RSS - xml

Kontrollerades senast: 2019-05-22 11:34:15

msz1

Dryg

2017-01-25 01:29

Det här har verkligen varit en av de drygaste dagarna på länge. Känns som att den här dagen har varit evighetslång. Jag somnade sent natten som var och vaknade av mig själv 06:30. Jag gjorde mig i ordning och gick sen ut till bussen. Jag tror alltid att jag ska missa bussen så är ofta ute i god tid, vilket jag var även idag så jag tog en buss som gick tidigare än vad jag hade tänkt mig. Jag fick sitta och vänta på hälsocentralen i ca 20-25 minuter. Vi fick träffa två människor som jag trodde var läkare men nu så har jag faktiskt ingen aning om vad de var för något. De var som om de redan innan mötet hade bestämt sig för att inte lyssna på mig. Det spelade ingen roll hur jag än försökte att förklara situationen för det var inget som de tog till sig. De lyssnade enbart till familjehemsmamman och jag fick framstå som något slags psykfall som inte känner min egen dotter eller vet hur hon har det. Tycker mycket var otroligt oproffesionelt av dom, som när vi skulle presentera oss. Jag hälsade å sa mitt namn då frågar den ena "åå du är??" Ja vem tror dom att jag är?? Det var en hel del annat också, som att det påpekades flera gånger om hur viktig familjehemmet är för min dotter. Inget alls om att hur viktig JAG är för henne. Det är ju JAG och ENDAST jag som har funnits där igenom allt!! När människor har lämnat så har jag stått kvar, på det sättet som jag kunnat. Vi har alltid haft en fin och nära relation till varandra och det är med mig som hon känner sig mest trygg. Det verkade inte dessa personer förstå för det är inget som familjehemsmamman berättat om. Jag är så trött på att bli nedtryckt i min mammaroll. Är less på allt dömande, omyndighetsförklarande av mig. Bilden av att jag är den där tysta lilla blyga personen som man bara kan köra över hur som helst. Funderar på om inte mitt nyårslöfte (inte för att jag har något) ska bli att bli mer aggressiv. Alltså visa att mig eller mitt barn jävlas man inte med. Tycker att jag har kommit en bit på vägen med det. När det kommer till myndigheter så gäller det att vara tydlig, säga ifrån, ligga på och inte ge sig.

Jag kände mig riktigt irriterad när jag gick därifrån och värre blev det senare under dagen när jag började tänka på allt som sagts.. kände mig tom ledsen över mötet. Jag gick iaf av bussen vid sjukhuset å hämtade ut medicin. Jag gick hem å drack en kopp kaffe och sen så gick jag och lilla gubben in till stan för kloklippning. Det var så skönt för det var ingen kö alls idag. Vi gick hem och sen la jag mig för att sova, var SÅ trött men kunde inte somna. Hela kvällen har sen varit rätt så seg, har inte orkat göra mycket alls. Nu så vill jag bara sova och hoppas på att jag inte är lika arg imorgon.

Migrän

2017-01-19 01:24

Åh fy vad hemskt det var igår. Efter att jag hade skrivit mitt senaste inlägg så ökade min huvudvärk och utvecklades till migrän på bara några minuter. Jag började helt plösliga se lite suddigt, kunde inte koncentrera mig och sen då började jag också att må jätte illa, så jag var tvungen att gå och spy tre gånger.. så hemskt alltså för det var inte lite som kom. Det for i näsan och jag höll på å dö av äckelkänslor, hatar det verkligen! När jag gick och la mig så pulserade det på ena sidan av huvudet och jag vände på mig flera gånger. Jag skulle lyssna på min sovmusik och jag hade så låg volym att jag knappt hörde musiken men ändå så stördes jag så mycket utav den så var tvungen att stänga av. När jag låg och skulle försöka sova så började jag undra om jag hade fått magsjuka eller något, var så rädd för det nu när gumman ska komma.

Min migrän var borta på morgonen och jag inte spytt nå mer så de känns bra. Idag så har jag tvättat, städat lite och renbäddat sängen. Jag håller nu på att avfrosta frysen men jag vet inte ens om jag gör rätt. Jag har ställt temperaturen på 0 men jag vet inte om man måste stänga av den också? Hittar ingen knapp för att göra det. Jag har annars mått ganska konstigt idag, har varit ledsen men tryckt bort det för att inte få migrän igen. Jag har varit arg och väldigt irriterad... hoppas det går över snart! Måste sova nu, ska upp om bara några få timmar.

