RSS - xml

Kontrollerades senast: 2019-12-06 20:13:13

kinesiologen

Journalister kan då göra en hel hönsfarm av en fjäder

2019-03-22 16:21

Läste en artikel i dagens Smålandspostens inför första kvartsfinalen av herrarnas SM mellan Växjö Lakers och Luleå. Eftersom dom flesta vet vilket av dom här två lagen jag sympatiserar med vill jag börja med att göra klart att det här inlägget inte är någon kritik gentemot Växjö Lakers som lag eller förening. Det jag vill ifrågasätta med detta inlägg är journalistiken runt denna artikel. Var det här verkligen det bästa man hade kunnat fylla en helsida på sportsidorna i Smålandsposten en fredag?

När jag läser rubriken blir jag väldigt förvånad; ”Lång dag och resa” och tänker direkt att Växjö Lakers antingen för att spara in pengar på herrlaget (kanske för att lägga mer pengar på ungdomshockeyn) eller i klimatförändringshetsen och ISO-certifieringstider valt att ta bussen upp till första matchen mot Luleå. För vi kan väl alla vara överens om att en bussresa till en bortamatch i Luleå blir en lång dag och resa? Om det ändå vore så… Dagsplaneringen för dessa spelare tillika arbetstagare ser ut som följande: Stämpla in på Vida Arena kring halv tio på förmiddagen. Frivillig träning om man nu inte hellre vill nyttja massagerummet på arbetstid. Lunch på arenan och efter det bär det av till det chartrade planet som innebär en flygresa på tre timmar till Luleå. Om arbetet utförs på ordinarie tid är arbetstagarna hemma igen vid tvåtiden på natten.

Oj oj oj, verkligen en lång dag på jobbet… Jag börjar nästan fundera på vad nästa artikel i Smålandsposten om Lakers blir. Ska dom i sin grävande journalistik undersöka om spelarna får OB-tillägg för att dom arbetar en fredagskväll eller om spelarna fick några stödstrumpor för den olidligt långa flygresan dom var tvungna att göra?

Min passning på bladet till Smålandsposten är att inte sätta några tyck-synd-om-dom rubriker när det gäller något SHL-lag och deras arbetssituation. Det finns spelare som åker buss från Norrköping till Trelleborg för en Alltrean-match i hockey och som inte får så många kronor (och definitivt inte en kvarts miljon i månaden) för det dom gör för sin förening. Jag hade en timme och 45 minuters resa (alltså hälften av resan till Luleå) till mina hemmamatcher under mina sista fem-sex år som aktiv spelare, inte fick jag någon helsida i Smålandsposten om mina långa dagar bara för en hemmamatch (#jagärintebitter).

Och om dom nu på Smålandsposten prompt måste skriva om långa dagar och någons arbetstider kan dom väl istället skriva om någon av alla drivna småföretagare vi har här i regionen som jobbar långt över åtta timmar om dagen och som inte får över 100 000:- i månaden.

Skadeglädje är nog alltid den enda sanna glädjen

2018-06-28 16:56

Det var högst osportsliga scener som utspelade sig efter Tysklandsmatchen i fotbolls-VM när några av Tysklands ledare istället för att fira med sitt lag vände sig om för att visa sin segeryra för den svenska bänken. Att ledare för det lag som representerar ett av världens största fotbollsnationer gör något sådant här är under all kritik och följderna borde vara långa avstängningar och böter där bötesbeloppet ska gå till utbildning i respekt, fair play, etik och moral. För det behövs; det spelar inte någon roll vilken nivå eller vilken lagidrott så finns det alltid ledare och spelare som istället för att fira med sitt egna lag och hylla sina vinnande lagkamrater vänder sig åt andra hållet och hånar sina förlorande motståndare.

Tyvärr var det lika osportsliga scener som utspelade sig när jag gick igenom flödet på Facebook igår kväll efter matchen. Det var mycket hyllningar till svenska laget men samtidigt mycket pajkastning, påhopp och hån mot Tyskland som inte gick vidare. Inte samma magnitud och lika många betraktare men faktiskt exakt samma handling som dom tyska ledarna. Vad jag inte förstår är varför vissa fans, åskådare, ledare eller spelare hellre vänder sina kamrater ryggen för att håna sina motståndare än att hylla sina lagkamrater i en stor hög av lycka och gemenskap. Var finns deras respekt, moral och framför allt lagkänsla? Kan vi inte bara komma överens om att det är mycket trevligare att kasta sig längst upp i en TV-puckshög än att räcka ut tungan och peka finger åt motståndaren som offrat exakt lika mycket?

Stötta och älska ert egna lag men respektera det andra laget lika mycket oavsett individuella misstag eller felsteg.

När hockeyn går från att vara viktigast till så gott som obetydlig

2018-04-11 17:04

Det spelar inte så stor roll vilket land, vilket kön, vilken nivå eller vilken ålder; bussresor till bortamatcher är oftast snarlika varandra. Spelarna samlas i omklädningsrummet oftast iklädda lagets träningsoveraller eller lagjackor för att höja den där speciella lagkänslan. Där i doften av förväntningar, nervositet, gammalt svett och billigt sköljmedel packas hockeyutrustningarna ner. Ut till den väntande bussen och in med trunken i utrymmet, heja på busschauffören på väg in och säga något slentrian om vädret, den alltför tidiga morgonstunden eller bara ”here we go again”. Man sätter sig till rätta på sin gamla vanliga plats; huvudtränaren längst fram, massören på andra sidan gången, assisterande tränaren på andra raden och sedan spelarna. Några hinner somna innan alla har satt sig och matrialaren ser till att allt är med; slipmaskin, klubbväskan, matchtröjor m.m När bussen börjar rulla ut är några igång med pluggande eller läsande, några kollar på den film som bjuds som underhållning; ibland en actionrulle och ibland en komedi, alltid föranlett av diskussion vilken slags film som ska väljas. Ofta sitter huvudtränaren och diskuterar hockey med andretränaren. Kanske sitter andretränaren längre bak i bussen och pratar lite med ”matris” eller spelar kort tillsammans med densamme. Målvaktstränaren sitter antagligen och grottar ner sig i vinklar och analyserar den senaste matchen in i minsta detalj på video. Oavsett om laget är på väg till ett derby eller det är en 18 timmars bussfärd så är alltid dom här bussresorna ett sätt att bygga laget och att lära känna sina medspelare.

