RSS - xml

Kontrollerades senast: 2019-05-15 21:02:59

Ian And Damon Storys

What Makes A Creep DEL NIO

2017-03-11 22:20

På fredagsmorgonen väntade ett knöligt papperspaket i min brevlåda. Inget frimärke eller mottagandes adress, bara “Putte Ossotro MD” i svart tusch. Det var inte svårt att lista ut vem det var ifrån.
Jag vecklade ut paketpappret på diskbänken. Föremålet inuti pappret framkallade kväljningar. Jag vände mig bort, med handryggen pressad mot munnen. Illamående sög i magen då jag, med lillfingerspetsen, lyfte kalsongerna från diskbänken. Det syntes små, bruna fläckar på det vita innanmätet av underkläderna. De luktade starkt av skit. Jag slängde dem i soppen och återvänder sedan till paketpappret. En liten lapp hade kommit mitt “presenten”.
Käre Mr. Salvatore,
En liten kärleksgåva till min sockerpulla! Hoppas vi ses på Enhörningen. Lördagen den nionde?
Kyssar på tippen,
Din Putte Ossotro.
Med avsmak veck jag ihop pappret och lappen och slängde dem, också.
Ians och min dejt hade gått bra. När han sett mig på caféet hade han genast bett mig att gå ut med honom. Jag hade inte väntat mig det, eftersom han levt mer eller mindre som en eunuck; isolerad och oemottaglig, speciellt emot kvinnor. Det fanns rykten att skinnet på hans ben var halvruttna efter att han stått i vatten i tre dagar, i ett försök att ta sitt liv. Men efter dejten med Ian, då vi var på väg hem till mig, tog han mig i handen och sa: “Michaela, du påminner så om Becca, därför är du rätt speciell.”
Jag var inte säker på vem Becca var, men glöden i hans ögon och kondensen på hans läppar fick mig att tro att hon var någon viktig. Om Ian tyckte jag var speciell, då var jag det. Hela natten hade jag legat vaken och lett; Ians ord hade kastat ett nytt sken över mitt liv. Det var nu bestämt att vi skulle träffas igen, på lördag. Han skulle ta mig till en resturang och sedan på en promenad genom parken. I hemlighet önskade jag att dejten skulle utvecklas till något annat, men det vågade jag inte förslå. Det var fredag, det vill säga, en dag innan vår träff. Hela dagen hade jag förberett inför dejten; hitta kläder, duscha, bestämma palett. Knappt hade jag fått sätta mig innan det ringde på ytterdörren. Jag virade en lila kofta, en nyligen inköpt fluffig sak, om mig och skyndade till dörren. På trappan stod en, för mig, okänd man. Huvudet var litet, kroppen slank och näsan jättelik. Jag tyckte mig se ett svart, centimeter långt, näshår svänga från hans näsa. Det tog mig mycket kraft att inte rynka på näsan.
“Hallå där!” Ropade mannen. Hans röst var gäll, jäktad. Ögonen flammade, som om han vore ursinnig. Instinktivt, tog jag ett steg bakåt.
“Känner jag dej?” Frågade jag. Svetten rann nedför ryggen; mannen skrämde mej.
“Du har klämt fel finne, din markatta.” Viskade han.
Michaela ställde in vår dejt. Ilskan flammande röd och intensiv i mitt bröst; jag visst inte vad jag skulle ta mej till. Hon ställde in?! En dejt med mej?! Jag är Ian! Damon Salvatore! Var hon galen?! En okultiverad liten snubba. Hela min kropp skälvde. Ett förvånansvärt hämndbegär brann i mig. Och jag hade ju någon som ville träffa mej den kvällen...
Ian var livligare än förra gången. Han rörde sej hetsigt, skrek ut svordomar och tog kommandot. Jag kunde inte motsäga att jag tyckte om hans våldsamma sida, även om mitt rövhål blev lite väl tänjt. Efteråt stod Ian vid fönstret. Jag låg, naken, på sängen och betraktade hans bara baksida. Det var en vacker syn; allt från det mörka håret till den håriga röven, där mina handavtryck fortfarande syntes. Jag drog tankfullt fingrarna över min knöliga mage.
“Hur kom det sej att du kom hit ikväll?” Frågade jag. Han vände sej om och log.
“En dejt som blev avbokad.” Svarade han.
“Jaså?”
“Ja,” han kliar sig i nacken. “Du blir inte sur, va?”
Jag skakar på huvudet och skrattar, tillgjort i även mina öron. “Nejdå! Sånt blir jag aldrig.”
Ian himlade med ögonen. Sedan började han sej ned och sträckte sig efter sina byxor. Jag ville mjölka honom; äga hans bästa spermier för att lukta på eller hälla i whiskeyglaset, men jag vågade inte fråga honom. Om han valde att komma tillbaka, då kanske han somnade och jag kunde göra det utan hans vetskap. Jag hade gjort många saker utan hans vetskap.

What Makes A Creep DEL ÅTTA

2017-03-01 23:58

Med ett leende räcker han mig cigaretten. Kroppen skälver ännu och svetten klibbar mot pannan. Jag kan fortfarande inte förstå vad som hänt. Hur fel den än må vara, så hade min natt med Ossotro varit fantastisk. Det är inte att han är man, eller att han betet sig obehagligt, men att han ser ut som en golvmopp. Ossotro besitter inte en gnutta av karisma. Det finns inga drag av skönhet i hans ansikte. Bara synen av hans små, tätt sittande grisögonen får mig att kvälja. Men mot alla odds, var Ossotro en fenomenal älskare. Jag hade aldrig kommit kraftigare än med Ossotros händer lindade om mig. Det enda som äcklad mig när det kom till hans älskog, var hur hans säd luktade; unket, lite... köttigt. Lukten hänger kvar i rummet, men rökdoften täcker det lite grand. Jag ligger utsträckt i sängen och stirrar upp i taket. Ossotro sitter på sängkanten.
“Tror du att... jag skulle kunna få ta några foton?” Frågar han plötsligt. Äcklelkänslan återvänder. Min tunga stelnar till och i en sekund känns det som om den kommer erodera.
“Foton?” Säger jag. Ossotro har dragit fram en enorm kamera. Han smeker den som om den vore en dvärgkanin.
“JA!” Ropar Ossotro och trycker kameran till ögat. “Ställ dej upp, Mr. Salvatore! Detta måste dokumenteras!”
Jag flyger upp från sängen. Mina kläder ligger slängda bredvid sängben. Kvickt dyker jag ned och drar på mig tröjan.
“Bara se till att Petter Niklas syns!” Säger Ossotro glatt. Ilskan skapar hetta fläckar på mina kinder.
“Hur fan vågar du?” Fräser jag och knäpper på mig byxorna. Ossotro sänker kameran med en besviken min.
“Men... du sa alldeles nyss–”
“BRY DEJ INTE OM VAD JAG SA! DU SKA INTE TA BILDER DITT ÄCKEL!” Vrålar jag. Ossotro stirrar. Hans pupiller blir stora som kluttar.
“DET FÅR JAG VISST! DU ÄR MIN, DIN HORA!” Skriker Ossotro. Hans röst blir gäll och skär i öronen. Återigen fylls jag av obehag. Jag tänker på doften mellan hans ben, svetten och håret. Ingen njutning i världen väger upp för det. I ett svep rycker jag åt mig min väska och mina skor och stormar ur rummet.
Det är svårt att köra när jag är arg, så har det alltid varit. Min blåsa är full, dessutom. Jag var så upprymd när jag lämnade hotellet att jag glömde att kissilissa. Jag kramar ratten tills knogarna vitnar. Mr. Salvatore är gränslös, tänker jag. Här ställer jag upp, tar honom oralt och hur återgäldar han mig? Genom att fly, genom att kalla mig äckel. Det svider i mig. Jag trodde att han var mer utvecklad än så. Att han brydde sig, åtminstone en smula. När han stönade mitt namn... det var som en helig upplevelse. Aldrig har jag upplevt sådan erotik.
Min telefon ringde. Jag hade precis kommit innanför dörren när den började surra. Det var min äldsta dotter. I tio minuter talade hon om sina senaste bravader och lyckor. Om hon bara visste, att jag levde hennes dröm. Nästa gång jag rör vid Mr. Salvatore ska jag filma det och skicka en kopia till henne. Hon kommer skita på sig av avund. Den tanken får mig att skratta.
I flera timmar funderar jag på att göra det. Jag står med telefonen i handen och tuggar på insidan av läppen. Alla har rådgivit mig att gå vidare, att träffa någon ny. Att den förste jag skulle kyssa efter Becca var Ossotro, det trodde jag inte. Men nu när det är över, nu vet jag att jag kan “umgås” med någon annan. I förra veckan fick jag numret till en flicka i fiket. Hon liknar Becca, det var perfekt. Hon arbetar som barista, har slanka fingrar och bäst av allt, har mer än tre hårstrån. Michaela, det är hennes namn. Det rullar behagligt över min tunga. Michaela.
Jag tar fram min Hilda burk. Leverpastej, min favorit. Mr. Salvatores favorit. Försiktigt skruvar jag av locket och doftar på innehållet. Om jag blundar kan jag se henne framför mig; lugg, tjock överläpp, blåa ögon. Jag ska spara leverpastejen tills han kommer tillbaka. Han tyckte om Hilda, det gjorde jag med.

