Kennel Krokanden

Hej på er! Jag borde skrivit det här för länge sedan. Jag har inte tiden att skriva blogg. Det tar för mycket tid helt enkelt även om jag saknar det jättemycket! Jag har valt att istället öppna min fb till offentligt på sånt som ändå skulle visats el skrivits om i bloggen. Jag tar inte emot vänförfrågan eftersom jag vill ha min privata del för mina vänner som känner mig och då inte bara ytligt. Har ni inte fb så gör jag inlägg på instagram men där blir det ju inte samma sak med mer texT till bilder eller bara ren text. johannabondenordin heter jag på

instagram. Otroligt finurligt namn eller hur 😉? 

Ha en fin dag! Kram Johanna 

Förra inlägget blev bara massa babbel. Nu blir det bilder med tillhörande text. Inte i kronologisk ordning. Jag har ju valt bilder från en hel vinter.

Fjällbäckens Sarv

 

Hej en lammkorv tack!

Grynet och Leo på väg ut i ladan för hopp och lek.

Sånt här gör mig lycklig! Nöjda harmoniska ponnysar som vilar ihop.

Fota kaniner är inte det lättaste. Nyfiken i en strut!

Det är nått speciellt med kaniner!

 

En morgon möttes jag av 16 små ponnyer på fest! Någon har lärt sig att öppna dörrar. Så numera har innerdörren mellan ladan och stallet fått hasp.

Vårens fårklippning har varit.

Alfred fick torka bort svetten innan hans skulle klippas.

 

Mitt älskade Knyttebarn! Jag kommer alltid vara hennes mamma.

Så kom dagen när det var dags att släppa taget om honom och låta honom vandra vidare. Han fick kattsnuva som satte sig i luftrören och lungorna. Tänderna var lösa och fulla av tandsten, en allergi i botten och hjärtfel. Jag är glad att han fick sina sista två och halvt år i trygghet och lugn, överöst av kärlek. Vem han egentligen var och var han kom ifån var en hemlighethan tog med sig. Det ligger ett åkeri längre ner på gatan så han kan komma var som helst ifrån. Av veterinärutlåtande hade han gått på luffen länge men någon gång i livet hade han varit någons katt. Han visste exakt vad soffa var och hovslagarens schäfer älskade han från första stund och la sig alltid som en boll intill schäfern. Sov gott lilla Rufus!

 

Valiant med fans

Glad Anki som fick flytta in från vinterkylan.

 

Så här sov vi första veckan, jag och angorakillingarna Storebror och Lillebror.

 

Så bedårande söta!

 

Lånar hundbädden.

 

De blev lite väl mycket huliganer varefter de växte så de fick flytta in i djurrummet.

 

Anki han tyckte hundarna var hans flock och sov så nära de han kunde. Renoveringen var igång och det ni nu tror är ankskit på golvet är vit färg. Ja ni ser ju hur hundbädden ser ut...Köket och hallen målades vit, golvet skulle bytas och bröstpanel på väggarna, matbordet rivas ut (det var en stor skiva på köksskåp med barstolar till)  samt kakel skulle läggas innanför ytterdörren och vid murstocken. Samtidigt som både ankan, getterna och grisarna bodde inne med oss andra. 

Det gäller att kunna stänga av. Sluta bry sig om den röra som uppstår. Mitt i allt frös en vattenledning i stallet, därav de stora dunkarna som fick fyllas på i duschen.

 

Mitt vardagsrum blev sovrum och lager. Sovrummet fick bli hundrum för löptikarna och Merlin bodde i hallen. Kallas flexibelt tänkande   

Men djuren var glada!

Alla samsas och nu ser ni det nya golvet i köket. Lättsträdat och ljust.

Strebror och LIllebror bor inne än. Våren och värmen vill ju tydligen vänta i år. Vill inte flytta ut dem förrän det är varmare.

 

Renoveringen pågår

Efter golvbytet.

 

Får är så kärleksfulla!

Aurora och jag har lunchpaus.

Piff eller om det är Puff? Jo då nästan alla får har namn.

 

En kväll i goda vänners lag! Man får ju välja sina vänner och umgås med lika stora djurtokar som man själv. Folk får säga vad de vill men sanna djurvänner sätter sig ner hos djuren och gosar. De som går till stolen direkt kan sen påstå hur mycket de vill att de gillar djur. JAg kommer aldrig tro dem!

Storebror med snurröronen

 

Bröderna Bus

 

Svante

 

Torsten hjälper till med disken  

 

Flingan försökte kamouflera sig under halmbalen när jag halmade.

På maskeradfest. Första gången i livet jag var prinsessa! Men plötsligt händer det!

Grynet och Leo har fått flytta ut för säsongen! Vet inte om de blev så glada. Sällskapssjuka kossor.

Jag slängde ut min dubbelsäng och köpte våningssäng. En till hundarna och en till mig. Nu slipper jag grus, hår, grusdamm och löptiksfläckar. Har vattentätt madrasskydd och det här var en perfekt lösning för mig som vill sova nära hundarna.

I fredags var vi på Alcazar. En liten förfest hemma hos mig. Anne-Lie Anita och Julia.

Superstars!

Taget någongång på natten.

Natten till fredag kom årets första lamm. En dramatisk lamning där första lammet kom med sätesbjudning och pluggade igen. Fick efter lirkande ut lammet som visade sig vara missbildat men vid liv fast medvetslös. DEn dog strax efter födseln. Jag var beredd på att behöva avliva tackan om inte lammet kommit ut. När de ligger framme i vulvan är det omöjligt att trycka tillbaka dem och alldrahelst vid köbildning. Sammanlagt var det tre lamm. Det fanns bara två alternativ: få ut lammet eller skjuta tackan. Nu gick det bra och Carola var som tur med så hon kunde hålla tackan lite meda´n jag kände och fixade och trilskades med lammet. Tur de glömmer fort när de ser sina lamm. 46:an är en utomordentlig mor som pysslar och pratar med sina små söner.  

 

Julia och jag lekte med appar på mobilen. Vi skrattade så jag fick astma och Julia huvudvärk och blev yr.

 

Asså JUlia är så ful och jag ser ut som en kille!

Vi försökte vara lite seriösa mellan varven och tränade fölen. Här är Gullvi, född på Lojsta.

Russingubben efter Duktig.

Norrgårdens Isolde.

Lite kel och kärlek måste hinnas med. Isolde älskar att kramas!

 

Om jag jobbar ihjäl mig? Nej knappast. Köpte en blodtrycksmätare på kul. I min familj har vi delvis högt blodtryck och folk frågar ju ibland om jag håller på att jobba ihjäl mig. Det här är svaret!

 

Ha en fortsatt trevlig vår!

Vi hörs!      

     

                  

                                        

Nu var det banne mig länge sedan sist. Har inte haft varken tid, ork eller ens lust att skriva blogg. Funderade faktiskt på att ta ett avskedsinlägg för några veckor sedan men jag testar ett tag till. Det som får mig att vilja sluta är att det finns personer som jag inte vill ska läsa. Såna som inte kan låta bli att kontakta mig om och om igen. Men eftersom jag är en fighter så blir jag förbannad och tänker att de personerna ska inte hindra mig och er läsare som faktiskt är helt normala trevliga personer som respekterar både ett nej och privatliv. Nu kan man ju ”enkelt” blockera ip-adresser men det hjälps inte i somliga fall då somliga har tillgång till för många datorer och jag antar att det är en tjänst att betala för så man kan spåra adresser. Så intresserad av det är jag inte. Då slutar jag hellre skriva och fortsätter på mitt eget sätt. Det här blev ju väldigt klurigt skrivet känner jag nu.

Det har såklart hänt massor sedan sist! Vintern börjar gå mot vår även om det snöar just idag och vintern vill hänga med. När jag tänker tillbaka på vintermånaderna så känns de som ett grått töcken på nått sätt. Skitjobbiga. Jag fick ju diagnos muskelsjukdom av nått slag jag inte tänker gå in mer på, i höstas. Jo tack. Muskelinflammation kom lika hastigt som ett mail och satte sig kring svanskotan. Jag kunde inte sitta och röra mig var bättre men ont. Nu är jag en jävligt envis person, det ska man komma ihåg. Smärta är just bara vad det heter, smärta. Så jag kämpade på med min muskelinflammation. Räknade ut att jag hanterar 900-1000 kg/dag i stallet/lagårn. Hö och vatten. Då var inte mockning inräknad. Vattnet får jag dra i 25 liters dunkar. Sätter koppel på vattendunken och drar den efter mig. Eller de. Drar nästan uteslutande två samtidigt. Den jävligaste dagen på året, en svinkall januaridag med -28 C dagtid så small det. Ett hel---- ryggskott när jag stod och hällde upp en vattendunk. Eftersom jag var ensam var det ju bara fortsätta. Djuren var inte klara med mat och vatten. Kröp runt på alla fyra och gav mat. Men det funkade det med. Djuren undrade säkert men de är så pass kloka att de förstår. Ryggskottet satt i ungefär två veckor. Muskelinflammationen jag fick i röven för att tala klarspråk sitter kvar än. Kan inte sitta normalt på en stol och har ischias från rumpan ner till benet. Nu värker det inte längre som från början. Då var ena rumphalvan stenhård och hade isande stötar. Nu är det bara sockerdricka i foten så fort jag står still. Nu kan ju inte jag lägga mig ner och tycka synd om mig själv. Smärtan måste uthärdas och faktum är att smärta bli bättre om man mästrar den. Sa till en kompis vid ett tillfälle: ”Äh smärta har ingen dött av” men hon skrattade och sa joooo. Men jag hävdar fortfarande att det bara är smärta.

Förutom smärta så har jag haft sedvanligt problem med vattnet. En ledning frös sönder i stallet. Fyra gånger hade jag elfel och utan el med allt det innebär. Det var den kallaste perioden så på nolltid frös alla djurens elbaljor, det var becksvart i stallet, elkablarna i vattenrören funkade inte och så vidare. Självklart var det då när jag hade som ondast och var som mest orörlig. Ska det jävlas ska det göras ordentligt! Blev grym på att söka elfel på egen hand. Gården är enorm. Att ringa ut random elektriker fungerar inte. Bara de två som hjälpt mig med elen kan och vet hur det fungerar här. Finns liksom ingen riktig logik och det hänger massor av kablar här och där som är avklippta till gamla elskåp och elektronik från den tiden det var mjölkgård här. Faktiskt Gästriklands största på 80-talet så då kanske ni förstår att det är stort här. Allt det sköter jag på egen hand. Det är tur att jag är lite störd ;) Sista elfelet blev lite väl svårt att lösa på egen hand. Det hade brunnit av en stor säkring i elskåpet till hela gården, det skåpet som bara elektriker får öppna. En fredagkväll i vinterkylan. Varför inte en onsdag kl 11? Det är som när djuren blir sjuka. Alltid en lördagkväll, helst storhelg. Tack och lov kom Bengan, min elektriker ändå! Såna människor är värda en stjärna i himlen!

Jo den kallaste dagen på året då föddes två angoragetkillningar också. Savannahs mamma tyckte det var en bra dag att klämma ur sig på. Kom ut i stallet och hittade två blöta iskalla killingar som mamma inte ville ha. Tryckte in dem innanför overallen och bar in dem. Sen dess har de bott inne. Angoragetter har ingen underull som får så det var för kallt i stallet. Eftersom mamma inte ville ha dem var det ändå ingen mening för mig att kuta ut i tid och otid och mata dem under värmelampa. Storebror och Lillebror heter de. Världens charmtroll!

Ankan Anki han frös sig blå och jag tyckte han var ensam där ute i kylan så han fick flytta in han med. Så sammanlagt bodde här fem hundar, två grisar, två killingar, en anka och fem katter. Finns det hjärterum så finns det stjärterum heter det ju. Mitt i allt drog jag igång en renovering. Golvet i köket och hallen skulle bli nytt och väggarna kläs med bröstpanel och målas vita. Det enorma köksbordet byggt av en skiva på två köksskåp revs ut. Det tog både för mycket plats men framför allt hatade jag barstolarna. Det går inte sitta på barstolar i längden! Det är döden för kroppen och köket är husets hjärta, här sitter jag jämt. Så med alla djur inomhus pågick så även renovering. Anki kommer inom kort få tre damer så snart är han inte ensam längre. Men hundarna är en del utav hans flock, de går ju i trädgården ihop. Han trivdes som fisken inne. Hittade tre kompisar! En i spegeln, en ugnsluckan och en i glasdörrarna till köksskåpet.

Ja så drog ju tikarna igång med februarilöpet också. Mitt i renoveringen och alla djuren. Jag var optimist, erkänner det. Tänkte att det får gå med en hane och tikarna och första löpet då är han så liiiten att han förstår nog inte. Jodåsåatt. Helskotta heller! Han har ylat, skällt och juckat så fort han fått chansen. Började i samband med löpen att lyfta på benet men var inte riktigt rumsren så han började i stressen lyfta lite här och lyfta lite där här inne. Superomysigt! Hundarna har av naturliga skäl varit delade på och det fanns stunder jag önskade samtliga dit pepparn växer. Somliga tycks ha svårt att lära av gamla misstag. Jag till exempel. Men nu är de här februarilöpen ett minne blott och Merlin slutat att skvätta kiss och annat kladd och blev på kuppen en stor rumsren kille.

Mars, det är vårmånad nu!! Hopp om livet igen! Här i veckan sålde jag samtliga vuxna angoragetter. Tog mitt förnuft till fånga. Jag måste minska lite. Inte en sån här jävla vinter till! De är skitsöta och släppa Savannah var svårt. Men det gick fort och samma dag var fårklipparn här och 31 får skulle klippas och sorteras i olika grupper så det fanns inte tid att känna efter och vara ledsen. Sen vet jag att det fick det bra. De blev dalmasar och kom till en familj med fyra angoragetter sedan tidigare. De vet vad rasen innebär och gillar att greja med ullen. I min drömvärld gillar jag också att greja med ullen. Synd bara att drömvärlden inte är verklighet. Men OM under skulle ske så har jag sparat ull från den här klippningen. Jag har ju en spinnrock för bövelen.

Jag vill förutom för min hälsas skull få ner djurantalet så jag kan ta in alla om nätterna i framtiden. Årsunda ligger mellan sex olika vargrevir. 1. Glamsen söder om Gävle ner mot Älvkarleby och mot Hedesunda med sju observerade vargar, 2. Hofors som just har fått revir 3. De fyra reviren runt Ockelbo som ligger drygt 4 mil härifrån. Jag vill göra det jag kan för att säkra för mina djur. I stallet står 10 stycken dräktiga tackor som inom de närmaste veckorna kommer lamma. De har lånat ponnyboxarna i nya stalldelen och står två och två. Vill ha dem inne så jag kan ha full koll på dem. Så pass det nu går att ha full koll. Klas-Göran har varit duktig kille och skött sin uppgift med väl godkänt. Han är så pass bra att han får hänga med en säsong till. Dutti Klas-Göran!

Alfred, min monsterbagge av rasen oxford down blev insläppt till sina fem oxford downtackor. Om han är lika duktig så väntas det lamm i augusti och september. Han blev så glad och mycket snällare när han kom ihop med damerna. Kallar honom monster för att han är enorm!

Annars peppar peppar, har djuren hållit sig friska i vinter. Sålde Ljufa, min ljusabruna islandshäst. Jag kände att det fanns aldrig tid att åka och rida henne och hon var bara ett gnagande dåligt samvete. Hon var min drömhäst så det var stor vånda innan beslutet fattades, men så skönt när det var över! Plötsligt fanns det ork och tid igen. Det är precis som att när det blir en grej för mycket så faller allt. Hon fick det jättebra hon med så slutet gott även där.

För min del, förutom gård och djur, så har vintern varit jobbig. Vintermånaderna är som oftast rätt tunga men den här vintern extra slitsam. December var ångestmånad delux. Satt uppe till fyra-fem på morgonen med ångest. Klarvaken med ett sus och oro i kroppen. Det är bara konstatera att jag mådde inte alls bra av det där förhållandet och att tro att man kan lappa ihop något som en, eller snarare flera gånger, blivit förstört är bara dömt att misslyckas. I januari valde jag att hoppa av. Ska jag ha ett förhållande ska det ge energi. Inte suga musten ur mig. Jag blev aldrig kär. Jag trodde jag var på väg att bli kär men det hände aldrig. Nu mår jag så mycket bättre igen.

