RSS - xml

Kontrollerades senast: 2018-12-08 03:18:27

Knivigt värre

- en synnerligen skarp blogg

Fredags-EDC XXIX

2018-12-07 09:57
Från noreply@blogger.com (John )

Gråväder!

Det är vad det är idag, åtminstone där jag huserar. En handfull plusgrader och så mycket koncentrerad fukt i luften att det till slut inte kunde hålla sig längre utan flockades till duggregn i morse. 

Då är det alltid sympatiskt att glädja sig åt blandat fickskrot. I det här fallet blev det "Två solar i fickan och ingen på himlen" som jag döpte bilden till. Knivarna är helt enkelt från märket Two Sun. 

"Two Suns in the pocket, none in the Sky"


De är båda relativt nya men allra nyast är den stora kallad "Horizon". Den är en klart sympatisk överraskning. Knivar från Two Sun är enligt min erfarenhet extremt välbyggda med något undantag. I grundkonceptet ingår dessutom alltid ett välgjort ramlås i titan med stålskoning på låsarmen och översträckningsskydd, kullager och "detent" i keramik och blad i D2 stål. Handhavandet är föredömligt då den är lätt att öppna och bladet glider på plats igen efter att låset släppts. 

Här är det emellertid designen som vinner. Kniven är mycket praktisk med sitt droppoint-blad med nästan full flatslipning men även elegant i mina ögon. Bladryggens utformning glider över i fasningen av handtaget utan skarvar och man har varit synnerligen återhållsam med skruvar. Lägg därtill att clipet är skruvat från insidan och att fånglinehålet är dolt och du har en sparsmakad formgivning. 

Som komplement den lilla "Firefly" från samma tillverkare. Det är en "high tech"-kniv på det viset att den också har extra allt. Detaljer som o-ringar på utsidan av pivotskruven, miniflipper och inte minst blad av M390 sticker ut. 

Pennan är som vanligt min T5Ti "Halberd" från Fenix då jag inte äger så många andra. Ficklampan är även den ständigt närvarande, en "TiHi" från Thrunite. Funderar dock på att skaffa någon mer då jag söker en med tryckknapp istället för vrid när den skall tändas. 

Därmed vill jag tillönska er alla en god fredag!


/ J - helt enkelt




Liten låsencyclopedi

2018-12-06 13:43
Från noreply@blogger.com (John )
- del ett, en översikt
Lås - ett ämne som uppenbarligen inte upphör att fascinera oss knivtokar. Det kan bland annat utläsas av de otaliga trådar som startats i diverse forum rörande olika låstypers fördelar och eventuella tillkortakommanden. En sådan dök upp i samband med att Spyderco skulle släppa sin "Para 3". Den kniven är liksom storebror PM2 utrustad med deras eget "Compression lock". Det samtalet inspirerade till det här inlägget. Eller åtminstone tankarna bakom det. Den initierade förstår då att det var ett tag sedan jag började klura på den här texten.  

"Frame lock" i titan med stålförstärkning och översträckningsskydd - är det ett ultimat lås, 
slutet för alla andra varianter?


Det tycks vara så att varje företag med lite självaktning bör ha ett eget lås under bältet för att vara något att räkna med. Mästarna alla kategorier på området är ändå knivmakarna Grant och Gavin Hawk som formligen spottar ur sig idéer och patent på området. De heter saker som Dead Bolt, Toggle Lock och SLS bara för att nämna några få.

Annars känner ni redan till att några av de stora märkena gärna framhåller fördelarna med de "egna" låsen. Typexempel på det här är Spyderco med sitt "Compression lock" och SOG med sitt "A.R.C-lock" även om de två inte är i närheten av de företag som verkligen bygger sina kataloger kring ett specifikt lås som Benchmade i mångt och mycket gjort med sitt "Axis-lås". Ännu mer extrema är Cold Steel med sitt "Tri-Ad-lock". Länge dominerade det totalt deras utbud av fällknivar även om de på sista tiden breddat repertoaren börjat använda några andra varianter av lås också.

Nu vill jag som vanligt tillägga att många av de "nya" lås som presenteras ofta är variationer på ett tema. Inte sällan mycket gamla sådana. Om ämnet studeras framkommer snart att de flesta idéer kring enkel mekanik avhandlats tidigare i historien och det gäller förstås även den som förekommer på fällknivar. Men nog tillkommer det några nya tankar ibland. Fast mer sällan än man kan förledas att tro vill jag tillägga.

Den tanken gränsar till ett annat ämne som ligger många ännu närmare om hjärtat och väcker ännu hetare diskussioner och det är kopiering/förfalskning/kloning. Kärt barn har inte bara många namn utan även många nyanser i ärlighetens namn. Men det ämnet släpper vi för stunden och återvänder till lås. Även om ämnena understundom är intimt förknippade vilket var orsaken till att jag nämnde det. 


Jag tänkte presentera ett urval av lås och försiktigt närma mig frågan 
"Vilket är bäst?"



Vad skall man ha dem till egentligen, lås? Det torde väl vara uppenbart vid det här laget men svaret är kanske inte så givet när allt kommer till kritan då man länge och i många fall fortfarande klarar sig bra utan dem trots att tekniken är tillgänglig. Därför börjar vi med knivar som inte låser i egentlig mening.
  • Den mest ursprungliga varianten av fällkniv brukar benämnas "Friction folder". De har minst antal delar och saknar helt lås men kan ändå i viss mån spärras. Dels kan friktionen som gett knivtypen dess namn ökas genom att pivotskruven spänns i de fall det är möjligt och dels utgör flärpen som agerar utfällningsmekanism ett utmärkt stopp genom att handen eller tummen placeras på den i utfällt läge och hindrar kniven från att agera sax.
Exempel: Japanska Higonokamis eller Nya Zeeländska Svörds "Peasant". Den här lösningen kombinerat med modernare material kan hittas i Spydercos "De Leeuw" och i flera knivar från Bastinelli.

Varianter av "Friction folders" från Okänd Kina-tillverkare, Fox, Nagao Kanekoma och Svörd

  • Mest spridd bland icke låsbara knivar är emellertid olika varianter av "Slipjoints". Knivar där ofrivillig hopfällning hindras av en mer eller mindre kraftig ryggfjäder. En uppfinning som tillskrivs knivmakaren Jaques de Liege vilket gav upphov till namnet "Jack Knives". För ökad säkerhet har de inte sällan ett "halvvägsstopp" som hindrar att bladet leker fingergiljotin på vägen in till följd av kraften i fjädern.
Exempel: De flesta klassiska amerikanska mönster och nästan alla franska, spanska, tyska och italienska traditionella knivar är av den här typen. Mycket kända är exempelvis olika varianter av Laguiole-knivar. Moderna exempel saknas inte heller och ofta är det lagar eller produktionsförenkling som ligger bakom. Världens överlägset största fällknivstillverkare Victorinox grundar till största delen sin framgång på slipjoints för övrigt. Ni vet de där små röda från det lilla bergslandet, även kända som "SAK" - Schweiziska arméknivar. Spydercos modeller "UKPK" eller "Pingo" kan också tjäna som exempel. På senare tid har den här typen upplevt något av en pånyttfödelse och märken som Benchmade, Kizer och t o m CRK och Hinderer har numera dylika knivar på programmet.


Några klassiska "Slipjoints" representerade av Douk Douk, Buck Creek, Case, Rough Rider och Hen & Rooster



Modernare varianter av "Slipjoints" från Spyderco, Victorinox och EKA

  • Vilket osökt för oss in på avdelningen för nya uppfinningar eller snarare variationer på ett tema och på dem följande kopior. En utveckling av den här gamla lösningen är moderna "double detent"-varianter som "Action stopper" från Italienska Viper Knives by Tecnocut. Det Italienska företaget gör en variant av slipjoint där bladet stoppas i olika lägen av fjädrande delar av ramen med flera "detentkulor" i. Idén "lånades" genast av kinesiska SanRenMu och återfinns i modeller som deras M1.
Exempel: Viper Dan 1, Viper Dan 2, Viper Maremmano, Sanrenmu M1


Knivar från Viper utrustade med "Actionstopper"


Sen kommer vi till avdelningen faktiska lås. En funktion som mer eller mindre väl förhindrar bladet att fälla ihop sig när så icke är önskvärt. Vi börjar med en gammal rackare som senare utvecklats till  "back locks" och som återfinns på bland andra spanska knivar som klassiska Navajas och en del äldre italienska knivtyper.

Det handlar om "clasplocks", jag väljer för övrigt att i möjligaste mån använda engelska uttryck för att inte begreppsförvirringen skall bli större än vad den redan är. För de flesta av de här mekanismerna saknas svenska ord och uttryck helt enkelt. 
  • Anledningen till varför jag betraktar "Clasp locks" som föregångare till "back locks" ligger i själva konstruktionen som i båda fall består av en rejäl fjäder som återfinns på handtagsryggen. Den kan antingen utgöra ryggen eller placeras som en välvd, platt fjäder ovanpå handtaget. Men det finns två uppenbara skillnader låstyperna emellan och det är att låsarmen på ett "clasp lock" saknar klack. Istället återfinns den på bladet och när låset aktiveras faller den in i därför avsett hål i den fjädrande låsarmen. Den andra skillnaden är att hos clasp-locks utgör själva ryggen/låsarmen fjädern, hos backlocks finns en separat fjäder som håller låsarmen i läge. 
Exempel: Navajas från märken som Muela, Joker och Cudeman etc. 


En Navaja från spanska Joker försedd med "Clasp lock"

  • En variant av den ovan beskrivna låstypen är "Ring locks". De har exakt samma konstruktion men låset släpps med en ring istället för med fingrarna eller en hävarm. 

Exempel: Okapiknivar, några Sicilianska knivtyper, Cold Steel Kudu.


Cold Steels kopia av en Okapi kallad Kudu utrustad med "Ring lock"

  • Nära besläktade med "clasplocks" är även "Swivel-bolsters" och "Pick locks". Likheten hittas i låsarmens utformning och skillnaden på vilket de släpps. Namnen avslöjar hur det går till. Endera "plockas" låset upp med fingrarna/naglarna eller används ett roterande främre bolster som hävstång. Själva konstruktionen bygger även här på ett "hål" i själva låsarmen som faller ned över en klack på bladtangen och är således omvänd mot en backlock. De här låsen är ett typexempel på hur man senare återupptäcker och patenterar något som redan finns. Gavin och Grant Hawk "uppfann" "SLS - Strong Lock System" vilket är en hybrid av ett picklock och ett clasplock. Vad var egentligen nytt? Konstruktionen ser ut som ett clasplock men släpps som en picklock.

Exempel: Klassiska stiletter av allehanda slag från nyare märken som AGA Campolin, F Beltrame, SKM m fl och äldre som Latama och Rizzuto. 


De flesta moderna stiletter som de här från SKM är så kallade "Swivel bolsters"

  • En annan gammal variant av lås är "Lever locks" som återfinns på flera klassiska automatknivar främst från Tyskland men även på knivar med ursprung i Italien. Inbyggd i själva konstruktionen finns en naturlig säkerhetsfunktion. Bladets manövreras via en hävstång som även agerar säkring när det fälls in mot handtaget och förhindrar därmed såväl oavsiktlig stängning som öppning av kniven.

Exempel: Automatknivar från Hubertus, AKC, SKM, AGA Campolin och Mikov.


Ursprungligen från Tyskland är "Leverlocks" här på knivar från SKM, Hubertus och A G A Campolin

  • Ett annat lås som ofta förknippas med automatknivar är "Plunge- eller Button locks". Lösningen har blivit en smula pånyttfödd eftersom det passar bra till automatknivar drivna av spiralfjädrar s k coilspring automatics. Det är en enkel låstyp som bygger på att en fjäderbelastad asymmetrisk bult som är grövre i en ände flyttas i sidled och på så vis spärrar bladet. Det går förstås även utmärkt att använda även till knivar utan fjädrar.
Exempel: Böker Speedlock, De flesta Protechs som Godfather, Kershaws Launch-serie, Real Steel Griffin, Tangram Vector och flera modeller från William Henry.


De här tre knivarna från Pro Tech, Böker och Real Steel har alla "Plunge locks"

  • "Back locks" var länge den dominerande typen av lås. Enkla att hantera, välbekanta och inte alltför komplicerade att tillverka. Av de skälen återfinns varianter av det låset på ett otal knivar. De fungerar genom att en fjäderbelastad låsarm försedd med en klack roterar kring en central axel och faller ned i en därför avsedd fördjupning i bladet. Den specifika modell som populariserade låset är förstås Buck 110. Men nu får man inte tro att den ens är i närheten av att vara den första kniv som var framgångsrik med den här typen av lås. Det var den Tyska Mercator K55K. En kniv som kom redan på 1800-talet och var mycket populär inte minst bland soldater under första världskriget. Buck intog scenen först 1964 med sin Hunter.
Exempel: Buck 110 och 112, Spyderco Delica och Endura, EKA Swede 92,  


Några kända modeller från Buck och EKA utrustade med "Back lock"


Den ursprungliga backlock-succén Mercator K55K här från Otter Messer

  • Man kom snabbt fram till att  sättet på vilket det här låset släpptes och hur smidigt det skulle ske kunde varieras. Al Mar var en av dem som funderade kring det och flyttade fram låsarmen varpå en variant på "backlocks" var uppfunnet eller snarare återupptäckt: "Mid- eller Front lock". Hans tolkning hyllades av Spyderco genom Sage 4.
Exempel: nästan alla Al Mars modeller, EKA Swede 60, Spyderco Sage 4


Al Mars tolkning av en back lock blev "Front lock" här från Al Mar och EKA


Då backlocks dras med några nackdelar som åtkomsten av låset om man önskar fälla ihop kniven med en hand och att de kan utveckla spel vid slitage eller bristande precision vid tillverkningen fanns förstås utvecklingspotential.
  • Ett märke som gjort sig känt för det är Cold Steel eller snarare deras inhouse-designer och tillika knivmakaren Andrew Demko. Han drog sitt strå till stacken genom att addera ett bladstopp till en backlock-konstruktion. Därmed såg "Tri-Ad lock" dagens ljus. Ännu starkare och mindre känsligt för slitage än de flesta äldre varianter. 
Exempel: I princip hela Cold Steels sortiment: Voyager-serien,  American Lawman, Tuff Lite, UH, Talwar, Broken Skull och Pro Lite för att nämna några. 


"Tri-Ad lock" hittas på de flesta av Cold Steels knivar

  • Spyderco svarade på styrkeracet med sitt "Power lock" vilket är en backlock som inkluderar ett länksystem. Skall även det vara rejält mycket starkare än den ursprungliga konstruktionen men inkluderar fler rörliga delar.
Exempel:  Spyderco Tatanka

  • Sen har vi lås i en kategori som bygger på rörliga spärrar som på något sätt skall förflyttas in mot därför avsedd fördjupning i själva bladet. Bland de första var Blackie Collins med sitt "Bolt Action lock" även ibland kallat "Piston lock" Det är ett system som låser via en fjäderbelastad metallstav som pressas mot bladtangen/basen på bladet. 
Exempel: Spyderco Sage 3, Gerber Bolt Action Folder och Parabellum. 


Som bra idéer tenderar att göra har den ynglat av sig och fått flera sentida kusiner. De är tillräckligt unika för att leva ett eget liv och därmed bli patenterade. Alla bygger dock i grunden på att någon form av fjäder trycker fram en kula, axel, bult eller pistong mot bladbasen som förses med därför avsedda fördjupningar, hack eller flata delar. Ibland blandas ett bladstopp in ibland inte. Låsen kan i vissa fall även fungera som "detent".

  • Ett exempel på det senare är Spydercos "Ball Bearing lock". På namnet kan nästan höras vad det handlar om. Den fjäderbelastade pistongen har blivit en kula och man har blandat in en stoppinne likt ett "Compression lock".
Exempel: Äldre Spyderco som Dodo och D'Allara till nyare knivar i Manix-serien och förstås Q-ball. 


  • Mest känd bland de här kusinerna är utan tvekan Benchmades "Axis lock". Här har man satt pistongen på tvären som en bult och försett den med "omegafjädrar" som pressar in låset mot tangen. Den första modellen som presenterades med det här låset var deras modell 710 McHenry Williams vilket knappast är ett långsökt namn eftersom det är dessa herrar som står bakom idén ifråga.
Exempel: I princip alla kända Benchmade-modeller som t ex 710 och inte minst Griptilian-familjen


Mest känd av alla låstyper som har Blackie Collins "Piston lock" som förfader
är förstås Benchmades tolkning av McHenry & Williams "Axis lock"

  • Snart önskade fler tillverkare ha knivar på det här temat eftersom det har sina fördelar som att fingrarna är ur vägen vid handhavandet och inte minst att man kan använda kniven som en "gravity knife" och snärta ut bladet. Med på tåget fanns bland andra SOG som kom med sitt "A.R.C-Lock" eller "CAM-lock". Det bygger på samma princip som de övriga i familjen. En rörlig stoppinne som i det här fallet "gungas" in mot bladtangen under fjäderbelastning. Snarlikt ett Axislås men tillräckligt unikt för att få eget patent såvitt jag vet.
Exempel: SOG Trident-familjen, Vision, Spec Elite m fl.


Tilläggas bör att Benchmades patent på Axis-låset har löpt ut vilket gör att det poppar upp allt fler märken som använder systemet eller intill förväxling lika varianter. Det senaste exemplet på det är Hogues Doug Ritter designade modell RSK som använder sig av "Able-lock" vilket såvitt jag vet är ett Axislock med en annan typ av fjäder som därtill blivit dubbel.

  • En av de idag dominerande låstyperna är förstås "Liner lock". En enkel konstruktion som bygger på att en fjädrande del av knivens interna ram lägger sig bakom bladet i öppet läge. Allt för många jag talat med tycks vara av uppfattningen att det är en uppfinning av Michael Walker. Särskilt efter Spydercos hyllning till honom i och med Sage 1 som uppmärksammade hans tillskott till den moderna fällknivens utveckling. Det han gjorde var emellertid att addera en "detent", en liten kula i låsarmen för att hålla kvar bladet i stängt läge. Han moderniserade ett lås som fanns åtminstone redan på 1800-talet. Således uppfann han det inte men gjorde det mer tillämpligt på moderna knivar och ökade därmed dess popularitet.
Exmpel: OKC RAT, Spyderco Sage 1, BM AFCK, Fällkniven mod P,  


Några få kända exempel på ett av de mer använda låsen idag, "Liner lock"
Modellerna är från ZT, Benchmade, OKC och Spyderco

  • Liksom CRK, Cold Steel och Benchmade så har Spyderco utvecklat ett eget lås med stor framgång. Det handlar förstås om "Compression lock". Ett lås som ibland felaktigt liknas vid ett omvänt "liner lock" vilket det inte är. Enda likheten är att det släpps på liknande vis fast låsarmen återfinns på handtagsryggen istället för på undersidan. Funktionen däremot innebär att låsarmen kläms mellan en stoppbult och bladtangen vilket gör det betydligt starkare än en linerlock. 
Exempel: Spydercomodeller som - Vesuvius (först), Salsa, Paramilitary 2, Para 3, Sage 5, Shaman, Sliverax, Kapara.  

  • En utveckling av "Liner locks" som koncept gjordes av Chris Reeve i och med hans "RIL Reeve Integral lock" mer populärt kallad "Frame lock". Principen är densamma men låset används i de fall handtagssidorna inte utgörs av en ram med utanpåliggande skollor utan är gjorda i ett stycke metall. Låsarmen skärs då ut i en av sidorna istället. I ärlighetens namn saknar ju de här knivarna ram och borde därför inte kallas just frame locks. I och med titanets intåg som handtagsmaterial har de kraftigt ökat i popularitet även om de förstås kan göras i andra material också. 
Exempel: CRK Sebenza, Hinderers XM-serie, Spyderco Techno, Strider SMF, CRKT Pilar, Kizer Gemini.  


"Frame locks" i titan och stål från Spyderco, Strider, Ruike och CRKT


Utöver de som redan nämnts finns en rik fauna och flora av mer eller mindre ovanliga låstyper som kan stötas på i knivdjungeln. 

Till exempel skulle "Balisonger" kunna räknas som en helt egen kategori. För övrigt troligen starkare än alla andra inklusive Tri-Ad Lock om man nu vill diskutera den aspekten. Från den tanken, att man använder några delar av handtaget som lås eller hinder mot att kniven fälls ihop stammar även lösningar som "Tri-folders" som består av tre delar som viks ihop på olika vis. Exempel på dylika hittas hos Fred Perrins Le Tri-folder och i Cold Steels kopior av densamma "Triple folder". För att förvirra finns även flera olika typer av lås inkluderande ordet "Tri", andra exempel är Piranhas "Tri-fold" och Pacific Cutlerys (märket som senare blev Benchmade) föregångare till den kniven med samma namn, Tri-fold. Men de två modellerna är egentligen exempel på "Woodlock" då det var mannen bakom idén. En annan tolkning av den varianten men i virvlande utförande är Michel Janichs Janisong från Spyderco.

En egen liten grupp utgörs av lås där själva låsfjädern återfinns i bladet. Exempel på dylika lösningar är "TiLock" från på CRK och "Stud lock" som kan hittas på Kershaws Tactical Speed Bump



Aningen mer ovanliga låstyper: "Caged Ball lock" från Spyderco, "Stud lock" från Kershaw och "TOL" från Lionsteel


Sen har vi en uppsjö lösningar som innebär att man endast delvis förändrar en befintlig konstruktion. Inte tillräckligt för att ligga till grund för ett patent utan mer som kosmetisk eller marginellt praktisk förändring.

Som exempel på det fenomenet kan nämnas Spydercos varianter på slipjoints som "Slipit" och "Notchjoint". Det hörs nästan på namnen för övrigt.

Andra lösningar som är variationer på ett tema är t ex: "Bolster locks" vilket egentligen bara är en framelock där man dolt låsarmen med en handtagssida. Alternativt kan de tolkas som en överdimensionerad "Linerlock" om man så vill.

Sen finns "Nested Liner locks". En av de första på området var Spyderco med sin modell Military. Tekniken innebär att man kombinerar en linerlock med ett handtag utan ram och istället fäster låsarmen direkt i handtagssidan.

Samma variant av lösning fast för framelocks utvecklades av Kershaw (KAI) med sitt "Sub Frame lock". Låset tillkom för att kunna ha ramlås på knivar med aluminiumhandtag och syns exempelvis på modellen Knockout. Sist i raden med att modifiera lås med nya material är Fox då de nyligen släppt en modell kallad Suru med ramlås kolfiber. Det i sin tur har redan gjorts fast med plast som material även om den lösningen blev en passus i historien.  


Exempel på andra ovanligare låstyper är:

Virobloc: en Opinel-uppfinning senare kopierats av Cold Steel och blev "twist lock"

Neely Lock: kan ses på Timberlite från Timberline

Paul Axiel Locking Mechanism: ett lås som finns på Paul Knife som tillverkats av bl a Gerber och Lone Wolfs modell Defender

Rolox: CRKT Rollock var en tolkning av den här Blackie Collins designen

Fulcrum Action: ett öppningssystem med tillhörande lås från R Kommer som även det hittas hos CRKT

Snap Lock: ett lås från Van Hoy som kan hittas på CRKTs kniv med samma namn

Togglelock: återfanns ursprungligen på Kershaws E.T. Numera är låset övertaget av QTRMSTR.