What Makes A Creep DEL SJU

2017-02-26 19:04

På fredagsmorgonen tar jag emot ett samtal. Det är Ossotro. Han ber mig att möta honom, så han för förklara. Desperationen i hans stämma drar i sympatins trådar. Det var rent utsagt omöjligt att neka honom. Hans mötesplats förslag förmildrade det hela; han ville ses på Hotell Enhörningen. Vi skulle ta en drink i baren, han skulle gå förklara sina handlingar och vi var klara med varandra. För mig lät det bra. I Enhörningens hotellbar återfanns två saker; utsökt vin och vackra kvinnor. Jag hade inte legat med någon, ens fanatiserat om andra kvinnor sedan Becca dog. En och annan tidning har blivit till min användning, förstås, men ingen levande kvinna. Dock tyckte jag mycket om att sitta i barer och spana efter kvinnor som liknade Becca. En sorts fridfullhet uppstod i mitt hjärta när jag betraktade någon som drog åt min avlidna hustrus håll. Ibland kunde jag föreställa mig att kvinnorna var Becca, om jag såg på dem bakifrån.
På eftermiddagen klädde jag mig och drog ut i regnet. Hela dagen hade det öst ner, och vad mig beträffade så var det lite mysigt. Soliga dagar bara störde mig. En yrkesskada, förmodligen.
När jag trädde in i hotellet körde jag handen igenom håret. Det var dyblöt och regndroppar flög från mina fingrar. Ossotro satt redan i baren. Han var klädd i en röd kostym, som faktiskt passade honom. En nervositet erigerade i min mage. Den var annorlunda från den som jag känt i Ossotros hem. Nu kändes det pirrigt, som om jag var påväg till en dejt. Med blygsamt sänkt blick närmade jag mig baren. Då Ossotro fick syn på mig reste han sig och höll ut handen. Jag skakade den, och till min förtjusning var den mjuk och flottig som smör.
Mr. Salvatore beställde ett glas vin. Jag iakttog honom noga; det var någonting främmande med honom. Han verkade nästan nervös. Uppmuntrade log jag emot honom, i ett försök lätta stämning. Han log tillbaka och varenda fiber i min kropp darrade till. Flamman i mitt hjärta betedde sig som en fladdermus. Den flaxade och slog mot insidan av min bröstkorg. Aldrig hade jag varit så nöjd med mitt sällskap. Jag sneglade på Mr. Salvatore, som satt glaset till sina läppar. Han smuttade på vinet, rynkade pannan och satte försiktigt ned glaset igen.
“Så,” han harklade sig. “Vad ville du prata om?”
Frågan var dum, eftersom jag redan berättar det. Men jag uppskattade skälvningen i hans röst när han talade. Den var osäker, trevande. Det fick mig att känna mig i kontroll. Mitt fot smekte hans stolsben, lekfullt och nästan omärkligt. Mr. Salvatore kliade sitt lår. Jag kunde inte avstå från att glänta på hans skrev. Ögonblicket tog slut fortare än jag önskat, för han skiftade position och sköt stolen lite ifrån mig.
“Jo,” sade jag. “Jag betedde mig lite märkligt, jag inser det, men jag hoppas mina presenter vägde upp på något sätt.”
Mr. Salvatore gapade. “Vägde upp? Skojar du?”
“Va?” Jag blev ställd. Var han inte tillfredsställd? Hela kvällens planer byggde på att han inte var rädd längre.
“Dom var... minst sagt ovanliga.” Sa Mr. Salvatore.
“Bra, ovanligt är bra.” Svarade jag triumferande. Han ruskade på sig.
“Mm... men jag föredrar chokladhjärtan istället för... fågel.”
“Duva.” Rättade jag honom. Jag sträckte ut handen och snuddade vid hans knäskål.
“Nästa gång blir det chokladdoppat, det lovar jag.” Kungör jag. Han stirrar på mig.
“Det... är lugnt, du behöver inte...”
“Stunt! Skitprat! Du skämtar! Fresta mig inte, unge man!” Utropar jag.
Ossotro såg ut att bli uppjagad när jag invände emot hans presentidéer. Det skapade olust i mig att ens tänka på vad han kunde skicka mig i framtiden.
“Eh...” var allt jag lyckades pressa fram.
“Åh jo,” sa han. “Allt du ber om, min vördnadsfulle.”
Hans konstiga, gammalmodiga smeknamn bara förvärrade saker. Men när han rörde vid mig, återigen, hans fingertoppar lämnade fettfläckar, brände det till. Jo, det fanns något mellan oss. En sorts elektricitet jag inte kunde förklara.
“Ursäkta mej...” en kvinnlig röst tilltalar oss. Ossotro och jag vänder oss samtidigt och stirrar rakt in i ögonen hos en ung kvinna. Hon är klädd i en urringade topp som genast lockar min blick.
“Ja...” mumlar jag. Hon fnittrar.
“Vill du dela en drink med mej?” Frågar hon. Ossotro ställer sig tvärt. Stolen skrapar så intensivt mot golvet att mina öron fladdrar till. Han går runt mig och sprakar till kvinnans stol. Hon faller till marken med ett hiskeligt skrik.
“DET ÄR MIN MAN! DITT ÄCKEL!” Vrålar Ossotro. Jag bara stirrar. Ossotro nappar sedan tag i min arm och drar med mig därifrån.
“Jag har ett rum.” Viskar han till mig. Utan ett ord följer jag honom till hissen.

What Makes A Creep DEL SEX

2017-02-25 16:51

Det är mörkt runt omkring mig. Ossotros ord dånar i mina öron och jag svettas floder. Känslan som jag fick den där natten, den där förfärliga insikten att någon stod i hörnet, den sköljer över mig på nytt. Jag ligger och skakar med skenande hjärta i bröstkorgen. Det dunkar i huvudet. Med darrande hand sträcker jag ut handen och knäpper på lyset. Det gulaktiga ljuset skiner upp mitt rum. Mörka skuggor kastas ut med golvet. I ett ögonblick tycker jag mig se en mansskugga invid min. Jag rycker till och vänder på huvudet mot fönstret. Men det är ingen där. Jag spanar ut i mörker, försöker fånga rörelser därute. Men jag ser bara min egen reflektion i fönsterglaset.
Jag klarar inte att stanna kvar i sängen. Istället släntrar jag ut i köket och vrider på kranen. Två stora vattenglas dricker jag, men det lugnar mig inte. Det är då jag upptäcker det; mina tånaglar! Min blick har sjunkit mot golvet och tånaglarna har fångat min blick. De är kortklippta. Och jag är tvärsäker på att jag inte klippt dem på flera veckor. Senast igår, gick ännu ett par strumpor sönder på grund av min långa stortås nagel.
Jag skakar nöjt burken med naglar. Det klirrar mysigt och jag kan inte låta bli att le. Mr. Salvatores naglar... de kommer passa perfekt i min samling. Jag öppnar en kökslåda och tar fram papperstejpen. Sedan skriver jag “DAMON SALVATORE” med svart spritpenna och trycker fast tejpen på burken. Jag är förundrad över hur enkelt det var att smyga in i Mr. Salvatores lägenhet. Den var olåst och även om golvet var fullt av sopor, smulor och gamla strumpor – de tre s:en – så kunde jag ljudlöst tassa in i hans sovrum. Där låg han, snörd i sitt täcke, med bringan blottad och fötterna hängande utmed kanten. Nagelsax hade jag med mig. Jag lämnade en liten överraskning i en plastpåse.
På morgonen hittade jag en liten plastpåse. Ett pyttelitet fågelhjärta i en zippy-bag. Påsen doftade parfym och hade ett blomklistermärke vid kanten. På den hade någon skrivet med tusch: “Ett hjärta till mitt hjärta”. Jag slängde påsen från fönstret, efter att ha kräkts tre gånger i handfatet.
Jag vaknade fyra gånger under den följande natten. Jag drömde obehagliga mardrömmar om Ossotro. Han stod över min säng och viskade mitt namn. Han var kläd i sin födelsekostym och yllestrumpor. Närmare och närmare lutade han sig mot mitt ansikte, tungan hängde ut och andedräkten spiskummin. Mitt skin krullades och ögonen rullade bakåt i huvudet på mig. Jag vaknade upp till en plaskvåt säng.
Idag var dagen! Jag skulle lägga ned mitt ess! Min plan, det stora artilleriet. Mr. Salvatore... han var chanslös! Nu var det dags, han var redo och det var jag också. Jag klädde mig i mina finaste kläder; min röda, silkeskostym och vargslips. Jag doppar en kam i vatten och kör det igenom mina hårstrån. Sedan gnider jag på lakrits läppglans. Stolt ler jag mot min spegel. Vacker, stark, åtråvärd. Jag strök med handen utmed tyget. Mr. Salvatore, han skulle njuta av känslan, det visste jag. Jag rättade till slipsen och tänkte: “Idag ska bli en bra dag.”
Idag har jag fått ett till kuvert. Även det är parfymerat; doftar tall. På kuvert står det textat med snirklig handstil: Till min käre Mr. Salvatore. Inuti finns en tunn silverkedja med en hjärtformad berlock. Berlocken har en liten hasp och när jag knäppt upp den beskådar jag innehållet med äckel. Det är en bild på mig, med slutna ögon, i ena halvan hjärtat och en nakenbild på Ossotro i den andra. Nakenbilden är det groteskaste jag sett. Hans mage väller över midjan och hans ”packet” syns knappt mellan de hopknipna låren. Ossotro ler och vinkar i bilden. Han har en cigarettstump mellan de tunna läpparna. Jag lägger ned berlocken och fiskar ut en liten lapp från kuvertet.
“Käraste!
Jag har inte varit den bäste av partners, detta medger jag! Men morgondagen nalkas och vi måste gå vidare. Jag saknar er varje dag, edert hår som edert skratt. Jag har ljugit för dig, detta är sant. Och vartenda falsk ord sluppit ur min mun, skall bli avslöjat. Jag älskar er, Damon Salvatore.
Eder evigt hängiven,
Dr. Per Ossotro.

What Makes A Creep DEL FEM

2017-02-24 18:44

“Godmorgon du,” ler Osstro. Han står över min säng med en bricka i händerna. Jag sprätter till, för jag hade inte märkt att han kommit in.
“Skrämde jag dig?” Frågar han. Jag skakar på huvudet.
“Nej... eller lite.” Mumlar jag. Han sätter sig på min säng och drar en djup suck. Han fortsätter att stirra på mig med ett brett leende. Olustigt skruvar jag på mig. Vad vill han?
“Doktorn..?” Prövar jag. Han ruskar på huvudet, så saliven sprutar från hans mun. Äcklad torkar jag spott från min kind.
“Jag ska gå, men jag gjorde lite frukost till dej.” Säger han och skjuter brickan i mitt knä. Sedan reser han sig och går.
På brickan står det en tallrik och en kopp kaffe. Jag kväljer vid åtanken av hans sumpiga kaffe, men jag är törstig och det är bättre än ingenting. Idag har smörgåsen en tjockt lager prickig korv. Jag tar en stor tugga med redan vid första bettet måste börjar jag spotta och fräsa. Någonting hårt fanns i smörgåsen. Jag letar igenom det tuggade brödet för att se vad som hamnade mellan min tänder. Tillslut hittar jag en broskbit, stor som en stenkula. Jag vågar inte äta mer av smörgåsen.