Vilken dag?

2017-01-18 02:09

Hjälp vad denna dagen har varit lång, det är knappt så att jag kan skilja på om det har varit en eller två dagar. Jag var på terapi på morgonen, sen när jag kom hem så vart det långpromenad med plutten i 1h. Jag åt lunch och gick sen och la mig för att vila bara men jag somnade och sov i ca 2h. När jag vaknade så var jag så förvirrad, DÅ hade jag verkligen ingen aning om vilken dag det var. Jag kunde inte komma ihåg att jag hade borstat tänderna och gjort alla kvällsrutiner och jag blev lite bestört när jag trodde att jag missat tvättiden. Tog faktiskt en stund innan jag insåg att det fortfarande var tisdag. Sen så ringde gumman och hon pratade på en massa, så himla kul! På kvällen så vart jag dock riktigt ledsen, kändes som om jag skulle kunna gråta hur länge som helst men jag var tvungen att tvinga mig själv att sluta för jag vet att jag får migrän av det. Jag fick tur nog inte migrän men huvudvärk har jag. Tycker det är så jobbigt att gråta för jag känner mig alltid så ynklig och ensam. Många säger att det är bra att gråta, att man får loss lite spänningar (eller nåt) och kanske så känns det lite bättre imorgon. För som sagt så dras jag nu med huvudvärk. Jag är egentligen jätte trött så förstår inte vad jag gör uppe?

Jag märkte alldeles nyss att jag lämnat frysen öppen... ända sedan igår, vad jag kan minnas..så nu är väl maten förstörd. Kanske lika bra att passa på och avfrosta frysen då för det skulle jag egentligen ha behövt göra för länge sedan. Imorgon så blir det bara en hemmadag. Ska tvätta och försöka att städa inför helgen och så kanske beställa lite mat. På torsdag så har jag desto mer planer. Det är som vanligt terapi och sedan ska jag äta lunch med två helt underbara människor, ser fram emot det. Gonatt

Saturday

2017-01-15 01:19

Så har ännu en lat och tråkig dag passerat. Egentligen så borde jag vara glad över dessa dagar och njuta då jag annars blir så lätt stressad när jag har saker som jag MÅSTE göra. Men det är faktiskt mycket att göra när man går i terapi 2 ggr i veckan. Det kan låta lite men för mig så blir det två kvällar som jag måste tänka på vad klockan är. Det blir två mornar som blir väldigt tidiga och två förmiddagar då jag är jätte trött. Utanpå det så har jag också andra möten och träffar. Sedan så är det jobb bara i sig att ha hund och speciellt när man sällan kan ha avkopplande promenader där man bara får gå omkring utan att vara på helspänn och vara på sin vakt hela tiden.

Jag hoppas iaf att veckan som kommer ska gå fort och att dagarna inte blir så långa. Men jag har i princip saker inbokade från och med måndag till söndag, så de blir inte så mycket vila. Vissa av sakerna är ju ganska roliga ändå, ja allt förutom att tvätta. Det hade varit så mycket enklare om man hade en egen tvättmaskin. Förra gången så fungerade inte ens torktumlaren så det var ju något jobbigt när alla lakan och handdukar skulle torkas. Ja jag måste också städa och försöka ta mig upp till förrådet med alla julgrejer och en himla massa kläder som tar upp en massa plats. Måste också planera storhandling inför helgen då gumman kommer. Vi funderar på att gå på bio om det går någon rolig och bra film. Vi har aldrig varit på bio tidigare så det är på tiden tycker jag.