Griplock: är en variant som återfinns hos Böker 

TOL: som skall utläsas Tactical Operation Locking system. Låstyp från Lionsteel som hittas på deras Daghetta

aX Dobolock: en låsvariant från Fox Knives

Warlock: på knivar från Paragon Knives by Ashville Steel

Phantomlock: ett dolt lås som hittas på Spyderco Meerkat

Det bör nämnas att flera av ovanstående lås är hopsnickrade av de tidigare nämnda virtuoserna G & G Hawk. 

I jakten på starkare lås eller som det heter i nutida anglosaxisk reklamterminologi "virtual fixed blades" kan man även addera lösa delar till låset. Extrema Ratio låter till exempel en stålsprint följa med sin RAO vilket definitivt låser bladet när den förs genom ett hål i bladet och skruvas fast i korrensponderande hål i handtaget. 

Ännu mer udda är CRKTs variant på temat. Ett samarbete med Liong Mah kallat Journeyer som är en slipjoint med samma lösning även om den inte skruvas på plats. 

Den här texten syftar huvudsakligen till att ge en inblick i den härliga snårskog som utgörs av alla grenar på det stora låsträdet. Det finns liv bortom ramlås i titan kan konstateras. Nu skall bara fler tillverkare inse det. Men frågan som skulle besvaras eller åtminstone nosas på är

vilket är då bäst?

Det aningen tråka och möjligen fega svaret är att det förstås inte finns något enkelt svar på den frågan. Det är helt avhängigt vad som eftersöks. Önskas enbart maximal styrka eller skall den egenskapen balanseras mot användarvänlighet? Behöver låset kunna öppnas med en hand eller duger det med två? Passar låset med knivens tänkta användningsområde? Komplicerade låsmekanismer kanske inte är önskvärt om kniven skall nyttjas i eländiga miljöer. Det finns även en estetisk aspekt. Ett visst lås kanske inte matchar det utseende som formgivaren eller knivmakaren tänkt sig. Tillverkningskostnader får inte heller glömmas bort i sammanhanget.

"Frame locks" kanske inte är "the lock of all locks" trots allt. Här ett från Two Sun


Att utse ett enda "bästa lås" låter sig därför inte göras. De har alla sina förtjänster och brister. En annan intressant fråga är varför det ofta väcker så starka känslor när man påpekar det? Särskilt om man som jag hävdar att ramlås i titan dras med fler nackdelar än de har fördelar. 

Det lär finnas anledning att återkomma till ämnet lås. Det ämnar jag förresten att göra redan i nästa del då jag tänkte visa några isärplockade exempel på låstyper och diskutera för- respektive nackdelar med dem. 


/ J - inte låst

PS. Det kan ha smugit sig in faktafel. Rätta mig gärna i så fall. Texten är nämligen till största delen skriven direkt "ur huvudet" och gör sannerligen inga anspråk på att vara heltäckande.

Vad fanken skall kommenteras?

2018-12-02 13:54
Från noreply@blogger.com (John )

Det händer att jag ser mig om i knivvärlden, ni vet förutom på Facebook besöks även forum, hemsidor, bloggar och så YouTube förstås. I ärlighetens namn händer det tämligen ofta då jag är en nyfiken person. Vid ett sådant tillfälle stötte jag på den här tämligen intressanta videon på Kevin Cleary kanal. Titeln var "Stuff Knife Reviewers Complain About". 

Videon handlar om vad hans tittare inte tycker att en recensent skall fästa uppmärksamhet vid alls eller åtminstone betona mindre än idag. Det efter att Kevin ställt frågan på Instagram. Det bör betonas att sammanställningen grundas på mindre än ett par hundra personer varav de flesta amerikaner vilket jag tror slår igenom. 

Jag ämnar gå igenom listan och kommentera punkterna utifrån mitt eget perspektiv. Men sen är jag MYCKET nyfiken på vad ni tycker och tänker om ämnet!!


1. Första punkten: VIKT. Kevins tittare och läsare på Instagram anser inte att vikt är betydelsefullt.
  • Håller inte med. Det får stå för dem som skrev det. Jag anser att det är viktigt (ja, vitsigt!) Det påverkar nämligen hur kniven känns i fickan om man inte bär armébrallor eller liknande. Men det inverkar även på balansen hos en kniv och desto tyngre kniv desto mer betydelse får den detaljen. Men vi talar om människor som anser att Buck 110 är guds gåva till mänskligheten. 

Den här kniven väger över två hekto och är extremt baktung. Är den månne en måttstock?


2. Andra punkten: DEEP CARRY. Ingen anser att det är viktigt hur djupt kniven sitter i fickan.
  • Håller verkligen inte med. Det kan ha en enkel förklaring som baseras på lokala knivlagar. De som svarade var mest amerikaner. I Sverige är knivlagen som bekant lite mer situationsbunden. Endera är det totalförbud som gäller eller så är det rätt ok med en kniv i fickan. beroende på som sagt. Men det betyder att man inte vill skylta med dem i onödan. Sen för det andra bör vi nog diskutera hur man drar en kniv. För det där att det måste sticka ut en decimeter ur fickan att greppa är struntprat enligt mig så den punkten köper jag inte. 

3. Tredje punkten; STORLEKEN på flipperfenor är ointressant.
  • Håller inte med där heller, av flera skäl faktiskt. Det främsta är emellertid estetiskt. Jag tycker det är fult och det värsta jag sett var något tidigt och taffligt försök från Medford som såg ut som ett vingligt järnstaket som någon kört över med en lastbil. För det andra är det inte i fickan de stör mest utan när man sen faktiskt skall använda kniven. För till skillnad från tunnare parer/fingerskydd är de ofta breda och tvingar därmed handen bakåt, bort från bladet. Dessutom är de ofta i vägen när man skär mot plana underlag. 

4. Fjärde punkten, tydligen delad plats med tredje: LÅSSTYRKA är inget att bekymra sig om.
  • Håller med till hundra procent. Det är för mig helt egalt så länge ett påstått lås gör vad det skall, hindrar bladet från att fälla ihop sig. Diskussionerna kring styrka är nästan alltid teoretiska till någon dyker upp med ett idiotiskt test för att bevisa något. MEN jag är allergisk mot glapp och spel i knivar, särskilt av dyrare sort. Hos vissa modeller som klassiska stiletter och OTFs kan det möjligen förväntas på grund av konstruktionen. Men inte annars. Jag skiter också i Cold Steels "Proof Videos" oavsett slutsats. 
(bild cold steel Tria Ad UH vs klen liner hos Viper Timeless)
Jo, Tri-Ad låset är väsentligt starkare än relativt tunt Liner lås, än sen?


5. Femte punkten: TYP AV LAGER. alltså glidlager kontra kullager.
  • Håller delvis med. Tittarna menar att det inte spelar någon roll vad som används så länge det fungerar. Om det säger jag att allt kan fungera även om mr Nick Shabaz inte tror att nylonlager går att använda trots att Hinderer använt det i åratal och att knivar från MCusta är bland det mjukaste du kan hantera. Men sen spelar det visst roll. Kullager är en rolig uppfinning på knivar som inte fyller någon som helst praktisk funktion. Egentligen krånglar det bara till en i grund och botten enkel konstruktion. Vad är vinsten? Tja, något diffust som handlar om känslan när man leker med en kniv. Men skall du ha ut den i skogen och råkar ta ut en hare vill du banne mig inte ha lager i en kniv! Inget är bättre eller sämre men visst har konstruktionen betydelse.

6. Sjätte punkten: SKÄRPA FRÅN FABRIK, vare sig Kevin eller tittarna bryr sig då de ändå skall slipa om kniven.
  • Håller inte alls med. Visst, alla knivar blir slöa och måste skärpas efter ett visst tidsspann. Men skicket de kommer i avspeglar hur mycket den som gjort produkten ifråga bryr sig om kvalitetskontroll. Det är lite som att leverera en riktigt dyr cykel där växlarna inte är korrekt inställda. Jag menar vajrar töjer sig och de måste ändå efterjusteras så varför bry sig? Halvfärdigt andas IKEA och då skall priserna vara därefter helt enkelt, oavsett område. Byggsatser skall vara billigare än prima vara. Det gäller även knivar. 

7. Sjunde punkten: ERGONOMI. Anses här oviktigt.
  • Håller inte med ett dugg. För mig personligen är det en obegriplig ståndpunkt. De menar att man ändå inte arbetar med fällknivar så det spelar ingen roll om det finns lite skarpa hörn och kanter till exempel. Intressant tanke. Jag vill att alla mina knivar teoretiskt skall vara "bra" med dugliga blad och bekväma handtag, av princip om inte annat. OM jag skulle vilja använda dem i två timmar för att tälja trägubbar i en snickarbod. Det är lite som att säga att det inte spelar roll om du sitter skönt i en bil. En pinnstol skulle fungera lika bra eftersom de flesta resor ändå är under fem kilometer långa. 

8. Åttonde punkten: MÅTT och VIKT i videos, anses överflödigt.
  • Håller delvis med. Uppgifter går att Googla fram och ta reda på själv. Men jag kan tycka att det är behändigt att ha tillhands utan det extra steget. Men kommentaren gäller nog mest videos så jag passar på den här. 

9. Nionde punkten: MÄRKNING, "billboarding" är något kritiker är skeptiska mot inte Kevins tittare
  • Håller delvis med.  Även jag föredrar något sterilare blad. Det vill säga jag tillhör dem som avskyr stora blaffiga loggor och en myckenhet av text. Men en smakfull logga eller initialer kan vara på sin plats.Någon jämför i en kommentar med en Nike-logga på kläder. Men det understryker bara poängen. Det är ju samma sak där!! Desto mer exklusiva kläder desto mer diskret märkning. Det står inte Armani över en hel kostym bara för att det är en sådan.

10. Tionde punkten: SKULPTERADE TITANCLIP, tittarna struntar huruvida en kniv har det eller ej
  • Håller med. För mig är det ointressant. Mest intressant är ett clips funktion och i andra hand hur det ser ut. Utseendet är inte oviktigt men det behöver inte vara titan för att vara snyggt eller passa med knivens övriga "tema". Tvärtom det finns exempel på det omvända. 
Nej, materialet i clipet är inte avgörande för funktion eller utseende. Inte heller huruvida det är "skulpterat" eller ej. 
Det här är dock både passande till temat och väl fungerande.


11. Elfte punkten: CENTRERING, tittarna uppskattar inte hur besatta recensenter är vid den detaljen,
  • Håller med. Personligen bryr jag mig enbart då det skapar praktiska problem. Som i de fall bladet skrapar i ramen till exempel. Sen håller jag med Kevin om att det är en måttstock bland flera andra på hur små toleranser kniven har. Hur välbyggd den är helt enkelt. Sen ökas kraven på perfektion med prislappen förstås. Sneda blad på en Sebenza eller uppåt i pris är inte ok. 

12. Tolfte punkten: "SHARPENING CHOILS", recensenter bryr sig för mycket om dem.
  • Håller med. Det är en enorm hype kring hur de utformas. Något som t ex YT-personligheter som till exempel Apostle P driver hårt. Det har förstås med slipning att göra. Eftersom så många använder system med fasta vinklar nuförtiden så kommer de inte åt närmast ricasson eller handtaget annars. Jag kommer från Moraknivsland som ligger i Puukkoskandinavien där knivar historiskt antingen saknar ricasso eller att de är mycket små och eggen går ända in till handtaget istället. 

13. Trettonde punkten: BLADLÄNGD och STORLEK, tittarna menar att det fästs för stor vikt vid det.
  • Håller inte med. För det första är det direkt avgörande för många om de kan köpa kniven överhuvudtaget beroende på lagar i olika jurisdiktioner. Sen är storleken avgörande för hur väl en kniv fyller sin specifika funktion. En lite för lång kniv ställer till det i fickan på kostymen och en lite för liten kniv är inte kul att försöka mörda melonen med på utflykten för att inte tala om tyngre sysslor runt en brasa. 

14. Fjortonde punkten: SEGHET i låset, den generella uppfattningen är att man skall bortse från det.
  • Håller inte med. Skall man bortse från att en fällkniv är mer eller mindre bra att hala fram, fälla ut och sedan in igen? Att fälla ut och ihop kniven är ju själva poängen med konstruktionen. Dessutom pekar det mot att något inte står rätt till med endera material eller geometri. Ja, beroende på hur mycket eller lite det är förstås. En gnutta i dessa fördömda titan-ramlås kan faktiskt t o m hjälpa till. Men visst spelar det roll. 

15. Femtonde punkten: URSPRUNGSLAND, tittarna menar att det inte spelar någon roll.
  • Håller med. Jag är svensk och europé. Det betyder att nästan alla knivar som existerar är tillverkade någon annanstans, till och med de svenska märkena! Det handlar om kulturkrock för nästan alla amerikanska recensenter pratar om "overseas" hela tiden och nämnet minst två gånger per recension vart en kniv är tillverkad. För mig är ju USA också "overseas"! 

Det här blev blandad kompott för min del. Fast roligt blir det om man slår ihop allt som de här personerna tycker att man INTE skall titta på eller betona. Då får vi en lista som inkluderar hur stor kniven är, hur den är konstruerad, vart den är gjord, hur den ser ut och uppträdande i handen. Vad återstår egentligen då?

Vad tycker ni att man skall kika på när man bedömer en kniv?

Mina egna grunder har jag tidigare beskrivit i detalj bland annat i "Upplagsbok för knivrecensenter". Sen måste förstås alla vikta vilka detaljer som är viktigast för dem.

/ J - nyfiken

Bildgåta 5

2018-12-01 13:29
Från noreply@blogger.com (John )

Just den här bilden med tillhörande fråga postades på mitt Instagramkonto igår men jag tänkte att ni som inte häckar på dylika platser kunde få en chans att gissa också. Det är inte mer än rättvist.

Så frågan är...egentligen tudelad.

För det första: Vad har namnen på de här knivarna gemensamt?

och för det andra: Kan någon precisera vad som gäller för de enskilda knivarna?


"It's all about the name"



Lycka till med gissandet. Eller kanske snarare vetandet i några fall.


/ J - i knåpartagen

Fredags-EDC XXVIII

2018-11-30 09:21
Från noreply@blogger.com (John )

Regn, mycket regn och en del blåst står på vädergudarnas program idag. Åtminstone gäller den  beskrivningen för södra Sverige. För något dygn sedan närmare tio minusgrader. Ur led är tiden och så även vädret tycks det. Jag tillhör de där väderberoende människorna. De som påverkas av bristen på sol och ljus. Därför gillar jag generellt inte vintern. Optimisterna brukar lyfta fram de där jäkla tre dagarna som innebär torr luft, fem minusgrader, rimfrost på träden och en stor sol på blå himmel. Så ser det sällan ut. Inte där jag bor i alla fall. 

Jag vill ha ljus!



"Friday, No Doubt"


I brist på sol på himmeln får man stoppa en i fickan. Därför återfinns inte mindre än två stycken i klockfickan på jeansen, det vill säga en "Two Sun Firefly". En intressant liten skapelse då den har extra allt. Det är en flipper med nästan dold flippertab, den har lager och detent i keramiskt material, den har gummibussningar i pivotskruven, handtag i titan och den har ett "superstål" - M390 etc. Sedan kan man verkligen diskutera nyttan av det stålet i den kniven. Och det ämnar jag göra vid tillfälle, diskutera alltså. 

Huvudkniv idag är en annan liten knubbis i form av Spydercos numera klassiska Slysz-designade Techno. Den är rätt aktuell i dagarna mest för att den utgått men fått en efterträdare i Techno 2 som nyligen haft premiär. Med på färden följer även min trofasta följeslagare från Fenix, T5Ti även kallad "Halberd". Mycket bra penna för övrigt. Den går till och med att skriva med! 

Sen vill jag bara önska alla en hjärtinnerligt god fredag!


/ J - höstar ned sig

#knivesandbikes  #knivigtvarre

Knivrecension QSP Copperhead

2018-11-26 09:11
Från noreply@blogger.com (John )
-  Copperhead, den vassa vägen till framgång
Den fjärde kniven. Det låter som titeln på en film eller kanske en bok i thrillergenren. Men i det här fallet är det ordningen på mina möten med "QSP" som märke. Det här mötet har fått undertiteln "Copperhead". Varför vete tusan, det finns redan ett klassiskt mönster som kallas så men det beror på att bolstret på de knivarna påminner om sagda orm i profil. Här är det mer oklart varför kniven fått det namn den har. Det får vara hur det vill med den saken. Nu skall vi se om det finns något sting i tänderna på den här besten!

QSP QS109-A "Copperhead"


Jag fastnade för Copperhead redan när jag såg den på bild. Det som lockade var det lätt krökta och välvda handtaget som antydde god ergonomi samt bladformen som andades funktionalitet. Lägg därtill att den öppnas med tumknoppar vilket föredras framför flippers här på redaktionen. Sen tycker jag inte att den ser oäven ut heller. Kniven hade således några saker som talade för den. Vägs därtill material och pris in i bilden så blir den klart intressant. I mitt tycke skall knivar endera vara praktiska eller så "roliga" att de har andra mer diffusa fördelar.  

En profil som stack ut i en mer strömlinjeformad katalog


Twitterversion: Copperhead, en orm med gift i bettet


Blad
Nu är vi där igen. Det enkla blir ofta det sköna och även i någon mån det "rätta". Det gäller exempelvis bladet på den här kniven. En droppoint vars rygg kröker sig så svagt nedåt att bladet närmar sig vad som brukar refereras till som ett "rakt" knivblad. Slipningen är flat till cirka tre fjärdedelar av bladets höjd. Kniven har inte någon falskegg eller liknande men ryggen har mot handtaget till fasats av något och rundats. Den enda eftergiften till utseende är att det finns en tvåtonskontrast mellan satinfinishen på bladet i vilken man kan se sliplinjerna och de stentumlade flata ytorna. På presentationssidan återfinns QSP loggan med sin eldslåga och på motstående sida vilket bladstål som är aktuellt. 

En bladform som bjuder på stark spets, buk och en rak egg att arbeta med


Som stål hittas en av mina budgetfavoriter, ett stål från våra breddgrader i form av Sandvik 14C28N. De flesta kanske vet att det är en utveckling av det 12C27-stål som återfinns/fanns i de flesta Moraknivar och nästan alla traditionella franska knivar nuförtiden. Stålet utvecklades faktiskt ihop med Kershaw. De generella fördelar det har är att det är lättslipat, rosttrögt och faktiskt håller en egg på ett adekvat vis. Visst, det finns bättre men stålsnobberiet vad beträffar moderna fällknivar har enligt mig gått för långt. I vilket fall föredrar jag det här före det annars i kinesiska knivar vanligt förekommande 8Cr13MoV-stålet då det faktiskt för att vara "rostfritt" rostar ovanligt lätt. 

QSP har inte snålat med stålet. Det är ett rejält blad på den här kniven. Längden är strax över nio centimeter, det är 28 mm som mest på höjden och godstjockleken  är 3 millimeter. Bladet har mycket liten ricasso vilket gör att det sträcker sig nästan hela vägen till handtaget. Det ger lång egg i relation till bladet och god kontroll nära handtaget när man tar i.

Stålet är svenskt som synes och de har fått till en "sharpening choil" 
också för att underlätta framtida slipning


Det sistnämnda är särskilt viktigt när man behöver lägga kraft bakom snitten. Som när det späntas ved. Härförleden var jag ute och grillade med bonussonen och en rejäl brasa skulle förberedas bådee för mysfaktorn och för att få glöd. Eftersom det var knivtestardags fick Copperhead agera stand in för en Mora Companion. Den gjorde det med den äran. Det känns att det är en stabil kniv och eggvinkeln biter bra i träet. Kniven ger en stabil känsla och det breda handtaget gör att man kan ta i. Relativt mycket får jag säga. Det är ändå en fällkniv och när ett riktigt sega bitar skulle processas åkte min Karesuandokniven Oraka fram. Den har faktiskt kortare blad än Copperhead trots at det är en fastbladare och ett handtag som är ungefär lika stort även om det finns en avgörande skillnad.

Handtaget på den kniven är betydligt mer rundat över ryggen. En egenskap som är rejält viktig när man lägger kraft bakom skären. Nästan alla handtag på vanliga fällknivar är för det ändamålet för kantiga. Trycket mot tumvecket blir då för stort. Det gäller även Copperhead.

I allt annat känns den här ormen som hemma. Det är ingen kökskniv, det kan vi klara av en gång för alla men i rollen som allmän större edc- och allkniv är den utmärkt. Det sedvanliga kartongdödandet sköter den med bravur och likaså tygtrasor och mjukare material. Det lätta handhavandet gör även att de små kvicka pilljobben går fort. Kniven tas fram, bladet trollas ut, skär av en irriterande etikett i nacken på den nya t-shirten och försvinner igen.
.
Något grövre sysslor som att ta hand om vår spruckna trädgårdsslang, beskära lite döda buskar samt avreagera sig på en död mattstump sköttes med den äran. Spetsen är för övrigt stark nog att hålla för en del bändade vilket kan vara nog så intressant om något skall pillas loss, särskilt ut trä. I det här fallet en avbruten spets från en äldre kastkniv begravd i en huggkubbe.  


Handtag
Copperhead är byggd kring en stabil stålram som sedan bantats genom att se ut som ett fackverk på insidan. Den är lättad enligt samma mönster som tidigare recenserade Phoenix så det verkar vara något som QSP satsar på. Det är nog tur det eftersom kniven inte är någon flugviktare ändå. Extra betydelsefullt är det eftersom det även ger kniven en helt neutral balans i det här fallet. Att ha en så här pass stor kniv med bakvikt hade känts klumpigt. Nu upplevs kniven relativt smidig, särskilt med tanke på måtten. 

Det var den här handtagsformen som lockade mig från början. En krökt rygg, gott om utrymme och välvda sidor av 
G10 borgar för god ergonomi


Utanpå stålramen hittas ovanligt bearbetade sidor av G10. Ytan har fått två olika strukturer vilket gör att kniven ser ut att vara försedd med bolster. Det görs genom att bak och framända på skollorna fått kraftiga räfflor vilka även bidrar till något bättre fäste för övrigt. Mellan dessa partier är materialet slätare men istället har det rundats genom att topp- och botten fasats kraftigt. Det är den detaljen tillsammans med den lätt krökta ryggprofilen som ger den utmärkta ergonomin. 


Tacknämligt har den stabila stålramen lättats som synes


I hand är nämligen Copperhead en ren fröjd. Det tilltagna handtaget fyller handen väl och enkelheten gör att inget särskilt grepp favoriseras eller misskrediteras. För att öka fästet finns "jimpings" lite här och var. En smula på ramen där lillfingret vilar, på ovansidan av bladryggen, några på låsarmen och sen har även backspacern fått sig ett kugghjulsmönster. På Copperhead har räfflorna hållits på en civiliserad nivå så de inte attackerar handen utan endast bidrar till bättre fäste. 

Längden på handtaget gör att hela handen får plats och åtminstone mina fingrar är långa nog för att fingertopparna skall vila i fördjupningen mot ryggen till när de sträcker sig runt kniven. Formen på handtaget bildar dessutom ett mindre fingerskydd mot bladet till och en "näbb" som förhindrar att man glider bakåt. 

Egentligen finns inga riktiga "hotspots" eller ställen där kniven ger skav. Eller nästan skall jag väl säga. Clipet, en detalj som annars generellt kan vålla problem, håller sig på sin kant eller snarare gömmer det sig i handflatan utan att ställa till det. Men kniven är en linerlock och ibland medför den typen av lås att skollan utanför låsarmen blir vass eftersom den måste hållas tunn. Så är det på den här kniven också. Den ytan skall jag mjuka upp med lite sandpapper. Tunn kommer den dock förbli. Sen känns den bakre "näbben" på handtaget mot handen om kniven fattas i "omvänt grepp", ni vet för att tälja mot kroppen. Annars ett mycket ergonomiskt handtag. 


