Flute-tankar

Sedan 1950-talet har det talats mer eller mindre allvarligt om bemannade expeditioner till vår grannplanet Mars. Många verkar även idag se det som ett logiskt nästa steg i mänsklighetens tekniska framsteg. Bemannade Marsfärder har dock en hel del gemensamt med fusionskraft. Dels att det talats om det sedan 1950-talet, dels att planerna alltid legat 10-20 år fram i tiden, samt att det involverar ännu oprövad och obevisad teknik. För tillfället verkar planerna från NASA:s sida handla om 2030-talet för den första bemannade Marsexpeditionen. Elon Musks är dock lite mer optimistisk i sitt SpaceX-projekt och talar om en första bemannad expedition till Mars år 2024. Detta står fortfarande idag på deras hemsida. Om fem år! Kommer det att hända? Tillåt mig vara ytterst tveksam.

Som jag påpekade redan för åtta år sedan, har mänskligheten troligen för länge sedan passerat "peak space" i samband med den sista månfärden för 47 år sedan, och vi kommer nog aldrig att komma längre. Sedan 1972 har alltså ingen människa varit längre från jordytan än en låg jordbana (högst cirka 600 km över jordytan). Visserligen har vi skjutit upp en mängd satelliter i olika banor och till fjärran planeter, men de har alla varit obemannade och dessutom förhållandevis små.

För den som ändå envisas med att bemannade färder till Mars kan vara en bra idé och även att bygga upp en koloni där, så tänkte jag här föreslå ett betydligt enklare första steg, nämligen att bygga upp en koloni på Antarktis enligt liknande premisser som en Marskoloni. Antarktis besöks som bekant årligen av diverse forskningsexpeditioner och jag har till och med en vän som varit där. Planerna för Mars är ju att bygga upp något slags självförsörjande koloni och jag tänker mig att man kunde göra något liknande på Antarktis istället. Visserligen är Antarktis skyddat i något internationellt fördrag, men sådant har ju hittills inte hindrat mänsklig framfart när tillräcklig motivation funnits. Se bara på all skyddad natur som exploaterats!

Nedan följer en tabell med jämförelser mellan Antarktis och Mars vad gäller olika faktorer som kan vara intressanta för den som vill anlägga en koloni.
Parameter Mars AntarktisNärmaste avstånd från stad 55 760 000 km Ca. 1200 km (norra udden)Längsta avstånd från stad 400 000 000 km Ca. 5000 km (östra)Lägsta temperatur -143 °C (vinter vid polerna)
-70 °C (natt vid ekvatorn) -89 °C (inlandet)Högsta temperatur +35 °C (mitt på dagen vid ekvatorn) -12 °C (inlandet)
+5 - +15 °C (kusten)Medeltemperatur -46 °C -57 °C (inlandet)
-10 °C (kusten)Lufttryck 0,8 kPa 101 kPaAtmosfärens syrehalt 0,2% 21%Atmosfärens densitet 0,02 kg/m3 1,2 kg/m3Gravitation 3,71 m/s2 9,81 m/s2Magnetfält som skyddar mot strålning NEJ!! JAVatten/is Troligen under marken Enorma mängderJord/regolit Giftig OgiftigTid för att flyga dit 250-500 dagar 2-6 timmarFördröjning för radiosignaler 3-22 minuter millisekunderSolinstrålning max 590 W/m2 (mitt på dagen vid ekvatorn) 500 W/m2 (sommarsolstånd vid Sydpolen)
475 W/m2 (sommarsolstånd vid polcirkeln)Resekostnad per person 10 000 000 000 kr 40 000 krSom ni ser av tabellen ovan så är temperaturen ungefär lika ogästvänlig i Antarktis inland som på Mars, i alla fall sett till medeltemperatur. Även om temperaturen på Mars kan nå behagliga plusgrader mitt på dagen, så faller den nattetid normalt neråt -70 grader även vid ekvatorn. Däremot är det ju betydligt mindre svinkallt vid Antarktis kust. Men temperaturen är det minsta problemet.

Antarktis har också den stora fördelen att vara omgivet av luft med lagom tryck, densitet och syrehalt (om än alltför låg medeltemperatur). Det enda som behövs är vindskydd och uppvärmning. Mars har en ytterligt tunn atmosfär, som dessutom till största delen (96%) består av koldioxid. Den motsvarar vid ytan ungefär jordens atmosfär på 35 kilometers höjd, alltså drygt tre gånger den höjd som trafikflygplan färdas på. Så på Mars behövs tryckkabin och uppvärmning. Dessutom finns oerhört lite syre i Mars atmosfär. För alla praktiska ändamål kan man räkna med att Marskolonin skulle byggas som om den vore i vakuum. På Mars behöver man rymddräkt för att gå ut - på Antarktis räcker det med tjocka kläder.