Ingen energi

2017-01-14 02:18

Usch vad jag har känt mig nere den senaste veckan å även veckan innan det. Det är som om all min energi bara har försvunnit och jag har ingen lust med något alls. Allt känns tråkigt och dagarna är sååå långa. Jag går bara och tänker på samma saker hela tiden. Jag har mycket inplanerat nästa vecka och jag försöker att tänka ut i mitt huvud hur veckan ska bli. Jag väntar på pengar för det är de riktig brist på nu men det är det nog för många denna månaden. Jag längtar efter att få köpa saker, saker till MIG själv för det har jag inte gjort på länge. Jag har inte ens köpt kläder sedan i somras... Ja nu vill jag bara att dagarna ska gå faktiskt. Är också så less på vintern nu, minns inte ens hur det var när det var sommar. Jag minns inte hur solen känns. Jag saknar solen och jag saknar värme. Jag är så trött på att man ska behöva ta på sig tusen lager kläder varje gång man ska gå ut, vilket blir ofta för mig. Jag känner mig också så uttråkad för jag har ingen att prata med för jag har ju faktiskt inga vänner och det är något som jag saknar. Ibland så vill jag bara gå fram till tjejer som jag ser ute och fråga desperat om vi kan bli vänner . Det är något som jag aldrig skulle göra. Men tänk så kul att ha en vän, kanske en vän med en hund så man kunde göra hundgrejer tillsammans. Men när man isolerar sig så som jag gör och är livrädd för sociala situationer så är det inte lätt att finna nya vänner heller. Jag vet inte vad jag ska göra åt det för det känns som ett problem som aldrig kan lösas. Mycket tror jag kan ändras i mitt liv men inte den biten. Blabla.. jag låter så tragisk ibland att jag själv inte ens orkar lyssna på mina egna ord eller höra mina egna tankar. Men livet ser ut på ett visst sätt nu, ett sätt som är svårt att acceptera men just nu så får jag bara försöka att stå ut.

Nytt år

2017-01-11 01:29

Nu så var det länge sedan jag skrev här. Nu så är det ett nytt år och allt. Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga om året som gått. Det är nog det sämsta året på länge och det är inte mycket alls, om ens något som jag vill komma ihåg. Det har varit motgång efter motgång hela året ut. Så himla sjukt nu när jag tänker på det. Kan inte fatta att jag har orkat stå ut. Det har jag egentligen inte men jag har inte brytit ihop "på riktigt" om man kan säga så. Mitt inre känns dock väldigt trasigt och jag är slut och trött efter allt. Jag är arg och ledsen men nu så vill jag verkligen bara hoppas på att saker ska bli bättre, både för mig och för alla som jag bryr mig om och älskar. Jag har dock lärt mig ganska mycket om mig själv och jag har stått upp för mig och för den lilla människan som jag älskar mest på denna jord. Som jag har kämpat för dig, om du bara visste.

Jag hade hoppats på att jag skulle få gå EMDR terapin detta året men fick veta i måndags att jag tydligen inte var redo för det. Jag kan så väl förstå men samtidigt så blev det en besvikelse. Jag såg det som en chans ut från någonting eller en början till att bearbeta och komma vidare. Den behandlingen finns ju kvar men frågan är ju när den kommer att bli aktuell för mig. Jag sitter just idag och funderar på att göra en IVO anmälan kring allt som skett förra året och åren innan men jag behöver tänka ett tag till på det. Jag ska detta år, 2017 FÖRSÖKA att vara snällare med mig själv och inte vara så hård hela tiden. Försöka göra saker som är bra för mig, tex bara en simpel grej som att äta, det är bra. Kanske få in mer rutiner, en dygnsrytm som är okej. Fast jag ska inte ställa alldeles för höga krav på mig själv. Jag har en tendens till att tänka svart/vitt, antingen allt eller inget. Kanske jag måste lära mig att tänka att lite, det är bättre än inget. Ja jag har så mycket mer att skriva..så himla skönt det kändes att få skriva känner jag nu. Men jag ser att klockan börjar bli mycket.

Om imorgon

2016-12-20 01:22

I slutet på förra veckan och i helgen så har jag varit runt typ öööverallt i jakten på julklappar. Har förbrukat mer energi än vad jag hade tänkt. Men så idag så hittade jag äntligen de sista sakerna till gumman och jag känner mig så nöjd! Jag tror att hon kommer att bli så glad över alla fina julklappar som hon kommer att få i år. Helt sjukt så mycket hon får varje år men hon är ju det enda barnet i släkten så de blir väl lätt så. Så nu äntligen så är det stressmomentet över.. om det inte händer att jag hittar nån mer liten grej till mamma.

