Det finns saker där ute ni aldrig kommer förstå, känslor och tankar bland annat.
Tillexempel mina. Hur en grej, kan beröra så känslomässigt mycket. Hur jag kan älska dig, tills jag fullkomligt hatar dig. Hur mycket jag längtar tills jag dör, men främst, hur ont det gör att vara glad.
Jag är inte klassad som en psykopat, men att kasta en sten över dig skadar eller gör inte ont i mig?
Att stanna vid en bro och luta sig över kanten, för att se hur läng tid det tar innan spottet träffar vattnet eller marken under. Att köra i höga hastigheter och bara vilja svänga nedför ett stup, för sakens skull.
Det finns så mycket, saker som du inte förstår, som jag aldrig kommer kunna förklara.
Hur det är att älska att du hatar den du är. Njutningen i att skada sig själv, och hoppet om att aldrig vakna.
Du fattar inte. Ingen gör.
Allt är bra, livet rullar på och dagarna flyger förbi. Sommaren är nära och lyckan ligger i luften.
Men hur var det egentligen?
Bakom detdär skalet? Innanför stängda dörrar?
Katastrof och kaos.
Ibland känns det som ett tomrum, så mörkt och kallt, alldeles ensamt. Det gör så fruktansvärt ont också.
Allt man gör är att ge kärlek, till alla, och direkt man vänder ryggen till blir man huggen i ryggen. De gör så sjukt jävla ont så vet inte ens vart jag ska ta vägen. Av folk som ska vara ens närmsta ibland.
Men jag tar inte striden, lägger den på hög och låter det växa och explodera. Som tidigare. För det är ju bäst?
Konflikträdd är bara förnamnet. Är det något jag hatar är det att bli idiotförklarad och skrattad åt. Därför låter jag hellre min hjärnspöken äta upp mig och min självkänsla.
Godnatt och fuckoff
Så äckligt trött på folk som missbrukar ord.
Jag älskar dig
Jag finns
Jag bryr mig
Fuck er, ja pissar på er alla vidriga pissluffare.
Antingen är de skvaller eller förstöra ni vill.
Man går, är ärlig o ställer upp på varenda jävla människa, inte ens ett tack får man. Man öppnar sitt hem, sitt hjärta o offrar ens liv, för vadå? Någon som pissar en i ryggen o låtsas som de regnar.
Det är bra nu. Stänger av, stänger ner och skiter i alla. Fuck er
Denna veckan rycker jag rullade på väldigt bra och fort. I måndags började jag på ny medicin, vilket betyder att livet går framåt, väldigt bra. Utredningen i sig är inte färdig ännu, utan läkaren tycker jag behöver specificera en del för att sätta diagnos. En del saker är solklara men hon vill utesluta annat också.
Humöret är inte alltid på topp, inte lusten och orken heller, som vanligt svänger det. Men ja tycker jag börjar bli bättre, och det är mycket tack vare att jag knutit nya och starkare band till människor som gör mig glad.
Framförallt mina killkompisar, några från Strömstad men även några härifrån. Ingen nämnd, ingen glömd❤️
Och allt i stallet känns bra, jag är där minst 3 dagar i veckan, mockar., rider och håller koll på utrustningen. Min kompis häst har äntligen börjat fått sättas igång på riktigt, och de är ju lite roligare när man har någon att rida o träna ihop med. Det sista har de mest varit skritturer och avspringning i paddocken. Men denna veckan tänkte jag att Limpan skulle få göra markarbete med lite bommar och dressyr för att lära sig lyssna på mig. Vi hoppade på skoj här för ett tag sedan och det tyckte han vart jätte kul så de blir det fler gånger också
Tills vidare får ni ha en trevlig vecka, puss från mig❤️
Jag tänker på det varje dag.
Hur skulle det se ut? Hade det varit någon skillnad? Hade dom ångrat det dom sa? Hade han brytt sig? Vilka skulle minnas? Eller finns det något att minnas?
Frågor som snurrar i mitt huvud hela tiden, och det försvinner inte. De kommer vara kvar där, ärrade i mitt huvud. Det jag går igenom varje dag, och gjort, formar mig till den jag är. Vissa ord kommer alltid sitta djupt, speciellt från de jag älskar. Men det är inget jag klandrar dom för, på ett eller annat sätt ska det nog vara såhär.
