som startade bråk och skällde ut mig över vad jag hade på mig när jag skulle gå ut och festa. Han som kallade mig "hora" och "oproffsig "när jag la ut bilder på min nya kille på facebook efter vi gjort slut. Han som trakasserade mig så mycket med manipulerande och skuldbeläggande meddelanden när jag träffat en ny kille att jag till slut inte klarade av att upprätthålla relationen med den nya. Ja, jag skulle kunna fortsätta här, men det blir för repetitivt.

Och sen det här att jag skulle vara så missnöjd med mitt liv... har funderat lite på det. Det är sant att jag har mått otroligt dåligt dessa år med honom. Men, förutom att jag är väldigt trött, så mår jag nu ärligt talat bättre än någonsin. Att han försvann från mitt liv är en av de bästa sakerna som hände 2017. Jag har en helt annan sinnesro nu.

Jag bearbetar fortfarande det som hänt, är trött och utmattad på grund av det, ja. Men jag kan ärligt inte klaga så mycket på mitt liv i övrigt. Jag har fina vänner, ett bra och roligt jobb, en egen lägenhet, bra ekonomi, träffar en fantastiskt bra kille, har en superfin häst och världens gulligaste hund. Och jag mår bättre för varje dag. För varje dag då han kommer längre bort från mig.

Del 3: DN-intervjun och internutredningen

2018-01-02 21:54
Från filipparebecca

Sedan hörde DN av sig. Mitt avpublicerade blogginlägg hade fortsatt spridas som skärmdumpar och nu ville de prata med mig inför en granskning de gjorde av "kulturen kring en grupp män på Aftonbladet". Jag blev livrädd. E visste hur farligt det skulle vara om jag pratade med media om det som hänt mig. Han såg till att hålla mig nära, ringa och smsa mycket. Det var många fina ord om vår relation och att han skulle "bevisa för mig hur mycket jag betydde för honom" när allt detta var över.

Han dikterade svaret som jag skickade tillbaka.

Hej xx.
Jag vet inte vad du har läst men du har troligen missuppfattat det hela. Jag vill inte medverka i någon artikel, eller något annat för den delen.
Uppskattar om du respekterar detta.
Mvh Filippa Berg

Artikeln publicerades, med hyfsat lite nytt om E (den anmälda våldtäkten var med, samt flera personer på AB som vittnade om hans maktfullkomliga beteende, härskartekniker och utfrysning av de som inte tyckte som han). Men inget om vad han gjort mot mig. Jag var ju på hans sida.

Jag tror han började känna sig säker då. Han började bete sig mer avfärdande mot mig. Behövde inte mig lika mycket. Trodde han satt säkert igen. Från att ha ringt mig tio gånger om dagen, varit snäll och förtrolig, pratat om vårt fantastiska band, bett om ursäkt tusen gånger över sitt hemska beteende mot mig ("jag lovar att bättra mig, jag ska bevisa för dig att jag ändrats") skulle han nu stänga av telefonen "för att ha semester" i USA.

Kvar blev jag. Kvar med ångesten, oron och nu ingen att tala om det med. Jag började vakna ur förtrollningen. Hur fan hade han fått mig att avpublicera mitt blogginlägg?
Jag vågade till slut öppna mig och prata om det hela med killen jag träffar. Han brukar aldrig ge några enkla svar, är väldigt diplomatisk och enormt mycket för att förstå andra och "se den andra sidan". Men det samtalet kommer jag aldrig att glömma.
Han sa:

"Filippa. Du måste ta dig ur detta. Han har fått förstöra så många år för dig och nu utnyttjar han dig. Han kommer inte att sluta hota, trakassera och manipulera dig. Du måste göra något. Om det är att prata med DN och säga sanningen, så är det så. Det här kanske är det bästa för honom också, att han får ett wake up-call. Du måste göra något. Han ska inte få dig att må dåligt mer."

Det samtalet gav mig modet. Dagen efter återpublicerade jag inlägget, blockade E's nummer och hörde av mig till DN. Mina fingrar darrade när jag skrev att jag nog hade något jag behövde berätta trots allt.

