RSS - xml

Kontrollerades senast: 2019-09-23 04:13:46

Getmammut

Getmammut blogg på Nouw

hur länge ska du hata dig själv?

2019-09-22 21:49
Från Getmammut

I åtta år har jag gått omkring på denna jord och hatat mig själv. Aldrig gett mig tillåtelse att känna mig duktig, att jag gjort något rätt, att jag duger.
I åtta år har jag sett mig själv som den fulaste, ensammaste och mest värdelösa människa.
Ingen som förstår mig, ingen som bryr sig.
Jag har haft mig själv i ett strypkoppel och piskat mig frammåt i livet. Aldrig bra nog, jag kunde varit bättre.

I åtta år har jag fråntagit mig själv chansen att ge mig själv dopamin. (Den hormonen som får dig att må bra)tack vare mitt ständig självhat.

Fyllt mitt liv med alkohol, nikotin och den ständiga sökandet efter andras uppmärksamhet och bekräftelse. Allt i jakten på att någon eller något ska få mig att må bra.

Efter år av psykologmöten och gruppterapi lyckades jag vända mitt tanke sätt.

Hur länge ska jag hata mig själv?
1 år, 2år?
Ska jag hata mig själv när jag är 40år. Ska jag hata mig själv när jag är 80 år gammal? 1 dag? 1 timme?

När ska jag inse att ingen tjänar på att jag hatar mig själv.
Ingen tjänar eller får ut något bra på att jag hela tiden trycker ner mig själv. Verken jag eller någon annan.
Ingen får det bättre över att jag hatar mitt utseende.
Vi säger att vi strävar efter att må så bra som möjlig men vi hatar endå oss själva hela tiden. Tanke efter tanke flödar med negativitet igenom våran hjärna.
När ska det negativa tankesättet stoppas?

Våran hjärna påverkas likadant när vi mobbar och trycker ner oss själva som om någon annan skulle göra det emot oss.

Vill jag se tillbaka på dom här åren med glädje eller med sorg?
Hur länge ska mina trauman påverka mig negativt innan jag verkligen inser att jag är den jag är, Jag ser ut som jag gör och jag är så jävla bra.
Det finns ingen annan eller något annat som kan få mig att må bra förutom mig själv. Det finns inte nog mycket uppmärksamhet eller bekräftelse från någon annan människa som kan fylla det tomrum jag har inom mig.
Jag måste ge mig chansen att få dopamin själv.
Jag måste älska mig själv. Jag måste inse att jag är bra nog.
Jag har hatat mig själv i åtta år och jag tänker inte ge självhatet en till minut. Hur länge ska du hata dig själv?

2018 läkandets år

2019-01-06 16:52
Från Getmammut

Jag kan faktiskt inte säga att detta år var värst, hemskt eller bra. Första halvåret hade jag som mest självmordstankar. Jag var så osäker på mig själv och litade inte på mig själv. Jag levde och tänkte som jag gjorde i mitt förflutna. På dagarna var jag normal och på nätterna var jag vaken i min egna mardröm.

Efter studenten vände mitt liv och mina tankegångar. Jag tittade tillbaka på mitt förflutna, tog med mig all lärdom men lämnade det grova självhatet. Resten av året klättrade jag mig upp i självförtroendet och gick från min största fiende till en vän.

Mitt liv har varit en bergodalbana med mest nerför och små korta toppar. Jag vet det. Jag vet att inget jag varit med om var självförvållat och idioter och svin finns det mycket av. Det jag dock lärde mig är att jag är den ända som bestämmer när jag ska gå från att må dåĺigt till att må bra. Jag är den enda som kan bestämma om jag ska låta alla svin och idioter påverka min framtid eller inte.
Jag valde att må bra och tänka framåt. Och det valet gör jag än idag.
2018 var upp och ner, låt 2019 vara bra.

motgångar ger styrka

2018-12-10 01:59
Från Getmammut

Jag är så stolt över 10, 11, 12 och 13 åriga Linda som fick kämpa varje dag med att vara mobbad.

Jag är så stolt över 14 åriga Linda som inte tog sitt liv och faktiskt orkade kämpa i ensamheten.

Jag är så stolt över 15 åriga Linda som faktiskt försökte hela tiden att må bättre.

