RSS - xml

Kontrollerades senast: 2019-05-19 13:22:10

kom ut ikväll

eller whatever

Kick kick

2019-05-18 20:11
Från [email protected] (SARA)
Idag fick mitt stora barn känna en spark från lillen i magen för första gången. Jag hade förmånen att titta rakt in i hans ögon när bebisen sparkade till hans lilla hand,  och det där ljuset i hans blick som liksom tändes och sprakade till... Mmm, det var en jävligt fin stund. Annars har dagen varit en blandning av lugn och mys och... en jäkla massa tjöt och gnäll. Men nu sover kidsen och jag ska dricka alkoholfri cider och låtsas som det är vin.

Hoppsan sa!

2019-05-15 15:40
Från [email protected] (SARA)
Nu kommer jag ut! Som gravid! Igen! Gör hon inget annat än är gravid och tar hand om spädbarn tänker ni kanske, och ja, det stämmer ju typ. (2013 var jag gravid, 2014 födde jag barn, 2015 ammade jag fortfarande i några månader, 2016 var jag gravid igen, 2017 födde jag barn, 2018 ammade jag åtminstone ett par månader in, och 2019 gravid igen.) Men detta (om resultatet blir en unge) blir sista graviditeten. Sen får det vara nog. Hade tänkt att njuta järnet denna gång och vet inte om jag lyckats riktigt (hinner inte med!), men glad är jag över detta lilla liv. Och pepp! Hur kommer det bli?  Trebarnschock? Trebarnslugn? Inget vet! Så innerligt spännande!

En septemberbebis ska det bli om allt går enligt plan. Kul!

Anteckning vecka 23: tredje gången

2019-05-15 09:24
Från [email protected] (SARA)
Publicerat 190515
------------------
Hade magsjuka i helgen innehållandes kaskadkräkningar. Ej optimalt när en är gravid och magmusklerna ej sitter på plats. Kissade till och med på mig lite när jag råkade sitta i skräddarställning samtidigt som ett våldsamt kräkanfall drog genom kroppen. Ingen möjlighet till stabilt knip i den ställningen nej. Förlåt för oversharing. Värdigheten bodde inte här. 

Är väl egentligen frisk nu, tillbaka på jobbet sedan igår, men känner mig sliten. Uttorkad, aptitlös, matt. Och trött. Trött trött trött. Har slarvat med alla vitaminer och inte tagit en gravidvitamin på månader säkert. Järnbrist hej hej. Ska till barnmorskan om tre veckor så får väl någon rekommendation då. Till dess är det hålla ut som gäller. Är egentligen inte såhär opepp som jag känner mig idag, men har det lite slitigt på jobbet (tycker alla utom några enstaka är slappa slashasar som inte levererar något typ alls? Rimlig inställning...) vilket gör att energin dalar. Är slutkörd.

Bebisen kickar i alla fall runt. Jag känner mig lite oroad över namn på den lilla. Vi har haft ett namn, men jag vet inte jag, som vanligt bestämmer vi oss så tidigt och sedan orkar vi inte tänka mer på det. Men kanske missar en något? Och kanske är det uttänkta ej rätt ändå? Bara en fix idé? Har en inget att grubbla på så skaffar en sig.

Fyra månader prick kvar till planerad leverans. Heja kroppen, kämpa på!

Anteckning vecka 22: tredje gången

2019-05-06 13:21
Från [email protected] (SARA)
Publicerat 190515
------------------
Sprang genom två rulltrappor för en vecka sedan och hade ont i fogarna i flera dagar efteråt. Har annars inte så mycket att säga. Bebisen sparkar flera gånger per dag och det är mysigt. Än så länge är det tydliga kickar, så småningom blir det väl mer böljande rörelser. Magen växer och det börjar bli jobbigare att ta sig upp ur soffan. Fyra månader kvar lite drygt!

Detta småbarnsliv som jag och alla mina kompisar lever gör att jag varit näst intill noll social sedan årsskiftet och det är märkligt att jag fortfarande har människor som jag räknar till mina nära vänner som fortfarande inte vet om graviditeten. Eller nja, kanske handlar det för stunden mer om en nära vän, men ändå. Har tänkt att jag ska berätta när vi ses men senast vi sågs var på nyårsafton. Och dagen efter det var min mens beräknad. Aja. Tiden kommer. Väl?

Anteckning vecka 20: tredje gången

2019-04-24 09:29
Från [email protected] (SARA)
Publicerat 190515
------------------
Känner mig veckoförvirrad efter flytten av BF-datum på RUL, men är alltså i vecka 20 nu. fortfarande. Typ hälften gjort! Herre!

Var hos barnmorskan förra veckan och hon tyckte att jag verkade må bra, och ja det gör jag ju också. Fick även lyssna på hjärtljudet och det var härligt. Förra graviditeten tyckte jag på riktigt inte att det var så speciellt, men denna gång är det det. Det gör det verkligare. Hon är där inne och lever runt. Min tredje unge! Så rik. Barnmorskan tyckte att hon verkade vild, det sas även på rutinultraljudet. H ansågs också vild i magen, medan O alltid tycktes vara lugn. Jag fantiserar om henne, föreställer mig hur hon ser ut (inte som mina andra två barn) och hur hon är. Är lite längtig, men samtidigt inte alls förberedd eller redo.

