RSS - xml

Kontrollerades senast: 2019-05-20 07:04:28

jonas lindberg

Bloggar om religion, politik och andra delikata ting

Sju steg i kristen tro: Lukasevangeliet kapitel 21-24

2018-10-11 15:16
Från [email protected] (jonas lindberg)
Lukasevangeliet kapitel 21–24          
• Har du mött några exempel på generositet bland fattiga människor? (21:1–4)
Nej? Ja? Berätta?

• Vad syftar Jesus på när han talar om ”templet”? (21:5–6)
Till det yttre förstås Jerusalems tempel. Du hittar kanske bilder på hur det bör ha sett ut någonstans på slutet i din bibel. Men Jesus använder bilden av templet för att beskriva sig själv och sin egen kommande död och uppståndelse. Det verkar dock inte omgivningen riktigt förstå just då. 

• Vad tänker du om martyrskap? Kan det finnas något positivt i det? Vad vet du om kristna martyrer i världen i dag? (21:7–24)
Vi läser, ser och hör om martyrer i nyhetsrapporteringen då och då. En del kallas martyrer när de är självmordsbombare, trots att de snarare är terrorister eller frihetskämpar, beroende på vem vi frågar. Men martyrer i Bibeln är aldrig ute efter att skada någon annan och tycks inte ha någon dödslängtan. De vägrar bara att böja sig under den världsliga makten när det krävs av dem att de ska lämna sin kristna tro. Är det dumdristigt eller beundransvärt? Det tycks åtminstone som att de många martyrerna bland de första kristna i Romarriket stärkte den unga kyrkan snarare än försvagade den. Deras mod inspirerade andra att vilja och våga stå för sin tro trots motståndet. Idag dödas fortfarande många kristna, framför allt i Mellanöstern och delar av Afrika för sin tros skull. 

• Vad är syftet med att lärjungarna ska försöka tyda tidens tecken? Har det någon betydelse för oss här och nu? (21:25–37)
De första kristna tycks ha varit övertygade om att Jesus (som här kallar sig själv Människosonen) skulle återkomma synligt till världen förhållandevis snart. För dem var det därför att vara uppmärksamma på allt som skulle kunna tyda på att så höll på att ske. Trots att det nu har gått snart 2 000 år har Jesus ännu inte visat sig på det sättet igen. Men att hålla sig beredd kan ändå ha en funktion också för oss. Det är ett sätt att säga att varje dag har betydelse för våra liv och att vi inte ska skjuta upp målet att försöka leva som Gud vill till en annan dag. 

• Hur skulle du vilja förklara det svek, som Judas utsätter Jesus för? (22:1–6, 47–53)
Lockar pengarna så mycket att han är beredd att offra Jesus för dem? Eller känner han sig besviken på Jesus, att Jesus inte var den sorts ledare som han hade hoppats på? Är han rent av ond eller bara förvirrad? 

• Vad hade du tänkt om du hade suttit med vid den sista måltiden? (22:7–23)
Rädsla? Stolthet? Spänning? Osäker inför vad som hände omkring dig?

• Hur ser du på över- och underordning respektive ödmjukhet i samhället och i dina relationer? (22:24–30)
Vem har makt i ditt liv? Har du möjlighet att förändra din position i relation till andra? Finns det situationer när du väljer att avstå från din rätt och din makt för någon annans skull och varför gör du i så fall det? 

• Varför förnekar Petrus att han skulle känna Jesus? Gjorde Jesus rätt eller fel som utsåg Petrus till lärjungarnas ledare (och i förlängningen den förste biskopen/påven i Rom)? (22:31–34, 54–62)
Av rädsla? Kanske är det hoppfullt också för oss att Jesus inte utvalde en till synes perfekt människa med en tro utav stål till ledare. Vi kan få Guds uppdrag som vi är, med både våra styrkor och svagheter. 

• Jesus har djup ångest inför det som väntar honom. Hur går det ihop med hans insikt i sitt uppdrag? (22:39–46)
I den här berättelsen är det kanske som tydligast att Jesus är helt och fullt människa och samtidigt Gud själv. Han har alltså full insikt i Guds vilja och kan samtidigt känna rädsla och ångest, som den människa han är. 

• Jesus ställs inför det judiska rådet, inför den romerske ståthållaren Pilatus och inför den judiska (lyd)kungen Herodes. Hur skulle du vilja beskriva de olika rättegångarna? (22:66–23:12)
För rådet tycks den avgörande frågan vara om Jesus har hädat, alltså kränkt Gud genom att till exempel sätta sig själv i Guds ställe. Pilatus vill veta om Jesus har brutit mot romersk lag genom att till exempel utse sig själv till kung, men finner inget sådant bevis mot honom. Herodes har till en början höga tankar om Jesus, men blir besviken när han inte får några svar från honom och skickar därför tillbaka honom till Herodes. Rådet vill alltså ha en dom mot Jesus, medan varken Pilatus och Herodes vill ta på sig något ansvar för en sådan dom. 

• Brottslingen Barabbas (ordagrant ”Faderns son”) och Jesus döms. Vad ser du för möjlig symbolik i det? Läs gärna Pär Lagerkvists roman Barabbas om denna händelse. (23:13–25)
Barabbas kan symbolisera alla oss människor, som Guds barn. Jesus tar på sig Barabbas straff, trots att han egentligen är oskyldig till allt ont på samma sätt som Jesus sägs göra det för oss alla. 

• Vad vet du om korsfästelsen som avrättningsmetod? Hur kommer det sig att kyrkan har använt korset som sin främsta symbol? Känner du till fler symboler för kyrkan och den kristna tron? På vilka sätt kompletterar de bilden av korset? (23:26–49)
Korsfästelse användes som avrättningsmetod under antiken, bland annat av romarna, för slavar och samhällets lägsta skikt bland annat vid uppror. Den dömde spikades naken fast vid ett kors för att hånas av omgivningen och långsamt plågas till döds. Det tog därför lång tid innan kyrkan började använda korset som symbol, men efterhand fördjupades medvetenheten om att det var just där på korset som Gud visade sin kärlek till oss människor som tydligast. I de flesta kyrkor idag finns en mängd andra symboler också, som duva eller eld (Helig Ande), triangel (Gud som treenig), skepp (kyrkan), ankare (hopp), lamm (Jesus som Guds offrade lamm) och många fler. 

• Varför var det så viktigt att få Jesus begravd innan sabbaten? (23:50–54)
Enligt judisk tradition ska en avliden människa begravas inom ett dygn, vilket förmodligen hör samman med att en kropp inte kan förvaras särskilt länge i värmen i Israel/Palestina. I judisk tro är dessutom sabbaten starkt förknippad med vila och därför blev det brådskande att få Jesus begravd innan sabbaten hann börja. 

• Lukas berättar att det är en grupp kvinnor, som är de första som kommer till graven, men de blir inte trodda av lärjungarna – varför inte? Varför har lärjungarna suttit inlåsta? (23:55–24:12)
Kvinnor ansågs i dåtiden inte vara trovärdiga vittnen och kunde därför inte användas exempelvis vid en rättegång. Sedan kan vi gissa att lärjungarna fortfarande befanns sig i ett chocktillstånd efter korsfästelsen och begravningen och därför också hade svårt att ta till sig kvinnornas påståenden, trots att Jesus tycks ha försökt förbereda dem på sin egen död och uppståndelse. Den situationen bidrog nog också till att de låste in sig, liksom att de förmodligen var rädda för vad människor i omgivningen skulle kunna utsätta dem för nu när till och med Jesus hade blivit avrättad. 

• Varför dröjer Jesus med att berätta för lärjungarna vem han är? (24:13–35)
Kanske vill han ge dem möjlighet att själva berätta om sina upplevelser innan de kunde lämna sorgen och chocken bakom sig och förstå att han trots allt inte hade lämnat dem.  Det finns också en tydlig koppling mellan att de förstår vem han är när han bryter brödet och när vi idag firar nattvarden, som på motsvarande sätt ska visa att Jesus är närvarande här och nu. 

• Jesus säger att lärjungarna ska bli rustade med kraft från höjden. Vilken kommande händelse syftar han på då (se Apg 2:1-47)?
När Jesus inte längre är synlig på jorden öppnar det vägen för att Gud istället är närvarande genom Helig Ande i människor. Det sker för första gången i Jerusalem på pingstdagen, det vill säga femtio dagar efter påsk. Därefter börjar lärjungarna och andra kristna att sprida sig ut till andra länder för att berätta om sin tro på Jesus. 

• Lukasevangeliet slutar här, men fortsätter i en annan bibelbok. Vilken? Titta gärna på den översiktligt för att få ett vidare sammanhang i berättelsen. (24:36–53)
Svaret fanns redan i förra frågan, det vill säga Apostlagärningarna. 

Sju steg i kristen tro: Lukasevangeliet kapitel 17-20

2018-10-04 14:04
Från [email protected] (jonas lindberg)


• Hur kan man förleda andra människor och varför tror du att Jesus tycker att det är så allvarligt? (17:1–3a)
Genom att luras, ljuga, bedra, förfalska och därmed inte ge människor tillgång till den sanning som kan befria dem? Kanske syftar Jesus här i synnerhet på sitt eget befriande budskap.

• I vilka situationer tycker du att det svårt att förlåta någon annan? (17:3b–4)
När du har blivit riktigt sårad, sviken, bedragen? När den som har gjort fel mot dig inte tycks ångra sig alls? När du tröttnar på att förlåta om och om igen?

• Varför ber lärjungarna om större tro just i den här situationen, sett till sammanhanget, och varför tar Jesus just ett mullbärsträd som exempel? (17:5–6)
Kanske för att sammanhanget handlar om svårigheter, lögner och det svåra i att kunna förlåtelse. Att be om tro kan här vara liktydigt med att be om styrka i sin tro, för att få hjälp med att leva som Jesus vill. Ett mullbärsträd har särskilt djupa rötter, vilket gör symboliken extra tydlig.

• Varför säger Jesus att lärjungarna bör uppfatta sig själva som ”odugliga tjänare”? (17:7–10)
Förmodligen är det ett något bryskt sätt att säga att vi har ett ansvar och ett uppdrag som människor och att det borde vara så självklart att vi inte går omkring och söker bekräftelse för att vi gör det vi ska. Det kan i så fall tyckas vara opedagogiskt eller otrevligt av Jesus, inte minst i valet av ordet ”odugliga”. Men kanske är det så att den som lyckas finna glädje och mening i själva arbetet snarare än i den eventuella bekräftelsen lättare finner mättnad i sin själ.

• Varför är det bara en av de tio botade spetälska (alltså leprasjuka), som återvänder till Jesus? (17:11–19)
Kanske för att de andra, precis som vi, gärna vänder oss till Gud när livet är svårt, men lätt glömmer bort att göra det när vi har anledning att tacka för det goda i livet.

• Hur skulle du vilja beskriva Guds rike, när du har läst det här avsnittet? (17:20–37)
Osynligt närvarande? Inom oss? Kräver vaksamhet? Kräver hängivenhet?

• Vad säger liknelsen om hur Gud är? (18:1–8)
Rättvis? Kärleksfull?

• Vilken är den grundläggande skillnaden mellan fariséns och tullindrivarens förhållningssätt till sig själva, Gud och sin omgivning? Varför har Jesus valt just en farisé och en tullindrivare som exempel? (18:9–14)
Farisén tycks framför allt få kraft ur sin egen förträfflighet, medan tullindrivaren är ödmjuk och istället söker den hos Gud. Jesus vänder här på perspektiven genom att utmåla en person med låg religiös och social status som ett föredöme framför någon med hög status.

• Hur påverkar det här avsnittet synen på dopet? (18:15–17)
Texten läses varje gång ett barn döps i Svenska kyrkan, som ett sätt att understryka att barn också hör till Guds rike och därmed också bör få döpas.

• Vad är svårigheten med rikedom i förhållande till kristen tro? (18:18–30)
Kanske för att rika människor har svårare att se allas vårt av Gud och Guds hjälp? Att det är lättare att bygga sin trygghet på det egna än på Gud? Att den som behåller mycket för sig själv har svårare att se samhörigheten med andra människor och delandets glädje?

• Varför har lärjungarna svårt att förstå när Jesus förutsäger sin död? (18:31–34)
Det är nog allmänmänskligt att värja sig mot det obehagliga, svåra och smärtsamma. Ibland lever vi i förnekelse när verkligheten blir för svår eller den inte stämmer med hur vi skulle önska att den såg ut. Så är det säkert med lärjungarna också.

• Vad menar Jesus med att den blinde mannens tro har hjälpt honom? (18:35–43)
Mannens tro har fått honom att vända sig till Jesus med sina problem och att våga tro och ta emot hans hjälp. Det finns en sårbarhet i den situationen, som skapar en gemenskap mellan de båda och det är också vad tron handlar om. Att våga komma som vi är.

• Vad är det som gör att Sackaios plötsligt vill betala tillbaka sina rikedomar? (19:1–10)
Som tullindrivare har han visserligen haft mycket pengar, men har varit föraktad av sina landsmän för att tjäna pengar med hjälp av fienden romarna och dessutom förmodligen stoppa extra mycket i egen ficka. Att Jesus besöker hans hem är därför chockerande för samtidens människor och därmed också en så stor glädje för Sackaios att det väcker hans längtan efter att få ge något tillbaka. När han blir accepterad som människa tycks han också vara beredd att förändra sig och sitt liv.

• Hur förvaltar du ditt ”pund”, alltså dina egenskaper och tillgångar, på det sätt som Gud vill? (19:11–27)
Får andra glädje av dina talanger? Gömmer du dina förmågor för att du inte vet om du vågar eller vill använda dem? Vem tror du att Gud vill att du ska vara?

• Vilken sorts förväntningar har människor på Jesus när han rider in i Jerusalem? (19:28–40)
Jesus rider in på en åsna, precis som kung David gjorde en gång i tiden. Det är en signal om att Jesus kan vara den Messias, den utlovade nya kung som Gud i profetior i Gamla testamentet har lovat att sända för att befria sitt folk. Vi kan anta att de flesta av dem i så fall väntar sig en vanlig jordisk kung, som tar vapen i hand när så behövs. I ett ockuperat land som dåtidens Israel blev den symboliken i så fall förmodligen väldigt stark.

• Varför gråter Jesus över Jerusalem? (19:41–44)
Av kärlek till staden och dess människor? För Jerusalem som symbol för folket och dess relation till Gud. För de svårigheter som han vet kommer att drabba staden och folket?

• Hur reagerar du när du läser om att Jesus är förhållandevis våldsam? Hur kan man förstå anledningen till att han agerar som han gör? (19:45–48)
Blir du förvånad? Tveksam? Kritisk? Känner förståelse? Läs sidorna 81-82 i Sju steg i kristen tro.

• På vilka sätt visar Jesus att han är den han är, alltså Guds son eller Gud själv? Fundera över vilka exempel du har läst hittills i Lukasevangeliet. (20:1–8)
Underverk? Undervisning?

• Lukas skriver att de skriftlärda och översteprästerna hade velat gripa Jesus med en gång. Varför upplever de Jesus som ett så stort hot? (20:9–19)
Har han blivit för populär och därmed hamnat i det centrum där de själva vill stå? Riskerar de att förlora sin makt? Blir de arga eller rädda för att han ifrågasätter delar av de fasta strukturerna i samhället? Är det farligt med någon som förlåter och därmed befriar människor?

• I den inledande skapelseberättelsen i Första Moseboken står det att människan är skapad till Guds avbild (1 Mos 1:27. På vilket sätt kan det hjälpa dig att förstå den här händelsen? (20:20–26)
Jesus klarar sig ur en besvärlig fälla som hans motståndare försöker sätta honom i. Oavsett hur han svarar tycks han få någon emot sig – romarna eller det egna folket och i båda fallen kan det vara mycket farligt. Om människan är Guds avbild är det ett tecken på att hon hör samman med Gud. På myntet finns kejsarens bild och kan det sägas tillhöra kejsaren.

• Hur tänker du dig uppståndelsen? Kan du sätta ord på vilken sorts tillvaro det innebär? (20:27–40)
(här avstår jag från förslag!)

Sju steg i kristen tro: Lukasevangeliet kapitel 13-16

2018-10-04 14:03
Från [email protected] (jonas lindberg)


• Jesus bemöter resonemanget om att syndare straffas hårdare än andra med att alla människor är lika stora syndare. Hur ser du på det? (13:1–5)
Vad är mest rättvist? Hur fungerar det mellan oss människor och i vårt samhälle? Kanske är grundfrågan en helt annan för Gud än för oss människor – att viljan eller oviljan till fullständig gemenskap med Gud är en mycket viktigare fråga än enskilda handlingar?

• Vad säger liknelsen om Gud och om människan? (13:6–9)
Kanske kan liknelsen beskrivas som en inre dialog hos Gud, ungefär som när vi resonerar med oss själva om svåra problem. Mannen som äger vingården (Fadern) ställer krav på att fikonträdet (människan) ska ge frukt (leva ett kärleksfullt liv) och ser att det inte går bra. Trädgårdsmästaren (Sonen/Jesus) vädjar då om tid och tålamod för att rädda fikonträdet och får det. Budskapet blir då alltså att Gud i sin kärlek har tålamod med människans misslyckanden.

• Jesus uppmanar sina åhörare att reflektera över reglernas syfte snarare än blind åtlydnad av dem. I vilken typ av situationer ser du att vi har liknande problem i dag? (13:10–17 och 14:1–6)
Fundamentalism? Juridik? Fördomar? 

• Vad tänker du är litenheten i Guds rike, som här uttrycks som senapskornet respektive surdegen? Vad är det alltså som kan växa och bli stort? (13:18–21)
Att tron i grund och botten kan tyckas alltför enkel om något ska kunna förändras på riktigt? Eller att Jesus och de tolv omkring honom var så få och världen är så stor? Att en enda människas ord och liv ska kunna vara levande över hela världen tvåtusen år senare?

• Hur uppfattar du orden om att porten in i Guds rike är trång? (13:22–30)
Att Gud vill göra det svårt för oss? Att vi själva gör det svårt för oss att närma oss Gud? Att det är viktigt att söka Gud? 

