fredyo

Senaste tiden har jag tänkt mycket på vad jag har valt i livet och vilken väg jag har valt att gå, mest för att jag är ganska olik många av mina barndomsvänner. De jag flyttade ifrån när jag lämnade Dalarna har barn (vissa av dem flera stycken) och lever familjelivet medan jag fortfarande kan ha svårt att ens hitta mig själv. Ofta funderar jag på varför man gör livsvalen man gör, av vilken anledning väljer man just den vägen man gör? Eller är allting egentligen bara en slump?
Jag har nog alltid varit mer för karriären och mig själv än vad jag har varit för att skaffa barn och bilda familj. Jag har aldrig någonsin sett mig själv som en mamma även om jag har två gudbarn som jag känt sen de ploppade ut. Man får kalla mig självisk om man vill men jag tror verkligen inte på att meningen med livet är att skaffa familj. Jag vet, jag är bara 24 år och det finns tid på sig att ändra sig men det struntar jag i, just nu känner jag såhär. När mina vänner började få sina barn kände jag sån otrolig stress och insåg inte att alla människor prioriterar olika och tänker olika, det är ingen idé att stressa genom livet för att följa vad någon annan gör. Det är bättre och tryggare att göra saker på sitt eget vis, så man är nöjd över livet man lever. Livet är verkligen fullt av överraskningar och man vet aldrig vad som väntar. Just nu väntar ett nytt jobb för mig och jag är så taggad och förväntansfull för den kommande tiden i mitt liv. Jag älskar att bo i Stockholm och jag älskar möjligheterna som finns här, det är det jag väljer att brinna för just nu, sen får vi se vad tiden har att utvisa.

Over n' out

Visst är det fantastiskt att nu för tiden kan vi hålla stenkoll på varandra även om vi är flera mil ifrån varandra? Ungefär lika fantastiskt som att vi kan hålla kontakten med våra nära och kära. Sen jag flyttade från Dalarna är det många som haft koll på mig via mina sociala medier, jag har även kunnat hålla en fin kontakt med de jag valt att ha i mitt liv. Men baksidan av detta är inte lika fint och fantastiskt. Det är tillochmed så att det är många som drar förhastade slutsatser och dömer ut efter det de ser på sociala medier. Vad många ser är en tokdeprimerad tjej som dricker och festar alldeles för mycket. Som är oroliga över mitt leverne men istället för att skriva eller ringa och fråga vad det är som försiggår i mitt liv så dras slutsatsen att jag lever ett liv jag inte vill leva. Jag förstår många, för jag har inte mått 100% bra på länge nu, så jag förstår att oroligheten finns. Det jag dock skulle önska är att man vågar ta kontakt, man vågar fråga och man vågar höra på svaret och diskutera, det blir liksom lättare åt båda hållen då. Då slipper man oroa sig och jag slipper känna att jag måste förklara varje steg jag tar.

Ja, jag är en fotbollssupporter och ja, mina vänner festar en hel del. Men mitt liv går ut på så himla mycket mer än det. Jag känner inte att jag ska få lov att förklara varje sak jag gör i rädsla av att mina vänner kanske dömer mig annars. För egentligen är det bara de som är vid min sida varje dag - de som vågar fråga, som vet vart jag är i livet och som känner mig för den jag är just nu. Nej, jag är verkligen inte samma människa som när jag lämnade Dalarna och det tänker jag aldrig påstå, men jag kan heller inte erkänna att jag har utvecklats till någonting negativt, även om det kan se ut så för någon som bara är och skrapar på ytan. Jag har hela mitt liv strävat efter att passa in och har alltid alltid tänkt och oroat mig för vad andra människor tycker om mig. Jag är så himla färdig med det nu. För den som vet vem jag är, det är faktiskt jag. Det var väl ungefär det jag ville säga, åsiktsmaskin som en är!