Jag har många fina minnen av bussresor till bortamatcher; chaffisen som backade ner bussen i ett dike i en stad där det inte ens fanns några diken, spelare som har blivit glömda, skridskor som har blivit glömda, någon som gjort något practical joke eller någon som sagt en blunder. Vissa minnen lever länge kvar i laget och spelare kan prata om till exempel det där diket i flera år efteråt.

Ju närmare bussen kommer till motståndarnas borg desto mer påtaglig blir matchkänslan. Fokus skiftas från tentaplugg eller film till att helt handla om den kommande matchen. Allt annat runtomkring försvinner ut i periferin och man går in i den här hockeybubblan. Man ägnar inte en sekund åt att man har föräldrar hemma som oroar sig för att man ”är ute på vift” och kan vara i fara – för spelarna känns det som att man är i trygga händer; man är ju med sin andra familj. På bara en sekund försvann den tryggheten för juniorlaget Humboldt Broncos. På en sekund försvann halva laget och den andra halvan hamnade på sjukhus där några kämpar för sina liv. Jag har försökt men kan inte sätta mig in den situationen som anhöriga, samhället och framför allt dom överlevande spelarna går igenom just nu. Att i ett ögonblicks verk gå från ung och lovande juniorspelare till rullstolsburen där halva det som man kallar sin familj är döda. Mina tankar har dom senaste dagarna gått till alla som drabbats av denna tragedi och jag hoppas att alla mina hockeyvänner runtom i världen bara får fina minnen av sina bussresor till bortamatcher. Stay safe som säkert någon i Broncos har hört inför en bortamatch.

Det är då som det stora vemodet rullar in

2018-03-27 18:05

Jag minns den där aprilhelgen 2006 när jag tog mitt ACT-test i Göteborg och mamma hade ordnat biljetter åt oss två till en show på kvällen. Jag hade aldrig sett den artisten live förut och måste erkänna att jag var lite skeptiskt till valet av show som mamma ”lurat med” mig på. Men när den där gamle mannen med den grövsta stockholmskan någonsin äntrade scenen förändrades min musikvärld för alltid. Jag vet inte om det var hans scennärvaro och helhjärtade spelglädje, eller hans gester och rörelsemönster på scen (med höftrörelser som skulle fått Elvis grön av avund) eller om det bara räckte med hans mäktiga version av Vintersaga som gjorde att jag blev helt såld, på Jerry Williams.

Åren gick och det var först 2012 som det återigen var dags för en mor-och-dotter-weekend i Götet med samma slags högklassiga underhållning. Denna gång spelade Jerka på Kajskjul 8, där vi avnjutit en fantastisk trerätters innan showen. Det framträdandet var om möjligt ännu mer gripande; kanske för att han verkade vara som ett årgångsvin som bara blir bättre med åren eller för att vi satt så nära scenen att man nästan hade kunnat nudda dom där glittriga bootsen han alltid hade.

Året efteråt fick han för sig att det var dags att dra sig tillbaka till pensionärslivet (trodde ingen) med en Farewell Show i Stockholm. En mastodontshow med storband och dansare men samtidigt en lärorik och viktig historielektion för publiken. Det jag minns mest från den showen är hans version av ”I’m going home”. Jag hade precis beslutat att flytta hem till mina rötter i Åseda och den låten körde som en ”turnébulla” in i hjärtat på mig.

Han insåg nog ganska snart efter Farewell Show med tillhörande turné att det där pensionärslivet var mindre glamoröst och man måste ju få lira. Hösten 2015 var vi återigen på Kajskjul 8 och det jag minns från den spelningen är hur glad jag var att återse honom när jag trodde att jag sett honom för sista gången i Stockholm.

I augusti året efter blev det en spontanutflykt till Kalmar för den första utomhusspelningen med honom. En sådan där underbar svensk augustikväll som inramning och det jag minns mest från den spelningen var låten ”Who’s gonna follow you home”. Jag hade precis varit med en jobbig separation (eller om jag ska kalla det svek) och jag blev så otroligt mycket starkare inombords under den korta stunden som han körde den låten.

För rätt så exakt ett år sedan så linkade jag in på Konserthuset i Växjö tillsammans med min vapendragare (tillika mamma). Det var bara någon vecka efter min ledbandsskada i knäet och eftersom vi satt på första raden kunde jag lägga upp mitt ben på trappan upp till scenen. Medan vi väntade på att showen skulle starta satt jag där, ynklig och tyckte synd om mig för att jag var SÅ invalidiserad. När Jerka kommer in på scen och river av låt efter låt så svetten lackar med en energi som kunnat förse hela staden med elektricitet blev jag om möjligt ännu mer fascinerad av hans scenfrenesi och mina tyck-synd-om-mig-tankarna ersattes av ”om den där gamle gubben på 75 bast kan röja loss sådär så ska jag inte gnälla och oroa mig för ett litet avslitet ledband”. Dagarna efter hade jag bara hans framträdande på näthinnan och rehaben gick jäkligt bra!

På Skärgårdsfesten i Karlskrona jobbade jag i baren när han lirade där. Efter den kvällen har jag flera gånger tänkt på den där spelningen som hans senaste jag sett. Tyvärr blev det den sista. Jerry Williams lämnar ett stort tomrum efter sig hos mig och många andra fans i alla olika åldrar och i hela musik-Sverige. Det jag kommer minnas är hans rörelsemönster på scen, hans roliga anekdoter men framför allt hans kärlek till att uppträda.

