RSS - xml

Kontrollerades senast: 2020-01-26 16:30:42

Agnes Willman

agneswillman blogg på Nouw

Frågor på de?

2020-01-26 10:26
Från agneswillman

Jag vet. Jag själv har varit där. Men jag är less på det nu. Jag är less på dom som hetsar. Hetsar folk till att göra något de egentligen inte vill. Varför gör man så? Personen säger nej av en anledning. Japp, ni fattar. Det är alkoholen jag pratar om. Vill förtydliga här och nu att jag inte har några alkoholproblem eller lägger vikt i hur och när andra dricker alkohol. Du gör som du vill. Jag vet vad jag tycker och det är min ensak.

Har ni tänkt på det, vilken hets det ligger kring alkohol? Man ska dricka innan man är myndig. De är coolt. Man ska dricka så fort man ska ut på stan. Annars är du tråkig. Man ska dricka så fort det är helg. För det är ju helg. Du ska dricka så fort du får chansen. Och samtidigt sucka över att det blev din tur att köra denna gång. Vet du hur mycket skada det gör på kroppen? Hur mår din kropp efter att ha druckit alkohol? Jag har fått nog.

Jag vill kunna dricka när jag känner för det. Jag vill kunna dricka alkohol utan att känna en press att någon kommer hetsa mig. Jag dricker för att det är gott. Inte för att bli full. Jag vill kunna gå på stan och äta, dansa, umgås utan att någon ska fråga om jag är gravid. Jag vill inte att folk ska ta för givet att jag är nykter eller dricker alkohol. Låt mig göra precis som jag vill. Utan att du påpekar det med en negativ ton. Det visar vilken låg respekt du visar mig.

Och det är det jag kommer märka när året nått sitt slut. Vilka i min närhet är faktiskt äkta och vill mig väl? Vilka accepterar mig för den jag är? Jag vill fortfarande sitta i en bar. Jag vill fortfarande med ut på fest. Jag vill fortfarande ha vinkvällar. Jag vill fortfarande bli accepterad - för den jag är och vad jag väljer, i alla lägen. Men jag kanske väljer att dricka alkoholfritt.

Frågor på de? Då vet jag redan vart du står.

10år sedan

2019-12-25 20:41
Från agneswillman

För 10år sen var vi på kryssning med mamma och firade jul. Det var juldagen och vi skulle handla i taxfreen. Jag och min syster gick iväg och kollade på något vi ville ha. Vi försökte ringa mamma utan resultat och efter ett tag hittade vi på mamma igen och hon fräste till att vi fick väl köpa det då om vi ville de. Här hade vi ingen aning om vad vi skulle få veta när vi landat hemma vid matbordet efter vi svalt sista tuggan av McDonaldsen vi köpte påväg hem. Vi hade ingen aning om att mamma bär på något så hemskt. Supermamma.

Livet var lite stökigt. Jag var 12. Och detta var den mest turbulenta tid i mitt liv. Det hände så mycket och jag förstod inte riktigt vad som hände.
Vi hade precis ätit upp, jag minns att jag precis tog en klunk av min dricka när mamma säger att det hänt farbror Rikard något. Tiden stannade. Magkänslan sa att något fruktansvärt har hänt. Mamma fyllde i och bekräftade min magkänsla. Det är inte sant. Vad händer nu? Hur hände de? Varför? Det var så mycket frågor. Visste inte hur man reagerade i en sån situation.

Det blev bekräftat mer och mer efter samtal med pappa och min faster. Dom var så ledsna. Det hörde inte till det vanliga. Det var alltså sant. Din begravning var den värsta jag någonsin upplevt. Där och då blev det verkligt. Min faster höll hårt om mig. Jag panikgrät så fort jag klev in i kapprummet i kyrkan. Hon också. Vi fick gå in i kyrkan tillsammans med prästen i lugn och ro för att inte få ännu mer panik sen. Där är det så gott som svart.