Hoppas ni har det superbra där ute i vida världen

Over n' out

Jag känner verkligen hur jag har tappat all min energi denna vecka, vilket ger mig extrem ångest. Jag känner varken energi eller motivation till att ens gå utanför dörren. Hemmet ser ut som ett bombnedslag och även om jag vet att jag mår bättre av när det är rent och fixat hemma så orkar jag bara inte. Även om solen glassar och det är fint väder så har jag ingen energi till att gå ut, planer och möten jag ska på har inte blivit av (men jag har haft dialog med dessa och bokat nya tider så det är chill). Det värsta är att när det blir såhär så slår jag på mig själv så himla mycket och tycker att jag är Sveriges sämsta människa. Andra delen av mig säger att det är helt okej att det är såhär ett par dagar, för ingen är perfekt och alla kan dala ibland, samt med mina psykiska sjukdomar är det inte konstigt att jag blir trött och orkeslös ibland när det händer mycket i mitt liv. Det är svårt ibland att påminna sig om att man faktiskt är sjuk när det inte syns eller märks varje dag, även om jag oftast har insett det 100%. Haha, fan vad jag svamlar nu, men jag känner mig så himla oklar på livet.
Tänker att det är okej så länge jag inte begraver mig i detta och ändå tar mig tillbaka till slut, vilket jag är helt säker på att jag kommer göra! Nu har jag svamlat klart och ska köra ett träningspass här hemma eftersom jag inte orkar ta mig till gymmet.

Over n' out

Ja, vad har egentligen lilla Fredrika Klasson Ljung haft för sig sen i november 2018? Jo, det ska jag ganska kortfattat tala om för er! Så kan vi börja om lite på ny kula efter det.

I början av december tog jag mitt pick och pack och flyttade till Stockholm. Det blev minst sagt en dålig start, ingenting jag hade förväntat mig, jag åkte runt på ca tre arbetsintervjuer per dag utan vidare resultat. Ganska oansvarigt att flytta 20 mil utan jobb - ja, men det var sån jag blev, en spontan liten jävel. Till slut fick jag anställning på en högstadieskola, drömmigt va? Mitt kall är ju att jobba med ungdomar så detta jobb är verkligen perfekt för mig! Hade vid det här tillfället blivit ordentligt osams med tjejkompisen jag flyttat till och fått lov att flytta därifrån. Så nu bor jag med min bästa vän och pojkvän Robin. Söder om söder, det kan inte bli bättre läge!
Jag har dessutom fått ett av mina drömjobb, jag har gått utbildning och fått bli ungdomscoach för barnrättsorganisationen Maskrosbarn. ❤ Eftersom jag växt upp på det sättet jag gjort har jag alltid strävat efter att få hjälpa och stötta såna som har det som jag haft det. Jag brinner för att ge dem en fristad och någonstans att bara vara, få dem att inse att man kan överleva vad som helst så länge man inte ger upp. Länk till Maskrosbarn hittar ni här!
Sen dess har jag jobbat, gått på bajenmatcher, träffat världens härligaste bajentjejer, skaffat katter, fyllt år, blivit sjukskriven igen, börjat träna och fortsatt min kamp mot min psykiska ohälsa. Jag ska (som jag skrev i senaste inlägget) utredas för bipolär sjukdom med start tisdag den 14/5. Det är läkare och psykologer jag träffat som misstänker detta och det är aldrig fel att utredas för att få lite klarhet i vem man är. Ju mer klarhet man har ju mer rätt hjälp kan man få.

Överlag mår jag egentligen ganska bra just nu, jag har accepterat 100% att jag är sjuk och inte klarar lika mycket som andra, det är ingen idé att jämföra sig längre, det vinner man aldrig på. Oavsett vad det gäller. Alla har sina egna förutsättningar och man är faktiskt en produkt av sin miljö.
Avslutar detta inlägg med några bilder så ni får se vad jag hållit på med!

Nu ska jag göra mig i ordning, ikväll väntas Bajenmatch, forza!