Nu ser jag fram mot massa roligheter! Förutom alla gulliga underbara djurungar så har kom Patrik en dag och frågade fint om jag ville följa med till Berlin en vecka i sommar. De hade nämligen bokat för fyra personer och de är ju tre, om utifall att jag ville åka med. Älskade vänner! Såklart jag vill! Längtar som en tok! En helg är bokad för några vänner som kommer hit. En fredag-söndag. Ska bli sjukt kul att ses! Sen händer väl alltid lite smått och gott. Idag till exempel. Ska snart göra mig klar och åka in till Gävle och träffa Helena och Linda från Piteå. De är på genomresa och vi ska käka på Gävlebro. Gäller att ta varje tillfälle att ses när det är så långt mellan oss.

I helgen hade vi fest med partygruppen som vi kallar oss. Vi har tema varje gång och den här gången var det ”barn på nytt”. Jag var en treårig prinsessa. Första gången i hela mitt liv som jag varit en rosa prinsessa och dessutom hade napp! Jag var nog mer åt en pojkflicka när jag liten.

Jo så har jag börjat en skrivkurs också! På vuxenskolan i Gävle. Skriv ditt liv heter kursen. Tänkte det passar mig som handen i handsken. Skriva av mig allt som varit i mitt liv och förhoppningsvis kunna lägga stora delar till handlingen. Varannan tisdag träffas vi. En grupp om sex personer och ledaren. Helt fantastiska personer! Jag skulle kunna bli kär i dem allihop.

En dag impulsköpte jag en billig, säker en skitgitarr också. Spelade på den tiden jag gick förskollärarutbildningen. Trodde jag kom ihåg några ackord. Jo tjena mittbena att jag gjorde! Fingrarna spretade ovilligt åt alla håll så jag har anmält mig till en nybörjarkurs. Skulle helst vilja spela viol. Men jag börjar så här. Skulle vara mysigt att göra klassikern, ni vet kompa till en lägereld. Det var länge sen jag var med om nått sånt!

Så det är väl lite av det som hänt här. Trodde på en kort blogg men jag har skrivit länge nu. Var visst mycket som hänt här. Eller också är jag för bra på att ”prata”. Ni får läsa det här så lägger jag ut bilder under helgen. Ids inte just nu ;)

Vi hörs!

Då och då får jag frågan om hur djuren klarar kylan. På facebook cirkulerade ett blogginlägg där någon skrev om hästar och kyla, täcke eller inte och vad en forskare kommit fram till. Jag ska återkomma till det.

Djuren klarar kylan bra. De är skapta för årstider och så länge de äter är det som att lägga in ved i en brasa. DEt gäller att hålla lågan i liv genom att ge dem mera mat än när det är varmt. Det gäller alla djur. Idisslare dvs kor/får/getter har som ett jätteelement i buken. Idisslingsprocessen med alla dess bakterier som är verksamma bildar värme. HAr hört att kor inte fryser förrän det är kallare än -25 C. Vet inte om det stämmer, men varken Leo eller Grynet har frusit. Nu ligger de på en halmbädd som värmer och helt dragfritt. Fåren undrar jag om de ens kan frysa? Under förutsättning att de har mat och varmt att ligga på. De har både idisslingen och all ull. Klipper man ullen vintertid eller när det blåser, regnar och är rått ja då fryser de. Men det är ju inte underligt. Som att vi skulle ta av dunjackan och bara gå i understället och bli blöt och kall.

Angoragetterna saknar underull. De brukar kunna frysa men i vinter har de inte gjort det. DE bor på box med enorm bädd som brinner som man säger. Dvs avger värme. När man gräver i en sån bädd ryker det och jag läste på någon tråd att någon stuckit ner en termometer i sin bädd som gick upp till +27 C. Så de sover på en prinsessbädd. Tydigare vintrar har de behövt täcke men inte den här säsongen.

Hästarna lät jag vara kvar ute när det blev som kallast. De har en enormt väl fungerande päls. Pälsen bildar ett isolerande lager och kroppsvärmen stannar kvar mellan hud och hårtoppar. Jag klär normalt aldrig på täcke på den här typen av häst som jag har. Kallblod, shetlandsponnyer, islandshästar och gotlandsruss får en rejäl vinterpäls som står emot kyla, snö, vind och viss mängd regn. När de byter päls vår och framför allt höst är de känsligare och då kan det hända att de får regntäcken om det öser ner. Aldrig annars. Dock aldrig en regel utan undantag. ARne har täcke nu. Han frös när temperaturen gick nedåt. Spelade ingen roll att jag öste på med mat. Han frös ändå. En sån häst SKA bära täcke. Allt annat anser jag är djurplågeri. Däremot tog jag inte in honom. Ute i hagen har de varmvattenbalja, fri tillgång på hö och kan gå runt och röra sig. Att ställa in en frusen häst på box i kallstall med vattenhink som fryser till is och som inskränker rörelsemöjligheten är värre. Vet inte varför just ARne är frusen. Valiant har inte heller en enorm pälsväxt men fryser inte ett dugg. Men det är väl individuellt som för oss människor. Har inte "skämt bort" Arne heller med täcken utan han lever på samma villkor som gårdens andra hästar och han är inte i dåligt hull.

Den där forskaren som jag nämde ansåg att täcken över lag var onödigt på alla hästar oavsett ras. Jag tycker också att alldeles för många behandlar sina hästar ur mäskligt perspektiv. Bara för att vi fryser behöver det inte innebära att djuren gör det. Man kan vänja sig vid kyla. Jag minns min tid när jag bodde i lägenhet, gick hundpromenader vintertid, visserligen jobbade på förskola och där är man ju ute varje dag men max 2 timmar i streck. Jag frös jämt! Hatade kyla! Figrarna blev vita och värkte, tårna iskalla vilka superdojjor jag än hade. Sen fick jag ett infall att flytta till fjällen. Hej hopp vinter från oktober till slutet av april och in i maj. Det var ju bara gilla läget. Första året frös jag jämt. Min ena jobbarkompis gick i shorts vid +10 C och sa att nu är det ju sommarvärme. Jag trodde jag skulle storkna och vägrade ta av mig thermobyxorna och vinterjackan. Sen hände nått. Åkte skidor i -15 C och var ju tvungen att ta hand om hästarna även om det blåste as och var -29 C. Lärde mig klä mig rätt också. Vanliga vantar,typ skidvantar som finns på sportaffärer är så värdelösa! Tumvantar och jag har två tumvantpar i ren ull och med de kan jag hålla metallgrepen och mocka utan att bli kall. Rider i dem också när det är kallt. Overall är underbart eftersom ingen värme går ut annat än vid halsen. I skorna har jag bara raggsockor direkt på fötterna.

Men forskaren var det. Han påstod att hästar inte fryser när de skakar. Att de skakar för att omvandla vitt fett till brunt fett och det var inte synd om dem. Jag får knottror av ilska! Att skaka vid nedkylning är fysiologiskt och det är för att aktivera musklera att röra sig och jobba med blodtillförseln. Om vitt blir brunt skiter jag i. Att låta ett djur skaka är djurplågeri. Ingen kommer övertyga mig något annat! Men självklart kan man som sagt vänja sig vid kyla. Under förutsättningar att det sker succesivt och att hästen får tillräckligt med bränsle/hö. Brasan får inte slockna. Men många har skräck att hästen ska bli fet. En häst som äter för att hålla värmen blir inte fet. Den förbränner. Gäller bara att lära sig HUR mycket den förbränner så man inte ger för mycket. Bildar du en majkase (av hö) när det hade räckt med (hö som för) en kamin, ja då blir de feta. Många hästar har samma täcke inne som ute och sen undrar ägarna varför de fryser och klär på dem dubbla täcken. Ja men sitt inne i jackan och gå ut i samma kläder så får du se... Att alltid gå med täcken, vår, höst och vinter och ibland även på sommaren kan inte vara hälsosamt. Det inskränker om inte annat på rörelserna. Många sätter åt täckena rätt hårt. Hur blev det med frambensmotoriken? När hästarna får skav borde man tänka till. Men visst, med Arne som egen erfarenhet så är att frysa högst individuellt.  

När jag bodde i fjällen var jag på jakthundsträning för stående fågelhundar. DEt var -25 C om inte mer. Vi höll till utomhus hela tiden under flera timmar. Tränade, grillade korv och umgicks. Jag och en till utav minst 15 peroner hade täcke till våra hundar. Det var pointrar och settrar. Jag fick höra att hundarna skakade av upphetsning, att de omvandlade fettet och därför inte frös. Deras hundar blev tvingade att under lydnad och diciplin ligga i still i minst 20 minuter. Den som reste sig fick skäll. Jag gick aldrig mer dit. Jag mådde så dåligt av att se hur de hanterade sina hundar och deras attityd till att hundarna frös kommer jag alltid förakta. Ni som sett en pointer vet hur kala de är under magen och insidan av benen. Det är inga välklädda huskey eller malamute. Det är som att jag skulle tvinga Rigmor att ligga så. Att sen komma undan med att de fryser inte utan omvandlar fettet (vitt till brunt ni vet) är upprörande. Hundar kan skaka av upphetsning, det håller jag med om. Men kom igen det var -25 C. Vem chansar som älskar sin hund?!

 

Kaninkillarna som bodde i Ankeborg frös. De fick flytta in. Fast de kanske bara omvandlade fettet och borde bott kvar ute.... (ironi).

Valiant går in på nätterna. Han har ingen ligghall/vindskydd. Att snön ligger kvar är beviset på hur väl isolerande pälsen är. Värmen släpps inte ut.

Man kan ju undra om hästarna dog i sin nyhalmade ligghall?

 

Franska väduren Sandy och Snövit bor även de på upphöjd bädd. Men det värmer underifrån.

 

Fåren gräver gropar i stöbädden och kryper ner i.

 

Frostklädd päls.

 

Hm. Jag trodde dörren frusit men nej det är bädden som trycker. Fick klättra in och ut för att ge vatten. Tur det finns lucka! Men getterna bor varmt och med bästa utsikten. Jag kommer få slita som ett djur i vår med att ta ut alla bäddar, men den dagen den sorgen.

 

Barnkammarna är klara och väntar på inflyttning. Det ska på mer spån och sedan tjock med halm. Bakom skärmväggen hänger en värmelampa så killingen/lammet kan gå in och närma sig men morsan kan inte käka på kabeln. Får är nedriga på att äta på allt!  

Klas-Göran hittade ett eget sätt att nå smulorna matte la på toppen.

 

Tanterna var lite osams idag.

 

Vintern är vacker!

Merlin har haft stjärnornas krig. "- Vaddårå?!"

Det är synd om hundarna och katterna när det är så här kallt. Amy och Rigmor fryser så de skakar och Amy får köldkramp nästan omdelbart. Tror det beror på åldern. Precis som människor blir blodcikulationen sämre med stigande ålder. Katterna får inte gå ut. Rioja, en utav "innekatterna" hittade jag tidigt en morgon i grannens kallstuga. Jag brukar alltid försöka ropa in katterna om kvällarna och vintertid kommer de in självmant. Men Rioja kom inte. Jag satt uppe och tittade på en serie långt in på natten. Tyckte jag hörde en katt som grät från vägens håll men såg ingen. Tillslut började jag leta. Först inne överallt. I Garderober, vinden, källaren, under och över ,en ingen katt. Gick ut med ficklampan om hon var instängd i källaren eller uthuset. Hörde henne gråta desperat från grannens tomt. Smög över och letade. Trodde först hon satt i ett träd eller blivit påkörd. Känd mig rätt dum som smög med ficklampa hos grannen men jag var ju tvungen. Rioja tjöt i högan sky och satt i fönstret på deras uthus. Hon hade blivit instängd och när jag fick tag i henne skakade hon av köld (eller omvandlade vitt till brunt) och var helt lealös. Lillskruttan! Bar in henne till maten och värmen. Nu får de vara inne tills det blir blidare väder. Är glad att jag är så enveten att jag letar. Älskar mina katter och sover dåligt om jag inte vet var de är. Tänk om jag bara gått och lagt mig och inte börjat leta förrän dagen efter och kvällen efter. Usch vill inte ens tänka på det. Det är många katter som far illa vintertid. Rufus ena öra är troligtvis förfruset och trillat av eller också har någon klippt av det. Det vet bara han. Men det är en helt rak linje utan knöliga gamla sårytor.

Nu ska jag krypa ner i soffan. Vi hörs!      

God fortsättning gott folk! Jag är inte så bra på det här med nyårs löften, vill hellre kalla det mål. Men jag har intalat mig själv att bli bättre på att svara på era kmmentarer. Jag läser dem alltid, även om det inte är dagligen jag besöker min blogg, och tycker det är kul med respons. Tyvärr har jag oftast väldigt bråttom när jag skriver och kommer på ungefär samtidigt som jag loggar ut och stänger ner datorn att "fan kommentaterna IGEN". Fram till rätt nyligen så hade jag ju inget bredband så göra internetdelning från telefonen och börja om var för krångligt och tidskrävande. Nu mera har jag bredband - kors i taket! Har dessutom netflix så jag känner mig nästan pånytt född och i en annan tidsepok. Gissa en som kollar ikapp på filmer! Patrik övertygade mig att börja kolla på The 100 som handlar om hundra tonåringar som blir tillbakaskickade till jorden 97 år efter typ jordens undergång. Skitspännande!

Det är kallt som tusan. Men snön lyser med sin frånvaro. Blandade känslor inför det. Så skönt att slippa skotta både med trakor och handkraft. Det är både tråkigt och tidskrävande. Men stackars hästarna får ömma fötter av den knaggliga marken. Ni vet lera som trampats och sedan frusit till kraterlandskap. Jag tar in stona i stora hagen som har det värst ibland om nätterna så de får vila fotsulorna. Pojkarna, 7 st med Valiant i egen hage går alltid in om nätterna. Ids inte halma deras ligghall. Mikko brukar dessutom inte gå in i den och 7 boxar är överkomligt att mocka dagligen.

Idag fick Anki flytta in. Han höll på att förfrysa näbben och ansiktet. Blev rosa/vit om näbben och blåtonad i ansiktet. Fick lyfta ut all djurmat ur ena boxen i djurrummet och stoppa in Anki där. Han stormtrivs! Får valla honom till duschen då och då så han kan duscha och slabba på ankors vis. Han är van att bli vallad och umgås med hundarna är inget problem. Myskankor är inga vintertåliga fåglar. De kommer ursprungligen från syd- och mellanamerika så vårt klimat blir för kallt. För mig är det ingen skilnad att ha en anka eller papegoja inomhus. Han är ju inte överallt och bajsar ner utan i sin box och går på en liten vallningspromenad då och då. I boxen har han spån och det han behöver och framför allt värme. Jag satte en tomteluva över huvudet på honom så bar Patrik in honom. Mössan sätter man på dem för att det stressar mindre trots allt. Bäras runt på är inte Ankis grej.

 

Han verkar trivas utmärkt till undulaternas tjattrande.

 

Hönsen har värmelampan igång.

Ståtliga tuppen

 

Torsten och Svante har fått ett hönät istället för hög med hö. Blev så less på att de kissar och bajsar i höet. De behöver hö för att hålla magen i trim men det är så där spännande att ta hand om deras sanitära olägenhet. Har de inte hö på golvet går de duktigt på pottan. Svante står by the way och kissar på bilden... Valde att hänga nätet över pottan, de smular mycket och då blir det ju samma lika igen.

Nu när de blivit större har de tillgång till hela djurrummet. Men ibland får de komma ut och leka med oss.

 

Merlin och Svante myser. "Får jag sova med dig?"

"Tack snälla du! Vad vi har det mysigt du och jag" 

Shettisgänget och russfölen på nyårsafton. De vickade inte på ett öra trots bomber på tolvslaget. Annars var nyår väldigt lugnt och tyst här. Att folk smäller av precis runt tolvslaget får vara okay, jag är ju ingen som fattar tjusningen med att skicka upp pengar i luften som regnar ner som tungmetaller men det finns ju dem som ser det annorlunda. En kompromiss för djurens skull att skjuta på tolvslaget. Amy upplevde sitt livs bästa nyår. Hon sov förbi tolvslaget. 9 år och börjar höra dåligt. DEt har sina fördelar det med.

