Att gå ut som vinnare ur varje motgång tror jag är nyckeln till framgång. Vid varje sport sammanhang benämns alltid ”vinnare eller förlorare” och inte minst i samband med familjespel. Var ingen dålig förlorare hör man och viktigast av allt, var inte en för stolt vinnare. Sanningen är att rollerna är mer inflytelserika i vår vardag än vad vi tror och mer innehållsrika än bara en tillfällig rollfördelning.
Vi människor är otroligt skickliga på att filtrera saker och ting i fack. Det är något som bringar positiva konsekvenser, men även negativa i form av fördomar. Att benämna vinnare och förlorare låter visserligen hårt. Man tillåter sig koppla förlorare med misslyckande och vinnare med framgång, men det ligger något mer i orden än bara en ytlig rollfördelning baserat på prestation. Något mer existentiellt som handlar om livsperspektiv och inställning till livet i största allmänhet.
Att se problem som svåra är något som både en vinnare och förlorare kan göra, men skillnaden mellan dem är hur de väljer att tackla dem. Skillnaden mellan vinnaren och förlorare är att förstnämnda är lösningsfokuserade och utstrålar en framåtanda och drivkraft. Problem kan verka svåra, men det övervinner aldrig tanken av att de är ouppnåeliga eller för svåra för att uppnå. Till skillnad från ett pessimistiskt synsätt kan problem också verka svåra, men förloraren hittar alltid ett nytt problem vid varje lösning. De har alltid en ursäkt medan vinnaren alltid har en handlingsplan.
Att välja att vilja är det viktigaste verktyget vi har. Med det menar jag att våga lyssna inåt och låta sin medvetenhet styra ens handlingskraft. Medvetenheten i att kunna urskilja saker vi vill och prioritera sådant som gör oss gott. Att välja att se världen i svart och vitt gör att man går miste om världens alla färger. Det gör att man går miste om upplevelser, människor och naturen runtomkring oss. Det blir därmed svårare att urskilja sitt syfte och följa sin inre röst, för att färgerna runtomkring såväl präglar ens sinnesstämning som natur. En lösnings fokuserad människa försöker se världen i färg trots att den är grå. De försöker filtrera negativt och ersätta det med positiva energier, samtidigt som de försöker se möjligheter istället för utmaningar.
Vinnaren må säga: det är svårt men ändå möjligt. Medan förloraren må säga: det kanske är möjligt, men för svårt? När vi sitter kring ett sällskapsspel med familjen nästa gång, må vi också inse att rollerna vi under sista ronden väljer att fördela är endast en tillfällighet. Spelomgångens resultat är endast en spegling i miniatyrform av hur det fungerar i verkliga livet. Sanningen är att rollerna är mer inflytelserika i vår vardag än vad vi tror och mer innehållsrika än bara en tillfällig rollfördelning.
Att våga välja kärlek vid varje handling istället för avundsjuka och rädsla tror jag är nyckeln till själslig framgång. Om man inte väljer att vara en dålig förlorare tillåter man sig även glädjas åt andras framgångar. Om man väljer att vara en ödmjuk vinnare ser man heller inte förbi lyckan i att beundra andra deltagares insatser. Därmed ligger det något i orden av att inte vara en för stolt vinnare eller utmärka sig som en svartsjuk förlorare, eftersom man tillåter sig att lägga en större vikt i utveckling än känslan av att lyckas. Tänk på det vid nästa handling du tar dig för, för det är du som har möjligheten att välja din inställning. Du kan välja att tänka pessimistiskt eller optimistiskt och välja att utvecklas eller avvecklas. Våga alltid vara din egen vinnare. Våga se världen i färg och betrakta allt liv runtomkring dig med ödmjukhet. För det är först då, när vi betraktar livet med förstående ögon som vår inställning återspeglas i vår omgivning och bringar oss lycka.
Idag har jag tillsammans med en kompis åkt på roadtrip. Vi pratade om livet och ödets makt. Att hamna på rätt plats vid rätt tillfälle. På vägen hem tog vi en promenad. Vi mötte kärlekspar som gick hand i hand. Ungdomar som skrattade och trötta människor som var påväg hem från jobbet. Bland grönska och förbipasserande människor såg vi en dam. Hon sträckte sina händer i luften likt en vädjan om hjälp. Hon sökte blickar och försökte finna svar, men ingen tog sig tid till att hjälpa henne. Vi, två unga tjejer på vägen hem, såg hennes förtvivlan. Vi kunde se hopplösheten växa i hennes ögon. Hon hittade inte hem...
