Sticker ut huvudet från porten och spanar, är det fritt eller kommer det passerande i full fart. Kliver ut och slussar mellan hundbajs och helgens skräp från hungriga nattvandrande.
Passerar stående och liggande elsparkcyklar, klarar mig från att snubbla. En ligger och piper, tur att ingen bor precis här. Övergångställe, nu gäller det att skynda, två efter varandra och tiden tickar snabbt. Många möten lite samarbete och hänsyn. Parera cyklar från alla håll. Där överröstar utryckande brandbilar övrig trafik. Puh, en lugnare sträcka sedan parera cyklar igen. In på gata med byggarbetsplats. Vi är många som går och möter varandra, frustrerad joggare som tröttnar och plöjer -jag ska fram, kan faktiskt inte förlora mitt tempo. Vi går i gångar gjorda av stålnät, som fållor. Nu entrén till T-banan, parera alla mötande och där lyckad jag komma in och fram till rulltrappan. Tiggarkvinnan är på plats, jaha ja idag är dom visst två på lilla området. Nu börjar parerandet igen, möter en flod av människor, måndagströtta och ovilliga att släppa genom. Passerar spärren, njuter av lugnet i rulltrappan ner. Pang, där slog en nedrusande person i mig. Bråttom bråttom, måste hinna till tåget som står inne, nästa går om tre minuter, hinner visst inte vänta. Det är ändhållsplats så jag får sittplats. Tåget fylls, högtalare trasiga, ser inte för alla passagerare, missar min station, kliver av och väntar in tåg tillbaks. Så bra att det finns rulltrottoar, kommer då fram dubbelt så snabbt! Nu långa rulltrappan upp, poff, poff! Passeras av hurtfriska träningsfreak med stora träningsväskor. Gör faktiskt lite ont! Nu uppe, ok, buss kommer och buss går utmed smala trottoaren. Parerar återigen mötande människor, rundar väntande. Passerar genom cigaretternas stressrökta moln. Hostar lite, får en sur blick från en av rökarna. Framme vid jobbets port, hissen fortsatt försenad i sin renovering. Bra för konditionen men mindre bra för trasiga knän. Välkommen till en ny arbetsvecka!
Lilla Elsa och jag läser reklam på olika sätt. Men vi kan uppenbart inte läsa tillsammans!
Nu har Pumkinlatte gjort entré. Söt, kryddig och ljuvligt mustig! Så gott!
Hösten bjuder på så mycket smak. Rotfrukter finns i överflöd och man kan helgmysa med härligt värmande grytor och ett fylligt glas rött. Avsluta middagen med en rökig whiskey. Mörkret ute kräver ingen aktivitet utan livet saktar ner. Tiden räcker till att plöja serier, läsa böcker och njuta. Mysiga tjocktröjor kan plockas fram, och man kan ta långpromenader igen utan att avlida av värmeslag. Jag älskar hösten!
Satt i godan ro vid frukostbordet denna söndagsmorgon när en lite gnälligt klagande katt uppenbarade sig. Jag var väl inte tillräckligt uppmärksam för hon hoppade upp på bordet och visade upp den kladdiga bakdelen med ett uppmanande MJAOU! Ok, du behöver hjälp, så gör även jag. Med katten dinglande från min arm väcker jag maken som sömndrucken får assistera som katt-tryckare i badkaret. (Vi har färska minnen och ärr från tidigare tillfällen, nu har vi utvecklat vår hålla fast taktik.) Paniken var dock inte större än att hon blöt i pälsen visade upp badrummet för sin syster och berättade för henne om morgonens dramatik. Nu gissar jag att resten av förmiddagen kommer att ägnas åt pälsvård för hennes del. Själv återgår jag till min tidningshög och kaffet.
Känslan när jag sättet mig på en plats i tunnelbanetåget och känner en värme på rumpan.? Det blir så påtagligt att man delar sittplats med andra, för mig okända personer. Instinkten att sträcka ner handen och känna efter om det också är blött är oemotståndlig!
Påväg hem efter ytterligare en dag med fullständig kaos i hjärnan och känslan att jag är på väg att bli tokig, slog insikten ner som en slägga. Kan det vara så? Jo, så är det nog. Bäst att googla! Allt stämmer in. Jag som tidigare varit ganska cool och sansad har plötsligt alla känslor utanpå kroppen. Tårarna som sällan fanns där tidigare tränger fram för ingenting. Det är ett under att jag inte glömmer bort var jag bor när jag nu glömmer allt annat! Att ha en konstant oro, svårt att sova och vara konstant otillräcklig är en daglig följeslagare. Jepp, nu är det bara värmevallningarna kvar att vänta in. Men det är ändå skönt att komma till insikt! Då finns det plötsligt något att förstå, något att göra. Såklart att jag gick och köpte den bra informativa boken och kokboken därtill!? Lite jag finns det ändå kvar där innuti den 51åriga fullständigt kaosgalna övergångstanten.
