RSS - xml

Kontrollerades senast: 2019-08-02 21:43:09

iasliv

Alltså voivoi.

2015-09-09 11:26

På något vis tycker jag att det är litet hysteriskt detta ramaskri över den senaste nedskärningen (det här med söndagstillägg, semestrar etc). 

Jo, nu är ju jag en sån där rik företagare med massa pengar, stora hus och dyra bilar, men det känns nog ändå som att jag skulle tänka lika om jag var en vanlig URFATTIG arbetare. För såhär tycker jag:

1. Alla väljer själv om dom är arbetare eller företagare. Företagare hämtar mer pengar till landet än vad arbetare gör. Just sayin.

2. Om inbesparingen hade gjorts med skatter jämt för alla istället hade det blivit massor med uppsägningar, för det finns inga överlopps pengar i företagen mer. Och nya jobb skulle det INTE ha dykt upp. Åtminstone inte utanför skatteverket.

3. Det är ingen logik i att kommunalt anställda har mer semester. Det senaste åren har det varit så kärvt överallt så ingen i den privata sektorn har nog fått någon bättre lön än dom kommunalt anställda! I det här landet får nog alla så gott som minimilön för tillfället. Självklart finns det undantag, men dom är ganska få. Och ingen är förbjuden att söka dom jobben heller.

4. Det verkliga problemet ligger inte i små och medelstora privata företag, utan hos dom riktigt stora, och dom vågar ingen göra något åt. Dom sysslar med skatteplanering och har fallskärmar som täcker hela Greklands bnp, men dom kan man inte retas med för då sticker dom och då är vi ÄNNU mer i pisset.


Dock tycker jag att man skulle kunna sluta skrika om hur företagare får allt och donare ingenting, och istället använda namnen på dessa gubbar när man vill skrika om något. Börjar snart ta det litet personligt.


Och angående hur bra det är att vara företagare:

När mitt barn blir sjukt är jag hemma utan lön. Därtill betalar jag någon annans lön för den dagen. Mao kostar det mig ca 140 € per dag när barnet eller jag eller D är sjuka. Vi har så mycket semester vi har råd med; en vecka kostar ca 3400 €. Och ingen ger mig någon peng att spendera under semestern, och inte får jag någon lön under den tiden heller. 

Om någon i personalen är sjuk så är mina alternativ att jobba dubbelt så mycket eller betala dubbelt så mycket. Och när vi kommer hem från jobbet så betyder det inte att vi har tid att spendera tillsammans med familjen och beklaga oss över byket, disken, matlagning osv som äter upp det lilla av kvällen som finns kvar. Det betyder att vi bollar och pusslar ihop det så att den ena är med barnet så den andra kan sköta räkningar, bokföring, banken, handla (till jobbet), göra arbetslistor eller dylikt. Byket, disken och tvätten är bagateller som vi gör om vi hinner/orkar. Arbetslistorna brukar jag tänka på medan jag länkar hundarna eller lagar mat, byket gör jag medan ungen badar ensam, disken gör jag oftast kring 11 på kvällen före jag går och lägger mig, för att stiga upp 04.40 följande morgon. 

Jag handlar inte märkesgrejer (jo, en dyr vinterrock köpte jag, för det är jävligt kallt 04.40 på morgonen!), jag shoppar inte kläder (sgs enbart loppis), jag sätter inga pengar på böcker, filmer, tidningar, utekvällar, skor, smink, hobbyn, träning eller dylikt. För jag har inte TID. Så jo, då blir det ju så att det lilla (yttepyttelilla) som blir i handen på ett år räcker till t.ex en södernresa eller avbetalning på en liten båt. Men det betyder ju inte att jag har nåt mera pengar än nån annan? Jag bara gör nåt annat för dem. 

Och tro inte att jag sitter här och klagar nu, nej då. Jag är helt nöjd. FÖR JAG INSER ATT DETTA ÄR MITT EGET JÄVLA VAL. Och så väljer jag att se de positiva sidorna också. *vink vink*

Positivt med att vara anställd? Nå gratis sjukvård, sjukledighet, semester, ledig tid, säkerhet, stabil ekonomi (hur liten den än må vara), rätt att söka alla former av stöd, förmåner etc. Billigare dagvård, försäkringar, skatter. Möjlighet att alltid skylla ifrån sig när jobbet är skit, BYTA jobb om det är riktigt skit, inte ha all sin egendom på spel; sköter en anställd sitt jobb dåligt kommer det en varning. Sköter jag mitt jobb dåligt är jag hemlös. Jag har ingen som helst garanti för att jag får ens ett penni i handen nästa månad. Och får jag inte det, är det riktigt onödigt för mig att ställa mig i en sossulucka, dom skulle hånskratta åt mig.


Det skulle bara vara så bra om folk liiiiitet skulle tänka efter och titta upp från sin egen (superspännande) napa och acceptera att "arbetare" kanske inte alltid är offer, vad det än gäller och hur det än är?

Tänk om det skulle bli ett sånt här himlade liv varje gång dom allmänna löneförhöjningarna kommer? Alla företagare skulle stå på barrikaderna och skrika om att det HÄR går ju ABSOLUT inte för sig, NEJ!!!! För faktum är att ingen donare börjar jobba litet hårdare varje september, och de senaste åren har inte inkomsterna på småföretag stigit i takt med löneförhöjningarna heller, tvärtom har de sjunkit. Men företagarna står inte där och skriker? Nej för det har vi ingen rätt till, vi är rika och arroganta och tror vi vet bäst, så vi ska hålla käft och betala.

Eller är det kanske så att företagare (som sgs alla varit donare tidigare) ser litet mer av den stora bilden och hoppas varje år att kanske donarna finner att litet uns av tacksamhet för den tid jag lägger ner (frivilligt och gratis) för att dom ska ha ett jobb och få en (igen en gång) litet större lön som dom kanske använder hos mig eller någon annan företagare så att allt kommer igång igen?


Jag är inget helgon och jag är inte företagare för att hålla någon med jobb, jag är företagare för att göra pengar. Men om jag får välja en inkomst jag klarar mig på med att få vara mera ledig med familjen (och då betala mera löner) eller en inkomst som är jättebra (mindre lönekostnader) men jag typ aldrig ser familjen, så väljer jag givetvis den första. Just nu är läget inkomst som jag (nästan) klarar mig på med att väldigt sällan se familjen. 


Har förståelse för att sjukvårdspersonal etc som är väldigt överbelastade med tungt jobb blir bittra över detta, men hoppas ju litet ismyg att det ska trigga folk att starta mera eget? Så att vi sakta men säkert skulle komma bort från de kommunala instanserna. Då skulle automatiskt alla "onödiga" papperssvängar-tjänster (som betalas med skattemedel) falla bort och statens inbesparingar skulle vara enorma. Dessutom skulle kvaliteten på allt stiga och pengarna skulle gå rakare vägar dit dom är menade. 


