Willma har fått somnat in, det blev stora miljöförändringar för henne och hon var väldigt nerstämd hela tiden. Allting skulle bli bra när Robin kom hem och det blev bättre på ett vis, men samtidigt blev allting mycket sämre. På kvällen började hon vingla jättemycket, hon kunde inte gå rakt alls. Direkt på morgonen fick vi en akuttid till veterinären och vi åkte in med henne direkt, där började hon få en del krampanfall och jag förstod direkt att det var mer än illa, jag trodde vi skulle åka dit och hon skulle få medicin, det var min inställning och det var vad vi alla trodde(familjen). Förmodligen var det någonting i hennes kropp som "poppade", vet inte hur jag ska förklara. Att låta henne somna in var ett enkelt val, men fan vad ont det gjorde och det gör fortfarande ont! Men det känns bra att veta att jag var där till slutet, jag höll hennes tass medan hon fick sprutan och under dom minuterna som det tog för henne att somna, tillslut kom veterinären tillbaka med en filt och min sista fråga var "om jag går nu, kommer hon märka att jag är borta då?", jag ville inte lämna henne.
Det som är skönt är att när jag tänker på henne så ser jag den friska Willma, ingenting annat existerar, och jag är tacksam för det.
(Willma som kattunge)
Nästa del...
Saken va den att jag inte skulle skaffa en ny kattunge, utan jag skulle låta tiden gå först.
MEN sen blev det så att Brutus fick följa med Robin upp till hans föräldrar, Willma försvann och sen åkte Robin iväg, det blev rätt så mycket på en gång antar jag, så Robin kom och hämtade Brutus.
Så aah... Där satt jag i en ännu tommare lägenhet, från 3 katter till 2 och sedan från 2 till 1. Tystnaden gjorde alldeles för ont och det kändes åt helvete. Så jag fick typ panik och bestämde mig för att skaffa en kattunge, och Billy behövde även en kompis för han kan inte vara ensam.
Och då kom denna sötnöten hem till oss!
Det blev en lite Alva❤
Jag sover stort sätt inte längre, jag är död hela tiden, jag är bara så jäkla trött! Varje litet samtal tar all min energi och helt plötsligt är jag nere igen. Jag har varit ensam i snart 2 månader och jag borde längta efter närhet, men allt jag vill är att folk ska lämna mig ifred, jag klarar inte av människor, så jag gömmer mig i min lägenhet. Som dom säger ”loneliness is a hell of a drug” och det är verkligen sant, jag trivs ensam även om det förstör mig, men att stanna hemma tar minst energi och jag har ingen energi. Det är ingen som ser mig, jag blir inte dömd av andra och jag störs inte av sådana hjärnspöken, för i min lägenhet är jag trygg, ingen kan röra mig på något sätt eller vis.
Att få höra ”jag förstår att du vill lägga in dig” var den bästa valnederlagen jag faktiskt behövde, jag vet inte hur många gånger jag har suttit hos min psykolog, gråtit och upprepat ”jag orkar inte mer, jag vill inte mer”, jag tror jag har slutat räkna. Just nu hade jag inte klarat mig utan det stödet, jag tror helt ärligt att jag inte hade orkat, för att andas gör för ont. Jag bryter ihop mer än ofta nu.
Och allt jag kan göra just nu är att skriva.
(På ett sätt har jag mer behov av att skriva igen och dela med mig om allt från smärta till glädje. Anledningen till att jag började skriva var pga att jag ville skriva av mig och för att hjälpa andra, att låta dom veta att dom inte är ensamma och det finns fler som kämpar, och det är ingenting man behöver skämmas för).
Så jag ska gå rakt in på saken....
Så ja, jag kämpar och allting är svårt just nu, jag har svårt att sätta på ord saker och ting, kanske för att jag skäms, jag vet inte. Det var så mycket lättare att skriva om detta när jag vägde som minst, då kändes det som om jag hade tillåtelse, nu skäms jag bara och känner mig dum och äcklig.
MEN DET ÄR INTE DUMT och jag måste hela tiden påminna mig själv om det, en ätstörning har ingenting med vikten att göra, dock är det svårt att inte skämmas när jag berättar sånt, men jag försöker lägga den känslan åt sidan.