Carpe diem nån j-a gång

2018-03-22 16:49

Jag vet inte om det bara är jag eller är vi människor väldigt bra på att längta efter framtiden och mindre bra på att njuta av stunden? Under våren längtar man efter sommaren; grillfester med vännerna, semestern och diverse artisters sommarturnéer utan att tänka på knottplågan, fästingbett och solorsakade brännskador. När det är som varmast under sommaren längtar man efter hösten, då man får kura ihop sig i soffan med en god bok, lite tända värmeljus på bordet och en brasa i kaminen. Detta utan att tänka på mörkret som infaller och med ungefär en månad kvar till vintersolståndet då det vänder mot ljusare tider kan man bara konstatera att den sista månaden på året kommer vara så mörk att det känns som att man bor i en kolgruva. När höstrusket har sitt grepp med konstant regn och blåst längtar man så klart till en rejäl vinter med mycket snö som lyser upp landskapet, pulkabackar och härliga skidturer. Så nu när vi har fått en riktig vinter när snön har legat flera veckor på raken, då hörs det i stället gnälliga röster ”Men nu kan det väl bli vår” och ”nu kan väl ändå våren få komma”. Man drömmer sig bort till den romantiska årstiden våren då naturen vaknar till liv och visar sig från sin allra vackraste sida och man tänker inte alls på pollenhelvetet, huggormar i vägkanterna, solskydd och att man måste visa upp delar av sin vinterblekfeta kropp. Istället för att alltid längta till nästkommande årstid kan vi väl uppskatta nuvarande årstid. Var lite glada för att vi har snö, ut och åk skidor eller gör ett besök i en pulkabacke. Strunta i att våren inte har kommit utan ta och dansa fuldans på skaren; det är ju trots allt ett helt år tills vi kan göra det igen. Njuta lite mer av stunden; carpe diem helt enkelt!

Ett helt vanligt tackbrev (nästan)

2018-03-05 17:07

Jag hade aldrig kunnat gissa när jag tog dom där första stapplande skären i Åsedas ishall på mina vit-rosa skridskor och med en mössa som ständigt åkte ner för ögonen att jag skulle få uppleva så mycket som jag har fått. Jag har sett mängder av olika platser; från McConnell Arena där vi mötte ett av Kanadas bästa lag och SM-final i Malmö Isstadion till lite mindre glamorösa Ryarinken (uterinken i Borås) och Nittorps Ishall (ni som har spenderat en helg i Nittorp förstår vad jag menar). Jag har träffat människor som har blivit mina vänner för livet och jag har träffat några som jag inte direkt skulle kalla vänner men som istället har gjort mig starkare. Jag har gråtit, kramats och skrikit ut i glädje men jag har även gråtit, kramats och skrikit ut i förtvivlan. Jag har varit med om galna och roliga lagfester men även drama och tragedier i omklädningsrum. Jag minns med värme alla triumfer, monsterräddningar, genomförda och överlevda Cooper-test och fantastiska lagkompisar. Jag minns med lite mindre värme snöpliga förluster, insläppta skitmål, ömmande fötter och sönderskjutna knän och armar. Det har varit en lång resa som bestått av blod, svett och tårar men framför allt massvis av glädje. Tack hockeyn, för allt du har gett mig.

Tack till alla lagkompisar och ledare jag har haft genom åren (på 20 år och 9 olika damlag blir det några stycken). Tack till alla motståndare, domare, funktionärer och vaktmästare som har gjort det möjligt för mig att utöva sporten som är min passion. Tack till alla som har stöttat mig, från engångsstöttarna till dom som stöttat mig i otal år, ingen nämnd och ingen glömd. Någon som jag inte vill glömma i det här är min mamma. Tack för alla mil du skjutsat mig till ”hemmamatcher” i Borås, Nässjö, Kallinge och Limhamn. Tack för att du även efter att jag inte behövt skjuts följt min resa på läktare och Swehockey. Tack för alla terapisamtal och för all ekonomisk hjälp. Utan dig hade det aldrig gått.

Jag måste erkänna att jag har haft väldigt blandade känslor sedan hesa Fredrik förkunnade matchens slut igår. Jag känner sorg över att inte dra på mig matchtröjan med chansen att få avgöra en match men samtidigt lättnad över att i princip varje helg inte blir uppbokad från september till mars. Jag känner saknad över dom lagkompisar och ledare som betyder mycket för mig och har en speciell plats i mitt hjärta men samtidigt en längtan till att spendera mer tid med min familj, släkt och vänner som till stor del fått stå åt sidan. Jag känner trygghet att jag under denna resa har utvecklats som människa, alltid gjort mitt bästa och lärt mig mycket om mig själv, andra människor och sporten men samtidigt känner jag en oro. En gnagande oro över den identitetskris som antagligen är i antågande; vem är jag egentligen?, Vem är jag när jag inte längre är hockeyspelaren Emelie eller kan jag kalla mig hockeyspelare även när jag slutat? Oavsett svaren på dom här frågorna är jag väldigt tacksam och glad över att ha fått kalla mig hockeyspelare så länge som jag har. Tack hockeyn, för allt du har gett mig.

   

Ett år starkare - jäkligt mycket starkare

2018-02-27 15:28

När jag på morgonen för ett år sedan vaknade var det med oro och en olustig känsla i kroppen. När jag inte lyckades med den enkla rörelsen som att svinga ut benet över sängkanten för att ta mig upp blev jag påmind av vad det handlade om. Det visade sig vara ett avslitet ledband i knäet. Samtidigt som jag gick (eller mer linkade fram) med svåra smärtor snurrade tankar i huvudet likt en orkan; ”Jag ska ju inte bli skadad, har aldrig varit”, ”hur kunde det hända” men kanske framför allt ”kommer jag att kunna komma tillbaka som hockeyspelare? Kommer jag att kunna fortsätta att utöva sporten jag älskar på den nivån jag vill vara på?”.  Det tog inte lång tid efter att jag fått ”domen” förrän jag knöt näven i byxfickan, kavlade upp ärmarna och bestämde mig att jag inte ska låta en skada tvinga mig att avsluta min spelarkarriär.

Sagt och gjort, timmar av rehab där jag slaviskt följde träningsprogrammet, utmanade knäet så mycket jag kunde utan att gå över gränsen och några veckor senare så var jag friskförklarad av sjukgymnasten.

Trots detta klartecken lika tydligt som en ”OK”-stämpel på ett besiktningsprotokoll fanns det stundtals en oro. Under hela våren och sommaren fanns den där gnagande känslan att det kan hända igen och trots att jag tränade på bra under försäsongsträningen var jag osäker på om jag skulle kunna gå ner i butterfly eller kunna kontrollera att vara i ett ytterläge.