Over n' out

Hej igen!
Jag vet, nu var det ett bra tag sen jag uppdaterade här och herregud vad det har hänt grejer!
Jag har (äntligen!!!!!) flyttat till Stockholm, jag har börjat nytt jobb, träffat en helt fantastisk kille, lärt känna en massa nya människor, blivit hardcore bajenfan, skaffat katter, fyllt år och massa annat roligt. Det går helt enkelt inte att sammanfatta ett halvår av händelser i ett inlägg men nu ska jag förhoppningsvis vara tillbaka och uppdatera bloggen som vanligt. Jag är fortfarande samma åsiktsmaskin som tycker mycket och låter högt, det har iallafall inte förändrats! Bra va?

Tyvärr mår jag fortfarande dåligt i perioder och nu ska jag gå en utredning på bipolär sjukdom, utöver emotionell instabil personlighetsstörning. Jag måste ändå säga att jag mår bättre överlag än vad jag gjorde när jag bodde i Dalarna. Jag kommer ha mina dippar och så länge jag får hjälp så överlever jag. Jag har förövrigt hittat tillbaka till gymmet och har börjat att gå ner i vikt för att må bättre både psykiskt och fysiskt. Jag är iallafall jätteglad att jag orkar skriva igen, så nu ska jag ändra lite design och fixa en header så är vi nog tillbaka på banan igen. Ville mest kika in här nu och skriva ett "välkommen tillbaka"-inlägg. Hoppas ni vill fortsätta följa mig!

Over n' out

Hej igen hörrni!
Som jag skrev i förra inlägget så var nog detta den sämsta tiden att ta upp bloggandet igen då flyttkaoset driver mig till vansinne, men jag försöker så gott jag kan! Jag tänkte fortsätta på min Q&A som jag började på förra gången jag skrev, kul va?

Vad fick dig att vilja jobba i Stockholm?
Stockholm har alltid varit en av mina absoluta favoritstäder, jag har spenderat mycket tid där sen jag var liten för mina storasystrar flyttade dit när jag var väldigt ung. Den senaste tiden har jag även funnit mina närmaste vänner i denna stad och har varit i princip mer där än hemma i Borlänge. Det är mer eller mindre därför jag valt att flytta dit. Angående arbete där så tänker jag att det är ännu en utmaning som kan få mig att utvecklas både som person och i min arbetsroll som fritidsledare. Jag strävar alltid efter utveckling och att lära mig nya saker, jag älskar att utmana mig själv, träffa nya människor och möta nya situationer.

Dina bästa tips för en bra blogg? / Vart ser du dig själv om 10 år?
Mitt absolut bästa tips är att göra sin egen grej! Hämta inspiration från andra bloggar men sedan sätta sin egen prägel på det. Våga sticka ut, våga vara dig själv. Även att ha ett varierande innehåll, så det inte blir för "tjatigt."

Vart jag ser mig själv om 10 år är en ganska svår fråga. Men om jag får drömma så är jag friskare från min depression och har lärt mig att hantera mina diagnoser. Att få må bra helt enkelt. Även att få jobba mer behandlingsinriktat med ungdomar som har det svårt på olika sätt, jag vill hjälpa till att skapa trygga, starka ungdomar. Att få vara en inspirationskälla.
En annan del av hur jag ser mitt liv om 10 år är att jag tagit upp att föreläsa igen och att min bok ska vara klar.

Hur var du som liten?
Jag vet faktiskt inte riktigt, då jag inte har så många minnen från min barndom och jag har inga föräldrar att fråga. Men jag vet att jag var ett väldigt lätt och glatt barn, full av bus men ändå lite tillbakadragen och lyhörd. Jag har alltid haft nära till mina känslor och agerat utifrån dem rakt av, på gott och ont. Jag är yngst av fem syskon och har nog fått ganska mycket gratis under mina första år. Som tonåring var jag rent ut sagt förjävlig. Jag slogs, bråkade, var uppkäftig, misskötte skolan, blev dömd i tingsrätten osv. Är glad att jag tagit mig ur den perioden innan det var försent.

Vad är roligast: instagram eller blogg?
Båda delarna ger mig olika saker. På instagram knyter jag kontakter och delar med mig av lite mer av det här vardagliga, men bloggen ger mig den självterapin jag får av att skriva. Har alltid haft det som en fristad att uttrycka mig via text och det hjälper mig otroligt mycket.