På måndagen stod jag utanför DN-skrapan med bankande hjärta. Jag kunde fortfarande inte riktigt greppa vad jag var på väg att göra. Den benhårda lojalitet jag alltid känt och visat var nu på väg att långsamt vittra bort. Jag hade inte berättat för någon på jobbet var jag var. Jag kände mig både skyldig och beslutsam.
Hela tiden snurrade tankarna.

"Hur kan jag göra så här mot honom? Hur kan jag svika honom så hårt? Efter allt vi gått igenom?"

Lojalitet har alltid varit en av mina viktigaste principer, och är det fortfarande. Men det är en farlig egenskap när man blir manipulerad.

Min redogörelse var nog väldigt brokig och förvirrad, eller så kändes det för mig åtminstone. Jag visste inte var jag skulle börja eller vad som var relevant. Jag berättade helt enkelt allt från början. Hur vi träffades och allt som hänt. De två journalisterna jag pratade med antecknade, ställde frågor och lyssnade.
När jag berättade om hoten på sms undrade de om jag kunde visa dem. Det gjorde jag. Medan de läste sa de bara "herregud" om och om igen. Det var först då jag började förstå hur sjukt det faktiskt var.

De undrade om jag var beredd att stå med namn och bild ifall det skulle vara aktuellt och jag svarade ja utan att tveka. Skulle jag göra detta ville jag stå för det 100 %, jag har aldrig varit halvhjärtad eller feg på det sättet. Och jag ville inte att någon skulle kunna säga att det här var skitsnack eller att jag inte vågade stå för min historia.
På grund av att de bedömde mig som väldigt trovärdig, särskilt efter att ha sett bevisen (smsen) så beslutade deras chef att publicera mitt namn och bild.

Dagen efter fick jag se citaten. Jag godkände, med en ändring. Jag tyckte de hade skrivit för "hårt" om honom och bad dem ändra några formuleringar. Skrattar lite nu när jag tänker på vad han skulle säga om han visste att jag faktiskt försökte framställa honom i bättre dager än vad de ville. Förväntar mig knappast något tack.

Därefter gick det fort. En fotograf kom och tog kort på mig utanför jobbet. Hon berömde mitt mod och sa att jag inte skulle tveka på att jag gjorde rätt. Det var riktigt fint och jag blev både förvånad och glad över stödet. Särskilt eftersom tankarna om min illojalitet snurrade i 180 inuti mitt huvud.

Jag berättade för mina kollegor om vad som skulle hända. Minns att en av dem sa "Shit, du vet att det här kommer förstöra hans karriär va?"
Det fick mig att må så dåligt så jag sa bara "snälla sluta säg så." Jag hade fortfarande inte riktigt förstått, kanske inte riktigt velat ta in, vad det här skulle innebära.

Jag berättade även för styrelseordföranden för Lajkat. Det var tungt att behöva berätta om åren med E och allt han utsatt mig för för någon på jobbet.. Men efter att jag gjort det ställde han sig upp och gav mig en kram. Sedan kallades personalchefer, kommunikationschefer etc från AB in i rummet och jag fick berätta igen. De var tacksamma att jag berättat innan artikeln kommit ut.
Samma kväll publicerades artikeln.

Jag fullkomligen bombades med mail och meddelanden, från folk i branschen, vänner, vänner till honom, helt okända människor, kollegor, etc. Det var en enorm lättnad att få så mycket stöd. Jag hade varit så inställd på att inte bli trodd. Jag tackar verkligen metoo för detta. För evigt tacksam.

En person från Schibsted ringde samma kväll och frågade om jag kände mig otrygg, ifall jag ville bo på hotell. Jag blev lite chockad av frågan. Var jag i fara?
Han sa också:

"Vi har pratat med E och han har fått order om att han inte under några omständigheter får kontakta dig."

Det kändes bra men samtidigt så surrealistiskt. Jag bokades in på ett möte hos internutredaren som Schibsted anlitat redan nästa morgon kl 09.00.