“Är arbetet klart idag eller?” Frågar Mr. Salvatore. Vi står ute i trädgården och jag har kameran på axeln. Jag känner en stygn i hjärtat. Vill han lämna mig? Redan?
“Ja...” säger jag släpigt. Han nickar.
“Hur ska vi arbeta idag?” Frågar han.

Efter tre timmars stel filmning går vi in i huset. Jag nekar till en smörgås och Ossotro ser besviken ut.
“Jag ska gå ut,” säger han efter en stunds tystnad. “Och kolla till grisarna.”
“Va?”
“Grisarna!” Utropar han. Sedan slänger han ned kameran i soffan och springer ur huset. Gapande står jag kvar, förvirrande om vad som just hänt. Efter ett par minuter burrar jag av mig äckelkänslan och vandrar från vardagsrummet. Jag ser upp mot den mörknande trappuppgången. Nyfikenhet tränger på igen. Ossotro är inte i huset, nu har jag en chans. Jag tassar upp för trappan och gläntar på dörren till Ossotros sovrum. Det är mörkt och jag slår på lampknappen. Sovrummet verkar hyfsat normalt. Gräddvita gardiner och luddig, grön heltäckningsmatta. På ena väggen hänger ett porträtt på en man som liknar en långhårig Matt Damon. I ena hörnet står ett skåp i ljust trä. Jag går fram och öppnar skåpet. Vid åsynen av innehållet drar jag häftigt efter andan. Skåpet är full klistrat av bilder på mig. Det är urklipp från tidningar och utskrivna bilder på A4 papper. I mitten står en inramad bild av mig och Becca. Jag kan knappt tro mina ögon; Ossotro har strykit över Beccas ansikte med en rödtusch. På darrande hand tar jag upp bilden. En olustig känsla molar i bröstet. Insikten om att det är någonting djupt fel på Osstro skrämmer mig. Genast sätter jag ned bilden, stänger skåpet och skyndar mot dörren. På kvicka fötter fortsätter jag in i mitt rum, tar med mina saker och rusar ner för trappan. Ossotro bemöter mig i hallen. Nackhåren reser sig i nacken på mig; han har en blodfläck på hakan.
“Öh... jag...” jag får inte ur mig ett vettigt ord. Allt jag kan är att stirra på fläckan. Uppenbarligen märker han detta, för han harklar sig och när jag möter hans blick är den iskall.
“Jag måste gå.” Viskar jag och sträcker mig efter mina skor. Jag störtar ur huset i strumplästen. Mina fötter blir blöta och någonting vasst skär in i min fot, men jag stannar inte. Jag kastar mig in i bilen och låser bildörren.
“Mr. Salvatote!” Ossotro gastar efter mig. Han står på trappen med någonting vilt i blicken. Hela min kropp skakar.
“Mr. Salvatore! Kom tillbaka, ditt jävla kukpervo!”
Svetten rinner när jag trampar på gasen och slirar från Ossotros uppfart.

Jag ska döda honom. Ilskan blixtrar i mig, jag ser vitt. Han är en otacksam, oduglig svinpäls. Jag stövlar in i huset och till garderoben. Aldrig har jag känt mig så förråd. Han skulle ju äska mig! Vi skulle bo tillsammans och älska på bordskivor och vindsutrymmen. Hur kunde han lämna mig?! Med gråten i halsen river jag upp garderobsdörren och omfamnar min vargkostym. Det är en lättnad att känna den sträva pälsen mot kinden och doften av kreosot sticka i näsan. Jag kramar och torkar tårarna i pälsen.
“Du är min enda vän.” Viskar jag. Jag ser upp mot varghuvudet. Dess lugna ögon ser ut att besvara min ensamhet; tycks säga “Jag vet, Putte, jag vet.”

What Makes A Creep DEL FYRA

2017-02-20 16:16

Ossotro hadde bäddat med My Little Pony lakan, som jag antog är hans döttrars. Rummet han givit mig var litet, med röda träväggar, snetak och en gul plastmatta. Golvet var iskallt under mina fötter och jag önskar att jag fått bära min skor. 

"Här har du," ropar Ossotro. Jag vände mig till honom just i tid för att fånga ett bylte han hivat till mig. Det var en The Vampire Diaries tröja i Large. Mitt, Pauls och Ninas ansikten stirrade stint på mig från tyget. Motvilligt kränger jag av mig min egna tröja och tar på mig Ossotros donation. Om det inte vore för att jag avskydde att sova i kläder jag haft under dagen hade jag kastat tröjan från fönstret. 


Mr. Salvatore somnade med en gång. Jag tassade in, en halvtimme efter vi sagt godnatt, och betraktade honom medan han sov. Hans bröstkorg höjdes och sjönk i jämna tag och hans andetag var tysta och lätta. Tiden flög förbi medan jag stod där och såg på honom. Hela bilden verkade overklig; jag kunde inte förstå att dagen verkligen passerat. Aldrig förut hade jag förstått vad lycka var. Det hade inte varit samma sak med de andra, känslan att se på Ians sovande gestalt var inte det ringaste lik de förra gångerna. Väntan hade varit tre år lång och den hade varit fullkomligt värt det. En tillfredställese bortom mina vildaste drömmar fyllde min kropp; jag var sannerligen lycklig. 

Det njutningsbara ögonblicken tog slut, då begäret steg i mig. Självtvingat lommade jag iväg till mitt sovrum och kikade in i garderoben. 


Jag vaknade med ett ryck. Det står någon i hörnet. Det finns någon i hörnet. Orden malde i mitt huvudet. En andlös skräck drabbade mig och jag satte mig kapprack upp i sängen. Lakanet hade skrynklats under mig och jag paniksvettades. Förbrillt såg jag mig om i rummet; det var tomt. Men när jag blundade såg jag den där skuggan, en hotfull skugga i hörnet av rummet. Med vitt uppspärrade ögon stirrade jag mot det dunkla hörnet, men hur mycket jag än spanade så upptäckte jag ingen gestalt. Efter jag försäkrat mig att jag var ensam, lade jag mig ned igen. Men ingen ro kunde bli funnen på huvudkudden. Dagen hade lämnat ett obehagligt spår i mig. En varningsklocka ringade i bakhuvudet; någonting var fel. Mitt hjärta slutade inte klappa och jag stod inte ut med att ligga kvar. På darrande ben klättrade jag ur sängen. Men just som jag slöt fingrarna om handtaget fylldes jag av en ännu djupare rädsla, som om min sårbarhet bara skulle ökas om jag klev ut. En obeskrivlig fasa tvingade mig att stappla bakåt från dörren. Istället för att försätta ut tände jag taklampan. Den var svag och kastade långa, skumma skuggor utmed väggar och golv. 

I två timmar satt jag hopkuren på sängen och stirrade stint på en fläck i taket. Mitt medvetande var fullt av misstankar och konspirationer. Var det huset, ägaren eller bara jag? Vart kom dessa hotfulla tankar ifrån? Jag fann inte tröst i att åka hem heller, för där väntade ännu en abyss av ensamhet och mörker. Ingenstans såg jag ljusa fläckar, inte här hos Ossotro och inte hemma. Beccas minne var det enda jag kunde klänga mig fast vid. I förtvivlan gick jag igenom våra dagar tillsammans i huvudet och jag försökte minnas var detalj. Det plågade mig att jag glömt flera saker hon gjort och sagt. Mina sorginfluerade tankar avbröts då jag hörde en duns. Återigen började mitt hjärta slå, häftigt i mitt bröst. Ännu en duns. Jag reste mig. Sakta närmade jag mig dörren. Duns, duns, duns... Nu rusade blodet och jag vågade knappt andas. Jag öppnade och steg på lätta fötter ur rummet. Dunsarna kom från rummet mittemot mitt. Dörren stod på glänt. Jag frös i mina steg när jag hörde någons tunga, snabba andetag. Sedan ett gurgel och Ossotros röst som viskade mitt namn. I rungande fruktan skyndade jag tillbaka in i mitt rum och gömde mig under täcket. 

__

Ossotro är allt en skumis va???? ;)))))))))

What Makes A Creep DEL TRE

2017-02-19 19:18

HEJ ALLA LÄSARE!! <33 Ville bara säga att denna novell är löst baserad på filmen "Creep" med Mark Duplass. Se den gärna;)))

____

"Åh," sa jag, där jag satt på knä i det våta gräset. Jag höll upp en pelagon och såg leende in i kameran. "Vilken fin pelagon! Sånna finns bara i Utah." 

Ossotro höll upp tummen. Jag lade märkte till att hans tumnagel var flera centimeter lång. För en sekund var jag tvungen att se bort, det var lite märkligt; hans andra naglar var kortklippta. 

Ossotro stängde av sin canon eos 5000 + zoom 38-76 mm, som han filmat med. 

"Vi måste ta en toalettpaus." sa han. Det var fjärde gången de senaste två timmarna. Men jag kommenterade inte, utan nickade och reste mig upp. Jag hade fått fläckar på min jeans. Ossotro satte kameran på en bumling och skyndade iväg mot sitt hus. Jag stod en bit upp i skogen och från min position kunde jag se ett litet, rött förråd. Dörren var målad i en blå, flagnande färg. Nyfikenheten tog över. På snabba fötter pinnade jag ned för kullen till förrådet. Försiktigt kände jag på handtaget; det var öppet! En unken lukt slog emot mig. Jag var tvungen att ta ett steg tillbaka och dra upp skjortan över munnen för att inte kräkas. Det var en stark, överväldiga lukt som stack i näsan och vände på maginnehållet. Innan jag hann kika in, hörde jag Ossotros steg bakom mig.