Avståndet till Mars är så ofantligt mycket större än avståndet till Antarktis - tiotusentals gånger längre! Och om det blir något fel på farkosten så kan man på väg till Antarktis faktiskt ha en viss chans att nödlanda och bli upplockad. Någon sådan möjlighet finns överhuvudtaget inte på en Marsresa, utan händer en allvarlig olycka så är det kört och vraket och liken kommer att driva omkring i solsystemet i flera hundra miljoner år. Till och med din SOS-signal kommer att ta tid. En radiosignal tar några millisekunder från Antarktis mot flera minuter från Mars. Och skulle kolonin behöva hjälp utifrån så kan den på Antarktis oftast få det inom ett antal timmar. Skulle väderförhållandena vara dåliga kan det dock dröja flera dagar eller kanske någon vecka innan hjälp kan nå fram. Men på Mars får man vänta minst 250 dagar innan hjälp kan nå fram och har man otur och planeterna står i fel läge kan man få vänta drygt två år på hjälp.

En faktor där Mars eventuellt har en fördel är gravitationen. Allt blir mycket lättare att lyfta och bära där, och det kan nog behövas när kosmonauterna anländer försvagade i kroppen efter många månaders rymdresa. Men det är väl typ den enda fördelen. Och vi vet inte vilka effekter så låg gravitation har i längden. Det längsta någon människa varit i rymden är 438 dagar - för längre tid än så vet vi inte vilka fysiska effekter det får på kroppen. Framförallt om man vill etablera en koloni har man ingen aning om hur så mycket lägre gravitation kommer att påverka kvinnors graviditet - sannolikt inte positivt.

Tyvärr saknar Mars en viktig sak - magnetfält. Jordens magnetfält skyddar oss mot kosmisk strålning och solvind. På Mars finns inget sånt skydd, utan hela kolonin måste byggas under skydd och måste så förbli för all framtid. Trots strålningsskydd kommer den kvarvarande stråldosen troligen att utsätta mänskliga besökare för en cancerrisk som är kanske tio gånger högre än på Jorden. Strålningen är troligen det största enskilda hindret för kolonisation eller kortare bemannade besök på Mars. Detta hinder finns förstås inte på Antarktis.

Om man tänker sig att Marskolonin ska kunna odla sin egen föda behövs alltså någon form av kraftverk (se nedan) som driver enorma lampor för odlingen under strålskyddet. På Antarktis har man faktiskt tillgång till solljus för odling (i växthus) under halva året. Livsmedel skulle sedan kunna lagras för andra halvan av året. Betydligt enklare än på Mars.

En koloni behöver förstås vatten. På Antarktis finns det enorma mängder färskvatten (om än i frusen form) på ytan, förutom några få undantag av torra områden. Antarktis har faktiskt Jordens största sötvattentillgång frusen i sin is. På Mars finns det troligen fruset vatten under ytan även runt ekvatorn. För att få fram detta vatten skulle man behöva borra och därefter smälta i brunnen för att kunna pumpa upp. Ett himla jobb. Och hur mycket vatten kommer man att lyckas få fram? Vid polerna finns troligen is på ytan, men Mars är nog ogästvänligt som det är, så det är bara runt ekvatorn som mänsklig verksamhet är aktuell.

Ett ytterligare problem på Mars är att regoliten (jorden/sanden) är giftig (innehåller 0,5% perklorat). För att kunna använda den för odling behöver den tvättas. Mineralerna på Antarktis däremot har tvättats ur av vatten under miljoner år och är inte generellt giftigare än på andra platser på Jorden.

Inte bara att jorden på Mars är giftig. Dessutom kommer dessa perklorater också att virvla upp i dammstormarna på den röda planeten och det fina och giftiga dammet kommer att hamna överallt, vilket astronauterna måste hantera genom exempelvis noggrann tvättning efter utflykter.

Sedan tillkommer problemen med själva färden. Den sista månfärden tog 12 dagar. En Marsfärd tar minst 20 gånger så lång tid. Hur påverkas astronauterna av avsaknaden av fysisk aktivitet och gravitation?

