2019-07-12 23:36
Semester var det här och jag har noll tillgång till dator så skriver lite anteckningar sporadiskt på mobilen.
Överlag mår jag bra. Foglossning har jag, och får ont av att sitta i soffan eller vända mig i sängen, men kan gå promenader om jag inte tvingas gå för fort eller om det är för varmt. Magen växer, bebisen sparkar. Ibland gör den någon rörelse som gör ont, kanske typ sträcker på sig? Jag tappar nästan andan då. Har fortfarande vad jag tror är sammandragningar, ofta när jag ligger still. Då känns det som om hela överkroppen spänns åt. Det gör inte ont, ingen mensvärk eller något sådant, men det känns oskönt. Har ömma bröst men ännu inget spår, precis som vid tidigare graviditeter, av att de snart ska producera mat. Vi har förberett noll därhemma men har väl det mesta? Tror jag? Köpte några små klädesplagg på rean men inventerade också det vi har i förrådet i storlek 50-62 och egentligen behöver vi nog inget, men inget kändes sådär jättekul heller. Två barn och tusen tvättar senare gör ju något med känslan, även om jag såklart inser är det enda rätta är att använda kläderna en gång till och sedan skänka bort dem.
Bebisen börjar bli stor, och ändå ska den kötta på sig typ 2 kilo till innan beräknad förlossning. Jag fattar ingenting trots att detta är min tredje gång. Jag kommer att vara mamma till tre barn, en son och två(!) döttrar. Har knappt vant mig vid orden att jag har en dotter, och snart har jag som sagt två. Life! 2019-06-26 16:50
Har rätt mycket annat jag vill skriva om här på bloggen men hittar ingen som helst tid för annat än graviditetsuppdateringar, så det får vara så för nu. Anyway, here we go, vecka 29!
Nya siffror från barnmorskan (för mitt eget dåliga minne enbart):
SF-mått: 27
Blodtryck: 105/60
Järnvärde och blodsocker godkänt. (Så märkligt att jag ännu inte behövt käka tillskott? Å andra sidan känner jag mig inte sådär järnbristtrött som jag gjorde i tidigare graviditeter, så kanske bara har bättre reserver denna gång trots noll vitamintabletter och oförändrad kost.)
Såg i mina gamla graviditetsanteckningar här på bloggen att naveln var sned i graviditeten med H, liksom förflyttad någon centimeter åt höger. Så är det även denna gång. Känns som att det är mest barn i magen på vänstersidan. Hon kickar i alla fall för fullt och jag är glad i henne känner jag. Plus väldigt glad i de barn jag har, som jag känner mig extra superförälskad i just nu. Tycker att de är så HIMLA fina och mysiga och gulliga och roliga. Och kompetenta! Är helt orimligt glad och nöjd (och LÄTTAD!) över hur bra allt gick med Os avslut med blöjorna och det känns som att hon växte flera meter av detta nya. (Ej ordagrant hehe... Hon är fortfarande en liten, liten pallevante.)
Hade en otroligt härlig fyradagarsledighet över midsommar och mådde fint, men sen gick jag till jobbet igår och då kändes det som att hela kroppen brakade samman. Det är så tungt att gå! Och så varmt att gå iklädd kontorskläder (med tjocka muddar över magen) istället för halvnaken i något sjok därhemma. Tror tajmingen för semestern blir alldeles perfekt.
Har sammandragningar tror jag? Tycker inte att jag ser det på magen, men det spänner liksom till tvärs över alltihop, en lätt sprängande(?) känsla, som jag ibland andas mig igenom. Ont gör det dock ej, men det liksom känns. Har tänkt att mina fötter svullnar på kvällarna men sen såg jag en bild på Instagram på en annan gravid persons svullna fot och tyckte då helt plötsligt att mina fötter nog var noll svullna hehe. Stannar gärna i denna svullnadsgrad.
Det känns som det både är för lång tid kvar, och för kort tid kvar. Får inte riktigt ordning på det där.
2019-06-20 14:28
Jag är sååå varm!! Och uppenbarligen lite korkad som kör en repris på en tredje trimester under högsommaren trots att jag om någon verkligen borde veta bättre. Lex sommaren 2014. Graviditeten med mitt andra barn som var beräknad i mars/april 2017 var en walk in the park jämfört med detta. Så tips från coachen, för er som har tur och möjlighet att kunna planera sådant här: gör barn på sommaren!
Trodde knappt jag skulle komma fram till förskolan igår vid hämtning, så övermäktigt kändes det att röra sig utomhus i denna hetta. Har avsagt mig de lämningar och hämtningar som är kvar innan semestern. Min man får ta det helt enkelt, för jag orkar inte, bokstavligt talat. (Vilket i sig är rätt deppigt, att fysiskt inte orka saker.)