Öppning och lås
Copperhead öppnas med tumknoppar och inget annat kan tilläggas. Motståndet på väg ut gör nämligen att du inte kan greppa om bladet och tvåhandsöppna den här kniven. Det gör också att kniven närmast upplevs som en "flipper" i det att bladet flyger ut när detent-kulan väl släpper sitt grepp. Det är nästan svårt att smyga fram det här bladet. Särskilt som kniven faktiskt är försedd med kullager. Egentligen hade jag hellre sett glidlager i brons på en så här kraftig kniv. Men lagren fungerar väl och är gjorda i något keramiskt material för övrigt. 

Tack vare de formade sidorna och bra form är tumknopparna lätt åtkomliga. De befinner sig dock lite för långt ut på 
bladet när kniven är utfälld


Tumknopparna är utmärkta sett till funktion. De är lagom långa för att vara enkla att nå utan att de sticker utanför handtaget. Formen får godkänt, de ser ut som ett mellanting mellan klassisk pyramidform och tunnformade varianter. 

De kunde emellertid ha placerats närmare handtaget i mitt tycke. De sitter inte så långt ut att de är ett reellt problem genom att vara i vägen när man skär men aningen längre ut än vad som är nödvändigt. Men det är kritik på detaljnivå. Det blir gärna så när helheten i övrigt är god.  

Här syns förutom hur väl låsarmen ligger and även hur
 tunn knivsidan blir vid låset samt hur väl fasade alla stålkanter är på den här kniven


Låsfunktionen sköts av en linerlock. Stadig och rejäl matchar den kniven. Faktum är att känslan i sidled hos den här kniven är mer stabil än den tidigare presenterade Phoenix. Copperhead är helt stum i sidled och något glapp i bladet finns inte. Inte ens om kniven provoceras från fel håll eller från sidan som när bladet lossas från trä bråkar låset. Det sistnämnda är en viktig egenskap hos en större fällkniv enligt mig. Särskilt här i Skandinavien tycks vi vara förtjusta i att skära i just trä och virke. Kanske för att de flesta av oss trots allt inte bor i riktiga storstäder. Närheten till natur är därför påfallande för många och det påverkar hur vi använder våra knivar.   

Låset är även lätt att komma åt och släppa. Det sistnämnda är extra viktigt vid "EDC"-baserade uppgifter då man kanske halar fram kniven, fäller ut bladet, skär ett eller två snabba snitt och stoppar undan den igen. I de situationerna vill man inte hålla på att fumla med ett lås som är svårtillgängligt eller bjuder på motstånd. 


Att bära
Copperhead är en knubbis och därmed inte helt optimal i fickan det måste medges. Handtaget har någon millimeter kvar till tolv centimeter på längden och tjockleken är 1,5 cm. Till det kommer en vikt på 1,5 hg. vilket är på gränsen till tungt. Inte över gränsen enligt mitt tycke då kniven som sagt är väl tilltagen på alla ledder och erbjuder ett 9 cm blad som "betalning" för vikten. En ekvation som alltid måste balanseras. Men det gör trots allt att det är rätt mycket som skall stuvas undan där i högerfickan på jeansen. 

Ett mycket stadigt clip som emellertid visar rätt mycket av handtaget och har en spets som upproriskt pekar utåt


Ryggen är som sagt lätt krökt och har inga utstickande delar, läs "flippertabs" vilket tillsammans med de tämligen släta G10-sidorna gör att den relativt lätt slinker på plats. Det finns inget strävt som äter upp materialet i byxorna. 


Och så här ser Copperhead ut i en ficka


Sen tillhör inte clipet mina absoluta favoriter. Rent funktionsmässigt får det godkänt. Kniven kan både dras och stoppas undan och någon risk för att tappa den föreligger inte. Det borgar både god spänst och lagom längd hos clipet samt knivens vikt för. 

Men för mig hade det varit bättre om clipet låtit kniven sitta aningen djupare i fickan. Läppen kunde också fått vara mer tilltagen samtidigt som spetsen på den kunde vinklats något mer parallell med handtaget. Det hade då varit både enklare att hantera grövre tyg samt att man sluppit en spets som känns vass. Som det är nu pekar den utåt vilket alltid är en nackdel.  


Sammanfattningsvis
Det kanske inte är så konstigt att Copperhead tilltalar mig eftersom det övergripande formspråket faktiskt känns igen. Titta en gång till på kniven i profil och tänk bort att det är fällkniv, avlägsna tumknopparna et voilá - du har en klassisk skandinavisk jakt- eller allkniv istället. En okomplicerad bladprofil, lätt krökt handtag och harmoniska proportioner. Detta från en modern kines! Sådana saker kan ju bara göra en glad. 


QSP Copperhead, Kines sugen på svensk kanelbulle. En asiat med nästan skandinaviska drag


Är den då bättre än till exempel den tidigare recenserade Phoenix? Kanske, det beror på får jag väl säga. För mig är den här kniven mer tilltalande. Personligen föredrar jag faktiskt 14C28N framför D2 som stål, handtaget är ännu något bättre och tumknoppar håller jag i allmänhet högre än flippers som öppningsmetod. Men det där är enbart mina preferenser så egentligen är det nog hugget som stucket. Båda modellerna är mycket bra knivar helt enkelt. 

Men den som är knivsamlare och söker något med starkt personligt uttryck, udda detaljer eller spännande tekniska lösningar får leta vidare. Det är något av de moderna fällknivarnas generella dilemma. Oavsett färgställning kan de vara lite beige, de är sällan unika nog. Det och att de är för tjocka bakom eggen talar emot dem. Rent krasst var man bättre på det förr. Se till exempel på det stora och varierade utbudet av regionala knivar från Italien och Frankrike både vad gäller utseende och funktion.

I allt övrigt är moderna fällknivar att föredra ur praktisk synvinkel. Det gäller även Copperhead som är en genompraktisk kniv sånär som på lagren både vad gäller material och utformning. 


Visst är Copperhead en duglig "EDC-kniv" men bäst gör den sig nog faktiskt i skogen


Därmed är förstås målgruppen för den här kniven i princip densamma som för den tidigare recenserade kniven från QSP. Skillnaderna består mest i ett mer traditionellt blad vilket ger den där buken du inte får annars och att kniven inte är en flipperöppnad sådan. Båda de detaljerna avspeglar sig i utseendet förstås. Tillverkningsmässigt är kvaliteten densamma och Copperhead är en riktigt stadig kniv. Den andas grovarbete och den skäms inte för sig vare sig kring brasan i skogen eller när man skär av trädgårdsslangar som jag gjorde häromdagen. En stor rejäl fällkniv som är kapabel till det mesta. Söker du en sådan kniv till ett gott pris är det här definitivt en kniv värd att överväga. 



Länk till produktsidan.

Specifikation:

Längd utfälld: 210 mm
Längd hopfälld: 118 mm
Vikt: 151 g
Bladlängd: 92 mm
Godstjocklek: mm
Bladstål: 14C28N
Handtag: G10 på stålram
Lås: Linerlock

Producerad av: QSP, tillverkad i Kina


/ J - ormtjusare

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Bildgåta 4

2018-11-23 09:44
Från noreply@blogger.com (John )
En fredag kan ju alltid livas upp på lite olika vis. Varför inte göra det med en bildgåta? Dagens är tämligen rättfram... 

...de här knivarna för tankarna till ett ord, vilket?

"Black Friday Quiz" heter bilden då den senare dyker upp på IG



Handla lugnt nu alla svartfredagsvänner. Själv blir det inget och därtill en "vit måndag". 

/ J - frågvis

Dagens bild nr 163 "Koncept"

2018-11-22 10:56
Från noreply@blogger.com (John )
Visst är det märkligt att man faktiskt måste tänka efter en stund för att komma på några moderna fällknivar som faktiskt skär bra. Så fort man talar om dylika knivar är det nästan alltid gamla klassiker som dyker upp som Douk Douk eller Opinels. Tänker man ett tag till kanske Spyderco Centofante 3 dyker upp. Men så värst många high tech "TFF - Titanium Frame Lock Flippers" kommer inte på tal. Jodå, de finns men de är inte i majoritet. 

Egentligen är det inte så svårt. Konceptet är ungefär som följer: Man tager en lagom portion av ett gott stål och håller ned godstjockleken. Ja, den spelar roll och en kniv behöver inte vara fyra millimeter eller mer för att hålla. Sen ger man bladet en god geometri, exempelvis en full flatslipning. Det räcker dock inte hela vägen utan skall den vara riktigt bra behöver den vara tunn bakom eggen också. 

Sen avslutas det hela men en symmetrisk, jämn och vass egg och vips - en kniv!

"Concept"


Knivarna på bilden är exempel på sådana. Knivar som skär saker även om Spyderco syndar lite genom att inte vara så tunn bakom eggen som man skulle kunna vara på sin "Police 4". Manlys "Peak" är väsentligt tunnare från fabrik för att vara ärlig. Även Cold Steel som annars är så kända för sina monstruösa fällknivar gör rätt många som faktiskt skär mycket bra. "Broken Skull" är en av dem. Att den heter så är dessvärre lite svårt att missa. Jämför med märkningen på Manlyn nederst. 

Med ett gott blad, ett starkt lås och lite G10 av god kvalitet kommer man långt visar det sig. De här tre knivarna är bra exempel på det. 


/ J - i jämförartagen



J stirrar närsynt på "Phoenix"

2018-11-18 18:26
Från noreply@blogger.com (John )
- eller hur man bäst trancherar fågel
Nu jäklar flaxar den inte mer tänkte jag efter att prickat fågelfan med en T8. Fullträff, mitt i ögat! Det hade varit en vild jakt innan fritt skottläge infunnit sig. Med neutralt utseende, fjäderdräkt i pansarvärnsoliv och en förmåga att gömma sig djupt i lådor och fickor var den inte helt lätt att hitta. Först efter några veckors sökande och många timmar på pass var lyckan gjord och jag stod där triumferande.

Bulls eye!


Torx nr 8 och 6 är kalibern som verkar gångbar när man jagar och nedlägger den här sortens fåglar kan konstateras med facit i hand. Den finare ammunitionen sparas lämpligen till avfångning. Den har inte den kraft som behövs inledningsvis.

Ska man jaga något så behövs redskap. Bättre kvalitet för prickskytte och de finare snitten. Där använder jag mig av en uppsättning pilar från Ironside. Mycket bra toleranser och härdade spetsar. Som komplement och eventuellt mothåll ett billigare set från Biltema. Mer gjort för spärreld än precision.

Jakt och styckningsutrustning


Nu låg den där på skärbrädan redo för att prepareras. När en Phoenix sedan skall tas ur sker det enklast genom ett snabbt snitt längs ryggen. Man lossar de två revbensbultar som sitter där med ett par eleganta snitt. Ingen jäkla senor i form av gänglåsning att tala om, skönt. 

Phoenix är inte ryggradslös. Backspacern sitter väl utan att vara fäst. Att avlägsna den är lite som att dra en filé för er som styckat något. Skelettet är som på alla fåglar lättade. Hur skulle de annars kunna flyga?

Tre snabba snitt krävs. Lycka är magnetspetsar på mejslar och stålskruvar särskilt som 
golvet består av svart långhårig ryamatta


Ur led är tiden eller åtminstone den här fågeln


Vid dagens övning lät jag bli att flå varelsen. Det var inte helt nödvändigt för att stilla min nyfikenhet över dess anatomi och undersöka varför den var seg i lederna. Fågeln uppträdde inte styvnackat men något mer högfärdigt än nödvändigt. Det visade sig vara brosk i nacken som behövde skrapas ur. Tur att det inte var diskbråck. För att läka bättre fick fågeln en injektion kortison i leden. Knivkortison i form av Böker Oil Pen. Sen insåg jag att den redan var död. Ett tillstånd som vanligtvis försämrar läkeköttet avsevärt. 

Styckad i lämpliga delar men med skinnsidorna på filéerna kvar


Blandade inälvor, lager, D-formad pivotskruv, löst bladstopp


Blandade kroppsdelar låg där på brädan: stålskelett, näbb av D2, internt spår för käkleden som för övrigt sitter löst och fjäderdräkt av G10. Det verkade dock som någon redan opererat på patienten då det hittades ledkulor av keramik på insidan. Det gällde både lager och detentkula.

Fasiken vet vilken form av anrättning som skall lagas av det här?

I vilket fall anser jag att den behöver kryddas med något som hettar upp då det här köttet är lite väl  milt i smaken. 


/ J - deltidsobducent

Fredags-EDC XXVII

2018-11-16 10:16
Från noreply@blogger.com (John )
Fredag idag och den är inte svart. Tvärtom verkar solen bryta igenom molnen här. Den svarta dagen kommer väl inte förrän om en vecka även om jag ämnar bojkotta fenomenet. Jäkla kommersiellt jippo om ni frågar mig. Inget annan förankring alls mer än att sälja mer. Sen saknar jag pengar också. Surt sa räven...

Förresten det måste vara världens märkligaste fabel på svenska. Jag menar "Surt sa Räven om rönnbären" - de ÄR ju sura och beska och hela idén med sagan faller. I det grekiska originalet var räven sur för att han inte nådde de söta och eftertraktade druvorna. DET är skillnad det. 


"Fredag gott folk"


I fickorna skrot som vanligt. Imorse var det mörkt så ficklampan sitter där den sitter. Är för stunden ute efter ett komplement. Inte för att det behövs då Thrunite TiHi är en jäkligt bra liten lampa. Men jag skulle vilja ha en med tryckknapp istället för vrid så den kan hanteras med en hand. 

Kniven i höger framficka är den nyligen recenserade QSP Phoenix. Anspråkslös men bra. Den åtföljs idag av den eminenta lilla Hold Out III från Cold Steel. Den är tunn, liten, lätt och urstark samtidigt som den skär bra som tusen. Märkligt det där, att företaget som är kända för sinda groteskt stora monsterfällknivar faktiskt gör många modeller som skär riktigt bra!

Glad fredag på er allihop!!


/ J - svartklädd




Knivrecension QSP Phoenix

2018-11-11 14:25
Från noreply@blogger.com (John )
-  ytterligare en sympatisk bekantskap
Först ut i serien av knivar från QSP var modellen "Shark" som följdes av en fågel i form av "Parrot". Djurtemat fortsätter med mer fågelanknytning även om den är mer av mytisk karaktär. Vi skall umgås med "Phoenix" ett tag. En kniv som fått sig ett modernt blad av "reversed tanto"-typ. Den har även fått på sig militärens gröna grötrock och en touch av svärta på bladet. Frågan jag ställer mig är om det finns någon aska att resa sig ur och om det är en gyllene fågel vi ser?


QSP QS108B "Phoenix"


Fågel Fenix uppstod ur askan men det behöver den här kniven inte göra. Även de tidigare två knivarna från det här märket har fått godkänt och mer än så. Men det får tillstås att den här kniven är ett steg upp från Parrot. Handtagsmaterialet är detsamma men är i det här fallet väsentligt mer arbetat, bladstålet har fått sig en knuff  "uppåt" i hierarkin och Phoenix har även kullager samt en dekorerad pivotskruv. Den är överlag något mer påkostad helt enkelt även om det fortfarande är en budgetkniv.

Dagens recensionsobjekt - en stabil flipper med ursprung i Kina


 Twitterversion: Phoenix, kanske inte en gyllene fågel men väl en stabil spillkråka



Blad
Reversed tanto, är vad den här bladformen brukar kallas. Ni känner igen den från den mer kända Benchmademodellen 940 till exempel. I princip är det en clippoint där man gjort själva den klippta delen rak och brant. Förutom att det sänker spetsen i relation till handtaget ger det en starkare spets än vad som vanligtvis är fallet med clippoints och det gäller även här. Den starka spetsen återfinns i änden på ett blad som mäter 9,5 cm på längden. Godstjockleken är 3,5 mm och bladet är 2,6 cm högt som mest. 

"Reversed tanto" är en gångbar bladform för de flesta jobb utom de som tarvar rejäl buk 


Stålet är D2 vilket tillsammans med 440C utgör stommen för QSP vad det verkar. De verkar dock ha lyckats med hårdhet och härdning då det håller skärpan väl i det här fallet. Kniven har fått en hög flatslipning som nästan sträcker sig över bladets höjd. Fabrikseggen får godkänt. Vass, jämn och symmetrisk. Men vid framtida slipning kommer jag dra upp primäreggen något. Som vanligt är nämligen kniven aning tjock bakom eggen. Det gör att den här kniven inte skär speciellt bra i papper till exempel.

Med det sagt kan konstateras att den här kniven skär bra i de flesta andra material utom just tunt papper. Kraftigare doningar som wellpapp och kartong däremot tuggar den däremot i sig med lätthet. Något som underlättar när man behöver ta i är bredden på handtaget och det faktum att eggen sträcker sig nästan in till handtaget. Det har man stor nytta av när man skär i trä. Även där fungerar bladet bra. Eggen som inte bet i papper fäster i det fallet betydligt bättre. Någon slöjdkniv är det förstås inte men som grövre EDC är den sympatisk. Det gäller även eftersom näbben på den här fågeln är formidabel. Den starka spetsen penetrerar väl vilket kommer till pass vid allehanda förpackningsmassakrer. 


Bladstålet är D2 och det tenderar att få jack tämligen lätt, det mitt på eggen upptäcktes vid fototillfället


Utseendet har på den här versionen förstärkts med svart beläggning på de flata ytorna. Den kunde jag lika gärna vara utan även om svart faktiskt passar ihop med grönt. Beläggningen är av enklare karaktär och det gör att den känns lite billig. Kniven finns även att få med blad som är helt i satin.


Handtag
En bekväm lagom insutten soffa. Det är intrycket jag får när jag greppar den här kniven. Handtaget fungerar mycket väl i hand och bråkar inte på något vis. Särskilt bekväm är kniven i "sabelgrepp" då tummen finner sig väl tillfreds med sin plats ovanpå kniven. De "jimpings" som finns där får nog mer betraktas som taktila hjälpmedel än greppfrämjande sådana. Även i hammargrepp är kniven bekväm. Möjligen kan clipet kännas något i handen om man greppar kniven riktigt hårt. En väl genomtänkt detalj är att handtaget är långt nog med sina 12,5 cm för att den något spetsiga bakänden inte skall hamna mot handflatan.

Grönt är skönt. Knivens G10-sidor är mycket bekväma


Till komforten bidrar sidorna som är kraftigt välvda. För att göra dem något mer intressanta och öka friktionen har de fått ett mönster av längsgående linjer. Materialet är G10 och kniven kan fås i svart, sandfärgad eller som här grön. 

Ramen kraftig men mycket väl rundad på insidan vilket höjer greppkomforten


Phoenix är en stadig kniv minst sagt. Ramen utmärks av tre saker. För det första den är mycket kraftig med sitt 2 mm gods. För det andra är den kraftigt lättad. Här ha man tagit fram stora släggan eller kanske snarare något cnc-maskin eller laserskärare och gått loss ordentligt. Sen är det ytterligare en detalj som höjer intrycket och det är hur väl rundad den är. Det känns när man släpper låset, när fingrarna glider mot undersidan eller när pekfingret landar på ovansidan efter öppningsrörelsen. Det är en extra viktig detalj när ramen är så här pass tilltagen. Raka kanter må se distinkta ut men är en styggelse i det fallet. 

Som synes är ramen rejält lättad. Andra detaljer värda att notera är kniven fått keramiska lager samt att pivotskruven är 
D-formad. Lätt att justera med andra ord


I ryggen återfinns en "backspacer" som täcker ungefär halva handtagets längd. Det lämnar tillräckligt mycket kvar för att blåsa igenom kniven vid rengöring. Backspacern som likt sidorna är av G10 har fått sig en släng av kugghjulsmönster. 

Akterut återfinns även ett hål för fånglina. Här har det fått en avlång form och därmed införlivats på ett harmoniskt sätt med resten av utseendet. Det är nästan svårt att se det och det uppskattas av undertecknad som inte är någon större anhängare av fånglinor. 


Öppning och lås
Det går att få god fart även på billiga knivar. Det handlar mest om för ändamålet god geometri, ja och så kanske bra kullager förstås. I det här fallet bjuds vi på båda delar. Kullagren är liksom "detent-kulan" av keramiskt material. Phoenix har även fått en stolt fena som sticker ut rätt mycket. Resultatet är hur som haver en flipperkniv som öppnas närmast intuitivt. Öppningen går inte att missa eftersom det inte spelar någon roll ur vilken vinkel du träffar flippern. "Button" och "light switch" fungerar lika bra. Kniven kan vändas upp och ned och sidledes bäst du vill, öppnar gör den ändå. 

Funktionsmässigt är flipperfenan riktigt bra. Som följd av det är den inte fullt lika bra i fickan


Phoenix har även utrustats med ett riktigt stadigt lås. Av den typen som andas "no nonsense", den sorten som jag verkligen uppskattar som lås på en brukskniv. Det betraktas förstås inte som lika exklusivt som sin avlägsna kusin - ramlåset i titan. Men när en linerlock görs så här grov samtidigt som hela låsarmen ligger an mot bladet så är det i princip lika stabilt och du slipper många av de problem som förknippas med den lyxigare släktingen.

Kraftig liner lock som låser effektivt


Låsarmen är liksom resten av ramen 2 mm tjock och gör att kniven låser helt utan glapp eller spel. Det glider heller inte vid negativ belastning på bladet. Möjligen kan lite flex detekteras i kniven som helhet om bladet provoceras riktigt hårt i sidled. Inte glapp men väl att den ger efter en smula, något som dock gäller många knivar med kullager. Jag anser egentligen att de inte hör hemma i knivar bland annat av det skälet. Men det är en annan diskussion. 


Att släppa låsarmen går bra även det tack vare att motstående sida försänkts


Att släppa låset är precis så lätt som det skall vara. Åtkomsten garanteras av att man försänkt motsatt handtagssida och sen har låsarmen fått sig några räfflor för att fingret inte skall halka av. Men de är inte av den typen som äter fingrar till frukost, bra så. Inte heller där några invändningar.


Att bära
Nja, något skall väl en kniv vara lite sämre på. Eller egentligen är inte Phoenix dålig. Den är bara en rätt volumiös kniv utrustad med en flipper helt enkelt. Med det avses att med det ergonomiska handtaget följer vissa nackdelar. En av dem är att det är hela 1,5 cm tjockt. Vikten hålls till någorlunda respektabla 144 g tack vare den lättade insidan och att handtaget är ganska kraftigt välvt. Mindre material som bidrar till totalvikten helt enkelt. Men hur man än vänder och vrider på det så är kniven ingen lättviktare. 


Ett bra clip som blivit ännu bättre om skruvarna försänkts


Sen är Phoenix en flipper och den där jäkla fenan sticker ut. Det går inte att komma ifrån och resultatet blir att du endera får dedikera en ficka enbart till kniven eller låta den skava på annat som finns där. Eller åtminstone möta din hand när den hämtar de nycklar som kniven delar husrum med. Det ligger i flipperns natur och den här är inget undantag.  

Clipet som sådant är bra. Det utmärker sig inte särskilt vare sig i negativ eller positiv bemärkelse. Det finns där och fungerar. Kniven sitter relativt djupt men lite kniv sticker upp för dem som föredrar att ha något extra att greppa i. Då hjälper även skruvhuvudena på motstående sida till att bättra på fästet. Det är skruvarna som håller täckplattan för hålen i handtaget på plats. Clipet kan således byta sida och hålen som finns där är täckta. En lyxig detalj. 