Hos internutredaren fick jag träffa en kvinna som jobbat inom polisen "med såna här frågor" i 15 år om jag minns rätt.

"Jag har träffat många kvinnor som gått igenom det du gått igenom", sa hon.

Hon kändes väldigt trygg. Jag fick berätta precis allting igen. Från första gången jag träffade honom. Hon antecknade, ställde lite frågor ibland.
När jag var klar sa hon:

"Den här mannen du träffat... jag ska inte säga att han är psykopat, sådana diagnoser får inte jag ge, men han har starka psykopatiska drag. Han checkar många punkter på den listan. Jag har hört många historier som liknar din. Du ska veta att det här är väldigt klassiskt och du ska aldrig tvivla på att du gjort rätt som berättat. Aldrig."

Det var så overkligt, men så skönt att höra. Jag satt och blev lite nervös och försökte skratta bort vissa saker för det blev så jävla läskigt och allvarligt när jag tvingades se min situation sådär, svart på vitt.

"Har han slagit dig någon gång?", frågade hon.

"Nej", svarade jag.

"Okej, då har han inte kommit dit än."

Jag ryckte till när hon sa så. Tänkte på alla gånger jag trott att han skulle slå mig. Alla gånger han slagit i väggar, kastat saker... jag har tänkt att det var nästa steg. Att hon bekräftade det skakade mig ändå.

Sedan började hon fråga mig om han visste var jag bodde, om han kunde portkoden, om han brukade dyka upp oannonserad.

"Ibland säger han att han är där om fem minuter, jag vet inte om det..?"

"Okej, då är han på väg där med. Jag funderar på om du ska ha överfallslarm. Tror du att han skulle dyka upp vid ditt hem nu?"

"Alltså... nej... det tror jag inte... men jag vet inte..."

"Människor i kris kan reagera på oförutsedda sätt."

Sedan gav hon mig tre olika journummer och bad mig att inte sova ensam den kvällen.

"Filippa. Det är viktigt att du aldrig mer har kontakt med den här mannen. Då menar jag att det är livsviktigt, alltså förenat med livsfara om denna relation skulle fortgå. Jag har sett det här många gånger."

Jag fick massa frågor om jag ville upprätta en anmälan mot honom men hon upplyste mig också om hur extremt mycket bevis som krävs och att det kan vara enormt psykiskt påfrestande att gå igenom, särskilt om det läggs ner eller förövaren inte kan dömas.

Att anmäla honom kändes så främmande. Att ha berättat för någon utomstående var tillräckligt stort för mig just då. Jag valde att inte göra någon anmälan.
Hela mötet var extremt omtumlande, för att använda ett ord jag använt mig av mycket senaste tiden.

Att ha skrivit allt detta har tagit lång tid och jag är väldigt trött nu. Skriver mer imorgon.

Del 2: Våldtäkten och #metoo

2018-01-02 20:29
Från filipparebecca

I början av sommaren hände en till avgörande sak. Jag skrev för första gången någonsin om hans beteende i min blogg (här är inlägget ). I nästan sju år hade jag alltid hållit tyst utåt. Men en incident med honom drev mig att skriva ut mina känslor. Självklart utan att nämna namn. Det var verkligen revolutionerande. Jag hade börjat bygga upp ett riktigt motstånd.

Det som hände sedan var att jag en dag fick ett telefonsamtal från honom när jag satt på jobbet. Han var vansinnigt arg och krävde att jag skulle gå in i ett rum och prata, så att inte de andra skulle höra. Jag vägrade, för när han hade mig ensam, det var då jag blev svag. Det visste han också.

Han berättade till slut att han blivit uppringd av något "psykfall" som läst hans Flashback-tråd (ja alla fb:are, han har stenkoll på den) där någon hade länkat mitt inlägg. Personen skulle ha skrikit och sagt att han skulle sluta trakassera sitt ex, dvs mig.
När jag tänker tillbaka så tvivlar jag på att någon ringt upp honom, jag tror det är mer troligt att han själv läst sin tråd och upptäckt det. Men hans begäran om att jag skulle ta bort inlägget fick väl mer tyngd om han själv skulle ha blivit uppringd och "trakasserad" på grund av det...

