av Mats Källblad
utgiven av Albumförlaget
De första avsnitten läste jag för ett år sedan i Galago och jag var nästan på väg att skaffa mig en prenumeration på tidningen. Den finns ju inte att köpa på vanliga affärer längre. Enda stället jag kan tänka mig är pressbyrån i Umeå.
Nu är inte det övriga innehållet i Galago så lockande för mig. Jag läste tidningen regelbundet från mitten av 80-talet till början av 90. Men när skaparna som jag gillade försvann från tidningen, sa jag upp den. Tyvärr är läget med Galago detsamma nu, men nog kommer jag att köpa ett nummer då och då, som ett stöd till något annorlunda och proggresivt i Serie-Sverige och som att hälsa på en gammal vän. Nog om Galago, det var inte den jag skulle skriva om, det var bara där jag upptäckte Mats Källblad och hans serie Polly.
Jag hade det nästan på känn att det skulle gå att återstifta bekantskapen, och så blev det. Nu har Albumförlaget gett ut albumet. med hårda pärmar och snyggt färgtryck.
Polly är en tjej som växer upp i utkanterna av ett mindre samhälle. I en förfallen gård med alkoholiserad mor har hon sin trygghet i sin äldre bror, som tyvärr omkommer i en bilolycka redan på första de sidorna.
Han har dock lärt henne det grundläggande i hur man klarar sig i den här miljön. Hur man besvarar hatiska och sexistiska kommentarer och hur man mekar i en bil. Bilderna av det förflutna dyker upp eftersom hon ställs inför olika situationer.
Berättelsen känns äkta, kanske för att jag själv sett de här miljöerna på nära håll. En miljö där det är en kamp att vara annorlunda men också där äkta vänskap och rock'n roll har en bra grogrund.
Teckningarna är fyllda med fart, men Källblad kan även återge stämningar och känslor på ett berörande sätt.
Det här är nog en av de bästa svenska serierna jag har läst på länge. Den får 5+ på en femgradig skala och jag hoppas att det blir en fortsättning.
Jag är både nyfiken och intresserad som rädd och obekväm i att göra en självbiografisk serie.
Här är en kort strip som skulle kunna vara en början.
Nu har jag kommit över en riktig pärla. Nämligen de första serierna om Doctor Strange. Serier publicerade i den amerikanska tidningen strange tales från 1963-66. Skrivna av Stan Lee och tecknade av Steve Ditko. Samma team som skapade självaste spiderman. De här berättelserna är dock av en helt annan sort och är mer urflippade och fantasifulla än något annat jag läst.
Det börjar med att en arrogant och egoistisk kirurg vid namn Stephen Strange råkar ut för en bilolycka. 
Hans händer blir förstörda och han kommer aldrig att kunna operera igen. Snart är han bara en skugga av sitt forna jag och bara driver omkring som en luffare. Ända tills han en dag får höra två sjömän snacka med varandra:
Stephen söker upp "the ancient one" (tror att han hette "den gamle" i de fåtal tidningar Dr Strange blev publicerad i Sverige) Efter mycket om och men bestämmer han sig för att bli lärljunge och lära sig allt om den svarta magin som den gamle kan lära ut.
Berättelserna är bara mellan 4 och 9 sidor och det är fantastiskt att man kan packa in så mycket historia på så få sidor. På det sättet påminner den om Will Eisners Spirit som alltid var på 8 sidor.
Jag kommer nu att återge en hel berättelse med mina ord och låna några rutor av boken.
Den här börjar med att Dr. Strange sitter försjunken i funderingar om hur han ska rädda jorden från mörka krafter. Samtidigt har två inbrottstjuvar hittat ett öppet fönster i doctor Stranges hus. Ganska fort hör han något, men då han ser att det bara är ett par klumpiga inbrottstjuvar inte ens värdiga en trollformel som kunde hålla dem i schack ett tag ...
...skickar han bara ut dem, genom väggen
Korkade som de är blir de bara mer nyfikna om vilka skatter de kan hitta i den mystiske magikerns hus.
Så de återvänder lite försiktigare och hittar något de tror kan vara en riktig dyrgrip.
Naturligtvis är det som den minst dumma tjuven tror. När Dr. Strange upptäcker att pärlan försvunnit är han mest bekymrad över vilken risk de stackars skurkarna utsatt sig för.
Men när han finner den har det värsta redan hänt. De har genom pärlans lila dimslöja försvunnit in i en annan dimension. Dr Strange som lovat den gamle att alltid beskydda människor, goda som onda beger sig också till denna dimension för att rädda dem.
Här härskar den onde Aggamon som förslavar alla typer av varelser och sedan tvingar dem bryta pärlor från gruvorna.
Aggamon kommer dock med ett erbjudande:
Så Dr. Strange tar inbrottstjuvarnas plats och de får åka tillbaka till jorden.
Nu blev det dock ett litet missförstånd. Aggamon trodde att Strange skulle bli hans slav för evigt men doktorn hade ju bara lovat att ta gubbarnas plats. Han hade inte lovat att inte försöka rymma själv.