• Hur ser du på bilden av Gud som en höna, som samlar sina kycklingar under vingarna. Vilken känd psalm uttrycker den bilden? (13:34)
Lite dum? Vacker? Trygg? Kvinnlig? Psalmen är Bred dina vida vingar (nr 190 i Den svenska psalmboken), som Lina Sandell skrev med just den här bibeltexten i åtanke. Hon skrev även liknande texter som Modersvingen, med samma symbolik, men i mitten av 1800-talet ansågs det fortfarande som alltför utmanande att beskriva Gud i kvinnliga termer. 

• Hur ser du på din egen ödmjukhet? (14:7–14)
Vad betyder ordet ödmjuk för dig? Vill du vara ödmjuk? Är det ett eftersträvansvärt ideal? Är det lätt att ödmjuka människor blir trampade på av andra?  

• Jesus menar att Guds rike förutsätter målmedvetenhet och engagemang. Vad kan du tänka dig att försöka ändra på i ditt eget liv? (14:15–35)
Avstå från något? Ge mer av dig själv till någon eller något? Ägna mer tid åt bön och gudstjänst? Försöka se på andra människor med mer kärlek? 

• Jesus ger tre berättelser eller bilder för att beskriva rörelsen mellan att vara förlorad och återfunnen. På vilket sätt kan du själv känna igen dig i dem? (15:1–32)
Har du känt dig förlorad i något sammanhang? Vad behöver du mest hjälp med i ditt liv? Välkomnar du andra människor när de ber om hjälp med sina liv? Stämmer berättelsernas beskrivningar med hur du uppfattar vem Gud är och vad Gud vill?

• Liknelsen är till synes märklig. Vad tror du är huvudpoängen med den? (16:1–18)
Förvaltaren beter sig ganska märkligt och därför är det nog viktigt att försöka bortse från liknelsens handling och istället koncentrera sig på det budskap som den mynnar ut i: vi kan inte tjäna både Gud och Mammon (det vill säga begäret efter rikedom), utan måste välja den ena eller den andra.

• Även den här berättelsen kan tyckas märklig eller åtminstone svår att ta till sig. Vad skulle du säga att poängen är med den? (16:19–31)
Förmodligen riktar Jesus sig framför allt till människorna i den judiska samtiden. Han menar att de borde förstå och ta till sig hans budskap, de som redan kan Gamla testamentets skrifter så väl. Ändå tycks många av dem leva utan hänsyn till fattiga och sjuka, det vill säga tvärtemot vad Gud vill. Liknelsen kan tänkas mynna ut i frågan om Gud ska bry sig om dem när de inte bryr sig om andra?

Sju steg i kristen tro: Lukasevangeliet kapitel 9-12

2018-10-04 14:02
Från [email protected] (jonas lindberg)
• Lärjungarna skickas ut på uppdrag. Hur tror du att deras upplevelse ser ut inför och under detta uppdrag? (9:1–6 och 10:1–20)
Är de rädda eller känner de sig väl förberedda och modiga? Hur känns det att nästan inte ta något alls med sig? 

• Vem är Elia och varför påstår en del människor att han har kommit tillbaka? Varför har Herodes låtit halshugga Johannes Döparen? (9:7–9)
Elia var en profet, som det berättas om i Första och Andra Kungaboken i Gamla testamentet. När han dog fördes han upp till himlen på i en brinnande vagn och i judisk tro finns det en föreställning om att Elia en dag ska komma tillbaka. Därför står det alltid ett extra vinglas framdukat till honom vid det judiska påskfirandet. När Johannes Döparen kommer uppfattar en del människor honom som Elia som kommer tillbaka. Kung Herodes låter halshugga Johannes för att Johannes har kritiserat honom offentligt för att han har sin svägerska som älskarinna och det gör sannolikt Herodes impopulär bland folket. 

• Vad delar du själv med dig av till andra? (9:10–17)
Tid? Pengar? Omtanke? Kärlek? Saker? Kläder? 

• Varför är det hemlighetsfullt kring vem Jesus är? Vad skulle du själv svara på frågan? (9:18–22)
Kommer reaktionerna att bli för starka, såväl positiva som negativa, om han just då avslöjar det? 

• Vad kan det innebära att varje dag ta på sig sitt kors och följa Jesus? (9:23–27)
Handlar det om att ta på sig ett uppdrag, en börda, något svårt för andra skull?

• Varför vill Petrus, Jakob och Johannes bygga hyddor? (9:28–36)
Vill de stanna mitt i den härliga upplevelsen hellre än att återvända till vardagen igen? Eller är det i första hand en påminnelse om den judiska lövhyddohögtiden (sukkot), som påminnelse om när folket sov under bar himmel i öknen, efter befrielsen från slaveriet i öknen? Har en ny befrielse kommit nu?

• Vad är mänsklig storhet för dig? (9:46–48)
Styrka? Mod? Målmedvetenhet? Självutgivande? Vishet? Ödmjukhet?

• Vad tycker du om de förväntningar, som Jesus ställer på sina följare? (9:57–62)
Orimliga? Hjärtlösa? Hängivna? Omöjliga? 

• Vad tänker du om Sonens relation till Fadern? Hur påverkar det synen på Treenigheten? (10:21–24)
Det komplicerar bilden att Jesus beskrivs som både Gud och människa i Nya testamentets böcker. I den här texten är det särskilt tydligt, eftersom Jesus på samma gång beskriver Sonen (alltså sig själv) som jämställd med Fadern genom att de båda har full kunskap om vem den andra är och samtidigt som är underordnad Fadern, vilket troligtvis syftar på den mänskliga sidan av honom. 

• Varför väljer Jesus just en samarier som förebild i berättelsen? (10:25–37)
Samarierna är ett grannfolk till judarna med en religiös tro som skiljer sig något från judarnas. Därför ville åtminstone dåtidens judar helst ha så lite som möjligt med samarierna att göra. När Jesus gör en samarier till hjälte i sin berättelse är det därmed en provokation, som både förstärker berättelsens budskap och vidgar perspektivet på andra människor. 

• Vad tycker du det som Jesus säger till Marta respektive Maria? (10:38–42)
Orättvist? Klokt? 

• Vad lär du dig om bön, utifrån det som Jesus säger? (11:1–13)
Vad en bön kan eller bör innehålla? Att våga tjata på Gud eller åtminstone vara uthållig i sin bön? Att Gud förstår vad vi behöver och vill ge oss det?

• Vad menar Jesus med ”Jona-tecknet”? (11:29–32)
Jesus liknar sig själv vid profeten Jona (se Jonas bok i Gamla testamentet). Han predikar att människor behöver förändra sina liv, men försvinner också i tre dagar innan han återförs till livet. I Jonas fall handlar det om att han slukas av en stor fisk, medan det i Jesu fall handlar om döden och återuppståndelsen. 

• Hur ser ljuset ut, som kommer in i ditt liv? (11:33–36)
Kärlek från andra? Kunskap som hjälper dig förstå dig själv och andra bättre? 

• Hur skulle du vilja beskriva konflikten mellan Jesus och fariseerna och de laglärda, alltså den dåtida religiösa eliten? (11:37)
Maktkamp? Oförståelse? Ovilja? 

• Nu samlas människor i tusental. Vad tror du att det är det som lockar dem till Jesus? (12:1)
Spänning? Längtan? Hopp? Befrielse? Underhållning? Vilja att förstå sig själva och livet? Läkedom?

• Känner du dig bekväm med att stå för en kristen tro inför andra? Varför/varför inte? (12:8–12)
Ja? Nej? Pinsamt? Vet inte om jag tror, hur jag tror, på vad eller vem jag tror? Tycker att det är en privatsak?

• Vilka är dina ”skatter på jorden”? (12:13–21)
Bil? Bostad? Prylar? Kläder? Vänskap? Resande? Bekräftelse?  

• Hur når man en högre grad av bekymmerslöshet? Tycker du att det är eftersträvansvärt eller inte? (12:22–34)
Öva i att bli mindre materiellt beroende? Söka andra mål än rikedom och mänsklig trygghet? Våga släppa taget om det som är viktigt för oss och överlåta till Gud att ta hand om det? 

• Vad betyder beredskap inför Kristus för dig? (12:35–48)
Att låta den egna tron påverka livet här och nu istället för att skjuta upp frågorna om egen förändring? Att se varje dag som en viktig dag i det egna livet, en dag när jag har ansvar och möjligheter att ta vara på? 

• Vad tänker du om tidens slut? Tror du att det kommer ett sådant och i så fall varför? (12:49–59)
Klimatångest eller framtidshopp? Kommer människan att förgöra sig själv och kanske också världen? Eller kommer Gud att sätta en slutpunkt?

Sju steg i kristen tro: Lukasevangeliet kapitel 5-8

2018-10-04 14:00
Från [email protected] (jonas lindberg)
• Hur skulle du beskriva Petrus och Matteus upplevelser av deras första respektive möten med Jesus (5:1–11 respektive 5:27–32)?
(Simon) Petrus: trötthet, irritation, skam, rädsla, upprättelse? Matteus (Levi): äntligen, enkelt, glädje, upprättelse?

• Varför är det så provocerande för omgivningen att Jesus säger att han kan förlåta synder och att han låter sina lärjungar plocka ax respektive att han själv botar en man på sabbaten (5:17–26, 6:1–5 respektive 6:6–11)?
De skriftlärda och fariseerna (den tidens religiösa och politiska elit) ger själva svaret: att bara Gud kan förlåta synder och eftersom Jesus inte är Gud i deras ögon begår han ett allvarligt brott (vers 21). Sabbaten (vilodagen) påbjuds i ett av de tio budorden och den är därför något mycket centralt i judisk tro, som uttryck för troheten mot Gud. Alltså tycks Jesus också den här gången medvetet och tydligt bryta mot Guds vilja.

• Försök ta reda på varför Jesus väljer ut just tolv lärjungar, om du inte redan vet det.
I Bibeln används ofta siffror i symbolisk mening. Tre betyder till exempel ofta något heligt eller gudomligt. Fyra kan syfta på de fyra väderstrecken, det vill säga hela världen. Tre och fyra tillsammans blir sju och kan därför symbolisera hela tillvaron. Tre gångerfyra blir tolv och även det talet kan därmed symbolisera helheten. I det judiska folkets historia är bland annat de tre patriarkerna Abraham, Isak och Jakob centralgestalter. Jakob (som senare kallades Israel) hade tolv söner tillsammans med sina hustrur Rakel och Lea. De tolv sönerna blev i sin tur upphov till varsin stam inom det judiska folket. Under historiens gång kom dock tio av de tolv stammarna att föras bort som fångar till Assyrien (i nuvarande norra Irak), för att aldrig återvända igen. När Jesus samlar tolv lärjungar kan det därför tolkas symboliskt som en vilja att samla det judiska folket igen, men också världen som helhet. 

• ”Saligprisningarna” finns i både Lukasevangeliet 6:20–26 och Matteusevangeliet 5:1–12. Vilka skillnader finns mellan de båda versionerna och vad tänker du om det?
Hos Lukas finns det ett socialt, mer jordiskt fokus. Där talar Jesus till exempel om de fattiga, medan han hos Matteus talar om ”de fattiga i anden”, det vill säga med ett mer andligt eller himmelskt perspektiv. Den här skillnaden mellan Lukas och Matteus märks också genomgående i respektive evangelium. Beror det på att de har redigerat Jesus, kommer ihåg olika eller att Jesus helt enkelt har uttryckt sig på ett liknande, men inte identiskt sätt vid olika tillfällen och att Matteus och Lukas därför har valt de citat som de tycker passar bäst in i den berättelse de vill återge? Det vet vi inte med säkerhet. Ordet salig betyder ungefär ”himmelskt lycklig” eller att vara en av de som tillhör den himmelska gemenskapen.

• Jesus uppmanar sina åhörare att älska sina fiender och att inte döma (6:27–42). Vad tänker du om det, när du ser på ditt eget sätt att förhålla dig till andra människor?
Dömer du någon och i så fall när och för vad? Vad tror du i så fall att det beror på? Handlar det om något som du har svårt för att acceptera hos dig själv också? Hur känns det att döma andra? Är det svårt att låta bli att göra det och vad kan det i så fall bero på?

• Varför berömmer Jesus den romerska officeren för hans starka tro (7:1–10)?
Israel var vid den här tidpunkten en del av Romarriket, det vill säga ett ockuperat land. Att en romersk soldat söker upp Jesus sågs därför knappast med blida ögon av den judiska omgivningen, men knappast av romarna heller. Det måste ha krävts mycket av soldaten för att be en jude om hjälp och att dessutom göra det så förbehållslöst som han gör. Hans tillit till Jesus tycks därför vara större något Jesus dittills har mött.

• Vad ser du för likheter och skillnader mellan Johannes döparen och Jesus (7:18–35)
Båda har lärjungar (följare) och båda uppfattas som profeter, som ibland är mycket stränga mot sina åhörare. Men Johannes är enligt Jesus ändå bara en budbärare om Jesus.

• Vad tänker du om att kvinnan smörjer fötterna på Jesus med balsam (en välluktande, mycket dyrbar olja) (7:36–50)?
Slösaktig? Desperat? Kärleksfull? Modig? Tacksam? Har stark tro/tillit till Jesus?

• Hur vill du beskriva dig själv när du läser liknelserna om sådden och om lampan (8:4–18)?
Hur tar du emot budskapet från Jesus: som det som hamnar på vägkanten, på berghällen, bland tistlarna eller i den goda jorden? Hur sprider du det ljus som du kanske tycker att du har fått genom tron?

• Vad tänker du om berättelsen om den besatte och svinhjorden (8:26–39)? Hur upplever den befriade mannen respektive människorna omkring honom det som händer?
Dramatiskt? Skrämmande? Befriande? Tacksamt?

• Vid två tillfällen berättar Lukas att Jesus upplever att det går ut kraft från honom när människor rör vid honom (6:19 och 8:46). Vad tänker du om det?
Känns det som magi? Eller snarare som att Jesus också är människa och därmed påverkas av den han själv och andra gör i relation till honom?

Sju steg i kristen tro: Lukasevangeliet kapitel 1-4

2018-10-02 14:15
Från [email protected] (jonas lindberg)
Till varje kapitel i min bok Sju steg i kristen tro (utom det första) hör läsning av fyra kapitel ur Lukasevangeliet. Stödfrågorna finns med i boken och här finns förslag på svar till dem: 

• Varför skriver Lukas sitt evangelium? (1:1–4)
För att försöka övertyga den bildade greken eller romaren Theofilos om att berättelsen om Jesus är tillförlitlig och sann. 

• Både Sakarias och Maria möter änglar, som säger ”var inte rädd”. Varför säger änglarna så, tror du? (1:13 respektive 1:30)
Förmodligen är ett möte med en ängel så annorlunda att de orden krävs för att mottagaren ska våga lyssna till det egentliga budskapet.

• Hur tror du att du skulle du ha reagerat om du var i Marias situation? (1:16–38)
Rädd? Stolt? Skeptisk? 

• Vilken del av berättelsen om Jesu födelse (”Julevangeliet”) tycker du är viktigast? (2:1–20)
Själva födelsen? Att den sker under enkla, fattiga omständigheter? Änglarnas budskap om fred? Att de enkla herdarna får vara de första ögonvittnena? Maria som tar budskapet till sitt hjärta och begrundar det? 

• Vad tror du att Symeon och Hannas möte med den nyfödde Jesus betyder för dem? (2:22–38)
Frid inför döden? En påminnelse om att Gud håller sina löften? Hopp om en framtid för det egna folket? 

• Vad tycker du om det sätt som den tolvårige Jesus agerar på i templet i Jerusalem? (2:41–52)
Borde han ha tänkt mer på sina föräldrars oro? Varför tycks han känna sig så hemma där? 

• Evangelieförfattarna berättar inte mer om Jesu barndom än händelserna när han föds och händelsen i templet när han är tolv år. Hur tror du att hans uppväxt såg ut i övrigt?
Busade han? Slogs han? Var han klokare än andra barn? Hur reagerade andra på hans sätt att vara? Behandlade hans föräldrar honom annorlunda jämfört med hans yngre syskon? 

• Vad skulle Johannes döparen säga att du behöver ändra på i ditt liv? (3:1–20)
Vilken sorts frukt bär ditt liv? Känner du dig bekväm i att inte vara en sämre människa än någon annan? Är du tillräckligt generös eller rättvis mot andra och dig själv? Skapar du trygghet hos människor omkring dig?

• Varför valde Jesus att bli döpt, tror du? (3:21–22)
I motsvarande berättelse i Matteusevangeliet (3:14-15) protesterar Johannes mot att Jesus vill bli döpt, men Jesus svarar då att de ska uppfylla allt som hör till rättfärdigheten. Orden kan tolkas som att han vill visa att han går in i allt det mänskliga och att han tar på sig den mänskliga synden utan att själv vara skyldig till den. Jesu dop brukar uppfattas som inledningen på hans offentliga tid i livet. 

• Kan du lista ut någon eller några anledningar till att Jesu släkttavla räknas upp? (3:23–38)
En anledning är säkert att Lukas vill göra sin berättelse mer trovärdig, i enlighet med inledningen till evangeliet. Den bygger på Josefs släkt, trots att författaren redan tidigare har hävdat att Josef bara är styvpappa till Jesus. Uppräkningen går ända tillbaka till Adam och Gud, vilket kan tolkas som ett sätt att understryka att Jesus är lika mycket människa som någon av oss andra och därmed en del av hela mänskligheten. 

Som jämförelse är släkttavlan i Matteusevangeliet annorlunda. Den första personen i Matteus uppräkning är Abraham och poängen med det är att visa att Jesus är en äkta jude, eftersom Matteus skriver sitt evangelium för judiska läsare. För Matteus är det dessutom viktigt att visa att Jesus tillhör kung Davids släkt och därmed kan vara Messias, den nya kung som utlovas i profetior i några av Gamla testamentets böcker. Det kan därför förklara varför Matteus följer en annan linje i släktträdet än Lukas. Tvärtemot dåtida sed är också tre kvinnor infogade i släktträdet: Tamar, Rahab och Rut. Alla tre hade med dåtidens mått mätt dessutom tvivelaktigt rykte, trots att de hade avgörande betydelser i den judiska historien. Kanske är Matteus poäng här att det därmed också kan gälla Jesu mor Maria, som människor på ett liknande sätt ifrågasatte eftersom hon fick barn utan att först vara gift. 

• Jesus frestas av djävulen. I vilka situationer frestas du att göra något som du egentligen inte vill eller som du tänker är moraliskt eller etiskt fel? (4:1–13)
När det finns pengar att tjäna eller spara? När du är rädd för att vara ärlig? När du känner dig för bekväm för att göra det som du egentligen tror eller vet är rätt? 