I en hektiskt vardag där människor väljer sin själviskhet före att lyssna inåt och hjälpa andra människor gör att sådana stunder glider händerna. Men att stanna upp, våga sträcka ut sin hand och leda någon annan hem ger så mycket mer kärlek tillbaka. Det handlar om att ge eller att ta. Genom att ge får du tusenfall tillbaka. Idag tog vi damens vädjande hand. Vi mötte hennes frågande ögon och hörde hennes rop på hjälp.
Att tappa bort sig kan upplevas som skrämmande. Särskilt för en 95 åring som precis flyttat till en ny bostad. Särkilt för någon som alltid känt sig bekväm med att hitta hem. Till en början var hon säker på att hon skulle hitta, men någonstans var hon innerst medveten om att hon inte alls visste vilken väg hon skulle gå. Mycket riktigt förstod vi det också. Vi vände tillbaka återigen, när vi såg att människor passerade förbi hennes vädjan och hennes förvirrade gång.
Med händerna framför ögonen och med en darrande röst gjorde vi allt för att få henne att minnas, förstå och le igen. Till slut fick vi fram ett namn som vi kunde ringa till och hennes son var inom kort på plats. Under den här tiden förstod vi att denna 95 åring har varit lika ung som vi. Hon har också upplevt av fin sommarkväll med en vän. Men när åren givit sig vika och när minnet inte längre tar en hem, hur hittar man då när man inte har turen att hamna i rätt händer? När ödet inte längre har makten att förse rätt människor på rätt platser? Det finns änglar bland oss. Det finns människor som vill hjälpa. På samma tid och samma plats kan en främlings hjälpande hand göra skillnad. Som tack, kramade hon oss och drog handen över våra ryggar. Hon sa:
”Era vingar har inte vuxit ut än”.
Jag har alltid litat på min magkänsla. Ibland har den fört mig åt nya platser. Ibland har den fört mig närmare andra människor. Vår självmedvetenhet är det viktigaste vi har. Det är vårt enda fotfäste i värld som är både motsägelsefull och ytlig. Min största rädsla i en värld som denna är att lämna mitt värde i någon annans händer. Att falla lika handlöst och hamna i förhållanden som inte bringar mig lycka, styrka och passion. I förhållanden där jag avvecklas istället för att utvecklas. I förhållanden där jag tvivlar på min förmåga istället för att beundra den individ jag vuxit upp till. I förhållanden där jag medvetet tillåter någon frånta mitt medvetande, mitt fotfäste och mitt inre universum.
Vårt medvetande gör att vi vågar och tar oss tid till att ifrågasätta oss själva. Vårt medvetande gör att vi vågar lita på vår inre förmåga, istället för att sträva efter andras uppsatta mål. Vi besitter en otrolig potential som bara vi kan bruka genom att vara oss själva. Genom att vi väljer att umgås med människor som stärker oss och tillför oss glädje kan vi uppnå genuin lycka.
Det finns något vackert med att inte veta vem som vi kommer att falla för. Det finns något vackert med att vandra framåt ändå och låta sin magkänsla vara riktlinje. Oavsett i vilket vägskäl vi står i ska vi alltid välja kärlek framför rädsla. En öppen famn ger oss så mycket mer glädje än tvivel och begränsning. Vi ska våga öppna upp våra famnar för nya bekantskaper, men aldrig tillåta oss vara tillfälligheter. Vi ska alltid välja förhållanden som stärker och utvecklar oss och aldrig låta kärleken ändra vår uppfattning om oss själva.
Jag har, och kommer alltid tro på min magkänsla. Jag kommer aldrig att sätta mig i situationer, där jag inte vet vart dem leder eller överlämna mitt värde i någon annans händer. För värdet kommer alltid att vara mitt, oavsett om mitt hjärta kommer bulta för någon annan. Jag kommer aldrig låta en relation frånta min medvetande, fotfäste och inre universum, för vår självmedvetenhet kommer nu och föralltid alltid att vara vår viktigaste beståndsdel. Händanefter kommer jag alltid lyssna inåt istället för utåt. Jag kommer låta mina ögon måla världen i färg och välja kärlek framför rädsla i varje handling jag utför. För med mig finns det inga tillfälligheter och jag gör bara nått om jag vet vart det leder.