 

Russgänget stod inne. 

 

Fina Norrgårdens Extra

 

Hundarna leker herre på täppan. De har lika kul i stallet varje dag. Fullt ös och massa hyss med att sno bortsar och moffa i sig bajs. Aldrig växer de upp.

Ankorna i Ankeborg bryr sig inte det minsta om kylan. Deras enda bekymmer är att vattnet fryser så jag får byta ofta. Kaningrabbarna bor kvar ute eftersom snön inte tycks komma än. De har både ett hus och en lucka in till en gammal fårbädd att värma sig på men de sitter ofta på höhögen och myser. De fryser inte heller. De har ju alltid bott ute och har fri tillgång på havre, kornkross och pellets förutom hö. Samling kring pumpen!

 

Mina husdjur (ja och så Anki numera som inte är på bilden)

 

Aldis avnjuter frukost en kylig morgon.

Russbarnen har kul ihop. De hänger ihop som ett tonårsgäng. Isolde, Russin, Svalbard, Qlådia och Gullvi.

 

Samtliga hagar har varmvattenbaljor. Även pojkarna och Valiant trots att de går in. Är både rädd om djuren att de annars dricker för lite och för lat för att hacka is. Det ska vara lätt och smidigt med det som går.

 

Lyckliga Lojstabarn som numera får vara utomhus. När de kom var prio ett att tämja dem och få dem att acceptera mig. De fick gå själva i ladan och vallas in på box om natten som rutin och bli vana vid mig. Steg två var att vänja in några "tanter" i taget till dem och få in dem i ny flock successivt. När de etablerat flock vågade jag släppa ut dem. Som ett i gänget så är risken minimal att de drar iväg till skogs om de inte skulle respetera elen. Hade jag släppt ut dem från början hade jag aldrig fått in dem igen om de kutat genom stängslet. Skogen var det enda de visste om och hade trygghet i förutom varandra. 

Har lärt Savannah "hoppa dej"- kommandot. Vet inte om det var så smart. Hon vill hoppa hela tiden. Blir ju mindre praktiskt när hon blir en vuxen get på 40-50 kg!

 

Lilla Greta som var sjuk mår prima. Bökar lyckligt i nya halmen.

Fina Leo! Mina gossekossor.

I helgen träffade vi Carola och spelade spel och hade kul. Var alldeles för länge sen vi sågs. Hon har jobbat mycket och ibland hinner man inte ses av olika skäl. HOppas på bättring nu 2016.

Vi hörs!         

              

Hur gick det sen?

Det är det säkert många som undrar. Jag undrar också. Ja inte hur det gick för mig, så pass bra koll har jag   . Utan jag känner säkert som många med mig att jag hade velat veta hur det gått för alla andra. Alla de som inte fick plats i programmet. Nu träffade jag några av dem och vet lite insider information, men det är ju å andra sidan gammal info nu och inte säkert det stämmer. Det är kul att så många lyckades ändå! Som ni fick se så är det en rätt påfrestande situation att ha kamerateam med producent, kameraman och ljudtekniker med hela tiden och ibland mer än ett team. Jag hade inga egentliga problem med det men för en del blir det konstigt.

Hur det gått för mig? Jo då efter några minst sagt kaotiska år så känns det som pusselbitarna trillar på plats. Jag har knappast ens sökt efter kärlek under de här åren efter min medverkan 2011. Det har varit så rörigt med flytt, hot och efter två korta förhållanden på rad efter bonde och när kamrorna släktes så har jag inte haft ro i kroppen. Visst har jag kunnat längta och sakna ibland. Men i det stora hela så har jag haft fullt upp med mitt och inte för att livet gått tillbaka till någon stilla samma lunk som innan, för det har det verkligen inte, men jag har varit nöjd och inte velat träffa någon heller. Har dejtat någon gång men sen runnit ut ur sanden och det har varit trevligt men inte så mycket mer än så. Jag är en väldigt självständig person och det sätter såklart käppar i hjulen i lusten att verkligen försöka och kasta sig ut. Därför passade bondekonceptet mig. Själva grejen med inspelning var ju spännande i sig men sen var jag ju tvungen att fortsätta och kämpa på. Jag kan ju bli lat, eller lat är fel ord men störd i min integritet och därför dra mig tillbaka. Med ett team som tjatar kärlek och en förväntan så var jag ju tvungen att löpa linan ut och se vad som hände. För även om jag sökte till programmet självmant hösten innan i ren ilska och frustration så ville jag ju såklart träffa min kärlek. Nu blev det inte så. Men det blev ändå en livs resa på sitt sätt. Men alla som varit ute i dejtingsvängen vet ju att träffa den rätta är inte alltid så enkelt och romaniskt som man kan drömma om.

Jag fick mail i somras. Sen har vi haft väldigt sporadisk kontakt. Jag vägrar stressa in i nått. Alla delar måste hänga med och kaos är det sista jag behöver i mitt liv igen. På senhösten började vi höras mer och mer och träffas. Nu har vi träffats varje helg sen iallafall två månader tillbaka och efter lite kantstötningar så känns det bara bättre och bättre. Det här är första gången jag berättar om oss. Inte ens alla nära vänner vet. Jag har velat ligga lågt tills jag själv vet vad jag känner och tror. Inte gå ut med offentliga misslyckanden. Jag vet att jag mest bara pratat negativt med mina vänner, de få som vet. Men jag är inte så romantisk av mig i början. Vi har haft en hel del att prata kring och det är lika bra att börja lägga korten på bordet och vara ärlig. När det är gjort kan det ju inte bli värre, bara bättre och det är där vi är nu. Där det bara blir bättre och starkare. Vi tuggade på genom det som var jobbigt därför att vi båda ville det. Igår var det vintersolståndet så nu har det vänt. Ser fram emot en härlig vår ihop. Elisabet bor inte här. Hon är STockholmstjej, inte ens djurtjej bortsett från en katt. Men hon gillar mina djur och det är huvudsaken. Många tycker distansförhållanden är jobbiga. Själv tycker jag det är perfekt. Jag får lite panik av att träffas jämt, det är så mycket jag måste hinna med på gården men också i mig själv att jag känner att de påtvingade pauserna som blir är bra. Jag hinner börja längta och sakna, hinner känna att helgen gick för fort men får ändå tid över till mig själv och det liv jag hade innan. Herregud jag är 42 år och har byggt upp ett liv åt mig och mina djur, där vänner och fritid får plats och jag släpper det inte rakt av bara. Därför är distansförhållande perfekt för mig. Jag får lite av varje och känna att jag längtar. Blir det för mycket så tappar jag känslorna. 

Så nej jag är inte singel längre. Jag är nykär. Det är en härlig känsla! Jag som i början av sommaren sa att jag inte ville träffa nån. Men man är ju inte sämre än att man kan ändra sig.

Nu är det snart jul igen! Eller jag tycker det är jul. Julen är ju mer än bara julafton. Någon gran blev det inte här i år. Den ligger kvar på vinden. men det kommer nya jular. Gjorde ett fint tomteland av alla tomtar jag köpte i Visby (kommer på bild, glömde ladda ner en bild). Jag är jättenöjd med det. Precis som jag tänkt mig.

Jag som alltid är ute i sista minuten med julkort missade i år igen att få iväg papperskort brevledes. Har en uppsjö av fina julkort på vinden, men ett annat år så... Elisabet hjälpte mig att fota julkort på mig och djuren i helgen. Desperat i kamp om tiden. Tyvärr hann jag inte göra papperskopior av dem och kollaget är inte direkt väljobbat heller. Men det är mycket jobb bakom bilderna. Tyvärr fick inte korna vara med. Men ett annat år så... Har föresten bestämt att Grynet och Leo får vara kvar. Jag älskar mina kor så innerligt! Jag kan inte tänka mig att slakta dem. DEt vore som att skjuta sina barn (nästan). Det går inte. De gör mig lycklig och nu har de flyttat in på box för vintern och är så keliga och snälla. De är ungdjur och lite stojiga ibland. Men snälla och älskvärda. De får gå ut i ladan då och då och studsa ur sig energi. Vädret tillåter egentligen att de är ute. Men det finns inget att äta och marken trampas sönder. De rymde (jag var slarvig med elen) så grannen var snäll och ringde och berättade att de gick i hagen bredvid sin egentliga hage. Få in dem var plättlätt. Jag ropade och de kom i full galopp och följde utan krångel med mig och mathinken in i deras nya större kobox. De de hade förra året har de vuxit ur så där bor nu fåren.

 

Det riktiga julkortet.

 

Valiant fick vara tomte. Han ställde gärna upp.

 

Testade lite olika varianter med utomhus blev bäst med ljuset. Det var dock halvstorm den dagen vi fotade men det blev bra ändå.

Försökte oss på att fota Nalle och Sarv ihop med hundarna. Som ni ser, det gick så där. Diciplin är inte mina hundars starka sida.

 

Lille Junior. Ja han heter Merlin men är född på samma dag som farbror Milton som bor hos mina föräldrar. 13/6 nästa år blir det stort kalas då Milton fyller 10 och Merlin 1 år.

Spännande att kossorna flyttat in!

Grynet

Tokpigg 9 åring. Äter upp plastsaker, norpar och förstör som vilken tonårshund som helst.

 

Som de här små illbattingarna. Torsten och Svante hittade tidningsinsamlingen och när den var stimlad går det ju alltid gå vidare på väggen och dra tapet. Brist på sysselsättning har de inte. De ser till att roa sig. Men de är charmtroll!

Jag satte ihop Valiant med Lojstabarnen men han skrämde dem. Inte av elakhet. Absolut inte! Valiant älskar föl. Men fölen blev rädda av hans lyckorus och lyckofnatt. VAliant ville så gärna leka men fölen tyckte han blev lite väl mycket. Jag valde då att ta ut honom eftersom fölen ska vänjas in i sina resp flockar ändå.

Har nyligen vant ifrån Russin och Isolde från sina mammor och tog med tre lugna och snälla ston till barnhagen. Skönt att kunna ha fölen i en inomhushage när de lämnar mammorna. Utbrytningssäkert och inga skaderisker. Fölskiljningen gick odramatiskt. Fölen har haft jätteroligt sen första dagen. DEt var mammorna som ropade i början när juvret spände. Nu tycker de det är skönt med egentid tills nästa års föl kommer. Jag kände att de behöver sin energi själva istället för att släppa ut den i mjölken. Rusin och Isolde var 7½ månader när de lämnade mammorna. En bra ålder att vänja av vid. Fölen är tillräckligt stora och mammorna får som sagt behålla sin engeri själva utan att riskera bli utmjölkade och tappa hull.

Lojstabarnen med förskollärarna Maja och Samanta.

 

I morgon ska Dimma (bilden), Sessan och Vilda flytta in i barnhagen så Lojstabarnen lär känna fler tanter.  

Najade inne för dusch och mat. Gud välsigne spolspiltan!

Tilia tycks visa upp sin snygga prilla, eller nått?

Ett litet smakprov på hur jag skulle se ut i stubbat hår   . Jag köpte faktiskt hårfärg idag och tänkte jag skulle hunnit färga det. Men det får bli imorrn. Hade fullt upp. Det var bilprovningen och handla julklappar som fick gå före. Återkommer om hur jag blev. Om jag inte måste gå med en pappåse över huvudet vill säga.

Antar att jag inte hinner skriva före julafton. Imorgon ska jag försöka hinna baka också. Eller försöka. Jo hej du. Jag måste baka! En sväng med den sista shoppningen också, djuren och det vanliga. Måste bli en tidig morgon. Och här siter jag och skriver mitt i natten. Men men. Det är sånt som händer.

Önskar er alla en riktigt god jul oavsett hur ni firar och vilka ni är!                      

Ni känner säkert igen fenomenet. Istället för att ta tag i det som måste göras så går man och sätter sig med något varmt och gott vid datorn. Jag borde, nej jag ska, städa! Megastor fäller. Det borde säga allt. Men för er som aldrig upplevt en fällande Leonberger så är det hysteriskt med hår. Tussar i drivor. Hon lämnar ludd på varje grej hon nuddar: stolar, de andra hundarna, mina byxben, jackorna i hallen och när hon skakar sig blir det en hårhög i storlek av en chihuahua under henne. Jag har haft både golden och schäfer innan och tyckte de var förskräckliga men det är ju ingenting i jämförelse med det här pälslejonet! Hon blir dessutom håröm och gillar inte borsten. Jag är lite lat också. Lättare att gnälla än borsta. Det är bara så meningslöst att städa när hon lurvar så. Nu är det äntligen fruset ute så hundarna och jag drar inte in lera och smuts. Det är positivt.

Jag har haft en period som varit rätt tung. Jag vet hur det är. Har jag haft kul, varit mer positiv än vanligt eller gjort något annorlunda som tex en resa så kommer dippen som brev på posten. Ibland kommer den ändå. Men nu börjar det kännas bättre igen. Solen skiner och det kan ju göra nästan vem som helst glad. Tuggar i mig faktumet angåendet barn. DEt är inte så att jag tror att det är enda menigen med livet, men det blev så definitivt. Jag har ju massor av håriga barn. När jag var ung kunde jag inte förstå hur folk kunde kalla sina hundar för barn och behandla dem därefter. När jag en period hade bara NIsse gick vi till "leksaksaffären" varje fredag och han fick välja en leksak. Say no more.

Förra helgen var grisen Greta sjuk. Hon knackade ihop under lördagen. La sig bara ner och ville dö. Hon åt på morgonen men sen rörde hon inte en fena när Hedda fick sin mat. Hon var bara trött och apatisk. Tog inte emot det som hon annars älskar. Jag försökte med massa olika favoritsaker och fick jag in i munnen lät hon det bara rinna ut. Det syntes inga symtom på henne. Klämde och kände igenom henne. Ringde veterinären som inte alls var pigg på att komma ut för en minigris. Grejen är att det är veterinäreras skräckpatienter för de kan så lite om grisar. Jag var orolig att hon skulle bli uttorkad. Grisar är besvärliga patienter då de är svåra att läsa av, starka som oxar, ofta inte tillräckligt tama och har hud och speck som gör att de är svåra att behandla som tex hundar och katter. Jag kom på att ge henne vispgrädde utblandat i sirap för att öka hennes energi. Normalt skulle hon älska grädde och socker! Men nu grymtade hon och försökte värja sig. Tur hon är snäll för jag fick tvångsmata henne med hästspruta i munnen och sen tvinga henne att svälja. Hon hade lätt kunnat krossa mina händer och sprättat upp armarna med sina sylvassa tänder/betar. Få en gris som vägrar att öppna munnen är heller inte lätt. Hon vet ihop med sina enorma käkmuskler. Men det gick efter lite lirkande. Fick efter många samtal ill olika ställen tag i en veterinär på Ultunas ambulerande stordjursveterinär. Även om Greta inte visade tecken på selenbrist tuckte hon jag skulle tala om för min veterinär att hon skulle ge grisen injektion av selen, antibiotika och smärtlindring/antiinflammatorisk. Så mycket mer kunde man inte göra men fanns heller inget att förlora även om Greta varken hade feber eller något som kunde tyda på varken smärta, infektion eller något som kunde sätta diagnos. RIngde ut min jourveterinären och instruerade henne var hon skulle sticka.Man injecerar grisar bakom örat. Det är enda muskeln som inte är skyddad av läderhud och speck. Tog fram en trägrind och trängde upp henne i ett hörn och trots att hon var klenade är vanligt hade vi fullt sjå att hålla kvar henne. Gav även Hedda en selenspruta i förebyggande. De har gått på bete i sommar och höst och fått minimalt med kraftfoder. Normalt tillsätter jag selen i maten en gång i veckan men nu hade jag slarvat med det. Grisar är känsliga för selenbrist. Det vet jag. Ett dygn efter hon fått selen klev hon upp och ville ha mat! Jag som var så säker på att jag skulle förlora henne. Det hade jag gjort också om hon inte fått selen. Brist på selen ger muskelförtvining och musklerna orkar inte. Hon orkade helt enkelt inte tugga och svälja. Hade det gått längre tid hade hjärtmuskeln slutat jobba. Jag var orolig att hon hade njursvikt då hon hade samma symtom som vid det. Det hade nog blivit akut njursvikt om hon inte fått selen, orkar inte hjärtat pumpa ordentligt får inte njurarna tillräckligt med blodgenomströmning vilket leder till akut njursvikt. Greta hade tur trots allt och matte fick en dyr läxa. Så går det när man är dumnål.