Han började skrika om hur jävla onödigt det var av mig att blogga om det, att det var så många som hatade honom som skulle glädjas åt det, att "alla SD:are kommer vara på mig nu" osv.
"Det måste vara någon som känner dig och mig som postat länken, det måste vara din jävla kompis xx, han har alltid hatat mig. Filippa, TA BORT DET"

Jag försökte hålla mig lugn och kall. Jag hade ju såklart förberett mig på att han skulle se inlägget någon gång.
Jag sa lugnt och stilla:

"Jag kommer inte att ta bort det. Jag är en sådan som skriver och det vet du."

Han fortsatte envisas. Till slut sa jag:

"Men E, är det något jag har skrivit i inlägget som inte är sant? Har jag ljugit?"

Han svarade:

"Nej, det har du inte, och jag vet att jag beter mig hemskt mot dig ibland men snälla, ta bort inlägget, nu kommer alla SD:are få vatten på sin kvarn"

Jag stod på mig och tog inte bort inlägget.

Sedan hände #metoo. Som många vet startades ju hela grejen i Sverige med att Lulu Carter och Cissi Wallin outade Martin Timell respektive Fredrik Virtanen. Det var media-kretsar. Våra kretsar.

#metoo gjorde honom nervös. Han började komma in till mig på jobbet, be om att jag skulle "komma ut och prata". Gick in till ett mötesrum, stängde dörren om oss och började prata om inlägget igen.

"Nu med det här #metoo som är igång så vore det bra om du kunde ta bort ditt inlägg. Folk kommer vara på dig. Om folk kopplar... de kommer göra allt för att förstöra mitt liv."

Jag var envis, vägrade. Till slut sa jag det som legat och gnagt i mig sedan metoo startade.

"Tror du... tror du hon som anmälde dig kommer träda fram?"

-----

2015, när vi för tillfället ej var ihop, hävdade en kvinna att han våldtagit henne under Almedalsveckan. Januari 2016 anmälde hon honom för våldtäkt, en anmälan som las ner i brist på bevis. Jag var med honom genom båda pärserna. Först när "hennes folk" (på arbetet) ringde honom och sa att han hade begått ett övergrepp, men att hon inte skulle anmäla, och sedan när anmälan kom ett halvår senare.

Jag stöttade honom. Han var så övertygande med sina tårar och kärleksförklaringar till mig. Att jag stannade och stöttade honom i allt detta bevisade att vi var menade för varann, att jag var kvinnan i hans liv etc. Jag kan inte låta bli att dra paralleller till de kärleksförklaringar han nu publicerar på sina sociala medier om kvinnan han är tillsammans med nu. Det är allt för bekant.

"xx är sur för att jag inte svarade på hennes meddelanden efter, hon hatar oss och att vi förlovat oss, hon är svartsjuk, det är därför hon hittar på det här".


Hela tiden skavde de förklaringarna i mig. Varför skulle en tjej som träffat honom en natt vara så besatt av någon slags hämnd?
Så här efteråt är jag såklart arg på mig själv att jag inte trodde mer på henne. Men en anonym tjej mot mannen som jag levt med i många år, som manipulerat mig till att tro att jag aldrig skulle klara mig utan honom? Tyvärr vann han och hans version.

----

Tillbaka till 2017. Vi står i mötesrummet på Schibsted och jag har just droppat bomben. Pratat om det vi aldrig mer fick nämna, det han aldrig ville diskutera mer efter att utredningen las ner.

"Tror du inte jag har tänkt på det också? Måste vi prata om det? Kan du bara ta bort ditt inlägg?"

Jag tog inte bort inlägget.