Hej allesammans! Hoppas att ni mår superbra. I skrivande stund sitter jag i nyduschad i morgonrock och spirar av förväntningar över vad denna kväll ska erbjuda. Det är ju nämligen Valborg! Vad har ni för planer? Många av er kanske inte firar det, men jag ser det som ett ytterligare tillfälle att fira! Idag har jag förövrigt haft en kort dag i skolan, annars har jag fyllt den med kompishäng och musik. Otroligt hur mycket man kan sakna en gitarr på fyra dagar. Jag har nämligen varit i Cannes och spenderat en helg, vilket har varit helt magiskt. Staden hade allt och lite till. Jag åkte dit tillsammans med min nära vän och hennes lillasyster och bodde i deras lägenhet. Resan bestod kortfattat av trevliga människor, sagolika stränder och massa härlig shopping. Det måste vara underbart att kunna få återvända till en sådan plats och få kalla det för sitt andra hem.
Att komma hem från en sådan sagolik plats har fått mig att börja se mig omkring. Att komma till Cannes var som att komma hem. Hjärtat bultade av lycka och min tanke förväxlades endast åt det som fick mig att må bra. Ingen negativitet. Bara genuin lycka. På något sätt är jag en ny människa, men ändå samma jag. Någonstans är jag förändrad men ändå lik.
Resan har lärt mig att ett uppehåll mitt i en fartfylld vardag är både behövlig och otroligt givande. Det är så viktigt att lyssna på sin kropp och sätta sig ner. Bara andas. Utesluta tankar och måsten. Bara leva. På något sätt är jag fylld med så mycket mer glädje och energi. När jag kom hem slog det mig att lyckan i Cannes inte hängde ihop med människorna där. Det handlade om glädjen man själv utstrålade. Att uppnå inre lycka går i hand med att vara vänlig mot sig själv och prioritera det som hjärtat bultar för. Jag är tacksam för att jag tog mig den tiden. För på något sätt har jag förändrats, fast jag ändå är samma jag.
- Ta hand om er
Maja
Vi har närmat oss ännu jul. Vi har klätt ännu en gran och spirat av förväntningar sedan början på december. Många känner igen den här känslan. Andra känner igen känslan av att snudda vid tanken av att få fira jul. Många ögon har glittrat av nyfikenhet. Medan andra har avundats skimrande fönster och känslan av gemenskap. Jag är medveten om att julen är och upplevs olika för alla. Julen är en tid som framkallar känslor och minnen. Sådant som varit och sådant som någongång kommer bli verklighet, men som ännu är en dröm. Min jul har alltid varit familjär, men jag har alltid växlat en tanke åt människor som inte haft en trygg hand att hålla. Åt människor som inte haft ett huvud att vila sig emot. Julen kan upplevas lång, samtidigt som den kan upplevas alldeles för kort. Men när julsången har tystnat vet vi att ännu en jul är förbi. Ytterligare ett år börjar närma sig sitt slut och ännu ett till ska invigas. Människor spirar av förhoppningar, drömmar och visioner. Nyårslöften grundar sig i omprioriteringar och självförverkligande. Tankar om att vara lycklig. Tankar om utmana sig själv och våga leva. Våra drömmar spirar likt virvelvindar och årstiderna springer förbi likt aldrig förr. Livet ger oss ännu ett år att värna om. Ännu ett år att fylla med självtillit.
När staden återigen lyser vit börjar vi ställa oss frågor och summera året. Vi tittar igenom året och spirar på nya nyårslöften. Vi bygger upp förhoppningar och minns höstkylan som bet våra kinder i slutet på oktober. Vi minns solen som värmde vår ryggtavla under sommarmånaderna, och vi minns snöflingorna som fått oss att längta efter värme. Vi glömmer ofta löftena vi höll, och löftena som vi omformulerade och prioriterade till annat. Vi fyller dem oftast med skam och skuldkänslor och glömmer det fina med vad vi fått uppleva. En omprioritering eller ett omformulerande behöver inte vara något negativt. Det kan vara en avvikelse från tidigare erfarenheter, men vara ett tecken på större självinsikt för livet man lever idag. På ett år kan man finna en ny hand att hålla. Det kan ge oss ett huvud att vila sitt emot. Kanske är det härligaste att få lämna ett kärleksfullt år bakom sig, och vetskapen om att nya möjligheter väntar. Kanske är det finaste att få plocka fram minnena ibland, men att aldrig glömma.
