Kontrollerades senast: 2019-12-20 23:23:17

Hugskott och Infall

Du har hittat till Hugskott och Infall. Jag driver företaget Widlunga men detta är min personliga blogg om allt det som jag tycker är roligt. Skapande, kärleken till materialens möjligheter och en och annan god kaka. Fotografering förstås. Allmänt filosoferande och att följa tankar och idéer, hugskott och infall, för att inte fastna utan fortsätta att vara inspirerad och lära nytt.

Lagom och lite extra allt

2019-12-20 11:46

Från [email protected] (Anne)

Lagom är alltid bäst. Men lagom är nog det svåraste att få till. Julen står och stampar i farstun som en yster ponny eller en skenande elefant. Med lagom stor dörr kommer ponnyn in men elefanten får nöja sig med att rasa av sig utomhus... Lite så är det med julen, man måste stå stadigt på surfingbrädan när julfloden väller fram. Nåja, med dålig balans blir det förstås en och annan kallsup men då är det bara upp igen.

Ett besök i stora staden har det blivit det ska erkännas men numer blir jag närmast förlamad av allt överdåd som mest bara är yta. Tittar på jättesöta tomten som jag sedan lägger ifrån mig för att den är så illa sydd att jag antagligen inte vill se den nästa jul. Klappar på skimrande filten som svårligen klarar av ett bad i tvättmaskinen. Helheten är vacker, den förför ögat och betalkortet kliar... Man tänker att ja så ska det se ut. Men mycket är fernissa. Lite vardag och allt blir fult, dammigt kitschigt och inte det minsta festligt. Jag blir arg på mig själv för att jag nästan dras med i floden. Hetsen. Måsten av allt som jag borde köpa, fixa, tycka. Det som först har gjort ögat gott förvandlas till övermättnad. Jag är däst av julintryck, proppmätt. Och dessutom ska julen helst börja i Oktober och sluta den 25:e december. Jag vill inte ha det så. För att inte föräta mig på julens roligheter. Med lättnad lämnar jag bullret och kliver in hemma hos mig. Här är sällan stillsamt... Men det är ändå inte samma sak. Här bor en annan jul.

Hos oss kommer lite lagom jul över tröskeln första advent. Punkt. Men även jag smyger nu in julen i omgångar, inte dagen före julafton som vi alltid gjorde förut. Julen är kort och det är roligt att få njuta av den, det behövs i halvdunklet så här års.

Jag vill hinna njuta av lugnet och stillheten och jag tänker inte städa bort någon jul i förtid. Ibland känns det som att det gått prestige i att vara först med allt. Plocka fram... Städa bort... Men var får då lugnet plats? När får jag sova på morgonen? Slappa med en bok? Trycka i mig nötter vid TV:n? Sådant som förstås oftast bara blir en dröm... Men drömmen lever ;)

Det stora roliga med jul är att man får pynta. Jag älskar blommorna, adventsstakarna, stjärnorna. Lite återhållsam på tomtarna men visst finns de där. Granen. En riktig som doftar. Och barrar! Ofta har vi barr till påsk... Fina julkrubban på sin plats (har märkt att vissa är näst intill allergiska mot den... Märkligt. Har inte märkt att adventsstjärnor utlöst samma reaktion...). Jag ÄLSKAR den.

Julen ändrar sig med tiden men basen består. Och nu när barnen blivit stora märker vi hur mycket de värderar julen som är vår. Maten, traditionerna. Som vuxen som gjort allt "hundra" gånger kan man få för sig att traditioner inte är så viktigt. Att vi kan ändra, hoppa över. Men så blir vi påminda. Klart att det ska vara "rätt" doppbröd och glöm för allt i världen inte marsipanen. Så helt klart, nu släpper vi in ponnyn, dopp i grytan och marsipanmumsande blir det även i år. Kanske kan vi till och med hoppas på lite snö till jul som icing on the cake. Tidigare i december var det otroligt vackert några dagar.

Och glöm nu inte... Städa inte för mycket till jul, så här glad blir pilfinken för kvarlämnade fröställningar i rabatten.

En liten bit av mig

2019-05-11 08:17

Från [email protected] (Anne)

Små bitar av mig... Som liksom ramlar ner på pappret, blandar sig med färgen och får ett helt eget liv oberoende av mig. Skapar sig en egen historia som kanske inte alls var den jag först hade tänkt. Så känns det när jag målar någonting. Det blir oerhört personligt. Skört. Därför släpper jag nästan aldrig iväg en bild. Gör jag det släpper jag ju även mig själv. Om jag inte ska behålla något måste jag nästan veta det från början... Så mycket hamnar där på pappret för alla att se. När jag ser något jag gjort kan jag minnas vad jag tänkte när jag målade bilden. Vad jag åt... Vad jag lyssnade på... Jag kommer aldrig hinna måla så mycket jag vill för det går inte fort. En bild kan ta en vecka... Jag förlorar mig i det pilliga, går ifrån och funderar. Lägger undan. Tar fram. På något sätt blir det bilder från en annan plats. En reva i verkligheten. En plats där minsta humla har en personlighet. En vänlig plats som jag återvänder till om och om igen för där är jag hemma. Jag vill att det jag målar ska få andra att känna så. Att de hittar hem. Att bilden ska stå på egna ben och vara sparansvärd för sin egen skull. Inte för att den stämmer med färgen på soffan... Då blir jag lite lycklig.