Det är fortfarande overkligt. Vi pratade inte så ofta och det känns som att jag fortfarande väntar på att få berätta vart jag står idag. Jag vill visa dig, vill att du ska vara delaktig. Skratta åt min första skitbil som bara rasade, du älskade bilar. Jag har världens bästa sambo, Linus. Ni skulle skrattat åt era dåliga skämt. Han skulle skratta åt att du jävlades med mig. Som du alltid gjorde. Och vet du, vi har köpt ett eget hus Rikard, vid 22års ålder!!

Jag hoppas du ser oss. Jag hoppas du hjälper mig att göra rätt val. Jag litar på att du är min magkänsla. Behöver inte mer bekräftelse än så. Men jag hoppas att du ser till att vi gör rätt och allt vi åstadkommer. Att vi mår bra och att vi får leva det liv du inte fick, för dig, med dig!

Tiden går så fort. 10 år sedan och jag minns dagen som att den vore igår. Ta hand om oss, vi saknar dig. ♡

Dagen efter ångest

2019-01-20 15:38
Från agneswillman

Den här dagen efter ångesten. Varför får man den? Varför just dagen efter man har intagit alkohol? Jag har inte förstått mig på det. Det är otroligt jobbigt och man tänker på så mycket man inte bör tänka på.

Livet hörrni. Jag står i en punkt i livet där jag varken vet ut eller in. Vad händer i framtiden? Vad gör jag om 1år? Jag har ingen aning. Kommer jag någonsin hitta ett jobb där jag trivs och kan vara ett tag på heltid för att tjäna ihop pengar? Jag vet faktiskt inte. Allt känns rätt hopplöst just nu. Jag går runt med den ständiga ångesten av att jag inte vet. Vet inte vad som händer eller hur livet ser ut om en månad.

Jag vet vad jag vill uppnå. Men jag har inget tålamod. Jag har min Linus som stöttar mig och försöker få mig på bättre tankar. Vilket jag uppskattar så innerligt, även fast jag kanske inte visar det eller gör samma sak tillbaka just nu. Vilket också ger mig ångest. Det var längesen jag hade ångest. Vilket ger mig ett obehag att den börjar komma tillbaka allt oftare. Ångest är inte något positivt. För mig är det negativt. Jag har haft sån grov ångest för ca 2år sedan som det tog ett år för mig att handskas med. Jag vill inte tillbaka dit. Jag ska inte tillbaka dit. För jag vet hur jag ska göra för att inte göra det värre. Acceptera.

Det är såhär nu och jag vägrar att ge mig. Jag ska göra allt jag kan och lägga all min energi på att jag ska må bra och reda ut denna röra. Jag ska lösa dehär. För jag kan!

Ta upp bloggen?

2019-01-07 17:53
Från agneswillman

Är ni några läsare som fortfarande är inne här och läser? Brukar ju ha denna blogg för att lätta på hjärtat lite inofficiellt. Pratar aldrig om den längre vilket har varit ganska skönt att ha den utan att alla vet att den uppdateras fortfarande. Men kanske ska jag ta tillbaka skrivandet igen? Skriva vad jag gör om dagarna men samtidigt dela med mig av mina funderingar. Har ju en del sådana faktiskt. Och vad jag har fått lära mig i min uppväxt är det bra att dela med sig och prata om saker. Inte bara peta det under mattan och låta det vara orört.

Kanske skulle det vara något? Det händer trots allt ganska mycket i mitt liv till och från, och det kan vara skönt att säga det rakt ut, fast ändå inte rakt ut. Ni kommer förstå. Jag kommer prata i gåtor. Kommer inte nämna namn eller skriva något som någon kan ta illa upp för. Kommer skriva så de som behöver ta åt sig kommer ta åt sig. Aldrig peka ut någon. Det är så jag skriver & jag tycker det sättet funkar bra!

Mig och min självkänsla

2018-04-25 10:47
Från agneswillman

Något jag ständigt jobbar med är min egen självkänsla och att acceptera hur jag ser ut och känna mig bekväm med mig själv. Det går upp och ner. Jag skulle inte säga att jag hatar mitt utseende. Men jag har vissa saker jag gillar mindre. Vissa saker jag inte visar, och allra helst redigerar bort så mycket jag kan. Det finns vissa saker jag aldrig pratar om eller nämner för att jag skäms över det. Och jag vet heller inte om jag kommer skriva något om det just idag. Det tar tid att faktiskt acceptera det för mig, att våga visa det för världen. Även fast jag vet att alla jag möter ser detta. Men som sagt. Att verkligen skriva ut att jag har detta tar emot än.

