Och där kom det. Suget efter att skriva igen. Längtan efter att få ventilera känslor och tankar. Längtan efter att få skriva nonsens som förmodligen bara jag läser (efter ett år eller två). Det är precis som att det kliar i fingrarna.
Längtan tror jag kom efter vad som hände mig under resan till Filippinerna för bara några veckor sedan. Otroligt nog så lyckades jag och mamma pricka in att åka precis då tyfonen Ursula bestämde sig för att skölja med sig hela Boracay. Känslorna efter denna häftiga men tragiska händelse bubblade i kroppen och det var först några dagar senare, då jag hade kunnat smälta alltihop lite grann, som jag la mig ner för att skriva. Skriva, skriva, skriva. Och åh-så-skönt det var efteråt, precis som en stor sten som släppte från hjärtat.
Hmm... Bara massa blurr för en annan kanske, men summan av kardemumman - jag mår bara bra av att få skriva av mig lite då och då. Därför älskar, bara älskar jag att bloggen alltid finns kvar.
Från min instagram:
Ang bayan kong sinilangan... att se dig slukas av tyfonen var en upplevelse jag aldrig någonsin kommer att glömma. Ursula, så mycket elände som du orsakat - översvämning, massor av hem förstörda, människor som dött, skadats och försvunnit och strömavbrott som kommer vara i minst två månader.
När jag lämnar mitt andra hem brukar jag alltid känna tacksamhet över att ha fått växa upp i Sverige. Denna gången känner jag det extra mycket. Att få se den katastrof som tyfonen orsakat har gjort mig ont, men samtidigt är det just precis ”tacksamhet” som jag känner. Tacksamhet över att bo i ett tryggt land. Tacksamhet för att alla i min familj, tack och lov, har klarat sig från allvarligare skador.
Då detta hände under en av årets kanske allra mest tabubelagda dagar, julafton, fick det mig även att inse vad julen handlar om. Det handlar inte om stress kring planering om vem man ska vara hos, paketköp och matlagning. Det handlar om att ha varandra. Om att vara frisk och oskadd, att umgås, skratta och ha kul. Detta trots att elen är puts veck, mobilerna döda på grund av ”low bat” och drickan fisljummen. Inte sant?
Så god fortsättning till er alla där hemma. Hoppas att ni mår bra. Trots omständigheterna så gör vi det, allihop. Och tack (!) till alla som har skänkt en tanke till oss här på Boracay.
Just nu befinner jag mig i en sån där jobbig period där jag vill att tiden ska rusa. Februari, praktik och kyla? Nej tack. Jag vill ha vår, ljusa dagar, värme, sol, examen.
Det känns som att jag gör allt för att tiden ska gå fort - jag bokar in saker att se fram emot, sätter upp deadlines vad gäller typ allt, räknar ner veckor och till och med dagar... ja, you name it. Dessutom tackar jag och tar emot allt som bidrar med minsta lilla vårkänsla, hehe. Ta tulpaner till exempel, vilket är något jag låter pryda varje hörn och vrå för tillfället.
Så summan av kardemumman av detta flummiga inlägg - låt tiden gå fort, snälla.
Männen i familjen har varit bortresta över sportlovet (som dessvärre inte existerar för vissa andra...) så vad har inte passat bättre än att flytta in hos mamma i ett par dagar? Sedan i söndags har jag bott hos henne och vi har inte gjort annat än att ta tillvara varandras närhet och bara vara. Vi har lagat goda middagar, plöjt film efter film på Netflix, somnat till podcast-avsnitt och samtalat om sånt som bara vi kan samtala om.
Ikväll har vi lyxat till det lite extra med en tre-rätters-middag, det är ju trots allt alla hjärtans dag idag. Jag passade även på att uppvakta min lilla mamma med tulpaner dagen till ära, bara för att. Trots att jag verkligen tycker att man bör visa varandra kärlek och uppskattning varje dag så gillar jag dagar som alla hjärtans dag. På något sätt påminner de mig om hur lyckligt lottad jag är över att ha så fina människor i mitt liv.
Mamma min mamma hör mig nu, när jag blir stor så vill jag bli som du... ♡
Yes box, än en gång stämde min magkänsla. Det blir en liten tjej, en mini-Flerida. Kan ni tänka er den totala lyckan? ...att min storasyster och bästa vän ska bli mamma till en liten flicka i juni. Helt fantastiskt. Lilla tösabit, du är redan så älskad. Ninang längtar efter att få hålla dig så... skynda dig ut nu! Vi alla är supernyfikna på vem du är. ♡
Eftermiddagens "Gender Reveal" bjöd på fantastiskt mat och dricka, paketöppning, prat om såväl framtiden som gamla minnen och inte minst mängder av skratt och glädje. Att hålla tillbaka glädjetårarna när ballongen sprack och den rosa konfettin spreds över hela golvet var ju helt klart mission impossible. Att dessutom få se glädjen i alla andras ögon - inte minst de blivande föräldrarnas. Så mycket känslor.
Så, vad har hänt sen sist? 10 månader är otroligt lång tid, näst intill så lång tid att jag knappt minns själv vad jag har hunnit med. Tacka gud för bilder som hjälper en att minnas.
Något av det största som hänt är att min själsfrände, vän, syster (call it what you want) har tagit examen och vi var nere i Helsingborg hela familjen för att fira hennes stora dag. Att ta examen är hur stort som helst (enligt mig) och jag kan inte förstå att det är min tur nästa gång.
