Jmlundin blogg

Just nu sitter jag och Tyra tillsammans vid köksbordet och äter lite frukt, S jobbar och Yoshi solar lite på golvet. Det blev inget dagis dag då det räcker med alla hundramiljoner timmar hon är där när jag jobbar, verkar just nu som att hon blir hemma hela veckan nästan då jag bara har skola tisdag och torsdag i 3 timmar. Kan vara bra för henne att få vila ut hjärnan riktigt, det händer så otroligt mycket nu igen och det märks på nattsömnen vill jag lova! Det finns fortfarande ca en miljon saker att berätta om, så jag ska väl fortsätta på det spåret ett tag (kan ta lite tid då jag oftast glömmer att blogga)

Dagens utvalda ämne får därför bli;

Vänner osv..

Jag har förmodligen nämnt detta ungefär sextusen gånger förut, men det gnager mej otroligt mycket att det är som det är, därför kommer jag tjata om det i den här bloggen till den dagen det förändras :') Nu för tiden umgås jag med exakt 1 person som varken är min sambo eller en familjemedlem, otroligt glad är jag för att jag har henne! Vi har hängt ihop länge, sen jag var 2år ungefär. Många år däremellan sågs vi aldrig, men vi har aldrig varit ovänner utan vi har haft samma conection när vi setts.

Detsamma gäller oss nu när vi är vuxna, har barn och livet tickat på i den riktning det valt. Vi pluggar på samma skola, våra flickor kommer otroligt bra överens trots åldersskillnaden på 1 år, vi har samma värdegrunder och vi är båda två helt utan vänner xD I alla fall i det sammanhanget att vi hade "riktiga" vänner innan vi fick barn och alternativt ett tag efter, men långsamt försvann dessa människor näst intill helt ur våra liv och kvar står man och fattar ingenting!

Det kändes ofantligt skönt den dagen vi bestämde oss för att surra över en kopp kaffe, efter det har vi setts utanför skolan ungefär en gång per vecka (minst) och planerar just nu att ha en utomhuslekdejt på onsdag efter att hon varit i skolan och hämtat Linnisen på dagis :)

Kan väl inte påstå att jag riktigt saknar mina "gamla vänner" då det enda jag ser är hur lite dom intresserat sej och brytt sej om mej och min dotter sedan hon kom till världen. Jag är duktig på att ge chanser, sopa saker under mattan och låtsas som det inte gör någonting.. Men det gör det verkligen!! Otroligt besviken på beteendet jag fått se från de människor som en gång stod mej närmst, och att sedan ha mage att ANTA att det bara är att dyka upp när man behöver någon eller någonting..?

Vänskap handlar om att ge och ta, men när man gett tusenfalt och fått nada tllbaka står man där helt tom och utan någonting alls. Kom ihåg det när jag slutar svara på meddelanden, det betyder endast att du tillslut tagit för mycket och jag tillslut ledsnat på dom skitfasonerna.

The end is near, you shall know!

Ligger i soffan och tittar på när S spelar, han ska nattjobba idag så jag och Myran blir ensamma hemma inatt. Hade egentligen tänkt plugga, städa, göra naglar, bada hunden och barnet idag men inget av det har blivit av.
Lillebror Simion kom förbi tidigare, han har tejpat pannan idag då han fått en smäll med 10kg slägga av en arbetskamrat i förmiddags Som tur är gick det bra, och det var ju solklart en olycka och inget försök till mord!

Tyra sover sedan en stund tillbaka, förkyld men ingen feber, och jag hoppas att jag får vila inatt så jag kanske kan få nånting gjort imorgon istället. Finns en miljon saker att skriva om, men då fingrarna krampar rätt snabbt när man mobilbloggar så får en hel del vänta.

