Marcus blogg

Får ändå påstå att sommaren varit relativt behaglig.

Fyra veckors semester, där den mesta tiden bedrivits på hemmaplan.

Äldsta barnet några veckor i Skåne, jag var med och både hämtade och lämnade honom. På ditresan hade jag tänkt passa på att se en del av SM-veckan, men det blev "bara" en tripp ut till Lockarp för att se SM-sprinten i rally. Några fotbollsmatcher jag jag hunnit se, i Norrköping, Nyköping och Råby.

 

På vägen för att hämta den store tog jag tåget ner, via Göteborg. Anledningen var att en av mina få stora nu levande musikaliska favoriter John Fogerty spelade på Liseberg. Hade hoppats få med mig någon likasinnad, men fick gå själv. I jätteträngseln. Hade jag inte varit där en timme i förväg som jag var så hade jag inte kommit fram. Nu hamnade jag ganska långt fram ändå. Gubben är 74 men röjer på ganska bra fortfarande. Kan nog ge konserten fyra av fem, hade gärna sett att han dragit några mer bitar från den egna solokarriären och några fler av Creedence stora hits som jag faktiskt saknade, på bekostnad av diverse hyllningar till andra Woodstockartister via covers.

 

Vädret? Varierande. Inga skogsbränder det här året, knappt eldningsförbud än. Svalare, mer dagar med regn.

 

Måendet? Bättre än innan semestern. Exakt vad det beror på vet jag inte, men det är en del som känns trevligare och behagligare, men återstår att se vad som händer när jag nu börjat jobba igen och kommer in i de "gamla" rutinerna igen och vad det i så fall för med sig. Efter de gigantiska förändringarna i våras väntar mer förändringar lokalt framöver... känns som om det aldrig tar slut.

 

Fotboll? Makes the world go round. IFK vidare i Europa League i går trots en rätt blek insats hemma. Jag har lirat boll en gång i veckan och trivs bra med det, ser fram emot att fortsätta med det, idrottsligt är det på en fotbollsplan om något jag hör hemma. Kan man dunka dit en och annan boll så höjer det ju det mesta också.

 

Så, ikke mer för den femöre.

Jag ville inte ha semester.

Inte fyra veckor i rad.

Men tvingades av ledningen.

Nivån på den?

 

Fortsätter att göra saker jag inte behärskar i yrket. Betyder det att jag kommer utvecklas genom att göra dem så småningom? Är det verkligen professionellt, det är frågan.

 

Fotbollsproffs blev jag inte, men i går sparkade jag på en boll igen. När jag gjorde senaste fotbollsträningen, för ganska exakt ett år sedan, satt jag i bilen en lång stund med ångest innan jag vågade gå ur bilen, byta om och köra. I går? Det var inte så att jag tog för mig och sprang rakt ut på gräset och högg en boll. Men det var ändå en mer angenäm känsla. Varför? Jag måste nog fundera på det.

Såväl när jag skrev in mig i innebandylaget som när jag tänkte nysatsa på fotbollen inför 2018 så slog det mig aldrig att... fan jag är gammal. I innebandyn var jag inte äldst, men jag hade varit det i fotbollen. När jag själv blev senior (15 år) och det var folk över 30 så funderade man mest vad det var för gubbjävlar och nu är man äldre än så själv och har inte ens rutin att luta sig tillbaka på. Jag har ju liksom aldrig spelat... eller vad ska man säga. Satsat som senior. Senast jag gjorde alla träningar och alla matcher en säsong var väl 2003. 2004 halvless, 2005 klubbyte mitt i, 2006 flytt, 2007 bara försäsong, samma sak 2011. 2016 30 procents träningsnärvaro och några inhopp. That´s it. Jag är långtifrån förbrukad, där jag känner att jag spelat för mycket, det är bara det att det är för sent. Jag har spelat seriematch med gubbar som varit så gamla som 63, men dessa har ändå spelat hela livet. Jag vill komma tillbaka till där det är roligt att spela, jag kan hänga i och träna och kanske rentav göra nytta och samtidigt ha roligt. Dock ruggigt osäker på om det går.

 

Nu - hemgång för i dag.