Sedan började Instagram-kontot 1337likes ta emot vittnesmål om "kända" män som begått övergrepp. En morgon när jag vaknade såg jag det i mitt flöde. Mitt hjärta bankade hårt när jag läste inlägget och jag visste. Det här är om honom. Inlägget finns fortfarande uppe, går att se här.
Då drog det igång. På twitter visste väl alla inom 24 h. De "sverigevänliga" sajterna började publicera artiklar. Anonymt först, sedan med namn och bild. Media publicerade artiklar, utan namn och bild. Flashback-tråden fylldes med nya sidor i en rasande takt.
Det skakade mig.

Och han fick panik. Nya pratstunder i mötesrummen. Tårar i hans ögon. Nya vädjanden om att ta bort mitt inlägg. Han drog upp "allt han gjort" för mig. Hur han ställt upp när min egen familj svek, när ingen annan fanns där. Hur han hjälpt mig ekonomiskt, hur han "fixat" jobb till mig. Han behövde inte ens säga alla de där sakerna. Han hade sagt dem hundratals gånger förut, eller insinuerat bara.. Man behöver inte säga så mycket till en människa som själv känner att hon står i tacksamhetsskuld.

All skuld, de starka band jag fortfarande hade till honom ("Vi är familj Filippa, kom ihåg det. Du är min person, och jag är din oavsett vad som händer") tillsammans med rädslan jag kände inför ett kulminerande media-drev gjorde att jag inte stod pall längre. Jag lovade honom att avpublicera inlägget. Men i samma mening som jag gjorde det sa jag även:

"Jag gör det för att jag inte vet om du gjort det som du anklagas för, och jag är rädd för din skull. Men jag vet vad du gjort mot mig. Det som står i det där inlägget är sant. Det vet du också."

"Ja, Filippa, men tror du att jag skulle kunna våldta någon? Seriöst?"

Då sa jag något jag aldrig sagt till honom förut, något som legat och grott längst in i mig:

"Du har haft sex med mig fastän jag sagt nej."

Han såg chockad ut.

"Vad menar du? När då?"

Jag berättade och han sa att han var ledsen för det. Han sa det så snabbt och lämnade ämnet lika snabbt. Jag reagerade på det. Allt fokus var på honom. Att rädda honom. Att han våldtagit sin flickvän i flera år verkade inte så viktigt i sammanhanget. Jag visste inte hur jag skulle reagera på det. Hela min hjärna var kaos.
Vi var tvungna att lämna mötesrummet och jag gick och avpublicerade inlägget.

Med det knapptrycket var det som om jag hade valt sida i en förvirrad strid. Helt plötsligt gick jag in för att skydda honom. Han smsade mig ständigt med uppdateringar.

"Nu har xxx media skrivit. Nu har de skrivit detta på Flashback. Folk skriver så här på twitter nu."

Jag satt som på nålar. Så rädd för lavinen som oundvikligen skulle komma. Rädd för raseriet från den uppdämda kvinnoilskan som kom från alla håll.
Jag var på fel sida av den här revolutionen och jag kände det.

Han ringde (och smsade) mig dag och natt. Säkert tjugo gånger om dagen. Påstod att han hade ångest och ingen annan att vända sig till. Han vet mycket väl hur jag tampats med ångest och jag antar att han utnyttjade det för att få mig på sin sida. Jag kan inte neka någon med ångest min hjälp. Jag var helt uppe i hans helvete och oroade mig något fruktansvärt. Det var så märkligt, nyss hade jag lyckats bryta mig loss så pass mycket att jag hade skrivit om honom i min blogg, nu satt jag uppe mitt i natten och tröstade honom. Det var extremt förvirrande.

Han åkte till USA på tjänsteresa mitt i alltihop. Samtidigt slutade han på Lajkat (det var planerat sedan innan) och jag blev chefredaktör och ansvarig utgivare, en tjej från säljet skulle bli produktchef.
Han skulle ha överlämning med mig och jag minns så väl när han sa åt mig att akta mig. För två personer i mitt team.

"Du kan inte lita på xx och xx.".

