RSS - xml

Kontrollerades senast: 2019-05-04 14:05:59

memoiresbye

Hur lever man ett liv utan alla som ska finnas i livet?

2013-10-25 14:30

Jag kan inte förstå vart tiden tar vägen.. Det är fredag igen. Vissa är glada varje fredag.. Jag däremot kan inte se något positivt med fredagar... 


Fredagsr innebör börjsn på helg. Helger är väl meningen att man ska ta det lugnt, göra sånt man inte hunnit i veckan, umgås med familj och vänner, vara glad.. Ja, helger brukar väl i de flesta fall vara något man längtar efter.

jag kan fortfarande inte längta efter ledigheter och helger... Jag vill inte vara ledig, jag vill inte ha helg!


förra veckan var det 2 månader sen mamma lämnade oss... 

min panikångest har blivit starkare än förut och återkommer oftare... Oftast har jag inget minne av vad som har hänt efter en attack. Jag har inte berättat för så många. Min bästa vän vet. Min sambo vet. Men jag vill inte oroa honom, han blir så ledsen då... Tyvärr så kommer attackerna när han jobbar, och jag vill inte att han ska missköta sitt jobb pga mig och mina problem.


oron för julen plågar mitt sinne. Hur kommer det att bli, hur ska vi göra med alla förberedelser, traditionerna finns ju inte mer.. Måste vi skapa nya traditioner nu?

ni tycker säkert att allt detta är så oerhört fjantigt, oroa sig för saker som är så långt fram..

men jag/vi har oroat oss så länge.. I ett och ett halvt år! Och nu är det svårt att sluta.. Det ör svårt att leva ett liv man inte vet hur man ska leva.


hur lever man utan en människa som funnits hela ditt liv? Börjar man om? Ska låt vara som vanligt? Inget är ju som vanligt! inget kommer nånsin bli som det en gång var.


mitt hjärta är sönder.. Det saknas en stor bit. Jag kan inte fatta allt som har hänt... Jag kan inte fatta att mamma är borta! 


Har fortfarande inte inte raderat hennes nr i mobilen... Det står fortfarande mamma.

har fortfarande inte ändrat hemnumrets namn från "mamma & pappa" till nåt annat...


jag vet att hon ser mig, men jag behöver hennes närvaro!!!

Mörker

2013-09-30 23:28

Börjat jobba igen, heltid. Var lika bara det... Jag tycker verkligen om mitt jobb, trivs som fisken! Men, då jag "valt" att fly till jobbet istället för någon annanstans, även om jag bara jobbar deltid, så kändes som ett bra beslut att gå upp på heltid. Det blev för mycket de första dagarna, men älskade kollegor vad ni har vart underbara! Och fortfarande är! Detta stöd på jobbet som ni hela tiden ger när jag inte orkar mer, när orken tar slut och gråten tar vid... Jag kan aldrig tacka er tillräckligt...


anledningen till att ha flytt till jobbet har väl mer eller mindre berott på minnen... Att slippa tänka... tyvärr kommer det ifatt mig... oftare än jag trott...


på nyår svor jag på att aldrig mer röka... Nu smyger jag med det som aldrig förr! Jag är ofta arg, avreagerar mig genom några bloss.. Till vilken nytta? Ja, det tär väl den ständiga frågan man ställer, eller ställer till sig självstill en rökare... 


Jag har fortfarande inte köpt någon ram till kortet på mamma... Har inte hittat "det perfekta"... 

Att allt alltid måste vara så perfekt!!!


kvällen har bestått av samtal efter samtal för att reda ut papper och dylikt som dyker upp efter hand... det tar fan aldrig slut!


när finns det tid att bara få sörja? :(

Det finns ingen hjälp att få

2013-09-20 15:21

Det finns inget som hjälper.

Det finns inget som lindrar smärtan.

Det finns inget som får det att sluta.

Det finns ingen som kan hjälpa mig.


Ge tillbaka min mamma för helvete!!!

Den obeskrivliga känslan

2013-09-13 14:28

inatt är det 1 månad sen mamma gick bort. Jag har inte besökt graven på hela veckan... 

jag räknar dagarna, hela tiden. Denna ständiga oro, eller är det rädsla? Jag vet inte... Det är en ständigt konstig, obeskrivligt konstig, känsla, i magen, som vägrar försvinna. 


Jag tror inte att jag vill förstå. Men jag är ju såklart medveten om vad som har hänt. Jag är ju inte dum. Men allt är som en stor jävla mardröm. 


