- Tankar på nattgammal is -

p.p1 {margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; font: 11.0px 'Helvetica Neue'; color: #000000} span.s1 {font-kerning: none}

Det är ingen vanlig dag idag, det är eder hjältes födelsedag.. Och han vaknar på soffan, skvätter färg, äter vegetariskt, dricker grogg och en till. Spenderar ett par timmar i telefon med en gammal avdankad punkare. Kan ju låta tragiskt men å andra sidan så har mina vänner, du vet kossorna varit här och firat mig. Vad mer kan man begära, jo en liten sak till men den kan jag inte gå in på här, men den hade gjort hans dag komplett. Men man får vara nöjd med det lilla. Och nu är dagen snart slut och imorgon är det över. Ett år närmare döden och snart är det ett till. Det finns så mycket man ångrar och ännu mindre man inte ångrar men detta är mitt liv och det får ju vara så. Skogen betyder troll och häxor som offrar unga fröknar av någon okänd anledning, jag kan leva med det. Men det finns saker som jag inte förstår, ord och handlingar som strider mot varandra. Din mun säger en sak och dina handlingar en annan, måste jag vara tuff och hård..? Fan vad livet är svårt..

Tänk om hon valt mig eller om jag inte sumpat chansen till hennes hjärta, var hade jag varit idag då. Hade det jag känner nu inte funnits även om det grott i flera år eller hade jag brutit sönder det jag har  då. Jag kan inte mer än konstatera att hon är vacker och något jag önskar att jag haft, men jag känner oxå att det jag håller på med nu måste bli avklarat och inser att det redan då är försent. Varför kan jag inte se klart och förstå vad verkligheten erbjuder. Lever i mörka skogar och bland häxor och troll. Kärleken är inget som uppenbarar sig som en blixt från en klar himmel, det måste jag förstå. Man kan tro att man är en superhjälte i hela sitt liv utan att inse att övriga världen ser en som den mes man är. Om inte jag tar första steget kommer kanske ingen att göra det. När ska jag bli hel igen. Likt en dimma som drar in över en förtrollad sjö i gryningen så är jag för full för att ge dig vad du har offrat under kvällen för att få. Det kanske inte är menat att bli vi två, men är det bara mitt fel att det blev så..?

p.p1 {margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; font: 11.0px 'Helvetica Neue'; color: #000000} span.s1 {font-kerning: none}

Det är så lugnt här nu, när rösterna i huvudet för tillfället har tystnat och smärtan somnat in för en stund. Allt som saknas är ett besök av energin och av dig, lusten är ju redan här. Utanför gottar sommaren ner sig i soffan, det är visst någon film om svarta fåglar och gråa dagar. Hemma hos någon annan pågår ett galet spel om makt, pengar och våld, men inte här. Här lyser tristessen med sin ständiga närvaro och äventyret med sin frånvaro. Det finns tusen saker som lyser upp tillvaron men på nätet vinner hatet mer och mer mark för varje dag. Kan det vara ett bevis på att anarki inte fungerar? Går du runt bland folk och lyssnar riktigt noga så kan du höra hur varannat hjärta brister. Det är inget vackert ljud, men det syns åtminstone inte. Drömmar utgörs av illusioner i en kamouflerad verklighet där kärleken alltid är intrasslad i taggtråd och rosenbuskar. Varför ska alltid tankarna vara så svåra att förstå, när allt du önskar är att inte bli dömd av andra. Du låser dina dörrar och låter inte världen utanför få komma in. Tillsammans med ensamheten kan du ju inte bli sårad..

Tänker man på dom som kan skriva med känsla och stil, som alltid hittar dom rätta orden i de meningar som träffar rakt in i hjärtat eller själen. Tänker man på dom så inser man snart att man är ganska liten och ganska värdelös. Visst, dom är inte många men dom finns där hela tiden som ett hinder och som en inspiration. Jag vill så gärna kunna mäta mig med dessa mäktiga Gudar, men det vore väl att förhäva sig. Många av dom är döda sedan länge men några lever än, och jag vill hylla dem alla men finner inte orden värda deras storhet. Så varför kan man då inte inse sina begränsningar och bara ge upp? Svaret på den frågan måste nog bli att även om man inte kan komma upp i deras klass så vill man iallafall finnas till. Men den verkliga frågan är nog om man verkligen gör det eller om man bara bleknar bort i deras skugga? Mörkret sänker sig över det dystra i en enslings tragiska liv. Jag är ingenting och kommer så alltid att förbli..

Nu hoppar jag in i spelet, åtta månader efter alla andra. Men med skicklighet, lite tur och en massa fusk och annat fulspel så tänker jag vinna. Är så trött på att alltid vara steget efter och att aldrig se det uppenbara. Men inte längre, nu åker superhjältekostymen på och superkrafterna dammas av och det är dags att rädda världen från ondo, eller åtminstone rädda en vacker kvinna i nöd och kanske till och med vinna hennes hjärta. Men när kvällen är över och man börjar nyktra till så inser man att det inte fanns någon kvinna i nöd och att superhjältarnas tid är förbi, min tid är förbi, åtminstone för nu. Nä, jag vägrar, jag tänker resa mig ur mörkret och sprida ljuset och utrota så mycket hat jag kan, och jag tänker rädda henne vare sig hon är i nöd eller ej, för jag bryr mig..