"Vad gör du?" 

Hastigt vände jag mig om och smällde igen dörren med min känga. "Va?"

"Vad gör du?" Ossotros leende var stelt, inte alls strålande som förut. Det var tydligt att han inte ville att jag skulle se innehållet i förrådet. 

"Inget! Förlåt, jag trodde det var... toaletten." 

Ossotro skrattade. "Jo, jo, det är... en sorts avlopps... rum, det är därför det luktar lite." 

"Jaså?" sa jag. Hans ursäkt övertygade inte mig, men jag bestämde mig inte för att bråka. 

"Ska vi försätta?" föreslog han. Jag nickade. 


Tre timmar senare hade det mörknat fullt. Vi satt återigen i hans soffa och mumsade på smörgåsar. Den här gången hade han använt leverpastej från en burk med namnet "Hilda". Leverpastejen var den godast jag någonsin ätit; krämig och utan spår av den plastighet hos den affärköpta. Ossotro berättade att han tillverkade påläggen själv och att han till och med slaktade grisarna. Jag funderade på om det funnits grislik i förrådet och det var anledning till stanken, men varför skulle han ljugit om det? 

"Det börjar bli sent," sa jag. "Jag borde köra ner mot stan för att hitta ett motell."

Ossotro tryckte i sig resten av sin smörgås och talade sedan med saliv och smulor sprutande från käften. 

"Nä, du kan sova här om du vill!" 

Det fanns inget jag ville mindre. Bara tanken på vargkostymen med tillhördande svans och tassar skickade kalla kårar längs min rygg. Men Ossotro var så tillgiven att jag inte kunde neka honom. Jag nickade.

"Okej, tack." sa jag. Han reste sig.

"Jag ska gå och göra i ordning en sängplats till dej, Mr. Salvatore." kungjorde han och klappade mig på huvudet. Förvånat stirrade jag efter honom. Ingen hade någonsin klappat mig på huvudet. Det kändes båda spännande och obegagligt. 

Ossotro återvände med en plastkopp, vars innehåll skvimpade när han rörde sig. 

"Här," sa han och räckte koppen till mig. "Det är bourbon, som du tycker om så mycket, Mr. Salvatore."
Jag höjde ögonbrynen. "Eh, i tv-serien, menar du?"
Han rynkade pannan. "Va menar du? Gillar du inte bourbon?" hans röst blev plötsligt kall. En rysning skälvde min kropp och en oförklarlig rädsla formades i mig. 

"Eh... jo." viskade jag och tryckte koppen till mina läppar. Ossotro stirrade på mig med klutrunda ögon medan jag klunkade i mig innehållet. Drycken var stark och jag lyckades knappt svälja den, men Ossotro rörde inte en fena förrän jag gjort det. 

_

Ja...... vad har han i förrådet`?????? Vem ÄR Ossotro egentligen? 

What Makes A Creep DEL TVÅ

2017-02-18 15:40

Sakta fortsatte jag in i köket. Ossotros hem var väl städat. Hemma hos mig var det raka motsatsen. Överallt fanns det disk, dammråttor i drösor och tvätt. Jag lärde mig aldrig att städa och jag hade inte kunnat anställa ett hembiträde på ett år. Det var trevligt att få stå på ett golv utan ojämnheten av smulor under fötterna. Ossotros hand landade på min axel. Jag såg på honom, han log. 

"Kan jag bjuda på något?" frågade han. Mitt ansikte lyste upp. 

"Gärna, jag har inte ätit sedan... jag åkte hemifrån." ljög jag. Han nickade. 

"Det ska bli, käre Mr. Salvatore." 

Han släntrade fram till kylskåpet och öppnade det. Därinne fanns ett dussin olika plastburkar med namn skrivna på. Ossotro plockade fram en med "Sean" på. 

"Duger skinkmackor?" frågade han. Jag nickade. 

Vi satte oss i Ossotros soffa med smörgåsar och en varsin kopp kaffe. Hans kaffe smakade lite unket men smörgåsen var den godaste jag någonsin ätit. VArför han skrivet "Sean" på skinkburken frågade jag inte, men det var minst sagt underligt.

"Så," sa jag. "Exakt vad går jobbet ut på? Du beskrev det inte i annonsen."

"Juste," sa Ossotro. "Jo, jag vill filma en liten reklam video."

"Vad för sorts?" undrade jag. Det hade stått i annonsen att Ossotro var en doktor och jag hade antagit att han var en medicinsk doktor. Men nu började jag frukta att han hade doktorerat i något vedervärdigt ämne som jag aldrig hört om. Ville han nu att jag skulle göra reklam för hans konstiga besattheter? 

"Ingen kommer någonsin hit," sa Ossotro nedstämt. "Men området häruppe är fint, jag tänkte om du och jag gick runt i skogen och de närmaste ställen här omkring och filmar allt roligt vi gör, då kanske fler kommer hit!"

"Bra," suckade jag, lättad. "Det låter trevligt."
Egentligen lät det obehagligt och tråkigt, men jag var desperat för pengar. JAg skulle göra vad som helst. 

"Tycker du om skinkan?" frågade Ossotro. 

"Jo, tack." svarade jag. 

"Den är hemmagjord." sa han och blinkade. 


När Mr. Salvatore med glupskhet åt macka efter macka, blev jag mycket nöjd. Vi hade lika smaklökar! Jag kunde inte sluta le när jag såg på honom; han var vackrare än någonsin. Dramatiken han genererat sist jag såg honom var inte där, men jag spekulerade att jag kunde locka fram den. Hans dramatiska skrik och utrop hade varit något jag njutit av. 

"Mr. Salvatore, ska vi börja?" frågade jag. Han ställde sig. 

"Javisst." sa han. Hans ton var stel och jag undrade om han tyckte det hela var tråkigt. 

"Kan du gå och hämta min keps?" bad jag. När han såg frågade på mig svepte jag med handen över min hjässa. "Jag blir så solbränd om jag inte har den." 

Han sneglade mot den mulna skyn, men sedan nickade han. "Vart är den?"

"I garderoben i fasturn, den med spegel på dörren." 

Mr. Salvatore skyndade ut. Snart hörde jag ett skrik.

"VAFAAAAAAAAAAAAAAAN?!!?!" 

Jag kom ut störtade till honom. Han satt på knä och skakade. 

"VAd är hänt?!" utropade jag. 
"DIn jävla kostym skrämde mej!" spottade Mr. Salvatore. Sedan pekade han mot garderoben. Jag vände mig om och fick syn på min stora vargkostym med tillhörande tassar och svans. 

"Jag är ledsen," sa jag. "Han är min enda vän." tillade jag tyst.

"Va?"
"Jag menar... han är min frus vän."

"Din frus vän?" Mr. Salvatore liknade ett frågetecken. "Vad menar du?"
"Hon brukar tala med dräkten och sånt, hon är lite..." jag vispade mitt finger runt tiningen. Mr. Salvatore flinade. Hela min kropp satt i brand. Jag fick Mr. Salvatore att le! 

"Din fru verkar knäpp." sa han, obrydd. Jag nickade.

"Du anar inte."

__

JA.... frun är "knäpp"???:)))))))) vad kommer hända NU?

What Makes A Creep DEL ETT

2017-02-18 00:45

Det var länge sedan jag haft ett jobb. Inte sedan Becca dog, har jag haft orken att arbeta med skådespeleri igen. Efter att Becca dog väntade jag en månad och sedan försökte jag ta livet igen. Jag vadade ut i vatten och väntade på att hajarna skulle komma och ta mej. Men dem kom aldrig. Där stod jag och frös men ingen haj kom. Jag grät floder som rann ut vattnet och blandades med fiskarna. Jag så ledsen. Jag skulle stå där tills jag dog, tills mina ben ruttnade och jag föll i vattnet. För att dö. Men, det hände inte. Min vän kom. Lee såg mig från sitt fönster och sprang ut i vattnet, för rädda mig!

"Gör det inte!! Det hade inte BEcca velat!!" skrek hon. Hon hade rätt. Jag kunde döda mig själv för att BEcca skulle bli förtvivlad. Ävne om hon var död. Jag hörde Beccas ord i mitt huvud... "JAG ÄR INGEN ÄNGEL... JAG DISSAR DEJ NU." 

Hon hade blivit besviken om jag gjorde det. Hon hade blivit arg och slagit mig... hon var allt en livlig tjej. Sedan kom dem jälva hajarna! 

Nu, Becca för tre år sedan. JAg har levt i en liten lägenhet i Utah och inte pratat med någon. Men mina pengar började ta slut och jag behövde nya pengar för leva. Jag behövde köpa mat till min patetiska mun. Dumt. 

Så jag tog ett jobb jag hittade på  Craigslist. Det var en man som sökte "skådespelar-hjälp". Han hette Putte. Han hette nåt konstigt i efternman... Albatros eller nåt. Men jag behövde jobbet även om han verkade som en ensam loser. Ingen ville anställa mig längre, för de var sura för jag varit borta så länge. Men de fattade inget!! Becca var DÖD.

"VAFAN VARFÖR??!?!" skrek jag från mitt fönster. Jag sakande Becca. Jag såg henne i månen. Varför var hon inte här?!

Nästa dag skulle jag åka till mitt nya jobb. Jag satte på mig en svart jacka och blå jeans och kammade mitt hår. Sedan jag tog mina visitkort, så att om han frågade så kunde bevisa att jag var Ian Somerhalder! 


Han skulle komma. Han visste inte att det var jag. När han tackade ja, visste han inte att det var jag... enda sedan jag träffade honom på sjukhuset, har jag haft en dragning till honom. Jag minns dem käkbänen, den där doften, de där ögonen... Hur bra han skulle se ut i mitt hus. Så fort jag såg honom ville jag krama honom, inandas hans läder doft och känna på hans mjuka hud. 