Imorgon så blir det en jobbig dag.. den jobbigaste på hela veckan. Måste gå upp tidigt och fixa mig sen ska jag på terapi kl 10, fördriva tiden inne i stan tills jag har ett möte kl 13.. sen hem och gå ut med lillgubben och försöka varva ner en stund & äta middag innan vi ska på gumman julkonsert (nåt liknande) kl 18. Det känns lite både och faktiskt. Det känns kul att träffa henne men jobbigt att träffa andra barn och föräldrar. Får ofta känna mig som den "dåliga mamman" då. -Jaha där är hon, som inte kan ta hand om sitt barn. Det är så jag tänker att alla andra tänker. Det finns smarta människor som kan förstå men så finns det också en hel del oförstående och sympatilösa människor.

Stress

2016-12-15 01:20

Usch så stressigt allt känns nu, inför julen. Jag har tänkt ta mig ut och försöka hitta julklappar imorgon. Jag ska försöka att göra det enkelt för mig och inte ställa för höga krav. Som när jag slår in julklappar så ska det alltid vara perfekt och jag insåg förra året vilket slöseri det var. Alla sa att det var så fina paket men till vilken nytta? Man tittar nån sekund och sen är det bara skräp. Jag behöver inte heller hitta det allra BÄSTA julklapparna.. för om det ska vara så, så får jag lägga ner fleeeera timmar utav min tid och energi och det är ingen energi jag har. Nej det behöver inte vara perfekt! (även om jag väldigt gärna vill det) Det är också sjukt jobbigt att behöva ta sig överallt, det räcker ju inte bara med en butik. Samtidigt så är det väl kanske bra att jag får något annat att fokusera på än mina egna tankar. Hur som helst så blir det två stressiga veckor framöver. Det jag ska göra nästa vecka är att fixa klart med alla julklappar, gå på 2 möten. Jag har tvätttid å ska städa och handla och laga nån vegetarisk rätt/rätter till själva julafton.. å skriva julkort och posta.

.

2016-12-07 01:36

Jag kan inte ens säga hur stressad jag har varit och är.. förstår inte ens hur jag har kunnat leva i allt detta? Jag har varit tvungen att göra saker, har varit tvungen att ta itu med saker. Men nu, nu så är jag slut. Jag har känt mig så himla seg och lat. Har inte orkat göra mycket de senaste dagarna. Samtidigt så har jag varit uttråkad och dagarna har känts så långa. Jag tänker inte så mycket nu, inte vad jag märker iaf. Märker dock att jag på något omedvetet plan tänker och känner en massa. Det som stressar mig nu är framför allt julen och allt vad det innebär. Det är liksom ett måste som jag inte bara kan ignorera. Jag avskyr verkligen att köpa julklappar och all stressen runtomkring. Jag orkar inte med det. Det hade varit en sak om jag mådde bra och hade energi men så är det inte nu. Ekonomin stressar mig också, jag förstår verkligen INTE vart alla pengarna tar vägen? Tycker inte att jag köper något speciellt och ändå så får man må dåligt och undra om man kommer klara sig hela månaden. Förra året så hade jag en del sparpengar så då blev det fina julklappar till alla. Men nu då? Ja det är just sånt här som jag inte orkar tänka på och då är det ändå mitt minsta bekymmer just nu. Men tänk att man ska kämpa varje dag bara för att man inte ska dö och så utanpå det så ska man ha en massa andra stressfaktorer som äter upp en inifrån och ut. En människa klarar inte av hur mycket som helst. Känner mig så ensam och det har jag väl mer eller mindre alltid gjort. Även fast jag går i terapi 2 gånger i veckan och pratar om allt möjligt så känner jag mig ändå ensam. Känner mig ensam i alla mina tankar och känslor. Det är verkligen något som kan göra en olycklig.

Tillägg

2016-11-29 01:50

Men åhhh jag säger ju hur förvirrad och konstig jag är. Jag såg nu att jag redan har skrivit om "ångesten" i tidigare inlägg...........

Ångest eller?