Jag är så stolt över 16 åriga Linda som fick mista sin oskuld i våldtäckt men fortsatte ändå framåt. Som flydde från han som gjorde henne illa, flydde från det folk som inte var värd henne. Klarade termin efter termin när huvudet skrek att hon inte ska leva längre.

Jag är så stolt över 17 åriga Linda som fortfarande tog kampen att hålla hjärnspökerna i schack, så stolt att hon äntligen vågade dela med sig.

Jag är så stolt över 18 åriga Linda som lämnade spritflaskan hemma och verkligen tog ett halvår att fundera på vem hon var och vad hon ville bli. Jag är så stolt att hon tog sig igenom en sjätte våldtäkt med skola och praktik fullt igång.

Jag är så stolt över 19 åriga Linda som tog sin student även fast alla krafter var slut. Jag är så stolt att hon jobbade så hårt mot hjärnspökerna.

Jag är så stolt över mig själv att jag dragit mig själv upp ur de djupaste hålen. Kämpat när jag egentligen inte orkat. Fortsatt hela mitt liv runt om när den största utmaningen var att gång på gång övertala mig själv att inte begå suicidal.
Jag kan inte säga att jag älskar mig själv för det gör jag inte. Men jag har gått från min största fiende till en vän. För bortom allt mörker och självhat måste jag påminna mig om att jag tog mig igenom många riktigt jobbiga trauman. Hur kan jag klanka ner mig själv när jag vet vilken styrka jag besitter, vilken tjurnacke jag faktiskt har som aldrig ger upp. Jag trodde att alla de som gjort mig illa hade vunnit när de ständigt befann sig i mitt huvud. Öppnar jag verkligen mina ögon har jag åstakommit det jag velat. Jag tog min examen och jag jobbar med mitt drömjobb, jag har mina mål och jag siktar stort. Jag är stolt över att jag överlevt, att jag är här och att jag ska leva det liv med den glädjen jag vissa nätter inte trodde jag kunde känna igen.

Till farmor

2018-09-22 00:57
Från Getmammut

Farmor du som alltid skulle leva för evigt har lämnat oss. Efter farfar gick bort blev du aldrig hel igen men du var fortfarande farmor. Som alltid skulle ta fram fika även fast jag sa att jag var mätt. Som hela tiden oroade dig att det inte var kul att vara hos dig. Om du bara visste hur mycket jag trivdes hemma hos dig med dig som sällskap.

Varje gång innan jultiden frågade du alltid mig om vi verkligen ville komma till dig på annandag och varje år sa jag ”det är klart vi vill, det har alltid varit släktträff där”. För min del har annandagen alltid varit bättre än julafton.

Man brukar säga att släkten är värst men för mig är släkten bäst. I alla de trauman jag gått igenom, oavsett hur långt ner på botten jag lyckas tagit mig har jag alltid kunnat funnit styrkan i mig själv. Den där medfödda styrkan du gav dina barn som dina barn gett oss. Den där tjurnacken som hänger med oss, vill du så kan du.

Idag efter din begravning satt vi hemma hos dig i Fagerland och åt med hela tjocka släkten. Jag ser mina otroligt starka fastrar, min farbror som pratar jakt och min far. Jag får tårar i ögonen och en tankeställare. Hur lyckades du? Uppfostra 7 så otroligt starka och kloka människor som dom.

Med det där drivet jag aldrig sett någon annanstans. Sen kollar jag på mina kusiner. Ser exakt samma driv i dom. Samma styrka, samma mod och samma klokhet. Hör kusinbarnen leka på övervåningen. Den där övervåningen som jag lekte på i yngre ålder och mina äldre kusiner innan det.

Farmor, fastrar, farbror, pappa och kusiner. Ni har alla varit mina förebilder. Alltid varit de som påmint mig om det där drivet, den där styrkan som även jag har.

Jag vet inte hur du lyckades men det gjorde du. För vi satt där allihopa samlade och pratade som vi var vänner, arbetskollegor och släkt. För det är det vi precis är. Du skapade något och det är en trygghet. Oavsett vad vi råkar ut för, hur dåligt vi än mår och vilken knipa vi än sätter oss i har vi alltid varandra. Vi kommer aldrig bli ensamma. Bara vi vill så kan vi och om vi inte kan så hjälps vi åt.

