Jag längtar bort från stan väldigt mycket atm. Det blir ofta så när det är stressigt, men kanske ännu lite mer än vanligt just nu. Tänker på när isen lägger sig över viken utanför stugan, kantareller i norra Västerbottens skogar, paddling i Höga kusten-skymning och norrsken som återkommande inslag när jag promenerar hem på kvällarna. Att vakna under bar himmel eller, om inte annat, i ett krokigt hus långt från tågstationer och tentalokaler. Studier äger men landsbygd ändå va.
Kanske att en skulle prioritera en liten gård före resor och ullkappor. Kanske till och med be om hjälp från bank eller en förälder när banken säger nej för att banken är ändå en bank. Någonstans på smidigt bilavstånd, kanske Dalarna eller Hälsingland, kunna åka dit på fredageftermiddagen och ligga soffan och slumra till Beck efter en lördag av påtande i trädgården. Gå upp för knarrig trappa. Se kullar utanför fönstret. Ha äppelträd och potatisland och några får och slänt där en kan dumpa döda växter.
Eller så får det komma med tiden. Med åldern. Just nu är det kanske här jag ska vara, hänga med i tempot så gott det går. Åka på utbytesår till någon storstad. Kanske där det är varmt och palmer vajar längs trottoarerna i natten. Kanske där snöiga berg stoltserar runt hörnet, även mitt i sommaren. Kanske någon annanstans. Men det är inte dit jag längtar idag, i alla fall inte allra mest. Allra mest längtar jag till norrsken och nyis på havsvik i norra Sverige.