Vad är ditt drömjobb?
Jag har faktiskt mitt drömjobb nu! Fritidsledare är verkligen den yrkesrollen jag strävat efter och jag älskar att jobba med ungdomar. Det jag dock vill studera vidare i och arbeta med senare är någon typ av behandlingspedagog och ta upp föreläsningen igen. Vill även skriva en bok. :)

Vad skulle du säga till ditt tonårsjag?
Det första jag skulle vilja säga är: Fredrika, allt kommer bli bra. Du kommer överleva detta.
Det andra: LUGNA NER DIG, du behöver inte hävda dig jämt, du duger precis som du är!
Jag hade en väldigt traumatisk tonår då min mamma fortfarande var aktiv missbrukare och min pappa var väldigt sjuk. Jag flyttade runt i olika familjehem och hade ingen trygghet i vardagen, vilket jag uttryckte i att vara väldigt stökig. Jag umgicks i helt fel kretsar och det höll på att gå riktigt illa, väldigt många gånger. Jag ska helt klart vara glad att jag lever.

Sådär! Jag tyckte detta var väldigt kul att svara på och jag hoppas ni tycker det är intressant och kul att läsa.
De senaste dagarna har gått åt att flyttpacka och det är det jag ska fortsätta göra nu. Det är bara kläder kvar, sen ska lägenheten tömmas helt och imorgon är det flyttstädning som gäller. På lördag blir jag Stockholmsbo och om det inte är helt galet vet jag inte vad! Jag är såååå taggad! Hoppas ni har det bra i kylan ⛄

Over n' out

Long time no see eller vad dom säger! Detta är säkert det sämsta tillfälle nånsin att ta upp bloggandet igen då jag är mitt i en flytt, men det är även nu jag känner behovet av att skriva, så vi får se hur det går helt enkelt!
Det har hänt sjukt mycket sen sist men jag tänker att vill jag dela med mig av det så gör jag det i ett senare inlägg. Jag har iallafall rensat min vänskapskrets ordentligt vilket har varit otroligt nyttigt för mig då jag behöver människor i mitt liv som jag kan lita på och som jag känner mig trygg med. Jag är en så rotlös och otrygg människa så dessa aspekter blir otroligt viktiga för mig för att jag ska kunna leva ett bra liv. Jag tänkte iallafall börja denna nystart med en Q&A, då jag hoppas på många nya läsare och vill att ni ska lära känna mig! Frågorna jag kommer svara på kommer från mina fina instagramföljare. ✨

Dina bästa tips mot ångest?
Jag har nog inga direkta tips mot ångest, mer än andningsövningar. Det är en så individuell grej och jag tänker att alla måste hitta det som funkar för en själv. Mot panikångest använder jag mig av Shedos färdighetslista, där finns det massa tips. Shedos hemsida hittar ni här

Har du någon utbildning? Vad hade du helst velat jobba med?
Haha, jag är en sån som haft otroligt svårt att bestämma mig för vad jag ska syssla med i mitt liv. Så jag har gått 1 år som fordonsmekaniker och 1,5 år som fritidsledare. Fritidsledarutbildningen avslutades när jag insjuknade i min depression, så det var inte självvalt. Därför planerar jag att uppta dessa studier och få klart det sista hösten 2019. :) Jag jobbar just nu som fritidsledare och det är faktiskt mitt drömjobb. Dock jobbar jag på fritidsgård för tillfället vilket jag trivs med, men vill hellre finnas ute på fältet och möta olika ungdomar i deras kvarter.