Dessutom vet man inte ens hur man ska landa på Mars. Månlandaren vägde 10 ton, men en Marslandare skulle behöva väga 30-60 ton. Även en mindre farkost är svår att landa på Mars. Det finns för lite atmosfär för att kunna landa som på Jorden och för mycket för att kunna landa som på Månen. En mycket stor andel av de obemannade marssondlandningarna hittills har faktiskt misslyckats. Ännu har ingen kommit på något bra sätt att landa en stor farkost på Mars. Att landa flygplan på Antarktis är i och för sig inte trivialt, men görs redan nu regelbundet vid forskningsstationerna. Och en flygtur till Antarktis tar timmar, inte månader.

Marsfarkosten behöver strålningsskydd (tungt) för att inte besättningen ska få för hög stråldos under färden. Och när man kommer man fram måste man snarast gräva ner sig under ytan för att få ett rejält strålningsskydd. Allt det slipper man på Antarktis.

En Marsfarkost kräver en enorm raket (flera gånger större än raketen som skickade iväg månlandare). Även om man kör något slags rymdtankning med bränsle producerat på månen är energi- och materialåtgången enorm. För en resa till Antarktis räcker det med flygplan eller fartyg.

Resekostnaden per person avspeglar förstås avståndet och svårighetsgraden. 1 miljard dollar per person räknade Mars One-projektet med att det skulle kosta, men siffran är troligen spekulativt optimistisk. Resor till Antarktis kan fås för 40 000 kronor tur och retur.

Man kan förstås tänka sig att skicka ut robotiserade expeditioner först för att förbereda platsen för den framtida Marskolonin. Dessa robotar ska gräva ut grottor, bygga kraftverk och infrastruktur med mera. Men även robotar får problem med strålning och elektroniken måste vara skyddad. Tanken har varit att man ska kunna använda de lokala mineralerna för att bygga infrastruktur. Men ska man alltså bygga (eller ha med sig) en mindre masugn? Och en liten cementugn? Och det kommer att först behövas (robotiserade) rekognoseringsexpeditioner för att hitta lämpliga lägen för den första Marskolonin, där nödvändiga mineraler finns i närheten. Antarktis har fördelen att man antingen ganska lätt kan frakta råmaterial från gruvor någon annanstans på Jorden, eller frakta färdiga komponenter.

Och var ska man få energi från? Det finns två alternativ som jag kan se: solpaneler eller kärnkraft. Produktion av solpaneler från lokala mineraler kräver något slags miniindustri som producerar kisel och aluminium (eller stål). Dessutom har Mars några svåra problem för solpaneler - låg solinstrålning, dammet och låg temperatur. Antarktis är förstås inte heller utan problem vad gäller solceller och kan nog anses vara i nästan samma svårighetsgrad som Mars just i detta avseende, framförallt eftersom solen lyser väldigt lite eller inte alls under halva året. Kärnkraft har förstås sina speciella problem, men att transportera en liten kärnreaktor till Antarktis torde vara oerhört mycket lättare än att transportera den till Mars.

Ett annat intressant problem på Mars är att den ytterligt tunna atmosfären gör att om man har högre spänning än 250-350 volt får man överslag (om det inte är väldigt långt mellan polerna). Man kan alltså inte använda högspänning som på Jorden, utan tvingas alltså hålla sig till ganska låg spänning, t.ex. 220 volt, vilket ger större förluster över längre sträckor.

Mars skulle behöva rekognoseras rejält med robotar först innan man bestämmer sig för den bästa (minst dåliga) platsen för en bemannad expedition att landa på. Den begränsade utforskning som hittills gjorts av ytan räcker inte. Om SpaceX menar allvar med en första bemannad expedition år 2024 borde de redan idag skicka något tiotal automatiserade utforskningsexpeditioner. Antarktis är i jämförelse grundligt utforskat och vi kan lätt utse de bästa platserna att etablera kolonier.

Antarktis vinner alltså stort på de flesta punkter! Så istället för SpaceX till Mars, satsa på AntarXiX till Antarktis! Och kan man inte ta Antarktis på grund av något förargligt fördrag, så framstår exempelvis Atacamaöknen eller Rub al-Khali som rena campingplatser som bara inbjuder till att etablera mänskliga bosättningar.

Och till sist ska vi komma ihåg att Mars troligen är den näst mest gästvänliga himlakroppen i solsystemet, näst efter vår gästvänliga jord. Alla andra planeter eller månar är ännu mer livsfientliga.