När jag framåt hösten gick på is insåg jag att jag kan gå ner i butterfly och göra allt på isen som jag kunde innan skadan. Den känslan – oooh, I like it! Inte en enda gång under den här säsongen har jag känt något av skadan, ingen rädsla, ingen oro och det är jag väldigt glad för.

När jag nu ett år senare står här vill jag ibland tänka att det känns så avlägset som att det aldrig ens har hänt. Då brukar jag påminna mig om det positiva som skadan förde med sig; jag lärde mig otroligt mycket om mig själv och min kropp. Jag lärde mig mer om när jag kan och ska pressa mig och när det är bäst att lugna ner sig och backa. Jag har utvecklat dom små musklerna runt knäet och fått upp ögonen för nya övningar som kan vara nyttiga även efter rehabperioden. Det har helt enkelt varit ett lärorikt år. Jag är inte bara ett år äldre och visare utan framför allt ett år starkare både fysiskt och mentalt.  Ett år starkare - jäkligt mycket starkare.

Bäst när det gäller som mest

2018-02-23 16:29

Det som många fascineras av vad gäller OS är nog alla dessa sensationer som inträffar. Sensationer åt båda hållen. Idrottare eller lag som är världsstjärnor och där experter och vi i tv-sofforna flera år i förväg redan har cashat in OS-guld till dom, men som faller platt när det gäller som mest. Vidare finns det dom här doldisarna som experter menar har fått turistbiljetter till OS men när det gäller som mest blixtrar dom till och tar den där medaljen framför näsan på världsstjärnorna som tillsammans med experter får stå där med skägget i brevlådan.

När det gäller OS blir det så tydligt att vara bäst när det gäller som mest. Fyra långa år av förberedelser och alla tusen träningstimmar ska bära frukt under en sådan kort period som en vecka (eller för vissa bara ett lopp).

En del av er kanske förstår vart jag vill komma med det här inlägget. Jag vill lyfta fram namn som Hanna Öberg, Sebastian Samuelsson och till viss del även Frida Hansdotter. Till att börja med Hanna Öberg som fram till OS inte har vunnit världscupen en enda gång och mestadels har harvat runt plats 20 på världscupstävlingarna. Hennes individuella placeringar under detta OS lyder 7:a, 5:a, 1:a och 5:a. Sebastian Samuelsson hade inför OS inte varit bättre än en 13:e plats i världscupen och när det gäller som mest går han och kniper ett silver. Frida Hansdotter har under den här säsongen inte tagit någon enda förstaplats i världscupen i alpint, men i OS vinner hon den ädlaste medaljer. Det här är idrottare som är bäst när det gäller som mest.

Några som i detta OS inte har varit bäst när det gäller som mest är dom båda hockeylagen Tre Kronor och Damkronorna. Tre Kronor har inte förlorat en match mot Tyskland på ett kvarts sekel men när det gäller som mest i kvartsfinalen i OS blev det platt fall. Damkronorna har under säsongen mött Finland sju gånger, vunnit två och aldrig släppt in mer än fyra mål. I OS-kvartsfinalen när det gäller som mest stod det 4-0 till Finland bara efter första perioden.

I den krisgrupp som antagligen redan har bildats på Svenska ishockeyförbundet ska man nog inte gå på djupet med och diskutera så mycket matchningen av Rasmus Dahlin, mätta herrspelare, orättvisa förutsättningar eller för många utländska spelare i SDHL. Det man istället borde göra i denna krisgrupp är att ringa upp Wolfgang o co och fråga hur skidskyttets ledare och även idrottare gjort för att lyckas med att vara bäst när det gäller som mest.

Det OSar fusk, sensationer, fiaskon och skandaler

2018-02-09 16:46

Så var det dags för årets stora och antagligen dyraste händelse; vinter-OS i Sydkorea. Medan vissa anser att OS står för onödigt spektakel tycker andra att det är en ovärderlig sportseans. Även om jag inte tillhör den första kategorin kan jag förstå vilket helsike dom har vid den här tiden på året. Uppsnacket började nästan en hel månad innan själva Spelen invigs. Det görs listor till höger och vänster; Sveriges medaljchanser, OS största stjärnor, vilka länder som vinner medaljligan m.m Det genomförs grävande journalistik i klass med Uppdrag Granskning; Det hände med stjärnorna från Sarajevo-OS, så mycket kostar invigningen och hur många astmamediciner Norge tar med sig. Det ska sättas betyg och röstas; Vem är populäraste olympiern, vilket land som har snyggast kläder och alla dom otal klädesplagg som den svenska truppen får ska bokstavligt synas i sömmarna och får plus eller minus av diverse modeikoner.

Har man fortfarande inte tröttnat på OS efter uppsnacket och lagom till invigningen tillhör man som jag den andra kategorin som ser fram emot detta evenemang. Man bokar in dom sporter och event som man bara inte får missa och anpassar jobb, uppdrag, familj, vänner och fritid efter detta. Man köper OS-bibeln och pluggar på dom sporter som man bara har koll på vart fjärde år; reglerna i curling och skillnaderna mellan Salchow, Toeloop, ögel, flip, lutz och axel. Man lär sig namnen på fler i den svenska truppen än Kalla, Hellner och Hansdotter. Har ni t.ex koll på vem Felix Olofsson är? Nä just det, hem och gör läxan nu med en gång! Man gör iordning en lista med vilka svenskar som kommer ta vilka medaljer och går självsäkert runt med ”svaret” på livets och Sveriges just nu stora fråga hur många svenska medaljer det blir.

Jag tänker inte avslöja hur många medaljer Sverige kommer att ta men jag kan avslöja något annat som jag VET med säkerhet och det är att OS i Sydkorea kommer att innehålla fusk, sensationer, fiaskon och skandaler. Kom nu ihåg vem ni hörde det ifrån!

