RSS - xml

Kontrollerades senast: 2018-11-17 13:49:49

jag-bara

I full storm, alla på en gång

2018-07-02 20:12

Rätten till sina egna känslor. Den har väll alla,,, eller? Vad gör man när det känns som ens känslor hela tiden blir en sekundär fråga? När rätten till dem trillat mellan stolarna mellan olika myndigheter fler gånger när jag kan räkna. När ens magkänsla slopats under mattan så länge man kan minnas. Och sen när man öppnar en liten kanal till dem, till alla avstängda känslor, överväldigar dem en så de blir svåra att hantera. För de kommer allihopa, i full storm, alla på en gång,,,,
Under lång tid befann vi oss i överlevnads kaos. Vi andades oss igenom dagar och hoppade tornadon runt oss snart skulle vara förbi. Att känna efter för mycket var inte läge. Det fick vänta till sen. Vi granskades, ifrågasattes, utvärderades. Men det fanns inga manualer eller facit för hur man hjälper en familj i "vår sorts " kris. Så de viste inte vad de skulle säg/göra. Men för utredningarnas skull måste allt dokumenteras. Kraven på mig att räcka till, målen de satte för mig att leva upp till, var skyhöga. Det kändes omöjligt. Så att känna under tiden var inte att tänka på. Allt måste gå enligt ett regelverk som inte fanns. Jag skulle luta mig på ett skyddsnät som inte existerade. Att stanna upp och känna efter, vågade jag inte.
Det finns en försvarsmekanism i kroppen för att överleva traumatiska situationer som drabbar en del människor. Den går ut på att kroppen stänger av. Frozen fright. Man ställer sig utanför mentalt, situationen blir overklig och distanserad. Man överlever i situationen och klarar sig tillfälligt . Så gjorde jag. Stängde av, stod ut, bet ihop, tog mig igenom,,,, utan att öppna kanalen till känslorna. För ibland när de kom, innan jag hann stänga av dem, kändes allt så fel. Jag blev tvungen att gå emot min egen instinkt för att det skulle bli rätt enligt någon handläggare. Tvungen att göra tvärt emot vad mitt hjärta sa för att få det resultat någon på maktposition ansåg var rätt. Då gällde det att stänga av fort, fortsätta andas, och hoppas tornadon snart dragit förbi.
Så ibland är det svårt. När min magkänsla sätter igång och pratar, men det inte verkar stämma med hur andra verkar bedömma situationen. När jag känner något är fel men andra runt mig lägger locket på.blir jag osäker. Har min intuition varit avstängd så länge så den felar? Eller är det dags att våga lyssna på den. Har mina reaktioner blivit skeva av all avstängning, så jag bör lita på andras? Eller är mina hur rätt som hellst oavsett vad? Har jag rättat mig så mycket efter andras tycke att jag bara glömt hur jag ska göra för att lyssna på mig själv?
Det är mycket som tar tid att få rätt på efter allt som varit. Många pusselbitar ska på plats. Hellst vill jag ha alla klara på en gång.
Men som alltid,,,
En bit i taget.





Rubrik saknas

2018-02-22 18:09

Alla gör vi olika resor under livets gång. En del verkar ha de enklare och en del tuffare. En del resor verkar räknas mer än andra,,,

Min resa har varit krokig, tung och svår. Och den är inte ens slut. Jag är inte framme. Men den sätter djupa spår

överallt. Både på insidan och på utsidan.

Yta och fasad är det som räknas. I alla fall om man tittar på de snevridna socialamedierna som hela tiden får oss att tro alla andra är så mycket bättre. Det är utseende som räknas, både på en själv, sitt hem, sitt liv. Och är det inte tillräckligt bra lägger man på rätt filter från rätt vinkel.

Jag har lyft tyngre vikter än de flesta andra i min omgivning, på insidan. Men det finns inget gym att "checka in" på, inga vikter att ta bilder på. Jag har tränat min uthållighet mer än många löptränare, fast mentalt. Och det finns inga stegräknare som ger utslag på hur långt jag kommit.

Men istället för vältränade muskler, energi och ork, får jag det motsatta. Stress i kroppen som avstannar ämnesomsättning, energiförlust, och inga synbara muskler.

Mitt utsesnde förändras, men inte till det ideallet samhället framhäver som lyckad.

Det är min resa. Men den räknas inte. För den syns inte på utsidan. Den går inte in i idealet av yta och fasad. Det finns inget "snyggfilter " jag kan framhäva den i. Ingen vinkel som kan få den att verka så mycket bättre än verkligheten. Det finns bara en tuff verklighet som är min vardag.

Jag kommer komma fram. Säkert kommer även min vardag se mycket bättre ut, både på insidan och utsidan. Och säkert kommer många då ge mig likes för att jag igen passar in.

Men själv kommer jag vara stoltast över att jag inte drunknade i djupet.



Man härdar ut stormen

2018-01-06 21:54

Jag saknar min magkänsla P spelade bort, mer än pengarna som försvann.