Min familj har levt i en mardröm i över ett år. Å det känns som om den inte är slut.. Jag drömmer fortfarande om olika händelser som skett under året. Dagen innan mamma dog, hur arg jag var då, natten med pappas samtal, besöket på avdelningen, att mamma fortfarande var varm när vi för sista gången såg henne där i sjukhussängen... Jag reagerade på att hennes mun fortfarande var lite öppen. Jag ville inte gå därifrån... Jag ville inte lämna henne... 


jag började jobba 50% i måndags. Det kändes okej. Men med för lite mat och oroliga nätter blir det svårt att orka med ett socialt jobb som jag har. Jag älskar mitt jobb, och jag har verkligen kämpat... Men efter att ha legat vaken hela natten fanns det inte krafter nog att gå upp torsdag morgon...


jag har nu tagit kontakt med en kurator, och min läkare är så bra. Jag har underbara kollegor, fd kollegor, några extremt fina vänner, en helt fantastisk sambo, en pappa och syster som det inte finns ord för hur underbara dem är, så visst borde jag kunna glädjas av allt fint jag har? Det går inte...


jag är så trött på dessa gråtatacker...


//E

Lunchtips!

2013-09-12 11:31

 

Vi älskar min kycklingpaj och varje gång jag gör den blir den annorlunda än förra gången :)

vad har du i kylen? Gär en paj vettja!



I love our home

2013-09-12 11:29

  



Frihetskänsla

2013-09-12 11:22

 

En em i skogen med vårt fina hjärta

Blå himmel

2013-09-07 09:15

Vaknade trött som ett as... Av klockan! 

Grannarna ovanför hade fest igår - igenDribblande undrade jag om det var hem skock med hästar som de tagit dit, så mycket som de hoppade och klampade i golvet (vårt tak). Varje gång de har fest beskar jag att vi bodde över dem, bara för en helg eller nåt, så att de fick känna på hur det känns att bo under "hästar" dom spelar dunka-dunka typ varje helg! I början var jag uppe å sa till dem. De har satt upp lappar i trapphuset att de ska ha fest och om det är nåt så kan vi säga till. Jo, problemet var väl bara att tjejen i lgh valde att slänga igen dörren framför ansiktet på mig efter min fråga om de kunde tänka sig vrida ner lite för min sambo ska upp å jobba. R jobbar skift...

igår ockrade jag inte tjabba, var uppe till kl 01 istället... Så, jag skyller inte bara tröttheten på väckarklockan...


vår gosiga lilla hund gav mig ett leende på läpparna. Han ska vi lämna hos "morfar" en stund idag. Blir en sväng till Ikea :) stora plånkan med ;)


himmelen är klarblå.

solen skiner. Kan det bli lika varmt idag som igår?


mamma, du hade älskat dessa sen-sommar-dagar! <3


//E

Situationen gör mig stum

2013-09-06 20:45

efter en tur på stan för att ordna tack-presenter till våra vänner som sjöng på mammas begravning, kände jag mig ensam igen. Det är konstigt kanske. Jag gick ju på stan själv, ville gå själv, försökte att inte möta någon då jag ännu är rädd för min reaktion när bekanta frågar hur jag mår, och det gick bra. Väl hemma väntade världens underbaraste hund, som alltid är lika glad, som får mig att må så otroligt bra, men inte ens han kunde få bort den obehagliga känslan som kom över mig.


Tyst. Tystnad. Pappa har pratat mycket om hur rädd han är för tystnaden. Att komma hem till huset och veta att han kommer vara ensam. Jag känner inte exakt likadant. Men det är när det är tyst som jag tänker. På allt. Det är då det kommer över mig, som en stor tsunami som ingen kan stoppa. Jag kan inte sätta ord på känslan, men den känns, i hels jävla kroppen!