Dagens utvalda ämne får bli:
Jobb

Den 29/1 började provveckan på jobbet jag haft fast anställning på fram till i lördags, ett jobb jag inte alls trivdes med och som jag är glad är över. Att plugga dagtid och sedan jobba kvällar tisdag-lördag, varje vecka utan undantag och lediga helger, blev tiden ifrån min lilla familj för mycket för mej. S och jag möttes i dörren (om ens det) och Tyra hade ca 3 vakna timmar tillsammans med mej per dag förutom söndag och måndag.
Jag mådde otroligt dåligt av stressen i arbetet, men än sämre av pressen som infann sej tillsammans med rädslan att göra fel. Kritik är inte ett problem för mej, men full blown skrikande utskällning av chef är en annan historia..
Hur som helst blev det ingen bra situation av det hela och jag valde att gå hem, lördag var sista dagen och nu är jag lyckligt arbetslös tills på tisdag! Jag mår bättre än på länge, jag orkar med mej själv och mitt liv igen och jag är otroligt stolt över att jag vågade sätta ner foten, sätta mej själv och min familj i främsta rummet, och göra vad som är rätt för mej och mitt mående.

Som sagt finns det tusen andra saker att berätta om, och det ska jag göra, men inte idag. Detaljer om det ställe jag arbetat på kommer inte hängas ut på sociala medier heller, det är inte rättvist att pracka mina åsikter på lyckligt ovetande människor! :p

Men avslutar detta inlägg med bilder på världens vackraste unge, Myran

Oj vad jag inte alls har haft tid att blogga alls på senaste tiden, när man har en liten tjej på 10 månader (imorgon), skola på 50% och senaste veckan var provvecka på jobbet, då har man inte så mycket fritid tillslut! Men man ska inte klaga, det finns dom som har det värre, stressigare och allmänt mycket jobbigare antar jag.

Idag har jag och Josse bara varit, fixat naglarna och gluttat runt på Birsta. Innan vi åkte hem köpte vi med oss mat till oss och mamma som var hemma hos oss med Tyra under tiden. Innan allt galej så var man ju tvungen att uppsöka vårdcentralen, varit svullen i munnen sen i tisdags (alltså en vecka idag) knappt kunnat äta eller dricka, stundvis, men trots att halva tungan är 3 gånger så fet som den andra halvan sa sköterskan bara att jag skulle avvakta. Han kunde inte "se någonting avvikande", skumt, dessutom skrev han i journalen att jag kan äta och dricka som vanligt fastän jag alls inte kan det ? Dagens sjukvård alltså, man blir så matt..

Imorgon vankas det tandläkare igen, förhoppningsvis går jag därifrån med mitt nya leende, men det får tiden utvisa. Innan det roliga mötet på Smile CO så ska det ätas lunch på Gambrinushallen tillsammans med chefen där. Vi ska gå igenom hur provveckan gått, och ärligt talat så är jag lite panikslagen för hur det där mötet kommer att sluta... Det finna så många saker jag vill ta upp, saker som jag inte alls känt mej bekväm med, och saker jag undrar över. Man kan ju hoppas att responsen inte är så dålig som jag fantiserat ihop, men det kan man ju såklart inte veta i förväg ^^

Nej nu ska jag göra nått annat, kanske dricka kaffe med Josse innan hon ska åka hem (eller vart hon nu ska)

Måste börja uppdatera oftare :'/ Blir så mycket att skriva om annars. Måste ladda upp nyare bilder på Myran med <3

Varnar redan i förväg för ett otroligt gnälligt inlägg*

Nu för tiden spenderas Tyras dagar med 99% gladskrik, skratt, ålande och några anger tantrums, den sista procenten kan ägnas åt sömn om man har tur. Hon blir alltså 9 månader gammal idag, tiden går så otroligt fort. Nu känner det som att hon lär sej någonting nytt exakt varje dag, hon äter nästan alltid själv (dock inte med bestick, såklart) hon kan leka länge utan att man behöver ge henne saker eller hämta henne, hon svarar när man pratar och har börjat lära sej att höra skillnad på ord. Hon vet vad "dansa" är, så säger man dansa så dansar hon oavsett om hon sitter, står i famnen eller ligger på golvet. Hon vet att Yoshi är "hunden" och tittar efter honom om man frågar var han är, hon kan "klappa", "knåpa", "gosa" och en hel del andra ord med. Så, ja, 9 månader har gått otroligt fort må jag säga.