Jag var chockad och undrade vad han menade. Han blev irriterad.

"Men Filippa, du måste fatta. De vill ha ditt jobb. Du kan inte lita på dem. Lita på mig, jag vet hur det här funkar."

Det skavde i mig. Skulle jag inte kunna lita på mitt eget team? Jag kände mig otrygg. Skulle jag för evigt behöva gå till honom för "råd"? Jag hade trott att i och med att han slutade som min chef så skulle hans makt över mig försvinna. Nu i efterhand förstår jag att det antagligen var just vad han var rädd för, därför behövde han se till att jag aldrig skulle lita på någon annan än honom, alltid behöva honom och hans råd.

Del 3 kommer snart.

Hur det gick till när jag vågade berätta sanningen del 1

2018-01-02 19:56
Från filipparebecca

Jag har skrivit en del om min relation med mitt ex, om den psykiska misshandeln och hur det var att leva med honom. Men jag har aldrig skrivit om exakt hur det gick till, och varför, jag beslöt mig för att berätta i en intervju med DN om vad han gjort mot mig.

Jag berättade allt i tidsordning för internutredaren som Schibsted anlitade. Jag hade så svårt att sålla då, så det blev hela vår relation. Jag ska försöka att göra det här lite kortare. Men det kommer att bli långt ändå, befarar jag...

Vi kan väl börja 1 januari 2016, då Lajkat blev eget bolag, ej längre en del av Aftonbladet. Då slutade mitt ex, E, som chefred och ansvarig utgivare och ägnade sig åt andra uppdrag inom Schibsted. Under året som följde blev jag redaktionschef, lärde upp nya anställda och jobbade kort och gott röven av mig – utan honom. Det var fantastiskt för mig, jag fick chansen att växa och känna mig duktig på mitt jobb – något han aldrig hade tillåtit mig att göra. Jag insåg hur mycket han hållit tillbaka mig med sina hårda ord, härskartekniker och ovilja att släppa in mig helt på jobbet. Det självförtroende jag byggde upp under det året är jag evigt tacksam för.

Jag och E gjorde även slut i början av året och vi båda inledde nya relationer. Det hindrade dock inte honom från att ha tät kontakt med mig av olika anledningar, bland annat gällde det min hund som han ansåg att vi skulle ha "delad vårdnad" om. Han använde hunden och lämnings- och hämtningstider mycket för att styra mig och mitt liv och påverka mig i allmänhet. Till slut fick jag nog och meddelade att jag ville bryta all kontakt. Blockade honom överallt. Något han inte respekterade, utan började maila långa manipulativa texter. Jag höll pall, MEN...

... tyvärr fick Lajkat problem med den nya VD:n som skulle tillsättas i slutet av året. Den nya VD:n slutade och vi stod där med en osäker framtid. Det var då Schibsted valde att fråga Ehsan om han kunde tänka sig att komma tillbaka, tillfälligt, medan de letade en ersättare.

Nu var alltså exet, som jag beslutat mig för att bryta med, min chef igen.

Han sa att han enbart tog jobbet "för min skull", att han skulle fixa "så att jag hade jobb". Jag var fortfarande inte ens fast anställd. Varken på N24 eller Lajkat hade han anställt mig, trots att folk som börjat jobba senare än jag fått fast anställning. Nu i efterhand är det kanske inte så svårt att räkna ut varför.

Han lovade att det skulle gå så bra för oss att jobba ihop igen. Jag hade semester några veckor i januari och redan andra dagen jag var tillbaka på jobbet började helvetet.

Han satt bakom mig och skickade sms på sms. Sms-terror skulle jag beskriva det som.