Något jag tänkte skriva om idag är smink. Varför jag sminkar mig och hur jag tänker kring smink.
Jag går väldigt sällan helt osminkad. Det finns nästan alltid någon sminkprodukt i mitt ansikte. Om det så är lite concealer för att täcka finnar eller om det är lite solpuder för att få lite färg i ansiktet. Jag får ofta höra att du har ju redan kille, du behöver ju inte sminka dig. Ja, jag har Linus. Men jag sminkar mig inte för honom. Jag sminkar mig för mig själv. Linus stöttar mig i min osäkerhet om att vara utan smink. Han tycker om när jag går utan smink. Men jag känner mig inte bekväm.

Oftast har jag någon röd finne eller liknande i ansiktet. Detta ser jag så fort jag ser mig själv i en spegel. Jag ser inte så mycket annat. Bara denna röda finne. Den måste täckas över! Men när man leker med den tanken så ser jag så många människor som går utan smink och utan några produkter på deras finnar. Jag är så jäkla avis på dom!! De människorna kan ha värre problem med mig. Men jag bryr mig inte om de har finnar som syns. Jag vet ju att de inte kan rå för det och att de inte har valt att ha finnar för vem väljer att hen vill ha finnar?! ingen. Men varför är detta en så stor deal för mig? Jag vet ärligt inte själv. Jag skulle säga att jag har lindriga problem. Har aldrig behövt äta mediciner eller sökt läkarvård för min hy. På så sätt är jag lyckligt lottad. Det gäller bara att jag ska tänka så jämt.

Sociala medier... de påverkar mig väldigt mycket. Flera gånger vill jag lägga upp en bild där jag har finnar som syns. För att visa mig själv och världen att det är okej att inte täcka över dessa. Men jag törs inte. Jag är rädd för vad alla andra ska tycka. Jag är rädd att folk ska tycka jag är ful och äcklig med finnar. Även fast jag aldrig skulle tycka så om någon annan.

Det går framåt för mig. Det är många gånger jag sminkar mig på morgonen för att lite senare ta bort basen, det som täcker finnarna och alla röda blemmor, för att jag känner att idag är en bra dag. Idag kan jag gå utan smink. Idag ska jag träffa såna personer jag vet inte kommer säga något om det. Idag är en sådan dag, och igår var en sådan dag. Även i måndags när jag tog dessa bilder ovanför var en sån dag. Så det går framåt! Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig eller trycka fram kommentarer som att jag är fin utan smink bara för att jag är osäker. Jag vill bara få ur mig själv att det är okej att inte ha en "flawless" hy bara för att det är de enda man ser på sociala medier.

Onsdag

2018-02-28 07:59
Från agneswillman

Onsdag. Mitt i veckan. Två dagar kvar tills vi ska på begravning. För att sen åka vidare till fjällen med syster, hennes kille och vovve. Känns skönt efter en jobbig dag. Sitter med plugget i högsta hugg också och måste bli klar imorgon för att få en långhelg ledigt.

SOOOL

2018-02-22 09:55
Från agneswillman

Igår tog jag med mig mamma och Sally ut på en promenad runt älven i solen. Hur skönt som helst!! Har missat solen alla dagar denna veckan så det var dags och tur var väl de för idag är inte solen framme.

Imorgon är det fredag och jag ska se till att bli klar med veckans uppgifter redan idag för att få en långhelg ledigt på hemmaplan hur skönt?! Har varit borta så många helger så äntligen har jag en ledig helg hemma.

Börjar fredagen med lite jobb för att sedan möta upp mina fina vänner för en vinkväll. Inte träffat dom på så länge så det behöver jag nu!