Jag känner henne varje dag nu, men har inte riktigt koll på när. Men det är härligt med rörelse. Enligt en av apparna, den mest generösa, är hon 25 cm lång nu och väger 350 gram. 

Annars är våren här och mina andra kids är så jävla ljuvliga och mysiga och gulliga att jag vill ta semester nu på direkten och bara vara med min familj.

Anteckning vecka 19: tredje gången

2019-04-16 15:28
Från [email protected] (SARA)
Publicerat 190515
------------------
Rutinultraljudet är avklarat och allt såg fint ut! Sådan lättnad! Tror jag var nervösare denna gång än vad jag varit vid de två tidigare. Även om det var mysigt att se bebisen så längtade jag efter att undersökningen skulle ta slut och att vi skulle få den där okej-stämpeln. Bebisen hade, som våra tidigare långbenta ungar också haft, skillnader i mått (som alltså indikerar graviditetens längd) mellan huvud, mage och lårben. Huvudet och magen såg yngre ut än lårbenet. Tyvärr verkar huvud- och magmåttet väga tyngre än benlängdsmåttet så vi fick BF-datumet framflyttat fem dagar. Mitten av september är det som gäller nu. Går jag över maximalt kommer bebisen i oktober! Låt oss hoppas att jag slipper det.

En liten lillasyster till! Det är ogreppbart detta, men varje gång jag tänker på det känner jag mig som universums mest tursamma. Tänk att jag är med om detta igen! En graviditet som verkar gå enligt plan, och snart med en tredje liten unge i min famn? AMAZING. Är så innerligt tacksam men fattar större delen av tiden inte att detta liksom händer mig just nu? Det är för bra.

Jag mår bra annars. Förbereder på mig att det ska bli tyngre denna gång, såsom ryktet om tredje barnet-graviditeter säger (har följt underbara Clara i sin tredje graviditet med förskräckelse), men än så länge är det lätt. Känner av lite foglossning på morgonen precis när jag stiger upp, och igår fick jag en sådan smärta i vänstra låret/höften på kvällen att jag skrek rakt ut vid varje litet steg jag tog. Men det gick över efter en timme. Tror det berodde på att jag kollade tv i skräddarställning, med ett barn på varje knä. Men annars som sagt överlag bra. Är trött fortfarande, men mår inte längre illa även om jag fortfarande hulkar ett par gånger per dag. Livet är lätt, peppar peppar. Snart kommer värmen och jag kommer att svälla upp till en elefant och klaga 24-7, men prick nu är det gött, gött, gött att leva.

Anteckning vecka 18: tredje gången

2019-04-04 10:14
Från [email protected] (SARA)
Publicerat 190515
------------------
Hej vad det går! Nu har jag berättat för mina föräldrar samt två syskon. De blev väldigt glada, särskilt föräldrarna. Har även berättat för utvalda personer på jobbet och klär mig så att magen syns. Det känns... skönt? Jo det gör det. Att få vara lite ärlig om en graviditet liksom. 

Har tänkt att jag börjat känna rörelser i ett par dagar, ja kanske en vecka, och det har varit mysigt. Men bara för att jag säger det så har jag känt noll idag... :(  

Har RUL om exakt en vecka. Lillan ska vara 18-20 cm lång och enligt den mest generösa appen väga 250 gram. Ändå något! Är så otroligt nyfiken på detta lilla liv och blir alldeles pirrig när jag tänker på att jag verkligen är med om detta igen. Det kommer en person! En bebis! Med ett unikt utseende och personlighet! Det är bara för fantastiskt. Känner mig väldigt lyckligt lottad.

Anteckning vecka 16: tredje gången

2019-03-25 10:31
Från [email protected] (SARA)
Publicerat 190515
------------------
Tänker väldigt lite på att jag är gravid, men när jag tänker på det blir jag lite orolig eftersom jag inte helt säkert känt någon rörelse än. Tyckte jag kanske kände något för någon vecka sedan, men denna vecka, när jag ägnat stunder åt att verkligen känna efter har jag känt... ingenting. Snälla lilla bebis, må bra! Lev! Rör dig! Jag längtar till nästa fas av graviditeten, den med regelbundna rörelser. Det är det jag tänker att jag i framtiden kommer att sakna med att vara preggo. För nu gör jag detta för sista gången. Sen är det nog. Och rörelser alltså, jävla mysig grej.

Har lite ångest inför förlossningen, trots tidigare bra erfarenheter. Men det kommer ju göra ont. Jävligt ont. Sådant är ju aldrig kul att ha framför sig. Däremot ser jag väldigt mycket fram emot, om jag får ha sådan tur då alltså, att få se denna lilla bebis. Som kommer vara någon annan än mina tidigare två barn, och som jag denna gång verkligen förstår, ända in i själen, att det kommer vara någon annan. Jag är så nyfiken!