2016-11-29 01:47

Som jag har skrivit så har det varit mycket jobbigt senaste tiden. Jag har varit ledsen, besviken och arg, fruktansvärt arg. Det tär på en psykiskt. Jag har knappt kunnat fokusera på mig själv ens en gång. Har känt mig så maktlös och förtvivlad övet allt. Livet har känts mycket svårt att orka med. Jag har haft svårt för att sova och har vaknat bara efter några få timmar och inte lyckats somna om. Ja jag är ju van vid att ha det såhär psykiskt i perioder men nu så har jag sedan någon vecka börjat känna något fysiskt. Jag kan från ingenstans få världens hjärtklappnigar som sitter i länge. Det känns som att jag andas jätte lite, när jag ska andas ut så är det som att det inte finns någon luft? Jag känner ett stort tryck över hela bröstkorgen, jag darrar och skakar, mest i benen och händerna. Jag kan bli jätte yr och börja må illa. Jag kommer på mig själv med att jag spänner hela kroppen och trycker upp axlarna. Det känns ofta som att jag ska svimma och många gånger när jag ska gå ut med Zorro så är jag nästan helt säker på att jag kommer att göra det.

Jag sa på terapin att jag tror att jag har fått ångest. Hon svarade mig med att jag kan kalla de för ångest men att det kan vara en massa olika känslor som blandas ihop och gör så att det blir såhär. Jag vet inte vad jag ska tro, om det inte är ångest så tror jag att jag måste ha blivit drabbad av någon fysisk sjukdom. Jag orkar inte må såhär konstigt. Idag efter att jag hade varit på samtal så skulle jag gå till Djurmagazinet och byta en sele, jag skakade i hela kroppen och kunde knappt titta på hon i kassan när jag pratade. När jag kom hem så blev jag så yr att jag var tvungen att spy. Nä det känns inte normalt och jag vill ha någon hjälp men om det är ångest hur ska jag då kunna få någon hjälp? Jag äter ju redan mediciner som ska hjälpa emot det. Jag känner mig svag och jag känner mig helt ihjälstressad i kroppen. Jag hoppas att det blir bättre med tiden och att det inte utvecklas till en sån ångest då man samtidigt blir rädd inför det som händer när kroppen beter sig konstigt. Just nu så känner jag ingen rädsla utan bara en massa obehag. Jag kan förstå om min kropp skulle vara sjuk "på riktigt" om jag tänker på hur dåligt jag behandlar den. Egentligen så är det nog lite av ett under att jag ens står på benen och att jag lever idag. Önskar och hoppas att jag kan få må bättre snart för jag kan absolut inte tänka mig att jag kommer att orka gå omkring och vara både psykiskt och fysiskt belastad.

Torsdag

2016-11-17 08:37

Alltså fy vad jobbigt allt har varit senaste tiden.. ibland så får jag konstiga känslor I kroppen. Det blir tungt att andas, hjärtat slår i 100, jag blir skakig, sticks i bröstkorgen och det känns som att jag ska svimma. Jag har kommit på att jag tror att det är ångest. Det kan liksom komma i attacker när som helst men jag är inte rädd för något just då förutom för att jag ska svimma. Känner mig bara helt ihjälstressad. Det är ungefär samma känsla som jag får innan jag ska åka karusell vilket är en av mina största rädslor. Det är så jobbigt och jag blir så trött utav det.


I tisdags så var jag och gjorde bouppteckningen och det gick bra. Kändes så otroligt skönt när det var gjort. Men så igår när jag vaknade så vaknade jag med början till migrän som jag så ofta gjort den senaste tiden. Sen började jag må illa och kände mig yr. Jag skulle ha kräkts om det inte vore för att jag nyss hade tagit medicinerna. Så jag gick och la mig och sov i 2h. Drömde hur mycket konstiga saker som helst och var helt blöt när jag vaknade. Mådde fortfarande lite dåligt men det gick sen över senare efter att jag hade ätit. Exakt såhär blev det för ungefär ett halv år sedan efter en lång period av psykisk stress. Det är som att jag blir sjuk när det allra värsta stressen har lagt sig.