Jag hatar saknaden av säkerhet, mer än kontona han tömde.

Jag avskyr mistron han sått i mig, mer än förlusterna han gav mig.

Jag önskar hjärnspökena han skapat försvann, mer än jag vill ha tillbaka allt han tog.

Jag hatar att han fått mitt omdömme ifrågasatt, mer än att min plattform spelades bort.

Jag lider av att min intigritet är övertrampad med så många mil, mer än jag önskar mina tillgångar åter.

Det gör mer ont att bli dömd och förminnskad, mer än smärtan över att min dröm var en bluff.

Som med en tuff sjukdom, är ibland sviterna efter, eller biverknigarna av medicinen som gör en frisk, värre än sjukdomen i sig.

Man härdar ut stormen , men har svårt att orientera sig i konsekvenserna av dess framfart.

Och inte bara en själv, ens omgivning också. När grännser klivits över är de svårt att upprätta igen.

Jag avskyr folks åsikter om hur det är okej att överleva ett kaos de inte själva varit i närheten av.

Mest av allt saknar jag den ork och energi allt deta tagit från mig.

Men den kommer tillbaka.

Inte mycket av det andra kommer göra det. Borta är borta.

Men min ork och energi ska jag hitta igen.

En dag i taget

Snabbt ska det gå

2017-12-22 18:06

     De där serifigurerna man skrattade åt när man ar liten, som sprag och sprang och inte insåg de plötsligt srungit ut för ett stup. Benen fortsatte gå och kroppen rörde sig frammåt. Inte förrens de tittade ner, insåg de befann sig i luften, trillade dem ner. Så löjligt, overkligt, skarttreande. KLar man trillar direkt när marken försvinner under föttrna. Fysikens lagar. Allt annat är så tramsigt att det lockar till skratt.

     Men idag vet jag det är möjligt. Idag fastnar skrattet lite i halsgropen. För jag har lärt mig att det kan hända. Ibland har man så bråttom uppåt, framåt att man inte hinner se, känna,, fundera. Snabbt ska det gå, mot målet innan det är för sent. Och det som sker i nuet, hinder på vägen och känslor som svallar, det får vänta, tryckas åt sidan, eller skjutas på framtiden. Så man kämpar vidare mot målet, utan att stanna upp ens en seckund,,,, förrens plötsligt. Förrens man tittar ner och  inser marken under en fötter är borta och nästa avsatts är alldeles för långt borta. Förrens man inser man trampar vatten i luften tills orken är slut.  Förrens man inser att även om man kommer galet långt på vilja och envishet, har även det sin begränsning.

   Den där förvånade minen de färglada figurerna på tvn hade, när de fick insickt i att mattan ryckts undan deras fötter och de kommer falla, känns plötsligt bekant. Och det häder sällan när man promenerar lungt framåt och jag hinner se fallgroparna framför sig. Det är när man är mitt i en jakt på nått bättre, en flykt från nått sämre, när focuset är så långt fram att nuet inte syns.

    Men precis som de teckande figurerna, som i nästa scen som visas vara oskadd, i full fart och på väg igen, kommer jag också igen. Starkare än  någonsin, och med ännu mer erfarenhet i mitt bagage. Mellanlandningar är också en del av resa, och målet finns fortfarande kvar. Ibland tar det bara lite längre tid än man tänkt.


Jag väger ord på guldvåg

2017-11-30 23:02

Oberörd
Jag har stått mitt i en tornado av kaos och sett hela mitt liv slås i spillror.
Ändå förväntas jag vara oberörd inför skadorna.
Opartisk.
Mitt inre slets i tusen bitar och vändes ut och in. Ändå förväntad jag agera opartisk inför hur det påverkar vårt liv.
Neutral
Efter allt P satte på spel och förlorade, insatser som inte ens var hans, räknas jag ha rollen som neutral inför förlusterna jag och barnen drabbats av.
Det är svårt. Jag väger ord på guldvåg. Stålsätter mig, nollställer mig. Ändå vill det sig inte.
Jag har alltid skrivit mycket. Allt från dagböcker, texter, noveller, till den här bloggen. Det har alltid varit lätt för mig. Men när jag förväntad skriva blir det ibland så svårt, nästan omöjligt.
Ett enkelt svar, som blir så svårt att utföra.
För kan jag inte skriva allt, utan måste sålla bland orden och uttrycken, försvinner det som är jag och då blir det ingenting kvar.
Alla ord blir övertänkta tills de inte går att skriva.
Alla meningar tappar sin rätta betydelse och jag raderar dem en efter en.
Du vill veta, frågar, undrar.
Jag blir ställd, tveksam, avvaktande.
Det blir ett kort och intetsägande svar. För kan jag inte skriva allt, kommer nästan inget. Och allt får du inte. Den rätten spelade du bort alldeles själv.


