Jag märker verkligen hur känslig min kropp är vid minsta ansträngning. Får sammandragningar direkt. Kristian säger att jag får hitta en serie med många säsonger som jag kan plöja igenom för att ta det lugnt. Absolut kan jag göra det, men jag känner mig bara som en belastning när jag inte kan göra så mycket. Visst så är han på mig hela tiden att jag ska ta det lugnt men jag har jättesvårt att bara sitta bredvid som en åskådare medans han gör allting.
Till och med plocka undan leksaker efter Jamie och alla enklare städning är ansträngande och gör att jag får sammandragningar men vill ju inte lägga över allt på honom.
Det ligger inte i min natur att bara sitta och titta på medans andra gör. Och gör jag det känner jag mig i vägen och till besvär. Kulturkrock i hjärnan kan jag säga.
Första natten i min egna säng och jag sov som en gud. Jamie har sovit bättre och mår bättre i hemmamiljön. Det har fallit ett lugn över oss alla.
Eftersom jag är beordrad att ta det lugnt och inte göra några tunga lyft så finns det inte så mycket jag kan sysselsätta mig med känns det som.
Har dock rensat ur bland mina kläder och ska göra mig av med sånt jag inte använder. Jamies kläder som är för små är redan undanstoppade tills de behövs igen för lillan.
Funderar dock på att gå Konmari-style och rensa ur hela hemmet på sånt som vi verkligen inte använder. Men det är ju en ansträngning har jag kommit på så där får man väl ta det lugnt och be Kristian hjälpa till. Vi har rensat ur väldigt mycket redan då vi flyttat från och tillbaka till lägenheten pga stamrenovering men det finns fortfarande massa småkrafs som kan rensas ur.
Vill ha nya gardiner på balkongen också. Och lite annat så det blir lite mer mysigt.
Annars får jag väl börja virka eller måla målarböcker för att ta det lugnt. Andra tips och idéer på saker man kan göra när man ska ta det lugnt?
I tisdags blev jag inlagd på sjukhuset igen över natten för jag hade jätteont i magen/livmodern. Allt såg bra ut på alla undersökningar men dom ville ha mig kvar över natten för observation. Jag var också väldigt känslig så fort jag rörde mig för då blev hela livmodern hård och det släppte inte förrän jag la mig ner. Sån tur var så var det ingenting som hade påverkat tappen. Den är kvar på sina 15mm.
Lite halvt förkrossad över att det skulle ta längre tid innan vi fick komma hem tog jag mig igenom natten på avdelningen medans Kristian och Jamie sov borta på Ronald.
Igår så fick vi ha gemensamt samtal med barnmorska och läkare om hur vi skulle gå vidare och det bestämdes att jag fick åka hem. Fick med mig en vårdplan och strikta rekommendationer om att ta det lugnt, inte bära tungt och helst inte ens bära Jamie.
Efter mycket om och men, krångel med att hitta bilbarnstol till Jamie och så, så kom fantastiska Bella och hämtade oss på under kvällen. Vi landade hemma vid 22-tiden. Så nu är jag hemma, får sova i min egna säng och ska hoppas att det inte blir några fler sjukhusvistelser förrän om minst 10 veckor när det är fritt fram för Linn att titta ut.
Känns litegrann som dagen D idag. Ska väl få reda på om vi får åka hem, stanna kvar eller bli skickade tillbaka till Uppsala. Sista alternativet tror jag minst på då jag har svårt att tro att det efter några dagar bara finns plats igen på Neo. Barn kräver ju lite mer än några dagar på den avdelningen.
Jag hoppas vi får komma hem. Även om Ronald huset är helt fantastiskt på alla sätt och vis så börjar det tära på psyket. Över 3 timmar bort, ingen har möjlighet att hälsa på och den enda kontakt med omvärlden är genom telefonen.
Ska tillbaka till avdelningen vid 09 idag som vanligt. Det jag vet är att det ska göras en CTG-kurva igen och så ska jag väl träffa läkaren. Denna ovisshet gör mig galen!
Klockan är 06.30. Har varit vaken sen halv 5 pga krypningarna. Medicinen slutade förr verka vid typ 01-02 på natten. Så lite framsteg efter järndroppet. Alla extra timmar tackar jag för.
Ska iväg vid 09 idag och göra en ny ctg-kurva. Får se sen vad som händer. Fick massa kraftiga och långa sammandragningar igår kväll som jag även klockade för att se hur länge dom höll i sig. Ingen var nog under 1.5 minuter. Längsta var upp i 6 minuter. Dom försvann efter ca 45 minuter så valde att inte ringa avdelningen. Men får se om dom vill göra någon extra koll för att se om det påverkat tappen något. Om allt är lugnt så tror jag det blir tillbaka på måndag morgon. Får se då om man blir kvar, hemskickad eller skickad tillbaka till Uppsala.