• Jämför hur Jesus blir bemött i Nasarets och Kafarnaums synagogor och fundera över skillnaderna. (4:16–37)
Nasaret är den stad där Jesus växte upp. Där verkar de ha svårt att han som en gång var en liten pojke mitt ibland dem nu ska ha blivit en stor profet. I Kafarnaum har de bara lärt känna honom som vuxen, vilket kanske gör det lättare att ta emot hans budskap.

• Det står att Simon (Petrus) hade en svärmor och därmed måste han ha varit gift. Vi vetdäremot inte om någon av de andra lärjungarna (elever, följare) var gifta. Kan det säga oss något om hur gamla de var och hur påverkar det i så fall vår bild av dem? (4:38)
I dåtidens samhälle gifte sig flickorna mycket unga, kanske omkring 14-15 år gamla. Pojkarna behövde först kunna visa att de kunde försörja en familj innan de fick gifta sig. Det kan dock betyda att lärjungarna var förhållandevis unga, vilket i så fall också kan förklara varför de ofta tycks ha svårt att förstå vad Jesus menar.

• Evangelieförfattarna berättar vid flera tillfällen att Jesus driver ut demoner ur människor. Vad tänker du om det? (4:40–41)
I delar av exempelvis dagens Afrika är tron på demoner (onda andar) fortfarande mycket levande, medan de flesta i vår del av världen söker andra förklaringar till psykisk ohälsa. Kanske är det så att Jesus möter människor i de föreställningar de har och först och främst fokuserar på att hjälpa, snarare än att försöka ge en annan förklaring. 

Såhär har jag använt Sju steg i kristen tro

2018-05-01 15:47
Från [email protected] (jonas lindberg)
Sju steg i kristen tro är ingen metodbok, men bygger på mitt eget arbete med samtalsgrupper om kristen tro i Uppsala domkyrkoförsamling. Därför vill jag berätta hur jag själv har använt den, som en hjälp på vägen för den som vill arbeta på ett liknande sätt.  

Metoder som Alphakurser och vuxenkatekumenatet är ambitiösa och tycks fungera väl, men de kräver också en relativt stor organisation. Min bok Sju steg i kristen trofungerar såväl för en enskild läsare, som i en större samtalsgrupp.  Den är också skalbar, vilket kan vara en fördel eftersom människor är olika och har olika förmåga ta till sig en större mängd text. Det betyder att det kanske räcker för någon att läsa de sju tematiska kapitlen, medan andra gör övningarna och läser kapitlen ur Lukasevangeliet också. 

Sedan några år tillbaka bjuder vi in till en samtalsgrupp i början av varje höst och deltagarna träffas sedan en gång i månaden fram till påsk. Till varje gång läser deltagarna ett kapitel i boken, inklusive de fyra kapitlen i Lukasevangeliet. Vi äter också en smörgås och dricker kaffe eller te när vi ses, som ett sätt att ge både nya krafter efter arbetsdagen och skapa trevlig stämning. 

Vid första tillfället brukar jag låta alla presentera sig med namn och säga något om vad de hoppas att träffarna ska ge dem. De får också säga exempelvis vad de har för favoritmusik. Däremot inte något om yrke eller familjeförhållanden, för att undvika att skapa förutfattade meningar om varandra eller statusskillnader. Jag brukar också sätta ramar för samtalet. Dels att det är viktigt att samtalets innehåll får stanna inom gruppen, för att alla ska känna sig trygga med att kunna dela sådant som är personligt. Dels att deltagarna ska försöka ge varandra lika mycket utrymme i samtalet. 

Träffarna är en och en halv timme långa och bygger i huvudsak på deltagarnas egna frågor och reflektioner efter att ha läst den aktuella delen i boken. Som samtalsledare kan det dock vara bra att ha en del stödfrågor i beredskap för att hjälpa igång samtalet eller för att underlätta för deltagare som tvekar inför att säga något överhuvudtaget. Det brukar till exempel vara bra att ha en inledande runda med en gemensam fråga som alla inbjuds att kommentera, så har alla fått göra sin egen röst hörd och då blir det automatiskt enklare att säga något ytterligare. Om så behövs kan dock samtalsledaren behöva ställa någon fråga direkt till någon för att hjälpa honom eller henne att säga något, men då förstås på ett lyhört sätt, så att ingen känner sig pressad att komma på något att säga. 

Vid respektive tillfälle brukar jag börja i något så konkret som den övning som finns på slutet i varje kapitel, där deltagarna får berätta hur de tänkte kring den, om den var svår eller lätt och så vidare. Varje kapitel innehåller också reflektionsfrågor både i huvudtexten och direkt efter den, som det är lätt som samtalsledare att använda sig av. I bästa fall har deltagarna redan hunnit fundera vad de skulle vilja svara på dem och då går det lättare att också formulera det svaret inför varandra. 

Andakts- och gudstjänstliv är en del av det kristna tron och därför försöker jag uppmuntra deltagarna att prova sig fram i olika kyrkor för att hitta ett sammanhang där de kan känna sig hemma. Vid våra träffar erbjuder jag också en halvtimmes Bön med Frälsarkransen precis innan (se 101 idéer för arbete med Frälsarkransen, Verbum 2016), för den som så vill och hinner. 

Vi avslutar dessutom varje tillfälle med en enkel böneövning. Första gången tänder jag bara ett stearinljus, som vi sitter tysta kring under någon minut. Andra gången får deltagarna hålla ljuset en kort stund innan de skickar det vidare till nästa person under tystnad. Tredje gången gör vi på samma sätt, men då får deltagarna lägga till orden ”Tack för NN”, genom att nämna namnet på den som sitter närmast efter dem i turordningen. Fjärde eller femte gången lägger vi till ordet Gud i samma ritual, så att deltagarna säger ”Tack, Gud, för NN” och fortsätter sedan så de återstående träffarna. Förutom att vara en enkel övning i bön skapar denna enkla rit också en personlig närhet mellan deltagarna och det gynnar relationerna dem emellan och förtroendet i samtalet. 

Mot slutet av vår tid tillsammans får deltagarna dessutom möjlighet att medverka i Uppsala domkyrkas passionsandakter i stilla veckan. Vi läser texterna i passionshistorien i roller, vilket gör att många kan medverka med enstaka eller längre repliker. Det blir ett sätt att få ta plats i den gudstjänstfirande gemenskapen och markera sin egen tillhörighet till den. 

Till sist: att ha sista träffen till påsk har flera poänger. Dels är påsken ett naturligt tillfälle till dop och/eller konfirmation för de deltagare som vill det, eftersom det finns en sådan tradition från urkyrkans tid. Dels brukar det vara en lagom tid på året innan vår- och sommarkvällarna lockar till andra aktiviteter. 

Nu har Sju steg i kristen tro kommit

2018-04-16 21:39
Från [email protected] (jonas lindberg)
Jag är väldigt glad över att få hålla första exemplaret av min nya bok Sju steg i kristen tro i mina händer! Det är en bok för den som är nyfiken på kristen tro – en konfirmandbok för vuxna om man så vill. Och det är också roligt att får respons från många kollegor, som säger sig ha väntat på just en sådan bok. 

Det började med att jag sista veckan på semestern i somras började fundera över höstens samtalsgrupp i kristen tro och det faktum att jag inte tyckte att jag hade någon bra bok till gruppen. Hastigt och lustigt bestämde jag mig därför för att skriva en egen bok och åtta dagar senare var en första version av manuset klar. Jag skickade in den till förlaget Verbum och råkade två veckor senare stöta ihop med förlagschefen i Visby domkyrka, av alla ställen. Hon presenterade sig och sa att de gärna ville göra något av den och nu, nio månader senare har den alltså kommit ut, efter gott samarbete med redaktören Lena Åström och formgivaren Maria Mannberg.

Manuset är testat på höstens grupp och verkar och tycks ha fallit i god jord där. En av deltagarna, Tilda, säger till exempel såhär: 
Boken är skriven på ett enkelt, men intresseväckande sätt som rymmer livets stora frågor. Den gjorde mig intresserad av att fortsätta utforska den kristna tron.Ärkebiskopens teologiska sekreterare, docent Jakob Wirén, fick möjlighet att läsa Sju steg i kristen tro redan på ett tidigt manusstadium och kallar den folkbildande:  
Det enkla och direkta tilltalet bidrar till läslust och väcker nyfikenhet för ytterligare förkovran. En välkommen bok om en av svensk kristenhets mest avgörande utmaningar.Nu känns det väldigt spännande att få se hur boken kommer att användas i Svenska kyrkans församlingar, men också att få höra vad enskilda läsare tycker om den, till exempel i Facebook-gruppen. Jag tror till exempel att många församlingar längtar efter ett enklare alternativ än vuxenkatekumenatet och Alpha-kurser, som kräver en större organisation. 

Det här är en bok som funkar att läsa såväl som enskild som i grupp och bokens innehåll är skalbart, beroende på hur mycket den som läser vill och kan ta till sig. Den innehåller sju tematiska kapitel: Gud, Bibeln, Jesus, bön och gudstjänst, dop och nattvard, ondska och synd samt bortom döden. Till varje tema hör också en övning för att få relatera tron till den egna vardagen och frågor till fyra kapitel i Lukasevangeliet. 

Mina ledare i Kyrkans Tidning

2015-05-13 12:36
Från [email protected] (jonas lindberg)








Här listar jag flertalet av de drygt 50 huvudledare och ledarstick, som jag har skrivit i Kyrkans Tidning 2015-17 och 2019 (åtkomst till de länkade texterna kräver inloggning):

190130 Hopp för det offentliga samtalet och demokratin
Medieutvecklingen med falska nyheter och ökad polarisering har gjort att demokratin är i fara. Men det finns konkreta möjligheter att vända trenden. Där kan också kyrkan vara med och bidra.
https://www.kyrkanstidning.se/asikt/hopp-det-offentliga-samtalet-och-demokratin

190123 Symbolpolitik som slår mot kristna friskolor
Sverige har fått en regering. Efter rekordlånga förhandlingar gav riksdagen i fredags till slut uppdraget som statsminister till Stefan Löfven. Men i avtalet mellan mittenpartierna ryms den typ av symbolpolitik som de säger sig vilja bekämpa, däribland om konfessionella friskolor.
https://www.kyrkanstidning.se/asikt/symbolpolitik-som-slar-mot-kristna-friskolor

190123 Medielandskap tvingar fram nya strategier
Förra veckans mest lästa artikel på kyrkanstidning.se handlar om de starka reaktionerna på beslutet att dra in Stockholms stifts predikotursannonsering. Men det går också att vända på perspektivet och fråga sig varför förändringen inte kommer förrän nu. Beslutet är nämligen sannolikt helt riktigt.
https://www.kyrkanstidning.se/asikt/medielandskap-tvingar-fram-nya-strategier

171221 Vi måste kunna tala om religion i Sverige
Förskollärare försöker förmedla kulturarv utan religion och senare i skolan blir religion lätt något för ”de andra”. Men när politiker talar om svenska värderingar behöver vi också kunna tala om religion. Både för att bättre kunna förstå andra och oss själva.
http://www.kyrkanstidning.se/ledare/vi-maste-kunna-tala-om-religion-i-sverige

171130 Nu måste männen dra konsekvenserna av övergreppen
Uppropet #vardeljus gör det uppenbart att problemen med mäns övergrepp mot kvinnor också finns i kyrkan. Nu är det dags att försöka dra konsekvenser, inte minst för alla oss män.
http://www.kyrkanstidning.se/ledare/nu-maste-mannen-dra-konsekvenserna-av-overgreppen

171130 Låt inte det fortsatta musikarbetet bli en papperstiger
Just nu pågår ett politiskt tjuv- och rackarspel på många håll inom Svenska kyrkan inför den nya mandatperioden. Kampen är bitvis hård om de mest attraktiva förtroendeuppdragen och politiska oskulder kan häpna över de mindre sympatiska sidor som plötsligt framträder hos mer slipade kollegor.
http://www.kyrkanstidning.se/ledare/lat-inte-det-fortsatta-musikarbetet-bli-en-papperstiger

171109 Ett alltför högt spel i kyrkans kommunikation
Ett Twitterinlägg om Jesus som gläds över att det är tacodags har väckt både glädje och vrede. Händelsen visar tydligt hur vanskligt det kan vara med humor i offentlig kommunikation. Därför bör det också hanteras med mycket större försiktighet än så.
http://www.kyrkanstidning.se/ledare/ett-alltfor-hogt-spel-i-kyrkans-kommunikation

171019 Övermänniskoideal lurar bakom hörnet i hälsismen
Många människor finner i dag livsmening i att vårda sin egen hälsa. Men utvecklingen är inte bara sund, utan för också med sig orimliga ideal. Hälsismen skulle därför behöva balanseras med några av den kristna trons ideal.
http://www.kyrkanstidning.se/ledare/overmanniskoideal-lurar-bakom-hornet-i-halsismen

171005 Ett arbete som handlar om kyrkans identitet
Vi kan se fram emot en ny kyrkohandbok, men behöver dra lärdom av processen. Vi behöver stärka tilliten till kyrkan, öka den musikaliska kompetensen och inse att vi arbetar med kyrkans identitet. Då kan också vägen till en reviderad psalmbok bli lättare.
http://www.kyrkanstidning.se/ledare/ett-arbete-som-handlar-om-kyrkans-identitet

170914 Kyrkan behöver en egen musikhögskola
Ett examenskrav på kyrkomusiker skulle gynna både dem själva och Svenska kyrkan genom ökad kompetens. Men kyrkan skulle också behöva starta en egen musikhögskola för att möta problemen med få studenter och en svag länk till utbildningsinstitutet.
http://www.kyrkanstidning.se/ledare/kyrkan-behover-en-egen-musikhogskola

170828 Kyrkofriden behövs som andningshålI fredags grep polisen 16 papperslösa vid Svenska kyrkans familjeläger i Kågeröd i norra Skåne för att utvisa dem. Tillslaget väcker frågor om hur samhället ska se på frågan om kyrkofrid.
http://www.kyrkanstidning.se/ledare/kyrkofriden-behovs-som-andningshal

170824 Hatets rörelser söker något att tro på
Högerextrema rörelser och jihadister tycks ha något gemensamt i ett brinnande hat mot den andre. Men hat präglar också delar av de sociala medierna i Sverige. Kanske handlar det i grund och botten om en längtan efter att åter få något att tro på.
http://www.kyrkanstidning.se/ledare/hatets-rorelser-soker-nagot-att-tro-pa

170720 Kritiken är befogad men fler borde kritiseras
Svenska kyrkan gör rätt i att kritisera staten Israel för dess agerande mot det palestinska folket. Men kritiken skulle bli mer nyanserad och trovärdig om kyrkan också riktade mer uppmärksamhet mot andra länder och organisationers pågående aggressioner i Mellanöstern.
http://www.kyrkanstidning.se/ledare/kritiken-ar-befogad-men-fler-borde-kritiseras

170706 S och SD vill vara huvudmotståndare i kyrkovalet
Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna seglar upp som varandras huvudmotståndare i kyrkovalet, vilket förmodligen gynnar dem båda. Övriga grupper skulle dra nytta av en gemensam och bredare plattform för att nå ut. Kanske är kyrkans egen Almedalsvecka en sådan lösning.
http://www.kyrkanstidning.se/ledare/s-och-sd-vill-vara-huvudmotstandare-i-kyrkovalet

170615 Generation Ordning vill också prägla kyrkan
Dagens unga vuxna tillhör en generation som längtar efter äkthet och ordning. Det gäller därför också många av kyrkans nya medarbetare, vilket kan förklara delar av den kyrkliga debatten. Men precis som sina föregångare måste också denna generation få vara med och sätta sin prägel på kyrkan.
http://www.kyrkanstidning.se/ledare/generation-ordning-vill-ocksa-pragla-kyrkan

170524 Onödig nervositet över religion i skolan
Under våren har religiösa friskolor starkt ifrågasatts från politiskt håll. Nu väntar skolavslutningar om hörnet och förmodligen får vi än en gång debatter om det lämpliga eller olämpliga i att hålla dem i kyrkan. Men frågorna om religionens plats i skolan präglas av en onödig nervositet som kan lösas med hjälp av läroplanerna.
http://www.kyrkanstidning.se/ledare/onodig-nervositet-over-religion-i-skolan

170504 En oroande längtan efter den starke ledaren
Det finns en oro i världen, som gör att många idag tycks längta efter starka ledare. Presidentvalet i Frankrike är ett aktuellt exempel och det är en utveckling som i sig kan oroa. Här kan religionen behövas som påminnelse om behovet av ödmjukhet inför det gemensamma goda.
http://www.kyrkanstidning.se/ledare/en-oroande-langtan-efter-den-starke-ledaren

170406 Glöm inte bort att lyssna i det teologiska samtalet
yrkans olika fromhetstraditioner har mycket att ge varandra om de bara kan mötas. Det förutsätter ett levande teologiskt samtal, där vi lyssnar på riktigt.
http://www.kyrkanstidning.se/ledare/glom-inte-bort-att-lyssna-i-det-teologiska-samtalet

170406 Hör vi ett nödrop från flera av storpastoraten?
I måndags meddelade Malmö pastorat att kyrkoherden Anders Ekhem köps ut från sin tjänst efter knappt fyra år. Han är därmed den fjärde kyrkoherden som under de senaste månaderna har lämnat ett av de storpastorat som bildades i samband med strukturreformen 2014.
http://www.kyrkanstidning.se/ledare/hor-vi-ett-nodrop-fran-flera-av-storpastoraten

170330 Tolerans och dialog är bättre redskap än förbud
EU-domstolens beslut om att arbetsgivare kan hindra anställda från att bära religiösa symboler är problematiskt och kan få oönskade konsekvenser. I en demokrati är tolerans och dialog i längden bättre redskap än förbud.
http://www.kyrkanstidning.se/ledare/tolerans-och-dialog-ar-battre-redskap-forbud

170316 Systematiskt lärande – en överlevnadsfråga för kyrkan
Att ge människor god kännedom om kristen tro är ett centralt uppdrag för Svenska kyrkan. Ändå finns det påtagliga brister i hur lärandet fungerar inom kyrkan i dag och kyrkostyrelsens arbete med ett samlat program för det är därför synnerligen välkommet. Det gäller inte minst vuxnas lärande, där riktlinjer saknas helt i dag.
http://www.kyrkanstidning.se/ledare/systematiskt-larande-en-overlevnadsfraga-kyrkan