Du var limmet som höll oss samman. Skaparen av den trygghet vi har. Du var den som gav mig styrkan jag inte hade, sa alltid att jag aldrig ska låta något trycka ner mig, du var så stolt över mig, så fort du fick chansen skulle du berätta vad jag höll på med. Jag älskar dig för det, älskar att du trodde på mig, älskar att du var stolt över mig och jag älskar dig. Så otroligt mycket. Saknad är du så det gör ont.

Tillsammans med resten av släkten ska vi föra din styrka, klokhet, driv och tjurnacke vidare och ge våra barn och barnbarn den trygghet du gav oss, den kärlek och omtanke.

Och annandagen den ska inte dö ut det är en släktträff som sa leva vidare så var inte orolig vi fixar det här.

3 år senare och han är kvar

2018-08-13 10:59
Från Getmammut

Jag öppnar ögonen och är på balkongen igen. Jag hör hur han skriker inifrån lägenheten. Han har ett till anfall. Jag tar armarna runt mina ben och försöker hålla alla bitar på plats för jag går sönder.
Den där jävla balkongen som jag suttit och gråtit på så många gånger och tänkt "nu lämnar jag honom"
Jag går in och jag ser han sitta och slå sig på benet, ser hur hans oskyldiga ögon blivit svarta, jag ser mörkret i honom. Han skriker på mig igen ifrågarsätter varför jag inte väckt honom tidigare, bolaget stänger ju snart. Han försvinner som en vind och jag sätter mig i soffan. Den soffan han alltid sov på efter han var färdig med mig. Den soffan som vi i för många nätter irad supit oss fulla i.
Han sätter sig i datorstolen, öppnar långhylsan och börjar dricka igen.
Efter många långhylsor ropar han på mig. Det är en video jag måste se. Det är två nazister som sågar av en annan mans huvud. Jag vänder och vrider på mig i datorstolen för att jag inte vill se. Han håller fast mitt huvud och spolar om videon om och om igen tills han med säkerhet vet att jag sett hela och säger "det är så man gör med dom, dom där jävlarna"
Jag öppnar ögonen igen och vi har samma gamla bråk över alkoholen. Han tar mig runt halsen med båda händerna, stryper mig samtidigt som han skriker att han ska kasta mig över balkongen. När det svartna släpper han mig och jag går med luddiga steg mot balkongen.
Jag vaknar av att tårar rinner ner för min kind, vaknar i tron att jag är hemma hos han och jag känner hur min puls är skyhög. Men jag är hemma. Jag är inte hos honom det har gått tre år, han är borta nu.
Det var så jag vaknade idag. Jag återupplever mina trauman som att jag fortfarande lever i dom. Jag kan fortfarande känna lukten av hans lägenhet, fortfarande känna hans andetag i nacken och fortfarande vakna i panik att jag vaknar hos honom igen.