Det avslöjas mycket under handbolls-EM

2018-01-26 15:42

Jag har på sistone följt handbolls-EM och efter flera spännande matcher med efterföljande ekvationer för att räkna ut poäng som får varje matteprofessor att hoppa högt är Sverige i semifinal. Det är ju en fartfylld sport men det som har fångat min uppmärksamhet är det som händer när lagen tar time out; och det är inte underhållningen i form av tuttlisorna i tighta trikåer som åmar sig medan bildproducenten zoomar in så långt på bröst och rumpor att man skulle kunna se minsta lilla pormask (om dom nu hade haft några). Till er som tillfredsställs av detta har jag bara en sak att säga: get a life, eller i alla fall en hobby som gör att ni inte har tid att sitta och dregla likt ylande alfahannar över halvnakna tjejer och kvinnor med putande läppar, rumpor och bröst som exponeras i tv och sociala medier. Till er andra som ser på detta spektakel med bävan kan jag lugna er; dom här är nämligen experter på att visa-så-mycket-bröst-som-möjligt-utan-att-dom-ploppar-ut-området.

Nu till det som faktiskt har pockat på min uppmärksamhet är hur avslöjande lagets taktik är och det som tränarna säger till spelarna. Dom hinner knappt samlas i ring innan tv-produktionen kör dit en mikrofon så nära att man till och med kan höra tränarens spottloskor medan han frenetiskt vrålar nästa taktiska genidrag till spelarna.

Detta kan väl jämföras med hockeyn där man allt för ofta ser tränare hålla för sin taktiktavla över munnen så fort dom ska säga något till den andre tränaren. För det är ju högst troligt att motståndarlag eller landslag har avlönat en person som a) kan svenska, eller om tränaren då pratar engelska, skånska el.dyl och b) kan läsa på läppar, allvarligt hur många kan det? Det som dessa tränare inte tänkt på är att denna James Bond-aktiga spion faktiskt kan sitta bakom spelarbåset, läsa på läpparna och direkt avrapportera till motståndarlaget som justerar sin taktik och gör det vinnande genidraget. Nä, antingen får alla elittränare gå en kurs hos buktalaren Jeff Dunham så dom slipper ta upp den där lilla taktiktavlan så fort dom vill säga något, för det ser bara löjligt ut, eller så plockar vi in lite mer handbollstänk inom hockeyn. Lite mer avslöjande; och då menar jag mikrofoner och inte underhållningen under en time out.

Ingen vanlig dag, fast väldigt jobbig fast samtidigt fin

2017-12-29 15:04

En liten, vit kyrka som var full av svartklädda människor. Utanför flöt livet på som vanligt för dom flesta, bussarna gick som dom skulle, grusbilar körde förbi på vägen och någon pensionär som var ute på sin dagliga promenad. För dom inne i kyrkan var dagen långt från normal; dom stod inför det jobbigaste en människa kan vara med om, nämligen att ta farväl. Ta farväl av en familjemedlem, vän eller arbetskamrat. Nästan lika jobbigt var det att se huvudpersonens mamma och änka innan begravningen. Ska man försöka sig på ett menlöst leende och en nick eller göra det lätt för sig och  bara vända bort blicken eller bara förbereda sig på hugget i bröstet som kommer när man möter hennes blick?

Det började höras snyftningar redan innan klockorna började slå när kantorn spelade Stad i ljus och Anthem på orgel. Snyftningarna eskalerade när Amazing Grace spelades på saxofon. Det brast för mig och dom flesta andra när solisten sjöng Så många mil så många år som var smärtsamt träffande för huvudpersonen för dagen. När sällskapet ska gå fram för att ta ett sista farväl spelas I did it my way på gitarr, också smärtsamt träffande för huvudpersonen och min föraning om att han har sagt det tidigare besannas. Jag och mina föräldrar gick sakta fram till kistan och jag försökte komma på vad jag skulle säga till honom. Väl framme svamlar jag i mitt inre fram något om ”vår stjärna”, pålitlig vän, inspirationskälla på flera sätt osv samtidigt som mamma säger något väldigt fint till honom, tyst men ändå hörbart. Vi tre håller om varandra som för att säga att vi måste vara rädda om varandra och ta hand om varann, man vet aldrig när livet tar slut. På väg tillbaka till bänkraden kommer jag på hur dålig jag har varit på att visa honom uppskattning när han levde och jag får dåligt samvete för att jag inte berömde honom för det han gjorde i livet, för att jag inte bad om att få sjunga duett med honom trots att jag drömt om det länge och för att jag inte var mer tacksam gentemot honom.

När vi sjunger den avslutande psalmen Härlig är jorden sitter jag och tänker på alla dom gånger vi suttit på samma bänkrad i kyrkan på Julafton och jag har försökt höras mer än honom när vi sjungit psalmer, med misslyckande som resultat varje gång. Jag tänker att det här är första gången vi är tillsammans i en kyrka som jag hörs mer än dig under en psalm.

Efteråt står alla svartklädda människor utanför, många skakar på huvudet och flera mumlar ord som ofattbart och jobbigt.

Igår var ingen vanlig dag, fast väldigt jobbig fast samtidigt fin och jag lärde mig en läxa. Visa dom närmaste uppskattning innan det är försent och ta vara på varenda dag.

Dansbands-Sveriges bästa sångröst

2017-12-11 16:02

    I fredags möttes jag av det sorgliga beskedet att en av familjens vänner lämnat jordelivet.  Prästsonen, Åseda-lun, dansbandsgitarristen och lastbilschauffören som vi alla kände som Bisse. Det är många minnen jag har av denna sympatiska person, och det är bara fina minnen.

Jag minns hur stiligt klädd han alltid var (ofta iförd en tuff skinnjacka), dom varma kramarna och trevliga pratstunderna vi hade när han svängde förbi åkeriet.

Jag minns hur det lyste i hans ögon när han var på lastbilsträffar och varje gång påminde det ljuset om det faktum att lastbilschaufför inte bara är ett yrke utan ett kall och en livsstil.

Jag minns vilka bekymmer han hade att hitta högklackade skor i storlek ca 45 för sin insats som Syster Jane på spelningar med dansbandet Rolandz. En insats utklädd till kvinna som han löste med bravur och som gjorde After Dark gröna av avund.