Visst är det jättesynd och hemskt med alla "ofrivilliga" sossufall (sjuka etc) men det måste ju gå att lösa på något vänster? Kanske med alla dom miljoners miljoner vi skulle spara på att inte upprätthålla frivilliga sossufall? Eller på dom pengar staten sparar på att inte betala löner åt alla som jobbar på kommunala instanser? 

Jag är ju ingen statsekonom så det kan hända att jag pratar bara gojja, men min point är att det kanske är dags för folk att se saker som dom verkligen är; vara arg på dom verkliga bovarna och vara litet tacksamma för det dom har. 


Vi skulle alla kunna sitta på en strand i turkiet med våra drunknade familjemedlemmar brevid oss. Är det faktiskt så hemskt att mista 25 % av söndagstillägget 2 dagar i månaden?

ALLTSÅ NU!

2015-06-01 20:13

Jah, här har det ju varit minst sagt lugnt. Räknar med att alla gett upp och slutat följa den här (totalt döda) bloggen, så nu passar jag på att vara litet politiskt okorrekt och allt möjligt annat hemskt som detta följande kan uppfattas som. 

Men alltså:

Voi HERREMINJÄVLARS vad folk är KORKADE. Jag blir helt utmattad, och skulle vilja slå och slita litet i dem. Först är det ett jävla hallå om att Finland håller på att gå i konkka, det finns inga pengar och ingen vågar göra nåt och ta i det och göra de svåra besluten. Nåh, sen kommer det en ny regering. Och missförstå mig fel, dom är lååååångt ifrån perfekta. Men a) det är vi som valt dit dem, och b) ingen annan i det här landet är heller perfekt.

Den nya regeringen verkar göra ett grundligt jobb i utdelningen av alla poster och verkar ha en klar verksamhetsplan. Och sedan gör dom ett rejält BESLUT. Typ en vecka in i jobbet. Mao är dom EFFEKTIVA. Var det inte det vi ville ha?

"Jooo, men nu TAAAAR dom ju faktiskt från dom FATTIGA!!!"

Och JO, dom gör ju det. Frågan är ju om att få LANDET upp på fötter, inte sossufallen!?!

Jag ser det såhär:


1. Det FINNS jobb. Det är frågan om egen motivation, kapacitet att tänka utanför lådan, accepterande av att du kanske inte kan få bli kirurg sådär på direkten (fan, du får kanske inte ens städa, utan blir erbjuden jobb som gatusopare!) och insikt i att det kan nog hända att du tvingas till längre arbetsresor eller obekväma arbetstider. Men DET FINNS JOBB. 

Om du däremot är så satans dum att du tror att det skall gå som i kauniit ja rohkeat och DU inte ska behöva gå den långa vägen utan kunna hoppa direkt till kiva, bra betalt och mentalt inspirerande jobb, ja då lär du nog fortsätta vara arbetslös. Och jepp, då är det du som lider mest av sparåtgärderna. 


2. Jag inser ju att det säkert finns familjer med utbildade föräldrar som byggt upp en stabil ekonomi med viss ekonomisk trygghet och sparkonton och hela skitet innan de skaffade sina 1,7 barn till sitt ekonomiskt sparsamma nybyggda hus (och säkert åt dom alla bara eko-mat och förde allt till återvinnning också) och så blev den ena sjuk och den andra arbetslös eller så, och nu är dom i pisset. Klart att dom också finns. MEN; dom som hörs, gnäller och kommenterar regeringens "sparlista" är följande:

- Ensamstående föräldrar. Förlåt, det här låter jättehemskt och grymt och må-jag-brinna-i-helvetet, MEN. Ni kommer ALLTID att ha dåligt om pengar. Är du ensamstående och inte lyckats sköta skilsmässan så att ni har barnen 50/50, så kommer du att vara fattig tills ungen är vuxen och börjar jobba. Och visst är det ju jättetråkigt och du kanske känner dig helt oskyldig till hela din livssituation, men VILL man så KAN man. INGEN barnfamilj lämnas att svälta ihjäl i Finland. 


- Studerande som skaffat barn. Alltså, det säger ju sig själv, tänker inte ens gå in på detta. Hur FAN täcks ni gnälla?


- Arbetslösa. Som sagt, jag känner 1 (E-N) person som jag är helt övertygad om att aldrig kommer att bli anställd någonstans, av någon (om man alltså inte räknar med personer med någon form av medfödd nedsatt förmåga). Alla andra som jag känner (det sägs att varje vanlig vuxen människa "känner" ca 7000 människor - dvs träffat, talat med och vet namn på samt någon personlig detalj om) är jag HELT övertygad om att om dom skulle vilja, vara motiverade och ge sig FAN på, så skulle dom kunna finna sig ett jobb. Jag menar, vad fan? Om du är utan jobb så har du ju alltså inget att göra på dagarna? Kolla var det med jämna mellanrum blir platser lediga, läs in dig på området via alla tänkbara källor som finns, gå dit och fråga snällt om du kan få jobba där gratis och visa vad du går för. Är du värt ett ruttet lingon eller två slår jag VAD OM att du blir anställd när det finns en plats ledig! Vågar nästan svära på att alla arbetsgivare HATAR anställningsrumban, tänk vad behändigt med en som redan känner till stället, har visat sig vara pålitlig (kommer i tid varje morgon och gör sina uppgifter noga och bra) och som dessutom redan är bekant för arbetsgivaren och de andra anställda. 

TILL EXEMPEL. Jag menar, det är inte så jävla svårt. Hitta på nåt för helsike! Ingen har någonsin blivit anställd genom att sitta hemma och tycka synd om dig själv och skylla allt tokigt i sitt liv på någon annan. 


- Dom som är sjuka. Jo, visst, det är ju jättetråkigt att du är sjuk. Men skulle du faktiskt vara lyckligare om du skulle vara rik och sjuk? Är det inte sjukdomen som är problemet? Igen en gång: Ingen lämnas att svälta ihjäl i Finland. Ta inte ut din bitterhet över ditt liv på denna sparlista. Det hjälper inte situationen ett endaste litet dugg.


Jag tycker på nåt vis att det skulle kunna räcka till så småningom med detta oman navan tuijottamista. Detta är ju inte ett problem som fixas på en natt med litet rosa fé-glitter, det här. Det kommer att ta tid. Och det kommer att kännas hos dom allra flesta. Och sossufallen skriker att alla (sossufall) borde få mera pengar att röra sig med så att köpkraften skulle gå upp och att det skulle generera skattepengar och jobb. men, hrmh, vem ska jobba då? Ska vi donare (och framför allt alla RIKA RIKA FÖRETAGARE!!!) jobba mera så att sossufallen kan fortsätta vara sossufall? För herreminjäklaskapare; INVANDRARE kan man ju ABSOLUUUUUT inte ge jobb åt!?!

Och en annan tanke där: HUR kan en människa som inte kan språket, har icke-traditionella kläder, annorlunda stil, sätt, takt och beteende, TA alla dessa supereffektiva-jättemotiverade-hurjaduktiga-megaoskyldiga sossufalls jobb? Måste ju vara något hemskt mycket vrickat hos dom där rika företagarena, som anställer människor som dom måste skola med hjälp av en (inte gratis) tolk, istället för att kunna förklara jobbet på en tiondel av tiden på ett av de inhemska? Men ja, inget är ju riktigt som det skall med dom där rika företagarena....