Sammanfattningsvis
QSP är märket som går från klarhet till klarhet. De knivar jag testat från dem så här långt visar inte bara upp god kvalitet utan även sund formgivning. De presenterar enkla, rättframma knivar med god funktion till ett överraskande bra pris. Fortsätter de så här så får de andra kineserna och för den delen märken som Kershaw se upp. Än så långe håller de sig i det lägre prissegmentet. Något jag faktiskt är mycket glad för. Frågan är nämligen om marknaden behöver fler exklusiva "titaniumframelockflippers" som siktar mot toppen. Andra märken från det stora landet i öster som jag prövat på sistone har varit lite väl trendmedvetna och satsat mer på att göra snygga och tidstypiska produkter än på att göra bra knivar. 


Kniven gör inte bort sig på det estetiska planet heller


Phoenix avviker markant från det spåret. Istället erbjuds vi en praktisk kniv i kategorin större EDC-knivar. Den kanske inte bjuder på flärd men istället visas att med ett mycket ergonomiskt handtag, ett enkelt blad och riktigt bra "action" kommer man långt. Särskilt när det som här paras med bra kvalitetskontroll och ett stabilt bygge från början. 

Materialen och konstruktionen är inte extrema på något vis men för ändamålet väl valda och bjuder på; lättad stålram, kullager, flipper, välvda sidor i G10 och D2 som bladstål. En god mix för att ge bra prestanda.  


QSP Phoenix är en utmärkt EDC-kniv i den lite större klassen


slutsatsen blir att Phoenix kanske inte är en gyllene fågel men väl en kniv jag kan rekommendera för den som söker en stabil kniv som tål att användas. Därtill erbjuds de till ett pris som inte kräver att man inte pantsätter huset. Gillar du flipperknivar med omvända tantoblad, köp den!



Länk till tillverkarens produktsida


Specifikation:

Längd utfälld: 220 mm
Längd hopfälld: 125 mm
Vikt: 144 g
Bladlängd: 95 mm
Godstjocklek: 3,5 mm
Bladstål: D2
Handtag: G10 på stålram
Lås: liner lock

Producerad av: QSP, tillverkad i Kina


/ J - fågeltämjare

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Dagens bild nr 162 "En decimeter"

2018-11-09 09:45
Från noreply@blogger.com (John )
Med tanke på föregående recension kunde jag inte låta bli att ta en jämförande bild mellan de här två knivarna. På topp återfinns Maserin "Gourmet" designad av Attilio Morotti även känd som "Atti". Underst "Shark" från Artisan Cutlery. 

Båda knivarna har ett blad på runt en decimeter och som synes är de rätt lika till utseendet även för övrigt. De är båda flatslipade till större delen av bladets höjd. Det finns dock en markant skillnad dem emellan. Eller ja, egentligen två. Bladstålen är inte desamma då Shark är gjort av D2 och Gourmet av AUS8. Vilket för övrigt inte är ett helt vanligt stål på en kniv tillverkad i Maniago. Mer väntat hade exempelvis N690 varit. 

Annars är det så att en av knivarna skär utmärkt, den andra gör det inte. Ni kanske kan lista ut vilken som bara är trendig och vilket som faktiskt skär saker också. 



"4 Inches"

Geometrin är nämligen helt olika på de två knivarna och eftersom de har i princip samma mått vad gäller längd, höjd och kurvatur på buken så måste det vara något annat som skiljer dem åt. 

Jodå, godstjockleken förstås. Den italienska kniven är 2,8 mm över nacken. Den kinesiska mäter 3,8 så nog är det skillnad alltid. 

Annars är "Gourmet" tillräckligt trendig för att även den vara en linerlock och ha en flipper. En helt osynlig frontlipper i det här fallet. Den väger dock in på 90 g mot 120 g för hajen. Det skall väl förvisso tilläggas att den italienska kniven är en uttalad lättviktare då den designats som en slags "steak knife", alltså en kniv som riktar sig mot att skära födoämnen med. Sen råkar den på kuppen vara en helt ok EDC-kniv även om den är rätt lång. 

Men efter att ha testat "Shark" kan sägas att bortsett från bladets grovlek och G10-sidorna så finns det inget hos den kniven som gör den lämplig som brukskniv för tyngre sysslor heller. Möjligen finns det ett område som den dominerar men som jag brukar undvika att ta upp eftersom jag finner det mer eller mindre meningslöst utöver som teoretiskt resonemang. Det är det som brukar kallas "tactical applications" i amerikanska recensioner. Det vill säga att sticka kniven i någon. Där briljerar hajen i det här fallet med sitt fingerskydd och bättre grepp. Där kommer troligen det tjockare bladet även till sin rätt. 


/ J - i jämförelsetagen

#knivesandbikes  #knivigtvarre

Knivrecension ArtisanCutlery "Shark"

2018-11-08 09:44
Från noreply@blogger.com (John )
-  hajen som inte bet hårt nog
Av de tre knivarna som utgjort min första kontakt med märket Artisan Cutlery så var jag på förhand säker på att det var den här jag skulle uppskatta mest. Det är en lång spetsig historia som på bild såg både elegant och modern ut. Något av en "Kwaiken"-liknande tanke med slankt blad som till största delen döljs i handtaget. Den här modellen har döpts till "Shark". Ett namn som verkar vara lika gångbart i knivvärlden som "Mouse". Jag äger nog minst tre hajar från lika många tillverkare som bevis för den tesen. Dags att ta reda på hur väl och i vilka vatten den här simmar.


Artisan Cutlery ATZ-1707P G10 "Shark"


Shark är liksom de andra knivarna från Artisan typexempel på olika trender som råder i knivvärlden för tillfället. Först ut var "Osprey" med inspiration hämtad från ett köttyxblad vilket är hyperaktuellt när det här skrivs i slutet av 2018. Därefter kom "Apache" med sitt överdimensionerade grova wharncliffe-blad vilket även det är ytterst gångbart för stunden.

Dagens recensionsobjekt ligger helt i linje med en annan parallell trend. Långa slanka knivar med smala blad som helt eller delvis döljs i handtaget när de är stängda. Ett annat exempel på sådana är de nyligen släppta SOCP-fällknivarna från Benchmade även om just de är mer dolk-inspirerade.

Jodå, vid första anblick är det en både lång och elegant kniv


Den här kniven finns på sant Artisan Cutlery-vis i en uppsjö versioner. Lyxutförandet innebär handtag i titan med kolfiberpaneler samt blad av S35VN. Den versionen är en framelock för övrigt och kan fås i fyra olika färger. Sedan finns en mellanmodell med samma bladstål fast med linerlock och sidor i laminerad kolfiber i handtaget istället. Till det kan adderas den här varianten med G10-sidor. Den kan likt toppmodellen också fås i fyra olika färgställningar.

Sen för att röra till det ytterligare eller öka valmöjligheterna erbjuds samtliga knivar i en "s"-version där s:et står för "small". Den versionen har ett en centimeter kortare blad. Inalles ger det inte mindre än 18 olika utförandet av Shark om jag räknat rätt! Så nog finns det att välja på. 


Blad

Något som slog mig rätt omgående är att den här hajen är en vithaj. Shark är nämligen större än man kan förledas tro. Det medför också ett tämligen substantiellt blad som mäter hela 10 cm på längden. Det kombineras med en maffig ryggtavla på 3,8 mm vilket är mer överraskande. En godstjocklek som verkar mer eller mindre standardiserad hos Artisan. I de av mig tidigare recenserade modellerna kommer man undan med den dimensionen då de varit synnerligen bredbladade. Det gäller inte den här kniven och det ställer till det en smula på det praktiska området på lite olika vis. 


Sade någon spetsig? Från det här perspektivet ser bladet på Shark slankt ut. 
Här jämfört med en kniv som faktiskt skär saker också, Peak från Manly


Den här något ovanligare vinkeln är rätt avslöjande. 
Proportionerna är inte de man väntar sig


Utseendemässigt har man däremot lyckats väl. Utgångspunkten är en  slank droppoint som fått sig en stentumlad finish. Materialet är D2 eller möjligen dess kinesiska motsvarighet*. Ett stål som återkommer i alla Artisan-knivar i de lägre prisklasserna kan tilläggas. Stålet är fullt adekvat för fickknivar med brasklappen att det inte är rostfritt vilket förstås kräver mer försiktighet. Särskilt som den här kniven är utrustad med kullager. Ytterligare ett ställe där smuts och fukt kan krypa in. Fukt och D2 kommer inte särskilt väl överens. 

Materialet är D2 och av det får man mycket för sina investerade slantar. En decimeter på längden 
och närmare 4 mm grovt gods


Grovleken är som sagt väl tilltagen eftersom godstjockleken närmar sig 4 mm. Det är alldeles för mycket i mina ögon. Särskilt när det ställs i relation till bladets höjd som är 2 cm som mest. Den flata slipfasen mäter 1,5 cm och det gör att kniven är tjock bakom eggen eller snarare på vägen dit, precis bakom eggen är bladet inte så grovt. Så trots att kniven är riktigt vass utan åtgärder från min sida så skär den inte särskilt bra. Frågan är om ett så här grovt blad inte mått bra av en saftig skålslipning. Det medför förstås andra skäregenskaper men vore ett alternativ. 

Appropå egg så är den väl utförd och utan negativa anmärkningar. Extra positivt är ett väl utfört "sharpening choil" vilket underlättar framtida slipning. Märkningen får också godkänt då den är relativt diskret. Dock har den ett onödigt element. Snälla tillverkare, vi behöver inte serienummer på våra blad! Tryck det på kartongen, på insidan av handtaget eller helst inte alls. 


Handtag
Shark är byggd på numera sedvanligt vis med en stålram som försetts med handtagssidor av G10 i det här utförandet. Ramen är inte lättad vilket jag inte har några invändningar emot i det här specifika fallet eftersom kniven är helt neutralt balanserad. Mer ovanligt är att kniven är skruvad med två små T6-skruvar per sida utöver själva pivotskruven. Det nätta formatet på skruvarna nästan garanterar att de kommer att gå sönder över tid. Jag hade hellre sett T8or på den här kniven.

Pivotskruven är för övrigt av egen design och jag hoppades att återfinna ett skruvhuvud för torx på baksidan. Men icke, det här är en av de förargliga knivar där utseende fått gå före allt. Troligen kan du dra åt pivotskruven med ett par vanliga flatmejslar men risken att tappa greppet och skrapa den färgsatta ytan när du gör det är uppenbar.


Den blåfärgade stålramen höjer sig över sidorna i G10


Handtagssidorna är flata och ytan är mediumgrov. Det ger gott fäste utan att agera sandpapper. Med tid och användning tenderar sådana material att bli rätt mjuka att hålla i. I ryggen återfinns en liten backspacer som förefaller vara av G10 även den. 

Sedan finns ett par detaljer som avviker från det gängse och som därför utmärker den här kniven. En är att ramen höjer sig över de omgivande G10-sidorna vilket ger handtaget en mer oval profil. Ännu mer karaktär ger den distinkta blå färgen de fått. Dylika färgval tenderar att splittra åsikter. Vanligtvis är jag rätt ljummen inför sådana påhitt då jag föredrar mindre påfågel-liknande knivar men jag tycker att det passar på den här modellen. 

Även här påverkar grovleken på bladet kniven och ger stort mellanrum inuti ramen 


Det långsmala handtaget ger gott om plats för alla handstorlekar vilket är bra. Det mäter 12,5 cm på längden och är 1,3 cm brett. Den raka formen krånglar inte heller till det när det kommer till olika sätt att greppa kniven. Allt fungerar, särskilt hammargrepp och flipperfenan som agerar fingerskydd när bladet är utfällt är väl formad och inte i vägen. Stort plus på det området.  

I vägen är däremot clipet som sitter mycket långt bak och sticker ut påfallande mycket. Det gör att det känns i handen när man håller kniven. Särskilt om kniven hålls i "sabelfattning" och man tar i lite grann. Det och ytterligare en småsak gör att Shark har ett nästan bekvämt grepp.

Något märkliga proportioner mellan blad och handtag


Det andra som stör ergonomin är faktiskt att bladet är för grovt. Det gör nämligen att det blir attans långt mellan handtagssidorna.* Det märks framförallt eftersom man velat hålla den totala tjockleken på kniven nere vilket tvingat fram tunnare G10-sidor. Nu lyckades man inte särskilt väl med det ändå med tanke på att kniven inte är särskilt smal på den ledden. Utseendemässigt går ekvationen att lösa genom att låta sidorna vara tjockare och istället gömma ramen inuti dem. Men det går inte att göra på det viset och behålla den här designen och inte heller skulle det rädda komforten i hand. Det är också något mer komplicerat att producera en kniv byggd på det viset.  

Proportionerna mellan bredd och höjd gör även handtaget lite för runt för min smak. Det är en följd av det grova bladet. Jag föredrar högre handtag som därmed är lättare att orientera och som inte rullar lika lätt i handen.

Men det ligger i sakens natur att med här utseendet på knivar följer vissa egenskaper. Shark är bara överraskande grov över ryggen. Det är en egenskap som inte syns när man tittar på bilder på nätet som oftast visar kniven i sidovy. Det är sådana saker som kan överraska trots att man tagit del av mått och vikt på knivar om man inte hanterat dem innan köp. 


Öppning och lås
Shark är riktigt sympatisk att öppna, den öppnar käften med en smäll. Det om du kan träffa flippern vill säga. Den går att missa särskilt om man drar bakåt i det som på engelska brukar kallas "light switch"-öppning. Dessvärre händer det tämligen frekvent, att man missar alltså. Det är inte ofta jag säger det men den här flipperfenan hade behövt mer friktion i form av "jimpings". Som den är nu är den såphal. 

Knepet för att lyckas är att man antingen lägger kniven på sidan så man kommer åt med mer än bara fingertoppen eller att pekfingret startar sin resa på framsidan av handtaget för att sedan glida över flippern på väg bakåt. Alternativt att flippern nyttjas som knapp. Gör man på det viset får bladet bråttom. Shark är relativt  snabb eftersom geometrin är väl anpassad för en liten flipperfena och ett långt blad. Konstruktionsmässigt har man lyckats väl.

Det är inte ofta jag efterlyser greppfrämjande åtgärder men den här flippern skriker efter lite "jimpings"


Som på de flesta knivar av den här typen använder sig Artisan av kullager. I det här fallet är det enkelradiga diton med keramiska kulor som är aktuellt. Sådana drar med tiden åt sig damm och smuts och måste därför underhållas. Inte en lätt uppgift när man som här envisats med att skruvar som är halvt omöjliga att få upp utan åverkan på kniven. Dekorativa pivotskruvar i all ära men envisas man med att göra knivar som kräver att man pysslar med dem måste de kunna plockas isär på ett enkelt vis. 

Låser gör kniven med en linerlock. Den sköter sig med den äran. Det vill säga låser varje gång bladet öppnas och gör det utan glapp eller spel. Geometrin på kontaktytan mellan bladbas och låsarm verkar också vara korrekt utförd då låsarmen inte glider även om bladet provoceras från fel håll. Låset är någorlunda lätt att släppa. Med det menar jag att åtkomsten är god då man låtit låsarmen höja sig något över de omgivande G10-sidorna i handtaget. Full pott får kniven emellertid inte på området då låsarmen är relativt tunn och man måste trycka i en sådan vinkel att det är kanten på den som träffas med tummen. Sammantaget gör det att den upplevs tämligen vass.


Att bära
I fickan är den här fisken nästan lika strömlinjeformad som sin namne. Det finns inget som sticker ut, flipperfenan är diskret, ryggen rundad och hela profilen låg och långsmal. Så här stora knivar kan inte bli så mycket mer osynliga i fickan än vad den här är. Särskilt inte som kniven väger in på 120 g vilket är lite för ett blad på en decimeter. Förresten det kan de visst, om de är tunnare. Ett gott exempel på det är Spyderco Police för att nämna någon. 


Clipet är påfallande väl tilltaget vilket kan störa i handen men håller kniven på plats


Clipet är av "deep carry"-typ det vill säga det sitter mycket djupt i fickan. Det är sättet jag föredrar att bära knivar. Däremot är clipets två fästskruvar inte försänkta och för att åstadkomma tillräckligt med utrymme även för tjockt tyg har de kompenserats med att clipet gjorts tämligen rejält. Det gör dessvärre att det sticker ut långt från handtaget vilket medför att det verkligen känns i handen när man håller i kniven som tidigare nämnts. 

Shark sitter bra i fickan


Funktionen är i övrigt mycket god. Läppen är stor nog för alla dimensioner av tyg och tacknämligt inte riktad utåt. Något det rätt ofta syndas med i knivbranschen. Spänsten räcker till för att sköta uppgiften och clipet gömmer kniven djupt och säkert i fickan. 

För den vänsterhänte kan glädjande nog meddelas att clipet kan skiftas mellan höger och vänster sida. 


Sammanfattningsvis
Jag är lite kluven till den här kniven måste jag tillstå. Mest kanske för att jag hade rätt höga förväntningar. Den representerar sin kategori väl med ett distinkt långsmalt utseende där man varit konsekvent i formgivningen för att framhäva just de egenskaperna. Shark representerar även genom att vara välbyggd på ett sätt som vi börjar vänja oss vid hos bättre kinaknivar. Den har även de material och den teknik man kan förvänta sig av en modell strax under toppmodellerna i form av stålram, G10-sidor, D2-stål, linerlock, kullager och en flipper.

Långa smala knivar i större format ligger också rätt i tiden vilket gör Shark till ett alternativ med sina tilltagna dimensioner. Lägg därtill ett par detaljer som den blå färgen och den synliga ramen som skänker ett mått av personlighet. Men det är förstås bladformen som är själva poängen med den här kniven. 

Shark är en av de slankare knivarna i Artisan Cutlerys modellprogram. Här med dess motsats Osprey


Intressant nog är det just det trendriktigt grova bladet som sänker den här kniven för mig personligen. Inte formen i sig då eftersom jag rent estetiskt gillar långa smala blad. Men den tilltagna godstjockleken påverkar inte bara utseendet utan även hur kniven skär, känslan i hand och öppningen. Ett något tunnare blad hade förbättrat kniven på samtliga parametrar enligt mig. Den hade förstås skurit bättre och därmed fungerat bättre som eggverktyg.

Ett tunnare blad kombinerat med grövre handtagssidor och ett något högre handtag hade även gett handen mer att greppa om utan att öka tjockleken totalt. Sen hade kniven faktiskt blivit en bättre "leksak" med lättare och därmed kvickare blad.

Shark kan vara ett gott köp - om man först sett kniven ur alla vinklar vill säga

Som det är nu passar jag på den här kniven av ovanstående skäl. Med det sagt kan det även sägas att Shark tillhör knivar i den där svårplacerade "brutaleleganta" kategorin där man ställer sig frågan om det är en "gentlemanna" eller "taktisk" kniv. 

Vill man understryka det eleganta i de övergripande linjerna kan med fördel välja det mindre formatet med åtta centimeters blad istället. Bladet på den kniven är dessutom tunnare! Särskilt smakfull blir modellen om det kombineras med titanutförandet som är mer rundat och har mjukare former samt paneler av kolfiber i sidorna. En mer förfinad och nätt kniv vad det verkar.  

Men för den som inte gillar det finns det här specifika utförandet med strävare sidor, inga paneler och ett långt blad vilket ger en mer aggressiv framtoning. Shark i G10-utförande är därmed definitivt en kniv för den som uppskattar formatet men inte vill spränga banken. Och eftersom valmöjligheterna är legio finns det något för de flesta. En god idé är dock att bekanta sig med den här strömlinjeformade fisken ur flera vinklar innan den införskaffas. 



Länk till tillverkarens produktsida


Specifikation:

Längd utfälld: 227 mm
Längd hopfälld: 127 mm
Vikt: 120 g
Bladlängd: 100 mm
Godstjocklek: 3,8 mm
Bladstål: D2
Handtag: G10 på stålram
Lås: Linerlock

Producerad av: ArtisanCuterly, tillverkad i Kina


/ J - inte biten

* Ett mycket intressant test har genomförts på det området av YT-kanalen "Love Them Knives" som har låtit testa en rad kinesiska knivar. Slutsatsen? Att alla utom en faktiskt är precis vad de utger sig för att vara. 
** Problemet känns igen från knivar som Spyderco Starmate som lider av exakt samma problematik, det vill säga grovt blad kombinerat med ovanligt tunna G10 sidor. 

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Fredags-EDC XXVI

2018-11-02 09:13
Från noreply@blogger.com (John )

Nä, gillar dem det gör jag inte!

"Vilka då?"

De där jäkla hålen!

"De i bladet?"

...nej för tusan, halvmånarna som görs framför handtagen!


De är något av en kulturkrock må jag säga "forward choils". Ett ämne jag tänker skriva om lite mer utförligt vid annat tillfälle. Men generellt anser jag att det är bättre att dra eggen närmare handtaget och ha en så liten ricasso som möjligt på en kniv. Det ger längre egg i relation till bladet och samma kontroll som sägs uppnås med den här lösningen. 

Screenshot från 50-tals skräckisen "Revenge of the Forward Choils"


Men skall man nu ha "forward choils", förresten kan ingen ge mig ett bra svenskt ord för företeelsen? Urtag, fördjupning och liknande använder jag men de känns inte rätt. 

Men skall man nu ha dem som sagt så är det så här det skall göras. På den Voxnaesdesignade "Pilar" från CRKT är det snarare en del av greppet då kniven är svår att hålla på annat vis givet storleken. Det eliminerar flera av nackdelarna. Det gäller inte den betydligt större "Shaman" från Spyderco. Den kniven är snarare ett exempel på motsatsen men även på hur de skall utföras för att fungera optimalt. 

Glad fredag på er förresten!!


/ J - fredagschoilare

Att göra en tredimensionell sprängskiss

2018-11-01 10:30
Från noreply@blogger.com (John )

Några av er kommer säkert ihåg den gamla serietidningen "MAD". I sann "mad-anda" döps den här serien inlägg till:

  "J stirrar Närsynt på"


Ja, eller tanken är i alla fall att det skall bli en serie. Ibland kan det vara av visst intresse att titta på insidan av knivar också även om jag verkligen inte är lika manisk som den numera rätt kände YouTube-recensenten Nick Shabaz. Han demonterar allt och kan närmast döma ut en kniv för att den inte är tillräckligt lätt att få isär oavsett hur bra den skär eller hur bekväm den är att hålla i. Han formligen ser rött vid tanken på gänglåsning och andra muntrationer man möter då man slår in på den vägen. 

För det mesta plockar jag isär knivar inför recensioner men inte alltid och definitivt inte om knivarna är till låns. Mest görs det för att se om det finns några dolda missar eller kanske finesser som inte framgår vid en yttre okulärbesiktning. 


Redskap att användas vid dissektioner


Förfarandet ger även ökad förståelse för hur tekniken fungerar. Det kan handla om detaljer som:

  • En flipperfenas storlek och placering i relation till bladet och pivotskruven. Ja om det är en flipperkniv förstås. 
  • Hur en bladtang är skuren för att fungera med linerlocks alternativt ramlås
  • och i samband med det om översträckningskydd finnes samt på vilket vis den detaljen lösts
  • Hur låsmekanismerna är implementerade om det handlar om andra varianter
  • På vilket vis bladstoppen är utförda
  • Eventuella kullagers utformning och hur de är införlivade med resten av konstruktionen
  • Vilken sorts bussningar och brickor som finns och kvaliteten på dem
  • Interna fästen för paneler eller clip om de är skruvade från det hållet
  • På vilket sätt ramen är lättad om den är det och hur det är utfört osv.