Så varför föreslår ingen kolonisation av Antarktis, Atacamaöknen eller Rub al-Khali, utan istället kolonisation av Mars? De tre förstnämnda är tyvärr icke-hippa och ingår inte i vår civilisations mytologi, medan Mars är hippt och har ingått i det moderna industrisamhällets mytologi i minst sjuttio år. Mars lever upp till de moderna myterna om mänsklighetens och den industriella civilisationens väg mot ständigt högre höjder. Myter som har förstärkts av decennier av science fiction.

Med anledning av att Cornucopia noterar att fler banker nu höjer bolåneräntorna tänkte jag uppdatera mitt gamla diagram över bolåneräntorna. Swedbank är nämligen så snälla att de har historik bak till 1985 på sin hemsida.
Det som jag främst noterar i detta diagram är vilken historiskt unik period vi har haft sedan 2015, då bolåneräntorna har rört sig minimalt. Under hela tiden sedan 1985 har detta aldrig hänt förut.
Swedbank bolåneräntor fr.o.m. 2018-12-283 mån2 år5 år10 år2,25%2,20%2,30%3,33%Nästa observation är att bolåneräntan bunden på tre månader efter senaste justeringen är något högre än bolåneräntan bunden på två år och dessutom närmar sig femårsräntan. Detta är något som kan innebära att större saker kommer att hända snart med räntorna.
Även om detta hänt är det fortfarande minimala rörelser, som knappt syns i diagrammet ovan.
Alltså har ännu inget anmärkningsvärt hänt med bolåneräntorna, även om det ser ut att kunna hända saker snart med tanke på hur räntorna på olika löptider uppför sig.

Jag läser huru filosofiprofessor Tännsjö, som politiskt synbarligen haver sina sympatier å vänster sida, nu ser "global despoti" som en möjlighet för att motarbeta den klimatkris som vi leva i. Detta synes mig helt riktigt, då endast en stark man med ett kraftfullt mandat kan leda ett samhälle i kris, utan att behöva ta hänsyn till hinder orsakade av demokratiska processer av olika slag.

Låtom oss därför snarast tillsätta denne starke man! Kanske filosofiprofessor Tännsjö själv borde axla denna viktiga roll, ty han haver (såsom den aktuella artikeln tydligt visar) uppenbarligen ägnat sig åt djupa filosofiska grubblerier just om klimatfrågorna och deras globala lösningar utifrån ett etiskt riktigt perspektiv. Just att professor Tännsjö är så kunnig inom etikens område torde göra honom särskilt lämplig för rollen som den upplyste despot som skall leda världssamfundet vidare mot en klimatpositiv framtid. Inget etiskt dilemma en upplyst despot skulle kunna råka ut för torde vara för komplicerat för denne gigant inom filosofin.

Just despotens roll är intressant, då historien visar huru despoter hava varit viktiga för att genomdriva snabba förändringar i samhällen. Förvisso finnas där många exempel på despoter som drivit samhällen i dåliga riktningar, men dessa despoter voro ju icke upplysta, utan endast simpla oupplysta despoter, som mestadels drevos av makthunger eller förfelade idéer. Nej, se istället på de upplysta despoterna genom historien! Jag kan emellertid för tillfället icke påminna mig några exempel på upplysta despoter, men haver starka minnen av att jag läst om sådana - jag får skylla på min glömska, eller måhända ouppmärksamhet å vissa historielektioner.

I Jemen pågår sedan några år den värsta humanitära katastrofen i världen. Den bör knappast ha kommit som en överraskning för någon som tittat närmare på detta lands sorgliga utveckling.