När jag sover drömmer jag om att jag plötsligt har en strandtomt och bara ligger i vatten hela tiden. Blir besviken VARJE gång jag vaknar. På dagarna fantiserar jag om sommarstället på västkusten jag vill bygga, med närhet till hav och egen pool för kvällsdopp när barnen somnat. Vatten alltså, BAD, ändå det bästa vi har?
2019-06-18 14:10
Tredje trimestern – hello!
Fysiskt: svullnar om fingrar och ben/fötter av värmen och går mest runt i löparskor (som jag löpt exakt noll meter i, min personlighet trogen) och drömmer om att bada, bada, bada. Psyket är stabilt och jag försöker att njuta av lillans sparkar och rörelser som bara blir starkare och starkare. Det är coolt att vara gravid och det här är sista gången jag är med om det i mitt liv. CARPA!!
Har köpt en baddräkt som magen får plats i och en hög med gravidlinnen som används flitigt under diverse kaftaner och blusar. Plus gravidbrallor. Saknar friheten att dra på mig en klänning, men trivs ej i det just nu, av rent utseendemässiga skäl.
Har inhandlat noll saker till bebisen och varken förberett vagn, säng eller skötbord*. Tänker att det ger sig. Förr eller senare blir jag ju tvingad att ta tag i det. Fattar egentligen fortfarande inte att det ska komma en unge till, samtidigt som jag börjar bli pepp. (Och lite ångestfylld inför förlossning. Det gör ju ont, även om det är coolt o.s.v.)
*Min lillas blöjavvänjning har gått kanon, så nu har vi packat undan skötbädden och ska njuta av det... i tre månader-ish till nästa bebis ska ha den hehe.
2019-06-05 14:15
Är så himla förvirrad angående veckorna nu, men dags för ny uppdatering är det väl? Ja, jo! Var hos barnmorskan häromdagen (för första gången själv eftersom min man var hemma och vabbade) och vi konstaterade där, jag och barnmorskan, att jag mådde bra. Jag hade lågt blodtryck, normalt blodsocker och okej järn, även om det sista var på nedgång. SF-måttet låg på 24 cm så typ-ish prick på medelstrecket. Hjärtat slog som det skulle och bebisen var vild och flyttade på sig hela tiden. Mer då? Jag svullnar när det är varmt och har ont i ben och fötter på kvällarna. Lider inte av foglossningen direkt, men känner mig rätt osmidig och frustig. Blir trött av att bära grejer fram och tillbaka till jobbet, rör mig i snigelfart och blir andfådd när jag går och pratar samtidigt. Allt annat typ normalt. Känner mig fortfarande oförberedd på att det snart är en till liten person här, OM ALLT GÅR VÄL. Och sen är det jag som går in i nästa fas i livet: fokus förvaltning. Pepp på det!
Intresseklubben antecknar tänker ni gällande den massiva infon ovan, men detta är ju egentligen bara minnesanteckningar för min egen snurriga skalle.
Min lilla är på förskolan idag för första gången sedan vi tog bort blöjan. Så spännande det ska bli att se hur det gått! Jag är inte lika panikslagen längre, utan har lite mer tillförsikt till processen. Nu går det att rutina henne, vilket har känts bra hemma (inga olyckor!), men hon går fortfarande inte självmant dit. Men den tiden kommer väl. Väl? Hoppas.
2019-06-01 18:17
Okej, positiv info i den här potträningen är i alla fall att hon tycks ha ärvt min fenomenala förmåga att hålla sig. Väldigt tacksamt som vuxen i alla fall, ej lika tacksamt vid potträning eftersom en får väldigt få träningsförsök per dag, utan istället bara går och väntar med nerverna på utsidan i timmar. Mvh ej särskilt avslappnad förälder när det gäller toalettbiten
2019-06-01 14:33
Tycker fortfarande att denna graviditet håller rätt låg profil. Ägnar den ofta noll tankeverksamhet, men har noterat att jag numera går som en gravid hela tiden, inte bara hemma. Sexy. Blir svullen direkt det är varmt också, och vigselringarna har börjat bli tighta. Lillen i magen sparkar hårt och mycket, och rör sig fortfarande fritt därinne för sparkarna känns på olika ställen varje dag.