Den 6 maj 2000 inledde jag min dröm. 500 tecken till Norrköpings Tidningar om division 5-matchen mellan Finspångs AIK och Vånga IF slutade 2-2. Jag visste redan då som 17-åring vad jag ville göra i livet, men det tog lång tid att få ordning på studierna som skulle hjälpa mig på vägen, den långa vägen, mot fast anställning. På vägen, där jag även såg insidan av Expressen, Extra Östergötland och även levererade texter till TT, Corren, någon av Hallandstidningarna osv...

Den 1 juni 2009 fick jag min första "längre" anställning i form av ett fyra månader långt föräldravikariat i Norrbotten, ett av de 20-tal sommarjobb jag sökte den sommaren. De flesta tidningar svarade inte ens men jag fick bara positivt svar från två, men fyra månader i norr slog i mitt tycke fyra veckor i Halland.

Dessa fyra månader följdes av elva månader i Skellefteå. Efter en trevande start den där mörka vintern när jag bara längtade bort eller till och med tillbaka till Luleå så lossnade det och jag lämnade en stor del av mitt hjärta där. Tio år senare känner jag fortfarande att jag kommer hem när jag kommer till Skellefteå.

Därpå var jag 14 månader på Folkbladet i Norrköping. Flyttade motvilligt från Skellefteå, men att ersätta Nilsove Magnusson var roligt och även att få göra inhoppen på sporten i stan. Norrköping är en fantastisk idrottsstad. Samtidigt som jag insåg vartåt det barkade med Blaaat, att jag behövde nog ta mig bort för att få en fast anställning, något som varit mitt mål länge.

Chansen dök upp på Södermanlands Nyheter i Nyköping. Jag ska inte säga att det varit min bästa eller roligaste arbetsplats, men så pass många kontakter som jag ändå knutit med idrottsvärlden i trakten och att jag ändå trivts med det jag skrivit om, det ska inte förkastas.

Men när min fru fick jobb blev det besvärligt för mig att jobba så mycket kväll och helg som krävdes. Tre barn som inte går och lägger sig frivilligt direkt. Jag fick en tjänst där mycket handlade om sociala medier och hemsida, det funkade, plus att jag jobbade mest tidiga dagar. Detta trots att jag i 17 år varit bara sportjournalist och knappt känt på det andra.

I vintras fick jag erbjudandet att under sex veckor gå tillbaka till sporten. Innan det kände jag att det inte spelade någon roll vad jag jobbade med, men ack vad jag bedrog mig. Jag kan sport och jag vill jobba med sport.

Dock var det osäkra tider, vi köptes upp och elva journalister av 30 skulle få sluta sina anställningar. Vissa gjorde det till slut relativt frivilligt och räddade några av oss, jag låg halvskrynkligt till från början. Men jag blev kvar och skulle som alla kvarvarande få söka om de kvarvarande tjänsterna. Jag sökte tre olika tjänster, varav två med sportanknytning. Jag fick ingen av dessa. Fortfarande säger jag att det egentligen inte spelar någon roll vad jag jobbar med, om jag nu inte får jobba med sport. Men, att jag som extremt få inte fick något som helst gehör för mina önskemål. Det gör ont. Det smärtar hos någon som i livet tidigare blivit bortvald, utfryst och mobbad. Allt kom upp till ytan igen och där är jag nu. Med ont i magen av att gå till ett jobb jag varken mentalt eller kunskapsmässigt anser mig klara av. Absolut, kastas det snabba grejer åt mig så vet jag att jag gör bra texter. Men jag kommer aldrig bli en pappersvändare, grävare, paragrafkollare. Jag kan det för dåligt och kommer förmodligen aldrig lära mig det.

Mediabranschen är ju som den är och nu när alla tidningarna i länet ingår i samma koncern och dessutom ägs av moderbolaget i närmaste stora staden... det känns ganska hopplöst. Jag petades från en sportposition, där jag skulle göra överlägset mest nytta, till att vara på en position där jag bara känner att jag är en belastning. Det är fruktansvärt och det finns ingen väg ut ur det. Rycka upp familjen finns inte på kartan. Trots att jag kunde fått mitt drömjobb i Skellefteå och mer eller mindre erbjudits jobb som sportchef i en annan region.

Men nej, jag får vara kvar här och helt enkelt gilla läget.

Grisar ska inte ha roligt.