Jag var då jätte trött igår och tog en sömntabett och la mig vid 02 och så vaknade jag vid 04:30 och kunde inte somna om. Så nu idag så gick jag upp 05. Är ganska så uttråkad och trött nu men jag kan inte gå och lägga mig igen eftersom att jag snart ska på terapi. Det snö/regnar hur mycket som helst ute nu, känns inte så kul att gå in till stan då. Längtar till jag kommer hem igen så jag får sova. Men sen så måste jag städa för imorgon så får vi finbesök <3

Punishment

2016-11-08 01:23

Jag undrar vad det betyder när man drömmer om samma personer om och om igen under någon/några veckors tid? Jag har drömt och drömt och det är alltid samma känsla inför dessa personer i varje dröm. Jag tror att mitt förakt verkligen har satt sig och jag vill bara att de ska få något slags straff. Men det är inte lätt när det knappt finns något som jag själv kan göra. Jag har gjort vad jag kan och nu är det bara att vänta. Jag är egentligen inte en sådan som vill hämnas, eller jo för stunden kanske. Men nu har jag ett stort hämdbegär som har suttit i. Jag vill att de ska få skämmas och att de ska förstå och inse hur fel de har handlat. Jag vill ha en jävla ursäkt! Jag har försökt på alla sätt för att vår relation skulle fungera men inom mig så har jag hela tiden vetat om att jag aldrig skulle kunna känna någon förståelse eller godkännande utav deras handlingar.


Jag känner mig så lurad och vad jag känner spelar egentligen inte ens någon roll när jag tänker på den här fina lilla människan som har fått leva med de mest falska och lögnaktiga människorna som jag någonsin har träffat på. Jag vill bara skriva massa jävla fula ord till dessa personer men jag vet inte, jag kanske är bättre än så? Men efter allt som har varit så vill man väl för en gångs skull säga vad man tycker och stå på sig!? Å få försvara den man älskar mest?

Tired

2016-11-06 02:14

Alltså jag tror inte att det finns någon i hela världen som förstår hur otroligt LESS jag är på allt!! Jag kan inte ens beskriva, varje dag är bara som en dag som måste gås igenom utan att jag ens vill eller har någon lust till det. Varför händer alltid allt på samma gång? Kan någon bara låta mig va?? Är det ingen annan förutom jag som ser hur jag lider? Är det ingen som förstår att någon gång så får det fan vara nog?! Har så många känslor som jag hela tiden växlar mellan.. jag känner mig ledsen, arg, besviken, hatisk, maktlös.. känner en hopplöshet & en jävla massa förakt, även mot mig själv. Jag vet inte vad jag ska göra med allt. Vill bara slå någon och helst av allt så vill jag dö. Faktiskt. Känner inte att min psykolog förstår min desperation, hon förstår inte hur livet plågar mig.. och hur förmedlar man det? Det jag är bra på och som jag kan, det är att vara arg!! Finns nog inget annat som jag klarar så bra. Men jag är trött... så trött i mitt hjärta, min hjärna och i min kropp. Jag vill bara få någon slags ro, slippa tänka och känna. Jag är så så så så outhärdligt less.

What to do?

2016-10-19 02:02

Nu tänkte jag egentligen skriva ett inlägg om allt som är just nu men jag orkar inte det ikväll. Däremot så ifrågasätter jag mig själv som matte i dagsläget. Nu har Zorro börjat bli "underlig" igen. Jag vet att han har sina perioder med mer eller mindre utfall och rädsla. Men nu idag så har han helt plötsligt börjat göra utfall mot cyklar av någon anledning som jag inte förstår? Han kan göra det ibland vilket är extremt sällan och då är det bara när personen på cykeln har något som täcker en del av ansiktet, typ en halsduk. Men idag så var det inget sådant, utan bara helt vanliga människor som cyklade förbi som vanligt.