170309 Fel frågor till konvertiter leder till rättsosäkerhet
Migrationsverket har just konstaterat att åldersbedömningarna av ensamkommande barn och ungdomar inte har varit tillräckligt bra och borde dra samma slutsats kring bedömningen av religionstillhörighet. Migrationsdomstolarna fortsätter nämligen att ställa fel typ av frågor, vilket gör att muslimska konvertiter inte bedöms som trovärdiga kristna.
http://www.kyrkanstidning.se/ledare/fel-fragor-till-konvertiter-leder-till-rattsosakerhet

170223 Alla tjänar på att veta var nomineringsgrupperna står
Var och när ska nomineringsgrupperna få möjlighet att presentera sig själva och sina program? Frågan är högaktuell inför höstens kyrkoval och visar att något skaver mellan kyrkans anställda och dess förtroendevalda. Men både kyrkan och de röstande skulle vara förtjänta av bättre information om de olika gruppernas ståndpunkter.
http://www.kyrkanstidning.se/ledare/alla-tjanar-pa-att-veta-var-nomineringsgrupperna-star

170202 Svaret på komplex fråga finns i grannländerna
Frågan om abort och vårdpersonalens möjligheter till att reservera sig mot att delta, är mycket komplex. Den lösning som grannländerna Danmark och Norge har, borde kunna fungera även här.
http://www.kyrkanstidning.se/ledare/svaret-pa-komplex-fraga-finns-i-grannlanderna

170112 Trendbrott för äktenskapet goda nyheter även för kyrkan

Efter många år av vikande status för äktenskapet har ett trendbrott skett och förklaringen tycks vara bättre förutsättningar för jämställda relationer. Det är goda nyheter också för kyrkan.
http://www.kyrkanstidning.se/ledare/trendbrott-aktenskapet-goda-nyheter-aven-kyrkan

161215 Dags att överbrygga kyrkans förtroendeklyfta

I flera av det gångna årets debatter har en förtroendeklyfta blottats i relation till kyrkans ledning. Det gäller inte minst kyrkohandboksförslaget, ”mitt kors” och allhelgonakampanjen. Här behövs en ökad förståelse för vad det innebär att vara en folkkyrka i dag, men också arbete med kristen identitet på djupet. 
http://www.kyrkanstidning.se/ledare/dags-att-overbrygga-kyrkans-fortroendeklyfta

161117 Kyrkan behövs som motkraft till populismen

Den ökande populismen är inte bara ett problem för stunden, utan skapar också en oro kring det demokratiska systemet i sig. Här behövs röster som kyrkans, som vågar peka på den långsiktiga riktningen för samhället.
http://www.kyrkanstidning.se/ledare/kyrkan-behovs-som-motkraft-till-populismen

161020 Fyll reformationsåret med nya bordssamtal
Hur kan den kristna tron föras vidare ut i vardagen? Det finns all anledning att fokusera samtalet på den frågan nu när reformationen inte längre behöver handla om konflikten mellan den romersk-katolska och de lutherska kyrkorna.
http://www.kyrkanstidning.se/ledare/fyll-reformationsaret-med-nya-bordssamtal

160929 Debatten visar att etiska regler behövs
Stiften har olika åsikter om behovet av en codex ethicus för präster och diakoner. Men efter sensommarens offentliga debatter mellan präster är det ändå uppenbart att någon form av etiska riktlinjer behövs, bland annat för sociala medier.
http://www.kyrkanstidning.se/ledare/debatten-visar-att-etiska-regler-behovs

160825 Låt besökare doppa handen i dopfunten
Att betrakta den privatreligiösa svensken som normalreligiös ger andra perspektiv och prioriteringar. En dopfunt vid ingången till varje kyrka kan vara ett nygammalt sätt att ge redskap till denna grupp människor, som vill närma sig tron på sitt eget sätt.
http://www.kyrkanstidning.se/ledare/lat-besokare-doppa-handen-i-dopfunten

160804 Vi måste söka andra svar än hat och konflikt
Mordet på den katolska prästen Jacques Hamel i den franska staden Saint-Etienne-du-Rouvray förra veckan är ännu ett av de många terrordåd som skakar om Västvärlden just nu. Men det står också för något nytt genom att attentatet denna gång så tydligt var riktat mot en kristen kyrka.
http://www.kyrkanstidning.se/ledare/vi-maste-soka-andra-svar-hat-och-konflikt

160609 När oron ökar måste vi söka lösningar på djupet
Oron ökar och tilliten minskar. Det visar aktuella undersökningar om läget i Sverige. Det är lätt att skylla på flyktingsituationen, men vi kan anta att problemet sitter djupare än så och att det är där lösningarna behöver sökas.
http://www.kyrkanstidning.se/ledare/nar-oron-okar-maste-vi-soka-losningar-pa-djupet

160512 Gudstjänstlivet viktigaste framtidsfrågan
Svenska kyrkan är med och skriver sin egen historia. Sedan år 2000 har kyrkan utvecklats positivt på en lång rad områden, men gudstjänstlivet är fortfarande ett problem som kan vara avgörande för framtiden.
http://www.kyrkanstidning.se/ledare/gudstjanstlivet-viktigaste-framtidsfragan

160407 Kallelse är svaret kyrkan kan ge
Frågan om kallelse aktualiseras med anledning av biskopsvalet i Karlstad. Men det är också ett nyckelbegrepp för kyrkan att kommunicera i en tid när allt fler söker mening med livet och vardagen.
http://www.kyrkanstidning.se/ledare/kallelse-ar-svaret-kyrkan-kan-ge

160225 Skydda den som är svagast är att skydda alla
Liberalernas ungdomsförbund i Stockholm har uttalat stöd för att legalisera incest mellan syskon över 15 år och nekrofili. Det kan uppfattas som ett billigt sätt att få massmedial uppmärksamhet och i så fall borde det inte omnämnas här över huvud taget. Men motiveringen är värd att belysa, den säger något om de grundläggande problemen med normbildning i ett pluralistiskt samhälle.
http://www.kyrkanstidning.se/ledare/skydda-den-som-ar-svagast-ar-att-skydda-alla

160204 Religion och modernitet går visst att förena
Alltför många svenskar lever fortfarande kvar i föreställningen att religion är ett passerat stadium i mänsklighetens historia. Ett första steg till förändring är att göra upp med falska bilder av vad religion är och gör.
http://www.kyrkanstidning.se/ledare/religion-och-modernitet-gar-visst-att-forena

160121 Stress i yrket behöver belysas teologiskt
Präster riskerar mer än andra att drabbas av psykisk ohälsa genom sitt arbete och därför behövs bättre gränsdragningar mellan arbete och fritid. Men frågan om varför kvinnor drabbas mer än män behöver också belysas och om det pågår en teologisk förskjutning bort från den befriande nåden.
http://www.kyrkanstidning.se/ledare/stress-i-yrket-behover-belysas-teologiskt

151210 Byte av trostillhörighet kan följa med flyktingströmmen
Flyktingströmmen kan i vissa fall leda till en längtan efter en ny religiös tillhörighet. Därför behöver vi påminna oss om att inte blanda ihop kyrkans olika uppdrag och att ge människor tid att mogna in i en ny identitet.
http://www.kyrkanstidning.se/ledare/byte-av-trostillhorighet-kan-folja-med-flyktingstrommen

151118 Ta reda på orsakerna till hatet mot väst
Terrordåden i Paris har sänt chockvågor genom västvärlden, med sorg, rädsla och vrede. Men svaret kan inte automatiskt vara mer våld, utan måste också handla om grunden till hatet mot väst.
http://www.kyrkanstidning.se/ledare/ta-reda-pa-orsakerna-till-hatet-mot-vast

151111 Inåtvända typer dras till kyrkan

Forskning visar att det är vanligare att introverta personer dras till kyrkan än extroverta. Genom ökad delaktighet och mer socialt stimulerande miljöer kan dock församlingen bredda sin bas.
http://www.kyrkanstidning.se/ledare/inatvanda-typer-dras-till-kyrkan

151029 Urnan bör fortsatt vara undantag vid begravning

Svenska kyrkan behöver bli bättre på att motivera varför begravning med urna bör fortsätta vara ett undantag. Annars finns en ökad risk för att de anhörigas sorgeprocess försvåras.
http://www.kyrkanstidning.se/ledare/urnan-bor-fortsatt-vara-undantag-vid-begravning

151015 Kyrkan visar på styrka som välfärdsaktör

Svenska kyrkans engagemang i flyktingkrisen visar på en stark och ansvarstagande aktör i en svår situation. Men kyrkan behövs sannolikt också i den rollen på lång sikt och därför behöver de enskilda församlingarna få bättre stöd från nationell nivå i en ny organisation kring välfärdsfrågor.
http://www.kyrkanstidning.se/ledare/kyrkan-visar-pa-styrka-som-valfardsaktor

150917 Det måste bli roligt att sjunga i ungdomskör igen
Svenska kyrkan har tappat hälften av sina deltagare i ungdomskörer, trots att det inte tycks bli färre som sjunger i kör generellt. Vare sig problemet är dåligt utbildade kyrkomusiker eller något annat behöver kyrkan snarast utreda orsakerna.
http://www.kyrkanstidning.se/ledare/det-maste-bli-roligt-att-sjunga-i-ungdomskor-igen

150730 Kyrkan behöver inte frukta den kroppsliga tron

Utvecklingen i religionen går i riktning mot kropp, känsla och upplevelser. Samtidigt minskar betydelsen av den intellektuella religiositeten, där Svenska kyrkan känner sig hemma.
http://www.kyrkanstidning.se/ledare/kyrkan-behover-inte-frukta-den-kroppsliga-tron

150702 Farligt när människor pekas ut som problem
Migrationsfrågorna fortsätter att skapa konflikter i europeisk politik. De stod i centrum för den danska folketingsvalrörelsen, på förra veckans EU-toppmöte och när den svenska regeringen la fram sitt förslag på åtgärder kring tiggande EU-migranter.
http://www.kyrkanstidning.se/ledare/farligt-nar-manniskor-pekas-ut-som-problem

150604 Behov av kontroll bakom S kyrkoengagemang

Socialdemokraternas fortsatta engagemang i kyrkopolitiken är något förvånande, sett till partiets historia och utveckling. Förklaringen kan finnas i ett behov av kontroll från partiledningens sida.
http://www.kyrkanstidning.se/ledare/behov-av-kontroll-bakom-s-kyrkoengagemang

150513 Vad är vårt gemensamma goda?
I det manifest som engelska biskopar lanserade inför parlamentsvalet talas det om behovet av en ny moralisk vision. Kritiken har varit stor, trots att de borde ges rätt i sak. Kan vi få se något liknande i Sverige? 
http://www.kyrkanstidning.se/ledare/vad-ar-vart-gemensamma-goda

150429 En kyrka med starkare samhörighet över gränserna
När nationalstaternas betydelse minskar borde det inspirera Svenska kyrkan till nästa ekumeniska landvinning – en gemensam europeisk evangelisk-luthersk och anglikansk kyrka med Borgågemenskapen som utgångspunkt.
http://www.kyrkanstidning.se/ledare/en-kyrka-med-starkare-samhorighet-over-granserna

150423 Svenska kyrkan fortsatt viktig för staten
Det kommande beslutet att tillåta konfessionella inslag i skolan indikerar en pågående förändring i relationen mellan kyrka och stat. Här har Svenska kyrkan ett ansvar att fortsätta vara så inkluderande som möjligt.
http://www.kyrkanstidning.se/ledare/svenska-kyrkan-fortsatt-viktig-staten

150402 Sökes: ett gemensamt språk för liv och död
De flesta svenskar säger att de inte tror på något liv efter döden. Ändå handlar kanske kyrkans egentliga utmaning om att upptäcka ett gemensamt språk för individuell tro.
http://www.kyrkanstidning.se/ledare/sokes-ett-gemensamt-sprak-liv-och-dod

150319 KD:s kärnväljare hänger inte med
När Kristdemokraterna nu byter partiledare talas det om en ideologisk förskjutning ytterligare åt höger. I så fall tycks partiet också alltmer lämna sina tidigare förmodade kärnväljare bakom sig.
http://www.kyrkanstidning.se/ledare/kds-karnvaljare-hanger-inte-med
Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE /* Style Definitions */ table.MsoNormalTable {mso-style-name:"Normal tabell"; mso-tstyle-rowband-size:0; mso-tstyle-colband-size:0; mso-style-noshow:yes; mso-style-priority:99; mso-style-parent:""; mso-padding-alt:0cm 5.4pt 0cm 5.4pt; mso-para-margin:0cm; mso-para-margin-bottom:.0001pt; mso-pagination:widow-orphan; font-size:10.0pt; font-family:Cambria;}

Min avhandling väcker uppmärksamhet i pressen

2015-04-17 09:25
Från [email protected] (jonas lindberg)
I samband med att jag disputerade i religionssociologi har en del intervjuer gjorts med mig i nordisk press och här har jag samlat länkar till de olika artiklarna och radioinslagen:

Tidningen Dagen:
http://www.dagen.se/religionens-roll-ökar-i-politiken-1.319857

Tidningen Vårt Land (Norge): 
http://www.vl.no/samfunn/jo-flere-religioner-desto-mer-bråk-1.350401

Tidningen Kristeligt Dagblad (Danmark): 
http://www.kristeligt-dagblad.dk/udland/religion-goer-politisk-comeback-i-norden

Vetenskapsradion Forum:
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/517422?programid=1302

Eftermiddag i P4 Uppland (1:12:00 in i programmet): http://sverigesradio.se/sida/avsnitt?programid=3064


Tidningen Aftenposten (där inte avhandlingen nämns specifikt, men en del av mina forskningsresultat):

http://www.aftenposten.no/meninger/kronikker/Kronikk-Kristendom-taper-plass_-mens-islam-og-alternativ-spiritualitet-vinner-frem-7994606.html

Tidningen Dagen (intervju med min forskarkollega Tomas Axelson, som refererar till min avhandling):
http://www.dagen.se/dokument/så-blev-bibeln-het-på-bio-igen-1.356434

Därtill Kyrkans Tidning, men den intervjun ligger inte ute på nätet.

Religion tillbaka som identitetsmarkör

2015-03-02 15:12
Från [email protected] (jonas lindberg)
[Sammanfattning av min doktorsavhandling i religionssociologi, publicerad i Svensk Kyrkotidning 2/2015]