I morse insåg jag hur mycket rovfågel en skata egentligen är. Skatan jagade systematiskt en småfågel mot våra fönster där den lilla fågeln kraschade, blev yr, landade på altanen där skatan väntade och snabbt som ögat grappade tag i den lilla fågeln och flög iväg.
Jag är förväntansfull. Lyssnade på sommarprat med Therese Söderlind och blev sådär nyfiken och sugen på hennes böcker som man kan bli ibland. Läste på baksidan av den första. Norrlands svårmod. Lyssna här på några av resumtionerna.
Söderlind äger samma förmåga att beskriva gränslandet mellan kärlek och våld som Joyce Carol Oats. Hon lyckas skapa en hotfull stämning med mycket små medel, en blick, en skevhet, ord som skaver. >>Sydsvenskan
Den är sinnerikt uppbyggd, spännande och har en psykologisk skärpa som skär vasst och djupt.>>Tidningen kulturen
Och sedan bäst av allt:
Romanen lever inom mig också när jag inte läser den.>>Göteborgs-posten
Att få läsa en riktigt bra bok som berör en och följer med en i vardagen. En bok som får en att se på världen runt om med andra ögon. Som får en att känna, utvecklas, växa utan att själv personligen behöva genomlida allt. Det är lycka!
Jag hoppas att min kommande helg blir en lycklig sådan!
Förutsättningarna finns!
Att se fram mot och invänta något är också en sorts lycka!
På min väg till tunnelbanan kliver en brunbränd och välbyggd blond man ca 35-40 år ut från ett trapphus. Det enda han har på sig är jeansshorts, träningsskor och en öppen träningsjacka. I handen håller han en flaska champange av finare märke. Min fantasi sätter igång; är han påväg till en champagne frukost men har rationaliserar bort allt onödigt trams som jordgubbar etc då det ändå egentligen bara är champagnen som är intressant. Eller ska han överraska sin nya kärlek på morgonkröken med att strunta i måndagsvardagen och istället bubbla sig iväg på gyllen kärleksrus. Kommer han själv från ett nattligt möte med en flaska som gåva? Har han eller kommer han att möta döden eller en person från undre världen? Har han själv tillfälligt landat i landet från en egentlig tillvaro i annat land? Fantasin med fortsättning fortsätter men här stoppar jag och lämnar över till er att fortsätta drömma lite så här i början på veckan.
Konst kan ju vara väldigt varierad och olika saker tilltalar olika personer. Konst kan vara behaglig, obehaglig, vacker, ful, abstakt, konkret omöjlig att förstå, ganska självklar- iallafall i första betraktelsen. Huvudsaken är väl att den berör betraktaren på något sätt, att den är unik i sitt slag och att tanken då den skapades var att det skulle vara just konst.
Den här vasen brukar finnas i skyltfönstret i en antikhandel nära mig. Då jag har hund som jag allt som oftast får plocka bort vidriga parasitfästingar från är allt jag kan se i denna vas en hel hoper av dessa parasiter som sitter sida vid sida, rad på rad. Jag förfäras och äcklas av denna vas men kan ändå inte motstå att gå förbi fönstret och titta. Att den väcker känslor går inte att förneka men den kommer nog inte att flytta hem till mig.
Sitter på balkongen och lyssnar på ett Stockholm som vaknar! Man kan höra rytmer på de mest oväntade ställen. Vi har trafikljus i korsningen utanför vårt hus. Det tickande ljudet som finns vid övergångställena synkroniserar sig om man sitter ett tag och lyssnar och i princip inga andra ljud hörs förutom fåglarnas kvitter. Det blir en rytm som får kroppen att vilja dansa. Men det måste vara fritt från andra trafikljud. Man kan även hitta rytmen i en tvättmaskin som går. Det är bara att lyssna och ge lite av sin tid! Låter säkert knasigt men gå gärna ut i din omgivning, lyssna på de ljud som finns runt om dig. Försök isolera dem och hitta rytmen. Det får en att må bra , jag lovar!