Sätta fötterna i marken

2017-11-22 21:45

Ibland undrar jag om P förstår vidden av vad han satte på spel och förlorade. Om det hade gått att förklara att det inte bara var pengar och materiella saker han spelade bort. Utan tid, trygghet, magkänsla och stabilitet. Pengar kan man tjäna nya. Materiella ting kan man ersätta. Det andra är svårare. Kräver mycket mer mental träning att och hårt jobb än det går att föreställa sig. Och har man aldrig förlorat dessa saker, går det nog inte att förstå hur svårt det är att bygga upp dem igen. Att hitta fotfäste, att ens våga prova sätta fötterna i marken. Det kräver mer styrka än många förstår.
Men det går. Mycket av det i alla fall. Och det är värt varenda uns av kraft det tagit från mig, för att våga sätta i fötterna, och stå upp igen.
Det som inte går är tiden. Den här han berövat mig och mina barn. Den får vi aldrig tillbaka. Det har tagit år att bygga upp en tillvaro efter han raserade allt för oss. Och det är år av vårt liv vi aldrig får igen.
Denna månaden firar jag fyra år som ägare till min bostad. Fyra år av galet slit för att hålla oss ovanför ytan fysiskt, psykiskt och ekonomiskt. Jag har 1 år kvar på den tunga delen av lånet innan jag kan slappna av mer. Så mycket jag lärt mig om mig själv dessa fyra år. Så många insikter jag fått jag inte skulle vilja vara utan. Hade gärna fått dem på ett annat sätt om det gått, men skulle inte vilja vara utan dem.
Jag har bott här längre än jag gjorde i huset han spelade bort. Jag har kommit längre på dessa år än jag gjorde under åren med P.
Nu har jag nedräkning sista året på bolånet. 1 år
12 månader
Och sista året vågar jag sätta fötterna i marken, känna fotfästet och lita på det.
Uppåt och framåt
Inte långt kvar nu!

Trygghet

2017-11-07 15:57

De har hunnit bli höga och satbila. De där murarna jag byggt runt mig. På fem år hinner de bli vädigt höga , väldigt tjocka, väldigt stabila.  Trygghet. Det har hållt insidan på insidan och utsidan på utsidan. Hindrat att något att någon sida påverkat varandra. För att känna mig säker på att inget kan rubba, vällta eller rasa det som tagit mig lång tid att bygga upp.

Men även de mest stabila murar har ändå sina svaga punkter.. Och hur man än försöker finns där ändå små små hål som inte går att täta. Plötsligt inser man att det börjat läcka någonstans-  Jag sätter handen för hålet och hoppas det ska hjälpa. Men då kommer det någon annan stanns. Andra handen får täcka där. Och så fortsätter det tills jag inte har fler händer, fötter, armar och ben att täppa till hålen med. Då börjar det bli läskigt. Inte så tryggt längre.

Men att släppa finns inte på kartan. Oavsett hur mycket krafft det tar av mig. Det är min skyldighet att göra, tror jag.

Så när någon plötsligt kommer innanför muren som jag trodde var ogenomtränglig blir jag paff. Ifrågasättande. Var den verkligen inte bättre byggd än så?

När någon ser innanför och ändå står kvar blir jag fundersam. Är det inte så farligt att låta sidorna se varandra?

Men mest förvånad blir jag när jag släpper alla hål, och själv tittar in på vad jag murat in, och inser det inte är vad jag själv trott. Muren är bara falsk trygghet som tar all energi ifrån mig.

Jag vet jag måste släppa den och gå vidare. Vet jag måste låta den rasa och skapa en ny väg framåt igen. Men nu står jag på okänd mark och undrar hur man gör.

Men det ska gå.

Tre djupa andetag först bra

Sen ska jag börja kliva framåt.

Tur kanske att de inte syns

2017-11-01 23:39

Dom där djupa såren som lämnat djupa spår. Ärren som finns på insidan men inte syns på utsidan. Tur kanske att de inte syns. Eller synd,,,
För ibland hade det varit skönt om folk förstod ens ärr lika tydligt som de förstår vad ett gips runt ett ben betyder. Så många frågor man sluppit som tar energi att svara på. Så många tankar som sluppit triggas igång när man försöker hitta ord att formulera sig med. Det hade varit skönt.
Svårast är det med nya kontakter. De ställer vardagliga frågor och har ingen aning om vad svaret hade blivit om jag svarat ärligt, sanningen. Jag tänker ofta att de inte har en aning om vad jag har bakom, att de säkert inte är beredda på vad de får ta emot om jag svarar uppriktigt. Så jag håller det ytligt, inte bara för min skull utan mycket för deras.
Men ibland önskar jag att jag hade ett knallrosa gips runt benet i stället. Det hade varit lättare för folk att relatera till. Jag önskar jag kunde använda allt jag lärt mig de senaste åren i ett CV. Jag lovar att den kunskapen hade slagit omkull många fina utbildningar det går att få på papper. Jag önskar det fanns enkla svar på enkla frågor men som ändå målade upp rätt bild. Jag önskar jag kunde sammla alla insikter jag kommit till och dela med till andra, utan att de själv behövde uppleva det kaos jag gjort.
Det krävs mer energi än någon kan föreställa sig att hitta tillbaka till "den normala vardagen" , när ens liv en period varit långt utanför allt vad normalitet heter. Som att ständigt jobba mot gravitationen.
Där är mycket folk inte ser. Säkert mycket jag inte heller ser hos andra. Men så får det vara. Känns enklast så.
Ibland är det skönt att befinna sig i ett rum med folk som inte har nån bakgrund på mig. Som inte vet något alls om hur mitt liv ser ut.
Ibland är det skönt att svara "jadå" när någon i förbigående frågar om allt är bra.
Det är när något krisar, eller om jag får lite väldigt känslig reaktion på något, och någon undrar varför, som det känns svårt. Det är då jag vill hitta de där enkla orden, eller haft ett gips att visa, så det blev förklarat snabbt, enkelt, utan följdfrågor.
Men, istället får jag kanske lära mig att alla nte behöver förstå.
Det viktiga är att jag själv och mina närmaste gör.