Första natten på Rolle huset och alla är helt utvilade. Tacka för riktiga sängar.
Var i väg på morgonen till avdelningen för en ny CTG-kurva som idag också såg bra ut. Har inget mer där idag utan ska tillbaka imorgon igen för ny kurva.
Fick ju även järndropp här om dagen och den har börjat ge effekt. Känner mig mycket piggare och mina krypningar är kvar men inte alls lika mycket som innan.
Träffade på en kvinna på Ronald huset som är i nästan samma sits som oss. Hon har redan fått sitt barn som ligger på Neo. Men det var skönt att prata med någon som är upp i det och vet vad man går igenom. Hon bekräftade det jag redan förstod, att personal och allting är helt fantastiska här i Linköping. Vilket var skönt att höra.
Annars har vi bara handlat lite mat idag och tar det lugnt. Och hoppas att det håller sig lugnt resten av dagen också!
Här bor vi!
Denna morgon var alla 3 trötta och lite griniga efter nattens brist på sömn och alla intryck och besked och all information man matats med senaste dagarna.
Kristian tog Jamie på en promenad medans jag vart uppkopplad på ännu en CTG-kurva som ännu en gång såg bra ut.
Jag frågade läkaren om proverna ändå ser bra ut så kan jag väl få åka hem istället. Hon svarade att dom vill att man ligger kvar iallafall 1 vecka.
Hon frågade om sjukskrivning och sa att jag ej fått papperna än. Så hon gick iväg och fixade dem.
I papprena såg jag att det stod att jag ska vara inlagd tills barnet är fött. Blev upprörd över vad jag tyckte var dubbla budskap för jag trodde verkligen att jag bara skulle behöva stå ut tills måndagen och sen få åka hem.
Koll av tappen gjordes under dagen och den såg oförändrad ut och läkaren tyckte nu helt plötsligt att en förkortad tapp inte är någon fara.
Även här blev jag väldigt förvirrad för det var ju därför jag blev inlagd från första början.
Under eftermiddagen kom en ny barnmorska in och presenterade sig. Vi nämnde då också att vi ville bo på Ronald mc Donald istället. Sagt och gjort. Den första på hela Linköpingsvistelsen som tog tag i saken. Vips 15 minuter senare kommer hon in igen och säger att vi får flytta till Ronald mcdonald hus. Så med lättnandes suck packade vi ihop alla våra grejer och gick över till RmcD-hus. Blev visade till vårt rum direkt som mer ser ut som ett hotellrum. Vi fick en kort rundtur genom huset och sen fick vi installera oss.
Så fort vi klev innanför dörrarna till huset så nästan såg man hur lugnet föll över Jamie. Han blev direkt mycket gladare och var samma gamla Jamie som den vi haft hemma.
Resten av kvällen boade vi bara och tog det lugnt. Jamie fick bada lite innan läggdags och efter mycket om och men så somnade han och sov
Nästan genom hela natten.
Sov asdåligt hela natten och var orolig att Kristian skulle försova sig och missa tåget ner men efter 10 kom min familj in på mitt rum och gjorde hela min dag. Just då kom också en läkare in och gav lite information, vart undersökt, fick svara på lite frågor och så gjordes en CTG-kurva igen. Det såg bra ut och vid undersökning så var livmodertappen fortfarande 15mm. Varken minskat eller ökat. Fick till mig att jag var välkommen att promenera runt lite som jag ville om jag tog det lugnt. Så vi tog oss en promenad ut i det fina vädret och som resultat av att ha varit sängliggande så länge fick jag världens blodtrycksfall och var tvungen att sätta mig på en bänk ett bra tag för att inte svimma.
Efter det gick vi tillbaka till rummet så jag fick vila lite.
Det tog mycket psykiskt på oss alla att bo i ett litet sjukhusrum och jag bad från första dagen jag kom om att iallafall Kristian och Jamie skulle få bo på Ronald Mcdonald hus. Men det var aldrig någon som riktigt tog tag i det. Fick mest till mig att jag skulle avvakta då det inte var säkert att jag skulle behöva vara kvar i Linköping. För så fort det skulle bli plats i Uppsala igen så skulle jag får komma tillbaka dit. Men Jamie var missnöjd och sur hela tiden. Kunde inte sova som han skulle och när han väl skulle till att somna så kom det alltid in någon sköterska eller läkare och skulle prata. Både jag och Kristian började tänka att det kanske var dumt att dom kom ner. Samtidigt vill jag ju ha min familj nära ifall något händer.