Har NÅGON i det här landet NÅGONSIN övervägt att tänka positivt? Att se på sig själv litet objektivt? Att ha litet framtidstro, tänka litet utanför lådan, tänka litet framåt innan man ger sig av, ta ens LIIIIITET ansvar för sitt eget liv, inse att livet är inte alltid nedför, det går uppför ibland, och inte sätta sig ner och böla för det, för det går uppför för ALLA ibland. Men i en finnes liv finns bara HAN/HON och en bunt statister. Det är liksom fullkomligt omöjligt att se sig själv som något annat än det 8:nde underverket. 


OCH JAG BLIR SÅ SLUUUUT på allt gnäll!!!!! Förhelvete, HÅLL KÄFT om ni är sådär jäkla korkade!


Det är klart att det kanske inte alls blir nåt bättre med denna sparlista, kanske det far ännu mer åt helsike, men NÅGON gör NÅGONTING iallafall. NÅGON försöker! Och då, ja fan då är det nog bäst att hastigt söka fram alla fel och brister i det försöket, för inget blir nog aldrig bra iallafall, ni ska fan inte tro att DET HÄR hjälper! Och stackars MEJ, dessutom!!!!


Gaaaah. Måste. Sluta. Läsa. IS-kommentarer. Genast.

relativt ospännande för alla som inte är jag

2014-07-19 00:16

Jahapp, det var en tid sen igen!
Allt knallar på antar jag, inga stora förändringar här på berget. Jag har funnit (och hittills lyckats hålla fast vid) någon form av inre zen vad gäller firman. Har helt enkelt bestämt mig för att inte ta stress över stället och det har faktiskt lyckats! D bygger garage, "kör" bil på distans, jobbar och pajar på nya flickvännen (dator).
Å och V är sig lika; Å har samma inre zen på gångs som jag, och V börjar komma över saknaden efter sin flickvän. Det nya staketet håller V på gården lika bra som det gamla (= inte alls) och båda upplevde någon dags förvirring när vi sågade ner deras piss-en. Annars inget nytt där.
M blev mer och mer dagistrött längs med våren och jag blev mer och mer övertygad om att hon behöver slippa till ett större dagis med flera barn. Till sist vägrade hon äta på hela dagen och grät från det att vi lämnade henne tills hon hämtades så då ringde jag koordinatorn och begärde ny dagisplats. Få se om/ vad dom hittar åt oss, hoppas på det bästa.
När det blev sommarlov fick vi direkt vårt ilopilleri tillbaka! Hon fick trampolin i 3-årspresent och den är POP!! Förutom den är favoriterna muistipeli, pussel, prinsar och prinsessor, boom kah och att fara på "rekti". Finskan har rostat litet längs med sommarlovet så om vi inte får någon form av finska inblandad i det nya dagissystemet kommer jag nog att fåbörja prata finska med henne litet här hemma för att hålla det i minnet. Hon vill promt sova utan blöja men har svårt att vakna i tid när hon behöver kissa. Tur att det är sommar så byket torkar fort! :)
Hon räknar till 20, känner igen ett 10-tal bokstäver, skriver M på alla sina teckningar och kan med modell skriva matti. Pusslar 30-40 bitars pussel och klär på och av sig själv så länge inga knappar är involverade. Äter helst inge morgonmål, inga andra grönsaker än majs och gurka och gillar inte fisk annat än lax. Älskar alla tänkbara bär och frukter och försöker sgs varje dag diskutera sig till litet "gottigott" (godis). Vi kör med sporadiska "karkkidagar" och glass när humöret faller på. M äter helst en Magnus.
Jag tiggde till mig en dremel till födelsedagen och beställde en dubbeltrumlare så har jag en minut över slipar jag sten!
För tillfället har vi två helger utan program före oktober så tråkigt är det fortfarande inte på någon front här!
Imoron styr vi kosan mot skären för en natt så mitt inre zen ska få sig litet smörj.
Ajjo; i magen är allt status quo så som det nu ser ut slipper jsg opereras på en tid ännu. Och på måndagen ska jag ge blod första gången på 4 år! Har ju 7 liter att betala tillbaka så lika väl börja arbeta av det nu då!
Ursäkta det tråkiga inlägget men vill minnas dessa grejer.
Nästa måste bli kundbetjäning för det finns så mycket att säga om det!

2013 och 2014

2014-03-28 12:05

Sitter hemma i maginfluensa och har inte så mycket annat att göra än se på dålig tv och fundera på livet. Så jag började tänka på förra året och konstaterade att 2013 aldrig fick någon summering i januari.

Så jag ska ta en blick bakåt:

I januari försökte vi alla vänja oss med det nya livet; M med sitt dagis och jag och D med firman. Pojkarna med att vara ensamma hemma igen. Så vi hann inte med så mycket annat än vardagen.

I februari var det lite samma linje, vardagen tog upp all vår tid. Jag var så inne i alltihopa så jag sov uselt och åt lika uselt. Typiskt mig, att bli så inne i nåt att jag glömmer bort/struntar i mig själv.

I mars började vi komma i mål med M:s "pott-träning" (v använde ju aldrig potta) och så renoverade vi vessan nere. Vi var en hel del sjuka, jag flunssa och M hade välikorvantulehdus.Därtill var jag jätteförvirrad (för hård takt på) och glömde typ ALLT!

I april fortsatte jag vara sjuk för det mesta, flunssa på flunssa på flunssa. Var ganska sur på det, faktiskt.

Maj kom med mycket kunder och sommarfeelis! M o S hyrde stuga vilket gjorde hela familjen euforisk. M fyllde två år och hennes musiktycke började träda fram allt tydligare. Hon pratade en hel del finska redan och trivdes fortsättningsvis jättebra på dagis. Pojkarna plockade punkkin i skogen och jag och D jobbade.

I juni var det sommar för hela slanten, med grillfester varvat med helger på stugan. Mycket fiske, mycket jobb och mycket sol. Midsommaren firades på stugan i lugn och ro.

I juli hade vi några dagar ledigt med D, och spenderade dem i mumindalen med M och S. Det var väldigt roligt, och skönt att komma bort från rumban för någon dag. Jag hade et rejält nackspärr som Lönnberg knaxade upp, och jag fortsatte stressa. Terassen tog form och bunkan kom på plats.

Augusti var fortfarande en full rulle/semestermånad på jobbet så vi jobbade en hel del och M for tillbaka till dagis.

I september åkte vi iväg till sverige (jag, D och M) och besökte kolmården och faster. Jättekiva trip, som vanligt. Jag älskar att resa med min familj, dom är så jäkla huippu!!! M älskade kryssningsbåten, D inte så mycket.

I oktober böt vi sovrum så M fick det stora rummet, och det var nog en bra ide tror jag.