Ja, när var det egentligen fotbollen dog för mig?

Någonstans kommer jag alltid att se mig själv som en fotbollsspelare. Men det var väl rätt länge sen nu?

 

Fram till gymnasiet levde ändå drömmen. Då kunde jag leva på att jag var lika stor och stark och i regel lika snabb som alla andra. Jag tränade alltid lagets två pass i veckan och det hände att jag, efter mycket tjat från min far, var ute och sprang några kilometer. Jag orkade. 90 minuter var inga problem, i och för sig var jag oftast mittback men i alla fall.

På gymnasiet kom datorn och internet in i bilden, så jag blev allt mer stillasittande. Jag fick aldrig chansen. Jag lämnade SIK eftersom jag aldrig blev uttagen i B-laget. Gick till BIK, där jag aldrig fick chansen i A-laget. Vintern 98-99 låg jag ändå i och körde så mycket jag kunde, hade tränarens förtroende och gjorde mål i inomhusturneringen. Jag sågs av allt att döma som en startspelare i A-laget. Men så kom en fotskada, jag spelade ändå och det gick åt helvete. Minns den där grusmatchen borta mot Grytgöl. Vi var totalt utspelade, jag hade vrålont i min fot, men sa inget. "Jobba Marcus!" vrålade Gurra Flint. Det tog tio sekunder. Sedan svarade jag, så det hördes ut till bänken, "Håll käften!". Då hade jag ändå dragit några ruscher. Det där tänkte jag inte tåla. Det var aldrig någon som pratade med mig om matchen eller vad som hänt. Tränaren? Han pratade aldrig med mig igen och tog aldrig ut mig till en enda match den säsongen, men mina jämnåriga och i vissa fall klart sämre lagkamrater fick spela. Kändes som ett skämt och gör fortfarande. I mitt pojklag i SIK hade jag ändå varit "stjärna" och lagkapten, untouchable mittback. Plötsligt var det ingen som såg mig och trots att jag tränade mest av alla, hade näst bäst kondis på försäsongen i hela truppen och var näst bäst i tekniska moment fick jag aldrig visa det. Men jag gnällde inte, frågade inte.

1999 och 2000 spelade jag kvar i BIK, men glöden fanns inte. Tränade två gånger i veckan, spelade i B-laget. Inför 2001 bytte jag till FBK för att få nån glöd. Erik spelade ju där, vore kul att spela med en kompis även om det är ett bättre lag. Hängde i, fick nageltrång, allt sket sig igen. Erik flyttade och mina ambitioner sjönk allt mer. Springa spåret vid Grosvad? Jag såg alla lagkamrater bli mindre och mindre prickar långt framför mig innan de försvann. Långt bak fanns jag, utan kvalitet eller ork. Tränade knappt ett pass efter maj 2002 men fick ändå chansen då inte ens division 4-klubben hade fler spelare. 

2003 gick jag tillbaka till BIK. Mitt tempo var skyhögt över alla andras, men orken saknades. Första träningsmatchen, hade ont i ryggen, spelade ändå, det gick så klart åt helvete. Hängde i skapligt det året, till 2004. Jag försökte hålla mig i mitt hörn då så många i truppen var idioter. Utsattes för ganska grova verbala saker, ingen reagerade. Det var sådana tider då. Fanns ingen glädje i att göra det jag tyckte var allra roligast. De ville inför 2005 ha mig som lagledare eller sekreterare i styrelsen (min gamla tränare var numera ordförande...). Varför skulle jag vara det när ingen respekterade mig ändå?

Bytte inför 2005 till IIF. Här spelade ju min kompis Henka. Fast... nä han slutade, skulle vara toffel eller alkis på heltid. Truppen var dålig men det var skapligt kul. Det höll fram till sommaren innan laget drog sig ur seriespel. Vi som ville fick gå över till GIK. Hoppades få spela någon match i A-laget. Min första match för B-laget, som mittback, det var så roligt. Kändes som sex förlorade år. Men så hamnade jag på andra positioner matcherna efter. Och efter en match som välrundad och ifrånsprungen högerback var allt slut. Jag var less på att inte orka mer och inte klara mer. Inte ett träningspass innan maj. Det blev ett pass då plus två eller tre B-lagsmatcher, där jag faktiskt var nära att göra mål.