Jag såg i spegeln. Jag var inte en vacker man. Med mina tre gråa hårstårn, mina svullna öron, min väldiga kran... Jag öskade att jag kunde se ut som en gresik gud, typ Apollo. Då skulle Ian nog gilla mig.

"Gaska upp dig, Doktor Putte Ossotro!" sa jag till min spegelbild. Jag ska träffa Ian... mitt livskärlek... 

Johanna var iingenting i jämförelse med honom. Henne hade jag lämnat bara tre veckor efter att den d'r värdelösa Becca dött... JOhanna tog mina döttrar. Jag behövde inte bry mig om dem. Även om det var deras förtjänst att jag fick reda på Ian. Ian.... vackra Ian. Han skulle bli min. Att han tog jobbet! Det var sjukt. 

Jag gick ned till köket. Där gjorde jag i ornding en kopp kaffe. Jag satte mig vid bordet och drack. Kaffet smakade bittert. Bittert som min själv, tänkte jag. Längtangsfullt såg jag genom fönstret på de vackra träden. Aldrig förut hade jag uppskattat mindre saker i livet, som träd, fåglar, solen... Nu, när kärleken var i mitt liv var det hela annorlunda. Plötsligt var jag stärkt av de mest obefintliga saker i min vardag. Ians ansikte, hans röst...

De senaste tre åren hade jag bevakat honom. Att vara en framgångsrik läkare hade sina fördelar. Folk gjorde mig gärna tjänster. Mitt folk hade ögon på Ian dygnet runt. När han försökte ta livet av sig, då förseglade vi badområdet så inga hajar kunde tränga sig igenom. Egentligen borde Ian tacka mig! Jag hade räddat hans liv. Han var dum och tyngd av sorger, han tänkte inte klart. Min kärlek för honom var äkta. 

Det var för övrigt synd att Ian bytt sitt namn. Han insisterade på att bli kallad "Ian Somerhalder". VArför han inte vill bli känd som "Damon Salvatore" var underligt. När jag uttalde hans namn första gången... äntligen visste jag vad Guds namn var. Mr Salvatore....


Som tur var, fanns det inga poliser ute morgonen jag reste från Utah. Putte Albatros bodde i bergen i Minnesota. Det var en mycket lång resa, men vad gjorde man inte för $54? Jag hade lämnat mitt hus alldeles för sent och nu körde jag med gasen i botten, hela vägen. 

Jag kände hur hungern brännde. Det hade gått nästan tre dagar sedan jag ätit. Min frys hade stått tom sedan mina sista pengar spenderas på mitt Spotify-premium. Om jag varit en rik man, en man rik av lycka och värme... då hade inte pengar spelat någon roll. Om Becca fortfarande levt hade jag kunnat arbeta som diskpojke. Det hade inte spelat någon roll så länge hon stått vid min sida. Men det gick inte, för hon var död. 

När jag äntligen bromsade utanför Alabtros hus var jag utmattad av både hunger och trötthet. Bilturen hade tagit åtta timmar. Mina ögon och fingrar värkte. Förhoppingsvis är han god nog och bjuder mig på mat, tänkte jag och hoppade ur bilen. Klockan var 14:03 och himmlen var fortfarande ljust. Jag hade hört att det blev mörkt tidigare i de nordligare delarna av USA. Jag joggade upp för verandatrappen och klev fram till ytterdörren. Dörren öppnades innan jag hunnit ringa på. 

Framför mig stod nu en medellång man; skallig och bärandes en slokig, vit rock. Han log. Det var något bekant om honom, men jag kunde inte sätta fingret på det. 

"Hej, är du Putte Alabtros?" sa jag och sträckte försiktigt fram handen. Mannens ansiktsuttryck stelande. 

"Ossotro." sa han. 

"Va?" 

"OSSOTRO!" ropade han och tog tag i min hand. Jag spratt till vid hans agressiva ton och hans fasta, men kladdiga grepp. Någonting om honom påminde om Becca... om det var hans hårda ton eller ögonen kunde jag inte avgöra.

"Jag är ledsen, jag heter-"
"Jag vet vem du är, Mr. Salvatore."

Jag rynkade pannan. "Mitt namn-"

"Jag tycker det är dumma fasoner att du inte vill bli kallad för dit riktiga namn, Mr. Salvatore."

Mannen såg så vänlig ut att jag inte kunde rätta honom. Hur mycket kunde det göra om han kallade mig Salvatore?


Mr. Salvatore verkade tycka om att jag använda hans riktiga namn! Han log och skakade min hand. Hans hud var precis så mjuk som jag föreställt mig. Jag steg åt sidan.

"Kom in, min ödmjukaste." sa jag. Ian nickade och klev in. 

"Vänta!" ropade jag då och stigit över trösklen. "DU MÅSTE TA AV DEJ SKORNA!" 

Han såg frågade på mig. Men sedan ryckte han på axlarna och trampade av sig skorna. Han gick ut till köket. Kvickt skopade jag upp skorna och gömde dem i en gardrob. Han skulle inte kunna gå utan sina skor.....


Ja......... vad händer nu då?? Vem är denna "Dr. Ossotro":..??? ;))


The Vampire Diaries - Handling

2012-07-06 16:51

Sophie Wendler är sjutton och bor med sin storasyster Jamie, 25, i Mystic Falls, de har just flyttat dit och Sophie hatar det, hon önskar att de ska flytta tillbaka till San Fransisco där alla hennes kompisar bor.

Det tycker hon tills hon träffar Stefan Salvatore som visar sig vara en från Jamies förflutna, och det leder tillslut till Stefans mystiska bror Damon Salvatore som förändrar hela Sophies värld.


INFORMATION OM KARAKTÄRRERNA:

Sophie

Namn: Sophie Hannah Wendler

Ålder: 17 år

Intressen: Rida, gymnastik och yoga

Familj: Storasyster, mamma, pappa, fem småbröder och två småsystrar

Bakgrund: Hennes mamma och pappa hade så många barn att de inte fick plats så de bad Sophies storasyster Jamie att ta hand om dem båda själv och då flyttade de till Karlifonien med Jamies pojkvän Adam när de gjorde slut hyrde Jamie och Sophie en lägenhet i Mystic Falls, det var för några veckor sedan och nu ska Sophie börja på Mystic High, hon var 11 när de flyttade till Karlifonien.


Jamie

Namn: Jamila (Jamie) Avery Wendler

Ålder: 25 år

Intressen: Gymnastik och yoga

Familj: Lillasyster, mamma, pappa, fem småbröder och två småsystrar

Bakgrund: Hennes föräldrar hade så många barn att de bad henne ta hand om sig själv och henens lillasyster Sophie.


OCH LITE INFO OM DAMON, STEFAN OCH ELENA SOM KOMMER VARA MED I NOVELLEN:


Elena

Namn: Elena Gilbert

Ålder: 17 år

Intressen: Kompsiar och sin pojkvän Stefan

Familj: Föremyndare Jenna, kusin Jeremy, mamma och pappa

Bakgrund: Hennes föräldrar dog i en bilolycka sedan visade det sig att det inte var Elenas riktiga föräldrar men det hade Elena aldrig fått veta, men hennes "pappas" bror John var hennes riktiga pappa och det gör hennes föredetta bror till hennes kusin, medan hennes föremyndare Jenna som var Elenas "mammas" syster inte har någon relation till henne alls men Elena räknar henne som en familjemedlem ändå eftersom hon har "varit" det så länge nu.


Damon

Namn: Damon Salvatore

Ålder: 169 år

Familj: Lillebror Stefan

Bakgrund: Han föddes 1840 och sedan 1864 blev han vampyr, förvandlad av Katherine Pierce, hans bror blev det samtidigt och efter som det var Stefan som "fullgjorde" Damons förvandling trots att han inte ville så Damon svor att hämnas på sin bror.


Stefan

Namn: Stefan Salvatore

Ålder: 162 år

Familj: Storebror Damon

Bakgrund: Han föddes 1847 och sedan 1864 blev han vampyr, förvandlad av Katherine Pierce, hans bror blev det samtidigt och Stefan förvandlade honom efter som han behövde sin bror trots att Damon svor att hämnas så skulle de inte stå ut med tanken att ha dödat den andre.



When I See Your Face Del 20 THE END

2011-09-24 11:02

Jag satt i soffan och skakade av sköld. Trots att jag hade nya kläder, massor av flitar och satt mitt emellan Vickie och Jennie.

Tillslut somnade jag.

Jag såg Ian framför mig. Han log mot mig.

- Hej, sa han och kramade mig.

- Hej, sa jag glatt.

- Beredd på att göra något? Frågade han.

- Ja! Sa jag.

- Vad sägs om att följa med mig till mitt hem i himlen? Frågade Ian.

- Ja! Sa jag och log.

Han visade mig till ett stort vitt hus. Han visade runt mig i huset.

- Och här är min vän, Taylor, sa Ian och pekade på en snygg tjej som satt i soffan.

- Vän? Sa jag.

For the Love of Pink Taylor

- Japp, visst är hon bedårande? Sa Ian och skrattade.

Jag satte mig upp med ett ryck. Vickie och Jennie sov.

- En dröm... mummlade jag och lutade mig tillbaka igen.

Jag reste mig upp och gick ut till altanen, jag kollade ut över vattnet och månen som hängde där på himlen.

Casella personale - Immortal Bliss - Picasa Web Album

Jag gled ner för väggen och lutade mig mot den.

- Ian, om du hör mig, så jag hoppas att du har det bra men... inte för bra utan mig, jag älskar dig, Trixie. Viskade jag och slöt ögonen.

Jag måste ha somnat för när jag öppnade ögonen var det morgon.

Jag var lugn, helt utvilad, inte ledsen och försnärjd i känslor som jag vart på sistone.

Jag gick och klädde på mig, sedan väckte jag de andra.

- Vickie! Jennie! Vi ska faktiskt shoppa nu! Kom igen! Sa jag och ryckte av dem deras flitar.

- Em... okej? Skrattade Jennie. Vickie log stort. Jag var tillbaks.

Vi gick in på Forever 21, Juciy, Chanel o.s.v

Vi hade det jättekul, fikade och allt. Jag glömade min sorg och allt. 