November var en ganska lugn och skön månad, och december handlade om att förbereda julen och sköta massor tråkiga personalproblem.

Överlag var året ganska tråkigt vad gäller vardagslivet och familjen var inte särskillt mycket tillsammans känns det som. Sommaren spenderade M till stordel med M och S (helt som planerat) så det känns litet som att jag missade sommaren med henne. Resorna var nog dom som var roligast och bäst för den lilla familjen tror jag. Och jättekul var att få terassen klar.

2014 hoppas jag dock blir mera strukturerat och bättre planerat. Och jag önskar VERKLIGEN att jag lyckas ta det litet lugnare i år. Åtminstone hittills tror jag att jag varit en lugnare kvinna och det ska jag försöka fortsätta med. Jag hoppas vi ska göra av med mindre energi och mindre pengar och istället satsa på tid tillsammans, för då mår vi alla som bäst. Förhoppningsvis hinner vi ge garaget litet tlc, och D arbetar på ved till vintern. Gården bör få sig ett spadtag eller fem och så har vi tänkt åka iväg till södern en vecka igen i höst. Men i övrigt tänkte jag försöka satsa på vardagslyx med familjen. Få se hur vi lyckas!


Dö Neijls

2014-03-25 21:15

Saker man inte kan göra med akrylnaglar (eller vad det nu sen är för material på finhetsnaglar):
1. Peta sig i näsan. Om man ändå måste, får man näsblod.
2. Klämma finnar. Det gör mera ont i fingret än på kinden.
3. Få ut ansiktskräm från en burk. Man får helt enkelt torka bort helt och hållet eller dra frukostsmörgåsen ett varv över plytet. Om man använder äkta smör.
4. Gå med jeans. Åtminstone inte om man tycker om att ha sina byxor knäppta.
5. Använda tejp, klistermärken eller tarrafrimärken. Man kan liksom ge upp redan utan att försöka.
6. Öppna en ny ask tobak. Jo, klöser man riktigt hårt kommer asken kanske upp, men den där första cigaretten kommer inte ut från asken, ei sitten millään!
7. Använda en kosketusnäyttö. Man får köra med nästippen.
8. Röra sitt barn. Typ alls. "Aj mamma dina naglar klöser!".
9. Tappa mynt på annat än mjuka underlag. Man får använda sedlar, för plastkort får man inte heller upp ur plånboken.
10. Ha spända skor. För dom får man inte på utan att man tror att fingertopp med orginalnagel och allt lossnar.
11. Handarbeta. Sy går, men inget med garn inblandat.
12. Laga mat. Ettdera har du en massa akryl (eller vad det nu var) i salladen eller så har du hela salladen under nageln.
13. Snickra. Skruvar fastnar under naglarna, spikarna får du inte tag på och hammaren får man infet rejält grepp om eftersom näven inte går att knyta ordentligt.
14. Byta kanal på radion i bilen. För platta knappar.
15. Peta ut stickor ur fingertoppar, få bort nåt som fastnat mellan tänderna, peta sig i ögat, massera nån, använda plasthandskar eller vantar, äta med fingren samt öppna spända burklock.
Men ooo så fina mina händer var den där ena veckan!!!
Och vissa saker var klorna faktiskt riktigt jättebra till:
1. Skrapa hundarna.
2. Skrapa sig själv.
3. Skrapa lotter.
4. Måla nagellack på.
5. Köra kassan på jobbet.
6. Ta i saker man egentligen inte vill röra.
Samt pilla på allt. Överlag; som att ha fastsvetsade verktyg på fingertopparna dygnet runt.
Men dom var skitsnygga! Och lyxigt känns det ju!

Kanarieholmarna

2014-03-24 20:51

Vår semestervecka, alltså NAM! Vi trodde båda att vi inte skulle lyckas så himla bra med att låta bli att fundera/oroa oss/ tänka på jobbet när vi var där nere, men det kunde vi VISST! Så det blev en vecka med minimum hjärnaktivitet och det var SÅÅÅ skönt!!! Ursäkta versaler och allt det där, men efter 1,3 år utan semester satt den ganska jättebra!
Så vi har redan bestämt att detta bör upprepas i höst. Vi har ju ingen sommarsemester så vi får helt enkelt åka till sommaren sen när vi kan ha litet semester.
M älskade södern, som väntat. Favoriten var nog nästan stranden tror jag, och det fakto att varje servitör hon träffade på delade ut slickepinnar/glass/godis i mängder, helatiden! Så det var sockerfylla i en vecka för henne! Någon ivrig simmare är hon inte, men det har vi ju vetat sen tidigare redan. Men hon var nöjd med det allra mesta och är en toppenkid att ha med på resa!
Vi hann med allt möjligt; vingårdar, vulkaner, galna båtfärder, djurpark, sanddyner, krogarna och alla glada spanjorer.
Verkligen lyckad resa!

Jag och vågen

2014-02-27 23:24

Alltså, ja. Ibland går det ju inte så hårt för mig. Som t.ex När jag använder tekniska prylar. Som en våg. Tillexempel.
Vi har ingen våg hemma hos oss, så när vi firade jul hemma hos mamsen passade jag på att kliva på hennes. Den visade då 65 kg, vilket är 2 kilo över min idealvikt men tja, tänkte bara att två kilo hit eller dit, man ska väl inte va så petig. Jul och allt, liksom.
Så gick julen, men godiset och bullarna höll sig liksom kvar. På nåt vis hörde det BESTÄMT till att äta en bulle varje dag på jobbet, och alla små motgångar kurerades med fazerina, sukulaku eller fami. Dragsters fick stå för det dagliga fruktintaget och lakrits måste man ju äta, magen ska ju hållas igång!
Men ja, detta var alltså mitt (mycket bristande) resonemang kring dagligt födointag.
För 2 veckor sen fick jag plötsligt väldigt mycket i handen när jag skulle klia mig på magen så jag steg på mamsens våg igen. KABOOM: 72,5 kg! Herreminjisses!!! Vad hände?? Jag har inte märkt av dessa 7 sockerpaket; inga spända byxor, inga mera valkar, ingenting!!!
Nåh, började ju panikbanta hur som helst. Nolltolerans (i hela vårt hus faktiskt, allt åkte ut) vad gäller godis, kex, bulla och choklad. Drack vatten som en jäkla gök och åt några reissumies och kokta ägg samt minimalt litet mat varje dag. När det gått en vecka hoppade jag upp på mamsens våg igen. 71 kg. Litet besviken blev jag, ville ju att den skulle säga 64 så mycket som jag saknat mina bullar. Men what to do. Tänkte iallafall att jag passar på att väga M tillika. 18 kg. Yeah right. Skrek åt mamsen att hennes våg inte fungerar och började se ett svagt ljus av en insikt någonstans långt borta. Mamsen som tydligen är jätteteknisk informerade mig att en våg inte funkar klokt om den står på ett mjukt underlag. Som tillexempel en fluffig grön badrumsmatta. Nähhe. Lyfte ner vågen på golvet och satte dit ungen igen, och ser man på: 13 kg!
Med spänningen i halsen steg jag själv på och hejåhå: 65 freaking kilo!
Så snabbt har jag aldrig gått ner i vikt förut. Och tydligen är det här med mjuka underlag under vågen nåt som alla andra känner till? I did not.
Dock kunde jag ju sen konstatera att en vecka svält (okej, BULLsvält) ändrar inte på särskillt mycket. 1,5 kg.
I samma veva började jag ju också med plankan. Morgon och kväll ligger jag där på golvet och darrar. Dag ett klarade jag 3x 20 sekunder och kunde inte skratta/hosta/andas särskillt bra efter passet. Nu fixar jag 3x 50 sekunder om man räknar snabbt den där sista gången. Och dagen därpå kan jag ändå skratta litet. Inte hosta så mycket, men nog också andas.
Så vad som egentligen bara var en svacka i kvinnlig allmänbildning (verkar det som) har fått mig att göra en jumpparörelse 6 gånger om dagen! Och jag vill nästan påstå att den är litet extra svår att göra i min situation, för 9 gånger av 10 sitter M brevid och a) leker med legogubbar på min rygg, b) frågar frågor som kräver svar DIRRRREKT!!!! eller c) jumppar även hon, vilket får mig att tappa koncentrationen (herreguuud så söt hon är!!).
Å bidrar 10 gånger av 10 med blöta pussar i det blå-lila-vita plytet, varvat med att snubbla över mig när han travar av och an i en himla oro över att jag ligger där på golvet och frustar.
Oh joy!