Nästan som förut

2019-02-16 21:42

Från [email protected] (Anne)

För elva år sedan gjorde vi vårt kök precis som vi ville ha det. Nu behövde det få en uppryckning efter hård användning och tre killar som satt sina spår. Men vi tyckte ju om vårt kök som det var så det blev nästan som förut. Men snyggare. Det är där vi helst är. Allt som händer strålar liksom ut därifrån. Bordet är stort för att alla ska få plats, bänkarna höga för vi är långa, kökssoffan lagom hård så att man kan slumra till exakt femton minuter innan man vaknar av att ryggen värker. Och köksön är ett perfekt bakbord som man aldrig behöver släpa fram.

Jag tror att det framgår rätt klart... Jag älskar mitt kök, det mesta som finns där har hängt med länge. Och jag hoppas det dröjer länge innan vi målar och tapetserar om igen! Att tömma hela köket och sedan plocka tillbaka (inte riktigt allt...) igen tog sin avsevärda tid. Som att lägga ett pussel. Och helt plötsligt SER man sitt kök igen och alla dess beståndsdelar av nytt och gammalt, viktigt och oviktig.

Några bitar från köket:

Tapeten. "Åt Solsidan" med mönster ritat av Carl Larsson i början på 1900-talet. Det är liksom min tidsepok...

På väggen. En oansenlig liten lampa som kommer från min mormorsmor. Det var den enda ljuskälla hon hade i sitt kök. Något att fundera på idag när vi är vana att ha ljust överallt.

Ett hjärta som en av de stora sönerna gjort i 6-års...

…och ett annat som är en present från en annan av dem.

Samling. Jag hävdar bestämt att jag inte samlar på någonting... Men det här är bara en del av mina kannor så det kan möjligtvis vara fel.

Egengjort. Som snödroppar.

Sådant som händer i köket. Som stickning.

Pinsamheter. I en kanna i köket finns några träbestick kvar, några få av ett helt dussin av allt. De var en ovälkommen bröllopspresent till mormor och morfar när de gifte sig 1925 av mormorsfar som skurit till dem. Pinsamt och oändligt omoderna som de var. Men nu tycker jag om dem. Sörjer lite alla de delar som är borta. Jag har sett dem kompletta men tyvärr lämnades de bort till auktion.

Fast det bara är februari så börjar man verkligen fundera på om det inte är vår snart. Ljuset börjar blir fantastiskt. Jag fortsätter att mata fåglarna men ibland börjar jag undra om de ibland blir trötta på mathållningen... Den här pilfinken ser minst sagt uppgiven ut. Va? Nötter? Idag igen???

Var rädd om Julen

2018-12-23 00:21

Från [email protected] (Anne)

Glittrig gran, prassliga klappar, skurade golv, lagomseg knäck, bruna bönor i blöt, välrullade köttbullar, ömma fötter av allt travande hit och dit... Är det någon mening alls? Jo.... Julen är inte bara nu, där finns kvardröjande drömmar från länge sedan, magiska ögonblick, krossade julklappsdrömmar och för all del en hel del krossade kulor. Fest, ljus i dovaste mörker.

Julen är som en förstärkare av det som händer just då. Det vackra blir vackrare, det fula fulare. Minnet av alla jular etsar sig fast och formar JULEN.

JULEN är som ett fotoalbum att bläddra i när jag fixar med annat. Allt finns där huller om buller, som julen när jag var fyra år och fick ett dockskåp. Lycka! Jag visste att något stort var i görningen för jag fick sitta i bilen utanför leksaksaffären och vänta medan de vuxna handlade och sedan smusslade ner ett stort paket i bagaget som absolut inte var till mig...

Där finns också en gnistrande kall promenad upp i backarna när det var så mycket snö att vi inte vågade ta bilen. In i liten stuga med burkar med julkakor som mamma bakat för farbrorn i huset att fylla frysen med. Knaster i vedspisen, kaffe i tunna kinakoppar, prassliga twistpåsen i skåpet, lodjuret som strängt tittar ner från väggen. Och knogjärnen förstås. Jag kan förflytta mig dit när som helst.

I minnesarkivet finns julskinkan som alltid förvarades i stora

plastburken som året runt kallades för "grisen". Flottringar, pepparkakor i stora röda Götaburken, doppebrödet av en sort som ingen annan skulle drömma om att doppa. Jag bakar fortfarande detsamma.

Och julen då pappa föll ihop på jobbet dagen före Julafton i en liten hjärnblödning. Men det var ju Jul, den kunde han inte missa... Han ville absolut hem från sjukhuset. På juldagen en större hjärnblödning. Det blev ambulans och pappa kom aldrig hem mer. Jag var fjorton och har fortfarande kvar sista presenten jag fick av honom. Ett sammetshuvud att sätta hörlurarna på. Visserligen undangömt i ett förråd men jag kan inte riktigt släppa. Det sitter liksom lite fast i ett läkt sår. Det gör ont att dra bort.

Mamma som sitter med den svarta adressboken med alla adresser till de som ska ha julkort... Hemliga gömmor i linneskåpet som hade en nästan betvingande dragningskraft. Julkrubban med kamelerna i trä som inte alls passade ihop. Hur man höll andan när morfar läste julevangeliet... Skulle han komma igenom hela? Det gjorde han inte. Det var alltid Qurinius som hakade upp sig i munnen och vi skrattade alltid lika mycket.

Första julen med älsklingen och egenköpta julkulor i rött och rosa, de finns fortfarande kvar. Delvis... De har varit med om mycket på dryga trettio år i form av välta granar och andra små olyckor. Och julmusen som sprang ovanpå köksskåpen vid midnatt...

Och första julen med barn. När tremånaderssonen skrek tills han somnade i sina fina, alldeles för stora, tomtekläder. Besvikelsen det året när tomten ringde och meddelade sex-årige sonen att han tyvärr inte kunde komma fram, det var för lite snö och släden hade kört fast. Men han hade ändå varit och lämnat julklappar tidigare. Sonens kommentar var: typiskt!!! Bilbanan som var till barnen men som jag och mannen satt och lekte med en halv natt..