Kalla mig inte hora

2018-08-05 22:15
Från Getmammut

Första gången jag hade sex blev jag våldtagen av min bästaväns kille och hotad att inte säga något.
Min första tanke dagen efter var att det här skulle inte påverka mitt sexliv som jag hade hört hänt andra. Jag vägrade låta det förstöra den nyfikenhet jag hade. Dagen efter mötte jag killen som förstörde mig i ett års tid. Som tog fyra tillfällen att ligga med mig utan min vilja. Efter det var det en stor följd av one night stands. I november kom 6 våldtäckten. Jag försökte fylla det tomrum jag hade med sex. Försökte ta bort självhatet. Jag älskade uppmärksamheten, bekräftelsen. Men varje gång alldeles innan kom paniken. Jag ville backa ur. Säga nej. Men jag vågade inte. Jag vågar inte säga nej. Än idag vågar jag inte säga nej, aldrig. Efter han som förstörde mig var det 6 våldtäkten den gången jag vågade säga ifrån. Och jag frågar mig själv än idag. Hade det varit bättre att bara låtit han. Sluppit våldet. Det kanske inte hade gjort lika ont. Om jag kommit i säng med en person vågar jag inte säga nej. För jag är så jävla rädd att bli ifråntagen rätten över min kropp en gång till. Jag vill aldrig att det ska bli en 7 gång jag känner smärtan. Så jag går med på det. För den bekräftelse, uppmärksamhet som övergår till ångest, som sen blir till något bra. Men sen när jag sitter på toan gråter jag. Jag gråter alltid. Gråter och känner mig så jävla äcklig. Så smutsig. Så självhatisk att jag inte sa nej. Sex för mig är en sån stor problematik. Personen kan göra något hur litet som helst som jag kopplar till någon våldtäkt och jag befinner mig i ren o skär ångest. Jag stelnar till, tappar suget o bara väntar på att det är över precis som med våldtäkterna.
Jag speglar det till att jag lever livet utåt men jag lever i ett självskadebeteende som är kopplat till våldtäkterna. Det är min drog samtidigt som det förstör mig varje gång. För i början vill jag men i slutet vill jag inte. Men att våga säga nej det finns inte.
Att det fortfarande finns folk som kallar människor för horor, att vi är smutsiga, äckliga ect. Jag har ett självskadebeteende. Det är som att jag återupplever våldtäkt efter våldtäkt för i ett tragiskt försök få min kropp att förstå att sex är inte döden. Sex är något jag oxå kan njuta av. Något jag inte behöver ha smärtor ifrån dagen efter. Kalla mig inte hora, jag är ett offer som försöker leva med 6 våldtäkter. Ni har ingen aning varför folk agerar som vi gör så sluta sätt stämplar ni inte har rätten till att sätta.

Jag blev tagen för narkotika

2018-04-10 03:26
Från Getmammut

Jag stod taggad med mina vänner i väntan på att få kliva på studentkryssningen när något hände.

Ni som följt min blogg vet detta men jag skriver det igen. Under min uppväxt blev jag mobbad, specifikt över mitt utseende. Blev mobbad med komplimanger och kommentarer dag ut och dag in. Det fick mig att hata mitt utseende. Jag minns inte senaste gången jag badade bland folk. Jag klarar inte ens av att vara tröjlös med mina närmaste vänner. Mitt komplex över min kropp och utseende är enormt.

Iaf tillbaka till väntan. Som sagt vi väntade på att få komma in på båten när två poliser går runt med en hund för att hitta narkotika. När det kommer till mitt gäng hoppar hunden upp på mig 3 gånger. Poliserna tittar skumt på mig och säger att jag får följa med dom. Vi går iväg över det avspärrade ytan så alla såg mig att jag blev tagen.
Paniken började sakta komma och jag kände alla 2000 ungdomars blickar fästa på mig när jag blev eskorterad igenom lokalen. Jag började tänka "tänk om någon lagt knark i min väska" "tänk om de hittar något" vad ska mina föräldrar säga"

De sa att de ville kolla igenom mina två väskor jag hade. Det störde inte mig så mycket. Jag hade inte något jag var rädd för att de skulle hitta. Men paniken var fortfarande igång i rädsla att någon lagt ner något. Under tiden ställde de massa frågor som jag vänligt svarade på. Tillslut frågade de "har du någon anning om varför hunden hoppade på just dig?" Jag hade ingen anning, som jag fortfarande inte har.