Är det något som kan få mig helt galen så är det teknik. Det ska bara fungera. Som ikväll. Tänkte att bara lite snabbt byta fotografi till bloggen och skriva ett snabbt inlägg då det var ett tag sedan sist. Kommer inte in på bloggen via paddan. Jamen då går vi väl över till PC istället, inga problem. Fast fotot jag vill använda ligger på paddan. Ok, jag mailar det till mig själv och drar ut på skrivbordet. Så konstigt det ser ut, bara en massa 1och 0 och andra tecknen. Nu börjar jag misströsta något. Hmm, ska man inte kunna konvertera på något sätt. Leta, leta, leta. Börjar snällt och försiktigt fråga maken som är uppslukad av matchen mellan Tyskland och Algeriet om han möjligen vet lösningen på problemet. Han kommer, liite ofokuserad dock. Hittar först inte lösningen. Jag ger glada tillrop, båda blir mer och mer frustrerade. Jag mailar över andra fotografier. De fungerar. Ok, då struntar vi i det första, fast jag ville ju ha just det fotot! Till sist koncentrerar maken sig och hittar problemet. Naturligtvis av det enklare slaget som man därför inte tänker på. Fel standardläsare. Make återgår till fotbollen och jag ska bara lite snabbt.... Nej, det ska jag visst inte. Har glömt lösenordet.Var ju ett tag sedan sist. Provar olika lösningar, men nej. Nu är jag både trött och sur. Svär faktiskt lite. Att vara 4 år känns inte så långt borta. Precis då dyker 14-åriga dottern upp. Lugn som en sann pedagog lotsar hon mig. Lirkar och stöttar. Jag begär nytt lösenord, får det, loggar in. Vi kommer ihåg hur man lägger in foto. (Inte helt solklart på denna bloggplats). Det blir rättvänt vid första försöket. Var inte så förra gången profilfoto skulle in ( ja även då var det 14-åringen som assisterade. Vad förväntar ni er av en nybliven tantbloggare med temperament). Och här får ni nu ta del av ett helt annat inlägg än det var tänkt från början. Dottern är nästan värd en liten belöning. Har ni några förslag? Skulle även maken var värd det? Ja, det är klart men den belöningen kommer jag på alldeles själv.
På lunchpromenaden befann jag mig plötligt helt omsluten av ett fantastiskt väldoftande gullregnsträd. Det gav en känsla av att vara i österns mystik. Dofterna, trädets växtsätt, sommarvärmen och den magiskt blå himlen.
Staden är full av dessa fantastiska träd!
Jag älskar sommaren!
Min man tar vår boxer till dagis varje morgon. Det har han gjort i alla de 9 år som hon har varit en del av vår familj. De åker buss för att ta sig dit. De åker ungefär samma tid varje morgon vilket ett flertal andra personer också gör. Så småningom har det uppstått en form av gemenskap passagerare emellan såsom det ofta gör när man ser varandra nästa dagligen. Små samtal om vädret, vår boxer och hundar i allmänhet, skälet till att man inte sett varandra på ett tag etc. Små berättelser i vardagen helt enkelt. När min man och boxern kliver på bussen hälsar de först på busschauffören. Ofta är det en chaufför som verkligen gillar hundar. Han har alltid godis med sig och är det han som kör så vet vår annars väluppfostrade boxer att hon får, ja faktiskt ska, ställa sig på bakbenen med framtassarna på biljettbordet och ge chauffören en puss. Då får hon en godis tillbaks. Hon har även en annan vän på bussen i form av en kvinna som även hon alltid har med sig en godsak till vår boxer. Dom brukar småprata lite och utbyta godis klappar och pussar. Vår boxer letar alltid upp denna kvinna om de åker samma tur. Vid ett tillfälle hade vår boxer spanat in denna kvinna redan innan de klev på bussen. Hon hade därför väldigt bråttom att komma fram till kvinnan och missade därför denna gång helt att det var "hennes" chaufför som körde. Det tog inte lång stund förrän det sprakade till i högtalaren och chaufförens röst hördes. - Nej nu börjar jag bli irriterad. Hunden hälsar på alla utom på mig. Leendena spreds hos alla passagerare och det var bara för hund och husse att lomma fram till chauffören för pussar och godis innan bussen for vidare.
Det började med att en vattenskada pga av läckade diskmaskin upptäcktes på landet. Konsekvens: Sanera och lägga nytt golv. Därefter fick vårt härliga runda utebord vingar via ett bortglömt uppfällt parasoll och den kraftiga vinden. Konsekvens: Nytt parasollinköp, fågelmatarställning och laga bord. Den parkerade bilen blir påbackad av en trolig lite lastbil som smiter. Konsekvens:Polisanmälan, reparation, omlackning, självrisk. Regn, kallt och mulet hela långhelgen på landet. Konsekvens: Inget trädgårdsarbete eller härlig utevistelse för att lapa D-vitamin och energi. Maken får ryggskott. Konsekvens: En man som lider.