"Varför jobbar du inte, du är så jävla lat, alla här tycker det, du är värdelös, ingen vill ha dig och din dåliga energi här, när ska du skärpa dig, varför kan du inte bara vara som alla andra, kanske bäst att du slutar, alla undrar varför du aldrig gör något, nu vill xx och xx ha möte med mig, kommer säkert handla om varför jag låter dig vara kvar"

Jag gick in på toaletten och grät. Sedan gick jag in igen, tog mitt pick och pack och gick raka vägen till BUP på Kungsholmen för att hämta ut mina gamla journaler från när jag var liten. Jag tänkte i någon slags känslomässig förvirring och panik att jag måste börja bena i vad det är för fel på mig, varför jag mår så dåligt. Nog för att jag haft en jobbig uppväxt men jag kanske borde insett att svaret på den där frågan låg i namnet som hela tiden dök upp på min mobilskärm. Sms efter sms.

Sedan kom en avgörande händelse i den här historien. Det blev helg och följande vecka hade jag blivit förkyld. Jag meddelade att jag var sjuk på morgonen och gick sedan och la mig igen för att vila. Vaknade någon timme senare till totalt kaos på mobilen. Jag minns inte hur många missade samtal jag hade. Och sms. Sms som löd: "Varför gör du såhär?"
"Ring upp mig."
"Gör du inte det så ska jag skriva i gruppchatten så alla ser."
"Jag kommer mejla nu och ta bort ditt lönetillägg."
"Säg inte att jag inte varnade dig."


Jag ville absolut inte ringa upp då jag var rädd för honom när han var på det här humöret. Han fortsatte beskriva hur värdelös jag var. Fortsatte hota.

"Du får en sista chans. Ring mig innan kl 10. Kl 10 mejlar jag angående ditt avtal."
"Jag måste nog säga upp dig tyvärr."


Till slut klarade jag inte mer och ringde upp honom. Han skällde ut mig tills jag grät hysteriskt. Det verkade vara vad han ville, för då mjuknade han. Som så många gånger förr. Började också gråta, berättade hur mycket han älskade mig, att jag var hans livs kärlek och att han bara ville mig allt väl.

Det är väldigt svårt att förklara vad sådant beteende gör med en. Det är så otroligt förvirrande när någon slår med ena handen och smeker med andra. Exakt det hade jag levt med i sex år.

Men det där året utan honom på jobbet hade nog gett mig någon slags styrka. Jag var nedbruten, men ville inte fortsätta ha det så. Jag meddelade att jag skulle gå till läkaren och se om jag kanske kunde sjukskrivas, för jag mådde så dåligt. Då fick han panik och sa att det "skulle se dåligt ut för honom". Han bönade och bad, sa att han ju tagit jobbet för min skull, att jag inte skulle låta honom och hans hemska beteende (jodå han brukade tårfyllt erkänna det när han bad om förlåtelse...) hindra mig.
Sedan ändrade han sig och sa jo, gör det, vila ut, det blir bra.
Jag har förstått i efterhand att det var när han kom på att han inte behövde rapportera in min sjukskrivning...

Men det viktiga i denna händelse var att, jag hade ju kvar de här smsen. Med alla hot och trakasserier. Något som skulle visa sig vara väldigt avgörande.

När jag var tillbaka på jobbet efter två månader så fortsatte naturligtvis hans beteende. Jag minns att jag då sa till honom, när det var som värst:
"Snälla sluta! Annars måste jag berätta om ditt beteende för HR eller någon. Du måste sluta hota och terra mig! Fattar du inte att jag kan visa allt du har skrivit till mig? Det skulle förstöra ditt liv!"

Jag har i efterhand fått höra hur han vridit detta till att jag ska ha hotat med att "fucka upp hans liv". Så kan man ju välja att se det. Själv blir jag mest arg nu när jag tänker på det, att jag inte bara gick till HR direkt, utan omsorg om hans liv, utan att bry mig om att varna honom, ge honom chans på chans att bättra sig. Chanser han aldrig tog.
Men sanningen är faktiskt, att jag ville aldrig förstöra hans liv. Men jag kommer återkomma till det.

Det här blev så långt så jag delar upp det. Del 2 kommer snart.

Jag och Ófeigur ska tävla!

2017-12-30 16:23
Från filipparebecca

Var hos min lilla ponny igår, red i ridhuset och det gick jättebra. Det har verkligen hänt enormt mycket med honom sedan i somras. Så skönt att vi har kunnat få så mycket hjälp av Fredrik, verkligen guld värt.