Anteckning vecka 14: tredje gången

2019-03-11 10:15
Från [email protected] (SARA)
Publicerat 190515
------------------
Halloj! Mår bra. Är astrött på kvällarna, men annars okej. Enligt expertisen (som analyserat mitt blod och bebisens dna som fanns där) väntar jag en till liten brutta. Det sa även min magkänsla. Känns som det blev verkligare för en kort stund, men samtidigt är det helt orimligt overkligt. Imorgon går jag in i vecka 15.

Anteckning vecka 13: tredje gången

2019-03-04 11:11
Från [email protected] (SARA)
Publicerat 190515
------------------
Nu är lillen ungefär 6 cm från rumpa till huvud. Ändå någonting? Var på ett till UL i fredags och fick snabbt titta på den lille som växte som den skulle. Kanske ska jag ha ett läkarbesök på torsdag för att göra en check up angående den där blödningen, eller ja, de rosa och brunaktiga flytningarna jag hade för en vecka sedan. Men jag vet inte jag. Känns också lite onödigt? Får se hur jag gör.

Mår okej. Ganska så trött, hulkar mycket men mindre illamående än förut. Magen är svullen, ända upp till revbenen även om bebisen fortfarande ligger långt långt ner i magen. Hade nyinköpta gravidbrallor på mig i fredags men i brist på riktig preggomage åkte de bara ner. Idag kör jag vanliga byxor igen. Tänkte jag skulle säga till några utvalda kollegor i fredags men fan, är sååå dålig på det. Nu tänker jag att jag kanske tiger i en vecka till, eller för alltid.

Annars inget direkt att rapportera. H är fortfarande lika överlycklig över att vi ska bli en till i familjen vilket förhöjer min egen upplevelse med 100 procent. Så glad över hans glädje. Hoppas att allt blir bra.

Anteckning vecka 12: tredje gången

2019-02-25 13:55
Från [email protected] (SARA)
Publicerat 190515
------------------
Minns inte vad jag skrev senast men kanske något om att jag inte mår illa längre? Hahahaha. Det tyckte universum var så kul att det kastade på mig en ny nivå av illamående och trötthet. Aja. Jag överlevde det med. Är astrött på kvällarna. Kanske har illamåendet återigen lagt sig lite lite, men jag hulkar fortfarande och det blir jobbigare och jobbigare att göra det. I helgen kändes det som att magen kom. Fattar ju att livmodern knappt klättrat ur bäckenet än, men allt annat är ju svullet så nu sitter mina vanliga brallor tight igen. Högsta punkten är runt naveln typ, och magen ser rundad ut. Hade jag haft på mig något tight så hade det ju synts.

Vi var på ett tidigt UL i förra veckan och jag var extremt nerövs innan och förberedde mig (som den skeptiska person jag tydligen är när det gäller graviditeter) på följande: 1. ofostrig graviditet, 2, missed abortion, 3, tvillinggraviditet, och 4, en livs levande bebis. Blev så osannolikt glad över att det blev alternativ 4! En liten parvel på 4 cm med viftande armar och ben och ett litet hjärta som slog. Hurra! Vi hade tänkt att berätta för familjen nu när vi vet att det är något där, men samma jävla kväll fick jag någon slags ljusljusrosa flytning (förlåt för info!). Har aldrig haft något liknande i mina tidigare graviditeter och blev jävligt orolig och ledsen. Det var tyvärr inte heller en engångshändelse utan har hänt ett par gånger till. Ej så festligt. Men! Försöker tänka att det kanske är sköra slemhinnor? Blöder också lite näsblod till och från så helt ologiskt är det ej. Eller något litet blodkärl som brustit. Och enligt vårdguiden är det helt vanligt, även om det inte alls känns vanligt för mig. Snälla lilla bebis lev!

I ALLA FALL. På lördagen kände jag ändå att jag fanken måste jobba med tanken. Vill inte gå omkring och hemlighålla en graviditet i hundra år till och tro det värsta hela tiden så vi berättade för barnen. Och vilken grej det var! H, som är fyra och ett halvt nu, blev så innerligt glad att det förhöjde min känsla med cirka tusen procent. Hans lycka över detta är märkbar och varje dag pratar han nu om bebisen och hur det ska bli och om magen växt osv. Att vara gravid och ha stora (eller ja, "stora") barn, är hittills fem av fem. I söndags berättade vi även för min mans familj.

Tänkte att jag skulle berätta för några utvalda på jobbet idag också men sedan blev jag så sur i en diskussion kring ett grafiskt koncept som inte överensstämmer med vår grafiska profil och dessutom är så HISKELIGT fult att jag nu sitter med stängd dörr och inte har lust att göra annat idag än att städa skrivbordet. Hormoner kanske någon skulle säga, men nä, tror bara det är min härliga personlighet.