Sedan flyttade jag till Småland och började plugga mitt i säsongen. 2007 började lyckosamt med några bra träningar och någon bra B-lagsmatch innan ork och psyke slog till igen och jag inte spelade mer än en seriematch till för FIK. Inte en enda match 2008 mer än i korpen, där jag fick beröm för mitt backspel.

Jag flyttade hem, skrev på för IIF. Blev en försäsong, inomhuscup där jag plötsligt inte fick spela utan bara sitta på bänken så jag ledsnade. Flyttade till Norrland. Inför 2010, då jag ändå gymmat och kört en del futsal, hamnade jag i ett vinnande lag där jag fortfarande har vänner. insåg jag hur kass jag var och hur kasst tränad jag var. Psyket, orken, "baksida lår" kunde jag skylla på ett tag.

Det är som om nyhetens behag stärker mig, i början går det för det mesta jättebra, men så går allt emot och jag ledsnar. För lätt?

2011 hade jag tänkt köra med FFK, men blev sjuk och sen var allt förstört. Inte en match 2012, 2013, 2014, 2015. Plötsligt comeback med IKT säsongen 2016, men jag tror jag var en parodi på mig själv i de flesta avseenden. 2017 lades laget ner, skrev med stort intresse på för SIF 2018, men det blev en träning...

2019? Önskar, hoppas, drömmer. Men finns inga lag i närheten och nog inget lag som skulle vara dåligt nog för att ta emot mig. Inser att åren sprungit ifrån mig medan jag själv inte sprungit alls.

"Hade du inte varit så förbannat lat hade du kanske blivit en riktig fotbollsspelare". Det är bara tio år sedan min far sa de orden. Hur många gånger jag sprungit mer än fem kilometer på en och samma dag sedan dess? Typ en.

Nä, bara att avgå, från allt.

 

Jag daterar detta inlägg till den 27 februari, då det var 20 år sedan den fatala minibussolyckan i Värmland. På den bussen fanns spelare vi skulle mött i träningsmatch mot Klockaretorpet. Matchen blev så klart inställd, men jag återkommer ofta till datumet, då jag hade fått spela den och varit i mitt livs form och dessutom haft tränarens förtroende.

Då, kanske.

När jag gick till bilen vid 15-tiden på nyårsafton fanns ett lager snö kvar i trädgården. När jag kom hem halv två på natten fanns knappt en fläck snö kvar i trädgården. Det blåste ganska friskt i natt och i dag lyser solen från blå himmel.

Det blev en vit jul i alla fall, på flera sätt. Jobbat åtta kvällar i rad och vissa säger skämtsamt att det är skönt att jag får komma dit och vila upp mig ibland. Men jag vetefan om det är sant, med mitt psyke. Har aldrig varit med om ett ställe där det snackas så jävla mycket skit. Dessutom nu när företaget åter köpts upp är det ingen som vet vad som kommer hända. Hur många kommer sparkas osv. Vad ska jag jobba med? Vad vill jag jobba med? Hur mår jag? Vad vill jag? 

Många frågor. Inga svar. 

Vägde in nyårsafton på 81,2. Normal vikt för första gången under detta äktenskap och förhållande. Alltid något bra för även den mentala hälsan. 

Efter en måttligt bejublad resa till USA 2012 har jag aldrig vägt under 80 kilo. Redan då tyckte jag att jag, 182 centimeter kort, var tjock. Har alltid, nästan, ätit mer än jag borde. Runt 2006-2009 vägde jag nog typ 77 kilo i snitt.

Samboskap, att regelbundet börja äta kött igen, att inte kunna gå eller cykla till jobbet, att bli äldre, att inte ha någon social träning att hänga upp sig på...

...till att i år säga upp ett ganska välanvänt gymkort, att betala 2500 kronor för fotboll och innebandy som man inte kunnat utnyttja på grund av sviktande hälsa och den sociala situationen och därmed lägga på sig allt mer kilon.

I slutet av oktober ställde jag mig på vågen. Jag har ändå gjort det genom åren ganska frekvent. Jag såg siffrorna snurra runt 95. Jag hoppade av vågen innan det snurrat klart. Så mentalt stark är jag...