På köpet får man vare sig man vill det eller ej en uppfattning om kvaliteten på de ingående skruvarna, tapparna och distanserna som håller ihop kniven. Det gäller både materialen, hur de är härdade och med vilka toleranser de är tillverkade. Det i kombination med storleken och djupet på spåret i skruvhuvuden har rejäl inverkan på hållbarheten som bekant.  

Detsamma gäller passformen på knivens ingående delar. För att en fällkniv skall fungera väl, särskilt när den sätts ihop igen, så behöver sidorna vara helt parallella till exempel. Det löses på lite olika vis beroende på tillverkare. Ofta genom att ha fler fästpunkter, en backspacer eller liknande. 

Fordom behövde man inte skruva isär knivar alls. Man tvättade ur dem om det befanns nödvändigt sen var det bra med det. En droppe olja av något slag kunde möjligen appliceras. Var det en tillräckligt gammal kniv, läs slipjoint, kunde lite glapp i bladet justeras genom att försiktigt knacka på det främre bolstret. Troligen var bladet av kolstål också så även det kunde få lite "TLC".


Kniv med insida enligt mall 1A


Ovanstående gäller förstås fortfarande, knivar måste inte monteras isär varenda dag efter de används. De är trots allt inga skjutvapen. Men i takt med att alltmer avancerade låskonstruktioner sett dagens ljus (Axis-lås, någon) men framför allt kullagrens fientliga övertagande av fällknivsmarknaden så behövs de faktiskt skruvas med ibland för att fungera helt problemfritt. 

Desto mer fippliga små detaljer som återfinns på insidan desto större underhållsbehov helt enkelt. Små lagerkulor samsas inte väl med damm, sand eller grus i långa loppet. Det gör inte heller låsmekanismer med väldigt exakta toleranser.  

Sen kan man förstås bara vara nyfiken också! Tilläggas bör att jag inte alls är någon vidare ingenjör och att jag förvisso skruvade isär några saker redan som barn. Men till saken hör att jag sällan fick ihop dem igen! Lego var min grej och jag byggde sällan efter originalritningarna utan hittade på egna lösningar. Frågan är hur väl det förhållningssättet fungerar på fällknivar?


/ J - med de stora glasögonen på


PS. jag har redan lärt mig att man inte skall arbeta med svarta, två millimeter långa skruvar på ett tv-bord som står ovanpå en svart långhårig ryamatta! 

Knivrecension Two Sun TS52 "Boot Dagger"

2018-10-27 13:32
Från noreply@blogger.com (John )
-  en fällkniv för Shakespeare?
"Is that a dagger I see before me?" frågade sig Macbeth. Det är frågan det, är det här en dolk? Namnet antyder det då den här kniven från Two Sun fått namnet TS52 "Boot Dagger". Formen finns där och stilen är korrekt. Sen kan man diskutera om en kniv skall vara tveeggad för att få kvalificera sig som dolk och om en sådan ens kan vara fällbar. Hur som haver det är en kniv av den typen jag ämnar presentera idag!

Two Sun TS52 "Boot Dagger"


Two Sun är ett smula udda märke på det viset att de än så länge verkar vara baserade på ett par försäljningsställen där eBay-auktioner är det främsta. Där säljer de direkt till kund via två separata konton. Priserna varierar förstås till följd av formatet men dolda reservationspriser verkar förekomma då vissa nivåer aldrig understigs. Men chansen att fynda finns och jag har i flera fall har jag gjort det. De har dock ingen hemsida eller är representerade på Facebook vilket annars är vanligt särskilt bland kinesiska företag. Deras främsta knivdesigner som hittas under artistnamnet "Night Morning Design" är dock välrepresenterad på Instagram. 

Den klassiska symmetrin hos förlagorna finns där


Twitterversion: Shakespeare möter Kina. Resultatet - en modern fällbar dolk


Blad
Vissa bladformer är mer distinkta än andra. Dolkar och blad inspirerade av sådana hör definitivt till den kategorin. Inte bara är det dolk-estetiken i sig som skänker det här bladet dess särpräglade utseende utan även den mycket speciella spetsen. Den är kantig som en dubblerad amerikansk tanto eller snarare en romersk gladius. 

Ett mycket "dolkigt" blad även om det inte är slipat på båda sidor


Proportionerna är rätt typiska för bladformen med en längd på strax över nio centimeter och en bredd på 2,4 centimeter. Grovleken på godset är 3,8 mm men känns tunnare på grund av den dubbla slipfasen. För ovanlighetens skull har jag inget emot det tjockare materialet då blad med det här utseendet kan bli klena om de är för tunna. 

Finishen är en tilltalande blank satin. Bladet har försetts med en elegant blodskåra som på ett snyggt sätt återspeglas i handtaget. Kniven är diskret märkt med Two Suns rätt snygga logotyp på en sida och bladstål samt designer på andra sidan. Även här återfinns signaturen "Night Morning Design" som upphovsman. En synnerligen produktiv herre som vid det här laget närmare torde närma sig hundratalet modeller från TS om man får tro sättet att märka modellerna. De har för övrigt namn i vissa fall men inte i andra. Den här nämns ibland som "Boot Dagger". 

Spetsen är en av den här knivens främsta igenkänningstecken, inspirerad av en Gladius


Kniven kan slipas dubbel om man känner för det eftersom bladet är helt dolt i handtaget när kniven är hopfälld.* Grundutförandet är enkeleggat och den är riktigt bra slipad. Den är vass, jämn och centrerad men även snyggt utförd utåt den kantiga spetsen till. Det kräver lite precision då det är lätt att linjerna svajar lite när de skall gå ihop. 

Att skära med är kniven ungefär som förväntat. Att bladet är utmärkt för alla penetrerande skär kanske är överflödigt att säga. Vid mer mer vanligt förekommande uppgifter uppträder den som andra sabelslipade blad. Den handikappas något av att slipfasen endast har 11 millimeter på sig att nå tjockleken på närmare fyra millimeter. Därför är den inte exemplarisk till att skära i födoämnen till exempel. Men det är knappast det den är designad till heller.

Eggen däremot var som alla knivar från Two Sun riktigt vass direkt från fabrik. 


Handtag

Konstruktionen är sparsmakad med endast en fästpunkt utöver pivotskruven vilket överlag ger mycket rena linjer. Den är skruvad i en liten närmast symbolisk "backspacer" i vilken även clipet är fäst. Enklare blir det knappast och lösningen ger ett mycket luftigt handtag både utseende- och viktmässigt.

Ett riktigt snyggt utfört handtag som är förvånansvärt bekvämt att hålla i


Sidorna av TC4-titan har lättats genom de genomgående hål som finns även om deras syfte främst är dekorativt. Finishen är en rätt grovt stentumlad variant som jag uppskattar av flera skäl. Dels döljer den repor tämligen väl och dels ger den mörkare färgen en kontrast mellan handtag och blad. Ytterligare ett element har tillförts genom den längsgående fördjupning som löper över handtaget. Det är snyggt och ger därtill fingrarna någonstans att vila när man greppar kniven. 


Konstruktionen är luftig med de stora hålen i handtagssidorna och den minimala backspacern


Sidorna på det på det här knivhandtaget är kraftigt fasade vilket gör att den fulla tjockleken endast återfinns längs mitten. Det ger ett tvärsnitt av handtaget som är tämligen ovalt och bidrar till att kniven ligger bra i handen samt att den är lättare att orientera än ett rundare handtag är. 

En i grunden enkel form som därmed fungerar väl i alla standardgrepp med något litet undantag. Det är trots allt ett dolkblad och det är därmed inte helt bekvämt att lägga fingrarna på ryggsidan. Det är heller inte att rekommendera. Fingerskyddet är i vägen och framförallt är det smått riskabelt. Jag har skurit mig eftersom hela kniven är symmetrisk inklusive fingerskydden är det svårt att  enbart via känsel känna vart eggen befinner sig. Sen kan ni tänka er resten. 


Öppning och lås
Kniven är försedd med ett dubbelt fingerskydd vilket ger det typiska symmetriska parerskydds-liknande utseendet som hör till vissa dolkar. En av dem agerar flipper. Fästet är utmärkt till följd av några välplacerade räfflor och funktionen är mycket effektiv. Så länge du använder dig av "light switch"-öppning vill säga. På grund av placeringen är alla försök att trycka flippern nedåt dömda att misslyckas. 

En dubblerad flipper för utseendets skull


Som alla knivar från Two Sun löper bladet på keramiska lager och samma material återfinns i "detentkulan". Motståndet är väl avvägt för att få fart på bladet vilket även lyckas. 

Ramlås enligt mall 1A vilket inkluderar stålskoning i låsarmen
som även agerar översträckningsskydd


Ramlåset i titan har fått en sedvanlig stålskoning som även är utbytbar. Även om jag nu aldrig har hört talas om någon som de facto bytt en sådan. Låset är inte helt lätt att släppa då man för att hålla utseendet konsekvent valt att ha tämligen diskreta för att inte säga nästan osynliga fördjupningar för åtkomst. Men det fungerar trots allt eftersom motståndet inte är brottarstarkt. 


Att bära
Boot Dagger har fått ett osedvanligt bra clip för att vara ett så kallat skulpterat titanclip. Det är också sällsynt väl anpassat till knivens övriga linjer och formspråk. Det gäller både formen och det faktum att det har samma finish som resten av handtaget. Det intrycket förstärks av en exklusiv detalj som består av en dold fästskruv, det vill säga clipet är skruvat från insidan av handtaget. Sammantaget gör det att clipet nästan är svårt att upptäcka. 

Clipet flyter verkligen ihop med det övriga utseendet


Dessbättre är clipet även funktionellt dugligt. Läppen kunde vara större men spänsten fullt godkänd vilket gör att det går att trä det över även lite tjockare tyg som exempelvis jeansfickor. Men utöver utseendet är clipets främsta förtjänst att det inte känns i handen alls när kniven används. Som framgår av bilderna är det på utsidan helt platt och följer handtagets form. Kanterna är fasade men det är framförallt detaljen med den mjukt rundade bakre kanten som förhöjer intrycket. En snygg detalj må jag säga. 


Clipet är snyggt och relativt väl fungerande


I övrigt är kniven riktigt bra i fickan. Totalvikten är i sammanhanget låga 117 gram och det mesta på kniven är mjukt och rundat med ett undantag. Det går inte att komma ifrån att en flipperfena nästan alltid utgör en distraktion i fickan eller att det till och med gnager på sin omgivning. Här har man för att få symmetri egentligen inte mindre än två stycken! De räddas något av att de är snyggt fasade och framförallt små. Men det går inte att komma ifrån att de gnager på omgivningen. 


Sammanfattningsvis
Utmärkande för Two Sun som märke är en tillverkningskvalitet långt över vad prislappen** skvallrar om. Det handlar om saker som precision i utförandet, de många detaljerna och hur handhavandet känns när kniven öppnas och stängs. Materialen skäms inte för sig de heller. Just den här modellen har den vanligaste kombinationen med D2-stål i bladet och TC4-titan i handtaget och deras sedvanliga batteri med teknik i form av lager och "detent" i keramiskt material och metallskoning på låsarmen som även agerar översträckningskydd. Till paketet kan läggas ett skulpterat clip med dold fästskruv. En detalj som vanligtvis inte återfinns förrän rejält långt upp i prisklasserna. 


En tämligen elegant historia där handtaget speglar bladets form på ett tilltalande vis


Men Two Sun som märke spänner även musklerna rent tekniskt med några extremt avancerade knivar där de använder sig av M390-stål i bladen och handtag som är "integraler", alltså gjorda i ett stycke. Lägg därtill några modeller som är sammanfogade helt utan skruvar! Allt för att visa vad de rent produktionstekniskt är kapabla till. 

"Framelock Flippers" kan vara anonyma och grå både bildligt och bokstavligt. Färgen kan förstås anodiseras bort om man vill ha mer färg i tillvaron. Men Boot Dagger bjuder därtill på harmoniska nästan helt symmetriska linjer som lever upp till namnet. Det speciella utseendet gör den även mindre anonym. Utmärkande för den här kniven är den kantiga spetsen, symmetrin när kniven är stängd, hålen i handtaget samt det lyxiga clipet. Sammantaget mycket teknik i snygg förpackning. 


Two Sun TS52 Boot Dagger för den som vill spetsa till tillvaron


Det är också främst därför man köper den här kniven. Man tilltalas av estetiken hos en dolk och på köpet får man en modern fällkniv med de attribut som därtill hör. I det här fallet ett synnerligen väl genomfört koncept. Sen skär faktiskt inte kniven så illa som man kan befara och fungerar därför bra som EDC-kniv. I grund och botten är det nämligen ett helt rakt blad med tantospets som försetts med en flat sabelslipning. Egentligen inga konstigheter. Något handikappande är emellertid utseendet då den ser smått aggressiv ut så det är inget du sliter fram i lunchrummet på jobbet förstås. 

För den som vill ha en välgjord modern dolkliknande fällkniv är TS52 Boot dagger därför ett mycket gott alternativ.


Specifikation:

Längd utfälld: 210 mm
Längd hopfälld: 116 mm
Vikt: 117 g
Bladlängd: 93 mm
Godstjocklek: 3,8 mm
Bladstål: D2
Handtag: TC4 titan
Lås: Ramlås

Producerad av: Two Sun, tillverkad i Kina

/ J - på besök i Daggerstan

* På samma vis som t ex Gerber CF och Ontarios Dozier Arrow till exempel. 
** Och den kan variera mycket beroende på att Two Sun främst säljs på auktioner på eBay. Folk börjar dock upptäcka dem och priserna klättrar stadigt uppåt. Jag gav 440 kr för den aktuella kniven sen tillkommer tull och moms på det beloppet.  

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Kineseri

2018-10-24 11:34
Från noreply@blogger.com (John )
- har ni koll på era kineser?
Det är en uppgift som kan te sig grannlaga nuförtiden. Jag måste erkänna att jag inte riktigt hänger med jag heller. Men idag skall vi botanisera bland några av de mer kända och kanske några mer okända märken som finns. I den här här texten har jag av uppenbara skäl utelämnat märken som ägnar sig åt ren kopiering.

Apropå det, i arla gryning var endast kopierings- och förfalskningsindustrin. Ja såvitt vi här i väst känner till det eller som det beskrivs i vilket fall. I utkanten av den återfanns även OEM-tillverkare och förstås de som gjorde knivar för den inhemska kinesiska marknaden. Vi talar trots allt om i runda slängar en tiondel av jordens befolkning så en viss avsättning för knivar finns trots allt även där. Låt oss inte bli för etnocentriska här. 


Ett av de senaste märkena på scen är QSP, här representerade av modellerna Phoenix, Copperhead och Parrot

Vid den här tiden dök märken som SRM - Sanrenmu upp. De hade mestadels egna modeller på programmet även om några få var "lånade" och knivarna var nästan alltid små i formatet till följd av kinesiska lagar. De var aldrig menade för marknaden i "väst" men började sippra ut via nätsidor som AliExpress och DH-Gate. De släppte och släpper även knivar under märket Land. Innan någon fnyser kan sägas att de är en av världens största producenter av fällknivar. Förutom knivar under egen flagg gör de knivar åt Ruike och Real Steel men även åt Spyderco, Böker Plus och Kershaw med flera västmärken.

I begynnelsen var Sanrenmu. Små knivar med typiskt enkla material även om modellen 7071 i mitten både har 
dubbelslipning - flat/skålslipad, två lager G10 samt Sandvikstål i bladet


Parallellt med SRM hittades även märken som Enlan, Bee och Inron till USA och Europa genom nätets förtjänst. Sedan fanns det förstås de som helt byggde sitt sortiment på kloner och förfalskningar men de lämnar vi som sagt därhän. 

Men alla de här knivarna hade det gemensamt att de var av enklare sort och återfanns i de lägre prisklasserna. Bland de dyrare härjade ett "fruktat" namn på de obskyra marknadsplatserna på nätet, Kevin John. Ett namn förknippat med rena kloner även om de inte var bedrägligt märkta och därmed inga rena förfalskningar såvitt jag vet. Men de höll en sällan skådad kvalitet vilket gjorde det hela värre. Han släppte även några egendesignade modeller som lär hålla mycket hög standard.* Men jag nämner dem därför att genom de knivarna visades att det tekniska kunnandet fanns. Nu var det designers med egna idéer som saknades. 

I skuggan av den mer grå/svarta verksamheten fanns bland andra Carson Tech Labs** som var bland de första att släppa något riktigt exklusivt från Kina under eget namn och försöka få den såld på en världsmarknad. Modellen var "Megalodon" en modell som numera något förvirrande återfinns hos Real Steel. 

Trevande försök gjordes även att etablera seriösa märken genom att dyka upp på framför allt Bladeforums.com med batterier av frågor och bilder. Det var så bland andra Reate startade sin resa här i väst och de öppnade med sin kända "Horizon"-serie och var för en kort stund rätt ensamma om att producera exklusiva knivar från Kina.  


Kizer - ett av de större kinesiska märkena som tidigt profilerade sig genom ett omfattande samarbete med etablerade
 knivmakare. Den övre kniven "T1" är designad av Uli Hennicke och den mittersta "Gemini" av Ray Laconico till exempel


De är också en av vad som skämtsamt omnämns som de fyra drakarna i knivvärlden. Reate följdes nämligen av Rike, Kizer och WE-Knives. De fyra har i sin tur knoppat av sig och specialiserat sig ytterligare. De står bland annat bakom de flesta "midtechs" som görs nuförtiden. Reate ligger till exempel bakom knivarna från Liong Mah och Todd Begg. Inte illa marscherat för ett företag som började som en ren kopieringsmaskin vid namn A Dai.  

Avknoppningen består i att inse det finurliga med budgetmärken för att bredda den potentiella kundkretsen. Därför började Kizer dela upp sitt omfattande modellprogram i Bladesmith- och "Vanguard"-serier till att börja med. Senare tillkom även "Prime" som kategori i sortimentet.  Uppenbarligen tyckte de inte att ens det räckte utan startade därutöver sitt budgetmärke Tangram på samma vis som Spyderco och Benchmade gjort före dem. Samma resa har WE nyligen gjort och släpper nu sina enklare knivar under namnet Civivi

I kölvattnet av de fyras växande framgång har förstås fler märken följt. Av dem finns det ett som knoppar av sig i sådan takt att man blir yr. Det är Stedemon. De har ett syskonmärke i ZKC - Zon Knife Company som ståtar med märkningen "design by Stedemon". För att ytterligare förvilla finns de även som Vouking Knives. Lägg därtill Maxace, ett märke som förvisso är fristående från dem men inte har egna fabriker och vars modeller därför tillverkas av Stedemon. Det bidrar till mer än en likhet hos den färdiga produkten. 
  
Även fler fabriker fått upp ångan där borta i österlandet och nyligen har märken som Bestech och ArtisanCutlery gjort storstilad entré. Båda märkena gör "en Kizer" genom att öppna med rejält omfattande kataloger redan från början och pumpa ut nya knivar i sällan skådat tempo. Likt sin föregångare finns modellerna i ett otal utföranden. Parallellt med dem har även något mer budgetorienterade märken som Tuya Knives och QSP dykt upp.


Artisan Cutlery - stora knivar i ett ännu större modellprogram. Uppifrån räknat "Osprey", "Apache" och "Shark"


Sen har vi förstås tillverkare av andra saker som breddar sina produktutbud till att även omfatta knivar. Ett gott exempel är belysningsjätten Fenix Light som numera även erbjuder knivar och då under namnet Ruike

Det finns även märken som av någon anledning endast återfinns på eBay och några portaler. Bland dem hittas till exempel Two Sun och CH-Knives. De senare är intressanta av det skälet att de faktiskt funnits länge och drivs av en av två bröder där den andra står bakom tidigare nämnda Rike! Besöks samma typ av sidor sidor kan även enklare märken som Tekut och Harnds hittas. 

För att sluta cirkeln ryktas att Sanrenru bestämt sig för att satsa hårdare och ämnar lansera "SRM" med större knivar främst tänkta för den västerländska marknaden. Det som förvillar i sammanhanget är att de redan gjort den manövern en gång då de knoppade av sig till Real Steel***. Det var under det märket de inledningsvis lade sina större knivar. Från början budgetorienterade men nu allt mer exklusiva även de.

Real Steel samarbetar med mannen bakom Carson Tech Labs och fick därmed modellen "Griffin" i mitten. 
Men de samarbetar även med europeiska knivdesigners som Ostap Hel som ligger bakom "Puukko", underst


Med andra ord kan det konstateras att kinesiska knivar har kommit för att stanna. På samma vis kan konstateras att mängden väldesignade knivar ökar i stadig ström. I allt högre grad väljer dessutom flera av märkena att satsa på samarbeten med etablerade och duktiga knivdesigners och knivmakare. Relativt nytt är att även kinesiska namn återfinns på bladen. Tidigare har de upphovsmännen oftast varit helt anonyma. 

Konkurrensen är hård nuförtiden och det går inte längre att släppa halvdana produkter och hoppas på det bästa. Det goda det för med sig är att vi konsumenter får allt mer att välja på. Däremot kommer nog tiden sålla agnarna från vetet och vi får se vilka som verkligen finns kvar om några år. Min förhoppning är också att många av de här märkena då har hunnit bli mindre diffusa. Några av dem är i mitt tycke aningen opersonliga, könlösa och lite för trendmedvetna.

Men jag tycker mig se en sådan trend redan nu inte minst bland de fyra drakarna. De har sina egna profiler och stilar som de satsar på. En utveckling jag uppskattar.   



Länkar till de som har hemsidor:

Artisan Cutlery
Bestech
Civivi
Enlan
Harnds
Kizer
QSP
Reate
Real Steel
Rike
Ruike
Maxace
Sanrenmu
Stedemon
Tangram
Tekut
Tuya Knives
Two Sun
WE-Knives
ZKC


/ J - botaniserar

*Modellen kallades Venom. En kniv som senare fått efterföljare och därmed blivit en serie.
** Mannen bakom det namnet heter egentligen Huang Liang Zhi. Han har på senare tid börjat samarbeta med Real Steel och är namnet bakom flera av deras mer exklusiva modeller. Av det skälet återfanns hans modeller "Megalodon" och "Griffin" bland de tidigaste som Real Steel släppte.
*** För att vara mer korrekt var det designern bakom SanRenMus originalmodeller Liang Gang som var ett av huvudnamnen. Det är därför det exempelvis finns större omärkta av 963or från Sanrenmu som senare blev en Real Steel-modell.








Knivrecension ArtisanCutlery "Apache"

2018-10-21 13:36
Från noreply@blogger.com (John )
-  alla helikoptrar kan tvingas nödlanda
Som nummer två ut i min recensions-triptyk av knivar från ArtisanCutlery är den här modellen kallad Apache. Det är något oklart varifrån de får sina namn men några indianer verkar inte vara inblandade i det här fallet så jag förmodar att det är det kantiga utseendet från en attackhelikopter som fått agera inspirationskälla. Så dags för en flygtur med en Apache!

ArtisanCutlery ATZ1813P "Apache"


Som alla modeller från det här företaget finns Apache i en mängd olika utföranden. Den här specifika kniven har fått beteckningen ATZ1813P vilket innebär ett utförande med D2-stål i bladet och ett handtag med sidor av aluminium med infällda paneler av G10. Sedan kan den kombinationen fås i tre olika färgställningar. Annars finns en toppmodell med titanhandtag och M390-blad som i sin tur finns med fyra olika färgteman. Mellan de två återfinns en modell med blad i S35VN. Ni märker att antalet kombinationer växer närmast exponentiellt.   

Kniven är designad av, ja vem är frågan. Jag har nämligen några frågor att ställa till vederbörande men framförallt hade jag velat studera den personens händer närmare. 