De ända som verkligen betyder nått

2017-09-28 10:58

        Plötsligt fanns du du där. Så självklar som att du alltid funnits. Du syns klarast när mörkret kommer. Du visar sällan hela dig själv. Men när du gör det blir folk så påverkade av din fanatstiska energi, dragningskraft och utstrålning att de har svårt att glömma det. Ofta ser man bara en bit av dig, ibland bara en skärva. Då lämnar du en undrande, önskande. Omger dig själv med mystik. Omedveten om din egen utstrålning. Få har kommit dig riktigt riktigt nära. Många önskar de fick chansen och kunde. Du finaste älskade dotter, som kom först av mina tre.

Du är min måne.


        Sen kom du. Med så varma strålar att du kan värma upp frusna patser på långt avstånd. Du sprider ljus och energi omkring dig som smittar av sig på din omgivning. Många vill få en dos av din energi och njuta av din värme. Ibland är du på avstånd, sprider din värme till andra. Det märks tydligt när du är borta. Du fattas. Men vi vet du kommer igen, och längtar alltid lika mycket. Du fina tjej som som förgyller min värld. Min andra dotter av tre.

Du är min sol


       Sist och minnst kom du. När allt var som mörkast och vi hade svårt att hålla focus framåt, kom du. Som en ljuspunkt ,itt i det mörka. Du blev en glädjespridare och lockade fram leende och skratt när vi behövde det som mest. När allt kändes som mörkast, lyste du som starkast. Fick oss att se att ljuset kommer igen. Din nyfikenhet och energi tindrade i kapp med dina ögon. Vårt lilla bustroll. Min tredje och sista.

Du är min stjärna.


      Ni är min värld, min tillvaro, mitt universum. Utan en av er påverkas vi alla. Ingen av oss blir hela utan de andra. Som fyra pusselbitar som måste finnas, annars går det inte att skapa hela bilden. För er gör jag allt och lite till.

Mina finaste

De ända som verkligen betyder nått.


Tack för att du påminde mig

2017-09-24 21:12

I perioder är livet rörigt, drygt och jobbigt. Ständig uppförsbacke. Man stänger av för att stå ut. Överlever istället för att leva. En bra överlevnadsstrategi. Man tar sig framåt, no matter what.
Men gör man det för länge blir det vardag att vara avstängd. Att aldrig riktigt känna efter. Aldrig riktigt uppleva. Bara fortsätta sätta en fot framför den andra och hålla balansen, andas sig igenom dagar.
Jag viste knappt själv att det faktiskt är så jag länge gjort
Men plötsligt dök en gammal väninna upp i mitt liv igen och här plötsligt blåst liv i en del av mig själv jag glömt jag hade. Den delen av mig själv som är kreativ, tycker om att hitta på saker och som vill fylla dagar med liv istället för livet med tid.
Plötsligt inser jag hur mycket jag saknat den biten och hur mycket roligare det faktiskt går att ha.
Tack för att du påminde mig om det. Om att det är dax att börja leva igen. Skapa nya roliga glada minnen som kan överskugga de tråkiga. Det är värt så mycket mer än allt jag en gång förlorade.

Uppenbarligen börkar det blekna

2017-08-27 22:31

Idag är en bra dag!
Jag insåg ikväll att jag inte längre medvetet eller omedvetet håller alla datumar som var känslomässigt jobbiga då, i huvudet längre.
Jag fick upp ett gammalt minne på min f.b idag, som påminde mig om att det idag gått 4 år sedan huset blev sålt. Och denna gången var det mer "aha-kännsla" än en "åh nej-känsla".
Det gjorde inte lika ont att bli påmind om som det en gång gjort. Allt jag fick i huvudet var hur mycket som hunnit hända sedan dess. Hur långt jag kommit på så många olika sätt.
Nej, jag kommer aldrig att förlåta eller glömma. Men jag kan välja hur mycket plats det får lov att ta i mitt nya liv.
Och faktisk, just idag, finns där inte mycket plats.
Länge kunde jag rabbla alla datumar som på nått sätt var viktiga eller händelserika under den perioden av mitt liv. Men uppenbarligen börjar det blekna.
Tänk att det kan vara så befriande att glömma!