Julen ger så mycket extra svärta och ljus.

Sätter så stora avtryck i hjärtat.
Var rädd om Julen!

Vardagsmagi

2018-11-29 10:43

Från [email protected] (Anne)

En av de allra gråaste dagarna i November stretade jag fram i regn och blåst. Kameran fick vara hemma, att ta ut den i hällregn verkade inte vara en bra idé. Men som jag ångrade det sedan! I buskage på båda sidor av vägen satt det fullt med stjärtmesar! De är riktiga sagofåglar som jag längtat efter att se och när de äntligen dyker upp har jag ingen kamera... Som lysande vita bollar fanns de plötsligt där. Mobilen åkte förstås fram och jag fotade förhoppningsfullt för att när jag kom hem konstatera att jag lyckats med att fota suddiga vita prickar... Men de satte guldkant på dagen, några stänk magi i det grå, glitter och flärd! De är verkligen speciella och nu spanar jag hela tiden, jag vill så gärna se dem igen.

Jag samlar på vardagsmagi... Igår vid postlådan hörde jag brus i luften, en rad med svanar svepte förbi. Det känns mäktigt när man hör vingarna.

Allt det där sätter fantasin i rörelse och är rena energibomben för hjärnan som vägrar sluta spinna tanketrådar, man bara längtar efter att försöka fånga en liten trådända. Idéerna liksom börjar hoppa, lite som popcorn...

Mina vardagsfåglar utanför fönstret vill också gärna ha en guldkant så egengjorda talgringar är det som jag försöker muntra upp dem med. Hälften av vardera av osaltat smör och cocosfett, i det lite solrosfrön och nötter. Hittills verkar det uppskattat även om misstänksamheten till att börja med var stor. Har du tänkt att vi ska äta det där??? Men nu så... Vem kan motstå en talgmunk?

Kärlek utan ord

2018-11-02 13:47

Från [email protected] (Anne)

Vissa tider på året tänker man mer på de som inte längre finns kvar. Jag ordnar med granris och kransar på gravarna och känner mig så oändligt tacksam. Inte för vad jag har förlorat utan för vad jag en gång fått.

En del människor märks inte så mycket på jorden, tidningarna fylls inte med spaltmetrar när de försvinner. Ändå så viktiga. Ändå så älskade. Mina föräldrar kom ur generationen födda på 20-talet. En generation som ytterst sällan säger ord som; jag älskar dig! Men det finns i luften du andas ändå. Kärlek ligger aldrig i ord. Jag vet att jag som sex-sjuåring tänkte; tänk vilken tur de har som har mig! Oj så tråkigt de skulle ha annars... Så tänker nog bara den som verkligen känner sig älskad.

Och ibland saknar jag. I början, när någon nyss gått bort skaver hela livet. Sedan mjuknar kanterna. Men... Jag saknar att sitta i ett vänligt kök. Inte behöva tillföra något mer än mig. Att få sitta och höra välkända röster prata om stort och smått. Att där finns människor som har hela min historia. Som kan berätta om min första dag i skolan, hur jag fick ärret på överläppen... Som jag hör till.

Nu är det vi som får ge vidare. Vänlighet, omtanke, värme. Och självklar kärlek som inga ord behöver.

Sammet och guld. Och att unna sig.

2018-10-12 14:45

Från [email protected] (Anne)

Sammet och guld... Det finns inga bättre ord att beskriva de senaste dagarna! Oktober är så här långt mjukaste sammet och skimrande guld! Vindarna smeker ansiktet mjukt och det kommer till och med varma stråk i draget. Träden är doppade i guld och kullar och skog insvepta i skira slöjor... Ögonen frossar! Det gäller att passa på, underbart kan vara kort! Och just det här ljuset är helt fantastiskt! Varmt och rökigt på en gång, lite som en mix av flytande honung och grillrök...

Blandningen är nästan magisk, fantasin tar ivriga skutt av allt som den vill hitta på! Det är inte ens svårt att tänka sig älvor bölja fram så här års eller en mystisk ryttare försvinna in i skuggorna.

Det heter alltid att man ska unna sig... Så ja, idag har jag unnat mig! Jag gick en lång promenad med kameran och jag tillät mig inte en enda gång att ha bråttom. Kastanjeblad.... Vem kan motstå kastanjeblad...? Särskilt i guld... Jag har laddat fantasireserven och längtar efter papper och penna.

Krusifibadanfibahuska

2018-09-04 10:36

Från [email protected] (Anne)

Har städat och röjt lite i hjärnkontoret... Som på så många andra ställen i livet behöver det en omgång ibland. Från början samlar man på sig utan en tanke på att ting på något sätt måste administreras. Sedan kommer man till nästa nivå då man börjar sortera, lägga i lådor för framtida sparande, lägga i högarna för bortskänkes och slänga. Ibland ramlar man över saker som man helt glömt bort att man hade. Intressanta men lite omöjliga. Likadant i hjärnkontoret där nu ordet krusifibadanfibahuska rullat fram. Ett alltidord som jag hörde för så längesedan att jag inte kan komma ihåg ett före... Men vad det är förutom ett tungvrickarord har jag inte den blekaste aning om.

Det är en säregen grunka jag bär runt på utan att riktigt veta hur den ska användas och just därför har jag genom tiden hanterat det med en viss försiktighet. Jag har letat mig omkring men hittar det ingen annanstans. Det kan vara en udda svordom, en ekivok omskrivning eller bara helt oskyldigt och missförstått. När jag vänder och vrider på det känns det synd att ett så användbart stycke bokstäver ska få ligga helt bortglömda. Man kan tänka sig en underlig hatt av något slag... Ett egenartat kryp som lätt skulle kunna trassla in sig i håret... Ett magiskt sesam öppna dig att använda när alla andra utvägar är stängda... Något att strö på morgongröten... En varm hälsningsfras... Som sagt... Användbart.