Och Aggamon går och hämtar ett enormt strålvapen som han börjar bombardera dr Strange med. Han svarar med kraften från hans förtrollade amulett och en av de snyggaste sekvenser jag dittills sett i denna bok utspelar sig:
Aggamon blir så skärrad av Dr Stranges självsäkra ord att han ger sig. Han ger inte bara Dr Strange friheten tillbaka utan friger alla varelser han haft förslavade.
När sedan doktor Strange återvänt möter han en poliskommisarie som har något märkligt att berätta
Ja den var så bra att jag skrattade för mig själv.
Synd att man inte gett ut dessa i Sverige. I höstas kom det en film dock. Den ska jag försöka se. Men först vill jag förstås läsa ut boken som är grunden till den.
allt gott
/Lars
Det har gått bra. Suget har kommit över mig några gånger men nikotintuggummin fungerar.
Givetvis ska jag fasa ut dessa också så småningom. Men än så länge får de hänga kvar. Den här gången kommer jag att fokusera på vanan i första hand och nikotinberoendet i andra.
Jag har även gjort en excelfil där jag avser att dokumentera allt jag sparar och/eller slösar på detta projekt.
Blygsamma 3 kronor är vad jag gått plus denna vecka. Men pengarna är inte allt även om jag givetvis hoppas att det ska bli en vinst som även den sporrar att gå vidare med detta.
Pengar är inte allt som sagt. Först och främst hoppas jag min hälsa ska bli bättre, sedan vill jag ligga steget före, och när någon säger att jag måste sluta för att må bättre kan jag säga att jag redan gjort det.
Jag tycker mig märka att kreativiteten ökat. Den här kom jag på, på jobbet då tiden gick sakta en dag.
Jag tecknade ner den igårkväll och redigerade lite på datorn idag för att få den skapligt läsbar.Serier kan vara en bra terapi för sånt här.
Allt gott
/Lars
Den enda förändringen idag är att jag känner mig aktiv och att jag måste sätta händerna i något så att jag inte tänker på snuset hela tiden.
Då hittade jag pennan som jag gjorde de första tio sidorna av "Gustapärsa" med. (Den första serie jag gjort som blev publicerad, för er som inte känner till det)
Pennan funkade trots att det nog är fem år sedan jag slutade använda den. Det är en billig penna som anses vara miljövänlig då man kan byta patronerna i den. Den har väl sina brister då det är en vanlig kulspetspenna men jag tycker den är rätt kul att använda. Och då den är billig känner man sig lite friare att ta ut i svängarna. Den här gången blev det en gammal barndomsfavorit som i höstas hade biopremiär.
Den filmen måste jag se nån gång.
Allt gott
/Lars
Egentligen var tanken att jag skulle börja redan i Lördags. Den här gången tänkte jag följa någons goda råd att alltid ha en snusdosa tillhands. Detta för att slippa paniken som kan uppstå och sedan leder till att man i ren ilska går och köper sig en dosa. Det har jag faktiskt råkat ut för en gång och det går så fort att man inte fattar att det har hänt förrän man sitter med en snus under överläppen igen.
Fast det gick ju som det gick med det här också:
Lördagen fick gå som en vanligt snusande dag. Men inför söndagen lade jag upp det annorlunda:
Det funkade Söndagen har gått.
Jag har haft nikotintuggummi som hjälp när det varit jävligast. Men den här gången ska jag klara det.
Allt gott
DET VAR EN GÅNG I FRANKRIKE (IL ETAIET UNE FOIS EN FRANCE, 2007-2012)
Författare: Fabien Nury
Illustratör: Sylvain Vallée
En albumserie som består av sex böcker:
Detta är berättelsen om en människas liv, från början till slut. Joseph Joanovici. Den här serien bygger på verkliga händelser och personer, men historien har blandats med dels påhittade människor och dels antaganden om hur det gick till.
Den börjar med en massaker i en by i Rumänien. Där en familj brutalt halshuggs av den ryska tsarens soldater. Deras brott är de är judar. Den unge Joseph har gömt sig och träffar Eva för första gången.
De gifter sig så småningom och snart flyttar de till Clichy i Frankrike till Evas farbror som är skrothandlare där.
Snart övertar Joseph skrotfirman och trots att han är analfabet skapar han och hans bror, Marcel, ett vinstgivande företag av den gamla skrotgården. Allt hade nog varit bra om inte Andra världskriget närmade sig. Steg för steg anpassar sig Joseph till de svarta skuggor som faller över Europa och Frankrike. Han börjar göra affärer med tyskarna...
...i tysthet hjälper han judar och kärleken till hans fru och döttrar är hans drivkraft.
Han bedriver sin verksamhet med allt mer tvivelaktiga metoder och egentligen ger inte böckerna något svar på texten som pryder varje baksida av böckerna:
"Föräldralös
Invandrare
Skrothandlare
Kollaboratör
Motståndsman
Kriminell för vissa, hjälte för andra...
Detta och mer därtill var Joseph Joanovici.
Här är berättelsen om honom"
Det är kanske främst därför jag gillar den här historien, livet är inte enbart svart eller vitt, det finns gott och ont i alla. För läsaren ser tydligt alla vägskäl Joseph står inför och även om man inte gillar det han gör är frågan vad som skulle hänt om han gjort annorlunda omöjlig att svara på. Snart är Frankrike ockuperat av Tysklands nazister och den värld som målas upp är grym och kaotisk.