Har hunnit med att fylla år och varit på semester sedan förra blogginlägget med bilder på djuren. Helena kom med tåget från Piteå och jag hämtade upp henne i Gävle för vidare gemensam resa till Gotland. Det var en väldigt lyckad semester! Vi hade väldigt roligt, hann med mycket och de var verkligen avkoppling från vardagen. Bodde på Donners hotell I Visby. Stenkast från hamnen och strax nedanför gågatorna. Älskar Visby! Var nästan ännu bättre nu på hösten bortom all hysterisk turism och varma gränder. Var med på fölskiljningen på Lojsta hed och jag som är blödig kunde inte hålla tårarna tillbaka när fölen åkte ifrån sina mammor. Det är så himla skönt att ha Helena. Hon lever ungefär samma liv som jag. De har också en uppsjö av olika djur i alla storlekar enbart för nöjes skull. Så skönt att ventilera allt om djuren, få tips och dela med sig av tankar och funderingar med någon som förstår både känslomässigt och praktiskt.De har färre hästar än vad jag har med istället renar, lama, fler grisar och hundar, åsnor, fjäderfän av olika slag mm. Eftersom vi båda har gård och ett geogafiskt avstånd mellan oss var det så skönt att träffas på neutral mark så båda blev lediga.

 

Jag som inte har tv fick uppleva lyxet att ligga och glo en stund.

   

Härliga du!

   

Sämre ställen för frukost finns.

 

Barrunda

 

Visby by night

   

     

Mycket fika blev det.

 

Och god mat! Dovhjortsfile.

 

Köpte mig en liten värld av tomtar. Så fort jag nu har städat ska jag plocka fram min lilla tomtesamling. Älskar tomtar! MAn kan inte ha för många.

Köpte även målarbok för vuxna. Perfekt terapiarbete för en som annars inte kan måla.

 

Och ångestköpet. Vi skrattade gott åt vårt impulsköp. Vi köpte var sitt av detta söta lilla cafeset. Men vi hade lite ångest efteråt. Men det blev gulligt i hyllan där hemma och ett roligt minne.

En tarotkortlek med änglar slank ner i inköpspåsarna också. Här ligger vi och spår varann sista natten. 

 

Som sagt, vi har alltid kul.

 

Jing och Jang var med från Piteå. Mest beresta kaninerna någonsin? Tåg, bil, färja. Och? De hade lyxsviten i hamnen i Visby. Belgiska jättar som kommer landa på en vuxenvikt mellan 7-10 kg.

Fölskiljning på Lojsta

 

Så fick jag träffa dem igen. Mamma Majvi och lilla Gullvi.

 

Gullvi

 

Svava och Svalbard

Fölen fick på sig en grimma med mammas namn och deras egna frysnumer som kommer från det år och i vilken ordning fölet fötts. Svalbard har 510 vilket betyder 5 - 2015, 10- född som föl nr 10. Det blir lite Auschwich över det hela när hästarna drivs ihop och fölen tas från deras mammor. Svårt att göra på något annat sätt eftersom de går som vildhästar på heden. De har sammanlagt över 600 ha och drivs bara ihop några få gånger om året för verkning, fölskiljning, hingstsläpp etc. Om vintern får de hö och kraftfoder. Annars lever de som vildhästar.

 

Svalbard rakas inför frysmärkningen som sker med väte. Fölen chipmärks, verkas, de får passansökningar och frysmärks. Alla föl födda på heden får frysmärkning. Ett enkelt sätt att veta vem som är vem. Det går 50-60 ston och deras föl varje år.

 

Frysmärkningen. Jag tittade noga på hästen för att se om det gjorde ont. Men jag såg ingen reaktion alls. Däremot är hela fölskiljningen en dramatisk händelse i deras liv.

Hemma

 

Tur jag har inomhushagen! Tre små föl kan lätt hitta på hyss och eltråd vet de inte vad det är. dE får lära känna flocken pö om pö. Än jobbar vi med tillit och hantering. Gullvi tog hela fölskiljningen med ro medan Svalbard och framför allt Qlådia tog illa vid sig. Har en hel del att jobba med henne efter den dramatiska första kontakten med människor. DE får helt enkelt inte gå ut innan hon tycker att jag är en okay prick. Kommer de lös kommer de dra till skogs för i skogen känner de trygghet. DE är födda och uppväxta i skogen. De vet inget annat.

Valiant var barnvakt igår. HAn gick i ladan med småbarnen. Han tyckte det var superkul! Lite för roligt för barnen så han fick gå ut efter en stund. Han var snäll men barnen tyckte att farbror Valiant blev lite väl mycket när han började kuta runt och hoppa och skutta av glädje. Han ska inte gå med dem egentligen men han ville så gärna hälsa på dem.

   

Lyckliga vovvar på ängen. Årets första pudersnö.

Efter mycket övervägande han jag beslutat att slakta mina kor. Inte för att jag egentligen vill. Hatar allt med slakt att göra. Men jag har funderat mycket under hösten och när Greta blev sjuk kände jag att händer det korna något kommer jag inte kunna behandla dem. Grynet är enorm! Hon är en korsning mellan tre olika köttraser och enbart avlad i generationer för att växa och bli stor. En vanlig mjölkko avlas även på att mjölkas och samarbeta. Iaf förr, numera är ju allt robotstyrt. Hur det blir i framtiden kan jag inte sia om men att Grynet inte blir så där riktigt tam nda till slutet beror inte på att jag gjort fel utan för att hon inte någonsin i sina gener behövt. Hon skuttar och busar, är egentligen snäll. Det finns inget ont i henne men hon vet inte om sin storlek. Jag kan inte riskera att skada mig. En knuff eller spark kan bli förödande och jag kan bli liggande i timmar, dagar. Det är inte kul att vara i deras hage. De kommer fram men är buffeldjur. Ju mer tiden går desto större blir de och ju mindre jag håller på¨desto mer otama blir de. Men man måste ha respekt för så stora djur! Annars är man dum. De äter enormt med hö! De två äter hälften av vad 15 hästar äter om dagen! Jag överdriver inte. Ger jag mindre gråter de efter mera mat. Att fodra så mycket mat till djur jag inte har någon behållning av då jag inte törs hålla på med dem är meningslöst. Det är inget lätt beslut men jag har bestämt mig. Har ringt och kollat med Hälsingestintan om de kan ta emot dem. DE körs de till en gård där de får stå i 10 dagar och ackimatisera sig fast bara de två ihop. DEt var jag jättenoga med eftersom Grynet aldrig sett någon annan ko utöver Leo. Sen slaktas de på gården där med deras mobila slakteri. De skulle återkomma om tid och när det kunde vara möjligt. Det vore det bästa! Slippa köra dem till ett vanligt slakteri. Jag tycker hela grejen är jobbig. Min lilla kalv som klampade runt i köket som liten. mEn nu är hon stor och bufflig och inte lika enkel och ofarlig. Jag har mig och de andra djuren att tänka på. Jag slaktar hellre än riskera atde av någon händelse skadar sig eller blir sjuka och jag inte kan hantera dem och behandla dem. Det är inte ok.

Vi hörs!

           

         

      

Alla har vi drömmar. Såna som många gånger förblir just en dröm. Ibland tror jag vissa drömmar ska förbli en dröm. Verklighets obarmhärtiga vardag kan smacka sönder mycket. Ekonomisk bärighet, orken och möjligheten att räcka till, byråkrati... ja det finns mängder av skäl som gör att saker kan trasas sönder och drömmen blir en börda. Men sen har vi de drömmarna som bor kvar som verkligen vill få blomma ut och komma till verkligheten. De drömmarna som vi måste läras oss att hantera då de tvingas mot ens vilja att förbli dröm. Det är där jag är nu. Nej det hamdlar inte om gård eller om djur. Jag är inte den som brukar hindra mig att prova mina drömmar. Men det här är sån dröm som liksom är i stort sett omöjlig att genomföra. Jag pratar om barn. Det finns de som tycker att jag har det så jävla bra. Jag har ju "allt". En kompis till mig citerade en rad ur någon blogg hon läst. Det stod något i stil med "om alla människor gick omkring med sina liv i genomskinliga plastpåsar skulle ingen döma". Det var så bra sagt. Nej jag har inte allt och jag har inte möjlighet att göra "allt".

Jag har nog alltid velat ha barn. Jag var den urtypiska docktjejen som barn, jag utbildade mig till förskollärare. Men ni vet jag hade ingen brådska. Väntade på att träffa den rätta. skaffa barn på egen hand fanns inte på världskartan för min del då för 20 år sedan. Barn var inget jag gick direkt och längtade efter. Men jag visste att jag ville ha minst tre stycken. Mina barn hade redan då namn.

Åren gick och jag bestämde mig tillslut för att adoptera barn på egen hand. Sökte, pratade i telefon, bokade möte. Väl medveten om vad som gällde att som ensamstående adoptera. Jag ville ha ett barn från Kina. Min syster är från Korea och det kändes så självklart att välja ett asiatiskt barn. Jag älskar min syster och har alltid gjort även om vi fått bättre kontakt nu på äldre dar. Det beror nog på att vi är väldigt olika, olika intressen, liv och en viss åldersskillnad som idag inte spelar någon roll. Men när det så var min tur att äntligen kanske få chansen att göra en verklighet av drömmen stängde Kina för ensamstående föräldrar att adoptera. Det var en smäll i ansiktet. Men jag tänkte att jag är ju inte lastgammal och än finns goda chanser. Kände att jag ville bryta gamla vanor, skaffa nya möjligheter och utvidga min bekantskapskrets. Prova drömmen att bo i Norrland och ha bättre möjligheter att träna hundarna inom framför allt jakt. Så jag sålde min lägenhet och köpte mig ett hus. Långt från allt. Långt från nära, kära och bekanta. Jag kände inte en käft för att vara tydlig. Men jag tänkte att det löser sig. Det gjorde det också. Har underbara vänner från den tiden även om vi numera inte ses mer än över facebook.

Jag dejtade en hel del över nätet. Det gjorde jag redan innan jag flyttade. Ni vet de där klassiska att man går och fikar men sen blev det inget mer. Jag dejtade både killar och tjejer. Eller egentligen mer killar. Det var enklare. Men slutade alltid med att de ville ses igen men inte jag... Jag kände mig både mer bekväm men samtidigt obekäm att dejta killar. Inte så mycket pga normen utan för att jag kände mig så främmande i tjejkretsarna. Jag tyckte inte jag platsade bland ballongjeans, killkläder, bakvända kepsar, ryggsäckar och slipsar och en massa öl. Det är möjligt att jag fick tunnelseende men ärligt så var jag inte så himla intresserad heller att verkligen träffa någon. Jag hade bra, fullt upp med mig och mitt. Barn det kunde jag ju skaffa på egen hand om jag inte träffade rätt. Dejtandet var mer en lek och en bekräftelse även om jag faktiskt alltid bara hade en dejt i taget. Jag försökte skriva till flera olika samtidigt men det blev så komplicerat att minnas vad man pratat med vem om så jag la ner det. 

Sen kom åren av kaos. De åren som bara passerade som i en dimma. De åren då djuren blev min räddning och min livlina. Jag sökte hjälp men fick inte rätt. Jag blir fortfarande arg när jag tänker på det. Skulle vilja skälla ut läkarna på hc i Åre och undra om de bara lärde sig gipsa ben på sin minst 5,5-åriga utbildning? Jag insåg då att det var inte läge att skaffa barn. Men jag var ju inte lastgammal då heller.

Ibland känns det som livet bara går med mig. Som jag är en statist i verkligheten. Ni vet, precis när jag ordnat så bra i Enköping. Börjat få vänner vilket inte var så lätt där, ridskolan började verkligen ta fart, jag hade ett halvtidsjobb på gång och fått hyresvärd i stora huset. Då kommer grannen som hatade flugor och var allergisk mot hästar och som hotade med att dra in kommunen om jag inte löst hans situation inom en månad. Han kan dra åt... ja ni vet där det brinner eviga buskar och är ovanligt hett och otrevligt. Väligt få människor jag kan säga att jag hatar men han och hans fru tillhör den skaran. Så sockerlena när det dansades efter deras pipa för att sen hugga i ryggen. Så jag flyttade bums. Fanns inte så mycket mer att fundera på. Så fantatisk var inte just den gården att jag var beredd att strida för den. Grannen åt andra hållet var allvarligt talat inte klok hon heller. När jag gick ut i tv som homosexuell kom det en galning som härjade runt utanför och på min gård och letade efter mig. JAg var av en händelse i stan just då och hade lämnat hundarna i hundgården. De använde den i stort sett aldrig men just den dagen var de där. Jag skulle bara vara borta någon timma och vädret var fint. Grannen såg mannen, ja en annan kvinna i byn med. Men hon blev så rädd då han på signalimentet såg otäck ut, att hon tog sin hund och vände hem och låste in sig. Ingen av dem ringde polisen. När jag sedan gick till grannen för att fråga mer om det inför en polisanmälan så är det första hon säger när hon öppnade ytterdörren "ja vet du vad. Jag satt här och solade och hundarna förde sånt herrans liv. Jag blev så irriterad och det ska du veta att såna hundar som skäller på det viset DET vill inte jag ha som grannar!" Jaha? Där står jag. Hon som i blotta förskräckelsen just undkommit att bli misshandlad, våldtagen,  bortrövad  eller mördad. Men hundarna som skällde för att han härjat på min gård efter mig var det som bekymrade henne.

Ja det var ju inte läge att skaffa barn samtidigt som jag flyttade en hel gård. Jag hade faktiskt tänk att bara flytta hit som en språngbräda vidare till något annat. Eftersom det blev panik med flytten fick jag flytta dit det varken var för långt och dit där jag kunde inhysa alla djur med godkänt enligt regelboken. Men jag blev kvar. Fick vänner och började om igen efter att ha rest mig ur en mental dipp några månader efter flytten.

Då kom mordhotet. Jag visste inget om något. Jag levde på flykt i sju veckor. Gömde mig. Det talades om både skyddad indentitet och identitetsbyte från myndighet. Jag satt långt hemifrån och visste inte om jag skulle behöva avveckla gården och djuren från där jag befann mig. Det är ju inte direkt så att barn är något man känner att det är läge för att fundera på när man inte ens vet var man kommer vara och ens vem man kanske kommer bli. Att vara bipolär i sånt här läge har sina för och nackdelar. Fördelen var att jag under den värsta tiden fick en kick. Den motsatta effekten. Jag rockade och poppade i bilen, skämtade om allt och var otroligt driftig och kreativ. SEn kom smällen. Några månader senare kraschade jag. I allt kaos drog jag igång ridskolan igen och ville jättemycket. Det var dumt det.  Det tog tid att resa sig och ibland undrar jag om jag verkligen gjort det. Men det var först i somras jag verkligen fick bekräftat att jag är bipolär. Efter allt som varit, och då mycket som jag inte nämner här, är jag betydligt skörare än innan. Jag har rensat i mitt liv. Sånt som inte får mig att må bra måste bort, även människor. Jag har ett liv och det är min skyldighet att försöka se till att jag mår bra. Det finns inte utrymme för annat. DEt låter som en klyscha. Det är det väl också. Så säger många. Men för mig kan det i mina mörka perioder handla om liv eller död.

Det som är så jävligt är att jag är beroende av andra för att kunna bli mamma. Jag har för länge sedan slutat hoppats på att träffa den rätta. Barn vill jag skaffa på egen hand. Mitt barn. Ingen annans. Vägrar bli låst av någon annan vuxen efter en kortare relation där barn kom för fort. Nu blir man ju inte bara gravid som homosexuell. Nej för att bli gravid måste man antigen 1. knulla med en man 2. inseminera hemma med hjälp av en man 3. åka till Danmark mfl länder och inseminera/göra inplantat. Det tror jag alla är rörande överrens om. Jag kan inte lämna gården och åka till DAnmark. Jag är i så fall beroende av att någon tar hand om gård och djur. Jag räknar kallt med att behöva åka mer än en gång. Jag ska ta mig till flyget, flyga till Danmark, inseminera och åka hem samma väg igen. Jag vill inte avveckla gården för att försöka bli gravid. Jag kanske aldrig lyckas utan istället förlorar allt. Jo då jag har tänkt på hur det skulle bli att ha barn på egen hand och hur det skulle bli med gården. Det här är ju inget nyck. Det här har jag tänkt på i så många år.