Meen...
Då vi ändå ska åtgärda golvet i köket så passar vi på och lägger om alla golven. Eventuellt kanske vi måste ta bort diskbänken och då måste vi även ta bort det kakel som jag är mindre förtjust i och välja ett nytt. Då blir det fint till sommaren. Bordet höll ändå och vi fick på köpet en massa bra information från affären vi köper våra trädgårdsredskap och möbler från. Hmmm! gällande bilen är det svårt att hitta något positivt om, den var fin innan, vi kommer att vara utan bil ett tag och kostar massa pengar och tid trots försäkring. Jäkla dåliga bilförare som smiter från ansvar dessutom! Vi har haft 4 och en halv dagars ledigt! Jippie! Har verkligen passat på att ta det lugnt och har ingen värkande kropp efter hårt trädgårdsarbete. Rabatterna klarar sig nog ändå! Lyssnat på 2 böcker, läst tidningarna som samlats på hög, lagat god mat, sett på feel good filmer via Netflix och umgåtts med familj istället.
Ryggskott är väl det enda som kan få maken att ta det lugnt och bara vila med en bok och tycka om att bli lite upppassad själv för en gångs skull.
Hur man väljer att se på livet och vad det för med sig är det bara du och ingen annan som bestämmer. Jag mår bäst av att betrakta händelser och situationer för vad de är men försöker att se möjligheter och lösningar istället för att slås ned och stoppas av dem.
Idag kom solen och värmen tillbaks! Passar väl på att ansa rosorna lite men sedan får det räcka!
Lite högre upp på gatan där jag bor ligger mycket diskret en musikstudio. Jag hade tills för ca 1 år sedan inte en aning om att den fanns där. En dag började det flockas unga tjejer som hängde på trottoaren timme ut och timme in. Dag efter dag. Emellanåt for de skrikande iväg åt något håll. En liten kärntropp består av samma ständigt återkommande tjejer. Jag fattade ingenting! Var ju tvungen att fråga till sist. Det visade sig att pojkbandet The Foo spelar in sina skivor där. Numera vet jag alltid när det är en ny skiva på gång. Jag både imponeras och förfäras av det stora engagemang dessa fans har. De står där oavsett väder, årstid, tid på dygn och i evigheters evighet. I väntan på vad? Jo, att få en liten, lite smula av sina idolers uppmärksamhet. Tydligen kan någon tjej någon gång få komma in och hänga en stund med killarna i studion. Eller så kanske de får en glimt eller en blick av idolerna när de flyttar sig till eller från studion. Tjejerna verkar ha utvecklat någon form av gemenskap och umgänge i sitt gemensamma intresse. Konstigt vore väl annars när de ändå hänger där tillsammans i flera timmar. Men konkurrensen ligger som en iskall hinna över gruppen. Man verkar granska, bedömma och dömma varandra på samma sätt som framförallt tonårstjejer gör i de flesta sammanhang. Vem blir den utvalda? Vem får chansen att se bandet då de rör sig utanför studion? De står där även under normal skoltid. Hur löser de det? Låtsas de vara sjuka, eller struntar de bara i skolan? Vad i en ung flickas själ är det som driver henne att utsätta sig för den tristess det ändå måste vara att bara hänga på en gata i flera timmar? Hur upplever bandet att vara så bevakade och dyrkade? De är ju trots allt bara vanliga unga killar med en begåvning som även de håller på att växa upp med allt vad det innebär. Varje gång jag passerar dessa tjejer väcker det mina tankar. Jag studerar och funderar på varje liten flicka. Vem är hon? Vad driver henne? Hur har hon det i sitt liv? Hur uppfattas och uppfattar hon sig själv i denna grupp?
Vad är det som får en människa att bli så starkt engagerad i något att man kan lägga sitt liv och sina egna behov och bekvämlighet åt sidan?
Måste erkänna att även jag gillar pojkband. Musiken alltså! Men nöjer mig med att lyssna! Och upplysningsvis har The Foo en ny skiva på gång.
Sitter här och äter frukost i tidig helgmorgon. Jag har frukostsällskap! Bakom ryggen mumsar min glada boxer passionerat i sig sin frukost. Utanför fönstret delar småfåglarna och ekorren på vad fågelbordet har att erbjuda. Solen skiner och björkarnas löv har den där skira krispigheten som bara våren kan bjuda på. I mina tankar har jag med mig alla glada röster från gårdagen som uttryckte sin glädje över solen, värmen och den kommande helgledigheten. Tänk att få bo i ett land med årstider där vi varje år får uppleva denna lycka och glädje som våren innebär. Jag sparar dessa stunder av lycka i min fiktiva korg i hjärnan för att kunna ta fram de dagar och stunder när livet känns mindre bra. När man behöver bli stärkt och bli påmind om att livet faktiskt är kanska gott att leva bara man håller ut.