Anteckning vecka 10: tredje gången

2019-02-11 15:17
Från [email protected] (SARA)
Publicerat 190515
------------------
Mår inte så illa längre tycker jag. Är inte heller så helvetestrött. Visserligen trött på kvällen och somnar ofta när jag lägger barn, men ändå inte såå trött. Konstigt. Blir lite orolig över det, samtidigt som det såklart är skönt. Brösten är fortfarande ömma när jag klämmer på dom men annars är jag mest normal-hängig. Hoppas lillen är alive.

Graviditetsmässigt skulle jag gissa att detta mest liknar min första graviditet (med H), eftersom jag var beyond trött och deppig förra gången (med O). Så är det en liten pöjk därinne tro? Om det är en bebis alls alltså? Om sju månader är hen är om detta går vägen. Ändå sjukt.

Anteckning vecka 9: tredje gången

2019-02-04 08:51
Från [email protected] (SARA)
Publicerat 190515
------------------
Helvete vad jag mått illa denna vecka! Kräks ju inte, har inte gjort i någon av mina graviditeter, men jag har mått så illa att jag trott jag fått vinterkräkan. Morgonen är okej med kvällarna är hemska. Och dagarna rätt hemska också eftersom illamåendet ligger så jävla nära hela tiden. Hulkar mycket men är trots det hungrig (ibland superduperhungrig) men det är viktigt att det liksom är rätt mat. Vill ha snäll mat, lättuggad. Grovt fullkornsbröd med makrill, som jag annars tycker är gött, blir jag alldeles utmattad av att bara tänka på.

Är också extremtrött men det kan ju va vintern eller vad som helst.

Tror att jag ska berätta på jobbet om bara ett par veckor om allt fortlöper som det ska och det verkligen är en liten baby därinne, vilket jag hoppas att vi kan få klarhet i genom ett tidigt ultraljud snart. Jag kommer i så fall gå ifrån min vana trogen att vänta till vecka tjuogfem-ish, vilket känns som en spännande plan och ett steg i rätt riktning mot att våga glädjas på riktigt, tidigt. Men vi får se. Jag är ju samma gamla person där under, så vem fan vet hur det blir.

Anteckning vecka 8: tredje gången

2019-01-23 14:48
Från [email protected] (SARA)
Publicerat 190515
------------------
Vecka 8! Gud! Men ändå går det långsamt. En är väl nästan typ i vecka åtta när en plussar? Så är känslan i alla fall. Denna gång lät jag det gå en vecka efter beräknad mens innan jag testade. Jag visste väl redan, men ville ändå dricka mitt vin och ha mitt jullov (förlåt för oansvarig), och pallade liksom inte att kolla. Kunde ju vara så att den bara var lite sen. Inget konstigt med det.

Det gick så fort! Vi bestämde oss för att ligga lite oskyddat i december och direkt – pang bom – på smällen. Tacksam för detta, naturligtvis, för det var ju anledningen till att vi försökte redan nu. Att jag hunnit bli 36 bast. Att allt kanske går mycket långsammare nu, om det ens skulle gå, enligt statistiken. Men nu hade vi tur. Känslan är i alla fall helt annorlunda än förra gången med O. Då blev jag också tagen av plötsligheten, av att ett litet infall ledde till en faktiskt graviditet, men då fanns ingen glädje. Bara episkt trötthet och ångest. Nu mer pepp och förväntansfull. Jag har förberett mig mer på detta scenario. Att det kan gå fort och att vi vill detta och att allting blir bra.

Om det går vägen blir detta sista gången. Det vet jag. Och jag kan också se fram emot det. Att alla liksom skulle vara här. Att det är klart. Att min kropp åter är min och kommer så förbli. Att min kläder kommer passa flera år i rad.

På tal om kläder har mina brallor redan blivit tighta i midjan. Eller snarare kanske livmodern är svullen så att midjan på brallan inte hamnar lika högt upp som vanligt (d.v.s. där jag är smalast) och att de därför typ gör ont. Är så obekväm idag! Vill knäppa upp och ta av mig min bh men ej politiskt korrekt att göra på jobbet.

Anteckning vecka 7: tredje gången

2019-01-21 15:41
Från [email protected] (SARA)
Publicerat 190515
------------------
Alltså, att ens skriva den där rubriken? Tredje gången?! Gud! Men ja. Så är fallet.

Jag mår... bra? Helt okej i all fall. Små stunder av illamående, av vanvettig hunger, av trötthet, av ömma bröst. Men i huvudsak inget särskilt, vilket i sig kanske är oroväckande men också skönt. Det är lite svårt att förhålla sig här. Hoppas innerligt att detta går vägen och att det blir en liten bebis men tänker också att min tur kanske vänder nu? Att det är min tur att få missfall och att det i så fall får vara okej. Att det är upp på hästen igen som gäller i så fall. Men nog om det. I stunden är jag gravid. Gravid! Fan vad kul!