Och 5 november började jag med proteinpulver. Fusk? Kanske. Men då slutade jag även äta. Svält? Tja, kan man inte äta normalt kanske man inte ska äta alls. Det är också under den här perioden det bakas, äts godis, dricks glögg, äts pepparkakor och julbord och företaget har firat 125 år. Så, jag har tryckt i mig några få enstaka matbitar vid typ två tillfällen.

En vecka stod jag still. Det var ganska knäckande med tanke på att jag veckorna innan hade gått ner ett och ett halvt kilo per vecka. Men det var bara just den veckan. Måndagen därpå var minusresultatet 2,3 kilo på sju dagar.

Från drygt 95-ish till 85,0.

Hur mår jag? Tja... sugen på typ allt och det finns frestelser överallt. Ser jag en kanelbulle är min första tanke att stoppa den i munnen. Men jag känner mig lättare. Inte lika proppmätt. Lite karatesparkar för sakens skull när jag kan.

Vad är målet? Var ska jag sluta? Jag vet inte. Kanske får se vad som är möjligt. Både ur vikthänseende och när jag får ett psykbryt och bara måste börja äta. Jag har i perioder under året druckit proteinpulver och ändå ätit hyggligt frekvent. Det gav inte ett skit. Nu äter jag bara ägg till frukost och dricker kaffe.

Jag kommer äta på julafton. I övrigt mer oklart. Mest bara skönt att inte vara på jobbet nu utan vabba hela veckan, nu när det mailas om luciafika och att den årliga godiskorgen från TT anlänt.

 

Så, det var den shejken, dock inte arabisk. Så får vi se hur många hundra fler det blir.

Skål.

There was a man, a lonely man
Who lost his love through his indifference
A heart that cared, that went unshared
Until it died within his silence

And solitaire is the only game in town
And every road that takes him, takes him down
While life goes on around him everywhere
He's playing solitaire

And keeping to himself, begins to deal
And still the king of hearts is well concealed
Another losing game comes to an end
And he deals them out again

A little hope goes up in smoke
Just how it goes, goes without saying
There was a man, a lonely man
Who would command, the hand he's playing

And solitaire's the only game in town
And every road that takes him, takes him down
While life goes on around him everywhere
He's playing solitaire

And keeping to himself, begins to deal
And still the king of hearts is well concealed
Another losing game comes to an end
And he deals them out again

And solitaire's the only game in town
And every road that takes him, takes him down
While life goes on around him everywhere
He's playing solitaire

Vilket skämt.

Inte minst i form av hälsa och mående.

Varit en del flängande i sommar.

Fotbolls-VM var väl ändå rätt okej.

SM-veckan i Helsingborg, smygjobbade lite. John gick bra i pingisen och det blev några guld till Nyköpingsfolk. Ändå alltid sorg i hjärtat när Skåne besöks. Mellie... i en bättre värld nu.

Tv-kommentering av fotboll i Skellefteå, kändes bra. Lite pilsner rann ner och jag slås återigen av hur bra jag alltid trivs i Skellefteå och vilka fantastiska människor där finns.

Nu i Sundsvall. Mer smygjobb på semester. Bra för själen. Mindre bra att IFK Norrköping trots dominans bara fick 1-1 här. Bott hos och umgåtts med Erik. Kanske hinner träffa lilla Stella också. :) Får väl säga att jag fått en annan inställning till små barn när man själv haft egna.

Har några långa inlägg på g. Men det här får räcka för den här gången.

 

Jag blev nästan gråtfärdig av vinjetten på tv förut. För första gången på tolv år ska Sverige i dag spela en match i fotbolls-VM.

Vad tror vi om detta? Ja går Sverige vidare är det en enorm bragd. Särskilt med Mexikos seger mot Tyskland i går i färskt minne. Tar Sverige fyra poäng i gruppen är det bra. Men inte säkert det räcker. Och då måste Sydkorea besegras i dag. Den saken är långtifrån självklar.

Den store Zlatan är, trots att det är två år sedan han slutade i landslaget, ändå ett samtalsämne. Min bestämda åsikt är att landslaget har blivit ett bättre lag utan Z. Han må vara en av de största vi haft, men ett svenskt landslagskollektiv är bättre utan. Man kan inte bygga lag kring en spelare hur bra han än är. Inte med den svenska mentaliteten.

