Maja Wenngren

Jag fick äran att återigen gå på bal på samma ställe där jag hade min egen bal.
Tack för en trevlig och rolig kväll och grattis till er som snart tar studenten!

Även om mars månad avslutades helt underbart i Prag med Joen, så började månaden riktigt jobbigt. Min kära morfar somnade in. Jag ställdes inför min första nära bekants bortgång och min första begravning.

Samtidigt som vi alla sörjde så kändes det så lärorikt att få se hur livet faktiskt är. Och att jag måste acceptera det.
Det svåraste har varit att se mormor så förstörd. Men jag är så tacksam att alla i familjen finns för varandra❤️

Vila i frid morfar, vet att du vakar över mig och mina bröder. Tack för alla minnen och de bra visdomsorden. Att en ska glädjas av livet, skratta mycket, ta hand om varandra och unna sig av korv och fika .

I slutet av mars bjöd min älskade pojkvän mig på resa till Prag. Vi bodde på ett jätte fint spahotell och hade en helt underbar weekend!

Var så kul att få se en annan kultur, äta annan mat och förstå andra människor som inte talade samma språk.
Även om det inte var riktigt min typ av mat så var det kul att få testa nytt och såklart njuta av all öl som var riktigt smarrig.

Frukosten var riktigt god och vi blev behandlade kungligt av personalen, så himla lyxigt.
Det var så välbehövligt att få komma i väg och inte behöva tänka på något annat mer än oss själva.
Tack Joen för ett underbart minne❤️

En tid bakom har varit fullproppade med äventyr och lärorika tillfällen. Nu har jag massa planer på inlägg, då jag hittat motivation igen samt att jag har tid nu då jag varken kan motionera hästarna eller kan dansa.
Har nämligen ramlat i en trappa på vägen ned och lyckades då stuka ena foten. Känns verkligen så kul nu när jag planerat massa

Bild: privat

Jag kan i alla fall stå och gå på foten men har ständig värk och kan inte röra på foten i sidledes. Men får tänka att det finns en mening med det även om det suger just nu. Jag får istället använda tiden till att göra det jag annars inte hinner.
Det är riktigt skönt att jag kan jobba, även om jag vill rida och dansa också.

Bilder: privat

Mår väldigt bra i själen, känner mig älskad och värdig. Vilket är underbart. Så tacksam för min familj, pojkvän och vänner som ger mig så mycket kärlek.
Dock mår inte kroppen min bra. Utöver foten, värker kroppen, haft problem med livmodern, tappat saker som jag hållit i händerna, och så har jag problem med en enorm trötthet vilket påverkar både jobb och relationer.
Har tagit blodprover men det såg jätte fint ut.
Så nu håller jag på att se över preventivmedel samt så ska jag boka syntest. Sjukgymnast är bokad för ryggen.

Det känns bra att jag äntligen tagit tag i det då jag skjutit upp detta så länge för att jag tänkt att det ska gå över. Får hålls tummar för att jag ska få till min hälsa. Mat och sömn är bra och har inte brist på något ämne. Jag planerar dagarna men jag kan ju såklart bli bättre på den fronten.

Planerna idag är att jag ska ta emot en laser till hästarna då bland annat ponnyn Kvick har lyckats sträcka sig i hagen nu. Efter det ska jag äntligen få träffa en nära vän som jag inte träffat på länge.

Hoppas ni får en bra tisdag ✨

I min ridning på mina egna hästar och de andra hästarna jag rider tycker jag det är A och O med uppbyggande träning. Att analysera både vid planering, under tiden och sedan "efter" för att fortsätta ha en hållbar häst. Att analysera din egen och hästens utveckling resulterar i fler nycklar för att nå dina mål, du lär känna hästen för att sedan bli ett med den. Att hitta en balans och kunna samspela ihop. Visa dagar blir inte alltid som en tänkt sig, och en lär att acceptera att det är okej. Precis som vi människor kan vår djur ha dåliga dagar. Att kunna hitta något annat att fokusera på, så att en vänder situationen till positiv igen. För positiviteten är minst lika viktig som att ha tålamod. Tålamod, ett "open mind" för att testa sig fram med en positiv inställning för ekipaget framåt. Sen blir en aldrig slut lärd tror jag, men att kunna få en häst lite "vart du vill" är väldigt coolt rent ut sagt. Att med rätt inställning, rätt tänk och en plan tillsammans med ditt team kan ni nå era drömmar.