Jag minns hur han bjöd på sig själv vid andra tillfällen, när han uppträdde på Julbönen i Brunnskyrkan i sin hemort Åseda och när han spontant rev av några jullåtar då han var medbjuden på åkeriets julbord på Hotellet.

Jag minns att han hade lite problem med sina fötter några gånger (eller om det var otur med att gå ut med hunden) så han fick försöka bära högtalare, spela gitarr och vara dansbandsstjärna med foten i paket vid två olika tillfällen.

Jag minns alla danskvällar med Thorleifs som ung och hans lite undanskymda position på scenen och hur glad och lite starstruck jag blev dom låtar som han fick sjunga. Han hade en fantastisk röst och enligt mig var det dansbands-Sveriges bästa sångröst. Trots att han var medlem i ett av Sveriges mest kända dansband genom tiderna drabbades han aldrig av hybris och blev mallig utan var alltid vänlig och sympatisk mot dom han träffade.

Jag minns alla dom galna upptåg han och min pappa har varit med om; och då har jag nog inte ens hört talas om dom galnaste! Turer med Thorleifsbussen, Skillingarydsrundan med 76:an och trailern samt en och annan festlighet med Jan-Börjes.  

Mina tankar går till hans familj och anhöriga, bandmedlemmarna i The Legendz som förlorat en jätteduktig musiker och hans kollegor som förlorat en kompetent chaufför.

Bisse du är och kommer alltid vara saknad. Tack för alla trevliga möten och skratt, tack för alla pallar du tryggt levererat, tack för alla ljuva toner du har bjudit oss på och tack för din och pappas vänskap, som höll i sig oavbrutet i över 60 år.

   

#läbbigadräggskitstövelochbandit

2017-11-09 16:23

Det är någonting jag måste få berätta, något väldigt viktigt som jag måste få sagt. Jag har varit med om och sett mycket under min tid som hockeyspelare. Många trevliga upplevelser men samtidigt många fula tilltag. Dessvärre tror jag att jag måste lägga ihop alla fula saker (tacklingar, slagsmål, påhopp m.m.) som jag bevittnat under mina 20 år som seniorspelare för att det ska bli jämbördigt med Mannheim-spelaren Thomas Larkins fula men framför allt fega så kallade tackling av en Brynässpelare. För er som inte vill gå in på https://www.svt.se/sport/ishockey/efter-overfallet-stangs-av-i-fyra-matcher/ för att se överfallet kan jag beskriva det i korta drag. Brynäs Daniel Paille ska båga i egen zon för att förhoppningsvis göra sig spelbar, han är säkert fem meter från pucken och är inte i närheten av spelet. Larkin åker i rätt så bra fart ner mot förlängda mållinjen och pang, utdelar en blind side-tackling. Brynässpelaren har varit i hans synfält i en halv zons åkning och säkert närmare fem sekunder. Han gör inte det minsta för att undvika en ”kollision”. Vad kan vi dra för slutsatser? Han har omdöme som en amöba eftersom han kan ha förstört en annans spelare karriär bara för att han själv var tacklingskåt, hämndlysten och/eller adrenalinstinn som en tjur på tjurfäktning. Dessutom verkar pristagaren i Årets mest korkade spelare även ha spelsinne som en amöba eftersom han beger sig ner mot förlängda mållinjen trots att hans två kedjekompisar redan befinner sig liggandes eller stillaståendes bakom mål. Vilken spelare som helst över C-pojksnivå vet att man som tredje gubbe måste ”hålla högt” och avvakta lite högre upp i anfallszon.

Jag skäms över att en hockeyspelare kan bete sig så illa men tyvärr skäms jag lika mycket över ”straffet” som han får. För själva tacklingen får han endast tre matchers avstängning, han missar kanske i runda slängar bara 60 minuters effektiv hockeytid i sin karriär. Det är pinsamt. Jag känner inte denne Thomas Larkin, han är säkert en hyvens kille och har säkert hjälp någon gammal tant över gatan någon gång men jag undrar om han inte borde ha försatt sina chanser att få fortsätta utöva den här sporten. Hade jag fått bestämma hade jag nog satt livstids avstängning för den tacklingen. #skärpning

Det är för f-n visst viktigt!!!

2017-10-20 17:07

Det jag skriver nu skriver jag som ideellt arbetande föreningsmänniska men framför allt som damhockeyspelare och har ingenting med förbunds-Emelie att göra (låter kanske lite schizofrent men det gäller att skilja på ens egna roller).

Det var en ordförande i en hockeyförening i Sverige som fick frågan om det var viktigt att dom har ett damlag. Svaret blev:

– "Viktigt och viktigt, det är ju något som ligger i tiden."

Okej ni kan sluta läsa för att plocka upp era hakor från golvet men när ni gjort det får ni gärna fortsätta läsa för det jag har att säga är viktigt.

Att någon ser damhockey som inget mer än en fluga och något som (antagligen enligt honom förhoppningsvis) går över snart likt hypen över Pokemón Go är skrattretande.

Det är beklagligt att en ordförande, år 2017, som har ett damlag i landets näst högsta serie inte inser hur viktigt det är med ett damlag. Inte bara för spelare, ledare och föräldrar utan för en förening. Det är viktigt för en förening att ha ett damlag i denna ständigt svåra jakt efter nya sponsorer. Det är viktigt för en förening att ha ett damlag när det ska förhandlas med kommun om fler isytor och upprustande av befintliga hallar och arenor.

Så tyvärr herr ordförande – fel svar.

Det jag går och längtar efter är att alla ordförande i Sveriges alla hockeyföreningar skulle svara på frågan om det är viktigt att ha ett damlag är följande:

-          Klart som f-n att det är viktigt! Det är viktigt att vi som förening välkomnar alla, oavsett kön. Det är viktigt att vi som förening kan erbjuda ett idrottande hela vägen upp till vuxen ålder för HELA befolkningen inte bara 50% av den. Att vi har en tjejverksamhet är lika självklart som att vi kan säga att vi tror på och arbetar efter allas lika värde.

Tyvärr fick jag inte höra det 2017, långt därifrån. Men jag hoppas att jag snart får höra det. För det är viktigt. Väldigt viktigt.

Skicka JRA på den där vimsige Virtanen!