En blind person var nära på att ramla i strömmen ikväll. Trots gatlyktor och stadens sorl, syntes ingen hjälpande själ inom synhåll. Ingen ville hjälpa honom. Det får mig orolig över hur vi människor väljer att filtrera det vi ser. Vad vi betraktar som väsentligt och inte. Människor springer förbi trots en vädjan om hjälp. Människor väljer att byta trottoarer framför att hjälpa en oskyldig och omedvetande själ. Vi hamnar i ett ont mönster, där oskyldiga själar drabbas pågrund av att vi inte agerar. Jag menar att globaliseringen har fört med sig otroliga möjligheter, men genom att missgynna dess potential kan det göra oss mer introverta. Vi reagerar inte på det vi borde reagera på. Vårt förnuft hinner inte reagera förrän handlingen lämnats åt slumpen, och vårt hjärta hinner inte börja slå innan det är försent.
Den onda cirkeln får oss att glömma vår känslomässiga förankring till oss själva. Det får oss att tappa fotfästet bland romantiserade ord och yttre krav, och glömma det som är viktigt för oss. Jag menar att det finns något skrämmande med att inte veta vägen, men att det finns något vackert med att vandra den ändå. Oavsett vart vi ska, behöver vi alla en hjälpande hand för att kunna ta oss framåt i mörkret. Oavsett vem vi är, behöver vi alla någon vid vår sida när hjärtat brister. Mitt hjärta bultar för er som famlar ensamma i mörkret med en hoppfullhet om att hitta hem. Mitt hjärta gör ont, när människor filtrerar bort och nekar en man som vädjar om hjälp. Mitt hjärta bultar för främjandet av mänsklig optimism. Det måste ske en förändring i våra beteenden. Vi måste börja agera och sträcka fram en hjälpande hand. Värna om varandras existens och leva i nuet.
En handling i kväll fick mig att inse vikten av lita på vår magkänsla. Att våga agera innan det är för sent. När jag sprang fram till mannen och sträckte fram min hand, kunde jag höra någonting vackert i hans röst. Hans tacksamhet, som återspeglade hans lycka i att äntligen hitta hem. Trots gatlyktor och stadens sorl, fanns en hjälpande själ inom räckhåll. Jag ville hjälpa honom.
... Det är en fråga som vi borde ställa oss oftare. När jag lyssnade på ett sommarprat förra veckan, blev jag otroligt fascinerad av hur enkelt vi människor kan anpassa oss. Ett liv genomsyrat av rutiner, skapar ett mönster där vardagen flyter på likt vatten. Ett liv där den enda rädslan är att tappa fotfästet och hamna under ytan. Många av oss har en förmåga att vända sig om, innan det är för sent. Andra av oss hamnar i existentiella frågor alltför ofta.
Konsten att kombinera nöjen med prestationer är en unik förmåga, men det är långt ifrån enkelt. I dagens samhälle är vinst och talang två sammansvetsade ord. Antagandet om att en naturlig talang leder till framgång, benämns som en självklarhet för många. Sanningen är att det inte alltid behöver vara så. Människor som besitter engagemang och en positiv inställning, kan genom sina naturliga egenskaper nå minst lika långt. Att vara född i en atletisk kropp behöver inte alltid ge den största avkastningen. Ibland är den största vinsten endast tanken om att vara tillräcklig, precis så som man är. Med dessa tankar i bakhuvudet har jag under flertal tillfällen ifrågasatt våra mänskliga beteenden. Vad är det i egentligen som får oss att titta ner på livsnjutare och hylla framgång och prestationer? Vad är det som gör att vi betonar framgång som någonting positivt, men underskattar dem människor som ser livets möjligheter? Vad beyder en framgång, om hjärtat inte slår för något det tycker om?
