RSS - xml

Kontrollerades senast: 2019-08-14 01:24:47

Jag måste till Apoteket

En ny, vacker vardag

2009-08-18 08:56

Jag är lycklig. Vi älskar varandra mer än någonsin (peppar-peppar) och äntligen får vi vara tillsammans hela tiden. Att bo ihop innebär mer kontroll, mer trygghet och ett fastare grepp om vardagen - åtminstone är det så jag "ser det". Jag ÄR trygg nu. Det ÄR vi nu.

 Imorgon börjar jag pendla. Han började idag. Jag ser inte fram emot det, men samtidigt gör det faktiskt ingenting. När jag kommer hem kan vi vara tillsammans och oavsett hur mycket var och en har att göra så får vi åtminstone vara i samma rum. Varje kväll får vi somna brevid varandra, och innan vi skiljs åt varje morgon så får vi kramas och säga varandra att vi älskar oss <3

 Jag älskar oss, vi är så jävla bra. Idag måste jag nog köpa en köksvåg...

Den 14:e juli 2009

2009-07-14 18:43

Jag tog tåget. Vi hade det jättetrevligt.

Faster, kusinerna och jag. Vi är ett bra gäng. Vi pratade mycket om "det förflutna", de sorger vi delat och delar. Killarna är okej med alltsammans nu ändå. Det är nu snart ett år sedan deras pappa gick bort och också snart tre år sedan min egen lilla pappa försvann. Och oj, vad vi har gråtit i varandras famnar och kämpat för dem båda, försökt hålla varandra vid liv under det enträgna strävandet. Våra liv påminner faktiskt om varandra, på många sätt. Två ömma mödrar, fyra (fem) oskyldiga barn, två drunknade fäder, ett öde. 

 Spriten skövlar. Jag undrar vad mina kusiner säger när de pratar om sin far, berättar vad han dog av etc.. Jag är öppen och ser fakta, "Spriten slet ut hela hans kropp, hans själ.. Han dog av dess sviter".

 Men, mina kusiner förstår nog inte riktigt sambandet. Visst, man kan få cancer av många anledningar, men ett livs superier bör inte ha förbättrat utsikterna om det nu är detta öde som väntar en person. 

 Det var två utmärkta fäder, de bästa av sin sort och praktexemplar. Tänk att det kunde gå så illa... Det är overkligt.

Den 13:e juli 2009

2009-07-13 14:20

Dags för mig att skärpas! Jag vill ju berätta om mitt liv, men det är svårt när jag väl får för mig att logga in. Jag ber om ursäkt för att jag skriver så sällan. För att få läsare är det nog en god idé att uppdatera liite oftare.


Jag är något blyg av mig. Trots att jag har mycket on my mind så känns det segt att väl börja "öppna sig". Jag är nog orolig för att någon ska känna igen mig. Om jag ska göra det här måste jag vara helt säker på att jag får vara ifred från sådant. 


Okej, ett löfte nu: Jag lovar högtidligen att börja skriva och berätta i nästa inlägg.

Sådär, det var väl inte så svårt. Nu ska jag googla lite för att hitta tips om hur man fångar läsare. 


I wish

2009-06-15 12:29

You know what? Jag vill ha det som i vänner, men eftersom att jag redan funnit min Chandler och min Chandler tycker att hans Monica (dvs. jag) är hetast av karaktärerna - trots smygbögsmisstankar från både Joey och Ross - så räcker det att vi hoppar in i säsong 5. 


Jag håller på att buffra mig igenom alla säsongerna, och jag har precis sett första avsnittet på säsong två. Epic, om nåt. Olycklig kärlek spirar och underbara Chandler är hos skräddaren - han står med ryggen vänd mot ett antal helkroppsspeglar, vrider huvudet, kikar på sig själv ur några olika vinklar och utbrister: This is what my but must look like to a fly.

 How cute is that?


Nu ska jag gå ut och sätta mig på baksidan och sniffa på kryddor, njuta lite av vädret och plöja igenom ytterligare en bit i min HP-6. 

Vi hörs!

Rubrik saknas

2009-06-11 11:36

Jag är idag en sentimental och känslig person. Jag gråter sällan för småsaker, men lätt när jag blir arg – det bara spricker! På senare tid har jag upptäckt att jag har lättare för att bara ”släppa fram det”. Jag var nog tuffare innan jag hade pojkvän, men misstänker att jag fortfarande uppfattas som ganska sval. Enligt mig själv är jag dock känsligare och lite mer okej med att det funkar att vara ledsen om allt helt enkelt är fruktansvärt.

 När han klev in i mitt liv klev en annan viktig person ut – något jag aldrig någonsin kommer sluta sörja. Den sorgen överfaller mig, from time to time.  

Vi hade det jobbigt, men jag vågade faktiskt aldrig gråta ordentligt. Då var allt ett enda djupt och tjockt mörker, hopplöshet och ständig oro. Numera kan tårarna minst sagt överaska mig. Inte bara som ett resultat av hormonsvängningar som jag mycket lätt faller offer för, utan det blir ”tjockt” utan någon för mig uppenbar anledning. Jag växte upp för fort, något annat går inte att säga. Jag fick ta ansvar, hjälpa till. Mamma, syster, bror. Jag.

Jag vet inte hur jag bäst ska lyckas med att förklara vem jag är, vad jag upplevt, vad jag drömmer om etc. Jag vill inte vara ett offer, trots att jag troligtvis klassas som ett. Jag tycker livet har varit och är orättvist, men samtidigt är jag oändligt lycklig för att jag verkligen fått lära mig vad det är att älska, att uppleva villkorslös kärlek. Att jag genomlevt det största svek ett barn kan uppleva vill jag inte gömma, utan snarare basunera ut. På något sätt måste det finnas en gräns för hur jävligt en människa kan ha det. Någonstans.