Kommentera gärna!<3

2011-07-25 13:33

Hej hej! Skulle ni kunna komentera så är ni snälla?

the famous boy

CUTE!

OMG he's so awsome!!

Okej, kommentera!!! eller fråga frågor??

AWSOME!!

//Lexi

PS. Uppdatering under detta!!

When I See Your Face Del 19

2011-06-23 14:11

Läs inlägget under innan du börjar läsa! :)

Jag sprang ner till den almäna stranden, ut på klipporna och sedan stod jag där, längts ut på en klippudde. Jag blundade, bilder flimarde förbi, Ians ansikte...

- Trixie! Ropade Gabe bakom mig. Jag skulle precis hoppa innan han tog tag i mig bakifrån och höll om mig.

- Snälla... viskade jag med ögonen till bredden fyllda med tårar.

- Du får inte dö! Sa han.

- Snälla... s-släpp mig, grät jag och sjönk ner. Gabe satte sig bredvid mig.

- Det är inte över, sa han.

- Jo, allting är över, fattar du vad jag har gjort eller?! Sa jag och torkade tårarna som börjat rinna.

- Vi klarar det, han skulle inte vilja att du dog, sa Gabe.

- Rädslan att säga hans namn hjälper mig inte, sa jag trumpet. Gabe skrattade hest.

- Jag älskar dej, sa han. Jag reste mig hastigt.

- N-nej... det får du inte! Sa jag.

- Förlåt... sa Gabe och reste sig för att hjälpa mig till huset. Jag vevade med armarna av rädsla att han skulle röra mig.

Jag tappade balnsen och föll ner i vattnet.

- TRIXIE! Skrek Gabe.

Jag sjönk långsamt genom det svarta vattnet.

- Ian? Sa jag. Vatten åkte in i lungorna och det kändes som jag skulle sprängas.

Jag såg Ian framför mig. Han sträckte ut handen. Han lyste i ett gult varmt sken.

- Följ med mig, sa han. Tiden stannade upp. Jag tittade på honom. Och vände på huvudet precis i tid för att se Jennie, Vickie och Gabe stå i ett lika inbjudande gult sken som Ian.

- Följ med oss, sa Jennie och la huvudet på sne.

- Va? Sa jag. Plötsligt kunde jag andas igen.

- Gör ditt val, men kom ihåg, du kan aldrig välja den andra sedan, sa Vickie.

Jag tittade längtansfullt på Ian. Så mysigt och kul vi hade haft det, underbart. Men han var död, jag skulle också vara det om jag valde honom.

Jag tittade på mina vänner, det log stort.

Jag skulle kunna fortsätta leva, med dem. I sorg, men ändå i lycka.

- Jag är ledsen, sa jag och gick fram till Ian.

- Jag älskar dig, sa jag.

- Jag älskar dig, sa han.

- Hedjå, sa jag till honom.

- Hejdå, sa han till mig och jag vände mig om. Jag tog Vickies hand, i samma stund som jag gjorde det, försvann Ian och de andra, jag kunde inte andas igen, jag sjönk längre, trots mina hysteriska simtag kom jag ingen stans. Rädslan grepp tag i mig, jag skulle dö, jag var livrädd... vad skulle hända med mig?

Ett par armar tog tag i mig och började dra mig uppåt. Tillslut kom jag upp till ytan.

Jag drog efter andan och jag frös så att jag skakade.

- Tack, flämtade jag.

- Ingen orsak, sa Gabe. Det var han som räddat mig.



Kortare avslutning!! SORRY!

2011-06-23 13:38

Hej kära läsare!<3

Jag e ledsen men jag är sååå ivrig på att skriva en Damon story!!!

Ni kan inte fatta hur mycket jag älskar honom!!

Så nästa "When I See Your Face" del blir den sista! FÖRLÅT!!

Hoppas ni blir nöjda med Damon storyn!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! För jag kommer antagligen skriva fel hehe, men kommentera om ni vill ha en Ian stroy som blir det de!!

Ha dett bra!

/Lexi

When I See Your Face Del 18

2011-06-21 22:11

Manchas de Sangue • Louise

Jag somnade i Ians famn den kvällen, när jag vaknade hade han bärt upp mej och lagt mej i min sida av sängen. Han låg mitt emot mej och sov, jag hade vaknat och tittade upp i taket. Ian mumlade någonting i sömnen och jag la handen på hans axel. Jag smög mej in i hans famn, han höll automatiskt om mej. Jag suckade lyckligt, plötsligt kände jag begäret, inte bra, jag drog mej ur hans armar och gick fram till skåpet, sedan tog jag ur burken och skulle just ställa tillbaka den när Ian sa;

- Vad var det?

- Godis, sa jag snabbt. Han gick också fram till skåpet och tog fram burken.

- Drogar du?! Skrek han.

- N-nej... bara ibland... skrek jag tillbaka.

- Men varför!??! fräste han.

- Det stärker mej, och kolla! Det här stärker mej med! Fräste jag och visade såret på min vad, och alla andra små sår som jag skurit upp.

- VAD I HELVETE..? Hur fan dum i huvudet får man vara! IDIOT! Skrek Ian.

- Idiot kan du va själv! Ylade jag.

- Använd inte den där tonen till mej! Vrålade Ian.

- Vilken ton, din fisk! Fräste jag.

- Den där tonen sopm du använder nu!

- Jag får använda vilken ton jag vill i mitt eget hus! Morrade jag.

- DITT eget hus?!

- Ja just mitt eget hus, det var JAG som köpte det! Skrek jag. Ian sprang fram till mej och höll om mej.

- Förlåt, viskade han.

- Det är lugnt, grät jag, sedan slet jag mej loss och sprang ner till privatstranden. Han sprang efter. Jag kastade mej ut i vattnet.

- NEJ! Ropade Ian, han tog tag i min arm, och höll mej i sina armar, sedan tog plötlsigt stömmen honom.

- IAAAAAN! Skrek jag och försökte håll honom kvar, det var lön löst, Ian var borta, jag sjönk ner i vågorna.

Ett par händer drog upp mej, tog mej till stranden, Jennie!

- VAd gör du? Jag vill till honom, släpp mej... skrek jag.

- Men vad gör du idiot?! Fräste Jennie.

- Ian... snyftade jag, Jennie strök mej över håret, sedan hjälpte hon mej till huset, jag bara grät och grät.

TRE DAGAR SENARE

Jag, Vickie och Jennie satt i soffan hemma hoss mej, igår hade Vickie kommit, innan hade hon inte haft chansen, jag hade saknat henne.

- Jag vill inte leva, stönade jag och tog ett chips ifrån skålarna på bordet.

- Säg inte så, sa Vickie. Jag torkade tårarna som brännade i ögonen.

- Allt är mitt fel att Ian dog, det var jag som... viskade jag.

- Lugn, sa Jennie. Jag orkade ärligt talat inte med mej själv längre, jag gick upp på mitt rum och tog en penna och mitt älskade block. Sedan började jag skriva;

Jag vet mycket väl att allting kommer lösa sej, men ena halvan av mej är borta, hur ska man kunna leva med ett halvt hjärta? Ska man dö? Jag önskar att jag såg dej igen, att dina armar var omrking mej, sista gången vi var i huset, du bråkade vi, varför föll allting så fel? Jag saknar dej, kom till mej, snälla...

I know very well that everything will resolve herself, but one half of me is gone, how will you be able to live with half a heart? Should I die? I wish I could see you again, your arms were omrking me, last time we were in the house, you are teasing us, why everything seemed so wrong? I miss you, come to me, please ...

- TRIXIE! Ropade någon från undervåningen, jag hoppade upp från sängen och sprang ner för trapporna, sedan kastade jag mej i Gabe famn. (han som var Vickies, Lissies och Trixies barndoms kärlek, uttals Gejb). 

- Gabe... viskade jag. Han strök mej över över håret, jag lutade huvudet mot hans bröstkorg.

- Jag hörde vad som hände... sa han och satte sej mitt emot mej på govlet. Jag nickade.

- Vad händer nu? Frågade jag honom.

- Jag önskar att du blir lycklig, sa han och kramade mej.

Fanpop - AnaCeleste's Photo - Polyvore Gabe

- Tack, sa jag och strök undan hans lugg.

- Trix... viskade han och lutade sej närmare, jag knuffade bort honom.

- Förlåt! Grät jag och sprang ut ifrån huset.


Hur kommer det gå??????

KOMMENTERA SNÄLLA!!

 

When I See Your Face Del 17

2011-06-20 11:59

(lyssna medan då läser)

Ian

Jag hade just vaknat. Jag hörde det där klingade ljudet som hade väckt mej igår. Jag kastade mej mot badrummet. Där låg hon...igen! Blodet rann den här gången från den andra armen. Det stod "Perfect" i den...

- Trixie! Suckade jag och hjälpte henne ur badet.

- Förlåt, stammade hon.

- Åh.... suckade jag och satte på henne en morgonrock.

- Jag kan inte sluta... suckade hon. Jag log svagt. Om hon fortsatte så här skulle hon ta livet av sej. Jag orkade inte mer...

Trixie

Jag gick fram till skåpet i mitt rum, där jag hade min djupaste hemlighet... den skulle behövas, jag tog ut burken och tog en, sedan gick jag ut och tände en cigarett. Jennie vinkade från fönstret, jag vinkade tillbaka... varför skulle alla vara så lyckliga? Jag var INTE lycklig, inte Vickie heller, hon skulle säkert göra något lika dumt som jag höll på med... men inte dummare, jag gjorde näst intill förbjudna saker...

- Trix! Jag har mat till dej! Ropade Ian.

- Okej! Ropade jag och släckte ciggen, sedan tog jag en till från burken, efter det gick jag till mitt rum och satte in burken igen. Jag granskade den en stund, sedan tog fram kniven och skar mej lite ovanför fotknölen, jag torkade upp blodet, det förtjänade jag, jag tog med mej kniven ner.

- Trix, varför tar du så lång tid på dej? Frågade Ian.