Berättelsen är lika stark som filmen "Gudfadern" eller "Schindlers list". Det är en berättelse som berör och ger eftertanke. Det är en berättelse ALLA borde läsa. Den enda nackdelen är att den hoppar i olika tidsperioder det kan vara förvirrande och en omläsning behövs ibland för att hänga med, men när man kommer till slutet blir det tydligt att allt är genomtänkt.
Teckningarna är fina och förstärker berättandet.
Slutbetyget blir en klar 5:a på en 5-gradig skala.
Vaknade klockan 8 imorse. Ännu en varm sommardag i Norrland. Termometern hade redan passerat 20 grader och solen sken.
Frun och dottern sov. Inte lönt att bråka med dom tänkte jag. Jag gör en utflykt till Mjödtjärnberget, några mackor, en korv och en kaffetermos. Behöver man mer för en fin dag?
Nu tänkte jag göra den utflykt jag tänkt på länge. Takräcket på bilen monterades för kanoten ska med. Jag tänker nämligen göra den resa som Gustapärsa och de som bodde i Mjödtjärn gjorde FÖRE de började bygga vägar.
Som Berta från Mjödtjärn berättade då hon skulle till skolan. "Först gick vi fem kilometer, sen åkte vi båt fem kilometer."
Den vägen med båt var över Bjursjön. Jag visste ju inte var de la till, men jag visste var vägen slutade den tiden och när vi åker bilvägen till Mjödtjärnberget ser vi Bjursjön hela tiden.
Klockan halvelva var kanoten, efter mycket om och men, i sjön. Jag siktade in mig på ett berg i horisonten som jag trodde var mjödtjärnberget, och började paddla.
Tanken var att jag skulle hitta utloppet där bäcken från Mjödtjärn rinner ut i Bjursjön.
Många bäckar var det i det området men jag for vidare. Till slut kom jag till ett väldigt kringlande inflöde, så kringlande att jag lämnade kanoten och gick.
I Robertsfors hade himlen varit klarblå men här mullrade åskan. Tor kanske också gjorde en utflykt till Mjödtjärnberget idag.
När jag kom upp var allt som vanligt. Smultron blir det nog så småningom men just nu var det bara kart.
Stubben i den viskande skogen fanns kvar
Jag fikade, drack det gudomliga vattnet från den 13 meter djupa brunnen. Jag la mig ner i gräset och såg hur det sista åskmolnet drog iväg. Ständigt mullrande men utan att stänka vatten, just här i varje fall.
Jag skrev några rader i gästboken, ritade en gubbe, gick en sväng runt gårdsplanen och sen bar det iväg hem.
På vägen hem var det sjöblött i Bygdsiljum. Det var tydligen här åskregnet fick falla.
En fin dag var det, men nog känns det i kroppen att man inte längre är någon ungdom.
Sommarens läsning är här. Det är ett bra serieår för oss som gillar äventyrsserier både av det klassiska slaget och de moderna. Fantomen fyller 80 år som seriefigur och tidningen jubilerar med all rätt. Agent X9 är den andra tidningen som överlevt av den hög av titlar som fanns på 70- och 80-talet. Båda tidningarna kompletterar varandra på ett bra sätt. Fantomen kanske inriktar sig på en något yngre läsarskara. Agent X9 har alltid varit vuxnare på något sätt. Men båda tidningarna försöker få fram serier som de hoppas ska tilltala de fåtal serieläsare som finns i landet. Dessa tidningar är nog idag bättre än vad de någonsin varit. Litium är en ny tidning som jag inte skrivit något om. Jag gillar den men tror inte att den överlever mer än de 4 nummer som utlovats. För den som vill läsa modernare serier från den amerikanska marknaden rekommenderar jag den varmt. Om man missat de första numren kan man beställa alla 4 här:
http://www.dintidning.se/bocker/litium-seriepaket-4-nr/
Innehållet är skräck och mystik vilket också hör sommaren till. Kom bara ihåg att den riktar sig till vuxna läsare.
Nu till Agent X9 som var anledningen till att jag tänkte skriva idag. De senaste somrarna har de alltid gjort feta satsningar och det gillar jag. Serier passar som sagt bra att läsa denna årstid. I hängmattan en solig dag eller i stearinljusets sken då åskan mullrar och regnet smattrar mot rutan. Agent X9 sparar inte på krutet två 148-sidors tidningar blir det. Man trycker det bästa som finns i serieväg just nu och funkar inte den så är det nog lika bra att ge upp detta medium.
Vad är innehållet då?
Till att börja med den första delen av två av Luftslottet som sprängdes. Den fransk-belgiska serieversionen av Stieg Larssons Millenium-triologi. Det finns två versioner. Denna och en amerikansk. Jag läser båda och gillar dem. Det är märkligt att samma bok kan ge upphov till två helt olika tolkningar. Jag tror även ni som läst böckerna skulle uppskatta serierna. Den här blir billigare då den amerikanska versionen bara finns att köpa i albumform, denna har också mer fart i sig.