Du kommer såååå försent

2017-08-20 19:10

Ibland tänker jag att det nog var meningen att jag skulle bli av med precis allt i kaoset P skapade. Medans jag förberedde för att lämna huset, blev bilar beslagtagna, elen stängdes, telefoner stängdes m.m Jag sammlade ihop de få saker jag hade som verkligen var värdefulla, la det i väskor och påsar och spred ut bland familj och vänner. Dessa saker skulle ingen kunna ta ifrån mig oavsett vad. Ifall kronogden ville gå igenom huser skulle inte mina värdesaker försvinna i alla fall! P, som jag själv bjudit in i mitt liv, min värld, hade sett till att alla stora saker som hus, bilar, etc inte längre var mitt, men mina egna personliga saker kom han inte åt. Seger,,,, just då.
Vi hade bott i vårt nya i ett år ca och började känna oss hemma. Det var i mitten av december och vi hade varit iväg under kvällen. Vi kommer hem till en hund som var så sressad att det inte finns ord för det. Märkligt,,, Jag sätter mig i soffan och funderar på att gå ut i förrådet och hämta in adventsljusstakarna. Automatiskt tittar jag mot skåpet där julgranen skulle stå framför. Men,,, varför står det öppet? Jag går fram och ser det är full röra i der. Varför? Har mina stora tjejer rotat där? Samtidigt inser jag att en stor tung lampa som brukat ligga där inne var nerlyft på golvet. Den skulle tjejerna aldrig röra. Samtidigt som jag ringer min mamma och säger "det är nått märkligt som hänt,,," inser jag att jag hafft inbrort. Alla mina små smyckesaskar ligger öponade i snön ute i trädgården. Mina skrin jag haft i skåpet ligger trasiga, uppbrutna i buskarna. Där försvann det sista av den sortens värde från mig. Nu hade jag verkligen inget kvar. Det som inte försvunnit i husdelningen hade nu också försvunnit.
Ironin i det hela hade inga gränser. Först bjuder jag själv in en människa som får min värld att rasa. Sen kommer okända utifrån och stjäl smulorna som är kvar.
Tänk att allt verkade hända mig.
Nån månad efter knackade en man på och ville sälja larm till hemmet. "Så du kan känna dig trygg att ingen kommer åt vad som är ditt" sa han. Du kommer såååå försent tänkte jag.
Det blev inget larm. Ägde inte längre något av det värde som kunde göra månadskostnaden för larm ekonomiskt försvarbart.
Tur det bara var materiellt. Det viktigaste och värdefullaste har vi kvar.
Vi har varandra kvar.

Det är kluvet

2017-07-24 17:46

En del dagar är jag förvånad att jag kommit så här långt efter allt som hände då.
En del dagar är jag frustrerad över att jag inte kommit längre.
Ibland är jag tacksam vi lyckades komma undan utan ännu större skador än vad P orskat.
Ibland är jag vansinnig övet att han lyckats skada så mycket som han gjorde.
Det är kluvet
Vissa dagar ser jag bara alla vinster och segrar jag skaffat längs vägen.
Andra dagar radas alla förlustet upp sig på min näthinna.
Det är svårt att komma vidare när man sitter fast där man är.
Det är svårt att inte försöka ta sig vidare.
Jag både vill våga, ta chanser och nya vägar,,, och bygga höga murar runt mig så ingen kommer nära.
Ibland hoppas jag på att det ska hända massa spännande saker i framtiden.
Ibland vill jag resten av livet nästan ska vara tråkigt händelselöst så jag slipper obehagliga överraskningar.
Det är kluvet.
Hur vet man vilket ben som är rätt att stå på?
Vilken känsla är rätt att följa?
Vad gör man när fjärilar i magen och varningsklockor i huvudet känns ungefär likadant?
När jag tänker efter är nog deta en av mina största förluster. Att P fått mig misstro min magkänsla. Den verkar väldigt svår att få tillbaka.