Har inte så mycket graviditetsrelaterat att skriva, men i helgen tog vi bort blöjan från min lilla som blev två år i april, och alltså detta, potträning och potta i sig, är fan den största puckeln i föräldraskapet tycker jag. Så jävla mentalt ansträngande. Fy fan. I mitt drömscenario skulle förskolan sköta det här, de som kan och har erfarenhet (alla barnen på en gång och sedan någon veckas hårdträning), men till dess är det en uppgift vigd till oss okunniga föräldrar. Suck och stön. Dessutom är det lite svårare denna gång när vi har ett större barn att ta hand om så vi inte kan ge fullt fokus till den lilla. Näe, kul är det ej.. Som jag längtar till det sitter!
Känner knappt igen mina ben längre, och fantiserar, som vanligt vid graviditet, om hur dedikerad träningen jag ska vara efter förlossningen. Hehe. Kanske fungerar det bättre denna gång när jag vet att kroppen aldrig ska vara gravid igen? Eller så fungerar det än sämre eftersom jag efter alla graviditeterna liksom har tre(!) barn... Well. Framtiden lär utvisa.
2019-05-20 15:50
Nu rusar tiden. Inte graviditeten direkt, det är ju många långa veckor kvar, men våren! Liksom rakt in i sommaren! Det är inte särskilt många veckor kvar till helledigt och jag har denna vår haft den goda smaken att lägga in rätt mycket semester nu i maj och juni, det vill säga utöver de röda dagar som redan existerar. Tror jag jobbar min sista helvecka denna vecka, sen är det idel ströledigheter fram till sista juni, och sedan – pang boom – är det semester på riktigt. Sex goa veckor plus någon vecka halvledigt efter det. Och när väl sommaren är över är det inte många veckor kvar till planerad nedkomst. Det är märkligt att klampa in i föräldraledigheten på detta sätt. Att liksom ha semester före. Så har jag inte haft det tidigare, utan jag har kämpat på till 10 dagar innan BF (som ingen någonsin tackat mig för!) oavsett dagsform. Denna gång känns det tvärtom lite märkligt att gå tillbaka till jobbet i två-tre veckor efter semestern, för att sedan gå hem på ledighet igen. Men inte vet jag? Kanske längtar jag intensivt efter miljöombyte i slutet av augusti, ej helt orimligt. Svårt är det oavsett vad att sia kring hur jag mår i slutet av denna graviditet. Alla säger att det är jobbigare tredje gången, vilket det hittills, för mig, inte är. Men den tiden kommer nog. Och en sommar på det. Förhoppningsvis sval. (FÖRLÅT ALLA, men sval måste den bli!)
Och hur mår kroppen då? Rätt bra generellt tror jag tack. Inte så att jag är urpigg i rörelserna, särskilt inte på kvällen, men något annat hade jag knappast förväntat mig. Hulkar fortfarande en del och är regelrätt osugen på en hög med vanliga grejer att käka, men det går ingen nöd på mig på något vis. Har sovit okej men drabbades av en helt massiv trötthet för någon timme sedan som tvingade mig att öppna fönstret och sätta mig själv mitt i draget för att piggna till. På veckorna hanterar jag annars trötthet rätt bra, men på helgerna måste jag alltid sova minst en gång under dagen, gärna redan på förmiddagen. Familjelivet bidrar till många goda saker i mitt liv, men att en helg med två pigga barn när en dessutom är gravid skulle bidra till något slags känsla att vara utvilad? Nänänä.
Tänkte säga att bebisen är fortsatt livlig, men så idag har jag knappt ens känt den? Inte så att jag reflekterat över det i alla fall. (Bör jag bli orolig?) Den är i alla fall rätt stor nu! 30 centimeter lång och 600 gram tung! Gud! Det är ju en liten människa! Försökte spåna på namn i helgen igen men det går verkligen uruselt. Listan är... kort. Och ett av namnen på den korta listan är mitt stora barns förslag: Pelle. Vilket det inte kommer att bli. Sitter någon på ett gött tjejnamn därute får en gärna lämna ett förslag! Tack förresten för alla fina grattis! Det gör det hela verkligare.
2019-05-18 20:11
Idag fick mitt stora barn känna en spark från lillen i magen för första gången. Jag hade förmånen att titta rakt in i hans ögon när bebisen sparkade till hans lilla hand, och det där ljuset i hans blick som liksom tändes och sprakade till... Mmm, det var en jävligt fin stund. Annars har dagen varit en blandning av lugn och mys och... en jäkla massa tjöt och gnäll. Men nu sover kidsen och jag ska dricka alkoholfri cider och låtsas som det är vin.