Stress

2018-10-25 16:09
Från [email protected] (SARA)
Det utvecklingssamtal med min chef jag skulle haft idag på en timme blev istället en och en halv timmes prat om min stress, där jag också började gråta en gång, och kände mig konstigt dum resten av tiden för varför kan jag inte hantera detta? Var helt oförberedd på att just detta skulle pocka på, trodde vi skulle prata om helt andra saker, men så blev det alltså inte. Min chef var så varm och mjuk och klok och jag insåg att jo, min korg är nog rätt full nu. Eller det visste jag på ett sätt redan. Och ändå inte. Som det säkert brukar vara.

Men visst är jag stressad så inni. Kan knappt somna utan ljud (podd, film, prat) på kvällarna längre för varje gång min hjärna försöker varva ner under tystnad poppar grejer upp som får pulsen att öka. Har katastroftänk och ökat kontrollbehov och är mer introvert än vanligt. Har en planeringshjärna som aldrig, aldrig aldrig är avstängd. Men så har väl alla det tänker jag, alla kvinnor i alla fall. Vilket egentligen inte gör det mindre hemskt. Men jag är väl en person som kämpar på? Jodå. Såklart! Jag kämpar på, jag fixar detta! :(

I morse hade jag dock ett uppvaknande efter lämning av barn där jag stressat mig själv och dom till en helt orimlig nivå eftersom jag ville ta ett speciellt pendeltåg, det absolut senaste  av de tre jag brukar välja mellan när jag lämnar, men insåg att jag kanske knappt skulle hinna till det heller till min fruktansvärda besvikelse (ja men så kändes det). Manade på mina barn på ett hemskt sätt (skäms så OTROLIGT mycket nu, men sa fullständigt orimliga saker till H som "om du springer fram och trycker på knappen vid övergångsstället så hinner ljuset slå om till grönt precis när jag och O kommer med vagnen så slipper vi stå där och vänta!" med riktigt skarp uppfordrande röst bland annat... Fick skämmas (RÄTT ÅT MIG) när andra föräldrar lämnade sina barn helt lugnt och fridfullt, samtidigt som jag älgade in och älgade ut, ångandes av stress och pratandes med mina ungar på ett icke-varmt och -kärleksfullt sätt.:(((((((((). Jag har sällan dåligt föräldrasamvete, brukar fan vara rätt bra, men nu? Detta?! Vill bara gråta.

Väl på tåget till jobbet med ångestklump i magen, tårar i ögonen och stresspuls i öronen blev jag manisk kring att försöka få ner stressnivåerna snabbt så att den fysiska kroppen inte skulle drabbas än mer av sådana där festliga grejer som håravfall, ögonfransavfall och annan skit som jag fått, antagligen på grund av just stress. Fungerade inte och gjorde mig än mer stressad. Mötte sedan en kollega på väg in på kontoret och hon frågade om det var ett möte jag stressade in till och att jag borde senarelägga dem istället för att stressa med barnen, men så hade jag inget möte alls på hela förmiddagen utan var bara min egen himla piska. Jag har dessutom flextider och ingen har hittills någonsin påpekat när jag kommit och gått. Fan också. Så jävla dåligt är det känner jag. Och att det gått ut över mina barn... NÄ, det orkar jag knappt med att ta in. Mina små hjärtegryn. (Och min man också förstås!)

Jag känner mig så svag och obetydlig och fan helt sämst som är så sönderstressad i huvudet just nu. Jag ser inte något som kan plockas bort heller, för egentligen har jag ju kontroll på allt och så farligt är det väl ändå inte, men det är väl summan av alla saker jag har kontroll på som på något sätt har överstigit min maxgräns. Det är så otroligt svårt att ta bort det maniska effektivitetstänket, vet inte ens om jag kan, men något måste ändras, jag fattar det nu. Tror jag. Hoppas jag. Annars går det åt helvete.

Resegnäll

2018-10-22 12:38
Från [email protected] (SARA)
Ännu en resa i jobbet väntar om 40 minuter och jag känner att detta verkligen inte är min grej. Kommer hem onsdag kväll och förhoppningsvis blir det höstens sista resa. Saker en tänkte att en skulle se fram emot innan tusen resor genom arbetet: egentid på tågets tysta avdelning, hotellnätter och miljöombyte. Förra veckans resa till Göteborg totalt förstörde det förstnämnda för mig. Tre timmar snabbtåg blev typ sju timmar omvägståg och nu vill jag aldrig mer i mitt liv åka tåg, men så ska jag det ändå i eftermiddag. :( Och de där ostörda hotellnätterna är inte så softa ändå. Plus att längtan hem gör att jag ändå inte hinner se någonting alls av de andra städerna eller ens träffa en vän för kaffe, utan bara resa, sova, möte, hemresa. Ej kul.

Tappar hår gör jag också, och jag tror att jag tappat ögonfransar med. Deppigt. Har väl aldrig haft så här korta fransar i hela mitt liv? Ytligt visserligen, men tycker ändå att detta banne mig var droppen. SKA EN INTE ENS FÅ HA ÖGONFRANSAR LÄNGRE? Längtar jullov så himla mycket. Låt det komma snart med ro och frid, en trave olästa böcker och harmoniska, ohögljudda barn.