Från den här vinkeln ser inte Apache allt för illa ut


Twitterversion: Apache, attackhelikoptern som blev kniv och kraschlandade


Blad
Trendriktigt bjuder Apache på ett överdimensionerat blad. Vad man gjort är att ta ett något mer traditionellt wharncliffe-blad och gjort det större samt kantigare. Varför det på produktsidan kallas för "tanto" är något jag inte förstår alls även om jag misstänker att det är det luddiga begreppet "reversed tanto" som spökar. Men det här är vare sig en japansk eller amerikansk tanto inte ens om man vänder upp och ned på det.

I det här fallet innebär överdimensionerat en längd på nio centimeter, en höjd på 32 mm och det utgår från Artisan Cutlerys favoriserade godstjocklek på 3,8 mm som återfinns på alla de knivar jag prövat från dem hittills. 


Nä, någon "tanto" är det inte men väl en wharncliffe alternativt en modifierad sheeps foot


Bladet har en mycket hög sabelslipning och har försetts med en blodskåra för utseendets skull och möjligen för att lätta bladet något. Finishen är stentumlad med viss glans. En ytbehandling som återkommer i utbudet från Artisan och är väl utförd. Märkningen är om möjligt ännu mer diskret än på "Osprey" med en diskret logga på en sida och mikroskopisk text på den andra. Det kan det här med märkning det får jag ge dem. En snygg och diskret logotyp är aldrig fel i mitt tycke. 

Genast när jag såg det här bladet tyckte jag mig känna igen grundformen. Det är ingen kopia på något vis men som jag sagt tidigare, nästan allt hos ArtisanCutlery går att spåra om man är lite erfaren på området. I det här fallet är det ett Terzuolablad som fått växa till sig genom att någon tagit det i håret och lyft det. Nu är inte det något dålig förebild så det är gott så.   

En jämförelse mellan det biffigare wharncliffebladet på Apache
och det slankare på Fox W515. 


Givet förutsättningarna skär inte Apache så illa. Med det menar jag att de närmare fyra millimeter stål som man utgår ifrån räddas av det rätt breda/höga bladet som hinner smalna av en del på väg mot eggen. Men på sant "D2-manér" är bladet  tjockt och stabilt bakom eggen (runt 0,8 mm) vilket gör att kniven inte är någon riktig skärmaskin trots slipningen. Geometrin är således inte lysande, något som några läsare för övrigt understundom blandar ihop med att en kniv inte skulle kunna vara vass har jag märkt på några kommentarer. Om det kan sägas att även nittiograders hörn kan vara rätt skarpa.   

Apache anlände vass men tillhör inte de bästa på området. Tjockare papper gick att hantera med fabrikseggen. Men ska det rakas hår får man vinkla upp bladet och trycka en del. Kvalitén på slipningen får godkänt och är vare sig usel eller utmärkt. Hyfsat jämn men inte helt och den är aningen bredare på höger sida än på vänster. Den är emellertid centrerad vilket är betydligt viktigare i sammanhanget.  


Bladet har någon form av spets


Kartong skär den förstås men med visst motstånd på samma vis som andra tjockisar till knivar gör det. Ni som arbetar med Moraknivar vet vad jag menar. De är dock mer extrema än Apache i det avseendet med sina skandinaviska slipningar. Och återigen apropå "vass", nästan alla knivar klarar av den uppgiften mer intressant i sammanhanget är hur de gör det.  

På samma vis uppträder Apache vid lättare arbetsuppgifter som inkluderar frukt och grönt. Den gör det den skall men inte utan att protestera även om det breda bladet här hjälper till och styr skären i det här fallet. Det är i sådana situationer som breda blad kommer till sin rätt. Hade det här bladet varit hälften så tjockt hade det kunnat passera för en Santoku.  

Spets har kniven inte så mycket av men den som finns är faktiskt bra. Som alla knivar med spetsen lågt placerad i relation till handtaget får man dock vinkla handleden ordentligt när den skall användas. Men då går det utmärkt att använda den för paketöppning och dylikt. Det är även i den vinkeln som det mest bekväma sättet att hålla kniven fungerar. 

Sen blir det som alltid lika uppenbart att de som designar "forward choils" sällan eller aldrig skär i porösa material eller framförallt tyg. Det gäller de flesta märken från Spyderco som trots allt är mästare på området till Artisan Cutlery. För att inte till exempel trasor skall fastna i det där hålrummet krävs att man använder det men i det här fallet fungerar inte det. Jag återkommer till varför nedan. 


Handtag
Alla knivar har sina styrkor och svagheter men ibland är det något som utmärker sig lite extra. Här är det handtaget som är den stora akilleshälen. Det är inte rätt utformat helt enkelt. Det är däremot nästan korrekt format. Jag undrar för vilken hand det är tänkt? Inte min i alla fall.  

Ett långt handtag som rymmer även de största händer. 


Konstruktionsmässigt har vi framför oss något så ovanligt som en kniv byggd på en stålram som sen fått sidor i aluminium på utsidan. Det brukar räcka med det materialet men har har man valt att använda både hängslen och livrem. Eller snarare tror jag att man bestämt sig för en viss sorts lås och då är det här den enklaste lösningen för de valda materialen. Kombinationen linerlock i stål och aluminium kräver annars lite pyssel för att fungera.

I aluminiumsidorna finns dessutom på Apache infällda paneler av G10. Eventuellt kan det röra sig om laminat med kolfiber på toppen. Tillverkaren antyder det på sin hemsida men det är faktiskt svårt att säkerställa. Det känns och ser ut som massiv G10. Utförandet är dock mycket snyggt då de är fästa med invändiga skruvar och har god passform.

Något fånglinehål i egentlig mening finns inte på kniven om man bortser från att en tunn lina kan träs igenom hålet i glaskrossaren. En detalj som för övrigt är skräp och en ren gimmick enligt mig. Funktionen kan jag inte uttala mig om då jag inte testat den men den är estetiskt vämjelig och kniven är avsevärt mycket snyggare utan den. Sen är den i vägen på alla möjliga vis. Som tur var är den enkel att skruva ur och kasta bort. Problemet som uppstår är att du får ett stort och därmed mycket synligt fult hål i änden på din kniv.  


Avlägsnas glaskrossaren blottas det här


Någon på YouTube kallade handtaget för "an ergonomic mess" men då var det faktiskt inte ergonomin han avsåg. Den detaljen missade han nästan helt i sin genomgång av kniven. Istället menade recensenten som enligt egen utsago lider av handsvett att handtaget är såphalt utan tillstymmelse till friktion. Dock var det titanmodellen han prövade kan tilläggas. Här är det nästan lika illa på den fronten. Panelerna av G10 skänker en smula fäste även om det inte är mycket att hänga i granen. Men det är faktiskt inte min huvudsakliga invändning.

Min kritik centreras istället kring hur kniven upplevs i hand. Den är nämligen rätt bekväm om man inte skall använda den!* Vad menar jag med det? Jo, om man greppar kniven för långt bak med tummen i därför avsedd fördjupning på ovansidan och pekfingret långt bak i det främre urtaget och resterande tre fingrar runt den bakre änden av handtaget så fungerar greppet riktigt bra! Faktum är att inte ens clipet stör i den fattningen. Bekvämt ja men det går heller inte att arbeta med kniven särskilt väl om den hålls på det viset och man får dessutom den förbaskade glaskrossaren mot handflatan.


Vad tror ni händer om jag sluter handen? Möjligen 
kan pekfingertoppen lirkas på plats utan skador


Placeras pekfingret direkt bakom fingerskyddet
uppstår istället det här problemet...


...och undviks det hamnar man här. Faktiskt rätt bekvämt 
men som synes en mil från bladet och än värre i "hammargrepp"

Om Apache däremot greppas med pekfingret i därför avsett "forward choil" på bladet så kommer jag förr eller senare att skära mig då utrymmet är för litet och lägg därtill att ringfingret landar rakt över toppen som gjorts för den fingerfördjupning som finns på själva handtaget. Det är ett ständigt närvarande problem när "fingergrooves" adderas till ett handtag. Det senare obehaget kan undvikas om jag delar fingrarna på ett för mig konstlat sätt. Men rätt känns det inte.

Flyttas sen handen bakom fingerskyddet så är det istället långfingret som hamnar tvärs över den förbaskade knölen. Det blir särskilt tydligt i den så vanliga "sabelfattningen" med tummen på ovansidan. Riktigt trist! Greppas kniven istället i hammargrepp så tvingar formen på handtaget bak handen tills dess att det är mellan 3-4 cm mellan hand och egg vilket minskar kontrollen över bladet liksom hävstången om du behöver ta i.

Där blir det som sagt nästan bekvämt bortsett från att du har en liten vass pigg som vill nosa på din hand och att handtaget mot slutet är kraftigt avsmalnande vilket gör det svårare att hålla fast i. Det känns då mer som en tvål som vill slinka ur greppet. Åtminstone om man är det minsta fuktig eller kall om handen. Skruvas glaskrossaren bort blir handtaget kortare men då kommer man istället åt de närmast vinkelräta hörnen i aktern.

Som sagt, ett utmärkt handtag om du inte tänkt använda kniven utöver att flippa med den när du ser på TV.  


Öppning och lås
Genomgående med knivar från det här företaget verkar vara att knivarna är mycket sympatiska att öppna och stänga. En flipper sköter som alltid öppnandet och låser gör kniven med en liner-lock. Båda är över genomsnittet vad gäller utförande och funktion. 

Flippern är väl dimensionerad, rätt placerad och den övriga geometrin gör den intuitiv att använda. Pålitlig och relativt snabb är Apache också att öppna givet bladets massa. Som alltid med knivar från Artisan Cutlery är det keramiska kullager som står för glidet och gör det med den äran.

En väl fungerande flipper står för öppningen eller snarare en av metoderna


Även den här kniven har begåvats med "trippel-öppning", det vill säga förutom via flippern kan bladet förstås tvåhandsöppnas men dessvärre även skakas upp med en snärt med handleden. Motståndet från "detent-kulan" är dock inte så svagt att det är fara för att kniven skall öppnas i fickan men det är lite mindre än vad jag uppskattar i relation till det tunga bladet.


Linerlock som synes. En inte helt vanlig lösning ihop med aluminiumhandtag 
vilket kräver lite arbete för att fungera


Låset är stabilt och gör vad det skall. Det är även lätt att släppa trots att själva låsarmen inte har någon "jimping", något jag för övrigt är tacksam för. Däremot finns en fördjupning i motstående aluminiumsida för att underlätta åtkomst och den detaljen fungerar utmärkt.  


Att bära
Det går inte att komma ifrån att det här är ytterligare en rätt substantiell kniv från Artisan Cutlery. Apache bjuder på 12,5 cm handtag och ytterligare en centimeter om glaskrossaren räknas in. Tjockleken på  handtaget är 1,5 cm och bredden på kniven matchar Spydercos absolut största syndare på området med en vidd på 46 mm. Lägg därtill en vikt på 169 gram och du vet vad du har att förhålla dig till. 


Bred vara bara förnamnet. Efternamnet var "herr Lång". Apache kräver sitt utrymme i fickan

Apache har utrustats med ett väl fungerande men aning tråkigt clip. Formen känns igen från ett stort antal kinesiska knivar med lite blandat ursprung så det är knappast något de har designat eller ens gjort själva. Det kan skiftas mellan höger och vänster sida och en snygg detalj är att hålet som för tillfället inte används täcks av en bricka. Funktionen är riktigt bra. Det gör kniven fullt möjlig att både dra och stoppa undan på ett smidigt sätt. Spänsten är tillräcklig och läppen stor nog för att gå att föra över jeansfickor utan problem. 


Clipet är bra och fungerar väl. Men sen var det den där piggen


Så bortsett från volym och vikt är inte helikoptern så illa i en ficka. Men så var det där förbaskade och helt jäkla meningslösa glaskrossaren. Den sticker ut och gör kniven extra synlig även om den största nackdelen är att du hela tiden kommer åt den så fort din hand ens är i närheten av fickan vilket är oftare än man tror. Pröva att bära något vasst och spetsigt där om du inte tror mig.

Lösningen är som sagt enkel - skruva av och kasta bort den. Men då får du en samling kantiga hörn att hantera istället även om det är att föredra i det här fallet. Kniven blir även mindre synlig i fickan. Mer synligt blir däremot ett stort och i mina ögon anskrämligt skruvhål.  


Sammanfattningsvis
Likt sin mer kända flygande förlaga har den här kniven gott om hörn och kanter. På militära farkoster är de till för att göra dem mer svårupptäckta för bland annat radar. I knivvärlden blir det snarare tvärtom, de syns bättre. Det skulle kunna vara enbart en god egenskap om det inte vore för att ergonomin påminner om att hålla i helikopter. 

Nej, det var lite för hårt uttryckt men däremot fungerar inte de vanligaste greppen så bra som de kunde gjort och det irriterar mig. Särskilt som relativt enkla justeringar av vinklarna och storlekarna på de "choils" som finns hade räckt för att rädda ergonomin. Det tillsammans med viss ändring av hur handtaget smalnar av samt en modifiering av aktern.

Min högst personliga spekulation är att det ibland går lite för fort när nya modeller tas fram för att hinna med tillräckligt produkttestande och återkopplande från eventuella testpersoner. Det märks på uppdateringstakten i modellprogrammen hos vissa tillverkare. Tid ÄR i det fallet pengar. Skall man hinna med alla trender gäller det att ligga i. 


Visst kan man "edc:a" en helikopter...men komplettera gärna med något mindre


Om den skarpare änden av kniven säger jag som väntat att jag gärna sett  att man från Artisan Cutlery minskade godstjockleken samt oftare anpassade tjockleken på bladen efter vilken modell som var aktuell. Det är ett generellt påpekande men det är en ekonomisk fråga förstås. "En storlek passar alla" gör lagerhållning enklare och billigare och kortar ned omställningstider för maskiner. Men i det här fallet är godstjockleken trots allt ok med tanke på knivens tema. Visst ett tunnare blad hade skurit bättre och jag hoppas att de andra tillgängliga ståltyperna som erbjuds hålls väsentligt tunnare bakom eggen än den här.  

Utseendemässigt är Apache för mycket "UFO" för mig. Eller kanske för lite - med det menar jag att om knivar skall designas så att de gränsar till konstknivsterritorium får man gärna ta i ännu mer. Men det finns en konsekvens i utförandet och om de bara ger tillbaka den fåniga glaskrossaren till Microtech så blir kniven mer harmonisk i linjerna med en avslutning av handtaget som speglar spetsen. Glaskrossaren är överflödig och stör inte bara utseendet utan påverkar även ergonomin negativt.


Apache, en kniv som köpes för den som uppskattar utseendet

Apache är i mitt tycke en kniv du främst köper för utseendets skull. Kniven är till för den som gillar den överdimensionerande approachen. Med det sagt, den kan faktiskt användas och den skär visst saker. Apache är bara inte "utmärkt" inom något enskilt område och det är resultatet av att den följer i princip alla de trender som råder för tillfället både vad gäller design, material och utförande.  

Men köper du den får du en välbyggd kniv med bra "action" som det brukar heta på nyknivsspråk. Personligen hade jag dock valt en av de dyrare versionerna. Det här är som sagt en kniv som bygger på estetik och då ser den bättre ut med det skulpterade titanclip som återfinns på toppmodellerna tillsammans med kolfiberpanelerna som finns på dem. Även antalet tillgängliga färgkombinationer ökar. 



Länk till tillverkarens produktsida.

Specifikation:

Längd utfälld: 225 mm
Längd hopfälld: 125 + 10 mm
Vikt: 169 g (vägd av mig)
Bladlängd: 90 mm
Godstjocklek: 3,8 mm
Bladstål: D2, 58-60 HRC
Handtag: aluminium med paneler i G10 på stålram
Lås: Linerlock i stål

Producerad av: ArtisanCutlery, tillverkad i Kina


/ J - ej blivande helikopterpilot

* Vilket blir förbaskat uppenbart när den i så kallade "table top reviews" får toppbetyg av exempelvis "LTK - LuvThemKnives" som om den sade "Beautiful design, and top quality materials!! It's a winner!" Jag säger inte emot honom, däremot hävdar jag att han aldrig försökte använda den till något utom att försöka skära de två bitar papper han alltid gör framför kameran. Inte ens det gick särskilt bra. 

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Fredags-EDC nr XXV

2018-10-19 08:53
Från noreply@blogger.com (John )
Ännu en fredag! De har en tendens att rada upp sig och inte sällan komma efter det som i dagligt tal kallas torsdag har jag noterat. Just den här var kall även här i södern med minus tre grader i morse. Det gav dimma och spektakulärt vackra scener när den lättade över sjöarna på väg till jobben imorse. Ja, jag har bara ett men jag skjutsade min dam till hennes vilket ger två. 

I fickan hittas idag en mycket liten och framförallt diskret kniv. Den sorten som kan användas var som helst utan att väcka alltför starka känslor ens bland de mest fanatiska beivrarna av skärredskap. Ni vet de som klassificerar alla knivar som vapen trots att ALLA människor använder knivar av något slag dagligen. Visst, de kan användas som vapen också men det kan fälgkors med. Ni känner igen diskussionen så den släpper vi för idag. 

Kan man med det i åtanke släpa omkring på en "fastbladare"? Jodå, om man väljer rätt sort. Den här råkar vara en liten "neck knife" även om jag väljer att förvara den i min väska - en messengerbag från Cycology, lämplig att bära just när man cyklar vilket jag förvisso inte gjorde idag. 


Fredags-EDC


Knivarna känns troligen igen av många. Den smidiga fastbladaren kommer som synes på bladet från Enzo. Det är det finska företaget Brisas eget "husmärke". Modellen kallas Necker 70 där siffran står för bladlängden i millimeter. Stålet är svenskt och moraknivstypiskt vilket även det kan utläsas av bladet. Det här är den flatslipade versionen av kniven även om jag även har en skandinaviskt slipad variant med handtag i björk också. Båda är för övrigt en kunglig gåva från en läsare och mycket uppskattade. 

Fällkniven är inte heller den någon doldis. Det är den till fickkniv förklädda skalpellen Manbug från Spyderco. Den här versionen är den jag brukar visa på bild mest för att det är den enda jag äger. Det är en sprintrunversion vilket innebär en begränsad upplaga av knivar i färgen "burnt orange" och med laminerat blad av japanskt HAP40 som eggstål med mjukt 410 på utsidan. Underbart bladstål, vass är bara förnamnet. Lite patina får det dock eftersom kärnstålet är allt annat än rostfritt. 

Med det sagt vill jag bara tillägga, 

Glad fredag på er!


/ J - goes small

Knife Review Artisan Cutlery "Osprey"

2018-10-18 03:30
Från noreply@blogger.com (John )
- the knife that grew over time
Well the knife itself perhaps didn't grow as much as my liking of it I guess. But growth and size can be applied on the blade shape since today's knife "Osprey" from Artisan Cutlery is so modern in its expression that it has a trendy cleaver blade. "Bigger" is, therefore, the word that springs to mind. 



Artisan Cutlery 1803P-CF "Osprey"


I'm not sure I understand the naming though. "Osprey" is "fiskgjuse" in Swedish. A bird often present in my childhood since a couple nested a few hundred yards from our house. Between that bird and this knife, there is no resemblance at all. A knife with such a stubby beak should be named after an owl or a horned owl instead. But, the knife got a name and that is significantly much easier to remember than a lot of numbers so thank you for that Artisan.

As most models from Artisan Cutlery, it can be had in a baffling array of versions. The most luxurious ones have M390 as blade steel and handle in TC4 titanium. The models below them come with D2-blades instead and either contoured or straight handle slabs made out of G10 or like in this case carbon fiber. These combinations go for most if not all of the knives from this company. All in all, it gives plenty of options but it's also a bit unwieldy. As the saying goes, a bird in the hand is worth two in the catalog!


Can a blade inspired by a meat-cleaver speak to an old butcher like me?


Twitter version: Ospreys don't fly in flocks. An oddity that turned out to be a migratory bird


Blade
The looks of this knife might be the most striking about the whole knife and what defines it. In fact, it can be classified as overgrown sheepsfoot blade a k a "cleaver". This particular one measures 3,625 inches in length and is 1,625 inches tall. Proportions that gives the typical look. This is highlighted by the stock thickness of 0,15". Towards, well tip isn't exactly the correct word, the front end of the blade it has a rather striking false edge which both saves some weight by thinning the blade and makes it more visually appealing. 


A sheepsfoot made out of D2, lots of D2


The steel in this version of the model is D2. A tool steel that seems to be hot for the moment. Heat treat aside It's well known for taking a keen edge and for holding it for a long time. But there is always a trade-off for these traits. The disadvantage is that steels of this type are not stainless. They are also in general very hard and can, therefore, be tricky to sharpen once they get dull. The same of course goes for re-profiling of edges. Knife edges in D2 should be taken good care of in order to avoid that. I want to add that my personal experience of this steel from several brands is that they demand rather thick edges to avoid brittleness. And despite that, there is often a tendency to chip. For that reason, it's not a favorite of mine even in the budget segment. But it's "the latest" and relatively cheap so many companies use it.*

The finish on the Osprey is a semi-shiny stone wash with a surface that is rather practical as well as matching the looks of the knife. It can also be noted that Artisan is doing alright on the billboard side of things. That is a properly sized logo on one side and on the other serial number, type of steel and country of origin but in miniature size. The way I prefer if there should be any text at all. 


As can be seen a rather decent but not perfect edge. The overall cutting ability is saved by the height of the primary grind


The blade is flat ground to about two third of its height which is a good thing since it aids in cutting performance. But unfortunately, the knife is thick behind the edge which means that despite being sharp out of box paper cutting is out of the question as sharpness test for this knife. The thick and broad blade doesn't perform especially well in cardboard either. This kind of materials ain't this knife's forte. Of course, you can do it but it requires quite a bit of force behind the cuts to shred card boxes for instance.

Well, you can slice things with the Osprey 


That this is a blade not well suited for penetration is kind of obvious. But as a fact, there is a rudimentary tip and it can be used to open packages and the like.

A side note, I haven't tested this knife as thorough as I do with a knife that I intend to keep.

But it must be said - Cleaver blades on folders ain't exactly practical. There is no obvious benefits at all but several drawbacks.


Handle
One of the most visible features of this knife is the very glossy carbon fiber handle. I can't say for certain but I don't think they are massive CF but some laminated version with a sticker on top of G10 like most Taichung made Spydercos for instance. It also strongly resembles the type of finish Ganzo have on their CF. The handle slabs are mounted on a steel frame that has been weight relieved.

The knife has got a decorative pivot screw whose pattern can be discussed. I do understand that it is supposed to be a stylized mirroring of Artisans logo. But you can't help think it looks like a swastika viewed from certain angles. That sort of symbol is an ancient token for luck and success both here in Scandinavia but above all in several countries in Asia. But as everyone knows it also got another meaning since it got kidnapped and became the "Hakenkreuz". For that very reason, I personally would have chosen another design for a product aiming for a global market.

Besides that, the pivot head has been provided with the knife's only exclamation mark, a colorful collar in gaudy orange. One can have different opinions about that detail but I like it on this knife.  


A touch of color around the "swastika"


The handle shape is a simple one, a slightly rounded stick. Something I highly appreciate since it makes it easy to find a comfortable grip no matter what hand size or shape. All the usual grips work just fine and especially so when the finger is placed on top of the spine for controlled cuts. In that position, the handle is quite good. 


A long handle not without virtues. It's rather ergonomic and it balances the big blade


The back could be more rounded off and from what I can see from pictures that go for the more contoured versions of the Osprey. Therefore I think that they are considerably more comfortable in hand even if this version is approved. The straight carbon fiber sides give however no traction at all. So for that reason, I would definitely opt for the G10 version instead if you are planning on actually using the knife. 