- Jag är faktiskt tjej! Sa jag. Han skrattade. Sedan tittade han strängt på mej.

- Sluta röka! sa han.

- Va? Sa jag oskydigt.

- Jag vet att du röker, sa han.

- Jag vill röka, sa jag.

- Visst, men sluta med det!

- Knappast!

- Du drogar i alla fall inte, suckade han.

- Nej... sa jag, shit, det här hände inte...

Ian

- Ska jag ringa Pink eller inte? Frågade jag.

- Ja! Henskt gärna! Sa Trixie och log.

- Bra, sa jag och rufsade till henne i håret. Lite senare ringde det på dörren. Utanför stod Alecia (Pink).

- Hej! Sa hon.

- Hej! Sa jag.

- Hej! Ropade Trixier från köket. Alecia gick in. När hon såg såren på Trix armar stelnade hon till.

- Vad har du gjort? Frågade hon.

- Hon har gått och blivit EMO. sa jag.

- Ha ha, sa Trixie ironiskt.

- Gör dej klar så drar vi till studion, jag vill se vad du kan! Sa Alecia till  Trixie, som nickade ivrigt.

Trixie

Jag stirrade på Pink, eller borde jag kalla henne Alecia? Eller Ms Moore? Jag visste inte.

- Vad ska jag kalla dej? Frågade jag.

- Säg Alecia! Sa Pink och log.

- Okej! Sa jag och hoppade upp och ner. Alecia skrattade sedan åkte vi till studion.

- Vi börjar med en enkel låt, som "Halleluja, kan du den? Sa Alecia.

- Ja, den av Jeff Buckly? Sa jag.

- Ja, sa hon. Jag gick in i båset och satte på mej hörlurarna;

(lyssna, låtsas inte om pratet i början!!)

När jag var klar klappade Alecia i händerna.

- Bra! Ropade hon och jag skrattade. Sedan skulle jag få spela en egen låt. Den hade jag skrivit när jag var 17 år, jag var riktigt nöjd...

(låtsas inte om alla instrumet bara gitarren)

- Underbart! Ropade Alecia.

- Tack! Sa jag och log mot henne. När jag kom hem med Alecia satt Ian i TV soffan. Jag satte på "Monster" med Lady Gaga så högt att Ian hoppade en meter upp i luften.

- Vad gör du?! Fräste han.

- Lyssnar på en låt som passar dej, sa jag.

- Varför skulle den passa mej? Muttrade han.

- Vampyrer är väl monster? Frågade jag. Och började skrattade.

- Det var inte kul, sa han och lyfte upp mej.  

- Jo det var det, sa jag och han kastade ner mej på soffan.

- Vi ses imorgon, sa Alecia till mej.

- Okej! Sa jag och så gick hon. Jag och Ian satte oss i soffan och kollade på tusen tråkiga program som jag inte brydde mej om.

- Kan vi inte se om det är något på film kanalen? Frågade jag.

- Visst, sa han och byte kanal.

- Den vill jag se! Ropade jag och pekade på skärmen.

- Monster VS Ailens? Frågade han.

- Ja! Den ska vara jätte bra! Sa jag.

- Okej då, sa han.

Vad var det för något i burken? Ja... det får vi snart se....


Info! Fakta! Fakta! VIKTIGT!!

2011-06-20 11:55

Heej! Jag har bestämt mej att efter den här novellen ska jag skriva en novell om Damon Salvatore och se om det är roligare, då ska jag börja skriva om honom istället, men jag kommmer ha kvar alla Ian noveller och kanske skriva en då och då!

Så den här avslutas nog vid kap 20-21?

Bara så ni vet!

DAMON 4-EVER!!<3

PS. Jag ändrar inte adressen!!!

  


When I See Your Face Del 16

2011-06-19 22:00


Histerica demais pra elas?

Hope to find you someDAY. Taylor

losecontrol

Klockan var halv åtta på morgonen. Jag låg i min säng och betrakatde solkatterna i taket, det var verkligen fint väder ute idag, det var den 23 juli, en perkeft dag att vara på starnden på, eller kanske ta en båttur, snorkla? Vattenskidor, testa något nytt, inte en perfekt dag att gå på begravning för sin bästa vän, inte alls en perfekt dag för just det. Ian vände på sej i sängen, han sov fortfarande. Jag reste mej ur sängen och gick till badrummet. Jag klädde av mej och satte på badvatten. Jag satte mej och tog fram ett rakblad, ett sånt där man använder till rakhyvlar, antagligen Ians. Jag tryckte ner den vassa kanten i min arm. Jag bet ihop, jag fick inte skrika, då skulle Ian vakna, och det hade jag ingen lust med. Han skulle försöka stoppa mej, och då skulle jag... kunna göra vad som helst, till och med skada honom. Jag ristade in ett F, jag kved tyst, det rann blod och färgade vattnet rött, ner jag ristat in de 7 bokstäverna svimmade jag av allt blod.

Ian

Jag vaknade av ett klirande ljud som om någonting föll ner på stengolv. Jag satte mej upp. Trixie låg inte i sin säng bredvid mej. Jag gick upp för att leta reda på henne.

- Trixie?! Ropade jag, jag hörde rinnande vatten ifrån badrummet, han badade eller duschade antagligen. Jag öppnade dörren till badrummet, det luktade unket, lite som järn och salt... jag fick en chock när jag klev in.

- TRIXIE!??! Skrek jag och sprang fram till henne, på golvet låg ett av mina rakblad, blodigt, hennes ena arm var blodig och något var inristat i den, "Fucking" stod det, var hon olycklig? Jag drog upp henne från det blodbadet till badkar och virade en handduk kring hennes kropp. Sedan kollade jag pulsen. Hon hade svimmat, tack gode gud, jag trodde hon var död, jag strök henne över pannan och sedan gjorde jag rent hennes arm.

Trixie

När jag vaknade kände jag en märklig frid inombords, som om jag utträttat något jag bode gjort för länge sedan. Jag öppnade ögonen, Ian stod vid speglen och knäppte sin skjorta.

- Godmorgon, sa jag och gäspade.

- Gör aldrig om det där igen, sa han.

- Förlåt, sa jag skammset, han satte sej bredvid mej.

- Trix, är du så olycklig? Att du gör illa dej själv? Frågade han.

- Nej, inte nu längre, sa jag.

- Men förut?

- Ja,

- Varför sa du inget?

- Jag vet inte, men det var en sån där dag Lissie hade sagt; "Nu rockar vi loss baby!" och en sån dag ska hon inte begravs på! Sa jag.

- Älskling, sa han och kramade mej. Jag krånglade mej loss.

- Det är långt Ian, jag gör inte om det, oroa dej inte, sa jag och log. Sedan reste jag mej från sängen och satte på mej kläder.

Klockan 4 skulle beggravningen vara då skulle jag byta till en svart klänning som täcken på sorg, men det var flera timmar kvar tills dess.

Jag gick ner och satte på mej mina converse.

- Vart ska du sweetheart? Frågade Ian ifrån köket.

- Jag ska till stranden! Sa jag.

- Okej, ses sen! Ropad han och jag stände dörren. Jag gick ner till stranden och satte mej i skuggan av ett träd.

- Trixie! Jag vände mej om.

- Taylor, sa jag uttråkat. Great, min hemska kusin!

- Du kan väl i alla fall låtsas att du är glad att se mej! Sa han och satte sej bredvid mej.

- Oh my gad Taylor! Det är såå kul att se dej! Nej, det går inte! Sa jag. Han suckade.

- Vad gör du i CA? Frågade Taylor.

- Jag bor här,  sa jag.

- Jaså, Lettie då?

- Hon är död, sa jag kort.

- Va?! Sen när? Jag sa inget utan bara reste mej, sedan gick jag hem.

- Hello, kort tur? Sa Ian.

- Mm, muttrade jag.

- Vad är det? Frågade han.

- Jag träffade Taylor, min heeeemska kusin! SLÄPP INTE in honom! Okej? Sa jag.

- Okej... sa Ian och skrattade. Jag satte mej vid bordet i matsalen.

- Jag måste skaffa jobb, sa jag.

- Sångerska skulle passa dej, sa Ian.

- Never in my life, sa jag.

- Kom igen, jag känner en bra tjej som kan hjälpa dej få skivkontrakt.

- Vem?

- P!nk,  sa han.

- P!nk!? Shit! Hemskt gärna! Sa jag.

- Jag ringer henne imorgon! Sa han och satte ner en tallrik omelet till mej.

- Kan du laga mat? Frågade jag misstänksamt.

- Dumhuvud! Sa  han och gick upp. Jag log för mej själv och började äta.

Klockan var fem i fyra, jag Vickie och Jennie stod med armarna om varnadra och grät. De hade bestämt att hon skulle begravas här i CA, jag och Vickie ville egentligen att hon skulle begravas i L.A men det gick inte. Prästen började prata sedan gick alla och la en ros på kistan och sa någonting.

- Lycka till sweetie, viskade jag och la dit min ros, sedan grät jag och Vickie i kapp medan Jennie tröstade oss. Ian och Eric också. Darren stod och darrade en bit bort, jag gick fram till honom.

- Hon kommer få det bra... började jag.

- NEJ! Skrek han och slog till mej, jag ramlade okull och slog i bakhuvudet.

- Vad gör du? Viskade jag.

- F-förtlåt, stamade han och sprang iväg. Ian hjälpte mej upp och kramade mej. Det här var den värsta dagen i mitt liv, först gjorde jag illa mej själv (fast det var uppfriskande på nåt sätt, jag skulle nog göra om det) och sedan träffade jag  Taylor, min bästis begravning och min vän slår mej, perkeft va? FUCKING PERCET! Jag suckade och började överväga att rista in "Perfect" i andra armen.

Promises are broken


When I See Your Face Del 15

2011-06-17 10:08

GB | Doce Inferno

心水♥

- Kom igen, jag ville bara säga... började Sterling.

- Vad fan, jag lyssnar inte på idioter som du! Skrek jag. 