I december medverkade Sverigedemokraterna till att fälla regeringens budget, med motiveringen att den skulle ha bidragit till ökad invandring. Även om det påannonserade nya riksdagsvalet sedan aldrig kom att genomföras är det ett tydligt exempel på hur immigrationsfrågor och i vidare mening effekter av globalisering får allt mer central betydelse inte bara i svensk, utan också europeisk politik. Med dessa frågor följer sedan också i många fall religionen som identitetsfråga mellan majoritetens ”vi” och minoritetens ”de andra”. Denna faktor kan på ett avgörande sätt bidra till att förklara det som många forskare beskriver som religionens återkomst i politiken, åtminstone i ett europeiskt perspektiv.
Religion som identitetsmarkör är ett centralt tema i min avhandling Religion in Nordic Politics as a Means to Societal Cohesion: An Empirical Study on Party Platforms and Parliamentary Debates 1988-2012, som jag kommer att sammanfatta här. Avhandlingen ingår i forskningsprojektet NOREL, genom vilket ett 20-tal religionssociologer har studerat religiös förändring i Norden med ett särskilt fokus på årtalen 1988, 1998 och 2008.
NOREL-projektet bygger vidare på den studie som religionssociologen Göran Gustafsson och fem nordiska kollegor publicerade 1985 under titeln Religiös förändring i Norden 1930-1980. Då handlade förändringen framför allt om den gradvisa separationen mellan kyrka och stat, som förklarades med en traditionell uppfattning av sekulariseringstesen. Det var en förändring som var långsam och inte speciellt konfliktfylld, vilket fick Ole Riis att konstatera att religion i dansk politik under denna period var en icke-fråga. Med det menade han att alla partier i stort sett var överens om att folkkyrkan och religionsfrihet var något gott.
I min analys av hur religion har använts i nordisk politik under de senaste 25 åren framträder en helt annan bild. Här har religion blivit i allt högre grad politiserad, det vill säga använts för att driva politiska konflikter. Det är i synnerhet fallet i Danmark, men också i Norge och Sverige. I Finland och Island har denna typ av politisering däremot märkts mindre, vilket sannolikt hänger samman med betydligt lägre grad av religiös mångfald i de länderna.
De förändringar, som jag kan konstatera i mitt material, får konsekvenser för synen på religiös förändring, som något betydligt mer komplext än den traditionella uppfattningen om sekulariseringstesen. På ett liknande sätt påverkas också teorin om den religiösa skiljelinjen i politiken, som presenterades av Seymour Lipset och Stein Rokkan 1967, som en av fyra grundläggande orsaker till Västeuropas partibildningar.
Innan jag diskuterar dessa teorier närmare vill jag dock säga något om de fyra empiriska studier, som ingår i min avhandling. Med utgångspunkt i de tre årtalen 1988, 1998 och 2008 har jag först analyserat partiprogram från samtliga nordiska parlamentspartier och sedan protokollen från parlamentsdebatterna under motsvarande årtal och sökt efter olika typer av referenser till religion. De två övriga studierna är fallstudier: dels av de danska och norska debatterna 2009 om slöjor bland domare respektive poliskvinnor och dels av de nordiska parlamentsdebatterna om registrerat partnerskap och samkönade äktenskap. Jag kommer här att presentera resultaten från dessa studier i korthet och i samband med det diskutera vad de betyder för teorier kring den religiösa skiljelinjen och religiös förändring mer generellt.
När det gäller partiprogram kan religion sägas vara ungefär lika vanligt förekommande där som exempelvis bostadspolitik. Men medan bostadspolitik brukar få en särskild avdelning i programmet är religion istället något som ofta dyker upp i flera sammanhang. Det kan omnämnas i relation till partiets eller nationens identitet, med hänvisningar till exempelvis kristen-humanistiska värden. Religion kan också dyka upp i relation till undervisning, sjukvård, immigration, miljöengagemang och många andra områden.
I min studie kan jag konstatera att de politiska partierna refererar till religion i relation till ett ökat antal sådana områden över tid. Den tydligaste skillnaden mellan partiprogram från omkring 1988 och sådana från 2008 är att religion i allt högre grad omnämns i relation till mänskliga rättigheter, immigration, säkerhet och utrikespolitik i de senare. Dessutom finns det en allt högre grad av problematisering av religionen i dessa sammanhang.
Under samma period finns det ett uttryckligt stöd för de evangelisk-lutherska majoritetskyrkorna bland de flesta partier och framför allt i Danmark och Island och i relativt hög grad i Finland. I Norge får åsikten om en separation av kyrka och stat över tid ett allt starkare stöd med motiveringen att det är det bästa för kyrkans egen skull, vilket leder fram till en sådan relationsförändring 2012. I de svenska partiprogrammen från omkring 2008 menar de flesta partier att separationen mellan kyrka och stat bör fortsätta ytterligare, tills staten är helt religiöst neutral.
Den religiösa skiljelinjen uppstod mellan partier, som ville driva samhället i en mer sekulär riktning och partier, som ville bevara närheten mellan kyrka och stat. I Gustafsson-studien tenderade partier till höger på den traditionella vänster/höger-skalan att vara mer positiva till kyrkans plats i samhället. I mitt material är samma mönster fortfarande tydligt, men jag ser också att partier inte minst till vänster allt oftare refererar till religionsfrihet och religiös mångfald över tid.
Föga förvånande är det de nordiska kristdemokraterna, som oftast refererar till religion i sina partiprogram och som poängterar kristendomens betydelse starkast. Samtidigt har också Sverigedemokraterna och andra högerpopulistiska partier kommit att betona vikten av kristendom och kyrka parallellt med en ökad kritik mot i synnerhet islam över tid. Ett sätt att tydliggöra skillnaden mellan kristdemokrater och högerpopulister på denna punkt är att konstatera att medan kristdemokraterna refererar till kristendom både i relation till partiidentitet och nationell identitet gör högerpopulisterna nästan bara det i relation till nationell identitet. Högerpopulisterna kan därmed sägas uppfatta kristen tro och kyrka i huvudsak som en kulturell resurs snarare än en trosmässig.
Den religiösa skiljelinjen kan därför sägas ha blivit mer komplex. Den handlar inte längre bara om religion eller icke-religion, utan också om vilken sorts religion och på vilka villkor.
I min andra studie om debatten om religion under parlamentsåren 1988/89, 1998/99 och 2008/09 är liknande mönster tydliga. Antalet anföranden med referenser till religion är högre under det sista årtalet än under det första i alla länder utom Sverige, där kyrka/stat-debatterna innan år 2000 dock bidrog till en högre initial nivå. Skillnaden är särskilt märkbar i Danmark, men också i något lägre grad i Norge. I denna studie har jag begränsat mig till just dessa tre länder.
Referenserna till religion handlar mest av allt om kristendom och kyrka, men över tid blir referenserna till islam allt vanligare. Precis som när det gäller partiprogrammen blir det också allt vanligare att referera till religion i relation till mänskliga rättigheter samt säkerhet och att i allt högre grad problematisera vissa former av religion. I Norge och Danmark är det inte minst tydligt i två symbolrelaterade debatter om slöjor bland poliser respektive domare, som jag återkommer till i den första av mina fallstudier.
Förändringarna har ett direkt samband med hur de högerpopulistiska partierna agerar. Dansk Folkeparti står ensamt för ungefär en tredjedel av alla anföranden med referenser till religion under debatterna 2008/09 och norska Fremskrittspartiet är det parti efter Arbeiderpartiet, som nämner religion i flest antal anföranden det året. I båda fallen är det en kraftig ökning jämfört med hur det såg ut tio år tidigare. Dessa båda partier fokuserar särskilt på islam, immigration och de symbolrelaterade debatterna, som jag nyss nämnde, och problematiserar i synnerhet islam varje gång denna religion omnämns.
Sverigedemokraterna har inte ingått i denna analys, eftersom de inte valdes in i Riksdagen förrän 2010. Vid en snabb kontroll av antalet anföranden med referenser till islam parlamentsåret 2010/11 kan jag dock konstatera att det antalet dubbleras jämfört med året innan och att Sverigedemokraterna tydligt bidrar till den ökningen. En central slutsats av denna studie är därför att närvaron av ett högerpopulistiskt parti i parlamentet i ett land med hög religiös mångfald ger en ökad generell politisering av religion.
Påståenden om religionens återkomst i politiken kan, åtminstone i skandinavisk kontext, därmed diskuteras och kanske också förklaras med denna typ av politisering, vars primära syfte förmodligen är att vinna politiskt inflytande i en situation med ökande konkurrens i parlamenten.
När vi diskuterar religiös förändring blir det både här och i studien av partiprogrammen tydligt hur mycket den ökande religiösa mångfalden gör religionen till en mer offentlig fråga. Detta på tvärs mot en tidigare generell utveckling, där religionsfrågor har blivit mer och mer av en privatsak. Religionssociologen José Casanova kallar denna förändring för de-privatisering av religion. På ett liknande sätt talar sociologen och filosofen Jürgen Habermas om att Västvärlden idag har blivit post-sekulär, eftersom religionen inte längre kan antas vara på väg att försvinna och därför måste få vara en del av det offentliga samtalet.
Politiseringen av religion på detta sätt har blivit möjlig genom vad sociologen Peter Beyer kallar för glokalisering av religion. Med det menar han att det lokala sammanhanget, vare sig vi talar om ett land eller exempelvis en enskild skola, påverkas av globaliseringen och måste förhålla sig till dess konsekvenser. En annan sociolog, James Beckford, talar om de gränsdragningsproblem, som detta skapar, mellan vad som anses vara acceptabel religion och vad som inte anses vara det.
Den ena av mina två fallstudier är ett tydligt exempel på denna gränsdragningsproblematik. I den har jag analyserat de danska och norska parlamentsdebatterna våren 2009 om att förbjuda domare respektive poliser att bära slöja i arbetet. När jag jämför de debatterna med andra liknande debatter i Skandinavien respektive Storbritannien ser jag en tydlig skillnad i att ett värde som jämlikhet inte nämns lika ofta i de här fallen, som i de övriga debatterna. Det kan framstå som en smula märkligt, med tanke på hur viktiga jämlikhetsfrågorna är just i den nordiska kontexten jämfört med andra länder. Istället hänvisar de som vill förbjuda slöjor antingen till sekularism, i betydelsen att religion ska vara en privatsak, eller neutralitet, i betydelsen att statens trovärdighet skadas om en domare eller polis visar sin religionstillhörighet på detta vis.
Jag förklarar de få referenserna till jämlikhet här med att alla dessa värden i själva verket är uttryck för en underliggande syn på ”berättelsen om det sekulära framsteget” (Linda Woodhead) och därför är utbytbara mot varandra beroende på situationen. Enligt detta narrativ har länderna i Västeuropa lämnat tradition, förtryck och religion bakom sig till förmån för modernitet, frihet och sekularitet. Islam blir i det här fallet genom muslimska kvinnor med slöja en kontrast till den egna självbilden som modern. Kontrasten blir extra tydlig genom att korset på den danska flaggan och på de danska domstolarnas logotyp avfärdas som kulturella symboler snarare än religiösa, vilket pekar på att majoritetsreligionen ses som en integrerad del av det moderna och ”sekulära” eller förmodat neutrala.
I den andra fallstudien diskuterar jag hur just majoritetsreligionen eller mer precist folkkyrkorna förvandlas från att kunna uppfattas som ett problem till att bli en resurs i politiken. Här har jag analyserat de avgörande nordiska parlamentsdebatterna kring registrerat partnerskap respektive samkönade äktenskap 1989-2012 (eftersom Finland inte antog en lag om samkönade äktenskap förrän 28 november förra året valde jag i det fallet en debatt från 2012).
Danmark var först i världen med att introducera registrerat partnerskap 1989 och att de övriga nordiska länderna sedan följde efter. Däremot hann exempelvis Nederländerna (2001) och Belgien (2003) före när det gällde samkönade äktenskap, som Norge var först med i Norden 2008. De nordiska majoritetskyrkorna var initialt tveksamma eller direkta motståndare till att denna typ av infördes och i Norge har kyrkan fortfarande inte valt att börja viga samkönade par.
I mitt material ser jag att referenser till majoritetskyrkorna förekommer i uppemot hälften av alla anföranden i de danska, isländska och svenska debatterna om samkönade äktenskap och i 10-20 procent av anförandena i Finland och Norge. I de fallen refererar både motståndare till och förespråkare av de nya lagarna i hög grad till dessa kyrkor som auktoriteter och hur viktigt det är att de nya lagarna inte är tvingande för kyrkorna. Frågan om att ta ifrån kyrkorna vigselrätten diskuterades framför allt i de norska och svenska parlamenten, men fick inget större gehör. Det är överraskande, i synnerhet i Sverige, där de allra flesta partier alltså så sent som i sina partiprogram från omkring 2008 hävdade att separationen mellan kyrka och stat borde fullföljas helt.
Därför uppfattar jag dessa debatter som en omförhandling av kyrka/stat-relationen i synnerhet i Sverige. Vikten av att få med kyrkorna har förmodligen varit en central orsak till att denna lagstiftning tog längre tid att genomföra i Norden än i exempelvis Nederländerna och Belgien, där religiösa samfund saknar vigselrätt.
I en diskussion om religiös förändring kan denna slutsats bidra till förståelsen av hur funktionell differentiering fungerar, där modernitetens framväxt har tvingat fram en allt högre grad av specialisering, enligt sociologen Émile Durkheim. Nyckeln till förståelsen finns i begreppet performance, som enligt sociologen Niklas Luhmann handlar om att olika specialområden, i det här fallet religion, kan bidra till att lösa problem inom andra områden eller subsystem, med Luhmanns ord. På ett liknande sätt talar sociologen Grace Davie om hur inte minst de nordiska majoritetskyrkorna fungerar som public utilities, det vill säga som välfärdsstatens förlängda arm.
Som jag förstår denna process har de nordiska majoritetskyrkorna här inte bara använts för att utföra tjänsten vigsel, utan också för att bekräfta en förändring av samhälleliga kärnvärden, vilket i så fall vidgar förståelsen av vad performance kan innebära.
Mot bakgrund av resultaten från dessa fyra studier för jag en längre diskussion i avhandlingen om hur jag tycker mig se en tendens till hur religion, i funktionell mening, används för att stärka den samhälleliga sammanhållningen i de nordiska länderna i ett sökande efter någon form av core authority, en grundläggande källa till politisk auktoritet och legitimering.
Med globaliseringen försvagas nämligen nationella identiteter, vilket i sin tur försvagar den solidaritet, som behövs för att hålla ihop demokratier. När fler beslut fattas på överstatlig nivå förlorar också nationella parlament viktiga delar av sitt inflytande och blir därmed mer sårbara inför omvärlden. Det gäller i synnerhet om det politiska mandatet i slutändan bara vilar på ekonomisk framgång, vilket blir svårare att kontrollera när de internationella finansmarknaderna får allt större inflytande.
Den politiska användningen av religion på detta sätt kan beskrivas utifrån en modell, där religion kan brukas i en strävan efter starkare homogenitet eller mitt i en mångfald av livsåskådningar och med olika hög grad av politisering. Civilreligion kan här vara ett uttryck för homogenitet med en låg grad av politisering, medan nationalism också kan förstås som ett uttryck för homogenitet, men med en högre grad av politisering, eftersom den syftar till att skilja mellan ”vi” och ”dem”. Tendenserna att vilja göra religion till en privatsak kan beskrivas som ett svagt politiserat sätt att hantera religion i mångfald, medan användningen av mänskliga rättighetsdoktriner kan fungera som en starkare form av politisering i mångfalden, genom att exempelvis ett värde som demokrati ges ett högre värde än religionsfrihet om och när de hamnar i konflikt med varandra.
Utifrån dessa förutsättningar uppfattar jag att det politiska användandet av religion i Norge och Sverige kan beskrivas med utgångspunkt i en civilreligion med majoritetskyrkorna som bas, som sedan har utvecklats mot en högre grad av privatisering av religion i takt med att relationen mellan kyrka och stat har försvagats (se modell nedan). När den religiösa mångfalden har blivit mer märkbar har dock religionsfrågorna kommit att politiseras i ökande grad med hjälp av mänskliga rättighetsdoktriner, som ett sätt att hantera mångfalden, något som särskilt utmärker partierna på den traditionella vänsterkanten. Ett annat försök att hantera mångfalden är att sträva efter mer homogenitet med hjälp av nationalism, vilket inte minst utmärker de högerpopulistiska partierna. En sista tänkbar utveckling i nuläget är att mänskliga rättigheter används mer inklusivt, som en ny form av civilreligion. I båda fallen med nationalism och mänskliga rättigheter kan majoritetskyrkorna användas för att legitimera en sådan form av ”religion”.



I Danmark kan majoritetskyrkan alltjämt sägas fungera som en del av civilreligionen med syftet att vara inklusiv, men med starka tendenser till ökad nationalism, som istället fungerar exkluderande mot etniska och religiösa minoriteter. I Island, kan på motsvarande sätt majoritetskyrkan fortsätta fungera som en del av civilreligionen, men med vissa tendenser till ökad inklusivitet genom fokus på mänskliga rättigheter. I Finland, slutligen, kan i huvudsak den evangelisk-lutherska majoritetskyrkan fortfarande sägas vara en del av civilreligionen, men med tendenser till ökad privatisering av religionen.
v:* {behavior:url(#default#VML);} o:* {behavior:url(#default#VML);} w:* {behavior:url(#default#VML);} .shape {behavior:url(#default#VML);} Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE /* Style Definitions */ table.MsoNormalTable {mso-style-name:"Normal tabell"; mso-tstyle-rowband-size:0; mso-tstyle-colband-size:0; mso-style-noshow:yes; mso-style-priority:99; mso-style-parent:""; mso-padding-alt:0cm 5.4pt 0cm 5.4pt; mso-para-margin:0cm; mso-para-margin-bottom:.0001pt; mso-pagination:widow-orphan; font-size:10.0pt; font-family:Cambria;}
Sammanfattningsvis konstaterar jag att i jämförelse med Gustafsson-studien från 1985 kan religion knappast längre kallas en icke-fråga i nordisk politik. Det gäller framför allt inte i Danmark, med det starka inflytande som Dansk Folkeparti har fått på hur religion diskuteras, som en del av immigrationsdebatten. Ur majoritetskyrkornas perspektiv finns det anledning att vara uppmärksam på för vilka syften exempelvis vikten av skolavslutning i kyrkan framhävs eller om och i så fall varför ”kristna värderingar” förespråkas i relation till det mångreligiösa samhället.

Rysk forskare varnar för att Putin vill utöka Rysslands gränser

2014-09-26 09:20
Från [email protected] (jonas lindberg)
Den ryska presidenten Vladimir Putin vill förmodligen annektera de grannländer, som tidigare har ingått i imperiet och han har starkare stöd i Rysslands befolkning än någonsin förut, berättar en rysk forskare. Vi samtalar också om den ortodoxa kyrkans relation till statsmakten och homosexuellas situation i landet.

Hotet om en rysk invasion har under lång tid hängt över Ukraina och under senare tid har Sveriges gränser kränkts av ryskt militärflyg. Den ryska forskare, som jag talar med och som jag medvetet låter vara anonym här, menar att president Putin har ambitionen om att återupprätta det gamla rysk-sovjetiska imperiets gränser. Därför svarar forskaren också ett bestämt nej på min fråga om Finland skulle kunna vara hotat också. I förlängningen borde slutsatsen vara att Sverige därmed inte heller är hotat på det sättet.

Men hur ska vi då förstå kränkningarna av svenskt luftrum? Låt oss fundera över vad som händer om de baltiska staterna åter blir invaderade av Ryssland. Kan Sverige stå vid sidan och inte agera militärt i en sådan situation? Kanske ska vi uppfatta de ryska flygningarna som varningar om att inte blanda oss i?

Den ryska forskaren berättar vidare att den pågående ömsesidiga handelsbojkotten med Ryssland orsakar missnöje bland de ryska oligarkerna, men att Putin samtidigt har starkare stöd än någonsin förut i befolkningen, vilket gör att han ändå står stark. Framför allt är det människor på landsbygden, som stöder honom, medan befolkningarna i S:t Petersburg och Moskva har en mer liberal och ifrågasättande grundhållning. Deras missnöje får dock inte särskilt mycket offentligt utrymme, eftersom massmedierna är så hårt styrda av staten.

Vårt samtal handlar också om den ortodoxa kyrkans ställning i landet med långt större frihet idag än under sovjettiden. Putin uttrycker också sitt tydliga stöd för kyrkan genom att regelbundet delta i gudstjänster, inte minst i anslutning till allmänna val, då kyrkans stöd anses vara viktigt. Det betyder dock inte att kyrkan alltid är med på tåget. Situationen i Ukraina har exempelvis väckt missnöje i den kyrkliga ledningen, inte så mycket av principiella skäl, som att det försämrar relationen kyrkor emellan. Kyrkan hanterar det genom att vara tyst, snarare än att öppet protestera, vilket dock bör förstås som en protest, enligt forskaren som jag talar med.

Vårt samtal handlar slutligen något om homosexuellas situation i landet, efter att förbudet mot att sprida ”homosexuell propaganda” infördes för drygt ett år sedan. Situationen framstår förstås som mycket problematisk ur ett människorättsperspektiv. Forskaren hävdar dock att ”hela den ryska kultureliten” är homosexuell och är öppen med det, vilket trots allt kan uppfattas som en större öppenhet än vi får intryck av, den svepande beskrivningen till trots.

Sammantaget menar forskaren att situationen i Ryssland dock är mycket problematisk och oroande, med konservativa och fascistoida tendenser med starkt folkligt stöd. 

Skola och omsorg är en valfråga också för religiösa aktörer

2014-09-09 12:30
Från [email protected] (jonas lindberg)
Skola och äldreomsorg hör till de stora valfrågorna, inte minst när frågan om vinstintresse tas med i diskussionen om de inblandade aktörerna. Här har på senare år bland annat Svenska kyrkan börjat diskutera sin tänkbara roll som välfärdsaktör, vilket återspeglas i en ökande mängd seminarier och forskning. Här vill jag försöka ge en mer teoretisk ram, som ett sätt att försöka förklara vad den här förändringen kan betyda inte minst som val av kyrkans roll i samhället. 