Under kvällen kom en läkare och en sjuksköterska från Neo-avdelningen in och gav lite information. Vi fick även erbjudande om att komma dit och se lite hur det ser ut på en Neo-avdelning. Vi tackade ja till erbjudandet och fick först se ett rum där barnet ligger i sin kuvös med alla maskiner och apparater. I den kuvösen låg ett en docka som skulle illustrera en bebis på ungefär 1000g.
Jag vet att barn som föds förtidigt är små, men chocken jag fick när jag såg den lilla lilla dockan gjorde att jag nästan vände och gick igen. Jag såg på kristian att han var påväg att bryta ihop också. Tanken snurrade mest till att vår lilla är beräknad väga nu runt 700g och alltså skulle vara mindre än den där dockan tillochmed. Det var fruktansvärt tufft och känslomässigt.
Sjuksköterskan som visade oss runt var helt fantastisk. Lugn, empatisk och väldigt pedagogisk.
Efter besöket så försökte vi landa i tankarna efter ännu en chock. Natten vart lång och sömnlös av dels alla tankar och att Jamie inte alls sov som han brukar.
Efter ännu en natt med alldeles för lite sömn så fick jag göra en CTG-kurva igen. Även den såg bra ut. Hade fått besked om att jag kunde ta lite små promenader så jag gick runt lite på avdelningen. Tog mig upp till cafeterian en gång men vart helt slut av den korta promenaden.
Hade redan första dagen som jag blev inlagd fått till mig att om det blir fullt på Neo-avdelningen så kommer jag få flyttas till ett annat sjukhus då dom måste utgå från att lillan ska titta ut.
Hade klarat mig bra hittills men under dagen så kom en läkare in och meddelade det jag hade hoppats slippa.
Neo var fullt och jag skulle flyttas till Linköping istället. Oklart om det skulle bli med ambulans eller helikopter men det blev tillslut helikopter.
Fick packa ihop mina saker och invänta de som skulle hämta mig.
Efter en stund kommer två helikoptersköterskor in på rummet med massa väskor, en fruktansvärt smal säng som hade massa apparater och don på sig. Det var alltså den smala sängen jag skulle ligga på under hela helikopterfärden.
Innan vi kom i väg ens så fick jag klättra upp på sängen, droppet skulle kopplas om, jag skulle spännas fast och allt annat praktiskt runt om skulle göras. När det var klart rullade vi ut från rummet och mötte piloterna som satt i väntrummet och väntade. Vart eskorterad av hela helikoptergänget till plattan och helikoptern. In i helikoptern som är betydligt mindre inne i än vad man tror. Fick hörselkåpor och sen var det dags var avfärd. 43 minuter tog flygturen till Linköping.
Deb bullriga och skakiga flygturen.
Väl i Linköping fick jag direkt ett rum där jag kopplades upp på CTG igen och så togs det blodprover och barnmorskan skrev in mig. När kurvan var klar fick jag komma till ett annat rum då första rummet jag hamnade på var ett förlossningsrum.
När jag kommit in på mitt rum var klockan så sent så nattpersonalen skulle strax börja sitt skift. Fick i mig lite mat och försökte sova för natten. Dock var det svårt att komma till rå för jag ville bara att det skulle bli morgon för då skulle Jamie och Kristian komma ner.
Tagit mig igenom en sömnlös natt. Tankarna snurrar fortfarande av alla frågor men så fort någon frågar om man undrar något så är allt som bortblåst.
Fick göra en ny CTG-kurva på morgonen och det såg bra ut. Dropp-påsen med värkstoppande byttes ut i takt med att den tog slut och så fort jag reste på mig så sa undersköterskorna och barnmorskorna till att jag skulle lägga mig i sängen igen.
Syster kunde inte ha Jamie mer så en kompis tog över tills kvällen då Kristian åkte hem för att ta honom. För i allt detta har vi ju vår älskade son också.
Var dock jobbigt att ha i tanken att det kunde ta tid för Kristian att komma tillbaka om något skulle sätta igång och mardrömmen är att gå igenom det här själv och att Kristian skulle missa allt.
Mot kvällen åkte Kristian hem. Jag fick andra sprutan med kortison och information om att jag skulle ha droppet i 24 timmar till nu.
Låg i sängen och försökte ta mig igenom kvällens timmar och efter ett tag lyckades jag somna.