Det har varit en del konstig resultat hittills. Om den saken håller i sig - då kan Sverige vara ett av lagen som gör bra resultat. Ingen räknar med laget som inte kan göra mål.

Jo, jag tippade Tyskland som mästare och Messi som skyttekung. Efter första rundan ser jag ut att få fel... 

Jag spelade också VM i helgen. Med Marocko. I Västerljung. 0-2, 0-2, 1-5. Inga konstigheter där inte. Fortfarande inte kört med Stigtomta. Men det närmar sig. Tror och hoppas jag...?

Men nu kör vi. 

Tänk, jag kommer aldrig glömma 5 maj 2008. Tyvärr.

...frustrerad.

Av?

Vet inte.

Vad som är värst.

Om det nu är något?

Det här kommer bli långt. Det kommer bli känsligt, handla om tonårig olycka och suicidala tankegångar. Klicka bort eller gå vidare neråt, men nu är du varnad i alla fall.

 

 

 

 

-------------------------------------------------------------

 

 

 

Det har gått exakt 20 år sedan i dag.

Jag gick i nian. Det var påskhelg. Det här är egentligen en del av mitt liv jag förträngt.

Tro det eller ej, men fram till mellersta tonåren höll jag på Djurgårdens IF i hockey. Det hatade min pappa. Inte så lite heller. Jag har något svagt minne av att min mamma hade tänkt köpa en DIF-keps eller liknande till någon födelsedag. "Tar du den på dig så kommer jag aldrig skjutsa dig till någon fotbollsträning eller -match igen", sa min far. Nä, då betydde fotbollen mer för mig än hockeysupporterskap.

Djurgården var ändå ett skapligt lag på den här tiden. Värsta antagonisten var vid den här tiden inte AIK utan vidriga äckliga Färjestads BK. Gulle-laget, som hade det gemensamt att de flesta av skolans dryga höll just på FBK. Det gick inte att vara nära dessa as efter en FBK-seger mot DIF.

 

Jag hade det inte lätt i skolan. Jag var stämplad som en plugghäst eftersom jag var allmänbildad. Men mina betyg hade fram till hösten i nian varit skit. Jag hade till och med underkänt i något ämne, NO, men till julen såg det allmänt bättre ut. I alla fall vad gäller betyg. Mentalt? Knäskadan efter att jag vurpat med moppe (jag har fortfarande märke på knäet efter olyckan) gjorde att jag inte kunde springa på flera månader, fick stå i mål i mitt fotbollslag. Kärleken? Tja den hade ju inte varit att räkna med förrän nu, när en tjej som förvisso gick i sjuan hade visat ganska starkt intresse för mig. Att en till råga på allt snygg tjej hade bjudit ut mig till Folkandisco, det fanns inte på kartan. Jag kunde inte hantera det. Och jag klantade bort det. Hon bjöd ut en av mina så kallade kompisar i stället. Det här har varit återkommande - jag letar kärlek eller försöker vinna folks intresse och tycke. När jag sedan blir föremål för beundran, då låser det sig. Tycker jag inte är värd allt det goda och så vidare. Hade man två år tidigare rankats som klassens 16:e snyggaste kille av 16 möjliga (finnar, underbett och Elvisfrilla var säkert inte till min fördel) så sätter det sina spår än i dag. Nästan hela sjuan hade jag gått runt och varit rädd för att få stryk, Grosvad var en jävla skitskola då. Tjejer som skrattade högt bara de såg mig, ja listan kan egentligen göras lång. Även fyra år efter avslutat högstadium fick jag kalla kårar av att gå in där.

 

Det var påsk. Det var dags för SM-final. Djurgården hade 2-1 i matcher - mot Färjestad så klart. Långfredag och FBK vann enkelt hemma.

Påskdagen. Femte och avgörande i Globen. Matchen går till förlängning. Djurgården känns hetare. Men så. Spelvändning. Greger Artursson kommer innanför offensiva blå och dundrar in en tunnel på Tommy Söderström. Den lille målvaktens kanske svagaste punkt. Jag sjönk genom golvet på knä, skrikande i tårar. Bakom stod min far och hånade mig och Djurgården.