När religiösa samfund idag börjar gå in som aktörer inom välfärdssektorn kan det kännas som ett nytt steg, framför allt för Svenska kyrkan, som genom lag var förhindrad att bedriva exempelvis skola och vård i konkurrens med kommun, stat och landsting fram till år 2000. Går vi längre tillbaka i tiden bedrevs däremot denna typ av verksamheter ofta enbart på kyrkans initiativ och ser vi oss omkring i världen idag är det mycket vanligt, för att inte säga nästan regel, att religiösa samfund fungerar som välfärdsaktörer. Det visar sig rent av vara nödvändigt i takt med att medelåldern ökar och staternas ekonomiska ramar för välfärden samtidigt minskar. Det visar forskning inom bland andra WaVE- och WREP-projekten vid CRS vid Uppsala universitet.

I en nyare undersökning säger sig en stor del av svenskarna vara positiva till Svenska kyrkan som välfärdsaktör i betydligt högre grad än namngivna privata företag (Hollmer och Bäckström 2012). Det senaste tillskottet till forskningen på området är Kerstin Alberii utredning Att färdas väl, där bland andra Knivsta församlings arbete i Alsike med förskola, skola och olika former av boenden i egen regi nämns som ett exempel på hur sådana satsningar kan fungera.

Men låt oss alltså ta ett steg tillbaka och försöka förklara vad denna förändring egentligen betyder. I mer traditionella samhällen, och här får vi nog gå tillbaka till medeltiden i Europa, fungerade religion som en ”helig kupol” eller ett ”heligt kosmos” (sacred canopy), enligt den amerikanske sociologen Peter L Berger. Det betydde att religionen genomsyrade allt i människors liv, vare sig det handlade om ekonomi, juridik, sjukvård eller relationer.

I takt med modernitetens framväxt har sedan de flesta samhällen genomgått en funktionell differentiering, vilket betyder att olika samhällsfunktioner har professionaliserats och specialiserats (Durkheim1933). Det gäller också religiösa organisationer som kyrkan, som därmed steg för steg har förlorat kontaktytor och inflytande i samhället. Den här processen brukar idag beskrivas som den enskilt viktigaste faktorn till det vi av tradition har brukat kalla för sekularisering. Det som vi har uppfattat som minskad religiositet beror med andra ord inte nödvändigtvis på ett minskat intresse för religion, utan på att så många andra aktörer delar på ansvaret och utrymmet i samhället.

Det här är viktigt som bakgrund när vi talar om kyrkan som välfärdsaktör. I den typ av pluralistiskt och högspecialiserat samhälle, som vi lever i idag, är det inte möjligt och kanske inte heller önskvärt att återvända till sacred canopy-modellen. Däremot finns det, enligt teorier kring funktionell differentiering, möjlighet för olika subsystem att bidra till andra subsystem genom performance, det vill säga genom att lösa ett problem åt andra aktörer (Luhmann 1982). I kyrkans fall kan det vara att genom sin diakoni göra sociala insatser i samhället, trots att det inte är en nödvändigtvis religiös uppgift. Jag tror också att vi kan beskriva kyrkliga handlingar som dop och begravning som ett uttryck för performance, i betydelsen att de fungerar som livsriter för människor, utan att nödvändigtvis användas utifrån ett uttryckligen religiöst behov.

För att Svenska kyrkan och andra religiösa aktörer ska ha något att faktiskt bidra med som välfärdsaktör krävs alltså en förmåga att lösa problem åt andra. Om det handlar om pedagogik eller sjukvård gör religiösa aktörer klokast i att använda sig andras kompetens i enlighet med den funktionella differentieringen. Men jag tror att det som religiösa aktörer kan bidra till på ett särskilt sätt är människovärdet, som den drivande faktorn, snarare än ekonomiskt vinstintresse. Det gäller naturligtvis inte minst när situationen inom skola och äldrevård är så omdebatterad på den punkten.

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE /* Style Definitions */ table.MsoNormalTable {mso-style-name:"Normal tabell"; mso-tstyle-rowband-size:0; mso-tstyle-colband-size:0; mso-style-noshow:yes; mso-style-priority:99; mso-style-parent:""; mso-padding-alt:0cm 5.4pt 0cm 5.4pt; mso-para-margin:0cm; mso-para-margin-bottom:.0001pt; mso-pagination:widow-orphan; font-size:10.0pt; font-family:Cambria;}
Det kan och bör i sig vara ett tillräckligt skäl för Svenska kyrkan och andra religiösa aktörer att engagera sig i välfärden. Men, om vi till sist igen återvänder till teorierna kring funktionell differentiering och performance är det naturligtvis också ett sätt för dessa aktörer att i handling på nytt visa sig vara relevant i människors liv också i vardagen. Det valet är möjligt nu. 

36 procent av de svenska toppkandidaterna till EU är religiösa

2014-05-15 23:09
Från [email protected] (jonas lindberg)
Aftonbladet har gjort en enkätundersökning bland partiernas toppkandidater i valet till EU-parlamentet. Bland totalt 47 frågor ingår också ”är du religiös?”, vilket 36 procent av kandidaterna svarar ja på. Fördelat över partier är det vanligare att svara ja bland kandidater för högerpartier än för vänsterpartier. Kvinnor och män svarar däremot ja i ungefär lika hög grad.

Aftonbladet har gjort en enkät med de tio toppkandidaterna (i FI:s fall bara nio, eftersom det inte finns fler) i respektive svenskt parti i valet till EU-parlamentet och fått svar från 96 stycken, det vill säga nästan alla av dem. Jag har sedan manuellt gått igenom svaren på frågan ”är du religiös?” och redovisar det sammanlagda resultatet här.

När tidningen Dagen gjorde en enkät med kandidaterna i riksdagsvalet 2010 svarade omkring 45 procent att de såg sig som kristna. Tidningen redovisar dock inte hur hög svarsandel man fick då, vilket gör resultatet svårbedömt. I Aftonbladets nu aktuella enkät är det dock omkring 36 procent av toppkandidaterna till EU-parlamentet som svarar ja på den mer ospecificerade frågan ”är du religiös?”. Det framgår inte av undersökningen varför frågan anses vara relevant att ställa och vad man eventuellt kan utläsa av den i så fall. ”Religiös” är ett trubbigt ord, som många människor kan ha svårt att identifiera sig med. Det märks också i några av frisvaren, där exempelvis miljöpartisten Isabella Lövin skriver ”hur många kan svara ja eller nej på den frågan idag? Vad menas med att vara religiös?” Sverigedemokraten Kristina Winberg svarar visserligen nej på frågan, men tillägger sedan ”ser mig inte som religiös, men jag tror på att det finns en gud som jag ibland ber till.” Margaret Gärding i Feministiskt Initiativ svarar också nej på frågan, men tillägger att ”jag är andlig – och känner mig hemma i alla samfund och religioner”.

Vad resultatet verkligen betyder är alltså svårt att veta i praktiken. I gruppen, som svarar ja, finns såväl en uttalad agnostiker som sverigedemokraten Pavel Gamov, som dock också beskriver sig som ”kulturellt kristen”, och folkpartisten Cecilia Wikström, som är präst i Svenska kyrkan. Gruppen kan förstås också innehålla muslimer och andra trosbekännare, men det avslöjar inte riktigt frisvaren. Är 36 procent mycket eller litet? Jämfört med den grupp som är medlemmar i Svenska kyrkan eller något annat samfund i befolkningen i stort är resultatet lågt. Jämfört med gruppen, som deltar i gudstjänster och andra religiösa sammankomster en gång i månaden eller mer är resultatet högt. Möjligtvis kan det ge en tankeställare i ett land, där vi är vana vid bilden av att ”nästan ingen är ju religiös nu för tiden”.

Om vi bryter ner resultatet på partinivå är det relativt tydligt att kandidater för partier till vänster på den traditionella höger/vänster-skalan är mindre benägna att svara ja på frågan om de är religiösa än kandidater för partier till höger. Vänsterpartiet, Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Feministiskt Initiativ har bara en eller två kandidater, som svarar ja på frågan. Kristdemokraterna har inte oväntat flest, även om en kandidat, Caroline Szyber, faktiskt svarar nej medan moderaterna och folkpartiet har näst flest kandidater som svarar ja. Sverigedemokraterna utmärker sig genom att ha tre kandidater, som svarar ja på frågan, men ytterligare tre som ger frisvar, som är möjliga att tolka som ett ja också. Fördelningen mellan kandidater från vänster och höger stämmer väl överens med den bild av den religiösa skiljelinjen som statsvetarna Seymour Lipset och Stein Rokkan målade upp 1967 och som jag själv också ser i min aktuella forskning kring nordiska politiska partier och religion.

Vad som till sist kan överraska något i resultatet är att kvinnor och män i undersökningen svarar ja i ungefär samma utsträckning. Den generella bilden är nämligen annars att kvinnor är mer benägna än män att svara positivt i frågor om religion och andlighet i denna typ av enkätundersökningar.

Förutom frågan ”är du religiös?” ingår också två andra frågor med koppling till religion: ”ska man få bära ansiktstäckande slöja på allmän plats?” och ”ska man få ha skolavslutningar i kyrkan?”. Den sistnämnda frågan är knappast aktuell i EU-parlamentet och det är väl inte heller så sannolikt att EU skulle utfärda något förbud mot slöjor över hela unionen, så syftet med de frågorna är också något oklart. Bland övriga frågor finns också ett par starkt etiskt präglade frågor: ”ska aktiv dödshjälp tillåtas? och ”ska surrogatmödraskap tillåtas?”. Jag har än så länge inte tagit mig tiden att jämföra resultaten i dessa, men konstaterar i alla fall att talet om ”religionens återkomst i politiken” åtminstone inte motsägs av frågorna i denna enkät sett till såväl frågeställningar som de svar som jag särskilt har analyserat här.

Hur man tar farväl av sitt husdjur

2014-05-11 16:25
Från [email protected] (jonas lindberg)
Ett husdjur är en nära relation och när husdjuret dör kan det därför finnas all anledning att försöka ta ett ordentligt farväl av det. Här vill jag därför dela med mig av ett konkret exempel på hur en sådan begravning kan gå till. I sig kan det också vara en övning inför ännu större sorger i livet, i synnerhet för barn.

Begravningar hör till de universella riter, som människor har praktiserat överallt sedan urminnes tider. Det handlar om att ta avsked, att markera människans värdighet och oftast också att uttrycka en tro på vad som händer med människan efter döden. Riten hjälper till att konkretisera döden, som lätt blir så abstrakt och därmed svår att förstå annars. Det gäller inte minst för barn, som på en gång både kan ha ett väldigt naturligt förhållande till döden och samtidigt saknar egna intellektuella redskap för att riktigt bearbeta konsekvenserna av den. Där kan riten vara en allvarlig lek, som är till stor hjälp.

Relationen till ett husdjur kan ibland också vara väldigt stark, men hur gör man för att ta avsked av ett sådant? Till att börja med har Jordbruksverket ett regelverk kring vad man får göra med döda djur och det är det förstås viktigt att följa.

Men hur kan en begravningsrit kring ett dött husdjur se ut? I det exempel jag ska ge här handlar det om en dvärghamster och två ledsna barn. Det vi gjorde var att ge tid till samtal och att sitta med den döda dvärghamstern under ett par dagar. Sedan fick ett av barnen vika en enkel lådai papper och inreda den med lite bomull innan djuret placerades i den. Det går förstås bra att ta en färdig kartong också, men själva görandet har sin funktion i sorgen och är därför i sig en hjälp. Nästa steg blev att utse en begravningsplats, som i det här fallet blev vår kolonilott. Här påminner jag på nytt om Jordbruksverkets regelverk.

När vi kom dit med papperslådan hjälptes vi åt att gräva en grop och satte oss sedan på stolar runt den. Vi läste högt ur Ulf Nilssons barnbok Adjö, herr Muffin, som handlar om ett marsvin, som dör. Vi sjöng också den psalm, som finns sist i boken, med musik av Leif Nahnfeldt. Sedan sa vi adjö till vårt lilla husdjur och ett av barnen satte därefter ner lådan i gropen. Det andra barnet öste på jorden, vi la på ett par större stenar, några blommor och ett enkelt kors knöts ihop. Till slut pratade vi lite kort om hur vi hade upplevt den här stunden med varandra.

Den här riten följer i all enkelhet ungefär hur det går till att begrava en människa. Vi kunde också ha läst en bibeltext och bett en bön. Någon annan hade kanske valt att läsa en dikt eller någon annan text, som kan sätta ord på hur man känner i situationen. En annan tanke är att visa bilder av husdjuret och kanske berätta om någon särskild händelse som man har varit med om tillsammans eller något om vad husdjuret har betytt. 

Det här är en sorg i det lilla och jag tror att det inte är stora problem att gå vidare från den, trots allt. Men den här riten får på samma gång också vara en övning inför de större sorger, som förmodligen också väntar i livet. Den här erfarenheten kommer våra barn troligtvis att bära med sig när de så småningom går på en människas begravning också. Då finns det en beredskap hos dem inför hur det kan kännas, hur det går till och då kan det ge en extra trygghet i en svår situation.

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE /* Style Definitions */ table.MsoNormalTable {mso-style-name:"Normal tabell"; mso-tstyle-rowband-size:0; mso-tstyle-colband-size:0; mso-style-noshow:yes; mso-style-priority:99; mso-style-parent:""; mso-padding-alt:0cm 5.4pt 0cm 5.4pt; mso-para-margin:0cm; mso-para-margin-bottom:.0001pt; mso-pagination:widow-orphan; font-size:10.0pt; font-family:Cambria;}
För mig som präst ger det här också anledning att fundera över vår relation till Gud och ett liv efter döden. Jag kan inte se att det finns några löften i Bibeln om att djur kan få evigt liv. Samtidigt handlar människans särställning i förhållande till Gud om att det finns en ömsesidig relation mellan oss. När man som människa har en nära relation till ett husdjur blir den gränsen inte längre lika skarp och det gör frågan svårare rent känslomässigt. Men gäller det i så fall också minsta mygga, som jag har allt annat än en god relation till? Frågan blir förstås ännu svårare då och jag kan bara säga jag måste lämna den och upprepa att det är viktigt att få ta avsked av alla som vi har en relation till, vare sig de är människor eller djur.

Tadeusz såg Maximilian Kolbe offra sitt liv för en medfånge

2014-03-16 08:18
Från [email protected] (jonas lindberg)
[Med anledning av att Tadeusz Raznikiewicz just har avlidit publicerar jag här på nytt den intervju, som jag gjorde med honom 2010 i församlingstidningen Livet i domkyrkoförsamlingen]

Tadeusz Raznikiewicz var fånge i koncentrationslägren Auschwitz och Neuengamme under Andra världskriget. Där mötte han bland annat prästen Maximilian Kolbe, som då offrade sitt liv för en medfånge och senare helgonförklarades. Men Tadeusz brottades också med egna frågor om hur Gud kunde tillåta allt det onda som skedde där.

I maj för 65 år sedan blev Tadeusz Raznikiewicz fri efter nästan fyra år i koncentrationsläger. Vid krigsslutet kom han till Sverige bland annat i en av Folke Bernadottes vita bussar. Vi möts hemma i kedjehuset i Uppsala, där han och hans hustru bor. Som av en märklig slump ligger det på Bernadottestigen.

Den unge Tadeusz kom till Auschwitz i början av augusti 1941. Fyra månader tidigare hade han gripits med en underjordisk polsk tidning på sig, som han hjälpte till att sprida. Vid den tidpunkten fanns det ännu inga judiska fångar i lägret, utan bara polska intellektuella, som Tadeusz.
           
Det har inte varit lätt att i efterhand försöka sätta ord på allt det hemska han var med om. Det tog flera år efter krigsslutet för minnena att riktigt tränga fram. Som händelsen med mannen, vars mössa soldaterna kastade utanför stängslet. När han gick för att hämta den sköts han till döds av dem, med motiveringen att det var ett rymningsförsök. Så blev det nyckfulla och känslokalla alltmer en del av vardagen.
           
Bland alla minnen finns ett som är särskilt starkt. När Tadeusz och hans medfångar i dåvarande block 14A en dag återvänder från arbetet på betfälten saknas en av dem. Vakterna beordrar då gruppen att ställa upp sig i långa rader och där blir de stående hela kvällen och natten utan mat eller dryck, medan vakterna söker efter rymlingen.
           
Efter ”morgongymnastiken” kommer till slut lägerführern och vandrar mellan dem, rad för rad. Han ser varje fånge i ögonen och väljer sedan till synes slumpartat ut tio av dem som gisslan. En av dessa är Franciszek Gajowniczek, som vädjande säger:
           
– Varför jag? Jag har fru, jag har barn.
           
Men utan pardon förs han och de nio övriga till en plats intill blocket. Då känner Tadeusz plötsligt hur prästen Maximiliam Kolbe tränger sig förbi honom från platsen precis bakom. De har mötts för första gången bara tre dagar tidigare och pater Kolbe, som Tadeusz kallar honom, har nu välsignat alla sina medfångar inför uppställningen ute på gården. Tadeusz har en kort stund tidigare dragit en lättnadens suck över att varken han själv eller Maximilian Kolbe har blivit utvalda.

– Was ist los? Vad är det som händer? utbrister lägerführern.
– Jag vill gå i hans ställe, säger Maximilian på god tyska och pekar mot Franciszek Gajowniczek.
Bist du verrückt? Är du galen? svarar lägerführern.
– Jag är präst och har inga barn, säger då Maximilian.

Erbjudandet godtas och tillsammans med de övriga i gruppen förs Maximilian till internering, för att svältas till döds i en bunker. Efter nio dagar återstår bara han själv och en annan fånge och de avrättas då med en giftinjektion. 1982 helgonförklarades sedan Maximilian Kolbe av den romersk-katolska kyrkan.

Drygt två år senare förflyttades Tadeusz till lägret Neuengamme utanför Hamburg i Tyskland och därifrån finns också ett mer positivt minne. En natt förstörde Tadeusz medvetet 500 gevärspipor på en gång i fabriken, där han arbetade.

– Det var det bästa jag har gjort! utbrister han och ler.

Tursamt nog vågade inte verkmästaren anmäla honom för händelsen, eftersom han själv då också skulle drabbas. Istället gömde han piporna och lät dem försvinna en efter en i tillverkningen.

För Tadeusz handlar det om ett förändrat livsperspektiv under lägeråren. Han tycker att mänskligheten i dag ägnar sig för mycket åt krig och för lite åt de människor som är fattiga och ifrågasätter varför det ska behöva finnas ett militärt försvar.