Redan 2010 skrev Livet Efter Oljan två artiklar om Jemens stora bekymmer och Jemens olösliga problem. Dessa två artiklar är ännu idag läsvärda sammanfattningar för den som vill förstå mer om landet. Lite relevanta citat från dessa:
det fattigaste av alla länder i arabvärlden (BNP/capita ligger på under 1000 USD/år). Runt 40% av befolkningen lever på mindre än 2 dollar/dag. Bara 50% av kvinnorna är läskunniga. Samhället är starkt patriarkaliskt med polygami och stor barnadödlighet.
[...]
Befolkningsutvecklingen i detta karga och resurssvaga land har trots, eller kanske på grund av fattigdom och patriarkala traditioner varit explosiv; på bara 50 år har befolkningen fyrdubblats! Den genomsnittliga familjestorleken är sju personer och hela två tredjedelar av befolkningen är under 24 år.
[...]
står oljeinkomsterna för över 70% av Jemens nationella budget!
[...]
År 2002 toppade Jemens oljeprodukton på över 450 000 fat olje/dag. [...] år 2008, producerade Jemen bara 305 000 fat olja/dag (110 miljoner fat på årsbasis) och under årets första 10 månader exporterade man bara knappt 40 miljoner fat.
[...]
Förutom att den inhemska oljekonsumtionen “stjäl” olja som kunde exporteras för att få välbehövliga inkomster, så lägger staten dessutom hundratals miljoner dollar varje år på att subventionera den inhemska (ökande) energikonsumtionen. Redan år 2005 var olika subventioner den enskilt största posten i statens budget och bara subventionerna av bränsle uppgick till nästan 25% av statens totala utgifter.
[...]
- Landet har mycket hög frekvens av undernäring - över en tredjedel av befolkningen är undernärd (vilket är jämförbart med de fattigaste länderna i Afrika). Nästan hälften av barnen mellan två och fem år är undernärda och visar tecken på hämmad fysisk utveckling ("stunted growth")
[...]
- Vid sidan av olja har jordbruket varit en viktig del av Jemens ekonomi. Men avskogning, jorderosion och expanderande öknar gör det svårt att upprätthålla produktionen.
[...]
Ett speciellt problem för just Jemen är den starka ställning som den milt narkotiska växten kat (qat, khat, chat) har i kulturen. De flesta jemenitiska män (och en del kvinnor och till och med barn) tuggar dagligen katJemen ligger trea från slutet på Fragile States Index (tidigare kallat Failed States Index). Endast Somalia och Sydsudan anses vara värre fallerade stater. Men Jemens krigsdrabbade befolkning har särskilda svårigheter, då landet ligger inlåst mellan Saudiarabien, Oman, Arabiska havet, Adenviken och Röda havet. De har helt enkelt ingenstans att fly, till skillnad från de andra värsta länderna i indexet, där det i princip är möjligt att vandra till fots (om än under svåra umbäranden) till grannländer. Till Saudiarabien i norr är det svårt att fly, dels eftersom landet är fientligt och bombar Jemen, dels eftersom stora delar av befolkningen i västra Jemen är shiamuslimer och inte skulle vara välkomna, dels eftersom större delen av landgränsen till Saudiarabien består av en av världens kargaste öknar - Rub al Khali. Det sistnämnda gäller även gränsen mot Oman. Och vad gäller att ta sig över havet begränsas det förstås av kravet på att ha en båt av något slag, men även av att på andra sidan havet finns dels Somalia (ett land varifrån människor tills nyligen flydde åt andra hållet), dels de fattiga och tämligen ofria länderna Djibouti och Eritrea, där jemenitiska flyktingar troligen inte skulle vara välkomna utan snarare slängas i fängelse även om de skulle vilja försöka ta sig vidare.
Sedan 2011 har Jemen varit i politisk kris, vilket började med protester och sedan urartat i inbördeskrig och till slut sedan 2015 saudiarabisk och arabemiratisk inblandning med flygbombningar. Omkring 2 miljoner människor är på flykt inom landet, men har som sagt mycket svårt att ta sig till något annat land.

Landets president är Abdrabbuh Mansur Hadi (som stöds av Saudiarabien), men hans anhängare behärskar bara omkring hälften av landets yta och han kontrollerar inte ens huvudstaden Sana'a, utan håller till i Aden på sydkusten. En fjärdedel av landet (den västra delen förutom sydkusten) kontrolleras av Houthi-rebeller och trupper lojala till den i december mördade tidigare presidenten Saleh. Houthi-rebellerna är shiamuslimer och anses av Saudiarabien vara sponsrade av Iran. En fjärdedel av landet (glesbefolkade delar i mitten) kontrolleras av Al-Qaida och IS-affilierade Ansar al-Sharia.

Redan innan kriget var Jemen det fattigaste landet i Mellanöstern. Den snabba befolkningsökningen är en av de främsta orsakerna. 1950 hade landet 4,3 miljoner invånare och 2016 uppskattades befolkningen till 28 miljoner. 46 procent av befolkningen är under 15 år. Huvudstaden Sana'a har växt från omkring 55 000 invånare 1978 till omkring 2 miljoner i början av 2000-talet.