Jag skulle åkt redan i början av sommaren. Men då fick jag min diagnos av en dum läkare som bemötte mig som mindre vetande och imbicill. Egentligen hade jag inte tänkt prata med hene om mina planer. Men så kom medicin upp på tal och jag kände att jag var tvungen att berätta. Hon bemötte mig otroligt oproffsigt och bemötte mina planer med att avråda mig och tyckte det var olämpligt. Jag kraschade igen. Kände mig dum i huvudet. I höstas träffade jag en annan läkare som inte såg några hinder alls. Vi pratade om alternativ till medicin och hur det skulle bli för mig. Han var sakligt utan att försköna men var övertygad att jag inte skulle ha några problem som hindrade mig att försöka och ev bli mamma. Hoppet tändes igen. Bestämde mig för att försöka snarast. Men jag sitter här där jag är. Om jag ska bli mamma är jag beoende av andra. Det är förbannat orättvist! Visst att jag satt mig på gård på egen fri vilja. DEt är inget jag ångrar. Inget jag vill göra mig av med. Men innan någon dömer och säger att jag har det så jävla bra, jag som har "allt". Tänk efter. De flesta älskar i sänghalmen och blir med barn. För mig krävs det en otrolig logistik och ett beroende av andras vilja och möjlighet. En jävla tacksamhet som för andra är så självklart enkelt. (jag vet att alla inte blir gravida den enkla vägen heller). Om jag ska bli gravid krävs det andras hjälpsamhet. Allt kostar pengar. Flygbiljetter, inseminationen, samtal, gårdsvakt. Det är inte några tusenlappar utan efter ett antal försök är det många tusenlappar. Tänk om jag drar igång och gårdsvakten inte plötsligt kan? Nej jag kom inte iväg mer för jag har ingen hjälp. Flera tusen åt helvete. Dessutom, jag kan inte kräva hjälp. Bara vara tacksam om någon kan. Jg vill inte ta in avbytare. HElt random människor och dessutom kostar det också.

Ja nu sitter jag här och försöker förlika mig med att jag blir aldrig någon mamma. Det var helt enkelt inte min lott. Man kan ha ett bra liv ändå. Men det var inte så här jag hade tänkt mig. Men livet kom emellan. Jag känner igen vettig bög som kan "runka i burk" och vara nöjd med det. Jag kommer inte till Danmark. Jag ligger inte med killar.

Det är bara så förbannat onödigt att ha den jävla mensen och pms varje månad. Till ingen nytta. Av ingen mening har jag antecknat min mens och räknat dagar. Jag är rätt bitter ikväll. Jag vill inte träffa någon som har barn. Jag vill inte bli "bonusmamma". Jag vill ha eget barn om jag ska barn runt mig. HAr jobbat 17 år men andras barn. Sett gravida magar, lyckliga mamma-pappa-barn och fått höra att "det där förstår inte du som inte har egna barn" från viktigpettrar till kollegor på förskolan. Andras barn står mig upp i halsen just nu. Ursäkta för det men så är det.

Jag vet att jag varit och är världens sämsta Gudmor. Men jag har inte orkat. Livet kom emellan.

Over and out. Har inte så mycket mer att säga om det. Livet är som det är och blev som det blev. Men det kan vara förbannat orättvist sett ur olika perspektiv.

Vi hörs!

  

   Tar mig tid så här på förmiddagen för att sätta ihop ett inlägg igen. Det är fantastiskt höstväder idag! Tyst, stilla, strålande sol och elva grader varmt. Känns ju lite knasigt att sätta på vinterdäcken just idag, men vi har haft ner mot minus sex om nätterna tidigare och jag har blankslipade sommardäck. Det är en typisk dålig kombination.

Just den här tystnaden som uppstår på landet när folk antingen sover om nätterna eller är på jobbet/skolan om dagarna. När vinden är stilla och det inte är några ljud från bilar, traktorer mm är underbar. Den blir så skönt i hela kroppen.

Den här helgen har på något sätt dagar och nätter flytit i varann att jag har lite svårt att minnas exakt vad jag gjort. Det är väl inte jätteviktigt heller. Igår var jag i skogen i flera timmar och tillsammans med Veronica hade jag viltspårträning åt Leonbergerklubben. Det var otroligt roligt! Så många trevliga hussar och mattar och duktiga hundar. Några hade aldrig spårat förr och några för väldigt länge sedan. En spårvan hund som tyckte viltspår var löjligt enkelt och omotiverande så åt honom la jag ett nästan fullångt anlagsspår och inte helt enkelt. Ett spår är på prov 600 meter. Låter inte så långt men det är över en halv kilometer och det ska in fyra vinklar som inte ska krocka med varann. När jag gjorde uppsparket kände jag hur jag saknat det här. Det är fantastiskt roligt med spår! Jag försökte göra en osnitslad bana. Det kräver att man kan memorera var man går och läsa av terrängen. Det kluriga är väl inte att minnas var spåret gick om man bara ser sig omkring utan om hunden går av spåret och irrar runt. Som domare underlättar det om jag vet var spåret är. När jag gick och la ut spåret så gick jag rakt ut i okänd skog. KOm vram mot en myr och tjärn, fick vinkla och kom upp på en häll. Där uppe, mitt ute i skogen långt från de andra hör jag plötsligt stora tunga raska travsteg. Mest troligt en älg som antingen legat och vilat eller stått och glott på mig. Men när man inte vet vad och var djuret befinner sig så är iaf inte jag kaxig. Men jag kan ju inte kasta klöv och flaska och kuta heller. När jag lägger spår har jag allt fokus på att memorera vägen, sätta snitslarna så klurigt att hund och förhoppningsvis inte förare ser dem så att jag glömer nästan bort att hålla koll efter vilt och legor/iden. Jag vet i anlagsklass ska det vara snitslat men jag tycker förarna sköter sig bättre om de inte vet vägen utan måste lita på hunden och nu var det inget prov. Fast det hade varit kul att få döma, gått efter med skogskort och antecknat. 

Två gånger har jag stött på björnide. Båda gångerna när jag bodde i Jämtland. Men det finns björn här med även om de inte är jättevanliga just här. Vad det sägs. Gästrikland är ett björnland och ett vargland. Lo är aldrig något jag funderar över att stöta på och inget jag är rädd för. Red rakt på ett björnide ungefär nu fast för flera år sedan. Det var sån här strålande fin och varm höstdag och det var nog räddningen med tanke på att björnen bäddat och sen tagit en promenad i det fina vädret. Där satt jag på häst på en smal skogsstig med en handhäst dessutom och glodde rakt in björnidet bara 15-20 meter bort. Mest troligt hade jag inte överlevt om björnen varit hemma. Skena i storskogen bland myr, träd, hällar och stenskravel med en arg björn efter hade garanterat slutat med krasch. Men det var inte min tur där och då helt enkelt.

En annan gång gick jag med hundarna längs en bommad skogsväg och kom upp över ett krön och svag kurva och ser att en bit bort ute på hygget har någon grävt rejält så det stänkt jord i en stor halvcirkel. MInns att jag vrålade "hundarna nu vänder vi" och den hund som inte hängde med fick ta ansvar för sig själv. Jag ville fortast möjligt till bilen. Om det var någon där vet jag inte. Det var grävt bakom en stor sten eller liten kulle. Minns inte exakt. Minns däremot exakt hur det kändes i kroppen.

HUr som helst så gjorde hunden igår ett utmärkt arbete och tyckte mitt spår var motiverande att följa. Vi var nog lika nöjda ägarna, hunden och jag. Det är roligt att se hur hundarna reagerar och löser sin uppgift. En hund gick först med svansen tryckt mot kroppen. Det luktade blod och djur. Han ville först inte följa med efter att ha peppat och uppmuntrat så tog han sig an spåret och var mycket spårnoga, metodisk och oerhört stolt vid spårslutet. Leonbergern är tydlig och lätt att läsa, det syns direkt när de spårar och när de vindar och pysslar med annat. Spaniels har ju ett yvigt jaktsätt och går ofta lite högre med nosen (inte alltid) och slår gärna fram och tillbaka över spåret. Taxar är oftast som att sätta på räls. Jag ska börja spåra med Rigmor. Nästan-basset som hon är vet jag att hon går som klistrad i spåret, totalt döv och blind för alt annat. Därför får hon inte vara lös. KOmmer det ett färsk spår då går hon. Helt omedveten om omvärlden.

Megastor är med och "sitter ryggsäck". Nu har hon inga som helst problem med att koppla av och bara vara. Men det var första gången hon var bland andra Leonbergers sedan hon lämnade uppfödaren.

Hon är ju inte den som hetsar och stressar.

 

Hon fick fint omdöme av de andra att hon är så otroligt trygg och stabil. Roligt att få positiv feedback på sin hund! Inte alla som kan ge det till andras hundar från annan kennel. Men som sagt, det var ett väldigt trevligt gäng.

 

Merlin blev förbryllad att det fanns så många Mega. Han ville glatt gå fram till henne... också vänder sig hunden om och är Mega fast ändå inte och dessutom iklädd glitter! Skumt!

 

Julkortsfotografering (det är inte Mega). Så fantastiskt sött!

   

Skönt att "mormor" Penny var med. Henne tycker alla mina hundar om. Skönt att ha någon att hålla sig intill när det finns så många likadana och dessutom en förkrympt Megastor! Han fick dödsångest när han skulle hälsa på en 10 veckors Leonbergervalp. dEt var det läskigaste han någonsin sett! En Mega som var Mini. Hm, han behöver ut mer i verkligheten...

Läskigt med blodspår...

 

Fast det var ju faktiskt spännande...

Och kolla! Värsta coola klöven!

Jag gillar den här bilden. DEn är så talande.

När vi kom hem var det fullt ös medvetslös på ängen. Fåren har gått tillbaka till vinterförvaring med vinterhagen på heltid nu så hundarna har tagit över deras sommarhage. dEn är enorm! Sammankopplad bakom stängsel ända från trädgården och mellan tummen och pekfingret räknade jag ut att den är 800 meter runt om och över 1 km sammanlagt från trädgården. Några varv runt där så är de rätt nöjda. Alla kan vara lösa och kuta av sig. Inget folk, inga andra hundar, inget vilt.

     

 

En dag när jag kom hem hade Mega haft tebjudning...  

Ränderna går aldrig ur en fågelhund. Amy spanar in. Kolla in hennes svans som virvlar runt av förtjusning.

 

Totte och SVante fick lite leksaker från IKEA. Bollar och en orm att böka med.

 

Söta lilla Russingubbe.

 

Fullmåne över skogshagen.   

 

Mikko, min fina Shetlandshingst.

Jo jag hade en selfiekväll i lördags. Töntade mig med mobilen i brist på annat. Ja jag har ju ingen tv. Har inte haft nån sen i maj. Fast faktum är att jag saknar det inte speciellt. Lyssnar på musik, kopplar av, har på radion eller leker med mobilen. Äger ingen Ipad heller och har usel uppkoppling här så titta på tv/film den vägen är bara glömma. Lever lite grann som förr i tiden. Men det funkar och jag mår rätt bra av det.  Men hur gör ni alla ni som kan selfies? Jag är värdelös. Puta med munnen vägrar jag!

Blaj blaj...

Var tvungen att testsminka mig med min nya svarta ögonskugga. Är supernöjd! Troddee inte det skulle bli så bra som jag tycker.

Nix dags att ta tag i dagen på allvar! Får öva vidare på selfie en annan dag om det nu skulle kännas nödvändigt menar jag.

Vi hörs!

                       

Idag blir det mängder av bilder, eftersom det blev så mycket text i förra inlägget   . Håll med om att den här hösten är fantastisk! Nu ska jag inte klaga på sommaren då jag tyckte att så snart det blev juli blev en fullt godtagbar sommar. Jag är ingen soldyrkare av stora mått. Fint väder ja men hysterisk värme nej. Det jag kan klaga på är alla knott som blev. Djuren har haft det jobbigt och jag är glad att jag haft ligghallar i samtliga hagar. Knott och broms, till skillnad mot mygg bits inte under tak. Nu har vi haft över en vecka med frostnätter med ner mot -5 C så snart borde de dö bort de små asen.

 

Höstmorgon i skogshagen

Ännu en morgon med frukosthö, idag faktiskt.

Full rulle! Älskar skogshagen! De måste använda alla sina sinnen, får röra sig och använda alla muskelgrupper helt naturligt. DEt ligger nedfallna träd i olika höjder så de har hinder till både stora och små och jag blir så glad varje gång jag ser de hoppa av fri vilja och glädje. Har inte lyckats få det på bild. En stock ligger på en meter i höjd och den tar Jonna och ungrussen Tilia och Maggan emellanåt.

 

Samanta

Vilda, Sessan och Maja sträcker ut.

Samanta, Aldis och Maggan samtalar

Det bästa vi kunde åtsadkomma Stålemaras Magnolia och jag i uppställningsväg. 1,5 år gammal.

 

Maggan igen (Stålemaras Magnolia) e. Finemang 577

 

Lill-Jonna e.Jucent 391 

Tilia 2,5 år gammal e. Duktig 568 

 

Man kan inte vara söt och vän jämt tycker Maggan och sekunden efter jag tagit kortet nöp hon matte i kinden   . Jaja dessa ungdomar. Det hör till och var inget allvarligt. Ett litet nyp för att se vad som hände och hur långt man gå. Hon fick dock höra att det var defintivt steget för långt   . Men bilden är kul. Sur liten söt ponny.

Vilda ville däremot gärna pussas

Sessan tar en selfie

Soldyrkare

Leka med matte är kul tycker Savannah

 

Det tycker även pappa Glenn. En stund av närhet är också uppskattat.

 

Attack! Glenn leker bara och jag håller på att träna honom att stegra på kommando. en nog är det frestande att utbilda honom till försvarsget. De där hornen   

Lördagsgodis

 

Klas-Göran, det svarta fåret, och hans "svampar". Jag inser att jag håller på med något som kallas flushing. Det innebär att man innan och i samband med betäckning utfodrar tackorna med extra protein och näringsämnen för att få dem att släppa fler ägg och därigenom få fler lamm. Hoppsansa, det hade jag ingen aning om! Jag tyckte bara det var praktiskt att få dem att frivilligt kuta in i respektive bås från sinna respektive hagar. Har delat gruppen i två och från nästa vecka blir det tre grupper. Hälften ska betäckas medan några får ett viloår och går med ungtackorna/årets lamm och de två som inte ska få fler lamm. Jag vill inte betäcka årslammen. Många gör det men jag vill låta de växta färdigt både mentalt och fysiskt. Det ska bli spännande att se om flushandet har någon effekt. Finullsfår är kända för att vilja spruta ut lamm och svamparna är 25% finull. Förstagångstackor brukar få en vardera så vi får se till vårvintern. Det kanske blir över 10 flaskisar   . Ja man lär så länge man lever.

Jag och min "lilla" ko som mer ser ut som en tjur.

 

Hon är lika go och kärleksfull som förr. Bara storleken är skillnaden. Världens bästa kossa/kviga/tjur/hemofrodit whatever...

Puss!

Norrgårdens Extra och hennes föl Norrgårdens Isolde e. Qluring 610           

 

Något motvillg att ställa upp sig

"-Dumma däj vill inte!"

 

10 minuter senare   

En dag i Merlins liv

 

Merlin och Mega myser

 

En vanlig fredagkväll hos oss

 

Totte

 

Svante

Rigmor (med skit på kinden.)

 

Lek är livet!

Vi hörs!  

    

          

     

     

   

Det är för det mesta fantastiskt roligt att blogga. Jag har gjort det i snart 10 år. DEt har blivit en del av det jag gör, en del av mig. Från början gjorde jag det för att berätta med bilder och ord om min vardag för vänner och familj 60-80 mil bort. Det var innan facebook och instagram och ett tag var det poppis att ha hemsida och blogg. Faktiskt så har jag fått vänner från den här tiden. Det är jätteroligt. Vänner som jag numera "umgås" med över fb men det känns som vi känner varann för vi har hängt i så länge i varandras liv trots att vi aldrig träffats på riktigt. Lite skumt egentligen. Jag skulle gärna, men tiden räcker inte till för allt.