Ekorren återvänder till frukostbordet efter en paus, eller vänta, det är en annan liten ekorre. Jag tror bestämt att vi har ett litet ekorrepar som flyttat in och troligen sätter bo och kommer att få små ekkorrebarn!
På tunnelbanan på väg hem från jobbet en tidig kväll i rusningstrafik:
2 män sätter sig vid sätet tvärs över gången. Den ena är äldre, ser lite härjad ut. Den andra yngre. Ingen av dem är helt nyktra. Den äldre tar fram små paket av folie. Håller det helt öppet i knät och tittar utmanande på mig. Han lämnar efter lite dividerande över ett paket till den yngre mannen och får några sedlar tillbaks.
På sergels torg en eftermiddag i rusningstrafik:
En mobiltelefon ligger plötsligt på marken. En man böjer sig ner och skjutsar iväg den utmed marken. En annan man böjer sig ner, tar upp mobilen och går sin väg.
Utanför ett hus på en vardagkväll:
2 ungar flickor i tajta träningskläder är påväg in i sin port. En passerande medelålders man tar plötsligt ett grabbatag mellan benen på den ena flickan med sin hand. Sedan släpper han, tittar nöjt på flickan och går visslande vidare.
På tunnelbanan i morgonrusningen:
En ung kvinna hoppar på tåget just innan dörrarna stängs. Hon står innanför dörrarna alldeles bedvid mig och flyttar över allt som finns i en vacker röd handväska till en annan väska. Helt obekymrad över att jag tittar på. Vid nästa station hoppar hon av och kastar den röda väskan i en papperskorg och försvinner i folkmyllret.
Detta är exempel på den brottlighet jag mötts av i min vardag det senaste året.
Det går snabbt.
Man förstår inte riktigt vad som hände.
Såg jag just ett brott?
Ska jag göra något och i så fall vad?
Spelar det någon roll?
Här är min levande tavla! Under hela vintern bygger den förväntning, glädje och kreativitet. Den fylls på under våren. Töms förhoppningsvis under senvår försommar! (Det är dock inte alltid så.) ibland stannar det vid drömmandet. Men det är gott nog. Min trädgård i fantasin är fantastisk! Lummig! Färgrik! Tillräckligt mycket ekologiskt odlade grönsaker och bär för att försörja oss resten av året. Några hönor! Katt naturligtvis! Märkligt nog finns det inga oönskade ogräs, sniglar eller annat besvärligt i min fantasiträdgård. Där går jag sedan runt och skördar. Sitter i blomdofterna och läser och gungar i min hammock. Verklighetens trädgård har ogräs, sniglar och annat oönskat. Men den har också grannarnas katter, som för övrigt är fenomenala sorkjägare. En massa vilda fåglar, som jag matar året om. En härlig gräsmatta med massa vilda blommor och en och annan odlad som lyckas komma upp. Varje lyckat odlingsförsök ger en sådan tillfredställelse. Och jag har ju en hammock där jag sakta brukar gunga, läsa och drömma. Min levande tavla föder min fantasi, och det är gott nog!
På min balkong står fjolårets kryddor vissnade och övergivna kvar i sina krukor. De doftar dock fortfarande om man gnuggar några torkade kvistar mellan fingrarna. En duva har hittat dessa. Jag förstår att duvan kärleksfull bygger sitt bo där duvans ägg ska få ligga. Antagligen har duvan valt ett ställe där den känner att äggen och sedan ungarna kan växa upp tryggt och säkert. Duvan väljer så noga vilka kvistar den ska ta. Vi tittar på varandra genom rutan. Duvan tittar på mig, först oroligt och avvaktande. Är jag ett hot? Kommer jag att jaga bort den eller ännu värre, göra den illa på något sätt. När vi är överens att jag bara tittar och inte är farlig fortsätter duvan sitt nogsamma letande. Hon återkommer om och om igen dag efter dag. Jag vet att allmänna råd om duvor i stan säger att jag bör jaga bort den och avbryta bobyggande då duvor i stan räknas som flygande råttor och vara en sanitär olägenhet.
Men det jag tänker på är hur noga duvan bygger sitt bo. Hur den väljer sina kvistar och annat för att bygga det trygga, säkra, säkert ganska vackra och väldoftande boet. Jag låter de vissnade örterna få vara kvar ett tag till och väntar med att vårsmycka min balkong med färgrika blommorna. Lycka till lilla duva!