Just nu klarar jag inte av att göra det jag borde göra, kunde inte åka till katthemmet pga att jag hade b/p hela dagen, det har hänt innan och jag åkte dit, det kändes hela tiden som om jag skulle svimma och samtidigt skulle jag verka så "normal" som möjligt och jag gör inte om det igen. Så detta har blivit ett problem. Men jag är rädd för att prata om det, jag är rädd för vad folk kommer tycka och tänka, kanske det är därför det är lättare att skriva om det, idk. Allting är bara fucked up och jag hade slutat att försöka, just nu orkar jag inte kämpa emot, and that's life.
Ett väldigt positivt inlägg(haha eller inte), men det som är bra är väl att DBTn går framåt, min familj kommer och hälsar på idag, mamma kommer sova över och syrran kommer imorgon, jag har verkligen saknat dom!! Katterna mår bra och det är underbart väder ute, så ska väl dra och köpa lite energidricka.
Hoppas att alla har det bra och glöm inte att ta hand om er! Och jag finns om någon ville skriva, bara så att ni är medvetna om det. Ha det bäst!
Jag vet inte hur många gånger jag har loggat in och sedan ut igen den senaste tiden, börjat skriva och sen mitt i allt bara tappar orken till att fortsätta, det är som att all luft bara försvinner och jag blir tom. Kanske det är för jobbigt att behöva känna och jag stoppar mig själv på en gång, kanske.
Men jag ska försöka.
Det var ett tag sen som jag hade min rosa laptop framför mig, jag hade glömt bort hur tangentbordet kändes och hur mycket jag faktiskt älskar det, men denna dator är även mitt mörker och allt mörker finns där, precis framför mig. På den här datorn skrev jag även alla mina blogginlägg, jag kollar tillbaka och jag ser verkligen hur desperat jag var efter förståelse, jag ville att folk skulle veta vad vissa beteenden innebär. It's fucked up, i know, men jag antar att jag ville dela med mig av min verklighet och det är exakt det jag ska göra nu..
Det är tomt inom mig och även runt omkring mig, jag är ensam nu exakt som jag var förut, men jag måste försöka göra saker annorlunda nu, iallafall lite. Det är bara svårt att hålla ätstörningstankarna borta, dom är med mig hela tiden. Kanske är det ett sätt för mig att klara av ensamheten, idk. Med dom tankarna blir jag ändå på ett sätt mindre ensam, om ni förstår hur jag menar? Jag iallafall tacksam över att jag kan äta när jag har DBT, annars skulle jag inte hålla mig uppe, så det är iallafall någonting. Jag kämpar, jag gör verkligen det, det är inte lika illa som förut och kanske är jag tacksam över det, och jag la dit "kanske" för jag känner mig så misslyckad, men jag vet att det är normalt bland människor som har någon sorts äs, så jag kan inte döma mig själv där.
Just nu är mitt liv en enda röra, men jag får hjälp på DBTn att lägga alla pusselbitar rätt, att kunna ta en sak i taget och det har hjälp mig så otroligt mycket, jag måste bara försöka fortsätta på den stigen. Där kom det positiva fram, allt stöd jag får och det tar mig framåt i livet. Jag måste bara fixa kaoset innan jag kan andas igen.
(Ensamheten beror inte på att Robin har försvunnit ur mitt liv, ingenting har förändrats mellan oss, det är fortfarande han och jag, precis som det ska vara. Han är bara inte i samma stad som mig just nu, det den enda skillnaden och det kommer vara så ett tag nu, vi bor fortfarande ihop.)
Hennes blick vandrade när hon pratade med mig, det var inte bara kroppsspråket som visades, paniken fanns där medan
hon letade efter det hon desperat behövde. Jag ville hjälpa henne, jag ville ge henne det lilla lugnet som jag visste att hon kunde få, men jag kunde inte och jag fick en klump i magen. Jag vet känslan, jag vet paniken och jag vet hur viktigt det är att följa sitt "schema", det är det eller ingenting alls den dagen, jag själv kunde åka från affär till affär bara för att hitta det jag skulle ha.
På ett sätt var det en lättnad att hennes korg var lite fylld men gröna grönsaker, jag vet att det inte är någonting men det är iallafall något, eller hur?