Det jag har lärt mig av dessa år är att det är väldigt svårt att egentligen förmedla rätt innebörd i en text. Därför att läsaren tolkar efter eget huvud, erfarenheter och sinne. En vän långt tillbaka sa till mig att i en text, för att fånga läsaren, ska man ta i lite åt alla håll. Min erfarenhet säger mig att det ska man inte! Det finns inte utrymme för utsvävningar om man inte vill få pisk på fingrarna. Jag har provat för många år sedan. Det gick åt helskotta och massa pisk.Vad det handlade om är helt oväsentligt idag.

Men hur man 'än vrider och vänder så finns det alltid de som gör egna tolkningar. Ibland vill folk göra egna tolkningar för att provocera eller hitta sin del i texten där jag skrivit just åt dem. Texten, ordet och meningen är riktat till dem. Det tänkte jag prata om idag. Jag är fullständigt medveten om att det finns någon som kommer känna igen sig och känna sig uthängd. Men allvarligt talat, jag bryr mig mindre om det. För att inte säga jag skiter i det. Därför att min dag blev helt förstörd idag av ett enda samtal från en person som läst mitt förra blogginlägg och utsett sig som min drömkvinna. Miss Right hade bestämt att hon var det jag sökte.

Vet ni, för att tala klarttext: Jag är sjukt jävla less på folk som skriver, ringer eller smsar mig och berättar om hur enastående jag är. Hur de suktat efter mig sen jag var med i tv. Hur jag är den de söker och hur fantastisk jag är och hur förälskade de blev. Jag har fått mängder av den typen av brev under dessa år. De står mig upp i halsen precis allihop. Nej jag blir inte ens smickrad. Vet ni varför? Jo därför att det alla dessa beundrarinnor (förvisso en och annan sällsynt man med) glömmer bort är att jag har inte en jävla aning om vem den andra är: Man ska vara två för en tango! Men somliga är så upptagna med att smickra och berätta om hur de känner att jag kan sitta med fyra handskrivna sidor ur ett brev utan ett ord om vem de är. Varför skulle jag svara på ett sådant brev? Jag vet vem jag är. Jag ser mig i speglen varje dag, flera gånger om dagen. Som jag skämtsamt sa till en kompis idag: "Det är fan jobbigt att vara snygg! Lyckliga äro de fula!" 

Idag ringde en kvinna mig och började med att presentera sig och berätta att hon var ute och letade efter mig. Jaha? Det visade sig bokstavligt letade för hon hade åkt från en stad till Trogsta där jag bodde förut, till för ungefär ganska precis tre år sedan.... Det gick alltså omkring en människa som jag överhuvudtaget aldrig sett, träffat eller hört talas om och letade efter mig och utsett sig till min drömkvinna. Ursäkta mig men jag vill:

1. Vara aktivt deltagande i VEM och NÄR jag ska dejta!

2. Bestämma OM och NÄR och AV VEM jag vill ha besök!

Jag hatar oväntat besök! Jag avskyr när det poppar upp någon som gubben i lådan när jag inte är informerad och det är kollat om det passar. Allrahelst av folk jag inte känner. Okay en snabb fråga eller lämna åter nått, men någon som förväntar sig tid att umgås. Jag kreverar. Jag har alldeles för mycket kontrollbehov, för mycket att göra och ursäkta men det passar inte jämt! 

Den här människan hade läst mitt förra blogginlägg och tolkade som säkert många andra att jag är en olycklig liten fågel i en bur som bara drömmer om att träffa den rätta. Nu är det så här att hade jag velat och lagt manken till så hade jag kunnat varit gift och skild och gift igen i många svängar i mitt liv. I det stora hela har jag det oförskämt bra. Jag trivs med mitt liv. Jag gillar att slippa anpassa mig efter någon annan, slippa tjafs om vardagsbestyr och jag är både för lat och bekväm för att ut och dejta. Därför passade bondekonceptet mig. Nu blev det ju ingen större utdelning efter det men ibland måste man ju testa.Även om jag erkänner så här fem år senare att jag anmälde mig själv hösten -10, ungefär nu faktiskt, för att jag var asförbannad, kränk, dumpad och sårad. Punkt.

Den här kvinnan som ringde har som jag skrev utsett sig till att hon är det jag söker. Nästan frestande att säga att tillåt mig att le. Men det är inget att le åt. Det är inte roligt eller smickrande någonstans. Det är ett jävla övertramp! Det är precis vad det är. Som att jag inte skulle ha något eget att säga till om.   

Den här torsdagskvällen blev förstörd. I min kropp drogs varningsklockan igång. Det här, att åka iväg random och leta efter mig är inte ett sunt beteende. Man gör inte så. Det är inte romantiskt. Vad hade denna kvinna gjort om jag hade bott där och redan haft en dejt på gården? Huset fullt med folk? Jag är sällan ensam, dag som kväll och jag har min vakthund.

Jag stod på ICA när hon ringde. Jag hade ingen lust att dra igång värsta utläggen där. Innan jag hunnit de 8 km hem hade samtaet spritt sig i den lilla byn. That,s the way it is. Livet på landet. Jag har som oftast svårt att vara oartig och snoppa av någon så där direkt i ett samtal. Dessutom, jag lovar trots att jag borde vara luttrad vid det här laget, att man blir rätt överrumplad när någon ringer och säger att de letar efter efter en även om varningsklockan slår igång.

De där varningsklockorna ja. Jag har tagit emot sexsamtal, sexsms, haft ett antal stalkers efter mig, telefonsamtal där någon ville döda mig och "få mig fixad", jag har haft manliga galningar här både en två och fem gånger som letat efter mig för att slå mig, fixa mig, döda mig whatever. Förstår ni nu att jag hatar när det poppar upp någon utan min vetskap! Det är inte för intet jag har fem hundar! Jag har en ren vakthund. Jag vet att hon inte bangar, jag litar på henne till 100%. Härom veckan då det var rally satt jag i gräset med henne bredvid mig. Bakom min rygg går två män. Lite för nära för hunden som skyddar sin matte som i och med att jag sitter ner har satt mig i en, ur hundars perspektiv, oskyddad ställning. En skadad/ sovande/ liggande flockmedlem skyddas alltid. "BAFF" och hunden gjorde ett studs bredvid mig. Direkt översatt: Back off!

Ikväll hade jag henne med mig var jag än gick. En kniv i fickan och jag lyssnade efter varje bil. Ringde mina vänner och informerade. De satte mig på sin jourlista. Huvudvärk och händerna var vita. Överreaktion? Nej knappast. Bara ett signalsystem som säger till mig att skydda mig. Jag har så många anledningar för att det här händer i mig. Tack så jävla mycket för det!

Tillslut måste jag tillägga att jag förstår inte ni som säger att ni inte vet hur ni ska få kontakt. Har ni sett de gula plåtlådorna som brukar finnas utanför matbutiker och lite överallt på stan? De kallas postlådor. Man tar ett papper, skriver och stoppar i kuvert, slickar på ett frimärke och lägger i en gul låda. Eller man lämnar ett meddelande på bloggen med sin MAILADRESS inte telefonnummer för jag ringer inte upp nån jag inte vet vem det är! Kalla det sjukligt misstänksamt men jag har mina skäl. Har man tur, på vinst eller förlust i livets lotteri, så kanske man får ett mailsvar om mottagaren anser det intressant, har tid eller lust. Jag är inte desperat för att jag gruppdejtade där i tv för mer än fyra år sedan. SEn om det blir någon kontakt så innebär det inte att vi ska träffas pronto bara för att den som skriver har hästlängders försprång med att veta vem jag är. Såna har jag träffat på tröttsamt många gånger. Hinner knappt skriva svar på hej så ska vi dejta på fik. Nog för att jag gillar kaffe och gobit men inte med vem som helst.

Nog om detta!

Det är svårt att få till en överskrift ibland. Det finns inget bra och kort som kan sammanfatta texten. Ibland, eller rätt ofta har jag ett klart innehåll och massor att skriva om. Men så när jag sätter mig är det som bortblåst och det är som ett vitt blad hur jag än tänker och försöker minnas. Det finns egentligen hur mycket som helst att berätta om tankar, känslor och sinnesstämning men sen är ju frågan om och hur mycket jag ska delge. Det är nog tur för mig att jag inte har så mycket tid att sätta mig och blogga. Det är en konst att förmedla känslor i text. Allrahelst sina egna. Speciellt när känslorna snurrar lite fortare än de bör.Hinner inte jag med är det ju omöjligt att få ner de i text. Träffade en ny läkare rätt nyligen. Begärde själv att få en ny. DEt klickade inte alls med den förra. Hon körde över mig som ett ångtåg och jag mådde skit efteråt. Kände mig totalt värdelös som människa. Det här var i juni i samband med att jag tillslut fick diagnosen bipolär. Jag hade planer, drömmar och mål men hon lyckades smacka ner mig på bottennivå. Inte genom diagnosen i sig. Den har jag förstått att jag haft länge. Utan hennes bemötande. Jag ska inte kritisera henne som läkare. Det kan ju vara vår personkemi helt enkelt. Fick således en ny läkare. En äldre man, helt fantastisk! Rak och inga krusiduller och inlidande ord eller förklaringar. Men han lyssnade, tog in och bekräftade. Att äntligen träffa rätt läkare efter alla år var som att bli av med så mycket börda. Hade med mig en kompis som känner mig väl, som sett mig i alla stämningar. Det jag framför allt fick bekräftat är att jag, i och med min sjukdom, har så mycket mer känslor än andra. PÅ gott och ont. Det är fantastiskt att kunna känna så mycket. Samtidigt som det äter upp mig emellanåt. Men det är något jag får leva med. Men det är skönt att få veta varför och att det är så här. Tankar som maler i huvudet är inte alltid sunt, men nu kan jag kanske lära mig att förhålla mig till dem. Det är iaf en förhoppning. Bipolär är ett stort begrepp. Det är inte så att det är lika för alla. Liksom diabetes finns typ 1 och 2. De skiljer sig mycket. 

Lagom när jag träffat den bra läkaren gick jag dagen efter till hälsocentralen. Jag var glad och mådde bra. Vågade drömma och planera igen. Men kroppen har strejkat en lång tid. Minns när jag var till min PT i vårvintras. Skulle göra ruscher, ni vet stå i startställning rusa och ner igen och tillbaka. Jag kom inte iväg. Benen låste sig. Musklera vägrade, knäna gick i baklås. Jag gick till kiropraktor. Har ju drattlat i backen med fart och buller och bång ett antal gånger från hästryggen och slagit mig i regnbågens alla färger. När jag reser mig från en stol så är kroppen som en fällkniv. Musklerna värker men jag har haft tusen och en ursäkt och förklaring. Sjuk? Nä inte jag inte! Det är ridolyckor, druckit för lite men framför allt har jag tänkt och trott att det är humöret. När livet är tungt så borde väl kroppen reagera, eller? Inte undra på att det gör ont i lårmusklerna efter allt som hänt i livet. Jag spänner väl dem om natten eller nått.... Som sagt jag har haft massor av förklaringar och jag har inte varit den som gått till läkaren för lite smärta. Vad är smärta? Ibland undrar jag. Jag som gått med hundbitet finger och blev akutskickad till sjukhuset, inlagd i fem dagar med intravenöst dropp och opererade utan bedövning. Det är en historia i sig. Efter bettet som gick in i leden på långfingret fick jag antibiotika och läkaren sa att det skulle bli svullet och göra ont, ringde 1177 efter några dagar då fingret var plommonblått och de tyckte jag kunde ju åka till hc vid tillfälle när jag hade tid och visa fingret. Eftersom jag inte hade ont. Saken är att säger en läkare att det här ska göra ont då räknar jag med smärta som är överdjävlig. Jag skötte djuren, hundar och hästar skulle ha mat och vatten. Hundarna hinna gå ut och valpen rastas trött. SEn kunde jag åka. PÅ hc fick jag välja mellan att åka ambulans eller köra till akuten NU. Men jag måste ju hem till hundarna innan... Då lägger vi dig i ambulans hotade läkaren. Okay okay jag åker och sen åkte jag hem och skulle bara. På akuten undersökte läkaren leden med att köra in en metallpinne rakt in i såret och peta den rakt igenom leden och ut på andra sidan. Jag låg och tittade på en stor tvskärm på hur han grejade. När han för 11 gången tjatade om det inte gjorde ont så kändes det pinsamt att säga nej så jag gick med på en smärtlindrande spruta på handen. DE ska tydligen göra ont. Det spände men ont, näe. Däremot på hc var det en kvinna som fick en sån spruta, jag såg genom en dörrglugg. Hon vrålade och vred sig som en mask. Jag tyckte hon var lite töntig  Jag har jobbat i stallet med 39C feber och halsfluss. Ja det gjorde lite ont i halsen när jag böjde mig ner. Det var lite kämpigt att svälja men så himla ont gjorde det inte. Var första gången jag hade halsfluss så jag hade inte nått att jämföra med.  Djuren måste ju skötas oavsett. Efter alla år när kroppen i perioder känns som bly och motvärker utav trötthet, varje steg är jobbigt då benen känns svullna och tunga och bitvis tunnelseende så har jag vant mig. Det är dagar då jag försökt vila mycket, stanna hemma och bara göra det jag måste. Men sjuk? Näe inte mer än motigt sinne och den sk utbrändheten jag fick som diagnos. Att jag tappar balansen och får slagsida det beror ju på att jag dricker för lite vatten när jag jobbar... 

Hur som helst så gick jag till hc dagen efter mitt läkarbesök på psyk. Glad i hågen. Var inte fullt lika glad när jag gick därifrån. Att läkaren var arrogant och översittare kan jag ta även om jag hade lust att kräva ett möte med honom och upplysa honom om hans attityd. Men man får välja sina strider och slag som Patrik säger. Jag skiter i honom. På ett sätt hade han rätt men det var hans sätt att framföra sitt budskap. För säkerhets skull tog de och tappade mig på ett antal rör blod för allt mellan hjärnan och stortån. Efter noggrann undersökning, samtal där jag fått berätta om symtomen och känslan (han var bra på att lyssna iaf även om han dånade på däremellan, fast jag tror han egentligen brydde sig och var orolig) och med blodprover som svar så satte han en kronisk diagnos. Jag tänker inte gå in på vilken. Men det är en kronisk muskelsjukdom. Jag kommer aldrig bli frisk från den, finns väl risk att jag snarare blir sämre. Om jag var glad dagen innan så befann jag mig i ett töcken när jag gick därifrån. Vad händer nu? Gården? djuren? Livet? Var ska jag ta vägen? Nu när jag äntligen funnit ro med att bo och leva här, tagit mig igenom tuffa år av svek, flyttar, hot, strul, tjafs och konflikter. Jaha ska jag skita i det här då för att kroppen inte är frisk och egentligen inte pallar med? Vad är meningen med allt? Jag blir samtidigt förbannad! Vad är det här? Ett skämt från Gud Fader?! Nu när jag landat, försonats med tanken att Årsunda är mitt hem och jag ordnat allt med djuren och gården som jag vill, önskar och har behov av. Kan inte förlika mig med tanken på att lätta ankar igen.Vet ni vilket helvete det är att flytta en hel gård? Jag har gjort det två gånger för mycket. Eller tanken på att sälja och nästa person som flyttar hit river upp allt fårnät, river ponnyboxarna och djurrummet inne. Jag får panik av bara tanken! Dessutom blir jag arg, det känns som vandalisering efter allt jobb. Satte genast igång med tankar på vilka djur som skulle säljas. Jag kan inte tänka så ännu. Det får komma pö om pö. Just nu har jag kört ner huvudet i jorden och agerar struts. Jag kan inte kasta iväg allt här och nu. Det vore helgrån mot min själ och hjärta.