På dessa 9 månader har jag fått sova en hel natt 3 gånger (alltså, utan att vakna alls) och alla de gångerna har Tyra sovit hos sin mormor. Hur många gånger jag dygnat de senaste 9 månaderna? Betydligt många fler än 3.. Att ha rutiner är lätt i teorin, när det bara är jag och Tyra så är det inte alls svårt. Vi vaknar mellan 6.30 och 8.00, frukost vid 8.00, mellis 10.00, sova en skvätt efter mellis, lunch 12.00, mellis 14.00 och sova en skvätt till efter det. Sen käkar hon middag vid 16.00-16.30 beroende på hur hon sover, sen är det välling kl 19.00 och när hon ätit den och myst en stund så lägger jag henne i sängen, smeker på ryggen och huvudet en stund, och sen somnar Tyra helt enkelt.

Att hon sedan vaknar en miljon gånger och måste kolla så att någon är kvar spelar ingen roll, vi har i alla fall rutiner! Jag lägger mej mellan 22.00-23.30 i vanliga fall (när S jobbar) men nu när han varit ledig har det blivit senare såklart, men det funkar för mej om jag får sova 8h även om jag får vakna och ge nappen 7364026 gånger på dom timmarna. Problemet är dessvärre att ingen annan har samma rutiner som jag, det kan vara småsaker som att låta henne somna i famnen varje gång hon ska sova, ändra mattiderna helt eller låta henne vara vaken tills hon blir så pass trött att hon blir ledsen och arg.. Det förstör liksom hela den här grejen som jag och Tyra har annars, när vi är själva, och jag kan bestämma precis allting som pågår under dagen.

Det biter mej rejält i röven nu kan jag lova.

Igår var en av mina bröder här tills rätt sent inpå natten, tror inte jag låg i sängen förrän 01.00 ungefär och sedan tar det ju en stund att somna med. Då bestämde sej såklart Tyra för att göra morgon klockan 05.57 imorse, dumt vore ju annat, så jag har varit vaken sedan dess även om hon sovit en del under dagen. Nu är S hemma från jakten och vi såg film till ca 23.00 och sedan gick vi och la oss, men icket tycker dottern då. Hon ska prompt vara vaken, hon vänder, grinar, pratar, sparkar och bankar till den milda grad att jag klockan 02.37 inte orkar mer. Tar upp henne i famnen, går till soffan och sätter henne där (mest för att lugna ner mej så det inte blir värre) och hon tippar nästan framåt för hon är så trött. Några minuter går och jag tar henne i famnen igen, sätter mej i sovrummet och hon somnar på 1 minut, lägger henne i sin säng och där sover hon. Trevligt trevligt kan man tycka, för henne i alla fall.

Själv klev jag upp, slog på kaffebryggaren och plockade undan disken, nu sitter jag här. Varför ska jag ens lägga mej när jag vet att hon kommer vakna före 7 i alla fall.. Kommer garanterat vara tröttare om jag sover en stund än om jag hinkar kaffe och ber till gudarna att jag inte brinner av på riktigt imorgon när hon tjurar ihop (y)

Nu kanske man kan tro att jag har gnällt klart, men det kan jag lova att jag inte har. Nu är jag på dåligt humör, så nu kommer allting på samma gång! Jag hade inte tänkt peka ut någon specifik eller nämna namn, men den som känner sej träffad får helt enkelt göra det, det står för er och det kan jag inte påverka ändå..

Hur kan det komma sej att jag är så förbannat ensam, det kan jag undra. Jag har vänner, och glad är jag för det, men en av dom pratar jag inte med alls. Den människan valde bort mej och min dotter för exakt allt annat och har träffat henne sammanlagt 45 minuter i hela hennes liv. Köper att folk är upptagna med jobb och familj, men vi hade ju tid att umgås innan JAG fick barn, så varför inte nu? Det är inte mina vänner som gått och gjort en livsomvändande förändring, det är JAG, men likt förbannat har ingen tid helt plötsligt.. Min andra vän är lite likadan, det låter så himla bra och vi ska ses stup i kvarten, men det blir aldrig av för när det börjar närma sej det föreslagna datumet så slutar denne svara eller har plötsligt andra planer. Okej, att barn blir sjuka eller så det kan man inte rå för, men resten då? Kan det vara så att jag och Myran blir bortglömda? Eller helt enkelt inte är tillräckligt intressanta för att spendera en dag tillsammans med? Vem vet.. Jag tänkte då inte fråga känner jag.. Men detsamma gäller denna vän, som också träffat min dotter 4-5 gånger sedan hon föddes varav i alla fall 2 av dom var under hennes första 6 veckor i livet. Innan jag fick henne umgicks vi ofta, även när jag var gravid, men sen så kanske jag blev en dålig kompis? Spekulera är alltid intressant.