Jag måste ut. Tog på mig skorna och drog. Mitt femtielfte nageltrång hade börjat läka undan. Nu smärtade själen. Jag kom ner på gruset, hörde från balkongen "nu kastar djurgårdsjävlarna sten efter Artursson, gamle Hästenbacken". Jag hörde inte, jag gick.

En tanke hade redan jagat mig, under vårens samtal med kurator och lärare. Hur avslutar jag enklast mitt liv?

Jag tog vägen bort mot den gamla järnvägsbron. Här hade jag ofta stått, på eller under, och filosoferat. Jag stannade. Tittade ner i vattnet. Djupt? Mycket stenar? Jag vet inte hur länge jag stod, eller vad jag tänkte. Skulle jag? Jag tvekade. Hörde folk komma gående runt kröken, så jag gick hemåt igen. Dem jag mötte var en tjej jag gått i samma klass med lekis till fyran och umgåtts ganska mycket med som barn, och hennes mamma. När vi passerat varandra hörde jag mamman fråga min gamla tjejkompis något och tjejen svarade "Ja, Färjestad vann ju, haha!".

Kom hem. Fick veta att Simon hade ringt. Min kanske bäste kompis vid den tiden. Vad han höll på? Färjestad... Pallade jag ens ringa? Han svarade. Och efter några sekunders tystnad gjorde jag klart för honom att jag skulle lägga på om han nämnde något om SM-finalen. Han skulle dock främst meddela att han var sjuk och skulle missa morgondagens fotbollsmatch.

 

Dagen därpå. Träningsmatch. Var det mot Tjällmo, eller Godegård? Som mittback fick jag emellanåt trots allt chansen att gå på offensiva upptåg denna match. Högeranfall, inlägg kom, Steffe vrålmissade bollen men där bakom kom jag och mötte med ett tillslag. Mål. 4-1. Avgjort, en bit in i andra halvlek. Sedan rann det iväg till typ 10-1. Dagen efter allt kunde ha tagit slut.

 

Vart tog vägen vägen i mitt liv efter det hår? Tja... Skadorna sabbade mycket för mig. Ännu ett nageltrång var i antågande. Till sommaren skrev jag på för BIK - en ruskig tabbe, men jag var så redo för seniorlagsfotboll. Trodde jag själv, men fick spela yttermittfältare...

I takt med frustrationen för fotbollen steg så steg även mina timmar vid datorn. Kanske kom jag närmare någon slags socialt liv som inte handlade om sport.

Slutade nian med okej betyg, några MVG blev det. Men precis som i sjuan och åttan blev jag utan stipendium. Däremot en av mina så kallade kompisar fick det i nian. Undrar vilken planet våra klassföreståndare levde på...

Kärleken? Det skulle dröja ytterligare mer än två och ett halvt år innan jag fick känna på kärlek och kyssar.

Hade jag den där söndagskvällen vetat att mörkret skulle fortsätta och på vissa punkter bli så pass mycket värre undrar jag vad jag hade gjort.

Ibland är det kanske bättre att inte veta.

Distanserad från sportjournalistiken ska det sägas att jag inte har 100 koll på årets allsvenska som börjar denna helg. IFK Norrköping, mitt favoritlag, har gjort ett gäng minst sagt intressanta förstärkningar. Nu är det upp till Jens Gustavsson att få ihop det här. För mycket nytt på en gång är ju sällan bra så att det ger effekt på en gång.

Men ett tips måste man ju få till.

1 Malmö

2 AIK

3 Djurgården

4 Östersund

5 Härliga IFK klubben med go.

6 Elfsborg

7 Häcken

8 Göteborg

9 Hammarby

10 Örebro

11 Dalkurd

12 Sirius

13 Kalmar

14 Brommapojkarna

15 Trelleborg

16 Sundsvall

Jag har så bra koll att jag inte kom på alla lag i allsvenskan. Glömde Kalmar och Sirius, fick fan tjuvkolla. Men med lite tur hänger de lagen kvar i allsvenskan. Det tror jag inte Sundsvall gör, och av nykomlingarna känns Trelleborg klenast. Dalkurd känns mest spännande, men får de ihop det och vilket stöd får de? Östersund... Har de gått för bra? Malmö ska ingen kunna hota. AIK har värvat grymt men vad betyder det att Nisse fick sluta?

Det får duga.