Du din fula vita rostholk!

2014-02-25 13:38

Är det så himla svårt att hållas på säkert avstånd i trafiken? Va? Va? Va???
Du kommer ju faktiskt inte fortare fram för att du hänger någon i röven. Kör om då. Och den fula vita saken som hängde mig i hasorna idag skulle jag inte ens backa ut från gården, för den var nog äldre än mig, den bilen. Och med tanke på att jag har en tendens att köra litet för hårt så finns det inte en chans i världen att den holken skulle ha kunnat stanna i tid. Faktiskt ett smärre under att den ens gick att styra.
Om jag inte älskade min bil så mycket skulle jag tvärnita i rena ilskan ibland!

Lanzarote + Ias händer = inte sant

2014-02-13 20:16

Oj vad jag väntar på vår resa! Det ska bli så SKÖÖÖÖNT!! Förra sommaren rusade förbi för oss, konstant stress, än hit och än dit. Min första minnesbild när jag tänker på sommaren är vägen till bromarv. Den kördes otaliga gånger, men eftersom vi helatiden jobbade fick man aldrig vara på stugan så länge att man faktiskt skulle känna sig ledig. Och det känns som att jag missade M totalt förra sommaren, eftersom hon hängde med mommo och moffa på stugan och jag och D bara jobbade. Så den här semesterveckan känns som en lottovinst!

Och nästa sommar ska vi försöka ha litet mera ledigt. Vi ska försöka krysta fram två sommarjobbare (gud vet hur det ska gå till) så att vi kan ta det litet lugnare. Och så har vi ju bara två personer på semester denna sommar, mot fyra ifjol, så det ska väl hjälpa till litet det också.

På hemmafronten är sommarprojekten främst garage och ved. Tydligen måste vårt garage nu isoleras och lagas varmt. Suck. Jag känner ju att gården skulle kunna få sig ett lyft? Och hundstaketet kunde lagas klart? Och så vill jag ju bygga ett litet utedass? Och jordkällare? Och jordgubbslandet, potatislandet och allt sly som borde röjas bort? Fast jo, kanske ett varmt garage är viktigare. Men utedass är ju så mycket roligare!!

Min symaskin och jag dejtas igen. Vi hade ca 1 års paus från varann, och när vi tog upp kontakten igen insåg jag genast hur mycket jag saknat den kärringen! Hon är envis, högljudd och en himla humörs-typ, men när det funkar så har vi så himla kul tillsammans.

Nu borde jag komma på ett sätt att inte stöta mina händer och hitta en salva som gör dem mjuka och lena. Salvor jag provat: alla som finns. Hemmatrix jag provat: alla som inte innebär salt eller citron. Antal sår på mina händer just nu: 7 på vänster, 4 på höger. Och små jäkla rispor och skrubbsår räknas inte, här pratar vi kratrar som sträcker sig in till benet och kan gömma små husdjur och tomtar. Min fumlighet går liksom i vågor; i ett skede var mina ben så förstörda att dom hade kunnat vara med i värsta skräckfilmen. Sen var det ryggen och sidan i ett skede, såg ut som en uppdängd hemmafru från Kentucky. Men nu är det alltså händerna. Och i övrigt skulle ju inte detta vara ett problem, men dom ska ju bli pimpade! Vår Cupsolo kaffekokare (som vi helt enligt min förutspåelse slutade använda efter 2 månader) böts mot ett frissabesök och en uppsättning naglar. Och faktum är att sätter man akrylnaglar på dom här händerna blir det nog som att hänga en guccidress på ett fyllo. Oj voi.

Det är ju det här med dom stora ilandsproblemen igen. :)

Och os-hockeyn har kommit igång! Jei!

Den tråkiga, stillsamma gråa vintern börjar nå sitt slut och allt börjar komma igång igen. Jag har fått dom där tråkiga månaderna jag drömde om i december och nu tar jag gärna emot mera umgänge, mera Matti, mera familj och hemmaprojekt och mera kunder som ger mera klirr i kassan! Tack!


Plus och minus

2014-02-09 23:31

Det är ju nu så, att jag är väldigt obloggad. Har varit lääänge utan detta utlopp, och allt i mitt huvud ska ju ut, det kommer så fort jag öppnar käften eller loggar in här. För jag tycker ju att mina juttun är så himla bra. Så tyvärr är det långa, antagligen trista och totalt osammanhängande inlägg nu tills allt är ur systemet. Så här är dagens:
Jag är en väldigt positiv människa, har alltid varit. Och menar nu inte att jag alltid är jättekiva och huippu att umgås med, men jag ser alltid positivt på allting först. Sen kan jag få en negativ uppfattning om nåt, men jag utgår alltid ifrån att det är bra; att nya människor jag träffar är kiva, att nya system, regler och ideer är bra och att det mesta går att lösa/fixa.
Och vet ni vad som sen händer om jag tvingas umgås med en perus-negativ person? Jag blir helt ställd, tom i huvudet och handlingsförlamad. Jag bara snurrar på fram och tillbaka och vet inte hur jag ska svänga mig.
HUR orkar dessa människor finnas? Det måste ju vara så att neggon tycker om att vara miserabla, vilket betyder att dom egentligen inte ÄR miserabla? Dom trivs ju med det? Och HUR kan man göra det? Och varför? Får man inte ont i ansiktet av att aldrig le? Blir det inte sjukt i ryggen att alltid hänga med axlarna? Och är det inte trist att sprida galla på sin omgivning tills alla hänger med axlarna? Eller anser dom att dom sprider välbefinnande, eftersom dom själva trivs i I-hate-life-hålan?
Undrar om dom ångrar alla gånger dom skrattat sen när dom ligger på sin dödsbädd?