Min lilla liten som börjar bli stor

2017-06-28 12:57

Min lilla liten, som börjar bli stor. Tänk att du fyllt hela fyra år. Fantastiska du! Det finns mycke jag önskar jag kunde ge dig. Men mest av allt önskar jag att jag kunde ge dig tiden tillbaka. Din tid, som försvann på allr annat i en kamp mot klockan för att behålla dig och dina systrar.
Redan i magen förlora du tid. Det var så mycket stress och kaos runt oss att graviditeten inte fick mycket focus. Jag minns att jag var jätte stor, och otymplig. Men inte mycket annat. För mycket som krävde min uppmärksamhet.
Ditt första år blev inte som jag önskat. Det var huset som försvann, det nya huset vi skulle till. Packa, packa upp, komma på plats. Blandat med hundratals möte, uppföljningar, utredningar m.m I deta kaos var du nyfödd och fick hänga med på en höft. Medans jag kämpa för att få en plattform för oss att stå på rann tiden från oss. Ditt första år, anknytningsåret. Det blev mest kaos.
Ditt andra år började du förskolan. Vi var knappast redo någon av oss. Men pressad från olika håll var jag tvungen att börja jobba. Det blev en inskolning från helvetet. Det blev bättre med tiden, men inte helt bra. Mitt jobb inebar kvällar, helger, delade turer om vart annat. Du kunde vara på förskolan hela dagen, bli hämtad och skjutsad vidare till barnvakten för kvällen, för att bli hämtad sent och börja om från början dagen efter. Så mycket tid vi förlorade med varandra, för att få fortsätta vara med varandra.
Ditt tredje år blev det lite bättre. Jag hade lyckats få nytt jobb utan kvällstjänstgöring. Äntligen började en rutin skapas i ditt liv där dagarna började likna varandra. När jag jobbade helg var du på samma ställe varje gång och plötsligt började du stabiliseras. Ditt språk börja explodera, du blev lugnare, mer harmonisk och gladare och gladare för var dag. Äntligen!
Nu har du fyllt 4 år och är en sprudlande busunge. Du är oftast glad, full av nyfikenhet och bus. Du testar mitt tålamod precis som du ska men har sällan långt till ett leende.
Men ibland kommer det stunder du blir väldigt liten. I situationer du blir osäker och blygg. Då blir du extremt mammig. Gömmer dig i mina kramar och vill inte göra något mer än krypa ihop i mitt knä. Jag brukar skämta och säga hon är som en stor hund som inte fattar de inte är en liten knähund. Du söker min trygghet, testar om den finns. Du lilla fina som inte fick vara bebis när du var bebis, men förväntas vara stor när du nu är stor. Men jag låter dig krypa upp till mig. Låter dig vara hur kelig och kramig du vill. Ger igen lite av allt du förlorat. Jag låter dig få testa tryggheten så du ska bli säker på att den finns.
Fick höra det var daltande. Att jag borde sluta. Men jag kommet aldrig sluta krama mina barn så länge de behöver och vill. Oavsett vad folk tycker. Hon fick avstå många kramar när hon var mini liten. Vill hon ta igen dem alla nu när hon är större kommet hon få det. Och fler därtill.
Vi får aldrig tiden tillbaka. Men vi får framtiden tillsammans. Och den kommer bli fantastisk.

Som ett brev på posten

2017-06-18 20:41

Som ett brev på posten,,,,
Eller egentligen mer ett mejl i min inkorg men ändå. Dom kommer ibland. Inte ofta direkt, men ibland. Frågor och undringar, önskan om bilder. Inget konstigt egentligen. Men ändå provocerande. Varje ord är ett slag i huvudet. Tänk att krossa någons liv så totalt, och ändå känna rättan att hänga kvar. Långt ut i bakgrunden, men ändå kvar.
Det suger energi från mig att ens öppna mejlen. En liten bit av mig tänker och tror att bara att öppna ett mejl, öppnar en väg rakt in i vårt liv. Och inte en liten smal stig, utan en stor bred, sexfilig motorväg jag inte har en chans att kontrollera. Logiken säger att så är det inte. Men känslor som svämmar över är sällan logiska, och de säger nått helt annat.
Jag håller det kort för att stå ut. För att orka. För att inte känna mig överkörd. Säkert önskar han mer, men deta är vad han bäddat för. Deta är vad så djupa sår ger för konsekvens.
Jag håller det kort, men jag svarar. Det är allt jag klarar. Jag har fullt upp med att lägga energi på mina nära och kära, och där ingår han inte. Och efter allt han tog från mig, får han inte en droppe i onödan.


Jag är nästan där!

2017-05-05 20:17

Jag känner mig så himmla fantastisk just nu! Vem hade trott deta för bara ett par år sedan? Att jag skulle hitta tid, ork och krafft att göra något annat än att överleva sviterna efter P. Inte jag själv i alla fall. Men jag klara det!
Mitt i en vardag som bestått i mer kaos än lugn, som en evig berg och dal bana i livet, har jag påbörjat, utfört och slutfört en hel utbildning. Inte den mest avancerade, eller mest krävande. Men ändå. Med omständigheterna jag har runt mig kunde det lika bra varit att jag skulle lära mig kinesiska baklänges,balanserande på en vippbräda i full storm. Och jag klara det! Jag har nu slutfört min usk utbildning.
Jag har googlat uppgifter och fakta i väntrum på socialen, bup, familjeenheten etc. Jag har tagit hjälp av vänner kolleger och familj. Jag jag dragit nytta av min otroligt kunniga syster som i tid och otid hållt föreläsningar över telefon eller skickat länkar där jag kan hitta svar. Och det gick!
Kanske är det just pga röran omkring mig jag fixat det. När jag inte kunnat lösa kaoset runt mig eller hittat lösningar på allt som klyddat har, det varit rena terapin att kunnat få rätt på en skoluppgift. Att känna jag lyckats med något i alla fall. Det har gett mig ork och energi. Det har gjort att jag haft kraft att fortsätta balansera. Och nu har jag fått min plattform att stå på. En som är bara min, som ingen kan ta ifrån mig.
Jag har lärt mig så mycket om mig själv undertiden. Upptäckt nya sidor och växt på så många sätt. Jag är så långt ifrån den person jag var när P kraschade min tillvaro.
Jag är så mycket mer än den dåtid han tog ifrån mig. Jag är den framtid jag skappat/skapar nu för mig själv och mina barn. Jag har visat mina barn att hur orättvist livet än kan bli, och hur hopplöst det än kan kännas, får man aldrig sluta försöka.
Uppåt och framåt,
Jag är nästan där!