Är då så fruktansvärt trött på allting nu, vänner som inte är vänner, arbetslösheten, ensamheten, sömnlösheten och allt annat. Folk som lovar saker dom aldrig håller, att alltid behöva sitta och vänta på någon när man bestämt nånting men i sista sekunden få höra "Nej, jag hinner inte" eller "Kan vi ta det en annan dag" (som förövrigt aldrig kommer hända tydligen..) osv. Jag är trött på att behöva göra allting själv, jag är trött på tvätt, disk, barnmat, dreggel, skrik och bråk. Jag är trött på att vara så pass fattig att jag inte ens kan ta bussen till Birsta och ta en fika ENSAM med min dotter, att inte kunna ta bussen till min pappa.. Jag är bara så förbannat trött på precis hela grejen..

Och pricken över i:et är väl att stunder som dessa saknar jag Fiji så otroligt mycket, hon fanns alltid där med en tröstande nos. Hon lyssnade alltid och såg på mej som om hon kunde förstå vad jag gick igenom.. Livet är inte detsamma utan henne, hon var den enda jag kunde räkna med 150% av tiden, och jag kommer aldrig att kunna få det med någon annan känns det som.. Varken hund, katt, fisk eller människa.,

Nu ska jag dricka 5e koppen kaffe och klicka runt på nätet.

Skulle säga "godnatt" men det är snarare morgon. Hörs.

Skickade Tyris med mamma så jag får vara ensam en stund o greja lite hemma så den här sämsta känslan släpper någon gång, det känns så otroligt hemsk att vara så pass nere att man VET att man inte kommer orka en gnällig dag idag.. Världens sämsta förälder-priset lär ju gå till mej alla dagar som denna..

Ska skicka lite mail med, får se om nånting kan få rullning eller om jag får stå och stampa på samma ställe i tusen år innan det händer någonting #negativitetenflödar

Orkar egentligen inte ens blogga, men kände att jag ville gnälla lite. Här kommer e bild på Tyra så jag kanske blir lite gladare :')

Japp, det hjälpte!

Mammas solstråle <3

Ja, precis som rubriken säger så finns det fortfarande en hel del att jobba på när det kommer till Myrans sovrutiner, om man ens kan kalla dom för rutiner :') Hon har i flera veckor haft väldigt svårt att komma till ro på kvällarna, vi har läggning mellan 19.00 och 19.30 beroende på humöret och om hon sov sent på dagen, men hon jocksar och grejar på i sängen fram till 00-01 på nätterna. Oftast vaknar hon inte, hon bara gnäller och gnyr i sömnen. Misstänker växtperiod eller tänder, men det är ju svårt att fråga henne ifall hon har ont någonstans.. Jobbigt är det i alla fall, det går ju endast ut över mitt mående skulle jag tro. Hon lever loppan ändå! ^^

Sen kommer ju nästa dilemma:

Sover hon inte riktigt på nätterna, alltså om hon grejar på varannan timme eller så, då sover hon 1.5-3 timmar på dagen (ibland drar hon en superkortis på 15min innan 12) och orkar hela kvällen till läggning om hon vaknar mellan 14.30 och 15.00. Det funkar för mej, det är en helt okej rutin tycker den här mamman! Men då kommer som sagt nästa dilemma, om hon gör som hon gjorde natten till idag och sover 8 timmar utan minsta ljud (mellan 00.00 och 8.15) så vaknar vi utvilade båda två och det kändes som det skulle bli en bra, produktiv dag. Men icket. Hon skulle sova lunch vid 11.30 tyckte den här mamman, men då tar Tyra en sådan där berömd powernap i cirka 20 minuter.