Always look at the bright side of life!

2014-02-09 11:56

Sen M kom har jag slutat ta så allvarligt på saker och ting. Jag är fortfarande en stresspelle som snabbt hetsar upp mig, men mestadels på ett positivt sätt numera.

Förr kunde jag t.ex bli riktigt arg när jag diskuterade med nån som hade en helt galen åsikt om någonting, medan jag nuförtiden bara fnissar litet för mig själv. Jag kunde nästan börja gråta om jag inte hann städa/reda upp eller vad jag nu hade i mitt huvud att skulle vara gjort hemma före en viss tid, men nuförtiden kan jag ganska bra strunta i det. Jag hade jättehårda krav på människor i min omgivning; imperfekt tolererade jag väldigt dåligt. Hade inget överseende för (i mina ögon) korkade människor och kunde lätt ignorera orsakerna till människors svaghet, var dom (enligt mig) korkade skärmade jag bort dem helt, orkade inte ha med dem att göra alls. Nuförtiden ser jag för det mesta människan bakom situationen (på gott och ont) och har blivit nästan litet överblödig emellan. En egenskap som irriterar mig, men jag får inte bort den heller. Före M kunde man räkna på en hand de barn jag tyckte var "kiva" eller någorlunda söta. Nu älskar jag de flesta individer under 10 år på detta klot. Tidigare kunde jag inte hålla käft om jag blev arg eller irriterad på något, det bubblade ut direkt utan filter och totalt oigenomtänkt, men idag kan jag bara låta (endel) saker vara och t.om glömma bort dem.

Jag har helt enkelt konstaterat att det inte är någon vits att hetsa upp sig så fasligt. Visst blir jag ju väldans effektiv när jag är litet småstressad, men för det första tycker inte min kropp om det alls mera, och dessutom fungerar det bara på jobbet isåfall, hemma med M har jag märkt att när jag är effektiv och småstressad sparkar hon helt bakut - märker att mamma är frånvarande och det tolererar hon inte alls. Hon accepterar inga "mmhmm"-svar eller att jag inte ser henne i ögonen när vi pratar. Så varje gång jag försöker göra tusen saker på en gång hemma och klämma in för mycket på en för liten tid slutar det med att M skriker, jag skriker och inget blir gjort. Så jag har alltså slutat med det. Och ärligt: skönt är det ju!

Mer och mer märker jag att jag lägger alla små situationer i större sammanhang, typ är detta något som har någon betydelse den dag jag dör? Det allra allra mesta av stress-grejer är ju inte det. Verkligen inte. 

Så jag har taggat ner. Eller blivit gammal. Kanske litet bådadera. Bra för hjärtat och hjärnan, hur som helst.

Baksidan på det är ju att många riktigt tragiska och jobbiga grejer (med samhället t.ex) därmed hanteras med likgiltighet. Visst kan jag välja att följa magkänslan och hetsa upp mig och stå och skrika på barrikaderna en stund, men det hjälper ju inte. Så istället undviker jag nyheter helt och hållet, har förbjudit D att berätta om allt sorgligt som hänt barn eller djur och går bort om någon annan börjar berätta om sånt. För jag känner att min energi går till att påverka mitt liv och min familj och mitt hem. Och jag försöker undvika allt tråkigt som gör mig ledsen. Litet som en struts, minus den breda rumpan kanske. Och livet är definitivt trevligare så!

Koncentrera sig på det roliga, inte det tråkiga! Positivt tänkande är en fantastisk medicin mot det allra allra mesta!


Och nu låter jag som en självhjälpshandbok från en hylla i ärrän; Endast 14,95 och ändrar ditt liv för evigt!


Hahaha!

Trevlig söndag på er!

Flummigt mitt i natten

2014-02-08 00:23

Hejsan år 2014!
Hittills har du varit riktigt angenäm att ha att göra med, tack för det!
Vi har det bra. Förutom den jäkla intervju-, söknings- och anställningsrumban är allt bara toppen på Macken.
Men LORD ge mig en vettig sommarjobbare!!! Jag tycker det här med anställning av folk kunde fungera som "matkassen" i sverige; du ringer/mailar in din beställning och dom skickar dig det du beställt. Enkelt!
Yes? No?
NO! Med risk att låta som en 76-åring: alltså dagens ungdomar har INGEN arbetsmoral, inga vett och etikett och inga hum om hur världen fungerar!!! Allt handlar om MIG, hur JAG mår, vad JAG vill och så ska ju allt vara roligt. Och enkelt. Annars bara skiter man i det. För det går ju bra, kela betalar sen istället. Nåmen dåså! Gnnghhhfffff!
Nåja, vad kan man göra till det. Inte så farligt mycket. Kanske försöka lära eget barn att inget är gratis, det lönar sig aldrig att välja den enklaste vägen och att verklig glädje är att njuta av något man faktiskt gjort sig förtjänt av! Inte undra på att unga mår så jäkla dåligt idag: dom har ju för h*lvete TRÅKIGT! Ingen förväntar sig nåt av dem, inget är beroende av att dom skulle lyfta ett finger för nåt och alla gropar det kan finnas på en väg slätas hastigt ut av föräldrar, skolor och samhälle. Så att nu inte mammas gulleduttepluttefnutt ska behöva anstränga sig! Nå vad gör plutte-fucking-fnutten då? Jo mobbar, vandaliserar, slåss, knarkar eller sparkar ihjäl djur. För unga BEHÖVER motgångar att rulla sig i, förfasa sig över och hetsa upp sig över. På min tid var det att jag inte hade råd med lewisarna jag så ville ha, att jag inte kunde gå på den häftiga festen för att jag måste jobba, att bussen var försenad när jag hade en träff (eller monkeyn fick punka, IGEN) eller att någon hade sagt "cp-kärring" åt kemiläraren. Ja, man kan ju lugnt konstatera att de senaste 15 åren medfört små förändringar här och där.
Oj voj, vaddå tappa tråden? Ett kort inlägg och hur vi har det var det ju?
Ja, alltså:
M är ju bara så jäkla go! Hon pratar på, konstant. Ingen fråga om vem som är far till detta barn. Hon är självsäker, stark och målmedveten, och ingen dum liten dam. Just nu arbetar jag på att säga nej och lära henne att hon inte alltid är mittpunkten i allt, för hennes ego är också väldans starkt. Och det går ganska bra; häromkvällen när hon tjatade om att jag skulle leka med henne och jag sa nej försökte hon först med att " jaaa-jaaa, du måst göra annat och jag får leka själv. Men sidu mamma jag vill ju leka med dig för att jag ÄLSKAR dej! Och vet du pappa leker ALLTID med mig när jag vill." Mmmmhmmmm? Nå, jag sade nej och bad henne sluta tjafsa och leka själv. Då satte hon ner sig, härmade mig med gnällig röst och sucka sen "okej då. Men kanske du kan leka med mig sen när jag fyller tre år, i december?"
Nåjåå, det kan jag väl kanske. :) Men för två veckor sen skulle vi har varit vid itkupotkun redan i detta skede, så vi har nog gjort framsteg!