Poliskvinnan och mannen kollar på varandra och frågar om det ska göra det eller inte. Poliskvinnan tyckte det var lika bra och bad mig följa med henne. Jag frågade vad vi skulle göra och hon sa hon skulle kroppsvisitera mig.
Jag tänkte "jaha, haha men varför ska vi gå iväg, hon kan väl lika gärna känna utanför mina kläder här"
Tyvärr så hade jag helt fel. Hon stängde för dörren och vi stod i ett rum som liknade en fängelsecell med en metallsäng.
Ta av dig skorna sa hon.
Paniken kom, ångesten kom ja allt kom som en käftsmäll. För jag insåg vad jag skulle behöva göra.
Jag höll inne tårarna så gott det gick. Tog av klädesplagg efter klädesplagg. När jag nu stod där helt blåttad framför denna okända poliskvinna ber hon mig att snurra runt, lyfta upp ben och armar.
Ångesten var så brutal, så hemsk, skammen var oumbärlig och pulsen gick på högvarv. Jag ville bara försvinna från jorden.
Tillslut sa hon till mig att jag kunde ta på mig allt igen. Tittandes på mig tar jag skamfullt på mina kläder igen och som en mur håller jag inne mina ångestfyllda tårar som jag känner alldeles strax kommer börja rinna ner från min kind.
När vi kliver ut från den cellliknande rummet har polismannen rivit ut varenda liten sak från mina väskor och necessärer.
En högre chef kommer dit och det börjar diskutera om de ska göra en ännu större koll och ta mig på förhör. Magen vänder sig ut och in och jag känner bara behovet av att spy. Det kryper i hela mig och allt jag bara vill är att springa därifrån.
Chefen säger att det inte behövs och att de kan släppa mig.
Poliserna kommer över och säger "du kan plocka ihop allt igen"
Jag tror aldrig jag har packat mina väskor så fort som jag gjorde då.
Jag kände mig helt förvirrad när jag skulle hitta tillbaka till mina vänner.
Jag försökte svälja ångesten, paniken och tårarna så fort jag kunde. Jag har aldrig känt mig så förödmjukad som då. Har aldrig känt ett så stort behov av att försvinna från en situation som då.
Det är det absolut värsta jag varit med om och då har jag varit med om en del. Att tvingas klä av sig naken när man inte ens gjort något.
Jag förstår polisen, det är deras jobb, hunden visade tecken att jag hade något och då gör de en koll. Men det har gett mig ett men för livet. En till sak att lägga i min nog överfyllda ryggsäck som jag ständigt bär på. Jag har blivit avsliten kläder och inte själv fått bestämma om jag ska ha kläder eller inte. Denna gång var en av dom, kände samma skam, kände att jag inte hade kontroll eller fick bestämma över min egna kropp och vem som ska se den. Tips till er. Bli inte vän men knarkhunden.

varför jag aldrig polisanmälde

2018-03-15 13:04
Från Getmammut

Jag har haft tanken inom detta men det har som aldrig blommat ut till en text förren nu. Efter att lyssnat på boken "en vacker dag lämnar jag honom" fylldes jag av en sån irritation och besvikelse på det svenska rättssystemet.
Jag har fått uppleva 6 tillfällen i mitt liv då jag blivit våldtagen. Första gången var jag 16 år. Senaste var jag 18år. Tre olika män har satt mig i denna sits. Jag kan inte ens räkna de män som tagit sig rätten att ta på mig, trycka in sina fingrar då jag sovit. Tagit kort på mig när jag sovit. Jag försöker släppa tankarna på han som bär ansvaret av fyra våldtäckter. Han som trodde jag var hans ägodel ett år, han som förstörde mig.
Det är svårt att tro detta, det förstår jag. Det är så mycket och det låter helt overkligt för den som hör historien.

Vissa jag delat min historia med slänger ur sig
" varför va du i det umgänget då", "men Linda du kan ju inte träffa en man själv, du vet vad som kan hända", "varför umgicks du ens med så gamla personer", "varför stannade du kvar om han fick dig att må dåligt", "du måste anmäla", "du ska inte dricka med personer du inte känner", "du ska inte dricka du ser ju vad som händer"

Jag blir så arg att det finns så mycket människor som inte vet, som inte kan, som inte kan se in i hur det var för mig, hur jag kände. De plussar ihop 1 med 1. De förstår inte hur komplicerat allt var. Hur förvirrad och borta jag var under den tiden. Att inget av det som hänt mig är mitt fel, jag var offret.

Samtidigt förstår jag dom. Förstår att de inte vet och förstår.

Den största tyngden jag bär efter alla övergrepp. Det är besvikelsen över svenska rättsystemet.

Det är väldigt väldigt få personer i min närhet som förstår mitt beslut att jag aldrig varit i kontakt med polisen eller ens tänkt tanken på att anmäla dom.
Tro mig jag vill att de straffas för det de utsatta mig för. Jag vill ha rättvisa och jag vill att alla ska veta vad dom gjort mot mig.
Som det är nu kommer jag aldrig få en rättvisa. Om jag anmäler kommer jag behöva sitta på samtal efter samtal. Upprepa de värsta tillfällena i mitt liv. Tillfällen jag bara vill glömma kommer jag behöva sitta och fundera på hur allt hände, vart de la sina händer, hur mycket jag drack, hur jag var klädd, vad jag och han exakt sa.
För jag kommer sitta där och bli förhörd som att jag ljuger, de kommer leta efter bevis att det jag säger är lögn. Under hans förhör kommer han bli förhörd som att han är oskyldig.
Och om det nu blir en fortsättning kommer endå allt bli nerlagt i brist på bevis. Han och dom går fria. Jag blir lämnad utan någon rättvisa med de runt om mig skulle tro att jag ljög, för annars skulle de blivit dömda.
På det skulle allt vara så utdraget så när den dagen då kommer då jag kanske kan gå vidare från allt då ska jag behöva ta upp allt igen för att fallet fortfarande är olöst. Det enda jag kommer få ut av allt är en stor besvikelse på sveriges rättsystem. En besvikelse jag gärna slipper.