Den snabba befolkningstillväxten har sin bakgrund i att dödligheten minskade kraftigt från 1980 och framförallt att barnadödligheten minskade redan från 1975. Men fertiliteten minskade inte lika snabbt - den toppade i början av 1980-talet på drygt 9 barn per kvinna! Fortfarande i slutet av 1990-talet var fertiliteten runt 7 barn per kvinna. Nu är fertiliteten nere på 4,5 barn per kvinna, vilket fortfarande är mycket högt.

Även innan kriget var Jemens vattensituation ytterst allvarlig med utsuget grundvatten och landet beskrevs av experter som det första landet i världen som skulle få slut på vatten. På grund av kriget har vattensituationen förvärrats ytterligare med bland annat förstörd infrastruktur. 80 procent av landets befolkning har svårt att få tag på vatten till dryck och hygien. Många människor har flytt inom landet, vilket satt ytterligare tryck på brunnarna i de områden de flytt till.

Vattenbristen har i sin tur orsakat världens största utbrott av kolera, med omkring en miljon smittade.

Kriget har även förstört för den lokala livsmedelsproduktionen. Skörden av den viktigaste grödan durra (sorghum) har sjunkit med över 40 procent och veteskörden med omkring 25 procent. Den inhemska livsmedelsproduktionen täckte emellertid inte ens innan kriget på långa vägar upp befolkningens behov, utan över 80 procent av spannmålen importerades!

Kriget har även försvårat livsmedelsimporten, särskilt som den viktigaste hamnstaden Hodeidah (Al Hudaydah) på västkusten kontrolleras av Houthi-rebellerna, men nu sedan 12 juni attackeras av saudiska styrkor. Större delen av landets befolkning torde därför löpa risk för en svältkatastrof av enorma mått. Saudiarabien säger att de måste ta tillbaks Hodeidah för att beröva Houthi-rebellerna deras främsta inkomstkälla och förhindra dem från att smuggla in vapen.

Livsmedelsimporten har redan minskat - för årets första kvartal minskade den med 11 procent jämfört med motsvarande period förra året. Omkring 18 miljoner av landets befolkning beräknas lida av livsmedelsosäkerhet och över 8 miljoner har svår livsmedelsosäkerhet och riskerar svält - omkring en fjärdedel fler än förra året. Dessutom är matpriserna på grund av den osäkra tillgången höga.

Oljeproduktionen då? Den har i princip sjunkit till ingenting. Därmed finns inget bränsle i landet annat än vad som möjligen kan importeras. Frågan är om det ens skulle löna sig att vid en (osannolik) fred dra igång oljebrunnarna igen. Reparationskostnaderna skulle troligen överstiga vinsten från vad som kan finnas kvar att ta upp ur marken.
Även om Saudiarabien och Förenade arabemiraten mot förmodan skulle sluta sina attacker mot Jemen och de inbördeskrigande falangerna mirakulöst skulle sluta fred skulle landet vara en humanitär katastrof av stora mått. Med fortsatt krig och inbördeskrig är katastrofen gigantisk och jag kan inte se något annat än obeskrivligt elände framöver.

Jemen saknar grundförutsättningarna för att repa sig. Fortsatt snabb befolkningstillväxt, livsmedelsbrist, akut vattenbrist, sönderslagen infrastruktur samt slut på inhemsk olja blockerar en återhämtning och gör landet för all framtid beroende av omvärldens hjälp med alla livets nödvändigheter. Ja, det låter deppigt värre, men som Livet Efter Oljan påpekade redan 2010 är Jemens problem olösliga.

Det är nu drygt sju år sedan jag senast tittade på trafikflygets utveckling globalt, så det är väl dags för en uppdatering.

Som ni ser så har passagerarflyget fortsatt att öka i vad som ser ut att vara en exponentiell kurva, efter det lilla hacket 2009 i spåren av Finanskrisen.

Fraktflyget däremot har inte ökat i samma takt som innan Finanskrisen. Fram till 2007 följde fraktflygets kurva i princip passagerarflygets, men efter ett stort hack 2008-2009 så har den årliga ökningen inte alls varit densamma som tidigare. Vad detta beror på vet jag inte, utan överlåts till den ärade läsekretsen att spekulera i. Tillägg: Jag noterar dock att för 2017 så var det en rekordstor ökning på 9 procent för flygfrakten.