Härmed förklarar jag ordet krusifibadanfibahuska erövrat och inlagt i mitt allmänna ordförråd. Varsågod, krusifibadanfibahuska någon?

Egensinnig

2018-08-16 10:21

Från [email protected] (Anne)

Egensinnig. Eller kanske; självrådig, envis, omedgörlig, halsstarrig, tjurskallig, egenvillig, egenmäktig, hårdnackad, orubblig, bångstyrig, trotsig och obstinat enligt synonymordlistan. Kan det vara bra? Att gå emot strömmen och dyka under ytan. Att göra saker för att man vill. Att inte säga ja till för mycket. Jag vill hitta på nytt, jag vill tänka, prova och fundera. Men det går inte riktigt ihop med att alltid synas. Jag vill tillåta mig bortglömda stunder. För att bli bättre.

Att inte vilja tävla

är inte samma sak

som att sakna viljan

att vara

bra

Hoppar omkring

2018-06-05 11:04

Från [email protected] (Anne)

Så känns det verkligen ibland. Att man bara hoppar omkring och inget blir gjort. Det är först när man tittar i backspegeln som man ser att det faktiskt blev saker gjorda. När det inte funkar som man vill får man streta på ändå och försöka hitta det inre lugnet... Mycket svårhittat ibland men väl värt att leta efter. För egentligen vet jag ju att jag inte sitter i sjön. Men morrar gör jag över tekniska problem och extra krångel som äter tid. Nej inte äter... Glufsar! Så här års störs dessutom koncentrationen av blå himmel och sol. Men det känns helt okej. Livet levs bäst barfota.

Trädgården är invaderad av svartvita ligister... De skränar och förstör... Jag gillar dem verkligen inte men får erkänna att de är snygga att se på. Så några första skisser har det blivit på eländena.

Kung i björken...

Då gillar jag ekorrarna bra mycket bättre. Vid det här laget är de helt galna och jagar varandra utan att bry sig speciellt mycket om att jag står i vägen. Ibland vänder de till och med om för att ta sig en extra titt på mig. Jag brukar prata snällt med dem med förhoppningen att de ska vänja sig vid mig. Inte helt utan baktankar förstås. Jag hoppas på bra bilder...

Och tvärtemot vad många tror så är inte vår vanliga ekorre sugen på vare sig fågelägg eller fågelungar. Någon som inte är sällskapssjuk är stenknäcken.

Tycker mest han ser ut att vilja sucka åt mig. Kommer du nu med kameran! Igen??? Är det för mycket begärt med lite matro på det här haket???

Värmen har ställt till det. Jag har inte fått ner alla frösådder jag har stående. Vi har sandjord och med brännande sol blir det inte så bra. Jag har anpassat växtligheten i trädgården till bara tåliga perenner. Men när till och med lupinerna i vägkanten lägger sig platt inser man att det är torrt. På altanen har jag en Blomman för dagen. Otrolig färg och som gravt färgberoende låter jag ögonen drunkna i den. Den är en himlaflik från en sommardag. Sprött flyktig och ljuvt längtansvärd.

Tid att göra inget

2018-04-09 20:01

Från [email protected] (Anne)

Nu svepte den in som en dunig älsklingströja, en kär vän eller ett par borttappade glasögon. Så hemtamt spred den ut hela sin lekamen att det kändes som om den aldrig varit borta. Våren brukar göra så. Sinnet som varit halvkvävt i kängor och tjocka vantar blir genast två kilo lättare och tar små oväntade hoppsaskutt. Helgen som gick var extra allt. Där det bara någon dag tidigare legat smutsig snö skimrade det blått. De nästan magiska blåsipporna hade börjat sträcka på sig. De känns så mycket mer i hjärtat än vitsippor även om det knappast finns något som slår ett hav av vitsippor... Kanske för att de inte är så iögonfallande. Kanske för att de är först. Jag älskar Moa Martinssons dikt den blå vinden. Bitvis. För vinden ÄR blå nu.

Det är blåsippeblåst över slänten

har ni sett att vinden är blå
det skvalar och sipprar från skränten

dit ned där sipporna stå

Sydsläntens sippor har blommat

i tusen och tusen år

och sinnen som frusit och domnat

har vaknat varje vår

Och det där med extra allt... På min vandringsväg sjöng dessutom bofinkar i höga gamla träd som kantade vägen. Det lät som minst hundra välstämda strupar men så otroligt svåra att få syn på! Ett par hann dock inte krypa bakom stammen när jag tog fram kameran...

Flörtande blåmesar...

Sångsvanar...

Och som kontrast till ljuvligheten lite svärta i form av en ormvråk. Farligt vacker där den svävade lojt över marken.

Det är nu man ska ta tid att göra inget. Unna sig att lyssna på bofinkarna. Vända näsan mot solen och bättra på de vinterbleka fräknarna.

Försöker med lite vår

2018-03-16 14:40

Från [email protected] (Anne)

Den här våren (nåja, mer vinter men vem är väl jag att döma) är det mycket som krånglar. Vardagsretsamheter. Och ingenting går riktigt så fort som man tänkt sig. Skrivaren har bestämt att den behöver vila upp sig och få lite nya inplantat annars vill den inte skriva ut ett endaste litet papper till. Smått stressande när det finns massor av kort som helst redan skulle varit färdiga... Med tiden har man fått lära sig att det inte hjälper att bli upprörd. Fast det blir man ju ändå förstås :) Och så har jag bitit sönder en tand men jag lovar att det inte var i upprördhet över skrivaren. Det var så klart inte heller roligt. Vi är lite justerade både jag och skrivaren. Enda skillnaden är att jag inte arbetsvägrar.