Sånt som är onödigt att fundera på

2017-04-28 20:05

Tankar som ofta får genom mitt huvud, som är svåra att bli av med. Sånna tankar som är helt onödiga, för de kommer aldrig få nått svar.
När viste han att det var för sent att försöka rädda något? Viste han det när vi prata om att skaffa barn? Var det därför han ville skaffa barn, för att ha en hållhake på mig?
Hur länge hade han haft koll på att skulderna han skaffat sig blivit för stora? Var det redan året innan allt sprack, när han ofta brukade "bli av" med sitt visa kort, så de flesta inköp och betalningar hamnade på mig?
När förstod han att allt var kört, trotts att han fortsatte manipulera världen så jag inte skulle förstå, inte förens allt var för sent. Förens han hunnit fly fältet och lämnat oss i kaoset han skapat? Var det när han fejkade ett anfall och hamnade i ambulans till akuten (misstänkt hjärtinfarkt) där de konstaterade att absolut ingenting var fel. Var det egentligen en ångestattak över vad som höll på att ske?
Sånt som är onödigt att fundera på, för jag kommer aldrig få några svar. Och även om jag fått svar av honom på dessa frågor, hade jag inte litar på dem ändå.
Ändå håller det ibland mig vaken på natten. Som att hjärnan letar pusselbitar för att få ihop en tydligare bild av vad som egentligen hände, hur allt gick till på riktigt. Onödig energi, men ändå,,,,
I natt var en sådan natt. Det gjorde att jag försov mig till jobbet på morgonen. Första tanken när jag vakna var att bli hemma, bli kvar under täcket med mina funderingar. Sen skrek hela min kropp nej. Han har förstört tillfälligt många av våra dagar, tänker inte låta en ändå till försvinna pga honom. Så gick upp , skynda mig iväg checkade in 6 minuter försent. Inte hela världen. Resten av dagen jobbade jag, och njöt av känslan av att inte låtit honom ta ännu en dag från mitt liv.

Högsta vinsten

2017-03-30 21:43

Är inne i en väldigt intensiv period i livet. Jobbar, Pluggar, jobbar extra, redovisar, betar av kurs efter kurs. Så klart blir stressen hög. Så mycket som ska hinnas med. Inte bara skola och jobb, utan även barnen, hemmet, tonårsdrama, tvätt, småbarnsproblem etc. Det är mycket nu. Mycket att stå själv med. Ändå har jag aldrig mått bättre. Aldrig känt mig så stark.
Folk skakar på huvudet när de hör allt jag gör om dagarna. De förstår inte hur jag orkar alla bitar, hur jag klarar det i längden.
Men jag vet precis vad som går mig att klara det.
Jag höll på att förlora allt deta. Jag var på gränsen till att bli av med min familj. Jag slogs för mitt liv för att kunna behålla mina barn genom den katastrof P lämnade oss i. Deta är vad jag kämpade för att få ha, livet med mina barn. Inte alltid lätt, och långt ifrån smärtfritt, men jag skulle inte byta det mot något i världen.
Så dom där dagarna när allt känns överväldigande. När jag känner mig trött eller stressas. Då behöver jag bara tänka tanken på vad som höll på att hända, så släpper stor del av det. När jag tänker på hur mycket jag redan klarat känns det som att vi kommer klara allt. En fruktansvärd kamp var det, men jag hade gjort det igen om det kräfta.
Denna intensiva tillvaron är min vinnst efter kampen. Högsta vinnsten. Den ändå vinst av värde som finns, mina barn.