Vår

2018-10-18 14:28
Från [email protected] (SARA)
Skriver blogginlägg i mobilens anteckningar med ändå viss frekvens, men vips så går en dag eller fyra i detta högfartsliv jag tydligen lever och så känns allt daterat och så blir det inget publicerat. 18 oktober är det idag och jag fick vårkänslor för asfalten var lite fuktig och solen värmde och det kändes som det skulle kunna droppa från taket och växa snödroppar i rabatten, men nej. Sådan kroppslig feltolkning där. WINTER IS COMING. Men jag vet också att jag redan på nyårsdagen är försiktigt vårpositiv och känner mig "över kullen" så att säga, så egentligen handlar det bara om att uthärda två och en halv månad till. Sen är det vår hörrni! Och nu är det tydligen lite vår också.

Förra veckan var min mens fyra dagar sen, i och för sig inom en helt vanlig normalcykel, men ändå fyra dagar efter eftersom jag oftast nuförtiden har rätt kort cykel. Hann bli så jävla rädd! Vi som nästan helt säkert bestämt oss för att vi faktiskt verkligen vill ha ett tredje barn och till och med när ungefär det skulle passa – så högmodiga är vi – men den tiden är inte nu! Insert rixpanik. Jag hade en hemsk inledning på förra graviditeten, kände mig låg rätt länge, näst intill deprimerad, och glädjen bodde inte här. Tror att en del berodde på att jag inte hann längta, att O blev till på infall och att jag inte var tillräckligt förberedd. Vill inte ha det så igen. Vill längta (förbjudna tanke, för tänk om det inte blir alls?). Vill hoppas. Vill hinna verkligen landa i att detta vill vi. Men på den fjärde dagen med ångestrusningar och kraftiga instängdhetskänslor kom äntligen mensen. Praise be.

Ilskeuppföljning

2018-10-01 10:40
Från [email protected] (SARA)
Hanna kommenterade inlägget under med att hon tyckte att min ilska var helt rimlig (till motsats från PMS-ig) och det tyckte såklart jag med! Däremot det där med att jag ville slåss? Kändes kanske en aaaaaaningens hormonstyrt på något vis. Inte lika sugen på att slåss nu hehe. Dock var jag då i onsdags i en sådan där liksom helig vrede så att jag istället för försvagad kände mig stark och viril. Gick till jobbet och ba, "idag får ni passa er för mig, för jag är jävligt förbannad ska ni veta och har lust att smälla näven i bordet". Den ilskan ligger också rätt nära skratt eller typ upprymdhet. Så jag hade en stark dag på något vis, trots de ynkliga tårarna på morgonen.

Idag är jag tyvärr mer normalsvag.

Halloj

2018-09-26 14:07
Från [email protected] (SARA)
Erkänn att det efter inlägget nedan är lätt att tro att någon är mitt inuti sin egen PMS-tyfon? Men nänä, denna kvinna ägglossar tydligen och är enligt appen i strålande blom! KUL! :)

Direkt från verkligheten

2018-09-26 11:00
Från [email protected] (SARA)
Min man ska vara på jobbresa i södra Frankrike i tre dygn och själv är jag ensam kvar med två kids i detta jävla totala mörker till ruskväder och min energi är NOLL och jag är skitsur. Hans förberedelse inför denna resa har varit under all kritik och mina tips om att han borde packa väskan redan i helgen så att det var färdigt ignorerades såklart. Igår kväll, under stor stress, panikpackade han och var tvungen att röja runt i hela hemmet samt smyga in i ett av barnens sovrum för att leta reda på någon grej han lagt där som skulle med. I morse väckte han såklart vår stora när han klev upp redan halv fem(!), ett klockslag valt eftersom han vägrade ta en taxi utan istället skulle med det tidiga pendeltåget till Arlanda plus att han var TVUNGEN att äta frukost i lugn och ro hemma och absolut inte kunde tänka sig att slopa det för att låta familjen sova aningens längre. (Själv har jag effektiviserat bort frukost sedan länge.) Och för det fucking tredje(/fjärde/sjuttioelfte) så är jag alltid så jävla omtänksam när jag ska bort, lägger fram kläder till barnen, stämmer av middagsförslag o.s.v. för att jag liksom fattar att det är tungt att vara hemma ensam med två barn varav den yngsta är ett år och att förberedd logistikhjälp därför är guld. Tror ni min man gjorde något av detta? Såklart inte. Sämst var han. SÄMST!