2017-10-09 17:32

Jag älskar att vandra upp på Åreskutans topp, att äta tunnbrödstut med Ängekorv, att dansa loss till Patriks Combo på Krogstråket och att skandera ”Jamtland, Jamtland” tillsammans med mina landsmän på Yran. Jag älskar Jämtland och är en stolt jämtlänning trots ifrågasättanden eftersom jag aldrig bott i Republiken eller varit skriven där. Men jag är en stolt jämtlänning, punkt. Och när någon verbalt ger sig på Republiken, våra värderingar och traditioner då blir jag förbannad, på riktigt!

När Fredrik Virtanen skriver i en av Sveriges största dagstidningar om separatisten Ewert Ljusberg och i samma krönika som han nämner presidentens namn även nämner Kataloniens olagliga folkomröstning, Hitlers lättstyrda muskelmän i Bayern och fascisten Franco så börjar jag, på riktigt, bli orolig för herr Virtanens mentala hälsa.

Jag har varit på det där torget flera gånger när vår ljuvlige Ljusberg håller tal och jag har aldrig upplevt några liknelser med fascisten Franco. Ni kan lita på mig, jag har både bra minne och har vid alla tillfällen varit nykter som en nunna i ett kloster!

Om den evigt unge Ewert börjar proklamera för en kärnvapenrobot i Kälarne riktat mot Sveriges huvudstad, hackerattacker från Hackås riktade mot svenska myndigheter eller att vi ska bygga en mur och kasta ut allt oönskat folk som dom där Stockholmaran, Klyktattarna och Sörlänningan, då har Virtanen rätt att bli orolig, men till dess; knip käft. För dom tal som presidenten håller handlar om medmänsklighet, välkomnande och öppenhet. Så här lät det till exempel i år:

” Lova att Republiken alltid ska vara en varm plats – även i en kall värld.
Lova att ge skydd åt de förföljda, visa respekt för oliktänkande och skänka kärlek till de medmänniskor som bäst behöver den.
Fortsätt stå upp för humanismen, kärleken och människovärdet.”

Fascisten Franco och Hitler i ett nötskal eller?


Ska jag vara alldeles ärlig så tror jag att det här bara handlar om ren och skär avundsjuka från Virtanens sida. Han vill men kommer aldrig kunna uppleva samma stolthet och gemenskap utan för den skull se ner på andra i Motala eller Stockholm som vi jämtlänningar har. 

För att banka lite vett i skallen på honom tror jag helt enkelt att vi får skicka JRA på den här Fredrik Virtanen. Dom kommer att tvångsmata honom med kolbullar tills han får matkoma a la julbord i Fäviken 1, 2.


1 Sista stycket skrevs med glimten i ögat, precis som presidenttalet brukar vara (men det kanske man inte får göra nu för tiden)

2 Talet från i år finns i sin helhet på http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=78&artikel=6747396 så får ni själva avgöra hur skrämmande och oroande det är)

Nä du latmasken, upp och hoppa!

2017-09-21 17:03

Jag läste i veckan att forskare har fått fram ett träningspiller som får fram träningens alla goda effekter och jag hoppas för bövelen att det som står i tidningen är sant! Nämligen att det bara ska vara tänkt för människor med rörelsehinder som inte kan träna. Nä latmaskeriet eller att vara så upptagen så man inte har tid för träning (läs sitta kväll efter kväll och glo på dumburk alternativt telefon) räknas tyvärr inte som ett rörelsehinder.

Jag hoppas verkligen inte att latmaskarna får tag på detta piller, för även om man med hjälp av detta kan få fram kemiska träningseffekter så är jag ytterst tveksam till att ett piller kan få fram det psykiska välbehag och dom känslor som är förknippat med träning. Tror ni verkligen att ett piller kan få fram känslan man får när man ”persar” på till exempel knäböj eller 2 km löpning och nöjt kan knyta näven i luften för sig själv? Tror ni att ett piller kan få fram den härliga känslan man får när man kommer på en ny styrkeövning eller förfinar en redan existerande så att den suger musten ur en så där ordentligt mycket mer än tidigare? Tror ni att ett litet piller kan få fram den känslan man får när man efter ett rejält träningspass ställer sig i en varm dusch (alldeles för länge) med det där kittlandet som brukar smyga fram i musklerna? Tror ni att ett piller kan få fram den känslan av att gå från femtioelva världsproblem till total problemlöshet som man känner efter att ha dansat zumba i en timme tillsammans med fantastiska och energiska människor? Tror ni på fullaste allvar att ett piller kan få fram det välbehag som infinner sig efter att man har sprungit som en skållad råtta upp för en backe 10-15 gånger?

Till er som är så pass rörelsehindrade att träning inte är möjligt hoppas jag pillret fungerar för att era kroppar ska få dom positiva träningseffekterna. Till er latmaskar, hoppas inte på att ni ska få något piller – ut och träna och känn endorfinerna komma galopperande!

Det bästa träningspasset

2017-08-23 15:27

Det bästa träningspasset som finns är ett pass som man inte behöver göra så ofta och inte så länge (eftersom alla verkar vara så sönderstressade i dagens läge) och det gör en samtidigt smal, snygg, rynkfri, intelligent och framför allt sexy as hell!

Tyvärr, mina kära vänner, är det här en utopi. Det där träningspasset finns inte. Däremot kan jag glädja er med ett annat bästa träningspass, nämligen dom där första man gör efter ett uppehåll eller efter en sån där brutal nära döden-mansförkylning. När man inte har kunnat träna som man vill i någon eller några veckor och sakta börjar smyga igång med den vanliga styrketräningen, cykelintervaller och löpturerna i skogen. Trots att man inte alls är i närheten av lyfta lika mycket som man brukar, ha samma intensitet på intervallerna eller springa lika fort som man brukar, så känns det ju som att man flyger fram. Endorfin, adrenalin och säkert flera andra efterlängtade substanser som slutar på –in flödar återigen i blodet likt en vårflod i fjällen. Helt enkelt, lyckan är total! Man kanske inte blir smal, snygg, rynkfri, intelligent och sexy as hell under dom här första-träningen-efter-en-förkylning-passen men det känns jäkligt bra ändå!