För den troende Tadeusz blev de existentiella frågorna särskilt påtagliga när han såg lägervakternas bältesspännen, med texten ”Gud med oss” på tyska.

– Jag trodde på Gud, men ställde mig frågan om hur Gud kunde tillåta det som skedde där. I dag tänker jag att människor kan göra mycket ont och att en del är hjärntvättade. Det sker hela tiden, säger han.

Tadeusz ser i dag främlingsfientliga rörelser i Sverige, men kan inte bli arg eller ledsen för något sådant längre.

– Det är oförstånd, säger han kort.

I Auschwitz kunde inte vakterna se skillnad på fångarna när de var nakna genom att judarna, som var hårdast utsatta, skyddades av de övriga.

– I lägret spelade nationalitet ingen roll, säger Tadeusz.

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE /* Style Definitions */ table.MsoNormalTable {mso-style-name:"Normal tabell"; mso-tstyle-rowband-size:0; mso-tstyle-colband-size:0; mso-style-noshow:yes; mso-style-priority:99; mso-style-parent:""; mso-padding-alt:0cm 5.4pt 0cm 5.4pt; mso-para-margin:0cm; mso-para-margin-bottom:.0001pt; mso-pagination:widow-orphan; font-size:10.0pt; font-family:Cambria;}
TEXT OCH BILD: JONAS LINDBERG

För Sigrid Kahle är världen alltid större

2014-01-03 08:30
Från [email protected] (jonas lindberg)
Sigrid Kahle 2008. Foto: jonas lindberg
Behövs religion i dag? Det har diplomathustrun, journalisten och författaren Sigrid Kahle funderat mycket över. Få kan lika mycket om världens religioner som hon och hennes svar är ja. För samhörighetens skull, genom historien och över gränserna.

Sigrid Kahle tar emot hemma i sin lägenhet. Omkring oss trängs böcker och konstföremål, det stora flertalet med anknytning till religion. För det är just kring religion och kulturmöten som mycket av hennes liv har kommit att kretsa.
                     
Nu arbetar hon som bäst med andra delen av sin självbiografi, som inleddes med Jag valde mitt liv 2003. Och det går inte en vecka utan att någon hör av sig och undrar när nästa bok kommer.
                     
Trots sina nyligen fyllda 80 år verkar hon inte vilja slå av på takten. Istället beklagar hon att hon bara hinner skriva två pass om vardera fyra timmar om dagen på någon av sina datorer och att hon dessutom ”blir avbruten av livet hela tiden”.  
                     
Vi kommer att prata om religionens betydelse i dag och Sigrid beklagar att intresset för dess frågor verkar vara så svagt.

– Egentligen är jag bara intresserad av människor som verkligen söker. Men vi har det för bra för att verkligen göra allvar av sökandet, när det enda problemet är att man inte har fått löneförhöjning, säger hon.

Ingen av hennes intellektuella vänner säger sig tro på Gud eller ha någon religion. När hon talar med dem är det som om allting börjar med upplysningstiden på 1700-talet.
                     
– Jag har en väldigt stor värld och därför är det naturligt för mig att intressera mig för de stora religionerna. Jag har sett in mot Europa från Mellanöstern och sett hur viktigt Asien har varit för religionernas framväxt. Bibeln har också haft ett enormt inflytande i vår kultur, konstaterar hon.
                     
Ändå bemöts religion ofta fientligt i dag och förknippas med extremism och något föråldrat. Den påstådda konflikten mellan naturvetenskap och religion har hon dock inte mycket förståelse för.
                     
– Naturvetenskapen har alltid varit en del av religionen. Islams tänkare har alltid haft ett naturligt förhållande till naturvetenskapen och har befunnit sig oerhört långt före oss i Europa. Det ryms inom religionernas gränser. Det har aldrig varit någon motsatsställning för mig, säger hon.
                     
Hon är inte heller förtjust i den nya profanhumanismen.
                     
– Jag gillar inte Humanisterna och Sturmark. De har stulit beteckningen humanister. De ska kalla sig ateister. Min far var en bred humanist, däremot. Är de religiösa inte humanister? Vad är de då? frågar hon bestämt.
                     
Pappan H S Nyberg var orientalist och språkvetare och det var genom honom hennes eget stora intresse för religion väcktes. Under 35 år utomlands tillsammans med maken och diplomaten John och genom egen forskning har hon sedan fått en stor kunskap om andra kulturer och religioner, inte minst islam.
                     
– Betraktandet av himlavalvet var ju det som uppväckte tanken på religion, att vi hör samman med alltet. Jag skulle inte kunna leva utan känslan av att det finns något därute. Att man är bunden till något stort. Jag känner också en stor samhörighet med alla som har levat för mig och allt vad de har tänkt, säger Sigrid.
                     
Det är också ett viktigt argument för henne för att religion faktiskt behövs även i vår tid.
                     
– Religionerna vet väldigt mycket om människan, en samlad nedärvd vishet. Skulle man kunna hämta allting ur sig själv? Nej, det tror jag inte, säger hon.
                     
Sigrid ger en bild av en klippa och en flod, som ett sätt att beskriva hur hon tycker att vi ska förhålla oss till detta arv:
                     
– Vi behöver både traditionen och det som rinner vidare, rör sig och förändras. Vi behöver tillämpa det som klippan lär oss på det som sker nu. Religionen behövs. Men religionerna behöver förnyas inifrån. Ordet religio betyder samhörighet och vi behöver insikten om att vi lever i ett större sammanhang. Den får vi kanske inte på något annat sätt. Vi kan också behöva religionen som ett rättesnöre. Om du bara har dig själv som domare kan du ju uppföra dig hur som helst, säger hon.
                     
Ändå är det just det som en del människor anför som argument mot religion, att den ibland föder fiendskap och våld, som om ändamålet helgar medlen.
                     
– Mänskligheten har en utmaning i att överbrygga gränserna. Det finns en kärna som är gemensam för alla. Men vi behöver nytolka den i ljuset av hur världen ser ut i dag. Medmänsklighet är till exempel något som är gemensamt för alla religioner, säger Sigrid.
                     
Det betyder dock inte att hon vill ha en gemensam religion. Snarare ska var och en gräva där hon eller han står.
                     
– Jag är absolut fiende till synkretism. Det finns många som är ytligt toleranta, men vi tänker egentligen inte alls lika på djupet. Däremot kan kärnan, filosofin, livets mening vara väldigt lika, säger hon.
                     
Därför finns det också hopp om att människor av olika tro kan bidra till en bättre värld, trots sina olikheter.
                     
– Om man tillhör en religion har man ju en uppgift i världen. Man ska leva i nuet med sann insikt om allting som händer och känna ansvar för världen nu, säger hon.

Text och bild: jonas lindberg

Har sekulariseringen nått en vändpunkt? Om skolavslutningar och lucia i kyrkan.

2013-12-16 09:32
Från [email protected] (jonas lindberg)
Det ska (åter) vara tillåtet med psalmsång och julevangeliet vid skolavslutningar i kyrkan, rapporterar flera massmedier idag. Därtill har SVT lagt sina fem senaste luciafiranden i kyrkor, efter att tidigare oftast ha sänt från (andra typer av) kulturbyggnader. Det är små händelser i sig, men sett i ett större sammanhang kan det vara indikatorer på att en lång period av sekularisering har nått en vändpunkt eller att situationen åtminstone står och väger.

Sekularisering är ett till synes enkelt begrepp. Ju modernare ett samhälle blir desto mindre religiöst förväntas det bli. Religionssociologisk forskning har dock visat att det egentligen är bättre att tala om religiös förändring, eftersom mönstret är mer komplicerat än så. Under ett par decennier har det också talats en hel del om religionens återkomst, inte minst i offentligheten i till synes sekulariserade delar av Västvärlden.

Den kanske viktigaste faktorn bakom denna (eventuella) förändring är globaliseringen, det vill säga det faktum att människor och idéer idag rör sig över landsgränser i allt högre grad, såväl fysiskt som genom massmedier och inte minst då förstås internet. Det skapar en rad nya möjligheter, men också en ökad osäkerhet för många människor. Dels är det en ekonomisk fråga, när tidigare framgångsrika och välbärgade delar av världen som Västeuropa och USA konkurrensutsätts inte minst från Sydostasien och Kina på ett annat sätt än förut och välfärden därmed sätts i gungning. Dels är det en identitetsfråga, där nations- och religionstillhörighet börjar förlora sin förmåga att hålla människor samman.

I min egen forskning kring religion och politik i de nordiska länderna är detta den tydligaste trenden under de två senaste decennierna. Framväxten av högerpopulistiska partier är en central indikator i sig, men politisering av frågor om invandring och religion är smittsam och andra partier glider också lätt med i en liknande värderingsförskjutning. Går vi utanför politiken är på samma sätt Förbundet Humanisternas religionskritik en del av samma fenomen, men med den skillnaden att när högerpopulisterna värnar om folkkyrkan är Humanisterna kritiska också mot den.

Det som nu händer kring kyrkans roll vid skolavslutningar bör kunna ses i ljuset av denna större förändring. Vi kan kalla det en motreaktion mot en del av globaliseringens konsekvenser eller en omförhandling av religionens roll i offentligheten. När SVT har sänt luciafiranden har det under en lång rad år framför allt varit från olika sekulära kulturbyggnader, även om kyrkor också har förekommit. Men då är det intressant att notera att under de senaste fem åren har luciamorgon bara sänts från kyrkor. Det kan förstås ses som en indikator på sekularisering, i betydelsen att det tidigare folkliga firandet numera uppfattas som något mer religiöst av en allmänhet som har allt mindre kunskap om kristen tro och att det därför bör tas om hand av en religiös specialist som Svenska kyrkan. Men det är alltså också möjligt att se det som ett tecken på motsatsen – en längtan till en djupare gemensam identitet genom kyrkan.

Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE /* Style Definitions */ table.MsoNormalTable {mso-style-name:"Normal tabell"; mso-tstyle-rowband-size:0; mso-tstyle-colband-size:0; mso-style-noshow:yes; mso-style-priority:99; mso-style-parent:""; mso-padding-alt:0cm 5.4pt 0cm 5.4pt; mso-para-margin:0cm; mso-para-margin-bottom:.0001pt; mso-pagination:widow-orphan; font-size:10.0pt; font-family:Cambria;}
I sammanhanget är det förstås viktigt att vara uppmärksam på farorna. Vurmandet om en kulturkristendom kan på samma gång verka främlingsfientligt och därmed gå på tvärs med kristendomens grundidentitet i mänsklig jämlikhet inför Gud.

Analys av kyrkovalet del 3: Hur påverkas deltagandet i valet av vilka grupper...

2013-09-18 13:48
Från [email protected] (jonas lindberg)
Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE /* Style Definitions */ table.MsoNormalTable {mso-style-name:"Normal tabell"; mso-tstyle-rowband-size:0; mso-tstyle-colband-size:0; mso-style-noshow:yes; mso-style-priority:99; mso-style-parent:""; mso-padding-alt:0cm 5.4pt 0cm 5.4pt; mso-para-margin:0cm; mso-para-margin-bottom:.0001pt; mso-pagination:widow-orphan; font-size:10.0pt; font-family:Cambria;}
I två bloggposter har jag nu försökt analysera resultatet av söndagens kyrkoval – dels hur vi kan förstå siffrorna kring valdeltagandet och dels hur vi kan förstå resultatet av valet som helhet. I ett tredje steg ska jag nu presentera ett par slutsatser, som vi kan dra om vi ser på resultatet mer i detalj.

I mitt exempel här har jag valt att se på valresultatet för Stockholms stift, som är en del av Svenska kyrkan på regionnivå och geografiskt sett ungefär motsvarar Storstockholm. Där ser tendenserna ut ungefär som i resten av Svenska kyrkan (se min förra bloggpost), med den skillnaden att här är Borgerligt alternativ (tidigare Moderaterna) nästan jämnstora med Socialdemokraterna.

Det intressanta hittar vi här snarare om vi går ner på den lokala nivån i stiftet, där det väljs representanter till kyrkofullmäktige. Där är det exempelvis tydligt att valdeltagandet kan skifta ganska mycket i förhållande till snittet på 13,3 procent. Som lägst är det i Österhaninge med 8,6 procent och som högst i Stockholms domkyrkoförsamling med 21,2 procent. Det kan det förstås finnas en mängd orsaker till, men i den sistnämnda församlingen spelar det säkert roll att antalet som faktiskt bor i centrala Stockholm är så litet, vilket gör att få individer kan betyda mycket för procentandelen. I de flesta församlingar har valdeltagandet ökat och mest av allt i Skarpnäck, där en konflikt kring en av församlingens kyrkor kan ha bidragit till det ökade engagemanget.

En faktor, som generellt sett anses kunna stimulera konflikt och därmed intresse och valdeltagande, är hur många partier eller grupper som deltar i valet. Det finns till exempel två församlingar, som bara har samlingslistor och därmed inget alternativ för väljarna. I den ena, Ljusterö Kulla, låg valdeltagandet visserligen på låga 10,8 procent, men i den andra, Dalarö-Ornö-Utö, istället på 14,4 procent, det vill säga över snittet. Sett till samtliga 56 församlingar finns inget samband alls mellan antalet grupper i valet och andelen röstande.

En annan fråga är hur mycket närvaron av nomineringsgrupper med koppling till riksdagspartierna påverkar. I min förra bloggpost konstaterade jag att det viktigaste motivet bland dem som röstar i kyrkovalet är att värna demokratin snarare än att intressera sig för de kyrkliga sakfrågorna. Mitt antagande utifrån valresultatet var då att sådana väljare i högre grad söker sig till grupper, med kopplingar till riksdagspartierna. Men vad händer i så fall med valdeltagandet i en församling där det bara finns partipolitiskt obundna grupper? I Stockholms stift finns det nio sådana exempel och i fem av dessa församlingar ligger valdeltagandet under snittet och i övriga fyra ligger det över. Nomineringsgrupper, som menar att kyrkan borde befrias från partipolitik, tycks utifrån detta begränsade exempel alltså kunna stödja sig på att en sådan förändring åtminstone inte verkar inverka negativt på valdeltagandet. 

Analys av kyrkovalet del 2: Hur gick det i valet och varför gick det så?

2013-09-17 18:30
Från [email protected] (jonas lindberg)
Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE /* Style Definitions */ table.MsoNormalTable {mso-style-name:"Normal tabell"; mso-tstyle-rowband-size:0; mso-tstyle-colband-size:0; mso-style-noshow:yes; mso-style-priority:99; mso-style-parent:""; mso-padding-alt:0cm 5.4pt 0cm 5.4pt; mso-para-margin:0cm; mso-para-margin-bottom:.0001pt; mso-pagination:widow-orphan; font-size:10.0pt; font-family:Cambria;}
Taggen #kyrkovalet trendade på mikrobloggen Twitter under själva valdagen i söndags. Kändisar som komikern Magnus Betnér och artisten Robyn uppmanade också kyrkans medlemmar att gå och rösta. Ett par dagar innan hade de traditionella massmedierna börjat förmedla nyhetstexter och reportage om kyrkovalet till tittare, lyssnare och läsare. Och kanske är det rimligt mycket uppmärksamhet för ett val inom vad som å ena sidan är en enskild medlemsorganisation, men å andra sidan också en organisation som är större än alla andra och som har en särställning historiskt sett.

Men vad handlade frågorna om? Ja, det som väckte hetast engagemang var Sverigedemokraternas deltagande i valet. På ett djupare plan berör det förstås kärnvärden som människosyn i både samhället och kyrkan och är därför något, som många känner sig berörda av. Men för den, som engagerar sig som förtroendevald i kyrkan, kan det också betyda att alla de stora viktiga frågorna om struktur och organisation hamnade i skymundan. Det som man i praktiken måste arbeta med är det till synes färre som orkar eller vill fundera över.

Vad säger oss då valresultatetom allt detta? Ja, Socialdemokraterna, som kanske tydligast profilerade sig mot Sverigedemokraterna i sin valkampanj, gick framåt med ungefär en procent. Men Sverigedemokraterna ökade också, från knappt tre till närmare sex procent. Och kanske gynnade debatten båda grupperna i praktiken, trots att det förmodligen inte var avsikten, eftersom konflikt väcker intresse. Men om vi ser till resultatet i övrigt blir bilden en annan. Då visar det sig nämligen att alla grupper till vänster på den traditionella politiska skalan gick framåt i valet och att de traditionella högerpartierna gick bakåt, precis i enlighet med de allmänpolitiska opinionsundersökningar som görs. I praktiken har vi därmed kanske inte fått veta något alls om synen på kyrkan, utan snarare fått en spegling av tendenserna i den allmänna politiska opinionen.

När Svenska kyrkan gjorde en omfattande fallstudie i Enköping (publicerad 2008) visade det sig att det viktigaste motivet bland de röstande är att värna om demokratin, medan en mindre del tycker att de kyrkliga sakfrågorna är viktiga. Om vi än en gång återvänder till resultatet i kyrkovalet kan vi se det återspeglas även där. Bland de nomineringsgrupper (”partier”), som deltar, är det tre som hör ihop med ett politiskt parti: Centern, Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna. Därtill finns det fem grupper, som till sin grundsyn hör ihop med övriga riksdagspartier. Tillsammans fick dessa åtta grupper ungefär 75 procent av alla röster i valet och det verkar inte orimligt att de röstande som främst motiveras av att värna demokratin i första hand väljer samma parti, som de skulle ha gjort i ett riksdagsval. Den sista fjärdedelen består däremot av partipolitiskt obundna grupper och en möjlig tolkning är att majoriteten av de som röstar på sådana grupper tycker att det är de kyrkliga sakfrågorna som är viktigare än demokratimotivet. Dessa grupper växte tillsammans något i senaste valet från omkring 22 till cirka 25 procent. 

Resultatet i kyrkovalet kan sammanfattningsvis alltså tolkas dels som en spegling av den allmänpolitiska opinionen och dels som olika motiv för att rösta över huvud taget.

Imorgon kommer del 3 av min kyrkovalsanalys. 

Analys av kyrkovalet del 1: Är det många som röstar eller inte?