Min vision är att:

1. Hästen och ryttare samt människorna runt omkring ekipaget mår bra.

2. Att det finns en hållbar plan som passar just ekipaget. Att det blir rätt träning och återhämtning.

3. Ge hästen kärlek, låt den känna sig bli sedd och älskad.

4. Ha respekt, förtroende, självförtroende och ha kul vare sig det är i stallet, på träning eller på tävling.

Jag har ett veckoschema som jag jag har med i tänket under veckorna. Vad som än står på schemat planerar jag under varje ridtur att hästen ska bli mjuk, hitta balans och träna styrka. Att flytta hästen, ställa, tempoväxlingar, rida på olika underlag och övergångar. Men det viktigaste är att vad som än står på schemat, ska vi ha kul. Hästen vet aldrig vad som står på schemat och väntar varje dag på dig med spänning, så gör det till en rolig resa för alla inblandade.

Hade tänkt att del 2 skulle komma ut mycket tätar del 1 men jul och nyår kom emellan och jag har passat på att bara ta det lugnt och umgåtts med dem jag älskar.

Som jag skrev i del 1, så var tanken att Mounty skulle sättas igång igen. Jag har inte haft tiden att göra det än, men på fredag är det äntligen dags att göra det. Igår tisdag blev han vaccinerad och fick tänderna raspade vilket påverkar att jag sätter igång honom på fredag istället för i måndags. Han är helt frisk från förkyldningen, och har ätit upp sig. Veterinären tyckte han såg jätte fin ut i hullet så det känns så skönt att jag verkligen väntat och låtit han bli frisk så att vi kan bli starkare än någonsin, för nu är det verkligen dags för Mounty att visa vad han går för. Det blev ju som sagt ingen start på någon av hästarna på grund av tid och ork 2018. För Swarovskis del ville jag bygga upp honom inför 2019 och lära känna varandra, vilket vi fortfarande gör. Tanken är att vi ska komma ut nu 2019 starka och sammansvetsade och bara ha kul.

För Mountys del är det i princip samma tanke för 2019. 2018 hade jag tänkt att jag i alla fall skulle tävla honom någon start, men på grund av att skadan på hösten 2017 tog sån tid för att läka samt att jag jobbat så mycket så har det inte blivit kontinuerligt med träning som jag nämnde i del 1. Han blev ju även förkyld hösten 2018 vilket gjort att jag inte ridit honom på minst tre månader. Ett enskilt inlägg om planer för hästarna 2019 kommer att komma.

2018 har verkligen varit ett så bra år för mig själv. Jag har verkligen fått jobbat på mig själv. Att bli självständig med att flytta hemifrån i april -18, jobbat massa och bytt jobb, och sen bara fått varit själv. Efter många tuffa år på privatlivets sida så har jag nu äntligen hittat mig själv och fått bevisat för mig själv att jag kan klara mig själv. Detta är något som verkligen betyder så himla mycket för mig. Det är nog den största delen varför jag ler när jag tänker tillbaka på 2018. Sen är det väl i alla fall två grejer som tynger mig enormt mycket. Förlusten av min bästa vän, läromästare och kompanjon, Lucky Love. Min älskade ponny som ca 06.50, den 28 mars 2018 somnade in på Ultuna universitet djursjukhus. Efter psykologsamtal på våren har jag lärt mig acceptera att han inte mer kommer finnas. Men tanken och saknaden av honom finns varje dag. Jag gråter dock inte lika ofta som jag gjorde i början. Denna motgång har verkligen tagit hårt på mig då jag aldrig varit med om att någon som betyder så himla mycket för mig, går bort. För många låter det säkert helt absurt att jag gick till psykolog pga ett djurs bortgång. Men min morfar har och är inte så pigg sen en längre tid tillbaka vilket också gjort att jag mått väldigt dåligt så det har liksom varit ett samband mellan de två grejerna som gjort att jag mått dåligt i perioder under 2018.