Jag tror på att vi alla har vingar, och kan bli det vi själva vill. Oavsett om vi besitter atletiska förutsättningar, en positiv inställning eller strategiska strategier kan vi alla nå framgång genom att kombinera välmående och passion. Dock behöver vi vårda våra vingar innan vi faller, och innan tyngden får oss att tappa andan. Ordet "framgång" kan få oss att falla tillbaka till samma onda cirkel, där vardagen går i hand med rutiner och yttre krav. Ibland är en framgång inget mer än romantiserande ord. Ibland är en passion och klarsynta ögon viktigare än allt, för att kunna våga kasta sig ut och testa sina vingar. Ibland behöver hjärtat slå för det de vill, och inte för vad det måste.
Vi alla gör ett medvetet val när vi fyller livets innehåll. Ibland är visioner endast ord, för det inte grundar sig i egen vilja. Ibland är vi för trångsynta, att vi bortser från det som i egentligen betyder något för oss. Kanske lever vi bara för oss själva. Kanske är livets mening att känna sig tillfreds med sig själv, uppskatta vad vi har och fylla det med saker vi älskar. Jag menar att vårt liv klingar vackert, när våra toner består av passion och välmående. Jag menar att vårt liv får ett fint innehåll, när melodin återspeglar saker som betyder någonting för oss. Att kontinueligt ställa sig frågan är nödvändig, för att våga möta sina egna ögon i backspegeln och fortsätta på den väg som är viktig för en själv. Min fråga till dig är självfallen, men viktig. Är du lycklig?
Hej på er! Hoppas att ni har en fin lördagskväll och att ni fyller den med något kul. För tillfället sitter jag på pendeln. Jag ska nämligen träffa en härlig person, och byta lite härliga samtalsämnen. Det känns roligt att göra någonting efter jobbet och förgylla kvällen likaså. Dagen känns komiskt nog mycket längre när man maxar dygnet med festligheter (!!). Dessvärre fick jag först ta en ersättningsbuss, innan jag kom på pendeln. Men inte gjorde det särskilt mycket, när jag hamnade bredvid en levnadsglad person. Vi bytte samtalsämnen under hela bussfärden, å jag fick ta del av hans livshistoria samtidigt som våra erfarenheter mixtrades. Det är otroligt hur vi människor kan leva på samma tid och samma plats, och att våra liv kan ta sådana skildringar.
Jag blir så fascinerad och inspirerad av att höra människors livshistorier. Det får mig att inse hur mycket vi människor går miste om, när vi inte samtalar med varandra och inleder nya samtal. Det vore tragiskt om jag skulle låta en bussfärd ägnas åt tysthet, när jag kan ägna en del av min lördagskväll åt att fascineras av en sagolik historia. Att öppna upp delar av sitt hjärta behöver inte vara läskigt och skrämmande, för oftast sitter personen där av samma anledningar som en själv. Samma tid och samma plats, kan bringa oss något vackert. Låt oss tacksamt ta emot det. Vi alla skriver vår egen historia, men tillsammans kan vi förgylla den. Oavsett vart ni befinner er denna lördagskväll, hoppas jag att ni alltid kommer att se och värdera människor positivt. Förtroende går i hand med att visa engagemang. Låt oss därför skapa fredliga möten och en härliga stund att minnas. För vi ångrar bara det vi aldrig fick möjlighet att fråga. På samma tid, på samma plats som vår egen.
- Ta hand om er.
Hej hej! Hoppas att allt är toppen med er. I skrivande stund har jag precis avslutat ett träningspass. Jag är sådär lagom varm, för att en dusch känns lagom frestande. Men samtidigt väldigt exalterad över att få skriva av mig, och delge allt roligt som har hänt på sista tiden - trots darrande fingrar och mjölksyra ;). Den här veckan har varit så otroligt lärorik. Jag har haft flertal redovisningar, varit på utbildning i Stockholm och komiskt nog ägnat relativt mycket tid med gitarren i famnen. Jag känner mig för tillfället både inspirerad och motiverad till att skapa och upptäcka nytt. Tid som jag lagt ner börjar ge resultat, och dagars dagdrömmande börjar bli verklighet.