Är så jävla arg på honom att jag grät tysta ilsketårar i ottan när jag för tredje gången blev väckt av någon unge som ville upp och kissa eller bara inte kunde ligga still. Jag är tydligen episkt dålig på bristande sömn och det är väl tur att jag hittills haft barn som sovit bra, men denna natt alltså... GOD HAVE MERCY. Vet att en inte ska vara osams innan avsked men jag pallar fan inte att ens att höra av mig till honom. Vill bara bråka, skrika och slåss(!). Dricka sprit och röka. Äldsta barnet var dessutom helt obstinat till att börja med vilket denna energilösa moder ej pallade med. Blev många goa, glada utrop som ”MEN LIGG STILL!", ”VAR TYST!”, ”NU RÄCKER DET!” Sen öste regnet ner men jag valde ändå skaljacka utanpå regnbrallorna till barnen istället för regnjacka eftersom jag trodde att det skulle lätta upp vilket det såklart inte gjort vilket nu ger mig ångest. Tänker att de fryser. Och inga extravantar fick stora. Och den lilla hade vanlig mössa under huvan på skaljackan så den blir väl genomblöt. Aj. Bra start för alla inblandade. Dag 1 alltså. Ett par timmar in. Kommer bli underbart.

Nu ringde han från Frankrike. Jag svarade inte. 

Hatar också att jag inte är långsint. Vill såklart att känslan ska gå över men samtidigt vill jag nu, när jag är i superaffekt, att han ska straffas och lida och det görs ju bäst genom att jag är sur och arg länge. Men det kommer jag inte vara. :(

Hälsningar från Arlanda

2018-09-04 06:53
Från [email protected] (SARA)
Vad tröttheten också medför: kraftig dödsångest och starkt inre motstånd mot att åka ifrån mina barn.

Längtar redan hem.

Sleten och utmattad

2018-09-03 15:50
Från [email protected] (SARA)
Trodde att jag var igång med bloggandet men så tappade jag det visst igen. Typiskt. Har varit så otroligt trött de senaste tio dagarna. Sådär trött att jag börjat pusha min egen läggningstid bara för att jag känt ett så starkt behov av en lång lugn kväll. Har dock liksom varit för slut för att vila effektivt och sedan gå och lägga mig klockan 22. Istället har kvällarna blivit en långdragen trött historia som inte genererat så mycket vila alls, trots att jag oftast inte gjort något annat än just vilat sen barnen lagt sig (vilket – halleluja – är direkt efter Bolibompa). Fan vad snurrigt det här låter? Fattar någon? Summan är i alla fall att jag känt mig trött hela kvällarna, knappt haft ork att fokusera på en serie, men samtidigt inte unnat mig att gå och lägga mig (antagligen för att jag liksom varit för trött för att orka med ”imorgon” som koncept om ni hajar) vilket byggt på tröttheten ännu mer.

ANYWAY. (Min förmåga att uttrycka mig kort och koncist är uppenbarligen heeeeeelt utraderad.) Kvällströtta barn medför också, i alla fall hos oss, morgonpigga barn. Hela familjen är således uppe redan klockan 06, every day of the week, året runt, men den senaste veckan har dessutom min lilla valt att ligga och tjoa och ropa efter H och pappa redan klockan 05(!!!!!) vilket definitivt inte gjort under för den här trötthetsspiralen. Så här står jag nu. SÅ JÄVLA TRÖTT. (Obs. ej gravid!) Drömmer om en framtid där jag kan ligga i en säng en hel dag. En. hel. dag. Kan knappt fatta att jag ofta gjorde det förut! Flera dagar i veckan, minns ni? 2007, 2008, 2009-ish. Det är en sådan sjukt svunnen tid.

Imorgon ska jag med ett tidigt flyg vilket innebär extra tidig morgon, och jag blir gråtfärdig när jag tänker på att jag ska orka packa ihop ett litet handbagage och se över logistiken ikväll innan jag går och lägger mig. Gråtfärdig! Funderar på att göra en nedräkningskalender i min BuJo till jullovet. Hur långt kan det vara kvar? *räknar i outlookkalendern* Jahopp, 15 små veckor visade det sig. Tjolahopp.

Höstterminen är igång

2018-08-22 20:36
Från [email protected] (SARA)
Gulliga ni är som också  saknar bloggandet och bloggarna! Jag vill egentligen svara er alla privat och ba men hur går det för dig? Hur mår du?!! Men vissa av vet jag inte ens vad ni heter. Som Brinna eller försvinna. Senast jag läste hade du fått barn och flyttat till hemstaden? Men det var så många år sedan! Och Sara, åh! Och Haren! Bara blogga! Och Felicia som tog mig på orden och faktiskt bloggade! UNDERBART!

Så vad händer här då? Vi är en och en halv vecka in i det nya vardagslivet och jag kände efter första veckan att hela familjen gjorde en kollektiv utandning. (Även om jag NU såklart redan gått in i maximalt vemods-mode och saknar semestern så INNI...)