Tystnaden är som varnings-sirenen för tsunamin. Men den får mig inte att springa därifrån. Istället står eller sitter jag som fastklistrad, kan inte röra mig, tårarna strömmar utmed kinderna, kroppen skakar..


för några dagar sedan besökte jag mamma. Ja, jag säger att jag ska till mamma. Det är ju det jag ska. Jag säger inte graven eller kyrkogården. Det är på något konstigt vis jobbigare ord. På väg dit, i bilen, ringer sambo R. Precis då kommer den där känslan. Den jag inte kan sätta ord på. Det bara kom. Jag grät så hårt att jag inte kunde habiera bilen. väl framme kom det igen. Jag kommer inte ihåg hur länge jag var hos mamma, men jag vet att jag inte fick Göran ett ord.


idag var jag hos mamma igen. Hos farmor plockade jag kärleksört. Jag ville berätta för mamma att den tyvärr är lite sen i år, att den ännu inte hunnit få så mycket färg, men att jag tog en bukett ändå med förhoppning om att den skulle trivas och blomma hos henne. Jag ville berätta för henne hur mycket jag saknar henne, att jag inte vet hur jag ska göra med hennes mobilnummer i min mobil, att jag inte vill ta bort det men att det gör mig så ledsen varje gång jag ska ringa hem till henne och pappa och det står "mamma & pappa". Jag fick bara fram en viskning till "hej mamma", sen bröt jag ihop.


det blev sen en em med svärföräldrarna, grille och ostkaka. R tyckte jag behövde miljöombyte. Jag tyckte det var bra att han "tvingade" ut mig. Dock är ångesten kvar över att inte umgås med pappa. Jag vet att syrran är där ikväll, men min ångest försvinner inte för det...


//E

Pianostycket

2013-09-06 09:43

http://youtu.be/7maJOI3QMu0


valde rett av de finaste styckena som ingångsmusik till din begravning.


kära vänner, när jag dör önskar jag detta till min begravning oxå.


//E

Ett hål som aldrig kan fyllas

2013-09-06 09:07

Det har gått ca 1,5 år sen den dagen. Dagen då vi mötte dig på avdelningen efter operationen. En operation som vi inte kunde tänka oss skulle ge oss de följande dagarna. 

Jag såg det på dig när sköterskorna skjutsade in dig genom dörrarna. Du kom från uppvaket. När våra blickar möttes såg jag det på dig. Det knöt sig i magen. Illamåendet kom direkt. Du började gråta...


Cancer.

cancer är helvetets sjukdom. Var tredje människà riskerar idag att få cancer. Vad är det som händer? Vad har vi gjort för att förtjäna det? 


Mamma var en renlevnadsmänniska. En människa med ett hjärta stort nog för alla - alltid! Visst drog vi inte jämt alla gånger, visst var vi irriterade på varandra, men sen var vi ju så lika att morfar i princip alltid sa fel namn till oss. Kort från bådas barndom visar att det knappt går att se skillnad. Är det möjligt? ja, jag har kort där jag själv ibland undrat om det inte är jag som står där.


redan nu har du nog uppmärksammat att jag använder ordet "var" när jag berättar om mamma. och det är riktigt så. 


130817 kl 00.15 lämnade mamma oss... 

Jag kände det på mig då också. Jag får ont i hela kroppen när jag tänker på den dagen. 

Jag var så arg. Arg på vad sjukdomen gjort mot min mamma. Det var min mamma som låg där, men ändå inte. Bara 50 vintrar fick hon uppleva, men nu såg hon ut att ha vart med om minst 80. 


Det är sjukt vad cancer gör. Det är inte bara vetskapen om att det finns i kroppen som påverkar en. Du ska dessutom behöva lida fysiskt.


den smärta min mamma fick utstå önskar jag inte att någon får uppleva. Den smärtan som jag såg att mamma fick utstå gjorde ont i mig. Att se någon vridas av plågor, åldras av alla mediciner, cytostatika, strålningsbehandlingar, tappa det långa håret som alltid var noga rullat, rasa i vikt, blekna i hyn... Det går inte att beskriva i ord hur fruktansvärt det är att bara kunna stå vid sidan om och se på!!!


jag blir så arg nät jag berättar om det. Jag är så otroligt arg på denna cancer! Jag är besviken på forskningen som inte kommit längre trots alla bidrag!


idag är jag så jävla ledsen och arg. 


1,5 år har passerat sen dagen då allt började...

3 veckor har idag fredag passerat sen du lämnade oss. 

Det finns så mycket som jag skulle vilja fråga, så mycket jag skulle velat berätta, säga... 


Det gör så ont. SÅ IN I HELVETES ONT!


cancern har gjort ett stort hål I mitt hjärta. Ett hål som aldrig kommer att kunna fyllas...


//E

Ett steg fram och två tillbaka

2013-09-02 13:09

Välkomna hit, till mina memoarer, mina tankar, mina känslor, och delar av mitt liv!

Känslan av att hitta ett (eller fler) sätt att få ur mig hjärtats bördor har funnits länge nog, dags att ta tag i det!