Vissa blommor står fina i flera år, en del klarar inte ens ta sig och de finns de som vissnar förtidigt. Men det finns även de som trotts storm/frost och regn försöker hålla ut. För vem vill vara en quitter?
När jag träffar folk idag, gör jag det bästa intrycket jag kan, jag håller upp huvudet, ler och verkar oberörd av det faktum att min själ är sönder. Den är såpass trasig att den aldrig kan bli hel, möjligtvis ett mirakel kan laga den.
Jag är med min familj, mina vänner och folk runt om. Jag ser, mer än vad ni tror, och jag tänker alltid, hur skulle han reagera om det händer? Skulle han sakna mig, eller skulle han borsta bort det från axeln?
Ju mer tiden går, ju mer förstår jag. Jag har många runt om, men bara ett fåtal är äkta. Varför kommer du in i mitt liv, när du inte tänkt att stanna?
Men mest av allt, varför ser du inte? Varför förstår du inte?
Om livet är en gåta, är döden svaret?
Det finns så mycket mer som behöver komma ut ur mitt huvud, men det är bara ett stort kaos just nu.
Jag vill vara ifred, men jag vill ändå ha någon där. Det är svårt att förstå, men också så jävla svårt att förklara. Ibland känns det bara så meningslöst att ens försöka, men jag måste. Fast vem bestämmer det egentligen?
Allt jag går och väntar på nu är mitt jävla läkarbesök, o därefter börjar mitt liv om igen, hoppas jag. Vem vet, det kanske bli värre och totalt kaos? Tänk om jag skulle få mediciner som gör mina hjärnspöken värre och hon lyckas denna gången?
Tankarna bara snurrar, orkar inte ens.
Jag önskar jag var 12 och det största problemet var att vi var för många barn som skulle gunga och rasten var för kort för att de skulle bli ens tur
Här var det visst ett tag sedan jag var, men kände dör en kik ändå. Hoppas allt är bra där ute är bra med er? Har ni haft ett bra höstlov, eller till er arbetande, en bra vecka?
Dagarna rullar på för mig i vanlig ordning, lite hemma sysslor, netflix eller whatever och sen ut och träffa folk. Är ju ändå ett gott gäng vi skapat nu, med samma intressen och sånt
Sjukdomsmässigt är läget ur balans så att säga. Min diabetes är slarvigt skött men börjar komma ner till mätningar där man ser siffror iallafall Högt socker är bättre än ketoner iallafall..
Och psykiskt rullar det på, ner, upp, ner, upp. Just nu tycker jag det känns bra, men för en timma sen var det skit och innan dess var det grymt bra och skratt. Så bergodalbana är det här. Men jag ser ljust på framtiden - i och för sig är ju himlen ljus med.
Vad har ni för tankar kring döden? Vad tror ni händer? Blir vi något, eller någon? Finns himlen o helvetet?
Jag tänker en del på döden, dels för det är något som väntar oss alla. Och för jag tycker livet är intressant. Vi växer upp, alla i olika miljöer och möjligheter. Sen går vi i skolan, får utbildningar, och kommer ut i arbetslivet. Vi lär känna människor, vissa blir vänner, andra bekanta och en del ska bli vår familj. Sedan lever vi detta livet fram tills de går över till nästa generation, och de börjar om. Och vi blir demenssjuka, blir placerade på ett ålderdomshem och blir bortglömda tills vi dör.
En sak som jag frågar mig själv ofta är; När vet man att man är färdig?
Det svaret man får är, det vet man aldrig. Eller när någon tagit sitt liv, så säger folk; Han var så ung, han hade hela livet framför sig. Men hur vet ni det? Han kanske var färdig där? Hon kanske var en mindre bok, utan 1000 miljarder sidor? Ödet, existerar det?
Jag vet bara en sak. Det här är mitt liv, mina möjligheter. Vi alla är dödliga, sårbara och sköra. Alla människor hanterar saker på olika sätt, och svårigheter. Vi alla är olika och så kommer det alltid vara.
Men glöm inte att aldrig någonsin ta någon för givet, för plötsligt slits de ifrån en. Glöm inte det. aldrig