Tänk om man kunde få vara karl för en dag

2017-08-08 17:23

Nu ska ni inte tro att det här är någon jämställdhetspropaganda där jag ska ta upp hur mycket mer jag skulle tjäna som man eller hur mycket bättre förutsättningar jag hade haft som manlig hockeyspelare. Det här inlägget kommer att handla om det stundande bröllopet som vi har i familjen. Hur lätt och smidigt det är för karlar som ska på bröllop och vilket h-e det samtidigt är för en kvinna med beslutsångest. För egentligen, hur mycket tid och energi behöver genomsnittsmannen lägga på förberedelser? Välja färg på slipsen, lite gelé i håret (om det ens behövs) och you’re good to go.

För kvinnor ser det lite annorlunda ut. Först ska det väljas klänning och den första toala ångesten. Färg; ska den vara blå, rosa, gul, grön eller turkos? Längd; ska den vara halvkort, kort, halvlång eller lång? Form; ska den vara Halterneck, axelbandslös eller kortärmad? När väl klänningen är vald gäller det att välja allt krimskrams som hör till. Kavaj eller jacka och vad ska den ha för färg och form? Skorna; ska dom vara höga, lagom eller låga, ska dom vara svarta, gråa eller blåa och ska det vara bred eller smal klack? Och på tal om skor, får man för sig att man ska ha sådana skor som visar tårna måste man snygga till dom och kanske välja en passande färg på nagellacket.

När väl det är klart så ska man välja frisyr, nästa totala ångest. Ska det vara utsläppt eller uppsatt eller varför inte halvt uppsatt? Ska det vara flätor som i så fall är inbakade, utbakade eller obakade? Eller ska vi kanske ta fram locktången och locka lite grann? När jag tänker efter vore det väl snyggt med nagellack nu när man ska vara fin; ska det vara fransk manikyr eller någon av alla tiotal blåa nyanser man har eller någon av färgerna rött, lila, rosa, vitt eller guld? Nu är vi snart i hamn… Trodde ni ja. Det ska väljas smink också. Med ca 20-30 olika nyanser av ögonskugga som resulterar i oändligt många olika kombinationer och nästa totala ångest. Femton olika lager i ansiktet och tio olika lager på ögonlocken för att bli naturligt vacker sedan efter väldigt många om och men är det ta da! Redo för den stora festen!

Det är frågan om det inte hade varit lättare att vara man - gå in på Dressman och Deichmann, komma ut med två kassar och ta da! Redo för den stora festen!

En hyllning till den jag älskar

2017-07-30 22:23

Igår var en väldigt speciell dag. Det var dags för mig efter två år som hedersborgmästare att lämna över nyckeln. Dom känslor som bäst beskriver hur jag kände är vemod, tacksamhet och stolthet. Tänk att jag fick äran att vara hedersborgmästare i detta underbara samhälle! Alla fantastiska företagare som sätter Åseda på entreprenörskartan. Alla idoga ideella krafter som vi har. Initiativet av Frida Sundqvist-Hall för att rusta upp Folkets park för att göra den levande igen och att Åseda Truckmeet kan få hit över 70 st. lastbilar på en utställning. Vi har SM-medaljörer i charkuteri, NHL-spelare, SHL-tränare, speedwayförare, Årets kock och utrikeskorrespondent. Tack för den här tiden, kända som okända Åsedabor!

Även om jag inte längre är borgmästare och därmed numera ”arbetslös” så kommer jag fortsätta att jobba för att utveckla samhället jag har valt att slå mig till ro i. Fortsätta jobbet inom föreningslivet för att få fler barn aktiva, skapa en kultur av idrottande under hela livet och att dom barn som väljer idrotten ska få en så bra upplevelse av den som möjligt. Jag ska fortsätta försöka bli bättre på att använda mig av all service som finns på orten. Orten som jag älskar.

Det gäller att skynda långsamt. Väldigt långsamt.

2017-07-26 16:13

För drygt tio år sedan gick jag ner i vikt och jag tror att jag väldigt länge efter det levde kvar i en 80+ kilos kropp. Trots min ”nya” kropp var varje träningspass samma visa; stora och pösiga T-shirts ackompanjerat av ett par lika pösiga shorts som slutade vid knäna. Ta av till bara sport-BH och tighta shorts som en del lagkamrater gjorde och som varje träningsbrutta på Instagram gör nu var helt uteslutet. Jag vet inte om jag ska tacka alla som gör inlägg om att ”du duger som du är”, ”skönhet kommer inifrån” osv. eller om jag på senare år har fått en aha-upplevelse om att jag faktiskt inte har gäddhäng som når hela vägen ner till knäna, ölmage, fläsklår och rumpa stor som ett par ladugårdsdörrar men det har, hör och häpna, blivit lite mer naket på senare tid.

För några år sedan började jag faktiskt att ha linne på mig när jag tränade som senare också blev nästan lite tighta linnen och plötsligt började jag se konturer av Deltoiderna som varit gömda under den där stora och pösiga Reebok-tischan. För drygt ett år sedan köpte jag mina första löpartights. Ja, det var en inkörningsperiod då det var tights och återgång till den pösiga T-shirten. Det får ju inte bli för mycket åtsittande och hud-visande på en gång! På gymmet började jag då se konturer av lårmuskler och kanske framför allt Vastus lateralisarna, som inte hade fått visa upp sig i dom pösiga Umbro-shortsen. Nästa steg blev att ha både tights och åtsittande linne – och jag överlevde! När jag förra veckan var på Stadium hittade jag ett par korta tights på rean, som jag köpte. Dom täcker bara en ynka tredjedel av låret och dom är inte diskreta. Nä nu går jag bananas riktigt, I’m going all the way baby; skrikigt illturkosa så det känns som att dom skulle kunna lysa upp en kolgruva!

Ska jag vara ärlig tror jag att jag efter drygt tio år med min ”nya” kropp är så trygg att jag faktiskt ska kunna ha på mig denna tighta och ytterst minimala utstyrsel till och med på ett offentligt gym. Men det får nog bli med en pösig T-shirt till en början. Det gäller ju att skynda långsamt. Väldigt långsamt.