The handle measures 5 inches lengthwise, is about one-inch height and is 0,55 inch thick.

Osprey is not a small knife. The handle is longer than Spydercos Shaman and is close to Cold Steels 
Ultimate Hunter in that regard. The width surpasses them both 


The length of the handle saves Osprey in more ways than one. First of all, it's practical since it provides space even for larger hands. Secondly, it eliminates one common problem often related to deep carry clips - that of the back end of them creating an annoying hotspot when using the knife. In this case, the fold over part of the clip ends up behind the hand for most people. That goes for "hammer grip" anyway. In saber grip, there is a tendency for a hotspot anyway.

But most important of all, the handle really affects the handling of the knife. It counterbalances the blade and makes the knife way more lively and agile in hand than what could have been the case. Despite the rather massive blade, Osprey got a neutral point of balance which is worth mentioning. The knife is therefore perceived as faster and smaller than it actually is. 


Opening and lock up
As a majority if not all knives from Artisan Cutlery, this is a flipper knife. Now there are two alternative ways of opening Osprey of which one might be consciously made and the other more of an unwelcome side effect.

The width of the blade, of course, makes for a good two-handed opening. There is plenty of blade to get hold of and you can open the knife in a calm and controlled manner if you so choose. But the same width combined with the stock thickness also makes for a very heavy blade which transforms Osprey into a "gravity knife". There is no chance for the detent to keep the blade in place if you give the knife a good wrist flick. The Aussies and other people living in areas where such knives are forbidden won't appreciate that. It can be said that goes for other Artisan models such as Apache as well. 


A flipper that functions surprisingly well


The detent is on the other hand strong enough to make the knife feel safe in the pocket and to make the flipper work properly. The blade runs on ceramic bearings and how the blades move is a reflection of that. The knife has a very smooth action but it isn't especially fast. The lack of speed is a pure consequence of physics, the blade is too big and heavy. That also makes it a formidable finger guillotine. The blade drops as soon as the lock bar is released so keep your digits away.

The flipper tab has some jimpings which give traction. It is also properly sized so that it works well without being too large and cumbersome in a pocket. That is, it's no woodpecker even if it's like most other flipper tabs can be felt. That is one the reasons to why I'm not as positive to that way of opening a knife as many others. 


The lock on this knife is well executed and plenty strong


There is not much to say about the liner lock on this knife. Or rather I have mostly good things to say about it. It's made out of sturdy two-millimeter thick steel. The function is excellent with secure lock up with every opening and it does so without even the slightest play in any direction. There is a very minute tendency to lock slip if the blade is provoked heavily putting pressure from the spine of the blade. The lock bar itself has no jimping but that is not necessary since the blade stock of nearly four millimeters makes for plenty of space within the frame to reach the lock.


To carry
To say that the Osprey is a discreet carry would be lying. But with that said it's actually not as bad as one can be tricked to think. A good deep carry clip, a spine soft to the touch and a well-rounded stern contributes. The smooth material in the sides makes the knife very easy to draw and put away. That type of surface is also less aggressive towards your beloved garments. Especially where the clip contacts the scale of the knife.

The clip is of a rather simple fold over type made out of steel. One detail that could be bettered is to countersink the screws that hold the clip in place. It would give more room for thicker fabric. But as is the knife works just fine with ordinary jeans.


On the premium versions you get sculpted ti-clips, here it's a spring steel clip



The clip works properly, is very shiny and somewhat boring


But despite the positives, you also find over twelve centimeters of a handle in your pocket. Combine that with a folded width of close to two inches and a handle thickness of 0,55" and you got a pretty impressive volume. Osprey also weighs in at 6,28 oz. So you can't claim that this is a small bird! It also has a beak even if it's no aggressive "pocket pecker". 


To conclude
To start with my interest in this particular knife was lukewarm I must admit. So-called "Cleavers", that is pocket knives with blades inspired by meat cleavers, isn't exactly my preferred style of knives. Mostly because the blade shape in this size has no practical functions at all but is a purely aesthetic choice. One that doesn't appeal to me at all. But since I'm also a curious being I wanted to test one despite that. 


A cleaver in the pocket should be supplemented with something smaller that has a tip and don't frighten the sheeple


My liking for the Osprey grew a bit during the test period. The knife is a good representative for the style. It is above all saved by how it handles and the good balance. A long handle combined with a rather sturdy frame evens out the mass of the blade. That makes for a knife that feels more agile than it looks. It can also be said that the action of this knife is very good. The Osprey is quite fun to fiddle with since it runs on bearings. On perhaps "jogging on bearings" is more appropriate since the knife due to the heavy blade isn't as swift as lightning.


The Osprey that became a migratory bird despite growing during this period. A well-built knife for somebody else


Yet another bird has landed but in this case, it turned out to be a migratory creature. This ain't a knife that I will buy since nor the function nor the looks are my cup of tea.

But for the ones who appreciate this kind of folder, this is a good example that can compete with most brands out there. A well-built knife with decent materials. Despite not having tested the other versions of this knife I would though recommend the premium titanium-handled or contoured G10 models instead depending on the intended area of use. Not only does the curved titanium sides look more luxurious they most probably provide better ergonomics as well. On top of that, they can be had in several different colorations. The G10 versions are probably better for actually knife related work due to better traction. 

So if you are a fan of cleaver-bladed folding knives the Osprey from Artisan Cutlery is definitely a candidate for your pocket!



Specification:

Length overall: 8,625"
Length folded: 5"
Weight: 6,28 oz (177 g weighed by me)
Blade length: 3,625"
Blade thickness: 0,15"
Blade Steel: D2
Handle: carbon fiber on top of a steel frame
Lock: Linerlock in steel

Produced by: Artisan Cutlery, made in China


/ J - the temporary falconer

Artisan Cutlery claim on their homepage that the blade is 100 mm. But no matter how I measure this knife it isn't that long. The same goes for the handle that they say is 128 mm and according to me, it's 125 mm. Maybe the G10 versions are slightly bigger. 

** This especially goes for Chinese brands since the "knife world" highly trends sensitive and their domestic "number steels" such as 8Cr13MoV has been labeled as low grade. But you must take into consideration which numbers that are involved. A steel for kitchen sinks like 3Cr13MoV is definitely not the same as 9Cr18MoV. That discussion mirrors the one concerning the difference between 440A and 440C. 


#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Knivrecension Cold Steel Pro Lite

2018-10-17 14:08
Från noreply@blogger.com (John )
-  låt oss smurfa kniv
En tanto, ett kungarike för en tanto! Eller ja så ropar jag sällan men faktum är att jag ända sedan nittiotalet velat ha en tanto från just Cold Steel. Det efter att en kompis gick och införskaffade en för tiden tämligen exotisk San Mai Tanto av större sort. En av deras toppmodeller som osade kvalitet och var mycket exotisk i Moraknivsland. Dagens kniv "Pro Lite" är tvärtom en av märkets absoluta budgetmodeller så kontrasten därvidlag kunde inte vara större. Men är Pro Lite något att ha ändå?

Cold Steel 20NSTLU "ProLite"


Materialen är enklast möjliga och konstruktionen likaså. Designen är tämligen rättfram som så ofta när de kommer från Andrew Demko. För den som inte gillar den kantiga nosen hos en amerikaniserad tanto finns andra bladkonfigurationer att tillgå. Även den smurfiga färgen kan alterneras för den som inte gillar blått. Det intressanta med Cold Steel är att de mitt ibland alla helt galna svärd, klubbor och gigantfällknivar stoppar in urpraktiska  knivmodeller. Guldkornen döljer sig där i katalogen och frågan är om det här månne kan vara ett av dem?


Dagens arbetshäst har kantig nos och smurfkläder


Twitterversion: jodå, "the masters of Mall Ninjas" har gjort det igen, en praktisk brukskniv!


Blad
På den här kniven har Cold Steel frångått sin stapelvara när det gäller stål. Eller förresten det gäller inte bara den här modellen. För fällknivar har tidigare gällt AUS8 på budgetknivarna kryddat med CTS XHP på toppmodellerna. Nu har företaget breddat sitt urval av stålsorter och som alla andra börjat använda S35VN och till och med 20CV på de dyrare knivarna och de har infört det ovanliga AUS10 på mellanmodellerna samt lagt till kinastål i form av 8Cr13MoV i det lägsta prissegmentet. 

8,5 cm blad av tyskt stål


Pro Lite har fått ett Krupp-stål i form av 1.4116. Ett tyskt stål av enklare sort. Men samtidigt bör betonas att det är ett stål som de flesta köksknivar från det landet tillverkats av i långeliga tider. Så det fungerar och i många applikationer till och med väl. Med det användningsområdet i bagaget kanske det inte är konstigt att det är tämligen rosttrögt. Det är även ett stål som är segt och inte flisar sig i första taget. Här hålls det även tämligen mjukt vilket förstärker de egenskaperna. Det bidrar även till att det är lättslipat.

Tur är väl det eftersom det heller inte håller en egg särskilt väl. I köksknivar är det inget problem då man oftast har ett skärpstål i andra handen. Fickknivar får gärna vara lite mer uthålligare i mitt tycke.  Men samtidigt föredrar jag ett stål som är lätt att underhålla framför ett som är mödosamt att slipa om på en kniv med den här inriktningen. 

Bladet är stentumlat och har fått en skålad sabelslipning. Det kunde varit bekymmersamt om det inte vore för att godstjockleken hållits till modesta 3 mm. Något som CS generellt är mycket bra på*. Även flera av deras mer monstruösa modeller skär faktiskt riktigt bra.

En amerikaniserad tantospets avslutar ett i övrigt skålslipat blad 


Satt i arbete uppträder kniven som den ser ut. Spetsen är utmärkt för penetration av diverse material och den raka eggen är utmärkt att hantera plast och kartongmaterial med. Något förvånande fungerar den även till trä så länge det inte handlar om rent täljande. Handtaget är bekvämt men särskilt brett är det inte. Eggen däremot biter bra och det är lätt att hitta en bra attackvinkel i hårdare material. 


Handtag
Materialet i den muntra blå färgen är GFN, Glassfiber reinforced nylon. Avancerad plast med andra ord. Men likt andra versioner av FRN-material är det starkt, segt och fungerande. Exklusivt och lyxigt är det däremot inte. Vad som däremot känns arbetat är själva formen på handtaget då sidorna är välvda och inte raka vilket ökar komforten både i hand och i ficka.

Handtagssidorna har försetts med en "orange peel"-textur som ger gott grepp utan att vara lika överjäkligt sträv som en del CS-modeller har varit under åren. Hade ytbehandlingen varit i ett annat material kunde den varit en femetta. Jag tänker mig samma kniv i G10 istället.

Inte exklusivt men mycket bekvämt. Grepp i GFN med välvda sidor


Cold Steel har valt att lita på materialet då ProLite saknar ram. Om man pressar riktigt hårt med fingrarna kan man därför få handtaget att flexa i nederkant men det är inget som påverkar funktionen. Särskilt inte som ryggen är sluten och där återfinns ett synnerligen kraftigt lås. Handtaget är skruvat med rätt små T6-skruvar och den justerbara pivotskruven är av storlek T8.

Finishen på den här kniven är inget att skriva hem om. Här liksom på materialvalet märks det att det är en budgetkniv. Plastgjutningen är inte hundra och det är inte heller efterbearbetningen. 


Ett handtag som är tämligen tunt i fickan med sina 12 mm. Som synes är inte passformen av yttersta kvalitet 


Ergonomiskt är handtaget däremot en succé. Själva greppet har delats upp så att två fingrar hamnar bakom fingerskyddet och två på nästa avsats. Sättet det är gjort på är inte beroende på av fingerstorlek vilket är smart. På handtaget återfinns även en liten "näbb" som så ofta på skandinaviska klassiska knivmodeller. Den hindrar handen från att glida bakåt. Enkelt och väl fungerande. Själva fingerskyddet är för övrigt stort nog för att förhindra att handen glider men även litet nog för att inte vara i vägen när man brukar kniven. På ovansidan finns ett par kraftiga räfflor som dock mest fungerar indexerande. 


Öppning och lås
Pro Lite öppnas med tumknoppar av för Cold Steel klassiskt snitt. Eller snarare skall jag skriva "tumknopp" i singular för det är egentligen bara en som dock är vändbar för den vänsterhänte. I kombination med att även clipet är flyttbart och låstypen gör att kniven är helt ambidextriös. 

Att knoppen går att vända innebär även att den kan avlägsnas för att underlätta slipning. Och apropå underlätta så är den fördelaktigt placerad nära handtaget så den inte är i vägen när man arbetar med bladet. 

Tumknoppen är lätt att hitta och få fäste mot


Den här kniven är inte den mest snabböppnade i universum. Det är sällan backlock-konstruktioner är det och särskilt inte om de fått tillägget "Tri-Ad". Här paras det dessutom med glidlager i plast som ställer till det något. Förvisso blev kniven mjukare efter ett tags användning men ändå. 

Kraftfullt lås som vanligt på knivar från CS. Det här är emellertid rätt tungjobbat


Tri-Ad låset kommer inte som någon överraskning om man känner till knivar från Cold Steel, särskilt de som är designade av Demko. Som vanligt är det stentufft och håller bladet på plats utan tillstymmelse till spel i någon riktning. En fördel med hur det är konstruerat är att det är självjusterande över tid. Det anpassar sig således efter slitage. 

Sen kan noteras att trots att konstruktionen är densamma finns det faktiskt olika "grader" av Tri-Ad lås. Den här är inte alls lika förfinad som den på min Ultimate Hunter till exempel. Det märks särskilt när låset skall släppas. Kanterna på låsarmen är kantiga och det är mycket kraft som skall övervinnas. Det blir uppenbart efter ett par öppningscykler. Särskilt som låsarmen på just den här modellen måste lyftas rätt högt för att släppa sitt grepp. 


Att bära
Clipet är på den här kniven riktigt bra och återigen "väl fungerande" men långt ifrån perfekt. Det är väsentligt mycket bättre än de krökta clip som CS ett tag använde sig av. Spänsten är god, läppen lagom stor och kniven hålls säkert på plats. Men det är även blankt och visar rätt mycket kniv. 

Ett bra clip som till skillnad från tidigare varianter är rakt vilket gör att det kan skiftas till andra sidan


Väl i fickan är Pro Lite rätt bred även om den inte är närheten av större CS modeller som exempelvis Large Voyager eller några av Spydercos bredaste knivar. Men de välvda sidorna en mjuk rygg och framförallt en vikt under hektot gör den här kniven mer än godkänd att bära. 


Sammanfattningsvis
Det här är en budgetkniv jag utan tvekan rekommenderar. Även om jag faktiskt skulle välja clip-point versionen istället. Inte bara är den estetiskt mer tilltalande enligt mig men även för att en sådan bladform alltid är mer allroundbetonad. Sedan bjuder en låg tantospets som den här på några fördelar. Du kan använda eggarna som två separata sådana och exempelvis använda spetsen som skrapa samtidigt som du sparar resten av kniven för att skära med. Särskilt som bladet där är flatslipat. Formen ger även mycket rak egg att arbeta med. 


En praktisk tanto, är det en kontradiktion?

Egentligen kan det sägas att det finns två kategorier budgetknivar. De som är goda representanter för sin prisklass och därför är värda att framhålla och sedan finns det budgetknivar som faktiskt är bra knivar oavsett vad de jämförs med. Pro Lite tillhör det senare gardet. 

Med något bättre material och något högre precision i tillverkningen så hade du haft en kniv i toppklass. Något som Cold Steel själva tycks ha tagit fasta på själva då de tog fram monstret SR1. Ett påpekande dock, den kniven är även avsevärt mycket större än den här.

Konkurrensen är hård men Pro Lite från Cold Steel klarar den med glans. 
Här jämfört med Spydercos budgetvariant Tenacious


För visst märks det att Pro Lite är en enklare kniv. Det som skvallrar om det är förutom materialvalen är byggkvaliteten. Missförstå mig inte nu, överallt där det behövs är det här en solid kniv. Skruvar är av godkänd kvalitet, handtagssidorna håller, bladet är bra slipat, låset är massivt och clipet väl fungerande Med det sagt är finishen inte den högsta. Gången är inte den mjukaste mest på grund av låset, plasten matchar inte i ryggen och insidorna av handtaget är inte särskilt väl rundande till exempel.

Vad som också märks är att det här är ett kompetent skärredskap med betoning på redskap. Ergonomin är strålande och balansen förträfflig. Därtill är kniven lätt och försedd med ett bra clip så inte heller i fickan gör den bort sig.

Så vill du ha något att skära med utan att du skiter knäck varje gång du slarvar är det här kniven för dig.


Specifikation:

Längd utfälld: 203 mm
Längd hopfälld: 114 mm
Vikt: 91 g
Bladlängd: 85 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: 1.4116
Handtag: GFN
Lås: Tri-Ad

Producerad av: Cold Steel, tillverkad i Taiwan


/ J - feelin blue once again

* Som exempel kan nämnas Large Voyager som är en kniv vars blad mäter 10 cm på längden och är 3 cm högt. Trots det hålls godstjockleken till 3,5 mm. Det på ett företag känt för extrema knivar. 

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Knivrecension ArtisanCutlery "Osprey"

2018-10-13 13:55
Från noreply@blogger.com (John )
- kniven som växte
Kniven i sig själv växte väl inte så mycket som mitt gillande av densamma. Sen kan växandet även appliceras på bladformen då dagens kniv "Osprey" från ArtisanCutlery är så modern i sitt uttryck att den försetts med ett trendriktigt "köttyxeblad". Större får därför bli dagens ledord. 


Artisan Cutlery "Osprey"


Namngivningen förstår jag mig emellertid inte alls på. "Osprey" som modellen kallas blir fiskgjuse på svenska. En fågel ständigt närvarande i min barndom och med den fågeln finns inga likheter alls. En kniv med så här knubbigt blad hade jag döpt efter någon uggla eller uv istället. Men ett namn har den fått och det är lättare att komma ihåg än alla sifferbeteckningar så tack för det Artisan. 

Likt nästan alla modeller från Artisan Cutlery finns den i förvirrande många versioner. De mest påkostade lyxversionerna har blad i M390 och handtag i titan. Nedåt i prisklasserna har knivarna D2 som bladstål och handtagssidor i formad G10 alternativt raka sådana eller som i det här fallet kolfiber. De här kombinationerna gäller de flesta om inte alla modeller från dem. Sammantaget ger det många valmöjligheter men blir också en smula svåröverskådligt. Bättre en fågel i handen än tio i katalogen måhända.  


Kan ett blad inspirerad av en köttyxa vara något för en gammal styckare?


Twitterversion: Fiskgjusar flyger inte i flock. Osprey 
- en udda skapelse som visade sig vara en flyttfågel


Blad
Utseendet på det här bladet är det som är mest slående på hela kniven och det som definierar den. Egentligen kan det kanske klassificeras som ett förvuxet sheepsfoot-blad men i dagligt tal kallas formen "cleaver" eller köttyxa som det heter på svenska. Den här varianten mäter 9,5 cm på längden* och är 3,9 cm högt vilket är proportioner som ger det karaktäristiska utseendet. Det förstärks av en godstjocklek på nära 4 millimeter. Mot, tja spetsen är för mycket sagt, framänden på bladet har det försetts med en falskegg vilket tunnar ut bladet något och gör det visuellt mer intressant. 


En fårfot gjord av D2, massor av D2


Stålet i den här versionen är D2. Ett verktygsstål som är väldigt hett just nu. Det är känt för att ta en bra egg och hålla den mycket länge. Men det finns alltid en baksida med olika ståls egenskaper. Nackdelen är att stål av den här typen inte är rostfria. De är också hårda och därmed bökiga att slipa när de väl blir slöa och detsamma gäller reprofilering av eggar. De bör således brynas tämligen frekvent för att undvika det. Sen vill jag tillägga att min personliga erfarenhet av det här stålet från flera märken är att de tarvar rätt tjocka eggar för att inte flisa sig och trots det finns en tendens att det snabbt uppstår jack i bladet. Därmed är det inte mitt personliga favoritstål ens i budgetklasserna. Men det är sista skriket så många tillverkare använder det.* 

Finishen är i det här fallet en halvblank stentumlad yta som fungerar rent praktiskt samtidigt som det går väl ihop med knivens utseende. Vidare kan sägas om utseendet att Artisan verkligen lyckats med märkningen. En lagom stor logga på presentationssidan och information som serienummer, ståltyp och ursprungsland på andra sidan. Dock i miniatyrutförande vilket är både diskret och snyggt.


Som synes en fullt godkänd egg och skäregenskaperna räddas av höjden på slipfasen


Bladet är flatslipat till ungefär två tredjedelar av sin höjd vilket är bra då det hjälpligt räddar skäregenskaperna för det tjocka godset. Men kniven är tjock bakom eggen vilket gör att även om den de facto är vass så är inte papperskärande aktuellt som test kan sägas. Det breda bladet gör att den sortens övningar liksom wellpapp eller tjockare kartong sannerligen inte är den här knivens styrka.

Jodå, det går att skiva saker med Osprey


Att den här typen av blad inte är något man begagnar sig av när något skall penetreras är tämligen uppenbart. Men faktum är att en rudimentär spets finns och den kan användas till paketöppning och dylikt. 


Handtag
Det som syns mest på det här handtaget är de mycket blanka kolfibersidorna. Jag kan inte säga med säkerhet men jag tror att det är en laminerad variant med kolfiber ovanpå G10. De är monterade på en ram i stål som lättats på icke-låssidan. Kniven har utsmyckats med en dekorativ pivotskruv vars mönster kan diskuteras. Jag förstår att det skall vara en stiliserad version av deras logotyp. Det går emellertid inte att komma ifrån att den är tämligen lik en swastika i vissa vinklar. Nu är den sortens kors en gammal symbol för lycka och framgång både här i norden men framför allt i flera länder i Asien. Men som alla vet fick det också en annan betydelse när den kidnappades och blev till "hakenkreuz". Personligen hade jag av det skälet valt en annan utformning för en produkt som skall säljas på en global marknad.

Utöver det har pivotskruven försetts med knivens enda utropstecken, en färgglad krage i bjärt orange. Om det kan man tycka olika men jag gillar den detaljen. 


En färgglad krage som dekoration kring "swastikan"


Formen på handtaget är enkel, något jag uppskattar då det gör det lätt att hitta ett bekvämt grepp. Alla de vanliga fattningarna fungerar bra och särskilt märks det när pekfingret läggs ovanpå bladryggen för kontrollerade skär. Då är handtaget riktigt bra! 


Ett mycket långt handtag inte utan förtjänster. Det är tämligen ergonomiskt och det balanserar bladet


Sen kunde ryggen ha rundats något mer och av vad jag kan utläsa av bilder så gäller det versionerna med formade handtag. Därför tror jag att de är avsevärt mer komfortabla även om det här är dugligt. De raka kolfibersidorna skänker däremot inte mycket friktion att tala om. Skall kniven brukas hade jag av det skälet utan tvekan valt en av G10-versionerna istället. 

Måtten på handtaget är 125 mm på längden, något varierande i höjd men runt 25 mm och det är 14 mm tjockt.

Osprey är inte en liten kniv. handtaget är längre än Spydercos Shaman och närmar sig Cold Steels Ultimate Hunter. Bredden på kniven överträffar dem båda


Längden på handtaget räddar Osprey på mer än ett sätt. För det första är det praktiskt på så vis att även en stor hand får plats. Men för det andra och nästan viktigare är att det trollar med ett av problemen som ofta uppstår med "deepcarry clips" nämligen att kröken på dem sticker rakt in i handen på ett obekvämt sätt. Här hamnar den delen bakom handen för det flesta. Åtminstone gäller det för "hammargrepp". I "saber grip" finns tendenser till skav. 