Det har blivit en hel del på vårtemat i brännugnen det sista. Blåsippor, vitsippor, snödroppar och pärlhyacinter. Gissa om jag längtar efter de äkta! Just nu känns den riktiga våren inte riktigt inom räckhåll. Kastade ut äpplen till fåglarna nyss och de studsade på skaren... Kallt, kallt, kallt! Men solen skiner och jag känner mig nästan drabbad av städlust. Men bara nästan... Lite mer får den allt anstränga sig först.

Oplanerad stillhet

2018-02-26 20:25

Från [email protected] (Anne)

Helt oplanerat stillsamt blev det förra veckan. Influensan bestämde sig helt oinbjuden för att hälsa på. Kom faktiskt inte ihåg vilken oerhört tröttsam gäst det är men efter att ha tillbringat en vecka tillsammans i soffan hoppas jag det dröjer innan vi träffas nästa gång. Feber en hel vecka är inte det roligaste man kan hitta på, särskilt inte som man orkar precis ingenting. Men nu är jag på banan igen!

Lite nya äventyr har jag ägnat mig åt. På senare tid har jag sett så mycket fina handfärgade garner. Och naturligtvis kan jag inte göra som andra gör och köpa mig några nystan... Jag måste förstås prova enligt principen; kan själv... Nyanserna har hittills inte blivit som jag tänkt men fina ändå. Det är roligt. Och faktiskt lätt! Mycket lättare än att färga tyg som jag har gjort en hel del. Garnet är ull och färgen är syrafärg där man tillsätter citronsyra för att få den att fastna. Nedan syns det blå förstlingsförsöket.

Helgen bjöd på ett otroligt vackert väder. Då kände vi oss fortfarande sjuka men ingenting hindrar att man åker bil. Eller kliver ur den ett par meter för att fota. Det piggar upp den mest uttråkade sjukling. Säga vad man vill om februari... Ett kallt elände men med oslagbart ljus!

Lite glöd

2018-02-15 15:31

Från [email protected] (Anne)

För att hitta på nytt och få nya idéer så behövs det tid. Och lugn. Inte en massa annat som drar... Så här dags i februari borde vara den bästa av tider. Men just i februari är det svårt att hålla ångan uppe. Det är länge sedan det var sommar och våren är en abstrakt tankekonstruktion som man inte riktigt når. Och näsan droppar... Man får ta till de knep man har för att hålla ångan uppe. Glödande tulpanflammor värmer en narig dag.

Och att gå in i sin bubbla och helt gå upp i det man gör. Det är inte så ofta man får vara där. Förra året var hektiskt, det var flera beställningar och uppdrag som tog tid. Just då tänkte jag inte så mycket på det. Man jobbade på och betade av. Men inte blev det mycket till bubbelliv... Och man blev så trött! I år ska jag vara sparsammare med beställningarna och istället jobba på med det jag själv känner att jag behöver. Inte mindre blir gjort men jag kan äga min tid. Och så kan jag bubbla lite emellanåt, det laddar alla batterier :)

Ute i trädgården har jag också utmärkta batteriladdare. Fyra stycken ekorrar som jagar varandra upp och ner och överallt! Tyvärr är de inte lika intresserade av mig som jag av dem. Ekorrar låter helt fantastiskt! De smackar, tjickar och quirrar, väldigt egendomliga ljud som jag aldrig kan härma så ekorriska får jag nog lämna därhän på mitt CV...

Februari har också haft den fördelen att jag hunnit sortera alla mina brodergarner som jag fick i födelsedagspresent i höstas. Kan bara konstatera att jag har en man som vet vad hans fru uppskattar. En riktig skatt! Jag behöver inte sy något, jag blir glad av att bara plocka runt alla färger. Men säg inte det till någon...

Ett projekt har jag påbörjat bara för nöjes skull.

Det kommer bli en textil bild och jag har provat lite nytt. Prova och lära nytt måste jag hela tiden, det gör att jag tycker att det är roligt. Att alltid göra det man redan kan är inte roligt. Även om jag ofta morrar och undrar vad jag egentligen ska ge mig på det ena eller det andra för... I den här bilden har jag målat såpbubblor i bakgrunden med oljefärg i sticks för textil. När man målat härdar man färgen med strykjärn så att det ska gå att tvätta i framtiden. I min låda hade jag två vackra blå knappar. De har suttit på någon av mammas skolavslutningsklänningar som mormor sydde någon gång på 30-talet. Nu får de följa med in i den här bilden. Det är roligt att använda det man har, väva in en liten bit historia. Och så behöver jag inte längre vara rädd att knapparna ska skramla bort, nu kommer de sitta säkert och ha en ny uppgift.

Värde

2018-02-09 16:27

Från [email protected] (Anne)

Ibland blir det för stort, för mycket och överväldigande... Jag bor på en vacker plats. Naturen är nära hela tiden. Bor man så blir chocken total när inte alla kan se det man själv ser. Inte värderar det man själv sätter högt utan kallar det en plats utan speciellt skyddsvärde... Vad är skyddsvärt? Är möjligheten att ströva ostört fritt omkring, djurliv, utsikt något att bry sig om? Det kan man väl hitta på annan plats...? Tystnaden i skymningen när mörkret lägger sig mjukt över berget? Det varma omslutande mörkret som gör att stjärnorna syns på ett sätt som de aldrig gör i tätorten? Att månen kommer så nära att det känns som att den går att nå...? Lämningar efter husgrunder där man fortfarande ser spår av mänsklig omsorg och längtan efter det som är vackert i form av kvardröjande bergklint och sidentunn vallmo som vägrar att ge upp utan blommar år efter år. Liksom aplarna. Knotiga och vridna blommar de med skira slöjor fast de inte borde kunna. Det ger mig förankring och är ett värde. Här finns alltid något som är vackert, som ger lugn långt bort från vardagsstressen är det ett fantastiskt andningshål.