Den svenske serieskaparen Lars Krantz har också ett kort bidrag med i denna tidning. Teckningarna är njutbara, bara tanken att göra en serie med Krister Pettersson som polis är genialisk. Dock tycker jag att Lars borde få göra skräddarsydda avsnitt för tidningen istället för att plocka ut avsnitt från albumet Den svarta jorden. För den som inte läst hela serieromanen kan det bli lite obegripligt. Men å andra sidan kan det skapa en nyfikenhet som bidrar till att fler söker upp den och läser den. http://shop.apartforlag.se/den-svarta-jorden-vandrande-stjarnor-1
Den tredje serien är den klassiska Modesty Blaise fast här tecknad av Dick Giordano, jag har läst någon Läderlappsserie av honom för länge sedan, och han är skicklig. Kul att läsa Modesty med en vanlig serietidningslayout istället för de redigerade dagstripparna. Manusförfattaren är dock densamme som till den engelska dagsstrippen, Peter O'Donnell.
Den fjärde serien är den som gjorde att jag förlängde min prenumeration på Agent X9 igen. Velvet En ny amerikansk serie skapad av Brubaker(manus) Epting (teckningar) och Breitweser(färg). En tuff medelålders kvinna som ensam har fått en osynlig fiende att slåss mot. Den är precis som Krantz serie svår att hänga med i om man inte läst de tidigare episoderna, men de finns att köpa i samlad form av Apart förlag vilken jag också varmt rekommenderar.
http://shop.apartforlag.se/velvet
Ni som inte vet vad ni ska läsa i sommar kan inte skylla på mig i varje fall.
/Lars
Jag har varit lite lat på att uppdatera denna blogg. Men jag tycker att den är rätt skön att ha till hands när jag får lust att skriva om något som ligger varmt om hjärtat. Nu är det Fantomens tur igen.
Det senaste numret 10-11 2016 är en välinvesterad 50-lapp, om man vill ha en stunds underhållning och dessutom resa i Fantomens tidsmaskin. Omslaget av Henrik Sahlström är i en klass för sig. Hoppas att han aldrig tröttnar på att göra dessa.
Denna tidning består av 100 % Fantomen. Tre avslutade äventyr som representerar tre deccenium.
1940, -80 och 2010-talet(nu).
Den börjar med Slavarnas Järnväg(1986). Skrivet av Norman Worker och tecknat av Hans Lindahl. För oss som växte upp på 70-talet känner vi igen Workers fantastiska berättelser. Kanske främst de historiska. Denna är även historisk, den utspelar sig under senare hälften av 1800talet. Det börjar med att Bengali skall få besök av en engelsk Lord. Bengali är ju ett afrikanskt land som, under denna tid står under Brittiskt styre. Guvernören Stamford har moderniserat landet och byggt en ny järnväg. Det som är dystert är att man använt slavar till detta arbete och då slaveriet varit förbjudet i 35 år får Talif Nasif uppdraget att snabbt avsluta jobbet och sopa igen spåren från slavarbetet.
Det kunde säkert gått bra om inte Fantomens barn råkade ramla in i handlingen och reagerade på hur de svarta slavarna behandlades.
Lindahl är i toppform 1986, det är en av de bästa tecknarna i den svenska tidningens historia. Han kanske gjorde sig bättre i svartvit som tidningen var 1986, men jag köper färgläggningen om den bidrar till att locka fler läsare.
Nästa historia, Aeronauten är ett nytt dagstripp-äventyr skrivet av Tony DePaul och tecknat av den nyligen avlidne Paul Ryan (R.I.P.)
Det börjar med att Gamle Moz drömmer en mardröm om Fantomen och att döden kommer till honom. Guran tycker att hans kompis ska stanna hemma ett tag. Men fantomen bekymrar sig inte över detta utan störtar snabbt iväg för att ta hand om några knarksmugglare. Han stoppar operationen men en amerikansk pilot lyckas undkomma:
Fantomen återvänder till de djupa skogarna och får snart besök av en gäst från det förflutna som sedan kommer att följa honom på resan för att stoppa resten av ligan. Jag har aldrig tidigare läst ett något så mystiskt äventyr av dessa två.
Det som jag också gillar är att man återfunnit Lee Falks humor.
Här har han slagit ner vakten till Knarksmugglar-kungens hus i New York.
Det sista äventyret, Den röda häxan av Lee Falk, Ray Moore och Wilson McCoy(1946) är inte lika bra som de tidigare, men jag ångrar inte att ha läst det. Det har en viss charm då Lee Falks egen dotter heter Valerie. Ray Moore är inte i sin bästa form som tecknare. Jag misstänker att han skissat och Wilson McCoy tuschat sidorna, men det är ändå mysigt att se hur denna lila fantom såg ut på söndagssidorna i USA på 40-talet.
Betyg totalt: en stark 4 på en 5-gradig skala.
100 sidor fin underhållning.
/Lars
Nu har jag läst Karl-Alfred, Det stora råkurret. av E.C Segar.
Det är dagstrippar från 1931, utgivet på svenska 1994 av Epix Förlag.
Som många andra känner jag till figuren genom tecknade filmer som gjorts.