- Det tror jag nog, sa Sterling. Han klev ut sidan och backbundna låg allihp där, Ian, Vickie, Eric, Darren, Lissie och... Jennie!

- Varför har du Jennie!? Du vet inte ens vem hon är! Fräste jag.

- Jag vet att in känner varnadra bra, och det räcker väl, sa Sterling. 

- Du är för fan du i huvudet! Skrek jag.

- Vad sa det precis? Väste han.

- JÄVLA KNÄPPO! Skrek jag ilsket.

- Vad fan säger du, tönt! Skrek Sterling tillbaks.

- Pervo, sa någon bakom oss. Det var Jennie. Hon hade något lurigt i blicken.

- V-vad sa du? Sa Sterling, han hade börjat ilskna till nu.

- Pervo! Ropade Vickie.

- Just det! Hon sa pervo! Dumhuvud! Hojtade Lissie. Snart kastade alla vi fyra tjejer komentarer om Srerling utseende och handlinar, killarna låg och vred säg av skratt, det gjorde även Sterling "hantlangare".

- Håll käften! Skrek Sterling. 

- Hår ofta går du till frisören? Eller klipper du dej hos mamma? Fnissade jag. 

- Okej, det var droppen, kom killar vi drar! Sa Sterling ilsket och så drog han och hans pack och lämnade oss ensama. Jag sprang fram och hjälpte Ian och sedan gjorde vi loss resten och gick hemåt. Samma dag åkte Lissie och de hem, jag kramde allihop och vinakde av dem. Jag skulle just gå in i huste när jag såg Jennie luta sej mot räcket rnut om privatbadplatsen. Jag gick framtill henne.

- Är du okej? Frågade jag. 

- Lite skakis, du kan gå in igen, sa hon stelt.

- Vad har jag gjort? Frågade jag.

- Ingenting,

- Jo, du är sur, det hör man, 

- Nej, sa Jennie tvärt. Då blev jag faktiskt arg.

- Vad fan har jag gjort dej!? Jag flyttade hit för att komma bort från sorgen av min döda syster, och alla kompisproblem! VISA LITE MEDKÄNSLA! Det sista skrek jag. Sedan vände jag på klacken och gick in. 

I hallen lutade jag mej mot väggen och gled ner för den, jag satte mej med en suck på golvet.

- Jag hörde det där, sa Ian och satte sej bredvid mej. 

- Synd för dej, sa jag.

- Hon visste inte om Letties död, det vet du, sa han.

- Men hon visste att jag flyttade på grund av att jag hade det hemskt i L.A så han kan väl ändå visa LITE medkänsla? Muttrade jag.

- Har du gjort det emot henne då? 

- Ja! Jag bjöd henne på festen, jag räddade henne från en hämdlysten galning, vad mer kan hon begära? Suckade jag. 

- Gå ut igen då, och fråga, sa Ian.

- Jaja, om det glädjer henne så, sa jag med tillgjord röst och reste mej upp. Jg gick ut, där stod Jennie och tittade på mej, jag sprang fram till henne och vi kramde varandra.

- Förlåt, viskade hon.

- Förlåt mej, viskade jag tillbaks.

- Trixie... sa Ian, han hade kommit ut från huset. Jag såg direkt att något inte var som det skulle. Jag sprang fram och kramde honom.

- Vad här hänt? Frågade jag. Han höll upp min mobil.

- De ringde just från sjukhuset, viskade han.

- Va? Sa Jennie.

- Vem har..? Frågade jag.

- Lissie, sa Ian.

- Nej, hur? Viskade jag. Ian höll om mej hårdare.

- Ett flygplan kraschade, sa han.

- Jamen de kunde inte ha hunnit lyfta än? Sa jag.

- Nej, de satt i bilen, hon skulle parkera, du vet de fick ju hyra en bil, så hon skulle parkera den som sagt och planet kraschade precis där hon var, många blev skadade och... berättade Ian.

- Nej! Skrek jag. Han kramade mej, Jennie, la en hand på min axel. Hur många fler behövde dö? Jag orkade inte skiljas från fler av mina nära och kära.

- Såja, viskade Ian. Jag grät och grät.

- Vi måste till sjukhuset, det här är andra gången Lissie ligger på sjukhus, sa jag.

- Ja, vi åker nu, sa Ian lugnt. Och det gjrode vi.

- Lissie North, sa jag i reseptionen.

- Rum 222, våning 2. sa de.

- Tack, sa Jennie och skyndade efter mej, jag sprang upp för trapporna, började leta efter rum 222. Tillslut hittade jag det. Darren, Eric och Vickie var redan där. Vickie grät och Darren strök Lissies vita hand.

- Är hon? Viskade jag och satte mej bredvid Vickie.

- Ja, viskade hon tillbaka, då brast det för båda, vi grät floder.

- Nej, nej, nej nej... sa jag. Jennie kramde oss båda, allting verkade bara bli värre.

- Allting kommer ordna sej, jag vet det, viskade Jennie.

18. Juni 2011


When I See Your Face Del 14

2011-06-16 21:20

please,not Slytherin.

miley cyrus | Tumblr

Lissie

celebs - Polyvore

Vickie

Jag ringde nästa dag till Lissie.

- Trixie? Sa hon.

- Hej, sorry för att jag var dum förut, jag är sååå ledsen! Sa jag.

- Det är lungt! sa Lissie.

- Men vill du, Darren, Eric och Vickie kom till mej i helgen? På "återförenigs" fest typ? Frågade jag.

- Abslout! Vart är du? Sa hon.

- I Calefornien,  fråga efter Trixie Alsén på ett hotell som heter Dinah's Grand Hotel, jag var där förut och berättade var jag bodde, haha, jag ´vet inte varför, sa jag.

- Okej, sa Lissie och sedan la vi på. Jag berättade för Ian, han suckade.

- SITA gången, lova det, sa han.

- Hah! Sa jag och log. Han tog tag i mej och lyfte upp mej, sedan kysste han mej. Jag skrattade.

I Love CA, that it's my new life, i never move, i promise...

- Vad skriver du? Frågade Ian.

- Gwwa! Vad du skräms! Ropade jag och hoppade en halv meter upp i luften.

- Haha förlåt, sa han och kysste mej på kinden.

- De kommer imorgon, sa jag lyckligt.

- Jag vet, och jag är fortfarande inte säker på att du kommer tycka om det, sa han.

- Hah, sa jag och lutade huvudet emot skrivbordet. Ian satte sej bredvid mej. Han smekte min kind.

- Tack, sa han.

-För vad?

- För att du finns, sa han.

Jag log. Sedan gick jag ut på verandan och tittade på månen som var bakom några granar, Ian ställde sej bakom mej. Jag vände mej om och kysste honom länge...

- Jag måste tacka dej för det med, viskade jag och kysste honom igen.

(detta ledde till något jag helst inte nämner haha! xD jaja, mer än hångel ialla falll! -.- ni fattar!)

På morgonen nästa dag fattade jag först inte VILKEN dag det var... sedan kom jag på! Jag flög upp ur sängen och började städa ur HELA huset. När jag var klar vaknade Ian.

- Vad händer? Stönade han.

- Frukost nu, klä på dej! Sa jag och slängde kläder åt Ian. Jag hade på mej;

Epifania aleatória

fuck yeah, skinny bitch.

ℓινє тσ ℓαυgн αи∂ ℓσνє ❀


Ian skrattade tyst. Vid tre kom de. Jag kramade om de allihop, jag grät av glädje.

Risultato della ricerca immagini di Google per http://images.getmusicasia.com/base/prev...G-128X128-MVD-P.jpg

Trixies outfit på partyt

- Snyggt! Sa Vickie. Jag skrattade.

Vi satt i trädgården och hade mysigt, jag satt i Ians famn och pratade med Lissie om livet i CA. Ian fyllde i saker hela tiden och när frågan kom till vad vi haft för oss här helt själv rodnade både jag och Ian. Alla skrattade. Då kom jag och tänka på Jennie.

- Vänta här! Jag ska hämta någon! Sa jag och hoppade ur Ians knä.

Jennie

Själviskt, ja det var det, självsikt, jag hade hjälpt henne så mycket, ändå bjuder hon hem sina kompisar och skiter i mej, dum är hon! Jävligt korkad till och med. Det knackar på dörren. Jag öppnar.

- Hej, kommer du eller? Frågade Trixie som står utanför.

- Ja, såklart! Sa jag och gick med henne.

Trixie

På kvällen somnade jag lycklig för en gångs skull. Ians armar kring mej, sams med alla mina vänner, bättre kunde ingenting vara... just nu var allting perkeft. Just nu var jag lyckligt ovetande om vad som skulle hända nästa dag...

(lyssna medan du läser)

Jag vaknade till "Take me home conuty roads" den morgonen, allting var perfekt, jag gick upp och tittade mej  omkring. Sedan satte jag på mej kläder och gick en promenad. Allting var som i en dröm. Jag såg en kvinna med barnvagn gå på stranden, två flickor i 10-års åldern sitta och skratta i skuggan av ett träd. En hund sprang förbi. Jag skrattade när jag såg mannen som ägde hunden komma springades efter. Han log emot mej och jag log tillbaka. En gammal kvinna kom gående längs med vägen.

- Behöver ni hjälp frun? Frågade jag.

- Ja tack, det var snällt, sa damen. Jag följde henne till en busshållplatsen där hon sa att hon skulle vänta. Jag nickade.

- Okej, ha en bra dag! Sa jag och log.

När jag kom hem var huset tyst och stilla.

- Hallå? Ropade jag, inget svar. På bordet låg en lapp. "tjejerna och killarna, vi har alliop, kom till sopptippen så fort du läser det här, och en hälsning från killen som hette Ian; oroa dej inte,  jaja kom NU!" stod det. Jag kastade mej ut ur huset och sprang ner till sopptippen. Där stod en kille med blont hår, STERLING! Och två andra killar.

- Sterling för fan ta dej! Skrek jag.

- Snälla, jag vill säga en sak till dej!

- NEEEJ! Skrek jag.

Vad händer nu då???? vi får se....
PIECES - Malin Pettersson