Hittade min egen balans

2017-03-06 08:57

Den mest stressade perioden i mitt liv satt jag fast en stillastående tillvaro och bara väntade på nästa katastrof.
Sjukskriven, så fanns inga tider att passa, ingen agenda att följa.
Höggravid, vilket gjorde mig orörlig och trött. Kunde knappt gå överhuvudtaget.
Själv. I en jätte villa som började kännas som ett spökhus. Barnen höll sig därifrån vilket gjorde den tyst och icke levande.
Avvaktande, vad skulle hända idag? Skulle elen plötsligt stängas, eller vattnet? Är det idag det dyker upp en köpare så jag står utan bostad, och nästa katastroftillvaro börjar?
Och mitt i att jag försökte sköta en vardag, fick det knappt synas vi levde där. För när som måste huset vara tillgängligt för akutvisningar.
Enormt stressande. Hjärnan gick på högvarv. Ändå hände ingenting. Allt stod så stilla att det kändes som ett vakum. Ändå var jag beredd på att vilken katastrof som helst kunde hända, varenda sekund, som skulle få allt att rasa ännu lite till.
Som att sitta i ett väntrum hos en läkare. Det är långtråkigt och segt. Tiden står stilla. Man vill bara det ska bli ens tur. Men en liten del av en vill aldrig han ska komma, för man vill ju inte höra något allvarligt är fel.
Jag har dagar då jag hatar ta in posten. För jag minns de högar av räkningar som öste in i huset.
Jag har dagar jag får ont i magen när det knackar oplanerat på ytterdörren. En tiondels sekund minns jag alla delgivningsmän som jagade P alla tider p
Därför har jag svårt att vara ledig, utan plan. Det är inte avkopplande att inte vara igång. En dag eller två max, sen kryper jag på väggarna. Blir stressad, irriterad, på dåligt humör.
Jag har stresssyndrom. Söker man för det blir man ordinerad vila, sjukskrivning, återhämtning. Men det är inte det jag behöver. Provade det och då blev allt värre. Säger man det högt inför andra som drabbats av stress blir de irriterade. Säger att då har jag inte blivit "tillräckligt drabbad" för att höra dit. Som att man bara kan ha upplevt katastrofal stress ifall kroppen sen enbart vill ligga i viloläge. Alla är överens om att vägen in i stressväggen är individuell för alla, men vägen därifrån ser lika dan ut, annars är man inte dålig "på riktigt".
Jag hittade min egen balans och har kommit vansinigt långt. Har förstått det är provocerande för en del att jag inte gjort det vilandes hemma.
Men jag har suttit fast i vakum tillräckligt. Inte en minut till tänker jag slänga bort på det.

Svårt att sluta lagra

2017-02-13 10:48

Det har varit svårt att hitta "hemma känslan". Nog för att jag älskar min lägenhet, men det har varit som att jag inte vågat fästa mig, rota mig. Tänk om allt en dag bara försvinner igen? Det har varit ett fövarinsställe för alla våra saker, men har haft svårt att organisera upp det, göra det praktiskt, ombonat.
I flyttande hit fick jag mycket saker. Tack o lov! Mina vänner var fantastiska och på väldigt kort tid hade jag ett komplett hem och lite till tack vare att alla engagerade sig, sortera ut, skänkte och t.om köpte en del. Till saken hör att jag känner otroligt olika sorters personer med väldigt olika stil. Det gjorde mitt hem till en fantastisk blandning av alla dessa stillar. Det ända jag inte hitta i alla dessa olikheter var min egen stil.
Sen var det svårt att sluta lagra. När folk gav mig saker funderade jag sällan på om jag behövde det. Det ända jag tänkte var att "tänk om jag säger nej till det här stekjärnet och om ett år behöver ett nytt men inte har pengar, bäst att ta det och spara det" Och det gjorde jag. Tills mina skåp och lådor var överfulla med saker jag aldrig använde eller tog fram.
Sen var där saker folk gav mig jag knappt viste vad det var. Men eftersom de gav mig det och tyckte man behövde det våga jag inte göra mig av med det. "Efter den niten jag gått på livet vet nog alla andra bättre än mig vad man borde ha". Så plötsligt hade jag lådor med saker i som inte sa mig någonting, men som jag absolut inte våga kasta.
Men det gick till en gräns, sen plötsligt var det som jag fick nog. Började rensa ut allt onödigt. Sålde, slängde och skänkte bort. Och när jag väl börjat gick det av bara farten. Plötsligt börjar det bli hemma på riktigt. Jätte läskigt har det varit emellanåt. Att göra mig av med saker och inte ha en vattentät plan för att kunna ersätta dem på studs om behovet kommer. Men ändå en stor lättnad att få ordning omkring mig. Har äntligen börjat kunna hitta mig själv i mitt eget hem.
Att alla såg till vi fick ihop allt vi behövde på mindre än 2 månader var helt otroligt. Det gör mig glad att tänka på vilket fantastiskt nätverk av människor det faktiskt finns. Och jag kan inte leva som att jag ska vara förberedd på att göra om den katasrofresan igen, så jag måste ha tredubbelt av allt ifall i fall.
Äntligen har jag gjort mig av med allt jag inte ens viste vad det var. Äntligen har jag mer normalt fulla köksskåp. Och skulle jag akut behöva nått någon dag, vågar jag tro att jag kommer kunna lösa det då.
Det har snart gått 4 år sen det rasade. Snart lika lång tid utan P i mitt liv som han var med i det. De mest intensiva och krävande åren hittentills i livet. Men av alla saker jag denna tiden fått, är det min nyvunna styrka jag värdesätter mest.