Å och V börjar vara vana med macken-rutinerna. Och tack vare Polle, Ds nya mönkijä, har dom nu dom roligaste "promenaderna" EVER med husse; full fart genom åker och skog, alla tre män lika exalterade!
Ochom en månad är det semester! En vecka på långtbortaåland (lanzarote) ska bli jätteskönt! M är redan taggad!

Och hemmet börjar nå feng shui småningom. Så gott det nu går med alla sabotörer jag bor med! Hästens år är ganska enkelt inredningsmässigt och lovar ju en hel del gott om det vill sig väl!
Jo och så bör nämnas att jag har använt min symaskin och träffat några vänner, bådadera inom januari! Så kanske det här med egentid från macken tar sig det med!

Nu e de jul!

2013-11-30 00:07

Nu är det just precis juldax! Julen pågår ju mer eller mindre hela december i vårt hus, och jag älskar det!
Och macken har vi haft ett år, och Å:s bli-förståndig-och-bete-sig-bland-folk-projekt har inte framskridit särdeles, precis som jag anade.
Och den här bloggen är ganska uttorkad. Men det beror på att det mesta jag vill blogga om är:
A) min personal, vilket ju inte går för sig.
B) vacciner, hen och skattepolitiken, vilket blir för långa och för tråkiga inlägg.
C) mina tankar om diverse finlandssvenska halvkändisar, men det vågar jag inte.
Så, sorry! Ska försöka få till det.
Nedan en bild på årets julkalender, julen är grann hos oss iår!

Vad vi gjort

2013-10-27 19:36

Hmm, ja. Främst kommer tre tankar när jag tänker på det senaste året:

Vi har jobbat, mycket och ännu mera.

Vi har skaffat sådant vi länge gått och talat om att borde skaffas, och lagat klart sådant som varit på hälft i 70 år.

Och viktigast av allt: Vi har umgåtts mycket, som familj. Och det är det som gör företagandet helt oersättligt. Tiden man har och kan bestämma över själv.

Förutom det har vi kryssat till sverige, besökt kolmården och faster med familj, hängt i stugan i bromarv, fiskat, ätit och sovit, påbörjat projekt-Åke och jag har lärt mig epilera mina ben. Veri gudd sjitt, den där epilatorn!

Det har överlag varit väldigt mycket nytt och många förnyelser och massa nya grejer överallt helatiden. Hela 2013 har handlat om nyheter för oss.

Och jag ser fram emot ett tristare 2014. För visst är det kul med förändring och jag om någon älskar väl när det händer nåt och jag får förnya/förbättra nåt, men enough is enough. Nu vill jag bara göra sånt jag gjort tusen gånger förut och helst inte bli överraskad på åtminstone 5 månader. Alls.

Macken får gärna gå lika bra som den gått i år, men dammet får nog lägga sig litet nu emellan.

Mitt sociala liv är närmast obefintligt och jag får antagligen pris som tråkigaste kaverin of the year i år, men tyvärr har ekvationen varit litet omöjlig där. I regel börjar min arbetsdag 04.40 med väckningen och slutar 14.00 15.00 ska M sökas från dagis, 16.00 ska maten lagas, 17.00 ska den ätas, 18.00 ska hundarna promeneras och 19.00 ska M dippas i badet. Där emellan försöker jag klämma in matbutik, bankärenden, byke, disk, gården, veden, städning och pappersarbete. Så det finns inte så hemskt mycket luckor i dom där arbetsdagarna. Men min plan är att bli en bättre kaveri nu när jobbet lugnat sig litet till hösten. Jag ska ge det ett seriöst försök, för jag saknar mina kaverin!


Macken

2013-10-20 20:34

Ja, nu har vi ju snart haft macken i ett års tid. Helt crazy! Det här året har ju bara rusat iväg. Men jo, allt är bra på macken. Vi har utvecklat och uppgraderat stället en hel del, men de flesta ändringarna är sådant som inte kunderna ser. Jag skulle ju så gärna remppa hela kåken, men det är ju ingen ide eftersom vi är där på hyra. Men det har enbart gått uppåt hittills så något gör vi ju rätt.
Mest krävande på mental nivå är personalen, jag är för snäll för att det ska vara enkelt med anställda. Mest agressioner skapar staten. Av alla pengar går 35% till egna skatter, 20% till övriga skatter, 18 % till lagstadgad pensionsförsäkring och ca 10 % till lagstadgade försäkringar. Det blir jättemycket kvar, alltså. Och så förundras det över hur det förekommer så mycket GRÅ ekonomi i detta land? Och varför kommer det inte mera små företag? För att alla beslutsfattare i detta land har PISS I HUVUDET och är för fega för att behandla/besluta om/ta itu med de riktiga frågorna och dom verkligt betydelsefulla frågorna. Istället arbetar dom med frågor som t.ex ett förslag till lag om vikariehjälp för renskötare. Ja, jag inser ju att det säkert är viktigt för renskötare att få hjälp i form av vikarier ibland, men det är ju frågan om 56 st områden och 200000 renar. Har svårt att tro att varje ren behöver en egen skötare? Och måste faktiskt riksdagen fundera på det?? Men, vad vet jag. Ilsk blir jag hur som helst. En egen arbetsgrupp som ska fundera på om finska isbrytare hämtar för mycket pengar till landet genom att hyras ut sommartid lär det också finnas. För MYCKET pengar? Ah ja, som sagt förstår jag mig väl bara inte på.
Anyways, det roligaste? Att jag får göra hur jag vill och när jag vill! Vi kan pussla våra tider så att M är på dagis precis så mycket/ litet som hon/vi vill och vi behöver aldrig utnyttja vår varahoitopaikka. Om vi vill göra nåt kul en onsdag, fixar vi till arbetsturerna och gör det. Våra matkostnader är nuförtiden ca 100 ? i månaden och framför allt spenderar vi massor mera tid tillsammans hela familjen. Det är vårt gemensamma projekt och vi arbetar tillsammans med samma mål.
Livet med mack är ett trevligt liv, kort sagt!