Mitt i allt det här kan jag ibland känna mig så liten, ensam och oviktig. Jag vet, det finns de som har det värre. Men det är ingen tröst och det är fånigt att jämföra folks eländen, sorger, trauman, smärta eller kriser. Jag kan bara utgå från mig själv. Det skulle vara så    skönt att bara ha någon att luta sig mot när livet går emot. Någon som fanns bara för mig. Någon som kan ta mig (djuren och gården) för den jag är och inte ha någon egen påhittad bild eller fascineras över vem jag är (jag vet jag stavar alltid fel på ordet). Det är speciellt att bo på gård. Jag orkar inte med någon som vill prova och se vad det innebär. Det innebär att även mina känslor måste provas och jag kan inte släppa in nån på de promisserna. Det kostar för mycket. Det bästa skulle vara någon som är uppväxt på en kennel med hundar och valpar i hela huset men som inte har möjlighet att ha djur. Jag vet det är egoistiskt men det är så jag känner. Nån som älskar djur och vet vad det innebär men som inte själv kommer med hundar, katter och ungar där allt ska matchas ihop. Hundar som inte fungerar ihop, omplaceringar och bitterhet för att man lämnat ifrån sig sin hund och sen tar förhållandet slut.. Jag får ont i magen av bara tanken. Efter allt som varit har jag nästan tappat tilltron på människor. Allt tjafs, svek, konflikter, elakheter, hot och strul har satt sina spår och jag har knappt ens lust att ha en bästa vän. Det gör för ont. Samtidigt som det är ensamt är det skönt att krypa upp i soffan själv bland kuddarna. Det är en trygghet i sig.

Avslutar med en bild från i fredags. Mina kompisar kom förbi när jag behövde de som bäst. Underbara vänner! Anne-Lie ringde och sa att jag behöver vin med tanke på allt elände senaste tiden.

 

Jag har haft undulater i stort sett hela mitt liv. Älskar dem! Så vackra och söta, ingen är den andra lik. Många tycker de låter illa. Jag gillar deras kvitter och kraxande. Störs inte ett dugg av dem. Härom natten somnande jag på soffan och vaknade på morgonkulan som vanligt trots att buren tillfälligt placerats alldeles intill gaveln på soffan där jag hade huvudet. I alla år har jag drömt om en stor voljär åt fåglarna. En önskan som nu blivit sann!

Buren är 2.40x1.15 stor.

På botten bor marsvinen.

Ett fast lekträd med massa härliga grenar att gnaga på.

 

Och ett mysigt "vildträd" med grenar som gungar och kräver precition att landa på.

 

Här ser man hur små de blir i stora buren.

 

Hela rummet blev ett djurrrum. Till vänster voljären, rakt fram en box åt Totte och Svante och sedan är det tänkt som valpbox för tik med valpar, den smala boxen är förråd för spån, kattsand, smådjursmat mm. Tunnorna innehåller hund- och kattmat, katternas potta och matplats fick flytta tillbaka igen och från grinden kommer man ut i köket så djuren har god kontakt med hemmets hjärta. Kortet är taget från vardagsrummet. Dörren får vara kvar, kan vara skönt att stänga när pippisarna har körövning och jag vill vila eller titta på tv/film. Så otroligt nöjd och lycklig! Skönt att ha djuren samlade på ett och samma ställe. Underlättar städningen om inte annat. SEn blev det så himla snyggt! Inget kojbygge här inte som Patrik säger som byggt det åt mig. 

 

Jag kom på att de har inga namn. Brukar kalla dem för LIlla Blå och LIlla Gul och Lilla Grön. Fast nu är de några fler i flocken. Undulater är flockdjur. Ju fler desto bättre.

Kaisa och Rufus. Han börjar bli lite skruttig Rufus. Får se hur länge han hänger med. Har ingen aning om åldern men veterinären gissade då på 5-8 år och det är två år sedan. Jag gissar på över 10. Eller också har åren som vildkatt tärt på honom och fått honom att åldras i förväg. hUr som helst kan jag lova att hans sista år i livet kommer vara hans lyckligaste. Han sover i sängen, nästan uteslutande innekatt, får god mat och kärlek och i stallet bor hans familj som han ibland går ut och hälsar på. Men han trivs bäst inne i lugn och ro.

 

Fler som är lyckliga är ponnyerna som gått gått i grushage hela sommaren och nu blivit släppta på höstbete då gräset inte är så näringsrikt och insekterna avklingat. Najade v.d rijsdrecht

 

Vilda

 

Sessan  

Nöjd, glad och lycklig!

Avslutar med en bild på Amy. Min 9 åriga engelska setter. Hon är som hon blev. Tyckte att altanräcket är väl en bra plats att stå på. Eller? Älskar henne gränslöst!

Vi hörs!   

     

Visst är de vackra? Gänget har siesta.

       

Det känns som den här helgen har varit väldigt lång. Så avkopplande men ändå fylld av aktiviteter på hemmaplan. Mår väldigt bra just nu och det känns som det är balans på det mesta. Merlin och smågrisarna har skapat rutiner för matte. Det är bra. Det har jag väl visserligen haft förut med, ialla fall i perioder. Men Merlin vill och behöver ta innan åtta så det blir tidiga mornar vilket måste innebära tidiga/normala kvällar. Det är skönt att bli klar i stallet i god tid och hinna få tid inne utan att känna att jag borde gått och lagt mig men jag vill hinna sitta uppe och bara vara. Tidiga mornar, ja vet strax innan åtta är inte tidigt för de flesta. Det är ingen jätteskillnad för mig heller som gick upp vid nio förut. Men nu försöker jag vara klar med stallet till nio istället. Skillnaden ligger mer i kvällen. Jag sover mer och kommer in från stallet senast 21. Tidigare har jag gått ut då. DEt är däremot enorm skillnad! Djuren bryr sig mindre. De får sin mat ändå men jämna mellanrum. Ja det där lät ju också... Som att jag skulle ge dem några gånger i veckan typ   . Men jag räknar tiden mellan måltiderna. Behöver jag skjuta tiden får de lite extra. De är duktiga på att inte hetsäta utan lugnt tugga under några timmar. Fodrar från småbalar. Tycker det är både enklast att hantera, beräkna mängden de får utan att väga. Fri tillgång på storbal är otänkbart. De blir groteskt feta och sk slowfeednät vill jag inte använda. Det skulle innebära fler balar i hagen så alla hinner stå och äta och däregenom bli mer som blir förstört av vädret. Dessutom är det krångligt att behöva använda traktorn, öppna och stänga grindar, akta och hålla koll på ponnyerna från traktorn då de inte är ett dugg rädda eller har respekt för matmonstret på hjul och köra fram och tillbaka efter balar.

 

Ikväll vid insläppet skilde vi fåren i två grupper. Klas-Göran, den mörka i bild, fick en egen grupp tackor bestående av tio stycken damer. Han blev lite förvirrad och osäker. Vara stora killen betyder ju ansvar också. Men när jag lämnade stallet låg alla och idisslade. De får vara inne några dagar och bilda egen flock innan de får egen beteshage. Allt fdör att de inte ska försöka rymma tillbaka till resten utav fåren.

I morgon ska jag skilja hingstarna från stona. Mikko får gå tillbaka till grabbarna för vinterförvaring. Passade på att släppa de som gått i grushage i sommar på betet där Mikko och hans brudar gått och förbetat bort de mesta. Det är en skogsdunge och så här års är näringen rätt utlakad ur gräset. Passar dem perfekt! Det gjorde nästan ont i bröstet att se deras lycka att äntligen få beta och springa i en rolig hage. Äntligen blev det "sommar"!

Maja

 

Merlin kom i sin första närkontakt med en häst. (Lill-Jonna)

Idag var det rallytävling här i byn. Carola och jag gick dit med fikakorgen. Mega hade sin dag idag och fick vara med.

 

Det var faktriskt riktigt roligt att titta på rally! Det trodde jag inte om mig själv. Skulle aldrig över min döda kropp våga åka med eller köra! Alldeles för farträdd och har väldigt lätt för att bli åksjuk. Men det var kul att titta på.

Igår var det Kaisa och Amys dag. Vi hittade ett underbart ställe att gå på! Vilken fantastisk natur!

Blev mer svampplockning. Av någon underlig anledning har jag trots att jag bor som jag gör kommit av mig att gå i skogen. Känner att jag hittat tillbaka. Älskar att vara i skogen! Allrahelst om hösten. Inte bara för svampplockningen utan för luften som är om hösten, dofterna, färgerna. Ikväll har jag förvällt en massa trattkantareller.

Mattes flicka!

Nu är det dags att gå att sova så jag avrundar med sovbilder i olika poser. Svante har faktiskt bäddat ner sig själv.

Konjac

Påminner om greve Dracula

Gonatt!       

           

Just nu sitter över en miljon människor och tittar på Idol. Jag kunde varit en utav dem. Om inte om hade varit hade såklart. Tidsplanering är en utav mina sämsta sidor. Jag skyller på att jag lider av dyskalki. Jag kan inte planera och uppskatta tid. Det är ett rätt jobbigt handikapp eller vad jag ska kalla det. Folk blir ofta irriterade över att jag kommer sent. Fullt förståligt, men hjälper inte mig. Har testat allt i min uppväxt: utegångsförbud, belöningsprincip, bestraffningsprincip av annat typ än utegångsförbud osv. Finns inget som funkat.

Egentligen skulle jag tittat på Idol jag med. Det var planen för ikväll. Ja förutom äta god middag i form av stekt kött och potatisgratäng och en gräddsås med mina nyplockade kantareller. Kan nämna i förbigående att den middag blev infryst... Ligger stadigt och väntar till annan gång. Blev inte klar i tid. Så jag gick in satte på tevatten och bestämde mig för att det får bli fredagsmacka med smör framför tvn istället för finmiddag. 

Tvn är stendöd! Efter lite mutter kom jag på att jag sett att antennsladden var urdragen ur väggen. Hade retat mig på den där sladden som bara korvade sig i vägen för dammsugaren. Drog ur den någon gång i våras när det var risk för åska. Därmed förstår ni hur sällan jag ser på tv...  Kryper in under marsvinsmöbeln men orkar inte sträcka mig allra längst in så jag sket i Idol. Tänkte att jag får sätta på en skiva, tända ljus och en sån där rökelse jag köpt på Indiska, som jag förvisso inte ännu bestämt om jag tycker luktar gott eller förfärligt. Det är nått med mysfaktorn som höjs med rökelsen. Den första jag tände stank nått som kan beskrivas som bränt, parfym ihop med myggspiral. Den andra var bättre. Ändå var de ur samma paket. 

Hämtar min tekopp och snubblar över en olämpligt placerad ICA kasse. Då slår det mig. Jag har en halv kasse trattkantareller att rensa. Tjohoj vad inte skoj! Precis vad jag inte hade lust med. Eller ork till. Gaah jag som skulle ha en lugn kväll. Plocka dem var en fröjd. Älskar att plocka svamp! Det är harmoni. Men rensa.... Kan man frysa in dem som de är och rensa vartefter? Nu är hon nöjd minsann den där pedantplockerskan Carola! Hon skrattade åt mig som gick fram som en skogsmaskin och röjde det mesta i min väg medan hon duktigt plockade en och en och garanterade blåste av dem innan hon la dem i påsen. Hade säkert med sig våtservetter och torkade dem också   . Jag vet vad jag har att göra i några timmar framåt. Eller också hänger jag ut dem och sitter ute i solen imorrn, jag för jag har bestämt att det ska vara sol imorrn. Så det så!

Det som hänt här på gården är att fåren och getterna blivit klippta, bocken Glenn är kastrerad liksom baggen Sten. Nu är det bara Klas-Göran som är bagge och han ska få gå med svampfåren. De jag köpte in i våras. De är förstagångsföderskor och jag vill ha en mindre typ av bagge första gången så inte lammen blir så stora. Har inga att skicka till slakt i år. Förutom STen men det är otänkbart att slakta bara en. Väntar in nästa års kull av lamm. Det kommer inte bli lättare bara för att de är fler men tanken är att inte hinna fästa sig vid alla och ge alla namn. Den tanken fanns redan i år men så när Klas-Göran föddes, först ut så var han bara en "hej jag heter Klas-Göran!". Borde för min egen skull ha bara en färg. Alla lamm blir vita eller svarta. Då är de svåra att skilja på. Nu är de ju så orginella allihop och alla får sin personlighet genom att de går att skilja. Men det är ju en charm det med. Jag älskar mina får! De är som en skock olydiga, fladdriga och förvirrade cocker spaniels.

Språngrullarna för årets betäckningar är inskickade till resp rasförening och idkontrollanten har varit här och gjort passansönkningar och chipmärkt fölen. Russin ni vet, han skulle ju heta Russin från Flingan. Men det kändes inget bra. Så jag ville ha ett annat namn kring ordet russin eftersom det är så han kallas. Men tror ni jag kommit ihåg att hitta på något annat? Nej det hade jag inte. Så när Karin, idkontrollant, ska fylla i namnet blir jag ställd. Vad ska fölet heta? Jag kan ju inte vela fram och tillbaka. Det är ju bara ta nått. Karin hade bråttom iväg och det var nu namnet skulle skrivas i. Tänker febrilt. Russingubbe! Han får heta Russingubbe. Karin tittar upp och försöker dölja ett leende. "-Sa du Russingubbe?".  "-Ja Russingubbe får det bli!" "- Så han ska heta Russingubbe?" Tror Karin var tvungen att övertyga att hon hört rätt. "-Ja han får bli en Russingubbe" "-Okay då skriver jag Russingubbe" "-Ja Russingubbe" . Isolde heter Norrgårdens Isolde efter en deal med Mats och Magnus. Var noga med att det stavades rätt och påpekad att å:et i Norrgården inte syntes tillräckligt väl. Det är väl bra att vara noga med andras, synd att det inte är lika noga med mitt eget... Glömde helt och hållet bort att skriva dit Fjällbäckens före Russingubbe! Ringde senare till hästavelsförbundet och fick det ifyllt i efterhand. De hade reagerat på att fölet bara hade ett namn utan prefixet. Med andra ord, de känner igen mitt stuterinamn. 

 Skönt att ha det gjort för i år och Karin var suverän! Russins färg är väldigt udda. Pappa Duktig är svart, Flingan svart/brun alt bleksvart fast det står brun i passet. Russins färg är något jag aldrig stött på hos ett föl förut. Han är inte svart, inte bleksvart, inte brun, inte brunsvart. Han har något udda däremellan. Karin grävde i pälsen, tittade på fölfoton från när han var nyfödd och kom tillslut fram till att han är mörk mörk fux. Alfred, en shettis jag hade för länge sedan var fux enligt passet. Jag kunde inte begripa hur det kunde stå fux när hästen var mer åt det bruna hållet med bleka slingor i taglet. Så ser Russin ut. Han är mörk svettfux. Precis som Alfred.

Höftledsrötgade Mega och Kaisa här i veckan och röntgade även armbågarna på Mega. De går så mycket prat om var man ska röntga, när i hormoncykeln hos tikar och bla bla bla. Jag vill inte röntga under pågående löp men inte heller i skendräktighet vid beräknad valpning om tiken skulle varit parad. Alla tikar får mer eller mindre valpningshormon. Det har nauren fiffigt fixat för att alla tikar ska kunna ta hand om valparna och ge di i en flock. Ofta är en ungtik barnvakt medan resten av flocken patrullerar och jagar. Nu vet jag inte om det stämmer men rent logiskt borde även djur få någon form av bäckenuppluckring/förslappning för att föda lättare precis som människor. Tänker att de borde därför riskera vara mer ledslappa. Vet inte om det stämmer men för mig känns det logiskt

Jag tittade på röntgenplåtarna hos veterinären. De får varken säga bu eller bä om resultatet. Det är SKK som har ordet när de läser av och mäter en vinkel i höftleden. Men titta på plåtarna får man ju göra. Jag såg direkt att Kaisas såg utmärkta ut. Tätt liggande i kulan, liksidig och jämna fina kanter. Megas var också jämna och fina men inte liksidiga. Den vänstra var perfekt medan den högra visade på ett litet mellanrum mellan led och skål. Jag studerade noga. Sa att det ser ut som C. Veterinbären kom och tittade, hon höll med om att de var oliksidiga. Mer vågade hon inte säga. De får inte säga mer. Men jag kunde ju hoppas att de var A resp B. Jag gissar att hon inte trodde på sig själv. Megas armbågar såg fina ut, onga ojämnheter och båda låg lika. Just armbågarna är jag annars ovan att läsa av. Leta pålagringar kan jag men inte mer än så.