Även om jag hört vilket mästerverk orginalserien är, har jag dock aldrig läst den förrän nu. Karl-Alfred, (eller Popeye som den heter på engelska) skapades av den amerikanska serieskaparen EC Segar 1929. Skrevs och tecknades av honom fram till hans död, 1938.
Serien börjar med att Karl-Alfred ska öppna en bank. Av någon anledning har han, Olivia och kompisen Castor en massa pengar som han vill göra något vettigt med.
Som ni alla förstår så går det åt skogen med den idén men jag tyckte berättelsen var kul och hur den vänder upp och ner på begreppen.
Det är väl inte skojare och bankdirektörer som ställer till det mest utan hellre Karl-Alfreds svaghet för söta tjejer.
Sedan den, redan i förväg, utdömda idén går åt skogen blir Karl-Alfred anlitad av Kung Blozo i landet Esofagusta att hjälpa honom i kriget mot Tonsillvanien. Här finns den elake Generalen Bunzo som hotar att lönnmörda kungen så fort han inte får det som han vill. Men krigets meningslöshet blir ganska tydlig då varken Kungen eller Generalen vet varför man krigar.
Ganska snart blir general Bunzo Karl-Alfreds fiende och börjar planera hur han ska få honom ur vägen.
Det Karl-Alfred inte kan lösa med klurighet kan han alltid lösa med nävarna.
Det har varit otroligt rogivande att läsa denna 84 sidor tjocka bok. Detta är något annat än de Disneyliknande filmer man sett. Berättelserna är fria och flummiga, skämten kan vara både råa och barnsliga.
Man fattar inte att serien är över 80 år gammal.
Den får en stark fyra på en femgradig skala.
Om du inte vill köpa den finns den kanske på ett bibliotek i närheten.
/Lars
Och varför det undrar du?
Ja, för att de publicerar den allra första Fantomen-serien, "Singhpiraterna", från 1936. Eftersom Fantomen som serie fyller 80 år kör tidningen lite jubileumsgrejer under året och detta är en av dem.
Jag har läst "Singhpiraterna" tidigare. Det var i den stora jubileumsboken från 1975. Den var ganska hårt klippt och redigerad men då, när jag var 11 år, var jag helt fascinerad av berättelsen och de fantastiska teckningarna. Det var bland det bästa jag läst av Fantomen och det tycker jag fortfarande, fast jag fyller 50 snart.
I tidningen som finns ute nu kör dom den precis som när den publicerades första gången, helt oredigerade dagsstrippar. till och med "imorgon"-textplattan fick vara kvar.
Vad är det som gör den så bra då?
Fantomen är ganska kaxig och smårolig. Han spelar allan med sin legend och skrämmer de vidskepliga skurkarna. Han kastar sig ofta in i farliga situationer helt oförberedd och för det mesta är det bara med tur han kommer undan med livet i behåll.
Lee Falk som skrev berättelsen hade inte heller riktigt bestämt vart den skulle bära. först tänkte han att den bortskämde playboyen Jimmy Wells skulle vara fantomen (första rutan i strippen nedan).
Men sen tänkte han om och skapade legenden som skulle bli grunden för den Fantomen vi känner idag.
Nu gjordes denna serie för 80 år sedan och därmed finns alla de fördomar som rådde då med. Både när det gäller asiater, färgade och kvinnor. Om man stör sig på sådant är det lika bra att låta den vara, själv tycker jag att det är positivt att världen har förändrats och man får se denna serie som ett tidsdokument, precis som gamla Bogart-filmer och Pippi Långstrump. Och Diana var nog ovanligt tuff med den tidens mått mätt.
Som kuriosa kan jag berätta att Ray Moore började med att rita ögonen under masken, men trycktekniken var så dålig på den tiden att det ofta blev helt svart. Därför lämnade man det fältet helt vitt, och så är det än idag.
Även uppföljaren "Luftens Rövare" finns med i denna tidning och den, kära vänner, har jag aldrig läst.
Så ni som tänkt ringa mig ikväll göre sig icke besvär, mobilen är avstängd 
/Lars
Det började med att jag skulle rita en bonde. En bifigur i en serie jag och en kollega börjat spåna på.
Han har börjat skriva manuset och undrade om jag hade några teckningar. Det slog mig att jag inte tecknat speciellt mycket trots att vi diskuterat serien i några veckor. Bilderna har börjat växa i huvudet och det är så jag fungerar. Jag måste först se figurerna och miljöerna i huvudet innan jag kan teckna dem.
Bonden hade jag tänkt på och hade en ganska klar bild av hur han skulle se ut. Då papper och penna fanns i närheten krafsade jag ihop en figur:
Sen tänkte jag. Det här är inte rätt. Detta är en förenklad bild av en bonde, en klichéartad stereotyp. En person som ser lite korkad men snäll ut. 99 % av alla som ser teckningen förstår att det är en bonde men ... jag känner en del bönder och ingen av dem ser ut som honom. Ska jag som tecknare fortsätta att förankra denna bild?
Då började det som bidrog till att min natt blev sömnlös...
Jag började tänka efter vad jag sett och tagit intryck av i helgen.