Jag har spenderat en hel del tid på olika golfbanor runt om i Sverige, inte minst på min lillebrors hemmaklubb "Hooks Golfklubb", och njutit till max av lugnet. Ändå har jag själv inte tagit det där jäkla gröna kortet ännu, fy skäms. Jag får ta tag i det så småningom.
Jag har besökt magiska platser i vårt fantastiska och avlånga land. Bilderna är bara ett axplock av alla fina ställen jag har varit på och de visar solnedgångar vid Vättern och vid vår underbara västkust samt landskapet i fina Skåne.
Believe it or not så har jag (efter många års längtan) fått reda på att en liten bebis faktiskt kommer anlända till världen. En liten kusin vitamin och jag kan inget annat än att längta tills jag får träffa den lille krabaten. Inte nog med en kusin så väntar även ate Flerida och Kent en liten knodd. Åh vad jag ser fram emot massa bebis-mys framöver.
Jag har åkt på roadtrip med min vapendragare genom Danmark. Ett ställe vi besökte var (givetvis) Köpenhamn. Wow vilken fin stad säger jag bara.
Jag har gått på konserter - Darin, Fricky och Hov1. Dessutom fick jag och brorsan syn på Darin på A6 och gissa vem som blev starstrucked?!
Jag har hejat fram vårt talangfulla herrlandslag i fotbolls-VM tillsammans med nära och kära - såväl familj, vänner, släkt och kollegor har skrikit hejarramsor och jublat. Vilken glädje och gemenskap sport bär med sig. Jag bara älskar det.
Avslutningsvis har jag såklart spenderat massor av tid med de som betyder mest i livet. Sena sommarkvällar, roadtrips, utgångar, myskvällar på hemmaplan, restaurangbesök, you name it. Och jag ångrar inte en sekund av den tiden jag lägger på mina vänner och min familj. Önskar att dygnet hade fler timmar så att jag kunde vara med dem ännu mer.
Ja, jag är tillbaka!
Och "wohooo", är min känsla inombords vad gäller just att jag är det. Varför? Jo, för att jag faktiskt har saknat bloggen och skrivandet. Skrivandet för nöjes skull, för min egen skull, för att kunna gå tillbaka i arkivet och se vad jag gjorde, tänkte och kände då. För visst är det det bloggandet är? Ett roligt och kreativt sätt att dokumentera vardagen?
Jag kan inte minnas i vilket syfte jag bloggade för 10 månader sen, men jag gissar på att det är av samma anledning jag är tillbaka. Bloggen är ju trots allt min fristad, mitt egna lilla ställe där jag får ventilera allt mellan himmel och jord. Såååå... NU KÖR VI IGEN!
Bilden är ifrån min fantastiska resa genom Costa Rica tillsammans med nära och kära. Vilken magisk resa säger jag bara - mer bilder kommer inom kort.
Hej på er! Precis som rubriken säger så har jag bestämt mig för att faktiskt stänga igen butiken, det vill säga lägga ner bloggen. Jag vill passa på att säga tusen tack till alla som följt med under min resa.. resan från att gå från en sprallig, vilsen, kär och pluggande tonåring till att bli en minst lika sprallig och pluggande vuxen men en aningen självsäkrare och mer målmedveten sådan.
Bloggen/bloggarna jag har haft har varit en stor del (!) av mig och de har fått hänga med enda sedan högstadiet, men ju äldre jag har blivit ju mer har bloggandet liksom ”runnit ut i sanden”. Däremot har intresset för att ta foton och filma blivit allt större, därför hänvisar jag vill mitt nya instagram-konto för dig som vill fortsätta följa ned på min resa - sophialouisef.
Stor kram och återigen - tack! ♥️
Såhär spenderar jag och Emma vår långfredag.. Italiensk mat och sånna samtalsämnen som bara vi har. DRÖMMIGT! Nu ska vi duka fram snacks-bordet och sitta bänkade framför Let’s Dance resten av kvällen! En bättre fredag helt enkelt.
En överraskande vinst av Studio Kreativ’s påsk-tävling, en gul och fin påskbukett av livets vän och en ”bra-jobbat” present av min älskade mamma och påskhelgen har officiellt kickat igång.
Jag har en del roligheter inplanerat inför påskhelgen så som kvalitétstid med brorsan, fredagsmys med Emma, fika med en åh-så-saknad Flerida, återförening med faster som är här över helgen, frulle hos Lisa och.. allmän återhämtning efter veckan som varit.
Ta vara på ledigheten och ta hand om er. Och givetvis - GLAD PÅSK!
De två senaste dagarna har flutit på bra och blandade känslor har det varit här där skratt och glädje har varvats med ilska och frustration.
Skolan och allt vad innebär har inte riktigt velat samspela de senaste dagarna men ur alla motgångar får man försöka se att det hela är till ens egen fördel.
Livet utanför skolan är dock fantastiskt. I tisdags gick jag en kall men mysig promenad med Lisa, precis som om vi vore 16 år igen, bodde hemma och gick vår klassiska Bårarps-runda. Igår hade jag dessutom besök av Emma och Lisa. Tacos, Rummikubb, Parneviks och skratt tills tårarna rann. Blir så varm, så varm i hjärtat av tanken på att de är mina vänner.. ❤️