Matti

2013-10-12 22:42

Ojojoj, M just nu? Det är en sån himla fart på i huvudet på den tösen just nu! Och så har vi trots på gång, i full blom. Hon har ju nytt rum eftersom jag böt rum åt oss. Vårt sovrum innehar en säng, nattduksbord och några lampor, och i Ms rum finns en säng, nattduksbord, några lampor, ett dockhus, ett lekskåp, 32 kramdjur, ett leksakskök, 78 plastdjur, osv osv. Så nu har hon det stora sovrummet, och hon trivs! På morgonen kommer hon tassande till vår säng nångång efter 6 och sover nån timme där. Sen stiger hon upp och far till sitt rum och leka tills vi vaknar.
Mat är ytterst ointressant, men hon är jätteviktig med sina vitamintabletter, xylitoltabletter och relatabs. Och glass försöker vi hålla till en i veckan, och slickepinne får hon endast på super-special-tillfällen. I övrigt gillar hon ärtsoppa, pripelsås, köttbullar, korv och frukter. Hon har börjat bygga meningar på finska och har självmant börjat lära sig några fraser engelska (mother goose club är nr 1 på vår youtube söklista). Fast alla ord med bokstäverna "gl" blir istället ord med "d". Hon sjunger mycket och gillar skarpt musik i alla former. Hon fixar nästan alla kläder själv och är ganska noga med hurdana hon vill ha. Åsikterna baserar sig inte på utseende, utan på bekvämlighet. Helst skulle hon ju vara näck dygnet runt.
Just nu är hon väldigt "mammig", hon vill leka bebis och vara i famnen och tigger efter tuttun såfort hon stöter på en motgång. Har på känn att det hänger ihop med trotset och att hon lämnat bort dagsvilan.
Tutt och blöja används ännu nattetid, orkar inte ta itu med någondera just nu. Båda har en DL i mitt huvud, så jag tar ingen stress.
Hon kläcker ur sig väldigt roliga juttun och har jäkla bra humor.
Men hon tycker fortfarande inte om att ens hälsa på främmande män.
Hon har alltid en favoritbok åt gången, och den är favorit i ungefär en vecka. Varje kväll.
Just nu är Ingrid nr 1, men jag tror vi håller på att övergå till toystory.
Hon känner igen M (sin egen bokstav), ritar gubbar (ibland ser man att det är en gubbe, ibland ser det ut som ett enda sudd med 17 ögonprickar), räknar till 15 på svenska och 10 på finska, har just lärt sig hela konceptet med kurragömma och avgudar alla former av trampoliner.
Älskar ungen så det värker i kroppen, finaste lilla korven!

Ajm trajing

2013-10-01 16:40

Okej, ska skärpa mig! Gör nu en to-do- lista åt mig här, så får vi se om jag kommer igång igen.
Vad jag har på hjärtat:
1. M just nu
2. Macken
3. Vad vi gjort
4. Alla debatter just nu
5. Hur man använder sin tid / stress
6. Framtidsplaner / drömmar

Jag är inte full fast det kanske låter litet så.

2013-07-01 23:55

Detta är vad jag funderat på, kommit fram till och gjort de senaste dagarna:


1. Nuförtiden blir jag tydligen brun!?! Fantastiskt! Åldern? Barnafödande? Don´t know, don´t care, jag blir BRUUUUUN!

2. Att vara företagare är min grej. Tror inte jag nödvändigtvis har denna mack resten av mitt liv, men som det nu känns jobbar jag nog aldrig mer för nån annan än mig själv. Frihet, på alla sätt man kan tänka sig!

3. Den där "vinterpälsen", som alla hurtbullar tjatar om hela tiden, gjorde jag mig av med på midsommarhelgen. Vasrför göra sådant när det ännu är kallt i vattnet? För att vara hurtbullig. Nåja, det är inte jag, sådeså.

4. Har blivit fullkomligt övertygad om att alla krämpor man kan ha (fysiska) kan till allra största del botas med bondförnuft, en glad själ och litet fanannamma. Mitt nackspärr gick om mha tunga lyft samt ett knax hos Lönnberg, och ledde till axel-stärv. Det gick om med tunga lyft och burana, samt ledde till tennisarmbåge. Den har nu gett sig mha tunga lyft och salva, och har nu resulterat i en väldigt sjuk handled. Planen är nu att göra litet tunga lyft (det är drickakorgar på jobbet jag lyfter på) och leda ut skitet i fingertopparna, och sen är det borta. Men om jag inte skulle ha jobbat som normalt, skulle nog huvet vara snett fortfarande. Man ska inte känna efter så mycket, livet blir så känsligt då.

5. Jag har semester, i dagarna 3! Hipp hipp!

6. Har insett en kliché som folk tjatat om i evigheter; lyckan ligger i dig själv, inte i din omgivning. Det ÄR så SANT! En surpuppa blir aldrig lycklig, fast den vann 7 miljoner på lotto, fick perfekta barn och levde det perfekta livet, medan en positiv alkoholist kan vara lycklig i en hyresetta i bäljars med splittrad familj och 2 € på kontot. Vilket leder till det faktum att svartsjuka är FULLKOMLIGT bortkastad energi, eftersom det att du får det materiella/fysiska/whatever den andra har, inte kommer att göra dig ett endaste litet dugg lyckligare! Du bara tror det, för att du inte tänker efter.


Nu ska jag gå och sova, slut på rapport från berget.  

Jättearg

2013-06-17 20:06

Hur kan man fucka up det enklaste jobbet i hela världen? Hur svårt kan det va? Och hur kan stora företag anställa sådana fuck-ups? Och hur kommer det sig att jag måste ha med det att göra? Kan inte karma ösa problemet på nån pirr**tta som tycker om att klaga på allt och skriva reklamationer och skit? / *vill-sticka-mig-i-ögat-med-knappnålar*
Och gissa vad jag också gjort? Jo hängt på kela med Svampen. Minns ni henne?

Varför, varför, varför? Hur kan det bli fel, om man går in på Kela med en blankett som dom skickat, alla uppgifter som krävs för att fylla i den samt ber om hjälp med att få rätt saker inskrivna i rätt rutor? Jo för att det nu bara kan det. I detta fall var det frågan om en mammaledighet. Kela har 2 månaders behandlingstid på sina ärenden, vilket betyder att blanketten (som handlade om mammapengen) skall vara inlämnad 2 månader före första utbetalningen. Men den går inte att fylla i före efter sista löneutbetalningen. Öööh, finns det nån annan som inte får det att stämma riktigt? Jag frågade Svampen hur man ska göra då, om personen i fråga inte har en fast månalön så att sista månadens lön går att räkna ut på förhand?

-Ja-a, det är ju litet, hmm, jaaa.... Kanske... mmmm.......

Sen läste hon upp texten på papret högt för mig igen (exakta inkomster för de 6 senaste månaderna före anmäld sista arbetsdag bör fyllas i...), blev sen tyst och satt och glodde på mig.

-Ja-a...? Såå, hur skall jag göra?

-Ja, du måste ha exakta inkomster. Dom räknar det på dem sidu.

-Ja men om det är omöjligt att säga före sista arbetsdagen?

- Nå kanske din löneräknare kan räkna ut det?

- Nå men nu vet ju inte min löneräknare när X tänker byta tur med någon, bli sjuk eller jobba övertid?

- Jaaa.....hmmmm, jaaaaa....


Såhär höll vi på en stund, sen rafsa jag ihop mina papper och gick. Alternativen var att jag skulle ha börjat gråta i ren frustration eller mosat Svampen med handväskan.


Jag har tydligen ett himla flyt med idiot-instanser just nu.

Pa-dam-pa-pa-paaa, I´m loving it!