Först var det terrorattackerna i Paris. Varför skulle alla dessa människor dö? Det gjorde ont i mig att se dem lida. Jag förändrade min profilbild på facebook för att visa mitt stöd för alla som drabbats. Alla som dog och deras anhöriga. Sen började kommentarerna om varför ska vi reagera så kraftfullt av detta? I afrika dör människor av liknande attacker varje dag...och ingen bryr sig. Då gjorde även det ont.
Är det fel att bry sig för att det händer nära oss? Jag känner till att terrorn är vardag för många människor, därför är jag också för att vi ska öppna våra gränser och ta emot dem som är på flykt. Men det är sant att jag inte reagerar lika starkt på det som händer i afrika och mellanöstern, Jag är ändå en av dem som reagerar på att man hela tiden ska räkna upp hur många svenskar som blev offer. Som om det skulle spela någon roll.
Detta var ett slag mot mänskligheten!
Frankrike idag består av så många folk och kulturer att det känns som en miniatyr av världen. Därför var det ett slag mot hela världen.
Eller... var det mot väst? mot marknadsekonomin och vår dekadenta livsstil?
Jag lämnar detta ämne åt sidan ett tag...
Jag var på en föreläsning igår. En föreläsning om hur NATO och USA försöker ringa in världen och få kontroll över den. Hur detta pågått i många årtionden. Hur Sverige idag är en av brickorna i detta spel. Det är inte heller nytt för mig. Jag vet att NATOs och USAs aktiviteter i mellanöstern bidragit till att grupper som Alqaida och ISIS bildats. Att en reaktion mot USA och dess vilja att lägga världen under sig har lett till ännu mer orättvisor med krig och terror som följd. Mer våld och krig är ingen lösning.
Nu är du naiv tänker många. Det fanns inget annat sätt att stoppa Hitler på. Krig var det enda språk han förstod och det enda sätt att stoppa honom var att besegra hans oövervinnerliga arméer. Det är vad vi har fått lära oss men är det hela sanningen? Var inte tyskarna ett förtryckt folk efter första värkdskriget? Var det inte detta förtryck som gav Hitler grogrund för sina idéer om det tredje riket?
Men det är klart... när läderstövlarna väl börjat marschera fanns väl inget alternativ.
Då kommer jag tillbaka till det jag skrev om i början. Hur vi förenklar allt genom att måla det i svart eller vitt. Alla vet hur en bonde ser ut (även om det inte är sant) Alla vet hur en pirat ser ut, en lapp för ögat och träben. Alla vet hur en nazist och en terrorist ser ut. Det är dessa bilder många bygger sin verklighetsbild på och därför vill andra ta bort förenklingarna och skapa en mer nyanserad bild av verkligheten. Men är det vad människor är mottagliga för?
Är det inte förenklingarna som lockar i en komplicerad och motsägelsefull värld? År det inte förenklingarna att flyktingarna=potentiella terrorister som ger stöd för sverigedemokraterna? Att USA=satan som får människor att ansluta sig till ISIS?
Hur kan man säga att alla människor är lika mycket värda när vi lever i ett system med pengar och makt som värdemätare och som hela tiden säger något helt annat?
Det var några av de tankar som hållit mig vaken inatt...jag har ingen lösning... men den här filmen gav mig hopp i varje fall
Detta är den andra boken av Arthur Conan Doyle, bearbetad av de engelska serieskaparna Ian Edington och I.N.J Culbard. Översatt till svenska av Cato Vandrare och utgiven av Apart Förlag.
Berättelsen börjar med att Holmes sitter i sin lägenhet på Baker Street och diskuterar med Watson om sitt sätt att analysera och uteslutningsmetoden. Då dyker en ung dam upp. Hon heter Mary Morstan och vill ha hjälp av mästerdetektiven att lösa mysteriet med hennes fars försvinnande för tio år sedan. Hon har under sex års tid fått pärlor från en okänd avsändare. En pärla varje varje år och nu hade hon fått ett brev där den okände avsändaren vill träffa henne. Hon får inte ta med sig polisen, men två vänner. Ni förstår nog vissa dessa två blir.
Detta är inledningen till en otroligt rafflande och spännande historia och jag bestämde mig för att läsa max ett kapitel åt gången men det kunde jag inte hålla boken igenom. Teckningsstilen som jag berättade om tidigare är enkel och för en som jag, som vill att Sherlock Holmes historier ska ha en speciell stämning, tyckte jag inte om den vid första anblicken. Men efter dessa två böcker (samt den jag följde i Agent X9) så vill jag bara läsa mer.
Här är några stämningsfyllda sidor och teckningar från boken som har ett trevligt format. ca 15X25 cm:
Jag vet inte vem som har största förtjänsten i detta om det är tecknaren eller manusförfattaren eller dessa två tillsammans. På denna sida trodde jag först att den var missfärgad före jag förstod att det var röken från vattenpipan som lade sig som en dimma även framför pratbubblorna. En kul tredimensionell effekt jag aldrig sett tidigare.
Och detta är den mest genialiska rutan i boken. vinkeln från bokhyllan utöver rummet.
Berätteslsen är också mer genomarbetad än den första (en studie i rött) som det står i förordet men det finns ändå några saker som jag störde mig på i denna. För er som inte läst den, blir nyfiken och inte vill veta slutet bör nog sluta läsa här för det jag nu kommer att skriva kommer nog att avslöja en del av det.