Vad gäller flygbolagens vinster så har de efter förluståren 2008-2009 faktiskt gått med vinst, men mestadels ganska usel vinst - som jag påpekat tidigare så ställs inte alls samma krav på vinst vad gäller flygbranschen som för andra branscher. Ändå är flyget starkt subventionerat, till exempel genom att flygbränsle inte beskattas, samt att flygplatser är statusbyggen som ofta finansieras genom skattemedel.

En orsak att flygbranschen gått med vinst sedan 2010 är troligen det extremt låga ränteläget globalt.

Värt att notera är att 2015-2016 har flygbolagens vinster varit på en nästan rekordhög nivå - endast mitten av 1960-talet kan mäta sig med dessa år. Detta torde till stor delen bero på det betydligt lägre oljepris som vi haft de senaste åren jämfört med det höga pris som rådde i några år dessförinnan.

Mångmiljardfrågan är nu förstås när nästa hack i kurvan kommer - både för flygtrafiken och för flygbolagens vinster.

Förra sommaren uppmärksammade jag att kreditimpulsen för de svenska bolånen blivit negativ, vilket förebådade den nedgång vi såg på bostadsmarknaderna under hösten.
Kreditimpulsen fortsatte att vara negativ till och med oktober, men uppstudsen från bottensiffran för maj 2017 tog kreditimpulsen upp till positivt territorium. I februari och mars föll dock kreditimpulsen åter och var för mars nära noll. April månads finansmarknadsstatistik får vi dock vänta på drygt en månad (kommer 29 maj). Risken är dock överhängande att nedtrenden då fortsätter och vi åter får en negativ kreditimpuls för de svenska bolånen.

Under tiden som kreditimpulsen studsat upp har bostadspriserna fortsatt nedåt. Årsnedgången för HOXSWE är nu större än för både 2008 och 2011. Med åter negativ kreditimpuls är det sannolikt att prisnedgången på bostadsmarknaden fortsätter. Fundamenta på bostadsmarknaden, till exempel de galna (reala) prisuppgångarna de senaste tjugo åren, talar också för det.

Infrastrukturminister - smaka på det ordet! Huru härligt är det icke? Ack, så det utstrålar makt, framåtanda och utbyggnad!

Sverige haver sedan i somras en infrastrukturminister vid namn Tomas Eneroth, socialdemokrat till färgen, som ser ut att taga sitt uppdrag att sikta framåt och uppåt på största allvar. Jag läser idag med glädje huru storstilade planer Herr Eneroth haver för Arlanda flygplats. Icke blott skall denna flygplats expandera, nej den skall i framtiden bliva det ledande flygnavet i Norden! Huru ärofulla äro icke dessa högt ställda ambitioner? Till råga på allt manar Herr Eneroth till nationell samling kring dessa ambitioner. Ack, vilken sant patriotisk enande kraft denne infrastrukturminister är!

Herr Eneroths grunder till dessa grandiosa planer äro sannerligen väl genomtänkta. Vi behöva helt enkelt bra flygförbindelser för att icke komma å den så nesliga efterkälken. Ty vi vilja förvisso icke vara sämre än våra grannar danskarna, som frikostigt satsa å sin flygplats i Köpenhamn.

Det må vid första anblicken (med tanke på Arlandas geografiska placering) förefalla som om Herr Eneroth främst hade Stockholms väl och ve i tankarna, men nej, hans planer äro mer vittomfamnande än så. De innefatta hela landet, ty Arlanda skall utgöra en motor för Sverige!

Herr Eneroth emottar för dessa sina högtflygande planer välförtjänt stöd från Fru Rankka, verkställande direktör för en av den kungliga huvudstadens viktigaste institutioner, nämligen Stockholms handelskammare. Hon påpekar så förnuftigt att Sverige icke må riskera att tappa i konkurrenskraft på grund av de usla flygförbindelser vi nu hava, utan att vi skola investera i denna styvmoderligt behandlade flygplats, framförallt för att icke riskera att förlora framtida utplaceringar av viktiga europeiska myndigheter.

Vissa elaka tungor försöka nu att misskreditera utbyggnaden av Sveriges pärla, vår största flygplats Arlanda, genom att i sin illvilja antyda att en större flygplats skulle förorsaka större utsläpp av koldioxid, en gas som redan Professor Arrhenius för etthundratjugu år sedan visade att den orsakar uppvärmning av klimatet. Intet kan emellertid vara mer felaktigt än dessa antaganden om ökade utsläpp! Kan vår stolte infrastrukturminister tänka ut så storstilade utbyggnadsplaner kan han säkerligen även tänka ut huru vi kunna hava fler flygförbindelser med mindre utsläpp. Eller måhända överhänder han detta uppdrag till sin för ändamålet kanske mer lämpliga regeringskollega miljöministern Fru Skog.