Ändra systemet så kan jag överväga att anmäla. Jag ska kunna ligga på gatan medvetslös helt naken utan att bli våldtagen. Vad jag har på mig, hur mycket jag druckit. Det har ingen betydelse, för om jag sagt nej, om jag sagt sluta. Då vill jag inte. Jag ska inte behöva göra mer.

Svergie måste ta den våldtagnas ord mer seriöst. Tror man anmäler för pengarna. Jag vill inte ha några jävla pengar, jag vill ha rättvisa.
Jag vet att det finns folk som ljuger för pengarna. Men varför ska jag ta den skiten. Varför ska jag då bli betrodd att jag ljuger. Det finns folk som våldtar men endå ses gärningsmännen som oskyldiga till motsatsen bevisas medans jag ses som skyldig. Hur ska ja kunna bevisa en våldtäkt som hände för så längesen. Jag kan inte. Så där brister det. Jag kan bevisa hur förstörd jag är. Vad deras handlingar har kostat mig. Men det räcker inte. Jag som så många andra får helt enkelt leva med att de går fria och ostraffade för att Sveriges rättsystem tror mer på våra gärningsmän än oss, våran röst var inte stark nog.
När ska vi som blivit utsatta för sexuella övergrepp tas på allvar och när ska vi få rättvisa.

2017

2018-01-02 23:58
Från Getmammut

2017. Blandade känslor faktiskt. Jag har bråttats med mitt mående. Var nära att ge upp många gånger. Funderade på att ta pillrerna jag hade i handen sena skolnätter. Funderade och övertänkte allt för mycket. Men de började ljusna där ett tag. Jag kom upp till ytan, jag fick börja andas igen. Men då fick jag min 6 våldtäkt avklarad. Sen dess har jag försökt slicka rent såren. Många nätter gråtandes och förstörd. Men jag har kommit till en punkt i livet där jag insett att om inte jag går vidare från allt ont som tyngt ner mig kommer jag inte klara av att leva. Jag har haft så mycket mörker i mitt liv att jag inte sett allt vackert framför mig. Det enda mörker jag har framför mig det är mitt huvud för där spelas allt upp på repeat. Så jag kommer stoppa bandet. Lägga det i ett fack och inse att jag är inte samma person längre, jag umgås inte med samma människor längre, det där kommer inte hända igen. Jag vet att det låter klyschigt men 2018 måste fan bli mitt år. För jag klarar inte av något mer som kommer få mig till botten igen. Jag börjar bli frustrerade att hela tiden behöva försöka klättra upp igen på toppen.

Allt jag hoppas på är att få hjärnspökerna att tystna, att jag kan börja leva mitt liv som jag vill och att försöka bli vän med mig själv igen.

6 våldtäkter och jag är endast 18

2017-12-25 03:29
Från Getmammut

Det är väl bara o ta det" "måste du vara så känslig" "ta det positivt" "vad är det att gråta över" "de är väl bara inte van"

Okej stopp. Stopp, stopp, stopp. Jag har tagit, och tagit, accepterat och accepterat. Men nu är det fan nog för min del. Låt mig va känslig, jag har rätt att vara känslig.

Det jag kommer skriva nu är inte riktat mot alla av den manliga könet tänkte så ni lättkränkta män inte behöver blir upprörda o inte tar in det jag faktiskt vill få ut i texten, jag kommer skriva män generellt för det är lättare att samla allt under en kategori för tänker inte nämna namn.