*SPOILERVARNING*
Berättelsen är ju skriven i slutet av 1800-talet och då följer det med mycket av de fördomar folk hade då. Bland annat är skurkens medhjälpare en pygmé och hur han och hans folk beskrivs är inte speciellt snällt. Det tar emot litegrann att läsa de sista kapitlen på grund av detta. Det är ju ändå Fantomens kompisar vi pratar om.
Synen på äganderätten störde mig också. I centrum av denna berättelse finns en gammal skatt. Först är det en engelsk soldat i sällskap med tre indier (de fyra) som stjäl den av en indisk Raja. Sen stjäl två brittiska officerare den av dem. En av dem var Mary Morstans far. Och knappt innan fallet var löst kilar doktor Watson iväg med kistan till den unga fröken som givetvis ansågs vara ägare till den, då både hennes far och den andre var död. Var det så man såg på äganderätten i det viktorianska England? Den som stal det sist fick det?
Nåväl, det kan jag leva med. Jag är glad att världen har förändrats och att det går åt rätt håll.
En tredje sak jag stör mig på är att jag önskar att man kunde skriva mer om seriens uppkomst. Det är trevligt att läsa Mattias Boströms förord om Arthur Conan Doyle, men jag efterlyser en artikel där man kan läsa om serieskaparnas syn på historierna och hur de arbetat. skisser och intervjuer, sånt som brukar följa med som kuriosa i bland annat Dylan Dog och Linda och Valentin.
Boken får en stark 3:a på en femgradig skala.
Det borde ha varit bättre men det var det jag skrev i dom sista styckena som tog ner betyget. Och det är ju inte någons fel. Inte serieskaparna som varit trogna orginalet och inte Doyle som säkert var ganska modern i den tid han levde i. Det är nog bara insikten att mänskligheten har en tråkig historia som man blir sorgligt påmind av.
Men läs den gärna, du kommer inte att ångra dig.
/Lars
Miljöfrågorna har alltid betytt något för mig och jag vet att om vi inte gör något kommer förutsättningarna för liv på denna planet att upphöra. Detta är ett engagemang som jag ärvt från min far som var en människa som stod med ena foten i naturen. Han var på många sätt lik vår förfader Gustapärsa. Med en yxa och spade hade han kunnat överleva i stort sett varsomhelst. Det enda som krävdes var en frisk natur.
Det är den som är hotad nu och det är vi människor som ställer till det. Gifter, avgaser och andra föroreningar är det enda vi lämnar efter oss i vår rovdrift av jordens resurser. Jag kände ett behov att uttrycka något jag gått och burit inom mig. Det räckte inte med att köra en etanolbil eller göra en varmkompost. Jag ville säga till på allvar.
Och då kom svaret för mitt behov i Malin Svedjeholms projekt:
Serier för klimatet!
En uppmaning till alla serieskapare som bryr sig, att göra något konkret.
Men vad skulle jag göra?
Jag har aldrig varit bra på satir och humor. Jag vet inte varför, men folk har aldrig skrattat åt det jag gjort även om jag ansträngt mig för att göra det roligt.
Min far skrev lite dikter om sådant som han brydde sig om och då kom jag ihåg att det fanns ett antal dikter som faktiskt handlade om miljön. Och speciellt en som jag alltid betraktat som en av hans mästerverk. Denna:
(publicerad i Ordet fritt i Västerbottens Kuriren någon gång i början på 90-talet)
Först försökte jag bara plocka ut orden och illustrera dikten som den var.
Men det gick inte.
Sen försökte jag skriva dikten som en text med mina ord men samma andemening.
Det funkade inte heller.
Då gjorde som han hade gjort och gick ut på långa promenader i skog och mark och lät tankarna ramla omkring lite i huvudet. Och då kom det 
En berättelse som fungerar fristående men som ändå är en tolkning av min pappas dikt.
Jag känner mig hedrad att få vara med i detta projekt. Bland serieskapare som inspirerat mig en gång i tiden, såsom Nicolas Krizan och Johan Andreasson. Men även med alla unga och nyskapande tecknare. Så förutom att serien är ett bidrag till ett projekt som jag hoppas kommer att betyda något så är det även en hyllning till min far och de värderingar han stod för.
Och gå in på Facebooksidan serier för klimatet och ta till dig budskapet.
https://www.facebook.com/serierforklimatet
Vi kan och vi måste förändra utvecklingen.
/Lars
Då jag är sjuk och speciellt när jag har feber brukar jag passa på att läsa.
Dels duger man inte mycket annat till men dels får det man läser i feberyrselns dimma ett speciellt skimmer över sig som sedan blir svårt att glömma.
Nu har jag läst de två första albumen i en albumserie som heter Det tredje testamentet - Julius.
Historien är skriven av Alex Alice och tecknad av Robin Recht (1:a albumet) och Thimothee Montaigne (2:a).
Detta är en albumserie på totalt 5 böcker och är utgivet på svenska av Albumförlaget. Än så länge finns bara de första fyra att köpa.
Det börjar med att den romerske generalen, Julius, återvänder till Rom och sin dotter Livia efter ännu ett segerrikt fälttåg.