Försökte natta om i typ 45 minuter innan jag bara fick acceptera att det inte blir någon mer sovning idag.. Ojojoj.. Hur ska hon orka hela kvällen om hon sover 20 minuter innan 12 och sen inte ens är lite intresserad av att vila?! Man blir ju matt.. Och inte blev det mycket gjort för mamman heller, plockat lite disk och fyllt en maskin tvätt men annars har jag fått hålla lillfisen sällis på golvet istället för att göra produktiva saker här hemma. Men vad gör man inte? Är ju mysigt att ligga på golvet och leka också måste jag påstå, i alla fall nu när hon verkar uppskatta att man leker med henne!

Men mamman är ju trött i huvudet..

Nu ska jag bestämt ta tag i mitt skrivande att ett CV (då jag, lägligt nog, tappat bort usb-minnet med det jag redan har..) så man kan söka jobb igen! COOP ligger ju lite extra nära hjärtat då jag ändå suttit fast där sen julen 2008, men dom verkar inte så intresserade av att ha mej arbetandes där som en fastanställd så det är nog dags för mej att packa ihop mitt skåp och gå vidare mot nya äventyr i livet!

Men det tar emot.. Har fått så ofantligt många "Vi hör av oss!" genom åren, och aldrig hört ett ljud. Antingen måste jag vara otroligt dålig på mitt jobb, eller så kanske jag helt enkelt inte har vett nog att presentera mej och min personlighet på rätt sätt? Fast det låter ju också konstigt med tanke på att jag blivit kvar i samma butik i 10 år... Hmm... Jaja, det enda man kan göra är att "put myself out there" så att säga :'D

Man kan ju inte få värre än ett nej?

Det gör nästan lite ont i mammahjärtat att hon växer så otroligt fort, hon lär sej nya saker varje dag. Hon förändras inte mycket utseendemässigt, men hennes små egenheter blir allt fler. Det enda som fattas nu är krypandet! Tror inte hon känner sådant stort behov av att ta sej framåt åt vi 9/10 gånger befinner oss max 2 meter ifrån varandra, största nackdelen med att växa upp i en etta kan jag tänka mej :p Förhoppningsvis kanske hon lär sej snart, annars kanske hon går direkt ifrån att sitta till att stå. Omöjligt är det ju inte!

Gårdagen fick bli en minisemester för både Myran och mamman, hennes ena morbror hämtade henne kring 10 igår på morgonen för att ta med henne hem till mamma/mormor. Hon kom inte hem förrän strax efter 18 och allting hade gått så bra! Känns otroligt skönt att vi började i god tid med att visa henne att det är helt okej att andra människor än bara mamma och pappa kan ge henne kärlek och uppmärksamhet. Förmodligen kommer det att hänga med enda tills hon ska börja på dagis till våren, man kan ju hoppas att det underlättar och hon slipper ge oss en "skräckhistoria" med första lämningen liksom :)

Idag ska vi göra så lite som möjligt hela dagen tror jag, hon är fortfarande krasslig i halsen och sover oroligt om nätterna. Tycker så synd om henne när hon inte kan slappna av.. Men just nu ligger hon på golvet och har hittat handkontrollen till n64:at, den är väl rätt fin kanske ^^ Funderar på om vi ska ta en promenad efter lillan ätit lunch, är så tråkigt att gå ensam bara. Speciellt när man inte har någonstans att ta vägen, vill inte direkt gå Fjäl-rakan bort och tillbaka. Då kan man bara gå mot 331:an och alla lastbilar, eller så kan man sicksacka mellan husen i området. Men vad gör man inte för dom små? Klart hon ska få frisk luft x)

Nej nu ska jag minsann göra något produktivt, man kanske ska plocka undan lite disk, eller rent utan dammsuga härinne innan dammråttorna får ideer om världsherravälde och stryper oss i sömnen? Usch..