2018 var jag även med och startade upp HDA Dance Center i Hedemora. Jag är en av ledarna och är även med och dansar själv. Att äntligen fått börja dansa är så himla roligt. Efter ett års uppehåll från dansen, var det dags att börja igen. Och att få vara med i en förening som står för att alla är välkomna precis som dom är betyder så himla mycket för mig då jag förut började som helt ny och kommer så väl ihåg hur tufft det var att vara ny en grupp där alla redan kan dansa. Därför känns det extra bra att vi välkomnar alla precis som dem är.

Ett lyckorus strömmar genom min kropp i december. Det går väldigt fort, men bara bra. Lycka, känslan att vara älskad, omtyckt och behövd. Ömsesidiga känslor, tecken och ord. Allt blev bara så himla bra. Den långa väntan, tiden i rätt tid är här. Jag träffade dig. Jag vill alltid vara med dig. Du får mig att må bra. Den sista pusselbiten för att 2018 skulle knytas ihop perfekt. Jag är så lycklig och ser fram emot 2019 på alla planer, samt alla andra kommande år tillsammans med dig vid min sida. Jag älskar dig. 

Vet inte riktigt vart jag börja, då detta fortfarande är så pass känsligt även om det snart gått 8 månader.
Minns den dagen som igår, men tar det ifrån lunch då jag åkte hem och käkade.

Påväg till jobbet igen så kikar jag i backspegel av ren reflex och ser att Lucky, min älskade ponny som lärt mig allt, som var min första tävlingsponny och min allra bästa vän, står och kikar på magen. Jag stannar men så tittar han framåt igen, samt så kommer det en bil bakom mig så jag åker mot jobbet igen. Skriver till mina föräldrar att de ska kika till honom när de kommer hem.

Efter jag slutat åkte jag på möte i Borlänge. Väl hemma igen vid 21.30 kände jag direkt jag klev ur bilen att jag skulle gå till Lucky.
Kom in i hagen och märkte direkt att något var fel.
Tog in honom i stallet och han betedde sig inte alls som sig själv. Sparkade i väggen och var väldigt orolig bland annat.
Ringde distriktsveterinären. Under tiden vi väntade turades jag och pappa om att gå korta vändor med honom. Jag kände redan då och pratade massa med Lucky och sa att det är okej om det gör för ont och tackade för allting han gett mig.
Tårarna rann lite var och varannan minut men försökte hålla mig stark och lugn så att inte Lucky skulle bli mer orolig.
Hade sagt länge, då han hade blivit behandlad i en kota och fått blivit pensionär, att om det händer något så tar jag bort honom då han haft ett sånt bra liv.

Lucky svarade inge bra på behandlingen av veterinären och vi bestämmer att vi ger honom en sista chans, även om inte operation var ett alternativ pga skadan i kotan och åldern, så åkte jag och pappa ned till Ultuna.

De gjorde samma procedur igen. Jag säger hejdå och säger att vi ses igen, ser paniken i hans ögon som än idag vrider mig i full ångest, pussar och kramar honom.

Kommer hem efter ett långt dygn. Tanken var att han skulle bli kvar i några dagar.
Somnar och fick sova en halv timme. Mamma väcker mig och säger att Lucky fått somnat in pga kraftig försämring.

Efter så lite sömn, ångest och tårar, faller hela min värld samman.
Det gör så ont i mig fortfarande. Efter psykolog samtal har jag förstått mer. Men saknaden försvinner aldrig. Jag tänker på honom varje dag, gråter dock inte lika ofta längre. Men saknaden tar kål på mig. Är dock så himla tacksam för allt, för de nästan 6 år tillsammans, alla motgångar och alla framgångar. Tack, tack, tack Lucky för allt❤️