Mot stan, IFK mot BP i dag. Måste ju bli seger.

Härrå.

Dags för nästa sportjobb.

Detta efter att ha varit ifrån tjänstgöring i tio dagar. Sjuka barn, sen låg jag själv däckad en dag plus ytterligare nån dag utan matlust, men nu känner man sig nästan som solen igen, het alltså.

Inne på redaktionen en sväng innan avfärd till Nykvarn där det vankas innebandy, denna match kan ni följa här.

Det är en lång vinter vi har. Kalla nätter, knappt plus på dagarna, snön segar sig kvar.

Hmm nä det får räcka för nu.

Hej.

 

Efter detta års tre första månader vill jag nästan hoppa framför tåget. Detta beroende på den fysiska hälsan. Snarare än den psykiska.

Hade så fruktansvärt mycket sett fram emot att få sparka boll med ett lag och vara med från början. Vad händer? Sjuk, följt av en fruktansvärd och långdragen hosta. Har inte utfört en fysisk aktivitet, minus promenad, sedan mitten av januari. Hade trots allt trott att allt skulle ordna sig och lagt handpenning inför träningsläger i Jönköping. I helgen fick jag tacka nej till det. Hela säsongen är redan förstörd och jag kommer kanske aldrig mer beträda en fotbollsplan. Jag är för gammal, orkeslös och som om det inte räckte en kass fotbollsspelare. Ändå är det något med lagbollspel som gör att man vill vara med. Samhörighet och tillhörighet? Tror det.

Men nu blir det som vanligt, eller sämre.

Tv-sändningen från i söndags? Ingen jättehit. Men bättre än min aktiva fotbollskarriär.

Hej

Det hade jag i natt.

 

Jag drömde att jag vaknade upp från att ha legat i koma i 17 år. När jag vaknade kände jag självklart inte igen mig. Frågade: "Var är jag?" och fick svaret Västerås. "Va, där har jag bara varit på dejt en gång", utbrast jag då, fast jag ju i vaket tillstånd inser hur många gånger jag varit på fotboll där. Och åkt igenom åtminstone på väg till Norrland.

 

Den första person jag frågade efter var min far. Båda mina föräldrar var tydligen vid liv, men jag satt vid köksbordet hos Melinda och Johan. Konstaterade att de hade morgontidning. Blev glad över att ryktet om papperstidningens död var betydligt överdrivet.

 

Men SN fanns inte mer. Fast tidningen i Nyköping var inte E-K, utan UNT...

 

Jaha, åter till verkligheten där jag faktiskt ska få göra ett drömjobb i dag fast jag inte längre är sportjournalist. Minns från mitt livs första fylla att jag skrek "kom ihåg den här kvällen om 30 år när jag sitter på Wembley och kommenterar fotboll".

 

Nå nu är det inte Wembley utan Rosvalla och det är träningsmatch mellan Nyköpings BIS och Assyriska FF. Blåsvalla. Lova att ni kollar in matchen, eller åtminstone klickar på länken en stund, så att min chef inser vad vi ska satsa på framöver ;)

 

Vissa drömmar är bra.

 

Länk till matchen!

Karibien i Danmark.

Ryggont.

Arsenal sladdar. En månad efter 5-1-besöket.

Missade snökaoset men det har varit kallt länge nu.

Hosta - det var den fotbollssäsongen. Och karriären?

Ålderskris? Livskris? Att sättas på extrema prov.

Spis- och skorstenshelvete.

OS slut, gick bra för Sverige. Men desto bättre för Norge tyvärr.

Konstnärligt handikappad, kan jag få utlopp som narcissist?

Det slog termometern i audin över till när jag vek av vänster mot Ålberga i natt. Notering för mig själv.

Denna dag då Calle Halfvarsson sket i att köra sista metrarna i sprintstafetten, men där Kalla och Nilsson åtminstone tog silver. Men Sverige åkte ut mot Tyskland i hockeyn. Inget fiasko a la Vitryssland, så pass mycket jämnare är världshockeyn när inte NHL-proffsen är med.

Ny kamin på plats, köket i inledningen av rivningsfas, podd spelas in, kvällsvecka på sajten, Lucas är i Skåne, ersatt av Moa och Camilla.

Nähä piss och godnatt.