Egentligen skulle man väl vilja uppdatera här minst en gång i veckan, men vad gör man? Antingen är jag ensam hemma med tandande-gnällfis eller så är vi ute och flänger med familj och vänner! På senaste tiden har det blivit en hel del umgänge med E och hennes otroligt fantastiska "Minime" L <3 Att man efter alla dessa år (cirka 24 för att vara exakt) fortfarande kan ha en så otrolig personkemi som vi har, och trots att vi inte umgåtts på.. Säkert 12-13 år så känner jag mej fortfarande lika nära henne som jag gjorde i tonåren! Vi hittade tillbaka till varandra som av ren slump, och ingen är nog gladare för det än jag. Att få ha en vän som aldrig dömer, som har samma sjuka humor och som man delat största delen av uppväxten med, att få umgås med henne och hennes fina dotter, det är absolut guld!

Helt ärligt så har jag nog känt mej rätt så ensam på senare tid, självklart står min familj lika nära nu som de alltid gjort, men det är inte riktigt samma sak. När jag gick in i den här nya delen av mitt liv såg jag det på ett väldigt enkelt sätt:

Jag har hittills haft två väldigt nära vänner, de som alltid funnits där i tid och otid, oavsett vart i livet man stått. Bara för att jag blir förälder kommer det inte att förändras, vi kommer alltid att stå varandra lika nära och ligga tryggt i varandras hjärtan.

Tråkigt nog är det inte riktigt så det sett ut, för det har inte "sett ut" som nästan någonting de senaste 7 månaderna (Just det, Myran blir 7 månader idag :D) Jag menar inte att skälla/hänga ut/döma någon av dessa två, då de har egna liv och väldigt mycket att själva ta hand om som inte innefattar mej och min dotter. Dock trodde jag aldrig att det skulle gå så långt som det gjort.. Jag tror att "ES" träffat henne sammanlagt 1 timme i hela hennes liv, fördelat över två eller tre olika tillfällen, han har dessutom valt att inte höra av sej, heller inte svarat på näst intill någonting jag skrivit sen i maj ungefär. Så tillslut tröt tålamodet och orken rejält, så han finns nu inte på några av mina sociala medier, tråkigt men skönt.

Den andra personen som jag varit väldigt besviken på råkar vara min bästa vän, jag tror inte att hon ens vet att jag känt såhär då jag till yttersta grad undviker att starta en konflikt med henne. Hon är så fruktansvärt viktig för mej, och därför KAN jag inte bråka med henne. Jag vet inte vad jag skulle göra om hon inte fanns i mitt liv.. Dock så HAR jag känt så, då vi vid så många tillfällen bestämt att vi ska umgås men hon antingen avbokat i sista stund eller helt enkelt glömt/struntat i att höra av sej när hon sagt att hon ska. Emellanåt har jag till och med känt att jag lika gärna kan klara mej utan henne med, att jag inte vill svansa efter henne om hon nu inte vill/har tid att träffa mej och Tyra. Men det går inte! Det kommer aldrig att gå. Vi kommer att vara vänner för alltid, oavsett vad som kommer emellan.

Men det gör inte att jag känt mej mindre ensam..

Därför känns det så otroligt skönt att jag återfunnit denna gamla kamrat som jag nu funnit i E, dessutom känns det ju sjukt roligt att Tyra och L kanske kommer kunna vara vänner på samma sätt som oss, i framtiden! Att knyta band tidigt kan vara drömmen för småtjejer, det kan ju faktiskt hålla hela livet, som det uppenbarligen gjort för oss <3

Förhoppningsvis kanske det kommer finnas mer tid och engagemang att uppdatera här oftare i framtiden (ganska snart) så nyare bilder kan få komma upp. Bruttan växer ju så det knakar :D Men men, nu ska jag nog ta mitt pick och pack för att vandra emot sängen, har inga planer för morgondagen men någonting ska man väl kunna komma på att fördriva tiden med kanske. S ska nämligen jobba sent så jag och Myran blir ensamma näst intill hela dagen och kvällen, hon hinner lägga sej innan han kommer hem. Känns alltid så konstigt att vara ensam så långa stunder på veckodagarna, men vad gör man? pengar måste ju alla ha liksom ^^

Oh, och jag längtar så fruktansvärt efter vintern nu! Japp, du läste rätt. Jag LÄNGTAR efter vintern :'D Kommer bli så otroligt roligt, spännande, mysigt och underbart! Men vad det är som sker, det vet inte så många, och så kan det få fortsätta vara. Jag håller på mitt hemliga lyckorus ett tag till ;)

Godnatt världen!