Lilla O har fyllt 16 månader och har skolats in på fsk vilket hon hittills klarar av som den minililla* bossy lady hon är. Vinkar glatt hej då och är enligt personalen sitt vanliga busiga, peppiga jag. H är som en ny person. Eller snarare som sig själv igen. Äntligen! Över sommaren har han blivit allt mer tonårig och så liksom olik den rätt välartade avkomman vi vant oss vid. Han har beskrivit det själv som att han är ”arg hela tiden”, och har minst fem gånger per dag tyckt att vi är OTROLIGT dumma mot honom. Nu är han som en solstråle. Så harmonisk och glad och artig och mysig och hjälpsam och o-arg att det är helt otroligt. Han har saknat sina vänner såååå mycket, och varje kväll förra veckan sa han att det bästa med den gångna dagen var att han fick vara på förskolan och leka med sitt gäng. Lille han. 7,5 vecka ledigt var lite to much för alla iblandade får jag lov att säga med facit i hand och rekordhöga stressnivåer i bagaget.

Men ändå, det var en riktigt jävla fin sommar. Efter de tre-fyra(!) första veckornas chock, då vi alla längtade tillbaka till vårens ljuva vardag, så hamnade vi rätt till slut, och vi har haft det bra. Badat, hängt på västkust och östkust och tack vare att H numera cyklar och O fortfarande åker vagn har vi kunnat röra oss på promenader och utflykter där alla varit nöjda över sträcka och tempo. Har inte hänt sedan H slutade med vagn, vilket var våren 2016? Sedan dess har den här familjen rört sig överallt i barntempo och över barndistanser vilket såklart lett till viss leda (underdrift) för de vuxna i familjen, men denna sommar har varit p-e-r-f-e-k-t. (Men trots utflykter i massor plus häng i föräldrars och svärföräldrars sommarhus har det ändå inte riktigt räckt till (lyxproblem såklart). Vi längtar eget sommarboende. Helst på västkusten men där vi vill bo är det svindyrt så jag vet inte jag. Vi får se, men vi drömmer.)

Nåväl, vardag var det ja. Det tog en vecka att hitta tillbaka till jobbpeppen och inte bara se det som en liten paus från semestern, samt börja landa i vad jag förväntas göra i höst. Kände jag i fredags hehe. Sen blev det måndag igen och jag satt i något slags analysforum hela eftermiddagen och ba, vad gör jag ens?! Och vad tror alla andra i det här rummet att jag ska kunna? Välkomnade mild panikkänsla. Så det är lite högt och lågt med den där återgången till verkligheten visade det sig. Som livet hörrni! Tänka sig! 


*Och ja, gjorde en liten not här för att prata om mitt minsta barn som är så litet, framförallt i förhållande till oss andra i familjen, att det med största sannolikhet ska utredas vid tvåårskontrollen (om hon inte gör en otrolig växtspurt). Det kan vara någon allergi, eller brist på tillväxthormon eller något annat knas, men vår fina BVC-sköterska sa att det absolut vanligaste är att det bara är naturlig variation, ovanligt men inget konstigt. Men vad fan vet en? Är ändå orolig. Hon käkar allt och mycket, är det piggaste lilla busfrö som finns, plus stark och snabb och ser helt proportionerlig ut. Fast väldigt liten. På längden ligger hon tre kurvor under H vid samma ålder, och hon väger fortfarande åtta komma någonting kilo. Mitt lilla barn. Är det någon som haft något liknande? Ett pyttelitet barn när föräldrar och storasyskon är längre än medel? Och som kanske gjort en utredning? Hojta gärna. Känner att jag skulle bli lugn av att verkligen veta att det inte är något, bara naturlig variation, men också av att veta att det faktiskt är något, om det inte är något farligt då såklart. 

PMS, jämställdhet och andra nykära

2018-08-20 20:03
Från [email protected] (SARA)
De två jag hänger mest med på jobbet (kvinnor, 40 plus, frånskilda) är alldeles nykära i varsin dude och strålar och berättar efter helgen om sms, lulliga middagar, evigt pirr och hångeldejter. Själv hade jag ÅRETS PMS-helg och var så arg att minsta utandning från min man fick mig att bokstavligt gå i taket. Jag blir inte ledsen vid PMS, jag blir en vansinnig drakhona. Är sämst på att säga förlåt, men tänker också på riktigt att jag har rätt i sak. I allt. I förhållande till min man alltså. För egentligen handlar allt om jämställdhet, projektledarrollen och att min hjärna tydligen förväntas vara familjens externa hårddisk. Och jag är så jävla, jävla trött på det här evighetsbråket (eller ja, han lägger sig platt medan jag blir än argare), och att det aldrig blir någon ändring trots goda intentioner från alla inblandande. Nä fan också! Det hånglades inte järnet hemma hos oss i helgen om jag säger så.

Jag vet att det går att medicinera mot PMS men samtidigt så känns min ilska så rimlig? Över rimliga orsaker liksom? Men kul är det ej. Folk lär sig tydligen inget när en skriker på dem (jag fattar det!) men hur mycket ska egentligen en kvinna palla med och samtidigt vara lugn och pedagogisk? Värst är det när jag blir vansinnig så att barnen hör. :(((

Nu är det bättre i alla fall. Med ilskan. Inte med jämställdheten.