2013-09-16 15:05
Från [email protected] (jonas lindberg)
Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE /* Style Definitions */ table.MsoNormalTable {mso-style-name:"Normal tabell"; mso-tstyle-rowband-size:0; mso-tstyle-colband-size:0; mso-style-noshow:yes; mso-style-priority:99; mso-style-parent:""; mso-padding-alt:0cm 5.4pt 0cm 5.4pt; mso-para-margin:0cm; mso-para-margin-bottom:.0001pt; mso-pagination:widow-orphan; font-size:10.0pt; font-family:Cambria;}
[Publicerad på Humaniorabloggen på unt.se]
Igår var det val i Svenska kyrkan, det val som ofta får gå under namnet ”det glömda valet”. Det är också ett val, som brukar sägas sakna demokratisk legitimitet på grund av den låga andelen röstande. Men det beror förstås på vad man jämför med.

Igår var det 12,7 procent av medlemmarna som deltog i kyrkovalet och jämfört med ett riksdagsval är det förstås en väldigt låg siffra. Men förmodligen är det mer relevant att jämföra med någon annan medlemsorganisation. Här i Uppsala ligger det till exempel nära till hands att jämföra med kårvalet vid universitetet, där andelen röstande steg till 11,2 procent förra året. Sett i det ljuset är siffran för kyrkovalet snarare alltså alldeles normal.

Andelen röstande har ibland också använts, som ett av flera sätt att peka på hur stödet för Svenska kyrkan har försvagats över tid. I fallet med kyrkovalet finns visserligen de tendenserna också, men inte så tydligt som man kan tro. Sedan kyrkofullmäktige infördes 1930 och därmed den typ av kyrkoval, som vi har idag, har andelen röstande som högst varit 23,9 procent (1934). Redan 1970 låg motsvarande siffra på 11,9 procent, det vill säga samma siffra som vid kyrkovalet 2009. Förändringen över tid är alltså inte så stor som det är lätt att tro.

Från många håll i landet rapporterades det under gårdagen också om långa köer utanför vallokalerna. I slutändan har det visat sig att det genomsnittliga valdeltagandet ökade försiktigt från 11,9 till 12,7 procent. På många håll har en mobilisering mot Sverigedemokraterna lyfts fram som trolig förklaring. Men är det en ökning egentligen? En andel är förstås relativ till helheten och i det här fallet minskar helheten, det vill säga antalet medlemmar i Svenska kyrkan, med omkring en procent om året. Från kyrkans egna undersökningar vet vi att lågt engagemang är det viktigaste skälet till utträden ur kyrkan och därför är det rimligt att den gruppen inte heller har röstat i kyrkovalet i någon högre utsträckning. Med andra ord skulle vi på sikt kunna se allt högre andel röstande i kyrkovalet, oavsett om Sverigedemokraterna deltar eller inte, utan att det därmed betyder att engagemanget faktiskt har ökat.

Imorgon följer en analys av själva valresultatet här.

Vad säger valsedlarna till kyrkovalet om grupperna som ställer upp?

2013-09-14 13:12
Från [email protected] (jonas lindberg)
Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE /* Style Definitions */ table.MsoNormalTable {mso-style-name:"Normal tabell"; mso-tstyle-rowband-size:0; mso-tstyle-colband-size:0; mso-style-noshow:yes; mso-style-priority:99; mso-style-parent:""; mso-padding-alt:0cm 5.4pt 0cm 5.4pt; mso-para-margin:0cm; mso-para-margin-bottom:.0001pt; mso-pagination:widow-orphan; font-size:10.0pt; font-family:Cambria;} table.MsoTableGrid {mso-style-name:Tabellrutnät; mso-tstyle-rowband-size:0; mso-tstyle-colband-size:0; mso-style-priority:59; mso-style-unhide:no; border:solid windowtext 1.0pt; mso-border-alt:solid windowtext .5pt; mso-padding-alt:0cm 5.4pt 0cm 5.4pt; mso-border-insideh:.5pt solid windowtext; mso-border-insidev:.5pt solid windowtext; mso-para-margin:0cm; mso-para-margin-bottom:.0001pt; mso-pagination:widow-orphan; font-size:10.0pt; font-family:Cambria;}
Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE /* Style Definitions */ table.MsoNormalTable {mso-style-name:"Normal tabell"; mso-tstyle-rowband-size:0; mso-tstyle-colband-size:0; mso-style-noshow:yes; mso-style-priority:99; mso-style-parent:""; mso-padding-alt:0cm 5.4pt 0cm 5.4pt; mso-para-margin:0cm; mso-para-margin-bottom:.0001pt; mso-pagination:widow-orphan; font-size:10.0pt; font-family:Cambria;} table.MsoTableGrid {mso-style-name:Tabellrutnät; mso-tstyle-rowband-size:0; mso-tstyle-colband-size:0; mso-style-priority:59; mso-style-unhide:no; border:solid windowtext 1.0pt; mso-border-alt:solid windowtext .5pt; mso-padding-alt:0cm 5.4pt 0cm 5.4pt; mso-border-insideh:.5pt solid windowtext; mso-border-insidev:.5pt solid windowtext; mso-para-margin:0cm; mso-para-margin-bottom:.0001pt; mso-pagination:widow-orphan; font-size:10.0pt; font-family:Cambria;}
Valsedlarna till kyrkovalet innehåller inte bara namn på kandidaterna, utan också ofta uppgifter som yrke och ålder på dessa. Därigenom kan vi också utläsa något om vad grupperna som helhet representerar.

I det här exemplet har jag valt de nomineringsgrupper (”partier”), som ställer upp i valet till kyrkofullmäktige i Uppsala. Alla grupper skriver inte ut ålder och yrke, men eftersom jag känner till många av kandidaterna här kan jag ändå säga något om dem. Jag sammanfattar först resultaten och redovisar till sist en tabell med samtliga resultat.

Kyrklig anställning
Ett vanlig påstående i kyrkoval är att partipolitiskt obundna grupper mest består av kyrkligt anställda och därmed inte anses representera den stora gruppen medlemmar. Men bland de tio första kandidaterna (det vill säga de som har störst chans att faktiskt bli valda) är det faktiskt inga större skillnader mellan nomineringsgrupperna. Jag har här definierat kyrkligt anställda i vid bemärkelse och räknat in pensionerade medarbetare också. De två partipolitiskt obundna grupperna POSK (Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan) och Öppen kyrka har visserligen flest sådana (4), med det finns kyrkligt anställda i de flesta grupperna. Det gäller såväl Socialdemokraterna som Öppen kyrka, som båda ibland försöker göra en poäng av att de vill representera andra än just de anställda. När det gäller yrken i övrigt kan vi konstatera att det är mest akademiker på listorna (i de fall det står angivet), vilket eventuellt säger något om i vilka samhällsgrupper kyrkan har tydligare stöd. Det bör dock noteras i sammanhanget att Socialdemokraterna inte har angett yrken på sina kandidater, vilket kanske delvis hade gett en annan bild. Till sist kan det konstateras att det sannolikt är attraktivt för grupper i kyrkovalet att ha kyrkligt anställda på sina listor, eftersom det är en grupp personer som är kända av målgruppen och som därför kan dra till sig röster. Själv blev jag inkryssad vid kyrkovalet 2009, som ett exempel på detta. 

Ålder
En annan faktor, som det är relativt enkelt att utläsa av valsedlarna är ålder, som finns med på hälften av listorna. Vi kan då konstatera att den genomsnittliga kandidaten är i (övre) medelåldern. Om man däremot gör samma beräkning på samtliga kandidater på listorna blir skillnaderna större, då det visar sig att Socialdemokrater och Borgerligt alternativ (tidigare Moderaterna) har en tydligt högre medelålder och att de de tre partipolitiskt obundna grupperna POSK, Frimodig kyrka och Öppen kyrka har något lägre. Frimodig kyrka flest yngre (25-35 år) kandidater, vilket är intressant med tanke på att de står för en mer värdekonservativ ideologi.

Kön
Nomineringsgrupperna har överlag en jämn könsfördelning bland sina tio första kandidater. Den grupp, som sticker ut tydligast är POSK, där åtta av tio är kvinnor, vilket kan tänkas återspegla relativt väl hur det ser ut bland kyrkligt aktiva personer i församlingarna, vilket också är POSK:s rekryteringsbas.


Kyrklig anställning
(av 10 första)
Snittålder
(av 10 första)
Andel kvinnor
(av 10 första)
Borgerligt alternativ
2 st
58 år
40%
Centern
3 st
?
40%
Fria liberaler i Svenska kyrkan
1 st?
?
50%
Frimodig kyrka
2 st
45 år
50%
Kristdemokrater i Sv kyrkan
1 st
?
50%
Miljöpartister i Svenska kyrkan
0 st (av 4)
?
40%
POSK Partipolitiskt obundna
4 st
52 år
80%
Socialdemokraterna
2 st?
53 år
50%
Sverigedemokraterna
0 st (av 3)
?
33%
Öppen kyrka
4 st (av 4)
51 år
50%

Är konflikten nödvändig för kyrkovalet?

2013-09-12 08:26
Från [email protected] (jonas lindberg)
Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE /* Style Definitions */ table.MsoNormalTable {mso-style-name:"Normal tabell"; mso-tstyle-rowband-size:0; mso-tstyle-colband-size:0; mso-style-noshow:yes; mso-style-priority:99; mso-style-parent:""; mso-padding-alt:0cm 5.4pt 0cm 5.4pt; mso-para-margin:0cm; mso-para-margin-bottom:.0001pt; mso-pagination:widow-orphan; font-size:12.0pt; font-family:Cambria; mso-ascii-font-family:Cambria; mso-ascii-theme-font:minor-latin; mso-hansi-font-family:Cambria; mso-hansi-theme-font:minor-latin;}
 [Artikel publicerad på UNT Debatt]
Det stora problemet för kyrkovalet är brist på konfliktlinjer”. Det skriver Marie Demker, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, på sin blogg Vänstra stranden. Den förmodade utgångspunkten är att politik i grunden är konflikt och om det saknas en sådan upplevs det inte som intressant. Kanske skulle kyrkovalet därmed inte ens kunna definieras som politik, kan man tillägga. Marie Demker menar sedan att de olika grupperna i kyrkovalet, i brist på konfliktlinjer, ägnar sig åt att diskutera vilka grupper, som ska få delta i valet eller ej.

Det finns, som jag ser det, två problem med hennes resonemang. Det första handlar om definitionen av konfliktlinjer (Lipset och Rokkan 1967). I kyrkovalet är det inte relevant att tala om en vänster-högerskala exempelvis i termer av arbete kontra kapital. Här är det istället intressant att jämföra med gruppen ”religiösa väljare”, som ofta rör sig på tvärs över denna skala, därför att de egna värderingarna inte ryms inom de traditionella konfliktlinjerna (Hagevi 2011), vilket kan säga något om kyrkopolitikens karaktär också.

Den konfliktlinje som finns här handlar istället om kyrkosyn, vilket är något mer djupgående än Marie Demker vill göra det till. Här är grundfrågan om Svenska kyrkan ska styras som majoriteten av protestantiska kyrkor runt om i världen eller leva kvar i ett statskyrkosystem, där de få återstående banden till staten ska motivera partipolitisering. I dagsläget är det bara tre riksdagspartier, som förespråkar den senare linjen: Centern, Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna. Men övriga partier tycks fortfarande stå och tveka, med nära band till till synes oberoende grupper. Kvar finns tre större helt oberoende grupper: POSK Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan, Frimodig kyrka och Öppen kyrka.

Det andra problemet handlar om konfliktens förmodade nödvändighet i sig. Om vi för en stund bortser från konfliktlinjen kring kyrkosyn och därtill de nationalistiska anspråk, som Sverigedemokraterna vill lägga på kyrkan, kan det framstå som om övriga grupper är eniga i mångt och mycket. Och skilda åsikter i vissa sakfrågor blir sällan tillräckligt stora för att engagera andra än de mest initierade. Det gör dem inte på något vis oviktiga, men lockar dessvärre inte medlemmar vill valurnorna.

Men engagemang måste naturligtvis inte drivas av konflikt. I en nyligen presenterad Sifo-undersökning sa 49 procent av de tillfrågade att de har en positiv attityd till Svenska kyrkan, 25 procent en negativ och resten var mer osäkra på sin åsikt. I den stora gruppen positiva borde det finnas fler än de omkring 15 procent, som hittills har valt att rösta i kyrkovalet. För att rösta är att visa sin positiva inställning också i praktisk handling. Det är att säga att man tror att kyrkan kan fortsätta vara viktig både i ens eget och i andras liv, bara den får rätt förutsättningar. Kyrkans förtroendevalda är nämligen en viktig faktor, när det gäller att fördela budgetresurser och formulera riktlinjer för var kyrkan ska lägga kraften och det påverkar i slutändan också om det blir ett bra dop, en bra vigsel eller begravning eller var mötet med kyrkan nu sker. Och där kan varje medlem också vara delaktig genom att gå till sin vallokal nu på söndag.

Kristian Lundberg skriver om hoppet i det till synes hopplösa

2013-08-26 08:05
Från [email protected] (jonas lindberg)
Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE /* Style Definitions */ table.MsoNormalTable {mso-style-name:"Normal tabell"; mso-tstyle-rowband-size:0; mso-tstyle-colband-size:0; mso-style-noshow:yes; mso-style-priority:99; mso-style-parent:""; mso-padding-alt:0cm 5.4pt 0cm 5.4pt; mso-para-margin:0cm; mso-para-margin-bottom:.0001pt; mso-pagination:widow-orphan; font-size:10.0pt; font-family:Cambria;}
[Kulturkrönika publicerad i Budbäraren i augusti]

Det började med några rader på mikrobloggen Twitter. Poeten och författaren Kristian Lundberg frågade mig något om Tomas Tranströmer. På 160 tecken i taget utbytte vi tankar med varandra. Passande nog låg hans roman Yarden och väntade på mitt sängbord just då och några dagar senare hade jag läst den. Den här gången var det min tur att ställa en fråga om ett av de många människoödena i hans berättelse. Kristian svarade att jag snart skulle få veta mer, nu när mannen ifråga inte längre var i livet.

I april i år kom hans roman En hemstad. Berättelsen om att färdas genom klassmörkret. En del scener och miljöer känns igen från Yarden. Det är hans hemstad Malmö. Det är uppväxt, utsatthet och utanförskap. Bekanta gestalter gör åter entré.

På nästan varje uppslag finns en bibelreferens. Oftast från Psaltaren eller Jobs bok, men också från evangelierna. För författaren är det den kristna tron, som tycks kunna ge ljus och hopp i det mänskliga mörker, som han om och om igen konfronteras med.

Kristian Lundberg skriver att ”det som är Kristus skälver också i mig; det är det ytterst mänskliga. Att förlora och resa sig upp. Igen och på nytt.” Och ”hopp är att dela förtvivlan med varandra”. I vad som tycks mig vara en nyckelmening skriver han också ”önskar jag kunde resa mig upp som Lasarus, bara gå ut och leva bland de levande”.

I början av augusti publicerade Svenska Dagbladets kulturredaktion sedan en essä av Kristian Lundberg med liknande tematik. Där skriver han bland annat att ”jag lever i hopp, i nåd just för att jag är människa”, därför att svagheten är en förutsättning för hoppet. Det som han förklarar som att ”tilliten blir verklig i det ögonblick då jag förstår att jag svarar inför Gud, inte Gränspolisen i Skåne”.

Till det väckelsekristna arvet hör att liksom reformatorerna ropa ”tillbaka till källorna”. Det är att på nytt och på nytt söka originalet mitt bland alla förvanskningar. Samtidigt tror jag aldrig att vi kan undgå att den kristna tron tar färg av samtiden. Det är nämligen en förutsättning för allt levande och också Gud måste kommunicera med föränderligheten mitt i sin evighet.

I samma arv ingår därför också att söka tecken på äkthet i nya kärl. Jag tror att det som Kristian Lundberg fångar in i sina texter är ett sådant. Till den kristna trons grundläggande drag hör att den i alla tider ska ha något väsentligt att säga i ord och handling till tillvarons mest utsatta. Den ska kunna vara hoppet i det till synes hopplösa och meningen i det till synes meningslösa. När så sker vet vi att den fortfarande lever och bär evangelium vidare i nya tider och nya landskap.

Så strömmar du till Apple TV från appar utan Airplay-koppling

2013-07-01 09:49
Från [email protected] (jonas lindberg)
Normal 0 21 false false false SV JA X-NONE /* Style Definitions */ table.MsoNormalTable {mso-style-name:"Normal tabell"; mso-tstyle-rowband-size:0; mso-tstyle-colband-size:0; mso-style-noshow:yes; mso-style-priority:99; mso-style-parent:""; mso-padding-alt:0cm 5.4pt 0cm 5.4pt; mso-para-margin:0cm; mso-para-margin-bottom:.0001pt; mso-pagination:widow-orphan; font-size:10.0pt; font-family:Cambria;}
Streamingtjänster för video gör sig förstås bäst på en stor tv-skärm. Men ibland saknar leverantören ifråga avtal med film- och tv-producenterna om att användaren ska tillåtas strömma vidare innehållet till exempelvis en Apple TV. Så är fallet till exempel med den nya norska streamingtjänsten Comoyo. Det finns dock ett enkelt sätt att ta sig runt denna begränsning.

Din iPad kan strömma allt innehåll på skärmen till en Apple TV, oavsett om det finns en knapp för det i appen ifråga eller ej. Du kommer åt den möjligheten genom att dubbelklicka på hemknappen och sedan svepa med fingret på raden med ikoner längst ner åt höger, tills du kommer så långt som möjligt till vänster. Där finns inställningarna för ljusstyrka, ljud, start och stopp samt Airplay.

Klicka på Airplay-ikonen och välj sedan alternativet Apple TV. När jag gjorde det med Comoyo View (som Comoyos iOS-app heter) uppstod ett okänt fel, men det löste sig genom att jag också markerade alternativet Skärmdubblering. Sedan är det bara att se filmen ifråga – eller vad det nu är du vill strömma från din iPad eller iPhone – på din tv.

[Uppdatering 27 september 2013] Med iOS7 installerat blir proceduren lite annorlunda. För att spegla innehållet på din iPod, iPad eller iPhone på tv:n via Apple TV väljer du nu istället att ta fram Kontrollcenter, genom att svepa från skärmens nederkant och uppåt. Där finns ett alternativ för att skicka signalen via Airplay till din Apple TV, när dessa båda apparater är uppkopplade mot samma trådlösa nätverk. Tjänsten Comoyo, som nämns här ovan, är för övrigt nerlagd nu, men det påverkar inte principerna här.