Det som känns hotande är vindkraftverk. Egentligen tycker jag att det är en bra sak med vindkraft men ingenting är bra om det dras till orimlighetens gräns. En av "experterna" sa på informations-mötet häromsistens att alla vill ha vindkraft men inte där de bor och att man faktiskt måste vara med och dela med sig. Men det var just det... Hos oss vill de bygga tjugo stycken på en höjd av sällan skådat slag (250 m). Några få kan jag till och med tycka är vackert men i den här mängden så är det skrämmande fult och dominerande efter det fotomontage som visades. Det skulle döda ett berg. En naturtillgång för boende och turister, ett värde som en liten kommun borde värna. Berget skulle bli ett trafikerat industri-område. Att lägga den massan på en plats är inte att dela. Det är att kväva. Många orkar inte ens fundera men gör ett tankeexperiment. Vad skulle hända om det föreslogs att tre, fyra verk skulle sättas upp i backen i närheten av tätortens motionsslingor? Det skulle knappast hända. Men i rättvisans namn om vi nu ska dela... Många långa timmar tillbringar jag med min kamera ute i det fria. En sådan oerhörd tillgång att ha allt så nära. Om det försvinner, förintas, mals undan vart tar då jag vägen med min kamera? Till motionsspåret i tätorten? Knappast... Ska jag behöva sätta mig i bilen och åka till en annan plats som inte exploateras lika hårt? Det skulle kännas bittert.

Allt finns i vinden

2017-05-28 22:02

Från [email protected] (Anne)

Plötsligt en tidig morgon när jag öppnar sovrumsfönstret mot livet utanför ramlar jag genom tiden. Jag andas in alla dessa försvunna majmorgnar som jag gjort samma sak. En aning kylig luft strömmar in fylld med jord, syrener, sol, fukt och fågelsång. Dagen är alldeles ny men samtidigt är den fylld med hundratals andra morgnar och minnen. Vänliga och svåra. Så mycket ryms i vinden och doften. När min mamma låg på sjukhus och var så dålig att hon inte längre önskade sig någonting fick hon en glasslåda av mig. I lådan låg syrenklasar från här hemma och gläntade man på locket fick man en pust från dit hon alltid längtade. Hem. Och så är det nog den här morgonen när jag snuddar vid så många dagar. Det är hemma. Tillhörighet. Sinnesro.

Så mycket är vackert så här års, så mycket försvinner alldeles för fort och så mycket är bråttom. Plommonträdet blommade över på tre dagar och då verkade humlorna i det närmaste yrvaket förvånade men nu går de i skytteltrafik.

Och det lär inte vara någon risk att maskrosorna ska blomma över på tre dagar...

Hackspetten orkar inte längre bry sig om ifall vi sitter ute i trädgården när den råkar ha ärende.

Och maj låter. Idag har jag gått genom en skog fylld med bofinkssång. Aldrig tidigare hade jag en aning om hur mäktigt det kan vara. Och alldeles, alldeles underbart!

En bok, alltid en bok

2017-05-07 21:01

Från [email protected] (Anne)

Ända sedan jag lärde mig läsa när jag var fem har jag läst. Jag läser allt... Mjölkpaket, skyltar, tidningar... Jag konsumerar oerhörda mängder med text utan att riktigt vara medveten. Viss text är ren förbrukningsvara. På nätet finns ett ständigt flöde. Och ljudböcker. Jag lyssnar alltid när jag är i verkstaden. Det är konsumtion, snabbmat för hjärnan. Ingenting jag absolut vill äga. Och sedan finns det Böcker med stort B. Riktiga böcker av kött och blod höll jag på att skriva. Sådana som inte behöver sladd eller batteri för att fungera.

Just nu läser jag "I min trädgård vill jag vara Karin".

Det är en vacker bok. Och den passar mig, just Karin och Carl Larsson har det skrivits mycket om de senaste åren. Och jag läser. Jag tycker om tiden, stilen och tankarna. Och så vill jag förstås veta mer... Vad människorna då fick sina intryck ifrån. I boken nämns en annan bok: "Vi och våra blommor".

Hm... Undrar just om den går att få tag i...? Bokbörsen är min vän, och där hittar jag den. Snart har jag klickat fram det jag letar efter och beställt på rent infall. För att jag vill. Och har ingen aning om vad jag kommer att få. Är det en trist, källardoftande lunta? Tre dagar senare kan jag hämta paket. Ett ganska tungt... I paketet ligger en bok i kassett. Murrig...

Befriad från kassetten är den fortfarande rätt ointressant...

Men jag måste ju se vad jag köpt, hur ser den ut under skyddsomslaget? Fläckig och ful? Den är ju trots allt från 1913...

Men den är vacker! Och jag blir boklycklig! Det är helt sant och för den som inte vet är det en känsla som är nära besläktad med toklycklig.

Ytan förför, rött och guld!

Men det är insidan som räknas heter det och jag tänker minsann inte falla i farstun hur som helst. Undrar just om den håller måttet... Är den torr? Gammalmodig, långrandig och ful? Men jag blir inte besviken nu heller. Texten är lättläst och ungefär var tredje sida är en färgbild. En ljuvlig sådan.