Nämn 3 positiva och 3 negativa egenskaper hos dig.
Ja, denna fråga. Visst är det alltid enklare att komma på negativa saker hos sig själv? Det tycker jag är tråkigt. Men jag ger det ett försök!
Första positiva egenskapen är att jag är otroligt ärlig och inte rädd för att uttrycka mig. Tycker jag någonting och känner att det finns utrymme och behov för att dela med mig av min åsikt gör jag det. Andra är att jag är väldigt öppen och social, det har jag mycket nytta av i min yrkesroll. Tredje, att jag är otroligt noggrann och vill att saker ska bli så bra som det möjligt kan bli. Min första negativa egenskap är att jag är så otroligt känslostyrd. Jag agerar ofta rakt ifrån känslan jag bär och det kan bli lite hur som helst. Min andra är att jag kan vara vääääldigt grov och vulgär i munnen. Sen tänker jag inte ta upp fler negativa saker för jag har en bra dag och då ska man fokusera på det positiva!

Berätta om ditt pinsammaste ögonblick!
Ja herregud vart ska vi börja egentligen. Jag har nog gjort ganska många pinsamma saker i mitt liv, men det första jag blir att tänka på var när jag hade köpt mina Bluetooth-hörlurar och skulle ansluta dem. Råkar av misstag ansluta mig till grannens högtalare och spelade musik i hans lägenhet på högsta volym ett par låtar innan jag fattade att jag anslutit fel. Wops!

Har du något favoritminne du alltid kommer bära med dig?
Massor! Har gjort så sjukt roliga saker genom åren så jag kan verkligen inte välja en favorit. Men ett minne som alltid kommer ligga mig nära hjärtat är minnena från pappa. Vi har haft så otroligt kul ihop. Som när han ville att jag skulle ta hela hans sjukhussäng och rulla ut han från akuten så han fick röka men vi blev stoppade på vägen och vi skrattade så vi grät.

Nu måste jag avsluta detta inlägg innan det blir för långt, tänker att jag delar upp frågorna och fortsätter med resten nästa gång. Nu ska jag ner i tvättstugan och hämta kläderna, duscha och sen träffa en av mina närmaste vänner innan det vankas eftermiddagsjobb! Hoppas ni får en fin dag.

Som ni märkt har jag varit borta ett tag och inte uppdaterat nästintill någonting alls, och det har sin förklaring. Jag har både varit sjuk och sjunkt ner lite i en svacka igen. Men livet handlar inte om att alltid klara sig och aldrig sjunka, det handlar om att resa sig upp efter varje gång man faller. Jag har ju varit beredd på att detta skulle komma och jag är precis lika övertygad om att jag tar mig ur det även denna gång trots att det är ganska jobbigt just nu.
Är det snarare någonting jag är mer orolig över så är det bristen i sjukvården (framförallt psykvården, där jag är och snurrar mest). Denna gång kände jag att en sån här period var på ingång ganska tidigt och kontaktade då omgående psykiatrin för att vara lite förebyggande, så att jag inte rasar helt. För det första fick jag ringa dem 3-4 gånger innan de ens ringde upp, som de lovade att de skulle göra efter första samtalet. Nu har jag äntligen fått en läkartid men den är inte förrän den 23e oktober. Jag vet att jag haft tur som fått en tid såhär tätt inpå ändå, för jag vet hur länge man kan få lov att vänta. Men det känns även rätt tungt att få vänta över en månad för att få komma dit på en bedömning. De har ändå min journal och vet min bakgrund, så jag tyckte ändå det kunde gå snabbare. Men jag kämpar på och kommer klara mig! Jag älskar mitt deltidsjobb och det är någonting jag garanterat kommer fortsätta med och jag har fortfarande fler ljusa dagar än mörka, så håller jag mig på denna nivån ska denna månad gå bra.
Jag ville mest skriva av mig om vad som händer i livet just nu, det är såhär när man har de diagnoserna jag har och jag har lärt mig att leva med det.

Dock har jag även en superbra och mysig nyhet! Jag har blivit mamma igen, till finaste Louie som flyttade hit förra veckan!

Denna lilla individ är hur mysig som helst och har redan gjort sig hemmastadd ❤

Det är verkligen jätteskönt att ha sällskap hemma eftersom jag bor själv och han verkar trivas lika bra med mig som jag gör med han! Verkligen världens gosigaste katt.
Nu måste jag göra mig klar för att dra till jobbet, för ikväll väntas jobbkväll! Jag ser verkligen fram emot det :)

Over n' out