Jag blev mobbad av killar, blev våldtagen av en man, blev mentaltförstörd av en man som även våldtog mig 4 gånger, blivit smygfotat, tafsad, vaknat med fingrar i mig flertal gånger, blivit kallad hora och slampa av män och för en månad sen ungefär blev jag våldtagen igen. Vi snackar 6 våldtäkter och jag är 18 år.

Hur kan jag inte vara känslig, hur kan folk inte förstå att det gör ont när jag blir nertryckt och dömd för att jag har det kön jag har.

Jag ska jobba inom ett yrke som är mansdominerat. Jag kommer dagligen få höra kommentarer att jag är tjej, jag kommer konstant behöva bevisa dom alla fördomar de har och slänger ur sig. "Kan du verkligen det där" "orkar du verkligen" "nemen en tjej" "ofan du e ju en tjej" kommer få höra sexskämt, kommer få höra kommentarer när männen pratar me andra i telefon och jag är där som tjej, kommer få höra snuskiga kommentarer, kommer få höra kvinnoskämt, kommer bli kollad snett på.
"Men det är väl klart, det är ju ovanligt, du är ju tjej"
Ne men ärligt ska jag behöva bli mer nertryckt än vad jag redan blivit.
Bli våldtagen, ne förresten bli våldtagen 6 gånger och säg till mig att jag ska acceptera att bli ännu mer förödmjukad än vad jag blivit.
Tänk dig in i känslan då du kämpar för ditt liv, då du har det här hoppet om att du ska klara dig, ta dig ur hans grepp men inser att du misslyckats. Då du ligger där, paniken, ångesten, känner tårarna rinna ner i öronen. Väntan som känns som timmar på att mannen över dig ska bli färdig. När du äntligen kan fly därifrån och det gör ont för varenda steg du tar. Att du än en gång blivit ett objekt, att du inte har en talan, att du inte är fri.
Hur kan jag acceptera att bli nertryckt igen, säg mig, HUR.
Ni ser det som en lite grej, kvinnoskämt, sexskämt, snuskskämt. "Jag skoja ju bara när jag sa att vi skulle ligga till grabbarna"
Ja men de tre män som våldtog mig skojade inte. Varje gång du säger så känner jag händerna runt min hals, kännner känslan att vara värdelös. "Jaha jag visste inte" ne exakt han visste inte. Om man inte vet något om en person, om man inte känner personen, då drar man fan inte såna skämt. Jag drar knappast ett snoppskämt till en man jag nyss träffat. Vrf ska de dra ett snuskskämt om mig till deras medarbetare.

Jag vet att det inte är så här överallt. Men på de ställena jag varit på, av det jag hört. Jag förstår varför fordonsbranchen fortfaranden är mansdominerat. Jag har orken att säga ifrån och tvinga dessa medelåldersmän att visa mig  respekt men alla tjejer har inte den orken.

"Men nu överdriver du, så många kommentarer är det inte"
Du vet ingenting, och jag antar att du inte är en 18årig tjej som träffat på män i fordonsbranchen då du själv vill köra lastbil.
"Ja men de är väl klart de har fördomar, andra tjejer har väl varit där och inte kunnat något och inte velat blivit skitiga"
Så jag ska tro att alla män är äckliga as som kommer våldta mig när som helst? För att 3 personer gjort det. Aldrig i mitt liv att jag sätter den stämpeln på alla av de manliga könet. Så varför sätta stämpeln på mig att jag inte kan någonting. Jag vet att jag gör en extrem stor jämförelse nu men jag vill att ni ska förstå vad jag menar. Alla har fördomar men bara för det betyder inte det att jag ska behöva höra dessa fördomar de kan de hålla för sig själv tills jag bevisat motsatsen.
Jag börjar tappa orken helt att bli nertryckt, att könet jag har mellan benen är orsaken till det gör mig ännu mer frustrerad.

Innan du tänker tanken, det jag skrivit är sant, ser ingen anledning att överdriva eller ljuga för att söka empati eller uppmärksamhet. Det som har hänt mig är inte det jag vill få ut med texten utan det jag vill få fram är att män i fordonsbranchen måste sluta ha deras fördomar om oss tjejer och sluta omedelbart att dra kvinnoskämt och lägga kommentarer, för det är jobbigt, speciellt för någon som mig som blivit så pass nertryckt som jag blivit.