Texten skiljer sig en del från formuleringarna i dagens trädgårdsböcker.

Ett litet smakprov om rosenbeskärning:

Innan den unga rosenbusken inplanteras i lustgården måste den genomgå skärselden. De allra flesta rosenarter måste ovillkorligen beskäras för att kunna tjänstgöra som prydnadsväxter. Denna beskärning företages nu, när den unga busken ska planteras. Och över varje ros hänger trädgårdskniven hela livet som ett Damokles-svärd. Men var ej rädd sköna ros! Endast om du mister din skönhet, får du behålla den.

Underhållning :) Helt klart ser jag hur min trädgård kommer att förvandlas till en lustgård och jag känner mig fullkomligt hemma i texten.

Lite missnöjd blev jag i början när jag lyfte på skyddsomslaget och såg att någon tryckt ett häftstift i pärmen! Usch, så får man bara inte göra! Genast var jag klåfingrigt där och försökte få bort det. Men det satt märkligt fast. Och då såg jag att det fanns fyra, ett i varje hörn och att det nog knappast var häftstift. En sådan tur att jag inte lyckades få bort det första! De var till för att den skulle ligga fint på bordet när man bläddrade förstås.

Och jag inser att jag köpt en Coffee Table Book. En över hundra år gammal sådan. Den har åldrats med värdighet. Och jag ska läsa den portionsvis. Och försiktigt. Den ska inte få vara mitt lunchsällskap, sås gör sig inte ihop med skira blomsterplanscher och sprött papper. För det mesta ska den få vila. Inbäddad i skyddsomslag och kassett. Ibland kommer jag plocka fram den och njuta av innehållet. Bit för bit. Lite som en chokladkartong.

Riddar Stare av dungen

2017-04-23 21:17

Från [email protected] (Anne)

Är man så närsynt som jag är det en hel del detaljer man går miste om... Tack och lov för kameran, ibland avslöjar den saker som genast sätter fart på min fantasi. För det behövs visserligen inte så mycket, men ändå...

Jag tog kort på starar när jag strövade runt en dag. Fina fåglar men rätt svarta på håll...

Visserligen vackert prickiga men ändå mest svarta. Med datorns hjälp ljusade jag upp bilden och förstärkte färgerna och helt plötsligt ser jag en fågel skimrande i en fantastiskt dräkt som smidd på kroppen och prickarna är strödda som pärlor. Naturligtvis en riddare...! Ett besök från en sagovärld parallell med vår.

Det fick bli en bild.

Min blundande ekorre från trädgården fick också vara med.

Som en drömmare som ser det ingen annan ser bakom slutna ögonlock... Och den skimrande staren fick naturligtvis en krona som det väsen han är.

Och även om man målar... Eller förlorar sig i drömmar rullar våren envist på om så en och annan snöflinga dansar i solen.

En skogssnäppa doppar tårna i bäcken.

Herr och fru gräsand navigerar mellan björkstammarna i rasande fart.

Och rödhaken sjunger i skymningen. Lite magi även i den alldeles vanliga världen. Inte konstigt att man drömmer...

En liten bit av jorden...

2017-04-16 20:21

Från [email protected] (Anne)

men en enorm bit av mitt hjärta! När det är sådär vansinnigt vackert ute som det är nu sprängs hjärtat nästan itu. Tänk att just jag fått hamna på denna lilla plätt på planeten som gör mig så glad! Precis just här kan jag tanka massvis av kraft och inspiration. Lite farliga är promenaderna bitvis så här års eftersom jag tittar mer upp i trädtopparna än var jag sätter fötterna... Inget värre har hänt än att jag fått dra upp min sko med handkraft när den vägrar att frivilligt släppa surhålet som jag kört ner den i. Möjligtvis dämpar det våryran en aning när jag muttrande klafsar vidare... Men det är övergående. Nu kan jag inte heller förlora mig i en ljudbok när jag är ute som jag kanske gör bort i november. Det är så mycket som kvittrar, prasslar, surrar, hoppar och porlar. Lyssnar jag på en spännande bok skulle jag ju missa allt det som pågår precis här och nu. Och av allt jag ser vill jag gärna stoppa in lite här och var i det jag gör. Snödropparna som var först med att våga ur marken gör jag min egen version av i glas. De skimrande prickiga stararna som jag såg i träden har jag försökt få till på papper. Och nu får det nog bli kanadagås... Kan man bli annat än glad av den här charmören? Han genomförde en hel uppvisning av avancerade turer ute på vattnet. Och jag har sagt det förut.... Jag är otroligt förtjust i vackra fjädrar och det är det verkligen här. Och när jag tröttnar på gås finns det nyutslagna vitsippor... Och rödhaken hoppar runt i trädgården, otroligt söt med sina stora mörka ögon och långa spinkiga ben till en rund kropp. Så mycket inspiration på en så liten plätt som knappt syns på kartan.

Lycklig är jag!

Lyckotuvor

2017-02-20 23:12

Från [email protected] (Anne)

Februari är en transportsträcka. Då vill jag att våren ska komma. Genast! Men februari klämmer sig liksom mitt emellan kylan och hoppet. Ljuset återvänder, kalla dagar krispigt blått. Då är februari så vårvintervacker att man nästan glömmer att den är en transportsträcka, visserligen med gnister och blänk, men ändock en transportsträcka! Och i takt med att ljuset återvänder vaknar man till liv och blir förvånad över hur trött man faktiskt var när vintern var som mörkast. Och hur dammigt det minsann är på hyllan i köket... Inga bortförklaringar i världen döljer det längre. Hoppsan, vintermörkret har några fördelar ändå... Men inte många!