Jag har så svårt för att sätta mig in i hur han fungerar trots att han nu är drygt 2,5 år gammal. Man kan liksom inte förutse vad han ska hitta på. Jag kan inte förstå varför han agerar som han gör. Han bara får för sig grejer ibland. Känner mig så dålig som inte vet hur eller vad jag ska göra. Det blir verkligen jobbigt för promenaderna blir inte roliga utan bara ångestladdade och jag blir ledsen och irriterad och dessutom så får jag ju skämmas (över mig som hundägare) varje gång. Känns som ett riktigt failure som verkligen kan förstöra dagen. Jag har verkligen ansträngt mig och försökt att jobba med honom. Har försökt så många olika saker och ibland helt från ingenstans så blir han jätte duktig å lyssnar och bryr sig inte om andra hundar. Eller ja, han är nyfiken såklart men han KAN då gå förbi en hund utan att bli tokig. Då börjar promenaderna att bli roliga igen och det kan hålla i sig i 2-3 månader sen är det samma sak igen. Han blir extra jobbig och arg när det finns många tikar som löper och det kan jag väl förstå även om det inte är acceptabelt. Men när jag inte ens vet vad det beror på så blir det påfrestande. Han är väldigt ängslig av sig samtidigt som han tror att han är störst och bäst bland alla andra hundar. Jag tror och vet att han är duktig på att läsa av mig och kanske så förändras hans beteende utav mig, beroende på hur jag mår? Jag vet inte men det är bara en tanke. När han får utfall mot andra hundar så tror jag att han egentligen bara vill hälsa samtidigt som han vill visa sig stor och så blir han frustrerad för att han sitter fast i kopplet och...så kanske han märker att jag blir nervös och att allt det tillsammans bara blir fel? Tror att han kanske är lite osäker också. Får även känslan av att han tror att han ska vakta och skydda mig trots att det ska vara tvärtom. Så svagt ledarskap då kanske? Hur gör man då?

Söndag

2016-10-17 01:12

Idag så har det varit en ganska så lång dag. Jag har inte gjort mycket alls förutom att gå på promenader med Zorro. Jag sov också en stund på em och det var så skönt. Var länge sedan som jag verkligen SOV när jag har vilat. Den här veckan som kommer så har jag mycket att göra, har både läkarbesök och terapin att gå på. Ska också ta blodprov på onsdag men funderar på att skita i det då det är så mycket annat just nu. Vet inte riktigt vad jag ska säga på läkarbesöket. Jag har lust att byta medicin men är rädd för biverkningar och för att jag ska hamna i nån slags karusell där jag bara mår dåligt och byter mediciner på rullande band. Men samtidigt så vet jag ju inte, jag kan ju faktiskt hitta någon annan medicin som passar mig mycket bättre?

På torsdag så är det begravning för farmor och det känns så jobbigt. Det känns jobbigt att säga hejdå och jag vill inte gråta. Jag vill verkligen inte det. Känns jobbigt att gå dit ensam och träffa en massa människor som jag inte känner. Vet inte heller om jag ska vara med på minnesstunden efteråt. Å vad ska jag ha på mig? Man skulle inte ha någon sorgeklädsel men jag vill ju ändå vara fin. Skorna känns nästan svårast.. och ska jag skriva ett brev till henne, ta med mig en blomma? Ja jag vet inte... Nu vill jag bara att tiden ska gå så den här veckan är över. Imorgon så ska jag tvätta så lär väl inte hinna med så mycket annat än det. Kunde dock ändra tiden från 07 till 13 så det kändes ju lite bättre iaf.

First one

2016-10-16 01:42

Ja nu är jag tillbaka igen, fast med en ny blogg. Jag kunde inte fortsätta skriva på den gamla utav vissa anledningar. Denna gången så skriver jag bara för mig själv. Precis som jag gjorde förra gången, hade inte förväntat mig att få läsare. Det är svårt att skriva om privata saker när man inte har en aning om vem som läser. Hur mycket kan man skriva egentligen? Känner att jag har saknat att skriva. Det har hänt så himla mycket sen sist. Vet egentligen inte ens var jag ska börja. För det första så funderade jag just på hur jag mår. För det vet jag inte. Jag vet inte hur jag mår där längst inne. Ibland bubblar det upp känslor och då är det en enorm sorg och förtvivlan som visar sig. Undrar om det egentligen är så jag känner mig? Konstigt att inte veta hur man fungerar ännu.

Min usla design på bloggen är något jag får stå ut med.. tills vidare. Min dator bara tjuter direkt jag startar den så har inte använt den på länge. Så irriterande för mobilen eller ipaden fungerar inte till att fixa med sånna komplicerade saker som bloggdesign. Ja men nu så har jag iaf fått skriva mitt första inlägg här och förhoppningsvis så kommer jag att få nytta utav denna bloggen för att få ventilera allt som finns och allt som jag tänker på. Just nu så är jag jätte trött så ska alldeles snart gå och lägga mig. Gonatt