Samtidigt som jag ville hjälpa henne så hatade jag henne, hjärnspökena skriker fortfarande högt även om det är någon timme
sedan jag såg henne. Jag försöker "vinna dragkampen" i mitt huvud, mina känslor är fram och tillbaka, vissa stunder
försvinner "jag" och det andra tar över helt, är jag verkligen så här fucked up...?
(Och japps, jag bestämde mig för att bli rosa)
Så länge sen jag va in här, men jag saknar väl energin antar jag..
Önskar bara att jag kunde få den tillbaka så jag orkar fixa mig innan jag drar någonstans. Jag hinner sminka mig, men jag känner hur svag jag börjar bli, men jag kör på ändå, så när håret och sminket är fixat så orkar jag inte ens dra ut, all energi gick åt till det och jag stannar hemma. Jag ser alla människor runt omkring mig, sminkade och så uppklädda, jag känner mig så jäkla dum för att jag inte gör det. Antar att jag saknar mitt gamla Jag och utan energi kan jag inte få tillbaka henne. Men jag är utmattad 24/7 och det känns inte som att jag kan göra någonting åt det, jag vill orka men jag kan inte.
Annars är jag tillbaka till sjukhuset igen, blodprov och ändringar på mediciner. Pratade med läkaren idag, hon va inte så glad över att jag tog mer tabletter än jag får, men vad förväntade dom sig när dom slutade ge mig imovane?
Tiden rullar på! Haft problem med sömnen den sista tiden dock, inte velat sova pga rädsla, så det har inte blivit mycket sömn, men det ändras nog nu. Kämpat med maten också, åt mat idag för första gången på lite mer än en vecka, stolt? Nej. That’s life u know.
Men men...Kör på lite bilder som jag brukar göra, roligare med bilder än text.
Ny medicin som funkar.
Försök till att fixa håret.
Sjukhus.
DBT.
Mys med katter.
”safe food”
Nya naglar.
Fizzy till vape, bästa märket.
Livet just nu...
Jag antar att jag kämpar på? Innan jul så kunde jag inte behålla maten överhuvudtaget, men gick över till bara “safe food” och det gick bra, kräktes inte flera gånger om dagen då! Sen kom julen och allt gick åt helvete, bara av att veta att kylskåpet och frysen är full med mat ger mig brutal ångest, sårbar 24/7, love life. Men ska försöka styra upp allting igen, försöka att inte vara så jäkla patetisk.
Julen firades i Örebro med mamma, syrran och Robin, sjukt underbart att ha dom viktigaste människorna i mitt liv nära!! Så det var mysigt och någonting jag uppskattar sjukt mycket!
Och ja, nu är det ett år sen jag flyttade in i lägenheten i Örebro, det har gått fort med allt typ. Men är nöjd över mina framsteg sen jag kom hit(DBT), är tacksam över denna möjlighet! Har fått annan syn på saker och ting nu, saker jag trodde var omöjliga för mig att ha är inte omöjliga längre, kanske i dagens läge, men inte i framtiden.
Ta hand om er, kram.
Mina dagar...
Inne i en ny vecka då, kan säga att denna gång så står inte tiden stilla! Jag jobbar på som fan med
DBTn och det går riktigt bra också, har blivit väldigt stora framsteg på sistone och det är alltid awesome. Sen eftersom det har gått ett bra tag så börjar jag lita mer på vad min psykologen säger, att det är bara inte det destruktiva som fungerar och han har även rätt i det! Så lite mer än 3 veckor fri från självskadebeteendet och det är alltid något, hehe. Dock går det mindre bra med äs, jag hatar mig själv meeer än någonsin!! Och jag har väldigt kämpigt med det just nu, det går inte alls bra, det känna inte heller som det går okej längre... Aja.
Försöker mig även på lol nu, Robin och hans vänner spelar det, så jag ska försöka. Jag tror det går bra, haha jag hoppas det iallafall. Men det är skoj ändå. Sen en ny smak till min vape(mango) och det är helt underbar!! Smaken är även väldigt "stark" så det känns som man seriöst äter mango, så det är fan värt att testa den.
Har väl ingenting mer att skriva egentligen, önskar väl väldigt ofta att jag kunde bo på DBT-enheten med min lilla
"DBT familj" hehe, där kan jag andas ut. Men jag hoppas att ni har det helt okej och tar hand om er, ha det bäst!