När svaret kom hade Kaisa A höfter, dvs utmärkt, och Mega C. Jag är inte förvånad. Jag såg det ju själv. DE utgår alltid från den sämsta leden om de är oliksidiga. Är säker på att hon har A alt B och C. Dvs en utmärkt/godkänd och en defekt. ARmbågarna var fria från dysplasi.Det är ändå det viktigaste. DE bär 65% av sin kroppsvikt på framdelen så armbågsproblem är mycket allvarligare och mer slitsamt. C höft kan hon bli gammal med. Men någon valpkull med Leonbergervalpar blir det inte. Synd på en sån bra hund men samtidigt lite skönt. Jag har tänkt på det, att om jag tar kull på både Mega, Kaisa och Alba blir det väldigt många hundar eftersom jag ändå vill flöja upp kullarna och avelsarbetet. Man kan ju alltid sätta ut foderhundar men jag vill isåfall göra det hos folk jag känner och har kontakt med. Nu ska jag beställa tid för ögonlysning till fröken Kaisabajsa. Ytterligare ett nålsöga att passera.

Åsso lite bilder till sist   .

Kaisa och Mega väntar på röntgen

Vi har haft besök av min kompis Veronica och hennes barn och hund.

 

Emma och Amy

 

Spanielgänget

 

Ett par fårtestiklar

Emma, Extra och Valiant

"-Vet du vad vi ska göra?" "-nej ingen aning" "-Tänk om det är slakt!!!" "-Näää tror du?"

"-Varför köar vi? Vad väntar vi på?"

Nu har jag en jävla massa ull! Fritidssysselsättningen i vinter är bäddad! Nu ska jag bara hinna ha fritid också.   

Lycklig liten Nirmar

Kramgo Sarv

Och en Nalle som vill imponera på Nirmar som inte orkar bry sig utan rullar runt av glädje.

Vi hörs!   

   

            

Det är väl dags för en uppdatering om hur det går för lille Merlin. Han har utvecklats från en lugn och bekedlig liten kille till en byfåne som testar allt från att hänga i gardinerna till att jaga katter. Men han är enkel. Lyssnar väl och är som en valp ska. Har köpt hem storpack med strimlad skinka och ska börja träna honom. Det de lär sig som unga sitter i hela livet. Det gäller visserligen hästar med och jag fick sån härlig bekräftelse på det i helgen som var. Tog med mig Amy, snart 9 år, på hundutställningen i Högbo för att hämta upp Kaisa som visades av sin uppfödare. Passade på att åka och insupa hundatomosfär, handla fällar och halsband. Jag har alltid använtvanliga nylonhalsband med kedja från Alac. De är bäst! Mest hållbara, enkla att ta av och på. Klarar inte av halsband som ska knäppas ihop. Vilken valp står stilla tillräckligt länge för knäppen och spännen? Allrahelst om det är båttom. En godis i näven och halsbandet trätt på armen och swish sitter det på utan att hunden ens märkte nått. Snabbt, smidigt och de är vattentäta och blir inte sura och äckliga som mer mjuka halsband. Det är som grimmor med ludd. De är bara söta i butiken. Totalt opraktiska. Räcker med en regnskur så är de förstörda. Eller ve och fasa om man råkar få lera på luddet! Men tyvärr är praktiska saker svåra att få tag i. Djurbutikerna säljer de inte. De är väl för billiga och hållbara... BÄttre att sälja dyra märkesgrejor som snabbt blir förstörda och fula.

Kaisa, Barecho One For You. Slutade på en fjärde placering i öppenklassen. Hon är inte ens fyllda ett år, pälsen är inte i bästa skick efter sommaren och sol. Jo vi har faktiskt som synes på hennes guldiga päls haft sol. Så ville hon inte heller springa med "tant Helene", hennes uppfödare. Så nu är jag piskad att ställa henne själv. Jag som tyckte det var så praktiskt att skicka med henne och kunna greja djuren emma i lugn och ro och samtidigt få henne proffsvisad. Nåja, jag kan. Har gjort det många gånger förr och snart är det dags för Merlin att entra ringen.

Men Amy var det jag pratade om, om gamla kunskaper och lärdomar. Hemma och i vardagen är hon en äldre aristokratisk lady som minsann inte alls behöver ha regler och lyda order. Amy och Alfons Åberg har mycket gemensamt om man säger så. Som ung jakttränades hon, tränade tävlingslydnad och vardagslydnaden var det noga med. Vardagslydnad kan vi inte stava till ens längre. Inte Amy iallafall. Hon gör som hon vill. Tog ut henne ur bilen och jag ser att hon redan på lukten vet vad hon är på. Hon settersteppade lite ivrogt bredvid mig. Jag var bara tvungen att prova. Hon kändes som ung på nytt. Som sittkommando sa jag bara ett snabbt "s". Testade och smack slog hon ner rumpan i backen! Provade några fler gånger inne på området och fick samma omedelbara reaktion. Säger jag samma hemma tittar hon demonstrativt åt andra hållet och sölar ner rumpan om matte envisas och tjatar. När vi skulle gå mellan ringarna var det trångt och jag vill inte att någon hund vidrör henne. DE flesta är snälla men man vet aldrig. På jaktträningen, men framför allt på fjället och alla spångar lärde jag henne kommandot bakom. Då skulle hon gå in bakom mina lår och gå nära med nosen nästan i mina knäveck. "-Bakom" och Amy hittar genast sin position och vi gick på led genom trängseln. Fantastiska älskade hund! Envis som synden personifierad men samtidigt så lydig när det gäller.

Merlin var hemma med Julia och Martin och de andra hundarna medan vi var på hundutställningen. Det här med att ta gruppfoto med en valp...

 

Ibland lite väl närgången

 

Liten retsticka. "kunde inte bry mig mindre" vill Mega säga.

Hej grisen! Grisarna kommer banta under vinterhalvåret. De har blivit smällfeta av betet, det enda de får att äta. Men det är bara magarna som hänger, kropparna är fortfarande fina och när betet är slut snajdar de till sig.

 

Jag törs peta på den!! Anki själv är så van vid hundarna att han bryr sig inte, väser lite lätt irriterat bara. Han har föresten bestämt att det är hundarna, grisarna och människor som är hans flock. Har ju ankeborg ett stankast bort från trädgården men han är helt ointresserad av de andra ankorna. Hönsen däremot försökte han våldta och tuppen var rasande på honom. Men det var den förra tuppen. Den som Mega och Alba hade dragkamp om... De hade lyckats smita in i hönshuset och tuppen gjorde sin sista insats och försvarade sina damer, med livet som insatsen.

Liten gobit

 

Titta! Han kan redan platsliggning   

I samtal med Amy och Mega

 

Mysigt att ligga nära

 

Ibland blir det kallt. Skönt med pyjamas när man ska ligga i bilen.

 

På tal om pyjamas. Här är killarna som bäddat på toaletten.

Ja vad hände med min djurfria oas?

Hm...

 

Rigmor

 

Hedda

Greta

 

Svante

 

Svante var in till veterinären och fick en selenspruta. Smågrisar är känsliga för selenbrist och blir klena och instabila i bakpartiet. Han blev genast mycket bättre och på några dagar hade han förvandlats till en nyfiken, framåt liten gris istället för som innan då han var trött, skygg, rädd och vinglig med stela haser. Vi ska tillbaka nästa vecka och fylla på och samtidigt ge Totte en spruta i förebyggande syfte.

Ha kaka!!

Vi hörs!       

                      

Merlin sov som en stock inatt. Själv vaknade jag med nackspärr! Har väl i stort sett aldrig naxckspärr eller problem med ryggen. Men det var bara bita ihop. Gick inte at titta åt ett håll och det var en rejäl låsning någonstans i höjd med skulderbladen. Faktiskt, pga av min envishet och att jag måste så släppte det nästan helt. Man ska ju röra på sig. Det behövs blodcirkulation på det onda stället. Det är omöjligt att bara lägga sig och ge upp pga "lite" smärta. Säger hon som jobbade med hög feber och halsfluss. Tyckte jag hade lite ont  halsen och svårt att svälja när jag böjde mig ner... Just nu är det extra dumt att bli sjuklig och ynklig när min hjälpande hand rymt till Turkiet och lapar sol.

Jag passar istället på att vara småbarnsmamma med gård. Att ha valp är lite som att ha småbarn. Ja jag har ju bebisgrisarna också som ska matas, städas hos och lekas med. Sen dricker Savannah mjölk ännu. Jo då jag har vad jag gör ;) Jag är ju tvungen att jobba på som vanligt fastän jag har valpen. Han orkar inte hänga med så jag får se till att underhålla honom och trötta ut honom och sen skynda mig med stallet medan han sover och kutar fram och tillbaka och lyssnar om han vaknat. Jag tycker det fungerar bra. 

Lite morgonmys med kaffet på trappan

Finns mycket spännande att undersöka (jag kopierade bilden från instagram, min mobil är ju knäpp och lämnar bara gråa eller svarta tomma bilder)

Hedda och Greta är så snälla och tålmodiga. Såklart de ser att det är en liten ny hund men de bryr sig inte, luktade som hastigast och han verkade ju okay.

Jag åkte och red Ljufa på eftermiddagen. Hundarna hängde med i bilen. Merlin får lära sig från dag ett att vara med, att i bilen är man och kopplar av. Red ut en sväng ensam med Ljufa. Det blåste och jag vet inte inte vad de var men hon såg många spöken och hoppade och studsade lite. Blir så glad av att umgås med henne!

 

Min uppfödning PeGe, Pegasus från Fjällbäcken, med sin nya matte Lotta.

I morgon ska jag måla i djurrummet. Längtar tills det är klart. Är rätt jobbig att ha Totte och Svante i en hage mitt i köket. Rätt opraktisk och trångt. Halmen flyttar de runt på så den åker runt på golvet. Det blir nästan som att bo i en grisbox själv med ;) I och för sig är jag van, när lammen bodde inne hade de hö i en låda som hundarna med förkärlek busade med och drog ut hö på golvet. Det är ju egenligen världsligt. Jag sopar ofta, men det är ju bara hö/halm och under en kort period. Det är roligt att sitta och titta på grisarna. De bökar och stökar med sin mjuka bädd och flyttar runt på den, jag lägger tillbaka och de envisas med att placera den i pottan. Vet inte varför de vill ha dynan i pottan men det är å de bästämdaste med det.

Merlin är en underbar valp! Lugn och otroligt läraktig. Han har hittills inte gjort varken kiss eller bajs inomhus och han lärde sig direkt att han är Merlin. De andra hundarna tycker om honom just därför att han läser av dem så bra. Han är ingen blådåre som flänger omkring och härjar men heller inte rädd och tillbakadragen. Han tar för sig och är artig och väluppfostrad. Det gillar tanterna i familjen.

Har beställt ett nytt trimbord som jag hoppas att jag får nu i dagarna och köpte lite nya pälsredskap idag. Det är så roligt att vara igång! Plockade på mig lappar om privatintruktörer i tävlingslydnad. Blev lite sugen. Ids inte gå kurs. Tränade privat med Trolla och Klara och det gav jättemycket. Karin och jag har bestämt att ses minst en gång i månaden och varför inte passa på att träna ihop?

Nu har jag laddat lilla kameran så imorgon ska jag måla, mocka trädgården och fota massor. Lägger väl ut fler bilder fram mot kvällen.

Vi hörs!              

Jag är så lycklig! Jag är tillbaka. Det känns så stort. Nästan overkligt. Jag kan bara tacka framför allt min lilla Kaisa och hennes uppfödare för att jag vågar igen. Vågar tro, ha framtidsutsikt och drömmar igen. Idag hämtade jag min i smyg efterlängtade springer spaniel hanvalp. När det blev en plats ledig i flocken efter Alba ville jag fylla den tomhet som uppstod. Det blev faktiskt tomt och tyst efter henne. Hon tog plats på ett positivt sätt.Att jag valde att lämna igen henne så drastiskt och snabbt var därför att Karin och jag bestämt att hon skulle flytta tillbaka efter valpkullen men i och med att det inte blev någon parning fanns det ingen anledning att hala på det. Så jag satte igång och letade hanvalp. Ville ha en lovande hane för utställning och framtida avel. Hittade en kennel och blev tipsad vidare. Ringde upp och fick veta att e sparat en lovande  hanvalp till "rätt" hem. Jag tittade och läste på om föräldrar och stam och åkte dit idag och träffade uppfödaren, mamma och syskon. Åsso lillebror förstås. Jag blev kär! Han är bedårande. Extriört välbyggd och korrekt men en teckning som tilltalar mig. Jag gillar när de är lite mörka i ansiktet. Bläsen får gärna vara smal eller bruten. Helst helsadlad rygg men annars så mycket mörka partier som möjligt. Nu är inte teckningen det viktigate men det jag beskrivit tilltalar mig mest.

 

Hollivera's X-tra X-tra 9 veckor gammal. Riktigt snygg!

Mörka fina ögon och inte massa överflödigt skinn och lösa ögonkanter. Bedårande söt! Mycket vackert huvud.

Gillar hans teckning.

Funderade på namnet när jag åkte dit. Han döpte sig själv till Mr Merlin. Jag gillar brittiska namn på mina hanar: Nelson, Lord Morris, Higgins, Milton.

 

Puss matte!

Världsgo valp!

 

Bästa sättet att introducera en valp in i flocken är att välja tid när tikarna börjar bli skendräktiga och får mamma hormoner som snurrar i hjärnorna.

 

Merlin är framåt på ett försiktigt och fint sätt. Hinner läsa av och använda sitt kroppsspråk. Han blev genasat omtyckt. Mina tikar har synkat sina löp samtidigt så det blir inte utspridda löpperioder utan två intensiva omgångar om året.

Sneglar lite på varann i farten. Det är roligt att sitta och titta på de små signalerna det pratar med.

Grisarna var lite läskiga!

    

Innan jag åkte idag hade jag visning av gotlandsrusset Storm 3 år. Han visade sig från sin bästa sida och sitt vanliga jag. Fina lilla Storm! Himla trevlig och vänlig häst med utmärkt temperament. Grundtrygg och lugn, social och nyfiken.

 

Eftersom det var ett tag sedan han kom hem från inridningen och han bara gått i hagen och vilat så kom Julia förbi igår och red lite på honom. Han tog det med ro, precis som om det var det mest självklara. 

När jag satt hos Merlins uppfödare så ringde spekulanterna på Storm och meddelade att de fastnat för honom och ville köpa honom. Lycka! Precis vad jag önskade. Mamman och dottern som kom passade som handen i handsken för Storm och han behöver komma ifrån sin storebror Arne och få ett eget liv. De två är som två lingon ihop. Växer på samma tuva kan man säga. De behöver delas på. Storm kommer bli en underbar familjeponny och det kändes så rätt med dem som tittade på honom.  

Nu ska jag ta den lille mannen och gå och sova. Han var så duktig när jag kom hem ikväll. Hade hela stallet att mata, vattna och några att ta in. Lämnade hundarna i bilen och Merlin sussade gott i sin lilla bilbur som jag alltid tar fram till valpar. KOmmer lägga honom där till en början när jag tar stallet. Då vet jag var han är och inget kan hända honom. Finns gott om otäckheter som kan hända en liten 11 veckors valp när man inte har dem under uppsyn. Nu har han somnat igen och mina ögon går i kors. Trodde jag skulle få sovmorgon imorse men Amy väckte mig innan sju med panik. Någon (idiot) stod och övningssköt uppe i skogen. Innan sju en söndag! Tack för det liksom...

Pratade med Karin på vägen hem och vi planerade lite roliga aktiviteter med våra hundar. Utställningar och andra roligheter. Känns nästan för bra för att vara sant att vara tillbaka på banan igen.

Ursäkta att det blev väldigt osammanhängande och lite konstigt formulerat ibland, är supertrött men ville få in bilderna fråb kameran in i datorn och när jag ändå fört över bilderna kunde jag lika gärna skriva blogg tänkte jag. vet inte om det var så smart ändå... Måste nog lämna in skittelefonen. Får leta reda på laddaren till lilla digitalkameran så jag kan ta bilder på Merlin medan han är liten och upptäcker världen. DEt går fort med de små!

Vi hörs!