Borta bra men hemma bäst

2018-02-17 20:51
Från agneswillman

Äntligen börjar vi närma oss hemma igen efter flera flera timmar i crossbussen. Åter en skotertävling avklarad denna helg. Nu är det vila i några helger och då tänker jag umgås med mina kära vänner som hamnat åt sidan ett tag.

Vi är borta pga att Linus tävlar i skotercross. Jag har inte kunnat följa med varje tävling förut pga jobb men med det jobb jag har idag så har jag hittills kunnat följa med på alla! Jag har tröttnat väldigt mycket på att åka långt faktiskt. Det är 20-80mil dit vi åker varje helg..

Borta bra men hemma bäst!!

Du fina ängel.

2018-02-13 21:50
Från agneswillman

Som du kämpade. Orkade. Och stog ut.

Jag kände mig speciell när vi besökte dig. Du blev så glad att jag var med. Du brydde dig om hur det gick för mig. Hur nya jobbet var, och hur pluggandet gick. Även fast vi hälsade på dig på sjukhuset när du mådde så dåligt. Det gjorde ont att se dig sjuk. Det gjorde ont att se min livskamrat så ledsen och orolig för dig. Vi blev lättade när du fick åka hem från sjukhuset, det var positivt.

Vi gjorde det du trodde var omöjligt. Vi hjälpte dig för vi visste att du var stark nog att klara det. Och du ville klara det. Och du klarade det. För mig kändes det som att det var en lättnad för dig. Du gjorde det!

Trots att vi biologiskt sett inte hör ihop, kändes det som de ändå. Du hörde ju ihop biologiskt med min livskamrat. Jag blev också ledsen. Väldigt ledsen.

Du fick ett fint avslut, han höll dig i handen. Du fick släppa allt. Du behövde inte kämpa emot mer. Du behövde inte ha ont mer. Du har det bra nu. Du mår bra nu. Och jag vet att du vakar över oss. Fortsätter ta hand om oss. För vi kommer inte glömma dig.

Jag tänker på dig varje dag. Jag var förberedd men ändå inte. Det är jobbigt. För vi hör ju egentligen inte ihop. Snart får jag ta farväl på riktigt. På ett sätt där jag får känna att jag sagt hejdå. På riktigt.

vi saknar dig du finaste ängel

året 2017

2018-01-26 13:09
Från agneswillman

2017. Vilket år. Det har hänt så mycket, men det är så lite som syns.

Året började med en, som vanligt, orolig Agnes. Orolig för det mesta. Oron blev till ångest och jag började tvivla på mig själv och vad jag ville göra med mitt liv. Det kändes inte rätt i lägenheten vi bodde i. Hade en känsla av att bara vilja flytta hem till mamma igen. Men jag förstog inte varför eftersom jag äntligen bodde med Linus. Jag kände att jobbet jag hade inte var rätt. Ville jag verkligen jobba där? Vad skulle jag annars göra? Hade fast tjänst och visste att jag alltid hade jobb där men det kändes inte heller helt rätt.

Jag gjorde ingenting åt någonting utan tänkte att det ska vara såhär, livet är såhär ibland. det går över.. I februari, eller egentligen började det vid jul 2016, hade jag den värsta migränen jag någonsin haft. Det som var speciellt denna gång var att den höll i sig i närmare en vecka. Jag förlorade synen på höger öga två gånger, migrän med aura. Men i mitt svaga jag trodde jag det var något mer allvarligt. Fick mer ångest, oro, nervositet och det gjorde inte direkt att huvudvärken släppte. Stannade hemma från jobbet i några dagar och en av dom dagarna fixar mamma en tid hos en massör som ska kolla om det är spänningar i nacken som gör att min huvudvärk aldrig ger sig. Gick dit och får kommentaren hur kan du gått med detta så länge och dehär kan vara bland det värsta jag känt, du kommer aldrig mer ha såhär ont när du varit här.

När jag fått kontroll över migränen, eftersom det faktiskt fungerade, så mådde jag fortfarande dåligt. Tog ett eget beslut att jag måste gå och prata med någon. Allt stöd från mamma, min syster och Linus hjälpte för stunden men inte längre än så. Jag började gå till en kurator och vi redde ut mitt förflutna, alla funderingar och orostankar blev mer självklara. Det dippade ibland när det blev mycket sjukdomar och andra allvarliga saker runt om mig. Det var en period då väldigt mycket hände samtidigt. Där nära familjemedlemmar och även nära vänner blev drabbade. Det var tufft.