I väntan på att våren ska landa på riktigt slänger jag ut små lyckotuvor i vardagen att hoppa emellan. En stor lyckotuva är tulpaner! De allra första gör mig galen av habegär med gnissliga stjälkar och silkiga kronblad! Det är lätt att hamna i frosseri! Jag bad maken att köpa hem några och sparsamt förmanade jag honom att inte köpa två buntar som sist... Det är ju så onödigt... Han kom hem med tre... Och jag blev glad! Tulpanfrosseri är allt snudd på extra stor lyckotuva!

En annan lyckotuva i vardagen är alla småfåglar utanför fönstret. Jag fotar och jag målar och jag syr dem... Väldigt mycket fåglar blir det. Och väldigt mycket fågelmat går det åt...

Det handen vill

2016-10-25 10:41

Från [email protected] (Anne)

Ute strilar regnet och äntligen drar jag mig tillbaka till min grotta utan att längta ut... Arbetsron sänker sig över verkstaden när inte solen hela tiden ropar på mig utanför fönstret. Visst uppskattar jag gula löv och dimtung tystnad som bara bryts av en kråkas ensliga kraxande, tro inget annat! Det är stämning, förtrollad stämning! Men den är inte så uppmärksamhetskrävande. Jag kan med gott samvete krypa in och stänga dörren.

Det svåraste är att inte förlora sig i en tidigare halvt spunnen tanketråd. I alla fall om man vill få något gjort. Det är inte helt lätt. Ser jag en kniv och en pinne vill jag absolut tälja... Händerna dras automatiskt dit! Inte för att jag kan utan för att händerna vill. De vill absolut peta, känna och försöka med allt som går att tillverka något av. Ibland misslyckas de. Till och med ofta misslyckas de. Men en sådan seger när det faktiskt blir något! Helst något nytt som de aldrig gjort förut. Mycket av min glädje kommer genom händerna.

Lite ledsen vill jag faktiskt bli

2016-08-04 14:24

Från [email protected] (Anne)

Jo det är sant. Ibland vill jag faktiskt bli ledsen. Inte för mycket men lite lagom. När någonting går i golvet och splittras i atomer - annars hade jag kunnat vara utan det hela tiden. Jag vill inte byta ut allting hemma med jämna mellanrum bara för att det går. Och jag vill inte köpa helhetslösningar. Jag vill plocka ihop en bit här och en bit där. Efter att i många år ha varit en barnfamilj med hårt slitage så är inte vårt hem på något sätt befriat från massproduktion. En och annan soffa och köksmöbel har passerat... Men jag vill att det som finns där ska vara utvalt. Inte dyrt, det är inte samma sak. Älskat. Men inte för mycket. Saker går sönder.

Ganska fri

2016-07-18 21:16

Från [email protected] (Anne)

Nu har liiite mer än halva semestern gått och jag börjar lära mig. Att det som inte hinns idag kan vi göra imorgon. Men det tar en stund att hamna där. Att sluta ha bråttom. Visst tänker jag att nog borde jag... Men med en hel familj hemma så struntar jag i det. Vi har sommar!

Igår gick vi en tur till ett av mina favoritställen. Och äntligen ville solen vara med!

Ljuvliga fingerborgsblommor som vajade i vinden fanns det gott om!

Tranorna flög alldeles nära men inte så nära som förra gången. Då strök de precis över trädtopparna där vi gick och vi kunde se rätt upp i en tranmage. Men nog muttrade de en del över oss, tyckte nog mest att vi borde stannat hemma...

Vid en liten bäck såg vi en trollslända, mycket stor och mycket ljusblå. Jag har aldrig sett en sådan förut. Det var en snabb rackare som inte gärna ville vara med på bild! Efter att ha letat lite på nätet så har jag nu lärt mig att det är en bred trollslända.

Tydligare bilder på hur färgen verkligen såg ut finns på Trollsländeföreningens sida: http://www.trollslandeforeningen.se/bred-trollslanda/

Och överallt fåglar. Mycket fåglar! Jag skulle så gärna vilja kunna namnen på dem men det gör jag inte men jag har fått kunnig hjälp. Det är piplärkor och unga buskskvättor som fastnat på bild. Luften stod stilla just då och det kändes nästan som en exotisk plats med ljuset och fåglarna.

På vägen hem passerade vi ett övergivet hus med trötta ögon. Men även trötta hus har sina hemligheter, genom rutan skymtar ett fisknät.

Det var en liten bit av sommaren.

Är det juni så är det

2016-06-30 18:29

Från [email protected] (Anne)

Vet inte om det är för att man hålls inomhus största delen av året som gör att man helst inte vill gå in alls så här års. Inte ens om man fryser. Lösningen stavas filt! Med en tjock och rejäl filt trotsar jag snålblåsten. Är det juni så är det! Broderiet får följa med ut så klart, enda problemet är att det är frestande att använda filten som nåldyna. Försöker vänja mig av med ofoget...

Sitter man ute kan man också få sällskap av trevliga små kamrater som vill sitta i knät. Även mindre trevliga förstås men de får inte var med på bild...

Ibland undrar jag om insekter väljer växter för att matcha sig själva. Den här lille rackaren passar väldigt bra i rosa :)

Och den olivgröna guldbaggen vältrar sig färgmedvetet i en gul ros. Inte illa.

Och humlan flyger i skymningen

2016-06-30 17:10

Från [email protected] (Anne)

Det är något visst med sommarkvällar. Ljuden tystnar men glittret dröjer kvar mellan grenarna. Det där som gör att man tycker att man inte behöver gå och lägga sig. Än.

Gudhemsrosen

Humlan flyger i skymningen.

Vi gillar att vara vakna båda två.

Hugskott och Infall

Kontrollerade rss-flöden idag: