RSS - xml

Kontrollerades senast: 2018-12-07 09:15:08

Hambomazurka

Söka nytt?

2018-12-06 19:21
Från noreply@blogger.com (Eva Ericsson)
Tanken att byta arbetsplats slår emellanåt mig och mina kollegor. För tillfället verkar det dessutom finnas andra jobb att söka. Personligen närmar jag mig annars sextio i så rask takt, att jag snarare funderar på om och när jag kan ha råd att gå i pension. Jag träffade en bekant, som är några år äldre än jag, på stan. Hon tänkte gå i pension ett par år i förtid, för hon orkade inte längre, som hon sa. En arbetskamrat, som istället är några år yngre än jag, har till och med en app för lediga jobb i sin telefon. Hon hävdade att McDonald’s var dom enda som sökte folk. Ingen i sällskapet trodde att jag var tillräckligt saktmodig för att klara av att bli utskälld när folk fick fel mat. Jag googlade på det ordet, eftersom jag nyligen har läst om en luffare som använde ord han inte begrep tokigt. Och nog stämde motsatsorden bättre in på mig alltid. Det var besinningslös, stridslysten och bråkig. Däremot undrar jag om kollegans app enbart visade jobb som inte krävde någon utbildning. Enligt Arbetsförmedlingens platsbank fanns det nämligen runt trettio lediga jobb i Nybro när jag kollade. Det är möjligt att det är krav på utbildning för att bli personlig assistent numera, men det är åtminstone någonting jag inte skulle skämmas för att söka. Det var det där med att jobba med människor då. Golvläggare arbetade en av mina tidigare arbetskamrater som under en period för golvföretaget vi är anställda på. Sågverksarbetare var annars det jag kände att jag hade bäst kompetens för. ” Du har en industriell erfarenhet gärna inom träbranschen.” Det har jag.

Slit och släp.

2018-12-05 19:07
Från noreply@blogger.com (Eva Ericsson)
Den som tycker att mitt liv enbart kretsar kring jobbet och datorn i veckorna har helt rätt. Jag sover (minst) en tredjedel av dygnet, så på vardagarna hinner jag inte så mycket mera. Det är därför jag jobbar deltid. Annars skulle jag förmodligen inte hinna någonting extra i helgerna heller. I natt körde vi två olika material på jobbet, som vi gamla rävar inte hade kört på flera år. Ungdomarna hade aldrig ens sett dom. Det ena var visserligen ek, men någonting högkvalitativt i enmodul. Säkert väldigt dyrt, men så blev det golv av nästan alltihop också. På min tid hade vi någonting som kallades fransk ek, som var extremt fint. Uttrycket min tid använder jag när jag ska berätta för dom nya förmågorna hur det var på Kährs innan dom var påtänkta. Jag kan inte säga när jag var i deras ålder, för då hade jag inte börjat jobba där. Nattens andra material var björk. Jag hävdade att kvalitetsansvarig, som är en mycket snäll och trevlig flicka, kuvade personalen med hot. Hon sa till dom att om dom slängde för mycket fick vi aldrig mer köra såna material. Vi kör nästan enbart ek på nätterna. Det kan ju vara kul med lite omväxling.

Ur syn ur sinne.

2018-12-04 17:52
Från noreply@blogger.com (Eva Ericsson)
Min hjärna har verkligen mycket gemensamt med Bermudatriangeln. Information går in där, och sedan hittas den aldrig mer. Nu har jag till exempel gjort vad jag kan för att klara mitt behov av en dator med min lilla laptop i en hel vecka. Ikväll som först trillade polletten ner. Den stationära dator som jag bytte ut för ett år sedan står i en garderob i hallen, för att den ska vara lätt att plocka fram i en sån här situation. Det hade varit trevligt om jag hade kommit på det direkt i onsdags, eller åtminstone till helgen. Nu hoppas jag att den datorn som är inlämnad hittar hem igen innan nästa helg. Planen är att ringa och fråga, om jag inte har hört någonting till på fredag. Dom hade mycket att göra, och förvarnade om att det kunde ta några dagar, men ringer jag inte själv ger jag mig den på att dom har slarvat bort mitt nummer eller något i den vägen. Vad gäller minnet nu i juletider, så funderar jag mycket på tomten på bilden. Han är nämligen försvunnen. Möjligen har han rymt till skogs, men jag misstänker att det kan vara så att jag har råkat slå sönder honom. Problemet är att jag inte minns säkert...

Sevärt på tv.

2018-12-03 18:42
Från noreply@blogger.com (Eva Ericsson)
När jag läser recensioner av någonting jag har sett själv kan det förundra mig hur olika vi människor tycker om saker och ting. Som när en recensent skrev om programmen som SVT har sänt med och om fyra före detta statsministrar. Hon tyckte det var lite synd att intervjuaren Britt-Marie Mattsson bara kom in då och då. Att hon mest blev en samtalspartner, som liksom puttade på när intervjupersonen tystnade. Jag tyckte precis tvärtom. Regelrätta intervjuer med politiker är mest jobbiga, men det här upplägget var intressant. Jag fick lära mig mycket om nutidshistorien som jag endera hade missat eller förträngt. Med juryn till TV-priset Kristallen är det nästan alltid så att vi tycker olika. Hyllar dom en film är det sällan något för mig att se.

Helg med Lenovo (min laptop).

2018-12-02 20:01
Från noreply@blogger.com (Eva Ericsson)
Här hemma är det datorn som är underdimensionerad. Att sitta vid en laptop är långt ifrån vad jag är van vid. Då är ändå min trådlösa mus så sympatiskt inställd så den fungerar helt utan installation, bara jag flyttar över sändaren till den här datorn. Startsidan på Internet är en annan sak som fungerar, utan att jag egentligen begriper varför. Jag har den bara på en löstagbar hårddisk, som jag har kopplat in. Från början sa webbläsaren att det inte fungerade alls, men nu gör det det i alla fall. Det är väl som med humlan, som egentligen inte borde kunna flyga. Den vet inte om det, så den flyger i alla fall. Däremot hittar jag dokument som inte går att ändra i, eftersom dom är skrivskyddade, fast dom inte är det när jag kollar filegenskaperna. Ett av dom fick jag förslaget att öppna en kopia av, så kunde jag ändra i den. Nu behöver jag bara hitta ett kommando för att göra samma sak med andra dokument. Andra går inte att visa texten i över huvud taget, så jag känner att jag har haft en falsk trygghet när jag har säkerhetskopierat. Kommer inte min stationära dator tillbaka med hårddisken intakt har jag en del problem. Åtminstone var det vad jag trodde, tills jag insåg att problemet låg hos Open Office, som var installerat på laptoppen. När jag istället hystade in Microsoft Office, som jag tydligen får använda i alla mina datorer, fungerade allt som det skulle. Skrivare och scanner har jag redan hunnit sakna ett par gånger. Dom orkar jag inte ens försöka koppla in till den här datorn. Jag har sovit med telefonen bredvid huvudkudden sedan i onsdags, men ännu har jag ingenting hört om min älsklingspryl. Vi får hoppas att den kommer hem igen till veckan.

Jobbet.

2018-12-01 19:57
Från noreply@blogger.com (Eva Ericsson)
I torsdags natt bevisade vi för oss själva på jobbet att målen vi har i produktionen inte är realistiska. I vanliga fall får vi in material som till 90 % består av skräp. Endast 10 % går att tillverka golv av. Nu var plötsligt procentsatserna dom motsatta. När vi körde enligt budget räckte inte ens materialet till. Vi fick byta från ek till ask, eftersom det var det enda som fanns tillgängligt. Det löpande bandet brukar fungera hjälpligt så länge vi bara släpper ner en tiondel av materialet. Med dom här mängderna sackade det ner, och stannade stundtals helt. Det orkade inte med det vi ska producera egentligen. Man har hittat på nya tjänster som jag tror kallas skiftledare. Dom ska avlasta produktionsledarna. Personligen tycker jag nog att vi i produktionen kan behöva avlastningen bättre, men vi är ju utbytbara. Det intressanta med killen som fick den här tjänsten på natten på min avdelning är att jag har haft hans pappa också som arbetsledare. Visst låter jag riktigt gammal, när jag har jobbat under två generationer basar?

Kundvagnstrubbel.

2018-11-30 20:15
Från noreply@blogger.com (Eva Ericsson)
Det sägs att man lär sig någonting nytt varje dag. I morse lärde jag mig två nya saker innan jag ens hade hunnit i säng efter nattens jobb. Jag var i vanlig ordning på Kvantum och veckohandlade, när varuvagnen plötsligt började hoppa och leva. Det märkliga var att den hade rullat som den skulle genom halva butiken, så jag fattade verkligen inte vad som hade hänt. Någon gång ibland är det bra att jag pratar med alla människor. Nu sa jag till en i personalen som gick förbi att vagnen inte hade burit sig åt sådär från början. Hon föreslog att det kunde vara en sten, fick genast syn på nämnda sten och tog bort den. Efter det rullade vagnen som den skulle igen. Aldrig i livet hade jag trott att det kunde vara någonting så enkelt, men nu vet jag vad jag ska leta efter nästa gång det händer. Så hade jag vunnit hundra kronor på en lott från Cancerfondens rikslotteri. Tidigare hade jag skickat in den och fått en ny lott, men det är ju så enkelt att använda vinstlotten att betala med på Kvantum. Ännu enklare hade det varit om jag inte hade varit självscanningskund. Det är två olika streckkoder på dom där lotterna. Någon har hjälpt mig att scanna en sån tidigare, men då kollade jag inte så noga hur hon gjorde. Den här gången såg jag till att lära mig hur det ska gå till. Återstår att se om jag kommer ihåg det till nästa gång det blir aktuellt.

Julpyntat.

2018-11-29 18:35
Från noreply@blogger.com (Eva Ericsson)
Jag tar fram julpyntet tillsammans med adventsljusstake och stjärnor varje år. Det känns ändå som så pass kort tid alltihop får vara framme. Det skulle knappast vara lönt med allt besvär för mindre än sex veckor. Framför allt gäller det tavlan med tomten, som blev klar efter nyår. Har jag jobbat med den i ett par år vill jag åtminstone ha den framme i några veckor i december. Jag har visserligen en tavla som föreställer en julros på väggen hela året, men det känns inte lika självklart som ett julmotiv. Samma sak med mjukistomten Ture. Han får vara framme för jämnan dels för att han är så fin, och dels för att jag helt enkelt inte har någon plats där jag kan stuva undan honom. Han klarar sig på att han är grå, och således ingen jultomte med betoning på jul. Tomtar som ser till oss människor lär det väl finnas hela året. Den broderade herrn ser ut att följa en med blicken. Jag antar att det är ett tecken på att han är välgjord. Problemet är att han hänger i hallen precis utanför badrumsdörren. Jag stänger sällan dörren när jag går på toaletten om jag är ensam, men att ha hans ögon på sig hela tiden kan kännas lite provocerande. För att inte tala om när jag tillfälligt är uppe ur sängen under dagen, och springer förbi honom spritt naken.

Saknad dator.

2018-11-28 19:35
Från noreply@blogger.com (Eva Ericsson)
Att det sällan eller aldrig blir som man har tänkt sig här i livet är det säkert fler än jag som har konstaterat. Sålunda var min dator inte alls inne på min linje att den skulle fungera efter ominstallationen. Det blev likadant igen. Jag tänkte att jag inte kunde rensa en gång till, men eftersom det var det enda jag kom vidare med gjorde jag så. När den började sagga igen efter andra försöket gav jag upp, och bestämde mig för att invänta morgonen och öppnandet av Doff data. Då hade jag googlat mig till att felmeddelandet jag fick var någonting så allvarligt att det behövdes proffs för att åtgärda det. I det läget är det lite handikappande att inte ha bil, men en halvtimme efter att jag hade ringt var dom här och hämtade den. Tyvärr är jag helt värdelös på att förklara vägen, så jag fick ge mig ut i kylan och jaga den där bilen. Då önskade jag att jag inte hade haft en dator som vägde ton. Nu hoppas jag bara att dom hittar något fel, så den inte bär sig åt likadant så fort jag får hem den. Jag skulle nog ha hoppat över den där sista ominstallationen, för att vara säker på att den inte fungerar felfritt hos dom, men så långt tänkte jag inte då. Det kunde ta några dagar, för jag var uppenbarligen inte den enda som hade problem med min dator. Det var värre när jag inte hade någon annan. Nu klarar jag mig hjälpligt med laptop och smartphone, även om det inte alls är samma sak. Det är lite som att jämföra George Cloney med Woody Allen.

Datorkrasch.

2018-11-27 19:52
Från noreply@blogger.com (Eva Ericsson)
För mig är hela grejen med att vara ledig att man hinner med att göra lite extra. Helst sånt som är roligt då. Den här långhelgen har jag bland annat pyntat till advent och jul, men varken att tvätta fönster eller att stryka gardiner är speciellt kul. Sånt som roar mig mera hade jag precis hunnit fram till i morse, när datorn bestämde sig för att den ville ha min fulla uppmärksamhet. Programmen jag försökte använda stängde ner sig själva. Till slut hade jag bara en svart skärm, och då är det inte lätt att komma vidare. Jag startade datorn från Windowsskivan. Den hade ett alternativ för att laga, men felet var uppenbarligen för stort för att den skulle klara av det. Återstod att rensa och installera om alltihop. Medan jag körde Windows 98 fick jag formatera ganska ofta, men med XP, 8 och 10 har det flutit på bättre. Därför var det ett tag sedan, men mycket jobb är det innan allt ser ut som vanligt igen. Office och virusskydd var dom två som kändes viktigast, så dom installerade jag innan jag kröp i säng idag. Återstår hörlurar, skrivare, en extra webbläsare, startsidan och så vidare. Snabbåtkomsten är till exempel en helt suverän ruta, som jag använder hela tiden, men den är också rensad nu. Långt efter att jag har fixat allt brukar jag upptäcka sånt som jag har missat, när jag ska använda det. Det är väl bara att inse att den ende jag får ha en helnatt med numera är datorn.


Datorljud.

2018-11-26 19:12
Från noreply@blogger.com (Eva Ericsson)
Jag har lösa högtalare till min dator. Om jag vill stänga av ljudet använder jag knappen på dom. Därför vet jag knappt hur jag ska få igång det igen, om någon annan har varit här och fimpat ljudet i själva datorn. På nätterna använder jag hörlurar. Ibland ställer datorn om mellan dom och högtalarna automatiskt, men andra gånger är det fortfarande tyst när jag vill lyssna genom högtalarna. Låter det fortfarande ingenting efter att jag har bytt inställning, beror det oftast på att jag har glömt att trycka på den fysiska knappen på högtalaren. Ibland hjälper ingenting av detta. Då är ljudet avstängt i själva klippet jag vill titta på. Jag förstår inte ens varför den funktionen finns, mycket mindre varför den är aktiverad när man kommer till ett klipp.

Mitt liv i bilder.

2018-11-25 19:50
Från noreply@blogger.com (Eva Ericsson)
På nogg.se, där jag har bloggat i tolv år, kan man enbart lägga upp videoklipp från YouTube. För ett par år sedan började jag använda Blogspot också, och där fungerar det med filer från den egna datorn. Jag hade lagt över en låt från en skiva till datorn, och tänkte att det skulle fungera med den också, men programmet ville enbart ta emot videofiler. Jag försökte konvertera den till en sån, men fick ändå nobben. Jag googlade hej vilt. Windows movie maker skulle finnas i datorn och verkade vara riktigt enkelt att göra det jag ville i. När jag inte hittade den visade sig förklaringen vara att den inte fanns i Windows 10. Enligt Microsoft var det som ändå erbjöds på nätet i den vägen bara fusk och skräp. Däremot upptäckte jag att man lätt kunde göra en egen video i fotoprogrammet i Windows 10. Det var bara att lägga in låten jag ville dela med mig av och en bild, så blev det en video som Blogspot godkände. Sedan var jag förstås tvungen att leka mera. Eftersom jag varken har barn eller djur kom min första mer avancerade video att handla om mig själv. Nedan är ni välkomna på en tur genom mitt liv från det jag föddes till dags dato.

Långhelg.

2018-11-24 20:12
Från noreply@blogger.com (Eva Ericsson)
Mina nya radiokåpor är helt suveräna. Dom gamla satt knappt ens där dom skulle när dom var nya, men dom här slöt tätt direkt. Det enda lilla problemet är att strömmen stängs av automatiskt, om man inte använder dom på fyra timmar. Det är tydligen radion man ska använda, för varje morgon vid halv tre stängs dom av. Jag tänkte göra det till en vana att starta om dom själv i lugn och ro vid den rasten, men ännu har jag inte kommit ihåg det. Sista natten jobbar vi dessutom längre, så då hinner dom slå ifrån en gång till innan det är dags att gå hem.
Igår morse hade jag tid för massage efter jobbet, men vid halv tolv i torsdags kväll messade min massageterapeut återbud. Hon var tvungen att stanna hemma med sjuka barn. Hon tänkte jobba i helgen istället, när jag antar att barnens far kunde ta hand om dom. Så i morse var jag där och fick massage redan halv åtta.
Jag försökte få ledigt i slutet av nästa vecka, men fick ta början istället. Det innebär att den här helgen blir långhelg istället för nästa, och jag får ta tag i julpyntandet en vecka för tidigt. Dom första adventsstjärnorna och ljusstakarna i fönstren i kvarteret såg jag å andra sidan för flera veckor sedan. Ljusslingor på balkongen har vissa uppe hela året.


Tjugotredje november.

2018-11-23 20:18
Från noreply@blogger.com (Eva Ericsson)
Som på bilden såg mitt vardagsrum ut för tre år sedan. Det hade varit stora sprickor i målningen i taket i sovrummet länge, men jag hade varit för lat för att ta tag i det. Jag insåg ju att det var såhär mycket prylar som måste bäras ut därifrån. Då stod ändå skrivbordet och bokhyllan kvar. Även om jag hade orkat baxa ut dom ur sovrummet, hade dom knappast fått plats någon annanstans. Jag fick nya tapeter också, så det blev ett helt nytt sovrum. Speciellt som jag passade på att byta ut sängramen samtidigt. Det var inte så enkelt som jag hade trott, för jag ville ha en i trä. Vanliga träsängar är tydligen inte så vanliga längre. Jag hade inte noterat det innan, men fortfarande tre år senare finns det enbart såna där mjuka sänggavlar i annonserna. Jag fick besöka Ria några gånger, innan någon till slut lämnade in en sån säng som jag ville ha. För mig var det enbart fördelar med det. Dels kostade den en tiondel av vad en ny skulle ha kostat. Så tog personalen från Ria med sig min gamla säng när dom lämnade den nya. Den hade jag annars fått problem med att bli av med, eftersom jag inte har bil. Målaren fixade för övrigt till rören i duschen också. Där hade det mesta av färgen flagnat på tjugotre år. Så på det hela taget var det värt besväret att ha honom här några dagar. Det som syns längst bort i bild är min sovplats. Alla nattarbetare kan föreställa sig hur det är att sova i ett rum i lägenheten, när hantverkare jobbar i ett annat.

Tv-licens.

2018-11-22 18:34
Från noreply@blogger.com (Eva Ericsson)
Jag har förstått av debatten på nätet att jag är en av dom få som tycker att det är en strålande idé att ta bort TV-licensen och lägga avgiften på skatten. Jag har i alla år känt mig orättvist behandlad när jag har betalat för en handfull kanaler, medan dom som har haft tio gånger så många har sluppit undan. Att ha folk som jobbar med att hitta skolkarna kan väl inte heller vara gratis direkt. Eftersom jag är ensam blir dessutom höjningen marginell för mig. Är man två får man plötsligt betala dubbelt så mycket, även om man bara har en apparat. Att man uppger avgiften för ett helt år kan jag tycka får den att låta högre än den är. 1307 kronor om året är ju en piss i Nilen jämfört med dom över 7000 jag betalar till fack och a-kassa varje år. Jag har glädje av tv:n betydligt oftare än av facket, och a-kassan vet man ju inte om man någonsin kommer att få någon nytta av. TV-utbudet kan jag däremot ha åsikter om. Inte bristen på program att se, men däremot när dom sänds. Nu ser väl dom flesta vad dom vill när dom vill, men jag har ändå någon gammaldags uppfattning om att det borde finnas lite underhållning en lördagskväll. Möjligen har det med min smak att göra, men sist jag kollade fanns det inte ett enda program att se på lördagen. På torsdagen gick det däremot många bra program samtidigt på olika kanaler. Till nästkommande lördag verkar någon ha läst mitt inlägg, fast jag inte publicerar det förrän nu. Då sänds nämligen såväl Jonas Gardells föreställning ”30 år tillsammans” som fyra olika filmer ungefär samtidigt på dom få Tv-kanaler jag har. Det är tur av flera anledningar att jag inte är beroende av några sändningstider. Hinner jag ner vid Tv:n i veckorna, så reser jag mig igen vid sjutiden, innan någonting av intresse har hunnit börja. I helgerna sitter jag där istället nattetid, när dom flesta programmen är slut.

Facebook.

2018-11-21 17:28
Från noreply@blogger.com (Eva Ericsson)
Det händer ibland att Facebook döljer någon av bilderna jag lägger upp, eftersom den strider mot deras communityregler. Då finns det alltid en liten knapp att trycka på, om man tycker att dom har gjort fel. Jag antar att den första kontrollen är automatisk, och att en verklig människa tittar på bilden när jag protesterar. Dom brukar komma tillbaka efter den kontrollen, men man vet aldrig hur länge det dröjer. Då var det värre med det som hände mig nyligen. Flödet på Facebook lämnar en del i övrigt att önska. Alla inlägg som jag vill se kommer inte upp, så dom vänner som intresserar mig mest brukar jag besöka på deras profiler. Där kommer det inte sällan upp ”inlägg som du inte har sett”. Det kan göra mig skogstokig att dom inte har visat dom för mig, när dom uppenbarligen vet om det. Nu fick jag plötsligt bara ett meddelande när jag försökte gå till en väns sida, att den funktionen var blockerad för mig. Jag hade använt den för ofta, och dom var oroliga att jag stalkade folk. Det bör roa dom som anser att det är exakt vad jag gör, men Facebook förlorade hela sin mening för mig. I flödet kom det, som sagt, inte upp någonting vettigt, och någon annan sida kom jag inte in på. Som väl är har det inte hänt igen, men jag oroar mig för det. Jag lämnar ogärna hemmet, så jag har det mesta av mitt sociala liv på Facebook.

Nya kåpor.

2018-11-20 18:32
Från noreply@blogger.com (Eva Ericsson)
Sladdar och annan utrustning för att lyssna på musik medan man jobbar slits fort i dammet på min arbetsplats. Dom flesta använder sina telefoner som musikspelare, men jag har en liten Ipod shuffle ansluten till hörselkåporna. Såna som man hade förr, som en yngre kollega sa. Den är framför allt mindre och smidigare att bära runt på än telefonen. Problemet när det börjar strula är att det är svårt att veta om det är Ipodden, sladden eller kåporna som inte vill vara med. Senast det hände jobbade jag en halv natt i kompakt tystnad, och det var inte kul. När jag kom hem letade jag fram öronsnäckor, för att kolla om jag fick ljud då. Det fick jag. Det visade sig dessutom att dom hade legat i ryggsäcken hela tiden, som backup för precis såna här händelser. Jag kunde alltså ha tagit till dom direkt. Dom gamla lurarna hade jag köpt på nätet, men nu tänkte jag kolla om dom hade såna i personalshopen på jobbet. Jag ringde och frågade först. Det visade sig vara en bra idé, för det fanns inga hemma. Däremot tog dom bara något dygn att få hem om man beställde. När jag hörde priset bestämde jag mig direkt. Dom hade gått ner, så det både blev billigast och gick snabbast och enklast att köpa dom där. Det fanns radio också i dom, men ändå slapp man den förhatliga antennen som brukar sticka rakt upp på radiolurar. Istället för att ratta in kanalerna manuellt tryckte man på en knapp, så ställdes dom in automatiskt. Eller skulle göra det i alla fall. Jag tryckte allt vad jag orkade, men fick aldrig in någon kanal. Till slut vet jag inte var jag tryckte i ren desperation, men radio blev det. Jag lyssnar visserligen mest på Ipodden, men det kan vara bra om radion finns att ta till i reserv. Den förstnämnda fungerade alldeles ypperligt här hemma, men när jag kom till jobbet hördes plötsligt bara en kanal. Det var lite surt att enbart höra bakgrundskören på låtarna. Det enda jag hade ändrat på var att jag hade vänt på sladden, så jag provade med att vända tillbaka den, och då lät det som det skulle. Jag trodde att båda ändarna var likadana på en sån sladd, men så var det tydligen inte. Tur att jag satte den rätt första gången, för annars hade jag väl aldrig fattat vad som var fel.

Inventering.

2018-11-19 17:56
Från noreply@blogger.com (Eva Ericsson)
Den som satte upp lapparna på våra skåp i omklädningsrummet hade säkert goda intentioner, men det är förstås bra om man fullföljer det man har påbörjat. Det har snart gått tre veckor sedan den 31/10, men lapparna hänger kvar. Risken att man skulle ha missat någon som har skåp där är minimal. Förutom en lapp på varje skåp har det funnits information både på dörrarna in till omklädningsrummen och på andra ställen i fabriken. Vore företaget lika ambitiösa med all information skulle jag vara tacksam. Som framgår av den undre bilden är det stora problemet att det lär bli väldigt många lås att klippa upp. Tills för några år sedan fanns det en tjej som hade järnkoll på det där. Sedan hon slutade är det ingen ordning alls. Det har slutat mängder med folk, och ingen har brytt sig om att lämna tillbaka lås och nycklar. Det där projektet suckar jag mest över. Jag är mer upprörd över att toaletten jag använder där uppe har saknat lyse i flera månader. Min gruppsamordnare mailade elverkstaden åt mig, men ingenting har hänt. Man får välja mellan att kissa i absolut beckmörker eller med dörren öppen. Ingetdera verkar riktigt värdigt ett så stort företag, som dessutom hävdar att dom satsar på personalen. Bra betalt verkar vi ha i alla fall. Jag läste på nätet att våra löner är dom bästa i Nybro. Det gäller väl inte riktigt mig, som jobbar deltid, men säkert dom som jobbar heltid och väl det. 

Städning.

2018-11-18 18:41
Från noreply@blogger.com (Eva Ericsson)
Städning är, som jag säkert har nämnt, inte en av mina starkaste grenar, men jag försöker i alla fall städa av det värsta varje helg. Detta sker på lördagar, men i lördags fick jag gäster innan jag hann så långt. Att det var ostädat när dom kom fick dom leva med, när dom inte aviserade sin ankomst mer än någon timme i förväg. Det var ändå ingenting jämfört med hur det såg ut såhär en vecka senare. När ungdomarna gick hem framåt morgonen i söndags var jag inte ett dugg sugen på städning, och på söndagsnatten jobbade jag övertid. När jag jobbar hinner jag inte så mycket mer än att sova, duscha och äta mellan arbetspassen. Det är tur att ingen har velat låna toaletten under veckan, och att jag själv inte har varit inne i badrummet med glasögonen på mig. Utan dom såg det inte så farligt ut, men när jag behöll dom på igår blev jag nästan rädd. Nu är i alla fall det värsta avskurat igen. Jag antar att det är lika bra att man vänjer sig tills man blir beroende av hemtjänst. Om jag har förstått saken rätt så städar dom bara varannan vecka. Det behöver knappast dröja tills man blir riktigt gammal heller. I en programserie om hemtjänsten fick man bland annat följa en kvinna i min ålder (om hon inte var ännu yngre). Hon hade fått MS, men tyckte väl som jag att det här med att duscha var någonting väldigt privat. Nu blev hon så utmattad av det att hon inte orkade någonting mera den dagen. När hon lät sig övertalas att ta emot hjälp med duschen, kunde hon spara sina egna krafter till någonting roligare.

Musik.

2018-11-17 20:02
Från noreply@blogger.com (Eva Ericsson)
Det slog mig när jag lyssnade på texten till Beatles låt ”When I’m sixty-four”, att 64 inte bara ansågs vara en hög ålder. Den skulle dessutom inte infinna sig ännu på många år. Nu är det ju inte så hiskeligt många år tills jag är där på gott och ont. Att hinna bli pensionär vore inte fel, men ålderskrämporna lär väl bara bli fler och värre ju äldre man blir. I vissa låtar ändrar jag helt enkelt texten så den passar bättre till en medelålders tant. När Beach Boys sjunger ” Wouldn't it be nice if we were older, then we wouldn't have to wait so long” korrigerar ja det till ” Wouldn't it be nice if we were younger, then we wouldn't have to die so soon.” När något av dansbanden sjunger om alla misstag vi har gjort ”dom har vi ännu chans att ändra på” blir det i min version ”dom har vi ännu chans att göra om.” Fast det kanske har mer att göra med att jag har blivit synisk med åren.

Fredag.

2018-11-16 19:37
Från noreply@blogger.com (Eva Ericsson)
Vardagsmotion får man gott om, när man inte har någon bil. I morse cyklade jag först hem från jobbet, och sedan till förpackningsåtervinningen vid Åkrahällskolan. Ska jag bara till Kvantum brukar jag ta med mig skräpet till återvinningen där för att slippa omvägen, men idag hade jag ärende till både Circle K och Willys. Ett halvt flak tomburkar släpade jag med mig hela rundan, för att slippa ha ett köksskåp fullt av dom en vecka till. Det blev en del sånt i lördags. På Kvantum hittade jag bara tändare med en liten, kort pipa. Braständarna jag brukar köpa är längre och dessutom kan man böja röret på dom. Det var extremt dålig timing med kortare, eftersom jag nyligen har köpt större ljuslyktor. Dom skulle aldrig gå att tända med den mindre tändaren, utan att jag brände mig själv. Således frågade jag en i personalen mest för säkerhets skull. Dom små tändarna hängde på två olika ställen, och det kändes som överkurs att det skulle finnas ett tredje. Det gjorde det, så jag fick tag i det jag ville ha. Längre fram i butiken fanns ett nytt ställ med handgjort godis. Bland annat pepparkaksfudge. Det smakar som en mer sofistikerad variant av att äta pepparkaksdeg, något som jag tycker är godare än dom färdiga kakorna. Det här godiset var så nytt så ingen hade hunnit upptäcka att påsarna inte gick att scanna. Samma kille som hade hjälpt mig tidigare försökte och tjejen i kassan försökte, men det slutade med att hon fick skriva in hela ean-koden manuellt. Det fanns dessutom inget kommando för att lägga in två av samma, så hon fick skriva alltihop två gånger för mina två påsar. Nu är i alla fall alla ärenden avklarade, och det är äntligen fredag kväll. Det trodde jag knappt var möjligt, när jag gick till jobbet i söndags.

Värma mat.

2018-11-15 19:24
Från noreply@blogger.com (Eva Ericsson)
Tvättmaskin och annat här är mer än tjugo år gammalt, så jag går nästan och väntar på att det ska ge upp andan. Mikrovågsugnen tror jag har fyllt trettio. Därför var jag helt inställd på att köpa en ny, när den inte ville värma maten längre. Jag har varit sugen innan, eftersom det finns så snygga ugnar, men så länge den fungerar är jag för snål för att köpa en ny. Jag värmde maten dubbelt så länge som jag brukar, men den blev ändå bara ljummen. Jag upptäckte inte varför förrän dagen därpå. Jag har alltid vredet på högsta läget. Nu hade jag varit ordentlig och använt defrost, när jag tinade bröd. Eftersom jag aldrig ändrar den där knappen annars, tänkte jag varken på att vrida tillbaka den efteråt eller att kolla vad den stod på när jag skulle värma mat. Under flera år använde jag aldrig locket som ska ligga över maten i mikron. Min svägerska skrek rakt ut när jag ställde in någonting utan lock hemma hos henne. Efter det insåg jag att det förmodligen är viktigt. Om inte annat slipper man rengöra hela ugnen, om någonting får för sig att skvätta runt. Det där locket är betydligt enklare att diska än att rengöra hela mikron. 

Fjortonde november.

2018-11-14 16:59
Från noreply@blogger.com (Eva Ericsson)
Den fjortonde november har jag varit ute och dansat många gånger genom åren. Redan 1975 var jag på en dans som Centerns ungdomsförbund anordnade i Gårdby på östra Öland. Det blev efterfest också, så någon exakt tid att vara hemma verkar jag inte ha haft, fast jag bara var fjorton. Fem år senare var jag på Sandra dansrestaurang i Kalmar med några vänner. 1981 var jag tjugo år gammal och såg ut som på det bifogade kortet. Den fjortonde november var en lördag, och på dagen samlades hela familjen i föräldrahemmet på Öland. På kvällen åkte tre kompisar med mig till Hyttan i Alsterbro på dans. Där spelade en orkester från Falkenberg som hette Bert Bennys. Det var alltid två orkestrar som spelade nonstop där, så jag fick en dans med en av killarna i bandet. Vilka dom andra var som spelade just denna kväll har jag inte ens antecknat. Sex år senare inföll detta datum på en lördag igen. Då var jag på GDV (GammelDansens Vänner) i Påryd. Fast mina favoriter Profilerna från Mönsterås spelade var det tydligen inte speciellt kul, för jag tröttnade och körde hem ganska tidigt. Ett par år senare var jag i Blomstermåla folkets hus och dansade kultis. 1992 var jag ute och dansade den fjortonde november för allra sista gången. Senaste kanske man ska säga, även om det inte känns som om jag kommer att ta upp dansandet igen, ens om jag lever och har hälsan tills jag blir pensionär. Då var det goda vänner från Emmaboda som ringde vid sju på kvällen, och undrade om jag skulle följa med till Hyttan i Alsterbro. Det var bara att snygga till sig i full fart och hänga på. Den kvällen spelade för övrigt Bengt Ferms orkester från Vislanda.

Blodtrycksmätningar.

2018-11-13 20:06
Från noreply@blogger.com (Eva Ericsson)
Att ha någon som helst uppfattning om när någonting hände blir bara svårare ju äldre jag blir. Veckorna flyter ihop, och jag har ingen aning om ifall någonting hände igår eller förra veckan. Ligger någonting längre tillbaka i tiden än så har det en tendens att vara ett par år sedan. Allra tydligast märks det på mitt blodtrycksdiagram. För att slippa cykla till Astrakanen och köa för att ta blodtrycket skaffade jag en egen maskin till det för några år sedan. Redan när jag kollar den uppgiften ser jag att tiden har gått ifrån mig. I tolv år har jag mätt blodtrycket själv, och apparaten har betalat sig för länge sedan. Tanken är att göra en mätning varje månad, för att kunna skriva ut och visa min husläkare hur trycket har legat. Ofta blir det hopp på både två och tre månader. Jag antar att det tyder på att jag mår bra, när jag glömmer bort det. För lite sedan skulle jag kolla det en gång extra, fast det bara hade gått ett par veckor, eftersom det hade legat lite högt. Då var det redan exakt en månad sedan förra mätningen.

Tidningsklipp.

2018-11-12 16:41
Från noreply@blogger.com (Eva Ericsson)
Min mamma sparade familjeannonser av olika slag i album, och jag fortsatte antagligen likadant av bara farten. Det är väldigt praktiskt för mig som har dåligt minne. Däremot är urklippsalbumen inte lika enkla att söka i som datorn. Jag är inne på mitt femte album nu, och det kan vara svårt att veta ens i vilket av dom jag ska börja leta efter det jag söker. Något annat är urvalet. Jag kan fundera över om jag egentligen kände en person. Å andra sidan har jag självklart satt in dödsannonserna för alla jag minns från min barndom, fast jag kanske aldrig ens har pratat med vissa. Dom minns jag dessutom bättre än många andra jag har sparat urklipp av från senare i livet. Fast det både finns bild och namn när folk till exempel gifter sig, kan jag fundera allvarligt på vilka dom var och i vilket sammanhang jag har känt dom. Någon gång missar jag att klippa ur en annons. Som dödsannonsen efter Sara, som bodde här i huset när jag flyttade hit. Hon har säkert varit död i tjugo år, och det har grämt mig lika länge att jag missade annonsen. Troligen glömde jag det helt enkelt. Det vore likt mig. Det enda jag har kvar efter henne är urklippet nedan från 1994, men det är väl egentligen roligare att ha än en dödsannons. Och så minnena förstås. Det sägs ju att man lever vidare så länge någon minns en. Någon gång har det hänt att jag inte har känt igen namnet i en dödsannons, eftersom jag bara kände någon till förnamnet. Ser jag att folk har jobbat på Kährs brukar jag fråga där. En gång visade det sig att killen som hade gått bort hade varit med oss ute och ätit innan jobbet många gånger. Då hade jag hunnit slänga tidningen med dödsannonsen, men kollegan som berättade hade den kvar, så jag fick den av henne. När mamma dog adopterade jag hennes äldsta urklippsalbum. Lim och tejp har en tendens att torka och släppa med tiden, så jag fick limma fast en del på nytt. På sistone har jag märkt att det börjar hända i mina egna album också. Det äldsta är mer än fyrtio år gammalt, så det kanske inte är så konstigt.