Till sommaren åkte jag, mina två storasystrar och allas respektive till Kroatien. En sista minuten bokning av mig och Linus vilket resulterade i ett rum utan AC, en ångestfylld Agnes och ett par jobbiga första dagar i Kroatien. Det löste sig och jag är så himla glad att vi bokade med oss på den resan. Den behövde både jag och Linus tillsammans men även jag själv. Att få släppa allt hemma för en stund.

Jag ville hem, men ändå inte. Kände mig inte hemma i vår etta. Det kändes som att bo i en studentkorridor för det var så lyhört. Letade lägenheter hela tiden, både jag och Linus kände att det inte gick att bo i en etta tillsammans. Det var för litet för oss. I samma veva hade vi tur då en på mitt dåvarande jobb skulle flytta, jag nappade direkt! Det var inte lika självklart för Linus då han var osäker på vad han tyckte men vi bestämde oss ändå för att ta lägenheten.

Väl hemma från Kroatien väntades Peace & Love festivalen med både nya och gamla vänner. Det väntades även min första betalda semester. Under semestern skulle det packas flyttkartonger, flyttstäda, flytta in i nya lägenheten och packa upp alla kartonger. Samtidigt som jag passade på att njuta av att vara ledig. Umgicks med mina kompisar som flyttat till Stockholm, åkte båt och tog vara på de soltimmar som fanns.

Här någonstans började jag fundera på att göra något annat gällande jobbet. Kände bara ångest att jag skulle tillbaka dit. Stället jag varit på sen jag var 16år. Alltså i 3 1/2 år. Jag velade fram och tillbaka, sökte andra jobb men visste inte vad jag egentligen ville. Tillslut bestämde jag mig för att börja plugga. Sökte till en distansutbildning i Sundsvall som Webbutvecklare. Kom in på skolan och tog tjänstledigt från jobbet, jobbade någon gång ibland men skolan var huvudfokuset.

Att inte trivas på jobbet trots att jag jobbade så lite hade jag inte räknat med. Men jag var kvar ändå, behövde lite extra pengar förutom studiebidraget. Från ingenstans, i oktober/november, ringer min kusin mig och säger att dom behöver en extrajobbare på hennes jobb och hennes chef ville att jag skulle komma in och presentera mig om jag var intresserad. Sagt och gjort så åkte jag dit. I november fick jag jobbet och tänkte kombinera de två jobben då det inte blev så mycket på det nya jobbet. Jobbade några veckor på båda jobben sen bestämde jag mig för att säga upp mig. Varför vara kvar på ett jobb jag inte trivs på längre? Skulle jag ångra mig skulle jag säkert vara välkommen tillbaka!

I december slutade jag på mitt första jobb. Var lättad över att jag vågat prova något nytt, för det blev ju bra! Vilket det mesta blev under denna månad. Mina samtal med kuratorn gjorde verkligen skillnad och jag lärde känna mig själv så himla bra. Låter kanske som att det var superenkelt men det har det definitivt inte varit! Kan berätta detta i dagens läge eftersom jag mår så mycket bättre nu. Flytten då? Var orolig över att jag inte skulle trivas eller känna mig hemma, samma som i förra lägenheten. Men ack så fel jag hade... vi trivs superbra i den lägenhet vi har idag! Ordentliga hyresvärdar, vi har tvättmaskin, diskmaskin, en stor balkong och en superskön stor säng. Vi fick en nystart jag och Linus. Jag som en gladare person, ett hem vi fick inreda som vi ville (tog över min systers lägenhet tidigare), ett hem som var vårat och äntligen längtade jag till att komma hem till oss!

Är så redo för att göra 2018 till ett bra år med en annan positivare inställning till livet. Ska såklart fortsätta jobba med mina svagheter och fortsätta lära känna mig själv.

Tack till dig som tog dig ända hit ner. Det var skönt att få skriva lite igen!