Med sig har han en fånge. En kristen man som tillsammans med judarna blivit besegrade av den romerska militärmakten i Alexandria men ändå vägrar falla på knä för Rom.
Generalen har en grym plan som går ut på att starta en brand i Rom, använda fången som syndabock vilket ska leda till att avrätta alla kristna i Rom. Hans dotter Livia som råkar tjuvlyssna då planerna smids är inte lika förtjust i dem.
Faderns planer grusas snart och dessa tre, vars livsöden nu sammanflätats kommer att påbörja en lång resa i en tid som i mina ögon alltid verkat spännande.
Det är tiden då romariket med sin våldsamma, blodiga historia börjar knaka i fogarna och en ny pacifistisk religion föds.
Serien är vältecknad. Först märkte jag inte att det var två olika tecknare. Det enda jag kan säga är negativt är att teckningarna är nästan för bra.
FÖR bra för att vara en serie. Visa sidor är nästan som konstverk. Och mina åldrande ögon orkar inte ta in allt.
På en 5-gradig skala får dessa två ändå en stark femma. Jag undrar om det inte är den bästa serie jag läst.
Jag har i varje fall beställt de andra två delarna.
Då är den sjätte och sista sidan tuschad.
Nu övergår jag till digitala verktyg.
Jag har ett bildredigeringsprogram som heter Gimp, och är helt gratis att ladda ner på nätet.
Jag är väldigt försiktig när jag redigerar bilder, men det händer att jag ändrar något som är helt galet fel och som jag kan störa mig på.
Det första jag gör är att tvätta bilderna monokromt, som min vän Svartegrim brukar säga.
Det innebär att jag ställer in ett tröskelvärde så allt det som är 50% mörkt blir 100% svart och det ljusa blir 100% vitt.
På en detalj kan det se ut såhär, före och efter. Som ni ser försvinner alla tunna blyertsstreck då.
Men jag återkommer då jag är färdig med alla sex sidorna.
Ha det gott
/Lars
När jag inte själv försöker skapa serier brukar jag fördriva tiden med att läsa dem.
Det sista jag läste var den tredje delen av Millenium, Luftslottet som sprängdes.
Det finns faktiskt två serieversioner av denna fantastiska berättelse som tagit världen med storm. Den ena är en fransk-belgisk som publiceras i den svenska serietidningen Agent X9. Den har jag skrivit om tidigare i bloggen:
http://larsanders.bloggplatsen.se/2015/06/07/11114764-arets-sommarserie-agent-x9/
Då skrev jag att jag tyckte att den var bättre men jag har ändrat mig. Man måste inte välja :) man kan gilla båda.
Jag tycker att dom kompletterar varandra, och bara det är fantastiskt...att man kan göra två serieadaptioner som skjiljer sig åt, både med teckningar och manus.
Den andra är amerikansk och utges i Sverige av Norstedts förlag i fina böcker med bra tryck. Amerikansk och amerikansk den är utgiven av det amerikanska förlaget Vertigo men manusförfattaren, Denise Mina, är från Skottland och tecknarna Andrea Mutti och Antonio Fuso är båda från Italien. I de första böckerna var det en argentinsk tecknare som hette Leonardo Manco med...men han var bara med några sidor i den förra boken och verkar ha ersatts av Fuso helt i den sista. Jag saknar hans teckningar.
Den här börjar med att Lisbeth och hennes pappa läggs in på sjukhus. Lisbeth, för att pappan skjutit och försökt begrava henne och pappan (en fd KGB-agent) för att ha fått ett Yxhugg av Lisbeth i huvudet.
Dom första sidorna är riktigt spännande. Eftersom Lisbeths bakgrund som en psykiskt störd kriminell matats ut i massmedia betraktas hon som den farliga men inga misstankar faller på pappan som är känd som en seriös affärsman under namnet Bodin.
Han är den som återfrisknar snabbast och Lisbeth ligger försvarslös i sin säng och hör hur han hasar utanför dörren i korridoren. Här har man lyckats skapa en riktigt kuslig stämning i sann Hitchcockanda.
Ett hemligt agentgäng försöker använda vilka metoder som helst för att få henne tystad. Mikael Blomkvist och hans Milleniumgäng försöker hitta en lösning för att rädda Lisbeth från att än en gång bli inskriven på mentalsjukhus eller i värsta fall mördad.
Jag tycker att den här bokserien var värd pengarna men jag jublar inte så högt. På en femgradig skala får den en stark trea. Det kunde ha blivit en fyra om det inte vore för Fusos teckningar. Dom är lite för grova för min smak, här är ett exempel:
Dom övre är tecknade av Mutti.
Egentligen tror jag att våra svenska serieskapare kunnat gjort ett ännu bättre jobb. Men det verkar inte som att någon av dem nappat på den idén.
Nu ser jag framemot när den franskbelgiska versionen kommer i agent X9.
Nu närmar det sig. Känner att tuschningen är det mest tidsödande arbetet.
Som ni märker har jag ändrat layouten och perspektiven jag hade först. dels upptäckte jag att mannen höll yxan i fel hand och det är inte bra. För flytet.
Men.... det tar sig. Nu är det bara en sida kvar.
Och det är ju bara en ruta.
Allt gott mina vänner.