2019-05-15 15:40
Nu kommer jag ut! Som gravid! Igen! Gör hon inget annat än är gravid och tar hand om spädbarn tänker ni kanske, och ja, det stämmer ju typ. (2013 var jag gravid, 2014 födde jag barn, 2015 ammade jag fortfarande i några månader, 2016 var jag gravid igen, 2017 födde jag barn, 2018 ammade jag åtminstone ett par månader in, och 2019 gravid igen.) Men detta (om resultatet blir en unge) blir sista graviditeten. Sen får det vara nog. Hade tänkt att njuta järnet denna gång och vet inte om jag lyckats riktigt (hinner inte med!), men glad är jag över detta lilla liv. Och pepp! Hur kommer det bli? Trebarnschock? Trebarnslugn? Inget vet! Så innerligt spännande!
En septemberbebis ska det bli om allt går enligt plan. Kul!
2019-05-15 09:24
Publicerat 190515------------------Hade magsjuka i helgen innehållandes kaskadkräkningar. Ej optimalt när en är gravid och magmusklerna ej sitter på plats. Kissade till och med på mig lite när jag råkade sitta i skräddarställning samtidigt som ett våldsamt kräkanfall drog genom kroppen. Ingen möjlighet till stabilt knip i den ställningen nej. Förlåt för oversharing. Värdigheten bodde inte här.
Är väl egentligen frisk nu, tillbaka på jobbet sedan igår, men känner mig sliten. Uttorkad, aptitlös, matt. Och trött. Trött trött trött. Har slarvat med alla vitaminer och inte tagit en gravidvitamin på månader säkert. Järnbrist hej hej. Ska till barnmorskan om tre veckor så får väl någon rekommendation då. Till dess är det hålla ut som gäller. Är egentligen inte såhär opepp som jag känner mig idag, men har det lite slitigt på jobbet (tycker alla utom några enstaka är slappa slashasar som inte levererar något typ alls? Rimlig inställning...) vilket gör att energin dalar. Är slutkörd.
Bebisen kickar i alla fall runt. Jag känner mig lite oroad över namn på den lilla. Vi har haft ett namn, men jag vet inte jag, som vanligt bestämmer vi oss så tidigt och sedan orkar vi inte tänka mer på det. Men kanske missar en något? Och kanske är det uttänkta ej rätt ändå? Bara en fix idé? Har en inget att grubbla på så skaffar en sig.
Fyra månader prick kvar till planerad leverans. Heja kroppen, kämpa på!
2019-05-06 13:21
Publicerat 190515------------------Sprang genom två rulltrappor för en vecka sedan och hade ont i fogarna i flera dagar efteråt. Har annars inte så mycket att säga. Bebisen sparkar flera gånger per dag och det är mysigt. Än så länge är det tydliga kickar, så småningom blir det väl mer böljande rörelser. Magen växer och det börjar bli jobbigare att ta sig upp ur soffan. Fyra månader kvar lite drygt!
Detta småbarnsliv som jag och alla mina kompisar lever gör att jag varit näst intill noll social sedan årsskiftet och det är märkligt att jag fortfarande har människor som jag räknar till mina nära vänner som fortfarande inte vet om graviditeten. Eller nja, kanske handlar det för stunden mer om en nära vän, men ändå. Har tänkt att jag ska berätta när vi ses men senast vi sågs var på nyårsafton. Och dagen efter det var min mens beräknad. Aja. Tiden kommer. Väl?
2019-04-24 09:29
Publicerat 190515
------------------
Känner mig veckoförvirrad efter flytten av BF-datum på RUL, men är alltså i vecka 20 nu. fortfarande. Typ hälften gjort! Herre!
Var hos barnmorskan förra veckan och hon tyckte att jag verkade må bra, och ja det gör jag ju också. Fick även lyssna på hjärtljudet och det var härligt. Förra graviditeten tyckte jag på riktigt inte att det var så speciellt, men denna gång är det det. Det gör det verkligare. Hon är där inne och lever runt. Min tredje unge! Så rik. Barnmorskan tyckte att hon verkade vild, det sas även på rutinultraljudet. H ansågs också vild i magen, medan O alltid tycktes vara lugn. Jag fantiserar om henne, föreställer mig hur hon ser ut (inte som mina andra två barn) och hur hon är. Är lite längtig, men samtidigt inte alls förberedd eller redo.
Jag känner henne varje dag nu, men har inte riktigt koll på när. Men det är härligt med rörelse. Enligt en av apparna, den mest generösa, är hon 25 cm lång nu och väger 350 gram.
Annars är våren här och mina andra kids är så jävla ljuvliga och mysiga och gulliga att jag vill ta semester nu på direkten och bara vara med min familj.
2019-04-16 15:28
Publicerat 190515
------------------
Rutinultraljudet är avklarat och allt såg fint ut! Sådan lättnad! Tror jag var nervösare denna gång än vad jag varit vid de två tidigare. Även om det var mysigt att se bebisen så längtade jag efter att undersökningen skulle ta slut och att vi skulle få den där okej-stämpeln. Bebisen hade, som våra tidigare långbenta ungar också haft, skillnader i mått (som alltså indikerar graviditetens längd) mellan huvud, mage och lårben. Huvudet och magen såg yngre ut än lårbenet. Tyvärr verkar huvud- och magmåttet väga tyngre än benlängdsmåttet så vi fick BF-datumet framflyttat fem dagar. Mitten av september är det som gäller nu. Går jag över maximalt kommer bebisen i oktober! Låt oss hoppas att jag slipper det.
En liten lillasyster till! Det är ogreppbart detta, men varje gång jag tänker på det känner jag mig som universums mest tursamma. Tänk att jag är med om detta igen! En graviditet som verkar gå enligt plan, och snart med en tredje liten unge i min famn? AMAZING. Är så innerligt tacksam men fattar större delen av tiden inte att detta liksom händer mig just nu? Det är för bra.
Jag mår bra annars. Förbereder på mig att det ska bli tyngre denna gång, såsom ryktet om tredje barnet-graviditeter säger (har följt underbara Clara i sin tredje graviditet med förskräckelse), men än så länge är det lätt. Känner av lite foglossning på morgonen precis när jag stiger upp, och igår fick jag en sådan smärta i vänstra låret/höften på kvällen att jag skrek rakt ut vid varje litet steg jag tog. Men det gick över efter en timme. Tror det berodde på att jag kollade tv i skräddarställning, med ett barn på varje knä. Men annars som sagt överlag bra. Är trött fortfarande, men mår inte längre illa även om jag fortfarande hulkar ett par gånger per dag. Livet är lätt, peppar peppar. Snart kommer värmen och jag kommer att svälla upp till en elefant och klaga 24-7, men prick nu är det gött, gött, gött att leva.
2019-04-04 10:14
Publicerat 190515------------------Hej vad det går! Nu har jag berättat för mina föräldrar samt två syskon. De blev väldigt glada, särskilt föräldrarna. Har även berättat för utvalda personer på jobbet och klär mig så att magen syns. Det känns... skönt? Jo det gör det. Att få vara lite ärlig om en graviditet liksom.
Har tänkt att jag börjat känna rörelser i ett par dagar, ja kanske en vecka, och det har varit mysigt. Men bara för att jag säger det så har jag känt noll idag... :(
Har RUL om exakt en vecka. Lillan ska vara 18-20 cm lång och enligt den mest generösa appen väga 250 gram. Ändå något! Är så otroligt nyfiken på detta lilla liv och blir alldeles pirrig när jag tänker på att jag verkligen är med om detta igen. Det kommer en person! En bebis! Med ett unikt utseende och personlighet! Det är bara för fantastiskt. Känner mig väldigt lyckligt lottad.
2019-03-25 10:31
Publicerat 190515
------------------
Tänker väldigt lite på att jag är gravid, men när jag tänker på det blir jag lite orolig eftersom jag inte helt säkert känt någon rörelse än. Tyckte jag kanske kände något för någon vecka sedan, men denna vecka, när jag ägnat stunder åt att verkligen känna efter har jag känt... ingenting. Snälla lilla bebis, må bra! Lev! Rör dig! Jag längtar till nästa fas av graviditeten, den med regelbundna rörelser. Det är det jag tänker att jag i framtiden kommer att sakna med att vara preggo. För nu gör jag detta för sista gången. Sen är det nog. Och rörelser alltså, jävla mysig grej.
Har lite ångest inför förlossningen, trots tidigare bra erfarenheter. Men det kommer ju göra ont. Jävligt ont. Sådant är ju aldrig kul att ha framför sig. Däremot ser jag väldigt mycket fram emot, om jag får ha sådan tur då alltså, att få se denna lilla bebis. Som kommer vara någon annan än mina tidigare två barn, och som jag denna gång verkligen förstår, ända in i själen, att det kommer vara någon annan. Jag är så nyfiken!
2019-03-11 10:15
Publicerat 190515
------------------
Halloj! Mår bra. Är astrött på kvällarna, men annars okej. Enligt expertisen (som analyserat mitt blod och bebisens dna som fanns där) väntar jag en till liten brutta. Det sa även min magkänsla. Känns som det blev verkligare för en kort stund, men samtidigt är det helt orimligt overkligt. Imorgon går jag in i vecka 15.
2019-03-04 11:11
Publicerat 190515
------------------
Nu är lillen ungefär 6 cm från rumpa till huvud. Ändå någonting? Var på ett till UL i fredags och fick snabbt titta på den lille som växte som den skulle. Kanske ska jag ha ett läkarbesök på torsdag för att göra en check up angående den där blödningen, eller ja, de rosa och brunaktiga flytningarna jag hade för en vecka sedan. Men jag vet inte jag. Känns också lite onödigt? Får se hur jag gör.
Mår okej. Ganska så trött, hulkar mycket men mindre illamående än förut. Magen är svullen, ända upp till revbenen även om bebisen fortfarande ligger långt långt ner i magen. Hade nyinköpta gravidbrallor på mig i fredags men i brist på riktig preggomage åkte de bara ner. Idag kör jag vanliga byxor igen. Tänkte jag skulle säga till några utvalda kollegor i fredags men fan, är sååå dålig på det. Nu tänker jag att jag kanske tiger i en vecka till, eller för alltid.
Annars inget direkt att rapportera. H är fortfarande lika överlycklig över att vi ska bli en till i familjen vilket förhöjer min egen upplevelse med 100 procent. Så glad över hans glädje. Hoppas att allt blir bra.
2019-02-25 13:55
Publicerat 190515
------------------
Minns inte vad jag skrev senast men kanske något om att jag inte mår illa längre? Hahahaha. Det tyckte universum var så kul att det kastade på mig en ny nivå av illamående och trötthet. Aja. Jag överlevde det med. Är astrött på kvällarna. Kanske har illamåendet återigen lagt sig lite lite, men jag hulkar fortfarande och det blir jobbigare och jobbigare att göra det. I helgen kändes det som att magen kom. Fattar ju att livmodern knappt klättrat ur bäckenet än, men allt annat är ju svullet så nu sitter mina vanliga brallor tight igen. Högsta punkten är runt naveln typ, och magen ser rundad ut. Hade jag haft på mig något tight så hade det ju synts.
Vi var på ett tidigt UL i förra veckan och jag var extremt nerövs innan och förberedde mig (som den skeptiska person jag tydligen är när det gäller graviditeter) på följande: 1. ofostrig graviditet, 2, missed abortion, 3, tvillinggraviditet, och 4, en livs levande bebis. Blev så osannolikt glad över att det blev alternativ 4! En liten parvel på 4 cm med viftande armar och ben och ett litet hjärta som slog. Hurra! Vi hade tänkt att berätta för familjen nu när vi vet att det är något där, men samma jävla kväll fick jag någon slags ljusljusrosa flytning (förlåt för info!). Har aldrig haft något liknande i mina tidigare graviditeter och blev jävligt orolig och ledsen. Det var tyvärr inte heller en engångshändelse utan har hänt ett par gånger till. Ej så festligt. Men! Försöker tänka att det kanske är sköra slemhinnor? Blöder också lite näsblod till och från så helt ologiskt är det ej. Eller något litet blodkärl som brustit. Och enligt vårdguiden är det helt vanligt, även om det inte alls känns vanligt för mig. Snälla lilla bebis lev!
I ALLA FALL. På lördagen kände jag ändå att jag fanken måste jobba med tanken. Vill inte gå omkring och hemlighålla en graviditet i hundra år till och tro det värsta hela tiden så vi berättade för barnen. Och vilken grej det var! H, som är fyra och ett halvt nu, blev så innerligt glad att det förhöjde min känsla med cirka tusen procent. Hans lycka över detta är märkbar och varje dag pratar han nu om bebisen och hur det ska bli och om magen växt osv. Att vara gravid och ha stora (eller ja, "stora") barn, är hittills fem av fem. I söndags berättade vi även för min mans familj.
Tänkte att jag skulle berätta för några utvalda på jobbet idag också men sedan blev jag så sur i en diskussion kring ett grafiskt koncept som inte överensstämmer med vår grafiska profil och dessutom är så HISKELIGT fult att jag nu sitter med stängd dörr och inte har lust att göra annat idag än att städa skrivbordet. Hormoner kanske någon skulle säga, men nä, tror bara det är min härliga personlighet.
2019-02-11 15:17
Publicerat 190515
------------------
Mår inte så illa längre tycker jag. Är inte heller så helvetestrött. Visserligen trött på kvällen och somnar ofta när jag lägger barn, men ändå inte såå trött. Konstigt. Blir lite orolig över det, samtidigt som det såklart är skönt. Brösten är fortfarande ömma när jag klämmer på dom men annars är jag mest normal-hängig. Hoppas lillen är alive.
Graviditetsmässigt skulle jag gissa att detta mest liknar min första graviditet (med H), eftersom jag var beyond trött och deppig förra gången (med O). Så är det en liten pöjk därinne tro? Om det är en bebis alls alltså? Om sju månader är hen är om detta går vägen. Ändå sjukt.
2019-02-04 08:51
Publicerat 190515
------------------
Helvete vad jag mått illa denna vecka! Kräks ju inte, har inte gjort i någon av mina graviditeter, men jag har mått så illa att jag trott jag fått vinterkräkan. Morgonen är okej med kvällarna är hemska. Och dagarna rätt hemska också eftersom illamåendet ligger så jävla nära hela tiden. Hulkar mycket men är trots det hungrig (ibland superduperhungrig) men det är viktigt att det liksom är rätt mat. Vill ha snäll mat, lättuggad. Grovt fullkornsbröd med makrill, som jag annars tycker är gött, blir jag alldeles utmattad av att bara tänka på.
Är också extremtrött men det kan ju va vintern eller vad som helst.
Tror att jag ska berätta på jobbet om bara ett par veckor om allt fortlöper som det ska och det verkligen är en liten baby därinne, vilket jag hoppas att vi kan få klarhet i genom ett tidigt ultraljud snart. Jag kommer i så fall gå ifrån min vana trogen att vänta till vecka tjuogfem-ish, vilket känns som en spännande plan och ett steg i rätt riktning mot att våga glädjas på riktigt, tidigt. Men vi får se. Jag är ju samma gamla person där under, så vem fan vet hur det blir.
2019-01-23 14:48
Publicerat 190515
------------------
Vecka 8! Gud! Men ändå går det långsamt. En är väl nästan typ i vecka åtta när en plussar? Så är känslan i alla fall. Denna gång lät jag det gå en vecka efter beräknad mens innan jag testade. Jag visste väl redan, men ville ändå dricka mitt vin och ha mitt jullov (förlåt för oansvarig), och pallade liksom inte att kolla. Kunde ju vara så att den bara var lite sen. Inget konstigt med det.
Det gick så fort! Vi bestämde oss för att ligga lite oskyddat i december och direkt – pang bom – på smällen. Tacksam för detta, naturligtvis, för det var ju anledningen till att vi försökte redan nu. Att jag hunnit bli 36 bast. Att allt kanske går mycket långsammare nu, om det ens skulle gå, enligt statistiken. Men nu hade vi tur. Känslan är i alla fall helt annorlunda än förra gången med O. Då blev jag också tagen av plötsligheten, av att ett litet infall ledde till en faktiskt graviditet, men då fanns ingen glädje. Bara episkt trötthet och ångest. Nu mer pepp och förväntansfull. Jag har förberett mig mer på detta scenario. Att det kan gå fort och att vi vill detta och att allting blir bra.
Om det går vägen blir detta sista gången. Det vet jag. Och jag kan också se fram emot det. Att alla liksom skulle vara här. Att det är klart. Att min kropp åter är min och kommer så förbli. Att min kläder kommer passa flera år i rad.
På tal om kläder har mina brallor redan blivit tighta i midjan. Eller snarare kanske livmodern är svullen så att midjan på brallan inte hamnar lika högt upp som vanligt (d.v.s. där jag är smalast) och att de därför typ gör ont. Är så obekväm idag! Vill knäppa upp och ta av mig min bh men ej politiskt korrekt att göra på jobbet.
2019-01-21 15:41
Publicerat 190515
------------------
Alltså, att ens skriva den där rubriken? Tredje gången?! Gud! Men ja. Så är fallet.
Jag mår... bra? Helt okej i all fall. Små stunder av illamående, av vanvettig hunger, av trötthet, av ömma bröst. Men i huvudsak inget särskilt, vilket i sig kanske är oroväckande men också skönt. Det är lite svårt att förhålla sig här. Hoppas innerligt att detta går vägen och att det blir en liten bebis men tänker också att min tur kanske vänder nu? Att det är min tur att få missfall och att det i så fall får vara okej. Att det är upp på hästen igen som gäller i så fall. Men nog om det. I stunden är jag gravid. Gravid! Fan vad kul!
2018-10-25 16:09
Det utvecklingssamtal med min chef jag skulle haft idag på en timme blev istället en och en halv timmes prat om min stress, där jag också började gråta en gång, och kände mig konstigt dum resten av tiden för varför kan jag inte hantera detta? Var helt oförberedd på att just detta skulle pocka på, trodde vi skulle prata om helt andra saker, men så blev det alltså inte. Min chef var så varm och mjuk och klok och jag insåg att jo, min korg är nog rätt full nu. Eller det visste jag på ett sätt redan. Och ändå inte. Som det säkert brukar vara.
Men visst är jag stressad så inni. Kan knappt somna utan ljud (podd, film, prat) på kvällarna längre för varje gång min hjärna försöker varva ner under tystnad poppar grejer upp som får pulsen att öka. Har katastroftänk och ökat kontrollbehov och är mer introvert än vanligt. Har en planeringshjärna som aldrig, aldrig aldrig är avstängd. Men så har väl alla det tänker jag, alla kvinnor i alla fall. Vilket egentligen inte gör det mindre hemskt. Men jag är väl en person som kämpar på? Jodå. Såklart! Jag kämpar på, jag fixar detta! :(
I morse hade jag dock ett uppvaknande efter lämning av barn där jag stressat mig själv och dom till en helt orimlig nivå eftersom jag ville ta ett speciellt pendeltåg, det absolut senaste av de tre jag brukar välja mellan när jag lämnar, men insåg att jag kanske knappt skulle hinna till det heller till min fruktansvärda besvikelse (ja men så kändes det). Manade på mina barn på ett hemskt sätt (skäms så OTROLIGT mycket nu, men sa fullständigt orimliga saker till H som "om du springer fram och trycker på knappen vid övergångsstället så hinner ljuset slå om till grönt precis när jag och O kommer med vagnen så slipper vi stå där och vänta!" med riktigt skarp uppfordrande röst bland annat... Fick skämmas (RÄTT ÅT MIG) när andra föräldrar lämnade sina barn helt lugnt och fridfullt, samtidigt som jag älgade in och älgade ut, ångandes av stress och pratandes med mina ungar på ett icke-varmt och -kärleksfullt sätt.:(((((((((). Jag har sällan dåligt föräldrasamvete, brukar fan vara rätt bra, men nu? Detta?! Vill bara gråta.
Väl på tåget till jobbet med ångestklump i magen, tårar i ögonen och stresspuls i öronen blev jag manisk kring att försöka få ner stressnivåerna snabbt så att den fysiska kroppen inte skulle drabbas än mer av sådana där festliga grejer som håravfall, ögonfransavfall och annan skit som jag fått, antagligen på grund av just stress. Fungerade inte och gjorde mig än mer stressad. Mötte sedan en kollega på väg in på kontoret och hon frågade om det var ett möte jag stressade in till och att jag borde senarelägga dem istället för att stressa med barnen, men så hade jag inget möte alls på hela förmiddagen utan var bara min egen himla piska. Jag har dessutom flextider och ingen har hittills någonsin påpekat när jag kommit och gått. Fan också. Så jävla dåligt är det känner jag. Och att det gått ut över mina barn... NÄ, det orkar jag knappt med att ta in. Mina små hjärtegryn. (Och min man också förstås!)
Jag känner mig så svag och obetydlig och fan helt sämst som är så sönderstressad i huvudet just nu. Jag ser inte något som kan plockas bort heller, för egentligen har jag ju kontroll på allt och så farligt är det väl ändå inte, men det är väl summan av alla saker jag har kontroll på som på något sätt har överstigit min maxgräns. Det är så otroligt svårt att ta bort det maniska effektivitetstänket, vet inte ens om jag kan, men något måste ändras, jag fattar det nu. Tror jag. Hoppas jag. Annars går det åt helvete.
2018-10-22 12:38
Ännu en resa i jobbet väntar om 40 minuter och jag känner att detta verkligen inte är min grej. Kommer hem onsdag kväll och förhoppningsvis blir det höstens sista resa. Saker en tänkte att en skulle se fram emot innan tusen resor genom arbetet: egentid på tågets tysta avdelning, hotellnätter och miljöombyte. Förra veckans resa till Göteborg totalt förstörde det förstnämnda för mig. Tre timmar snabbtåg blev typ sju timmar omvägståg och nu vill jag aldrig mer i mitt liv åka tåg, men så ska jag det ändå i eftermiddag. :( Och de där ostörda hotellnätterna är inte så softa ändå. Plus att längtan hem gör att jag ändå inte hinner se någonting alls av de andra städerna eller ens träffa en vän för kaffe, utan bara resa, sova, möte, hemresa. Ej kul.
Tappar hår gör jag också, och jag tror att jag tappat ögonfransar med. Deppigt. Har väl aldrig haft så här korta fransar i hela mitt liv? Ytligt visserligen, men tycker ändå att detta banne mig var droppen. SKA EN INTE ENS FÅ HA ÖGONFRANSAR LÄNGRE? Längtar jullov så himla mycket. Låt det komma snart med ro och frid, en trave olästa böcker och harmoniska, ohögljudda barn.