Nu har han börjat muskla på sig lite också, vilket är skönt. Det är verkligen jätteroligt att rida nu! Idag kom jag tyvärr inte ut till stallet (elfel i pendeltågstrafiken, satt och väntade i Farsta förgäves, suck) men imorgon ska jag göra ett nytt försök, då ska jag och en tjej i stallet som heter Aline rida ut. Det var väldigt roligt förra gången vi gjorde det, vi red i två timmar och Offe fick lära sig att gå i vattenpölar med is på (alldeles för läskigt tyckte han först men tillslut gav han upp) och att gå över diken (han vägrade först, men sen backade vi över och då funkade det...).

Men nu till det jag skulle berätta! Idag anmälde jag oss till vår första tävling! Det blir på Runsten den 24 mars. Alltså, jag har ingen aning om hur det kommer gå, eller om vi är redo haha. Men Mimmi och Fredrik ska tävla och Mimmi tyckte att jag också borde göra det, för att ha ett mål att träna inför. Hon känner mig, jag har svårt att hitta motivation i träningen om jag inte har ett mål. Och jag älskar att tävla.

2018 blir det faktiskt exakt 10 år sedan jag tävlade sist. HERREGUD. Har det gått så lång tid? SJUKT. Jag tävlade en hel del med min gamla häst Kurt och det var sååå roligt.

Det jag är orolig för med Offe är först och främst om han ska tjafsa med att gå in i transporten (har bara lastat honom en gång förut och det var när jag köpte honom och då var det lite småtjafs) och sedan hur han ska reagera på att vara på en tävlingsplats. Jag har verkligen ingen aning om hur han kommer ta det. Han är lite känslig och tittig ibland, så vi får se... men det blir bra träning, hursomhelst.

Jag anmälde oss i T8 och V5, vilket är typ samma som de gamla beteckningarna Lätt tölt och Lätt fyrgång, om jag förstått det rätt. Det var ju som sagt ett tag sen man var i med i matchen...

Så nu får ni hålla tummarna för att det går bra för oss :) Här kommer lite bilder, har tyvärr inga nya ridbilder, men ska försöka ta snart!

Hur söt och fluffig är han inte just nu?

Man försöker ta fina bilder på sin häst och en själv men det går alltid åt helvete. Men Mimmi har lovat att ta finare bilder på oss på måndag!

Sötnosen

shopping inför resan + rabattkod på na-kd 25 %

2017-12-28 17:58
Från filipparebecca

Alltså herregud vad mörkt det är just nu. Det är inte konstigt att man är trött och livlös. Idag blev det helt seriöst inte ljust. Överhuvudtaget. Så extremt deppigt. Och jag som redan är en trött jävel för tillfället (som ni vet) verkligen kände hur all eventuell energi bara rann iväg direkt när jag vaknade. Försöker att vara snäll mot mig själv och inte ha för höga krav om saker jag "borde" göra nu när jag är ledig, men det är svårt.

Hade tänkt åka till hästen, men behövde även hämta ut paket och handla och det blev plötsligt övermäktigt att göra tre saker på en dag. Känner igen den känslan från förr när jag varit utmattad. Så jag bestämde mig för att hämta ut paket och handla i alla fall. Lilla Offis får vänta till imorgon <3

Därefter fixade jag med visum/reseförsäkring osv inför resan. Har även beställt lite nya kläder och sånt att ha på Kuba som jag tänkte visa er :)

Längtar verkligen tills vi åker, hoppas på att solen och miljöombytet ska få mig att komma tillbaka med supermycket energi sen. BEHÖVER det...

Här är i alla fall det jag beställde, plus att jag lyckades hitta en rabattkod på 25 %! Hittade den här ifall ni också vill shoppa loss. Ni kan klicka på respektive bild för att komma till grejerna.

Playsuit / Bikini / Playsuit / Solglasögon / Solglasögon