Tänk vad mycket man inte minns och när man väl minns det så är det bara ord och inga bilder, än mindre filmer. Flickvänner som bara är namn på ett papper, äventyr som man inte visste hade hänt. Och det är bara ett fåtal ögonblick som hittats i gamla block, filer och dagboksinlägg Hur mycket mer finns det som man glömt. Saker som man sagt och gjort, saker man ångrar och sånt som man skulle vilja minnas. Det som skapat den man är idag, av det finns bara små fragment kvar.
Fast det som finns bevarat kan också ge uppenbara bilder av det man borde sett då, och det får man ångra nu efteråt. På samma gång så hade man ju inte varit där man är idag, på gott och på ont. Andra vänner annan stad, andra tankar som kanske inte funnits kvar, hade det fortfarande varit du och jag som det nu aldrig var. Hon på krogen som tydligen mig verkligen ville ha, nu hon gått vidare och någon annan henne har och ensam är jag. Förbannelse över min förmåga att stänga av, känslor som kan göra ont en annan dag. Du kommer inte undan smärtan, den finner dig tillslut ändå så varför inte bara ta chansen när man den får. Det är mig som jag inte förstår mig på..

Mitt i veckan står tiden alltid helt stilla. Likt en mardröm, ett rovdjur som smyger sig på för att slita mig i stycken. Så som kvinnor gör och kanske är det just därför som vi älskar dem så högt. Fast det gör ju fruktansvärt ont när dom sviker och sviker gör dom förr eller senare. Men nu är det helg och då är allting upp och ner. Och även om man träffar någon ett par timmar, har jättemysigt, äter och dricker gott så slutar det alltid med att man måste hem till ensamheten igen. Promenad genom byn i isande kyla och där snön ligger vit, istapparna hänger från alla taken, det är en vacker syn men inget som någon hon vill dela med mig. Vad gör jag nu, är jag en så tragisk figur.? Kanske skulle man ge sig av, lämna allt och bara dra ut på nya äventyr. Fast vad skulle skillnaden vara, det är ändå samma kvinna, bara olika namn. Jag tror jag stannar kvar. Här vet man vad man har (förvisso ingenting men iallafall). Snart är våren här, då öppnar sig världen igen och allt blir fröjd och lycka och vandringen mot döden blir lite lättare, kanske till och med en uns roligare. Om man skaffade sig en fluga och en fes så kanske allting förändras till något nytt och spännande. Kan det vara så enkelt.? Jag har ju nästan allt man kan vilja ha utom just fluga och fes, (och någon som vill dela sitt liv med mig). Men man kan ju inte få allt, så tack för en trevlig kväll..

Grundlurad! Han är grundlurad, det nya året innebär ju inte som utlovat något nytt hopp. Det är samma drömmar, samma längtan och samma sorg som åren innan. Han lovade att begrava allt som sedan länge borde grävts ner men kommer han verkligen att klara det. Det är ju det som ger näring åt dom superkrafterna som han i hemlighet bär. På ett hotell i Helsingör för ett par år sedan fick han en sista chans som han inte kunde ta, nu finns bara minnen kvar. Men varje nyår hoppas han på ett nytt telefonsamtal, som aldrig kommer. Det är det som är grejen med en sista chans, den upprepar sig nästan aldrig, åtminstone inte när det lämpar sig. Jag har så mycket jag ångrar och än mindre som jag inte ångrar, men det är väl det som är livets gång. Men när längtan blir för hård så får han väl rädda en jungfru i nöd, det är ju det han gör bäst. På så vis slipper han sina egna problem för en stund, en kort stund men iallafall. Känslan av att ge upp och att behålla hoppet är en balansgång som han klarar av med perfektion, han har vinglat där länge nog för att ha lärt sig konsten, åtminstone så tror han det. En ensam raket blixtrar i färg över en himmel så grå för att bevisa en poäng, men när den dör så är den bortglömd igen och allt är åter som det var. The happy song ljuder ur högtalarna när en tår sakta rinner ner längs hans kind, ingen behöver längre en superhjälte, det är nya tider nu. Som tur är så finns där ett ljus i slutet av tunneln, det må kanske vara ett tåg men å andra sidan kan det vara ett hopp som är värt att hålla fast vid nu när natten övergår mot dag..

Idag så insåg jag att facket inte var vad jag hade önskat, medmänsklighet tack och adjö och, att kämpa för arbetaren inte var vad dom satte högst. Vart skall man vända sig för att få rätt mot orättvisor på sin arbetsplats. Det är var och en för sig själv och må dom svaga förtvina. Dom må säga att kommunismen inte fungerar, men det må nu vara bevisat att inte kapitalismen så heller göra. Så slut upp och ena eder i kampen om ett bättre liv, inte lätt när när ni ser ner på folk som ni inte förstår. Att kämpa för en bättre värld, nej det är inte lönt, vi får vad vi behöver och då förnekar vi alla problem. Du, lilla Sussi som är så söt, ska bli fotomodell ty världen tillhör dom vackra, sa Sussis mamma en kväll. Och vi försöker glömma att utan oss, en massa folk ni står där utan jobb. Hur kan värden bli så vridna när dom borde vara en för alla istället för var och en för sig själv. Jag vet att problemen är av politisk art, men vägrar tro att ni känner så av egen fri vilja. Så slut upp och vig era liv åt att se vad som viktigt i livet är..

Ibland kan man läsa in saker i situationer som är svåra att bedöma om det är verklighet eller fantasi. Men jag har beslutat att det bara är en fantasi och skulle det ändå vara verklighet så får det väl vara så. Det är lättare att glömma än att låta smärtan bränna upp gamla sår. Livet är svårt att för egen del förstå, att se det från åskådarplats är enklare, smärtfritt och grått. När blev lyckan en norm, tristessen ett hål och ensamheten en mur mellan älskande två..?