Men viktigast av allt är hur det påverkar balansen. Det gör nämligen att kniven känns betydligt mer livfull och smidigare i hand än vad som kunde varit fallet annars. Trots det massiva bladet är Osprey neutralt balanserad vilket är ett stort plus värt att framhålla. Kniven upplevs därför kvickare och mindre än den faktiskt är. 


Öppning och lås
Som majoriteten om inte alla knivar från ArtisanCutlery är det här en flipperkniv. Nu finns alternativa sätt att öppna Osprey på varav ett kanske är medvetet och ett mer oönskat. Bredden på bladet gör förstås att det går utmärkt att fälla ut den här kniven stillsamt eller för den delen explosivt med två händer. Men samma bredd gör även bladet så tungt att det förvandlar kniven till en "gravity knife". Det finns ingen chans att "detentkulan" kan hålla bladet på plats när man skakar till kniven utan att bladet far ut.


En flipper som fungerar överraskande bra


Motståndet är emellertid tillräckligt för att det skall kännas säkert och för att flippern skall fungera som tänkt. Kniven löper på keramiska lager och det avspeglar sig i hur smidigt bladet rör sig. En mycket mjuk gång men en särskilt snabb kniv är det inte. Det är konsekvensen av ren fysik, bladet är för tungt. Det gör även att det faller igen när låset släpps så fingrarna bör avlägsnas från färdriktningen i tid. 

Flippern har fått sig några räfflor vilket bättrar på greppet men framförallt är den välplacerad och lagom stor vilket bidrar till god funktion utan att vara för jäklig i fickan. Det vill säga den är ingen hackspett även om den precis som alla andra flipper känns. Det är en av orsakerna till att jag inte är helhjärtat positiv till det sättet att öppna knivar överhuvudtaget.  


Låset på den här kniven är väl tilltaget och stabilt


Linerlocken på den här kniven är inte mycket att orda om. Eller snarare har jag mest gott att säga om låset. Materialet är stål med en rätt stabil dimension på två millimeter. Låset fungerar synnerligen väl genom att spärra bladet vid varje öppning och göra det utan glapp eller spel i någon riktning. Vid lätt provokation från fel håll kan inte någon tendens till glid upptäckas. Det är också lätt att släppa då låsarmen är lättåtkomlig tack vare en liten fördjupning i motstående handtagssida. Det finns ingen "jimping" på själva armen men det behövs inte då godstjockleken på bladet om fyra millimeter gör att det finns gott om plats i ramen att pilla in tummen i. Något som kanske Todd Begg borde kika på? Det med anledning av min recension av Glimpse. På Osprey finns nämligen inget av de ergonomiska bekymmer den kniven lider av trots samma lösning på lås och en väsentligt snällare prislapp. 


Att bära
Att säga att Osprey är diskret vore att ljuga. Däremot är den faktiskt inte så farlig att bära som man kan tro. Ett bra clip av "deepcarry"-typ, mjuk rygg och en avrundad akter bidrar till det. Det glatta materialet i sidorna gör även att kniven är mycket lätt att hala och stoppa undan. Den typen av yta sliter också mindre på byxtyg särskilt där clipet vilar mot sidorna. Clipet är av vikt typ och en förbättring som kunde gjorts är att försänka fästskruvarna för att ge mer utrymme för tygkanter. Men som det är nu fungerar det trots det även till jeans.



På toppmodellerna återfinns clip i titan, här istället stål



Väl fungerande, blankt och en aning tråkigt


Men trots de positiva egenskaperna hittar du i fickan över tolv centimeter handtag samtidigt som kniven bjuder på en hopfälld bredd på 4,5 cm vilket tillsammans med 1,4 cm tjocklek sammantaget ger stor volym. Osprey väger dessutom in på 177 gram. Så att säga att den här fågeln är liten är att ta i. Sen har den näbb även om det inte är en ren korp i fickan.  


Sammanfattningsvis
Från början var intresset för den här kniven småljummet måste tillstås. Så kallade "cleavers" alltså fickknivar med blad inspirerade av köttyxor är inte direkt min preferens. Mest för att bladformen inte fyller någon praktisk funktion alls utan enbart är ett estetiskt val. Ett som dessutom inte tilltalar mig personligen. Men eftersom jag är en nyfiken person ville jag pröva en dylik kniv ändå.


En köttyxa i fickan bör kompletteras med något mindre som har spets och inte skrämmer populasen


Om Osprey kan sägas att den växte under tiden jag testade den. Kniven är nämligen en god representant för sin stil. Det är framförallt balansen som räddar den. Ett rätt långt handtag kombinerat med en  förvisso lättad men stabil ram balanserar bladets massa. Det gör att kniven upplevs smidigare än den ser ut. Vidare kan sägas att själva känslan av handhavandet är god. Den är rätt rolig att både öppna och stänga där den löper på sina lager. Eller kanske joggar på lager är mer korrekt då den på grund av tyngd i bladet inte är blixtsnabb. 

Fiskgjusen som blev en flyttfågel för mig trots att den växte under resans gång. En välbyggd kniv för någon annan


Ännu en fågel har landat men i det här fallet visade det sig vara en flyttfågel. Det här är inte en kniv jag kommer att köpa då vare sig funktion eller utseende är "min kopp te" som engelsmännen säger. 

Men för den som uppskattar den här typen av fällkniv är det här en god kandidat som ligger helt rätt i tiden. En välbyggd kniv med godkända material. Trots att jag inte har känt på syskonmodellerna skulle jag emellertid rekommendera versionerna med titanhandtag eller de med rundade G10-sidor  framför den här beroende på hur mycket kniven är tänkt att användas.

Inte bara ser de välvda titansidorna mer exklusiva ut de bjuder troligen på bättre ergonomi också. Som grädde på moset finns de att få i ett flertal olika färgställningar.

Så gillar du "cleaver"-blad på fällknivar kan Osprey från ArtisanCutlery*** definitivt vara något för dig! 



Specifikation:

Längd utfälld: 220 mm
Längd hopfälld: 125 mm
Vikt: 177 g (vägd av mig)
Bladlängd: 95 mm
Godstjocklek: 4 mm
Bladstål: D2
Handtag: kolfiber på stålram
Lås: linerlock i stål

Producerad av: ArtisanCutlery, tillverkad i Kina


/ J - falkeneraren

ArtisanCutlery hävdar dock på hemsidan att bladet är 10 cm långt men då förstår jag inte hur de mätt eller så är versionerna med G10 handtag större för de uppger även att handtaget skulle vara 128 mm och jag får det bestämt till 125 mm. 

** Inte minst har det blivit så med  kinesiska märken eftersom knivvärlden är trendkänslig och deras inhemska "sifferstål" som exempelvis 8Cr13MoV etc har dömts ut som såsom varandes av låg kvalitet. Det även om det absolut inte är samma stål beroende VILKA siffror som ingår. Det vill säga att ett diskbänksstål som 3Cr13MoV  är definitivt inte detsamma som 9Cr18MoV. Men det är en spegling av diskussionen kring skillnaden mellan 440A och 440C.

*** "SIC!" Ja de skriver ihop "ArtisanCutlery" fast det borde vara "Artisan Cutlery" på engelska. 


#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Dagens bild nr 161 "Självporträtt"

2018-10-12 09:27
Från noreply@blogger.com (John )

Det här är nog så nära jag kommer selfies på Instagram! Även om mitt kniviga jag ser lite lätt surmulet ut på fotot nedan. Men visst någon bild på sig kan man väl lägga ut. Kanske det kan betraktas som socialt och ge ett ansikte till den som skriver. Men varför någon skulle vilja se tvåhundra bilder av till exempel mig kan jag verkligen inte förstå. 

Knivar förhåller det sig annorlunda med. De sorterar ju under "intressen" och den typen skulle lika gärna vara bilder på motorcyklar, arkitektur, solnedgångar, hundvalpar eller mat. 

Enda gången selfies skulle vara intressanta i större mängder är om man samlar på porträtt av människor eller något liknande. Fast det är min syn på det hela bör betonas. Andra har uppenbarligen andra sätt att se på den saken. 


"Self Portrait"


Knivarna jag valde i det här fallet är förstås från Spyderco med ett undantag. Hålen i bladet avslöjar vilka. Längst upp återfinns två Sagemodeller, nr 1 med linerlock till vänster och till höger Sage 5 med compression lock. Näsan är min enda Al Mar, en Falcon UH och munnen är den framlidne Lums "Chinese" från Spyderco. Här i ett "sprint run"-utförande med handtag i rosa G10. 


/ J - selfiemästaren

#knivesandbikes  #knivigtvarre

Knivrecension Manly Peak

2018-10-11 08:54
Från noreply@blogger.com (John )
-  när det enkla blir briljant
Hur många knivmärken känner du till från Bulgarien? Min gissning är att det inte är särskilt många och det gör inte jag heller vilket gjorde mig nyfiken på den här kniven. Men det var utseendet som fick mig att fastna direkt. Jag hade tidigare sett en av deras tolkningar av en modern slipjoint kallad "Comrade". Den var lika enkel och rättfram den. När det sedan fanns en modell med öppningshål och ett bra lås så var saken klar. Manly Peak var tvungen att införskaffas!

Manly 040 "Peak"


Bara för att reda ut saken direkt så är inte hålet i bladet ett intrång på Spydercos marker mer än att det starkt påminner om deras trademark. Men de har inte patent på hål även om de försökt och otaliga är de märken som genom åren har använt och använder varianter på den öppningsmetoden. I det här fallet är hålet ovalt och inte runt.


En frisk fläkt i den moderna knivfloran trots att den blickar bakåt


Twitterversion: Gammaldags charm i modern förpackning



Blad
Stålet i den här specifika kniven är D2. Eller för att var mer exakt så är det enligt DIN-standard ett 1.2379-stål. Hur som haver ett verktygsstål som har vissa positiva egenskaper som att det tar en ruskig skärpa samtidigt som det är hårt. Särskilt när det som här är härdat i trakterna av 60 HRC. Det ackompanjeras av egenskapen att det inte är rostfritt så viss omtanke krävs om det inte skall få fläckar. 

Sen finns ett par alternativ att välja på för den inre "stålsnobben". Egentligen hade jag föredragit 154CM då jag föredrar mer rostfritt stål men tyckte inte att de extra 25€ det kostar var värt det. Toppalternativet är pulverstålet CPM S90V som är ett av de så kallade superstålen. Det kalaset kostar nästan lika mycket extra som kniven i nuvarande konfiguration, plus trettiofem euro för att vara exakt.

Nästan nio och en halv centimeter D2 med förtjänstfullt diskret märkning


Av stålet har man gjort en klassisk drop point som tack vare öppningshålet i bladet har fått en sluttande rygg ned från den puckel som bildas. Bladet är sedan helt flatslipat från en godstjocklek från endast tre millimeter. Jag önskar verkligen att fler tillverkare gjorde likadant. Det räcker mer än väl. Att gå upp till både fyra och fem millimeter är för det mesta helt onödigt och havererar en knivs geometri om den avses att skära något med. Här blir eggen istället tunn och extremt vass. Se hur tunn primäreggen är på bilden ovan. Kniven anlände riktigt jäkla skarp. Eggen är centrerad men inte hundra procent jämn. Den verkar vara slipad av en högerhänt person då den är aldrig så lite högre på vänster sida.

På sant europeiskt manér är eggen dragen nästan hela vägen in till handtaget med endast en mycket liten ricasso. Det gör att det går att lägga kraften där den behövs. Det vill säga nära handtaget. För den som inte förstår handlar det om enkel hävstångsprincip. Om det är långt mellan handen och eggen blir utväxlingen sämre något många formgivare av "forward choils" missar.  Ett litet jack för att underlätta slipning har gjorts på Peak.  


Studerar ni den geometrin närmare förstår ni varför den skär som en laser


Ytbehandlingen är en enkel satin. Inget lyxutförande här heller men det fungerar. I övrigt är bladet som resten av kniven välbyggt sett till funktion men inte med den yppersta finishen. Ryggen på bladet är tämligen skarp men det för det goda med sig att du kan skrapa saker och ting med den samt använda ett tändstål om så önskas. Detsamma gäller för öppningshålet som inte heller det är fasat. Men jag föredrar det på det viset för att få bra fäste*. 

Det är en sann fröjd att skära saker med den här kniven. Efter att ha testat och recenserat ett antal konceptuellt väldigt moderna knivar med allt som därtill hör är det en befriande känsla att använda Peak. Den SKÄR saker och ting istället för att pressa sig igenom som en kil. Den upplevelsen gäller allt den närmar sig. Redan från början rakar kniven hår med lätthet och glider genom papper med ett svagt väsande. 

Sen kan man börja jobba sig igenom tyngre material i stigande ordning. Kartong, tyg, krymp- och hårdplast, buntband, trä, virke och gamla mattstumpar. Efter hand växer leendet. Peak är ett redskap. Den bara fungerar!


Handtag
Manly Peak är byggd kring en stålram som inte lättats. I ryggen återfinns en backlock vilket medför en sluten konstruktion. Sidorna är av G10 som i det här fallet är tämligen sträv och ger mycket fäste vilket behövs på det raka handtaget. Kniven har inget fingerskydd men istället finns effektiva räfflor för extra grepp precis där pekfingret kröker sig runt handtaget. Ett något udda ställe att sätta dem på då de oftast placeras på ovansidan av handtaget. Där återfinns istället en rejäl ramp för tummen som bildas av öppningshålet. Sammantaget ger det mer än adekvat grepp även när handtaget är vått. 


Ett mycket enkelt men därför väl fungerande handtag


Ergonomin kan vi tala om eller inte. Den är endera lysande eller inte särskilt anmärkningsvärd beroende på hur man ser på det. En lätt krökt rektangel med rundade hörn och lätt fasade kanter är inte mycket att orda om. Den känns som den ser ut. Men det innebär även att handtaget inte begränsar hur du håller din kniv överhuvudtaget. Längden säkerställer även att den med stora händer får rum och att det går att använda kniven med handskar på. 

Sen har en eftergift gjorts för att förbättra Peaks egenskaper som fickkniv. Den är inte särskilt grov utan mäter 14,5 mm över ryggen. Inte extremt tunt men heller inte någon Morakniv i grepphänseende. Det gör kniven mer lättburen men även att det känns om man skär trä och liknande en stund. Kniven har inga "hotspots" för övrigt. 


Peak är en tunn kniv i fickan. Finishen är utan tvekan inriktad på att fungera mer än att se ut


I övrigt kan sägas att finishen är bruksorienterad. Det vill säga inget extra men det som behöver vara välgjort är det. Skruvarna är försänkta, ramen slipad och kanter fasade. Men övergångar mellan material som till exempel mellan distansen i ryggen och sidorna är inte alls jämn och detsamma gäller snittet mellan blad och låsarm. Det är långt ifrån den Seki-precision du kan hitta hos Al Mar till exempel. Men funktionsmässigt står inte Peak någon efter. 


Öppning och lås
Även solen har sina fläckar heter det ju. Det gäller Peak också och i det här fallet är det hur den är att öppna. Den är tungjobbad även om den blivit en smula smidigare efter en tids användning. Det är nackdelen med backlocks i allmänhet och i synnerhet hos det här exemplaret eftersom det är starkt med en rejäl fjäder som håller bladet på plats. 

Däremot fungerar öppningshålet bra. Tummen följer bara den fördjupning som gjorts handtagssidan och sen hittar den naturligt hålet med sina kanter som ger bra bett och fäste. Men sen gäller det att behålla trycket under hela rörelsen annars går det faktiskt att slinta! Så kraftfullt är motståndet hos fjädern. Den här kniven snärtas således inte upp vare sig med tumme eller en så kallad "Spyderflick". Här är det en lugn kontrollerad rörelse som är aktuell. 

Hålet i bladet är lätt och intuitivt att komma åt


Låset kan vara det kraftigaste backlock jag stött på sen Tri-Ad och dess varianter. Låsarmen faller på plats med ett ljudligt "klack" och sen sitter bladet som gjutet. Skulle glapp i sidled uppstå kan pivotskruven justeras. Upp och ned finns inte en tillstymmelse till rörelse vilket är mycket ovanligt hos den här typen av lås. 


Den mest stabila varianten av det här låset sen Tri-Ad lock


Sen var det biten med att släppa låset. Fjädermotstånd var nyckelordet här. Det kombinerat med att låsarmen är kantig gör att det känns. Återigen markeras att det här är en kniv du fäller ut, gör ditt jobb med och sen stoppar undan. Det här är ingen leksak i det avseendet heller.


Att bära
Först kan sägas att Manly Peak har försetts med ett suveränt clip. Det sitter djupt i fickan vilket tillsammans med spänsten gör att kniven hålls säkert på plats. Det förstärks av den sträva ytan från G10-sidorna. Det är fortfarande möjligt att dra kniven men de bjuder på lite motstånd. Här hade jag gärna sett att man slipat ned ytan något eller försett sidan med lite annan struktur just där clipet slutar. Som det är nu nöter det rejält på tyg och jag kommer att åtgärda den detaljen vad det lider.  

Ett clip som kan flyttas från höger till vänster sida. Märkningen är diskret tack och lov


Sen är clipet snyggt då formatet anpassats efter knivens storlek och färgen är sobert grå istället för att vara högblank. Skall det förekomma text på ett clip är det dessutom så här det skall se ut i mitt tycke. En annan egenskap värd att framhålla är att det känns mycket lite i handen men som alla "deepride"-clip så kan själva kröken kännas en smula mot handflatan i vissa grepp. Clipet kunde förbättras genom att förses med försänkt fästskruv vilket gett mer utrymme åt tyg. Funktionen är dock utmärkt även nu. Det är flyttbart mellan höger och vänster sida med bladspets uppåt. Peak har en liten täckbricka som täcker det hål som för närvarande inte används. En snygg detalj jag uppskattar. 


Ett riktigt bra clip som håller kniven på plats


I övrigt är Peak tämligen diskret i fickan. Trots en längd på över tolv centimeter hopfälld så väger den inte på magra 115 gram. Sen gömmer "spetsuppåt" clipet en av kniven styggelse, den stora utstickande bladtangen. Det är inte en detalj som är elegant men är en konsekvens av kombinationen backlock och rakt handtag. Det finns ingen plats att gömma den helt enkelt. 


Sammanfattningsvis
Gammaldags charm i modern förpackning talade jag om inledningsvis och det är vad Peak erbjuder i mängder. Det är en rättfram och enkel kniv som vet vad den vill. Den är inte insmickrande och "soffsittar-flippar-vänlig". Istället får du för användningsområdet väl valda material som D2 alternativt 154CM eller S90V som bladstål och sträv G10 på en stark stålram. Paketet kommer även med en extremt stadig version av en klassisk backlock. Lika klassisk är bladformen så när som på hålet och geometrin är faktiskt designad för att skära saker! Det känns lite märkligt att behöva framhålla det hos en kniv men sådana är tiderna där vässade spett är mer regel än undantag. 

De moderna tilläggen är förstås enhandsöppningen och clipet som känns som en nödvändighet på en så här pass stor kniv. 

Antitesen till hypermoderna vässade spett. En kniv som faktiskt skär saker!


Lite förvirrande är att märket knoppat av sig och finns som "Manly USA" också. Det är det namnet som ofta dyker upp vid sökningar på nätet och som är mest aktivt på exempelvis Instagram. Den nordamerikanska marknaden är möjligen större än Europa och med det tillägget till namnet kanske de säljer bättre på andra sidan vattnet vad vet jag. Knivarna görs dock i Bulgarien och det var även därifrån jag köpte mitt exemplar, direkt från fabriken. Jag gav strax över fyrahundra kronor för kniven. Önskas de finare stålalternativen blir kniven dyrare. 

För dina investerade medel får du en stabil kniv som är välbyggd där det behövs men där det inte slösats på finesser och utsmycknad. Lite samma tänkande du kan hitta hos till exempel Emersons knivar. 


Peak, en kniv för nästan allt utom att skära kokosnötter med


Om det inte redan framgått så är jag synnerligen förtjust i den här kniven. Manly Peak är vad jag ibland skämtsamt kallar en "knivig kniv", en som är till för att användas till att skära saker. Med det följer en stilren estetik som jag faktiskt uppskattar. I mina ögon är de enkla funktionella linjerna snygga på samma vis som säg en Spyderco Bradley. För den som verkligen inte gillar hål i bladet finns modellen för övrigt i en tvåhandsöppnad version med nagelskåra istället. 

Den här kniven kan därmed i mångt och mycket sägas vara antitesen till "TFFs - Titanium Framelock Flippers".

Det här är istället kompanjonen för den som vill ha ett redskap att bruka till allt som tarvar en bra kniv. Det relativt tunna bladet och den suveräna geometrin gör den olämplig till mer bräckande rörelser och hugga igenom plåt och liknande. Men som en stor och stadig fickkniv är den utmärkt. 

Mitt råd är att om du gillar den här typen av knivar - köp den!



Länk till tillverkarens produkthemsida.


Specifikation:

Längd utfälld: 220 mm
Längd hopfälld: 124 mm
Vikt: 115 g
Bladlängd: 94 mm
Godstjocklek: 3 mm
Bladstål: 1.2379 (D2), 59-61 HRC
Handtag: G10 på stålram
Lås: Backlock

Producerad av: Manly, tillverkad i Bulgarien


/ J - manlig

* Motsatsen torde vara hålet på Benchmade AFCK som är rejält rundat, slipat och därmed "mjukt". Följaktligen är det helt hopplöst att få grepp om särskilt om det skulle gå fort. Extra anmärkningsvärt på den kniven då namnet utläst står för "Advanced Folding Combat Knife".

#knivesandbikes #aliaspostmortem #knivigtvarre 

Fredags-EDC XXIV

2018-10-05 10:23
Från noreply@blogger.com (John )

Ficklampor ja. Behöver man dem egentligen? Tja svaret är nog avhängigt vem du frågar. Jag använder inte min dagligen men jag kan konstatera att när den väl behövs är den tämligen oumbärlig. Veckan som gått har den använts till att leta efter en försvunnen kniv under ett bilsäte på kvällen och att vid flera tillfällen hitta rätt på kombinationslåset till min cykel vilket blir allt bökigare vid den här och nästa årstid. Skummet har börjat sänka sig på eftermiddagarna åtminstone när det är mulet.  

Sen kom det verkliga eldprovet då en mobil trillat ur en ficka (inte min) och landat bredvid en cykelbana. En sträcka på två kilometer behövde sökas av i mörkret sent på kvällen. Då är en ficklampa inte bara behändig utan nödvändig. 

"Ficklampa" 

Ficklampan som är den enda riktigt moderna jag har är en Thrunite Hi Ti. En synnerligen trevlig bekantskap som ersatte mina äldre med sämre kapacitet. Jag var annars förr en "MagLitemänniska" och har ett flertal dylika i olika storlekar. Något i den vägen fick alltid följa med på vandringar och campingturer. Det blir förbaskat mörkt i ett tält i skogen på natten. 

Annars tyckes det mig vara en liten och orange dag. Åtminstone sett till de knivar jag bär där det är Spyderco med Firefly och Manbug som är representerade. Den lilla karbinhaken används oftast till att fästa bilnyckeln vid knippan. då jag oftast inte kör bil som idag vill jag inte ha med mig den. 

I övrigt vill jag bara tillönska alla en riktigt bra fredag och en kommande god helg!!


/ J - i fredagsmood