Veckans mest lärorika, var min vistelse i Stockholm. Jag tillsammans med två andra tjejer från Kunskapsgymnasiet fick möjligheten att åka upp till Stockholm på ambassadör utbildning. Även fast vi välkomnades av ett regnigt Stockholm, kunde jag tydligt känna doften av förväntan och storstadskänsla i luften. Jag kände hur mina drömmar figurerade sig på fönsterrutan i form av vattendroppar. Där och då ville jag bosätta mig och bli ett med storstadslivet. Om min livsväg kommer att ta mig dit, återstår att se. Åtminstone är det en tanke som vuxit inom mig! I Stockholm fick vi möjligheten att representera Kunskapsgymnasiet i Norrköping. Vi fick lära oss massvis, samtidigt som vi utifrån vår kunskap (!!) fick vara med på intervjuer, filminspelningar och fotograferingar. Det var en otroligt lärorik och givande dag, med många drivna och inspirerande människor. Jag är så otroligt tacksam över att jag fick förfrågan att följa med. Samtidigt som jag är både glad och förväntansfull över att få se det slutgiltiga resultatet i broschyrerna.
Att jag fick möjligheten att representera något som är betydelsefullt för mig, värmer mitt hjärta. Jag känner mig både glad och stolt över att få kalla denna skola för min. Mer engagerade lärare, och desto mer lika elever som besitter likartade mål och visioner är svårt att finna. Som ni förmodligen redan vet vid det här laget, vill jag tro att det finns en mening med allt som inträffar och att alla drömmar är möjliga att uppnå. Oavsett dröm är jag medveten om att den vackra vyn kommer vara värt klättringen. Det kommer att krävas tid och arbete för att få snudda vid trädtopparna, men desto högre upp man kommer desto enklare kommer det att kännas. Vår drivkraft kommer alltid att vara vårt hjärta och engagemang, och det kommer alltid att föra oss framåt. Å med facit i hand, kommer tid och arbete vara värt utsikten. Tusen gånger om.
Idag var jag på en DDD-föreläsning (don’t drink and drive). Jag blev så tagen av innehållet, att jag ville sprida budskapet vidare. Alla borde få ta del av denna väsentliga information, när det handlar om liv och något som alla kan vara behjälpliga i att förhindra. Efter föreläsningen började jag tänka på hur snabbt livet kan ta en vändning. Med handen på hjärtat, så är vi aldrig riktigt medvetna om vad som kommer att hända näst. Det är en läskig tanke, men det tydliggör också hur dyrbart livet är. Under föreläsningen fick jag bevittna hur ett leende kan formas till en livlös blick. Jag fick se hur snabbt drömmar kan suddas ut, när hjärtat har slagit sitt sista hjärtslag. Och jag fick känna gråten i halsen av att snudda vid tanken av att mista någon jag tycker om. Ett hjärta som tvingas sluta slå pågrund av en oansvarig handling, är ett hjärta för mycket.
Livet är dyrbart. För dyrbart för att låta det passera förbi. Jag vill aldrig mer se svarta rubriker i tidningar som bönfaller om att vi ska ta det försiktigt med alkoholen, för att ännu ett liv har avslutats pågrund av en oansvarig handling. Inga tårar ska behöva fällas pågrund av att rubrikerna textar våra vänners namn. Det är ingen som vet hur vårt liv ännu är utformat, förrän vi håller livets facit i vår hand. Låt oss därför hålla varandras händer, och berätta hur mycket vi älskar varandra. Låt oss gemensamt använda våra bultande hjärtan till att värna om varandra. Vi kan minimera oansvariga handlingar genom gemensamt agerande. Ensam kan vi alla påverka, men tillsammans kan vi göra skillnad. En dålig handling kan leda till en livstids bakfylla. Låt inte du, jag eller någon annan bli påverkad av den. För vi lever i en värld där alla liv är lika mycket värda. I en värld där inget leende ska behöva förvandlas till en livlös blick. Vi kan ha roligt utan alkohol och droger, utan att skuldkänslor och ånger får chans att infinna sig. Varje dag kan vi förhindra detta genom att vi vågar agera, ta makten i våra egna händer och driva världen åt en bättre riktning. Jag tar makten i mina händer nu, och vill uppmuntra er alla till att agera och visa civilkurage. För ett hjärta som tvingas sluta slå pågrund av en ansvarslös handling, är ett hjärta för mycket.