Så låtom oss framöver med stolthet bygga ut detta för Stockholm och Sverige livsnödvändiga nav, Arlanda flygplats! Och låtom oss flyga mer, ty det är viktigt för Sveriges näringsliv och den heliga tillväxten!

Som läget ser ut nu för Sveriges och de globala finansmarknaderna har jag (och många med mig) svårt att tänka sig att vi skulle kunna få se ett uppåttryck på det svenska ränteläget. Fallande bostadspriser, som vi ju sett under hösten och lär få se mer av under 2018, lär snarast ge ett deflatoriskt tryck, vilket borde orsaka ett nedåttryck på räntorna i Sverige.

Därför tycker jag att det känns intressant att spekulera i ett tänkbart scenario för hur ränteläget i Sverige skulle kunna drivas uppåt. Därmed inte sagt att jag tycker att scenariot nedan känns troligt. Däremot kanske möjligt.

Låt oss anta att de svenska bostadspriserna fortsätter att sjunka under 2018 - något som inte känns helt orimligt. Med tanke på all panik som har spridits efter höstens lilla nedgång kan bostadspriserna mycket väl hamna i en självförstärkande nedåtspiral som håller i sig några år.


Eftersom stora delar av Sveriges ekonomi är beroende av bostäderna (och då framförallt köpebostäderna) kommer detta att drabba Sveriges ekonomi negativt. Bankerna kommer att gå sämre när färre vill låna mindre pengar till att köpa ny bostad. Byggbolagen kommer att drabbas av kraftigt minskad efterfrågan och felslagna mer eller mindre spekulativa byggprojekt. Hela det konsumtionsinriktade komplex som lever på inrednings- och renoveringstrenderna kommer att sjunka ihop som en felslagen sufflé - möbelaffärer, byggvaruhus m.fl. Även övrig konsumtion kommer att drabbas - vi vet att cirka 25 procent av prisökningar på bostäder tas ut som ökad konsumtion. Vid prisnedgångar torde för det första denna konsumtionseffekt försvinna och istället förbytas i en konsumtionsminskning av motsvarande omfattning. Med tanke på hur stor andel av BNP som utgörs av hushållens konsumtionsutgifter handlar det om ett BNP-sänke på drygt 2 procent.

Framförallt kommer vi att få se en negativ kreditimpuls för bolånen och till och med en minskning av hushållens lån till bostadsköp. Detta sänker konsumtionen och hänger förstås ihop med det som jag beskriver i förra stycket.

Dessa nedgångar i svensk ekonomi kommer att göra att utländska investerare drar tillbaks sina investeringar. Detta orsakar i sin tur att den svenska kronan faller mot övriga större valutor. Spekulanter kan också driva kronkursen vidare nedåt.

Den fallande svenska kronan kommer i sin tur att orsaka prisinflation på grund av ökade priser för importerade varor.

Nu kommer vi till en intressant bit av scenariot. Riksbanken siktar ju idag mot ett inflationsmål runt två procent årlig KPI-ökning. Får vi för hög prisinflation måste Riksbanken isåfall höja räntan för att följa sitt mål.

Game over.

Så känns detta som ett möjligt scenario? Om inte - var finns svagheterna i scenariot?

Med tanke på den senaste tidens nyhetsfokus på de svenska bostadspriserna tänkte jag presentera lite uppdaterade prisdiagram.

Här får ni först ett uppdaterat diagram över reala svenska småhuspriser, från 1952 årsvis, från 1986 kvartalsvis, och för Stockholm från 1975. Som en jämförelse har jag även lagt in reallönerna.
Som ni kan se har småhuspriserna presterat ännu en makalös uppgång de senaste åren, till stor del på grund av lågräntedopningen av ekonomin.

Nu är, som jag påpekat förut, inte småhuspriserna det värsta, utan det är bostadsrättpriserna. Nedan ser ni årsvis data för reala svenska bostadsrättspriser, småhuspriser, samt hushållens lån och reallöner.
Jag räknar med att bostadspriserna kommer att falla ner till en bit under reallönekurvan. För småhuspriserna innebär det ett realt prisfall på cirka 45 procent och för bostadsrättspriserna cirka 75 procent!!

Jag måste förstås tillägga att jag har haft fel i mina förutsägelser om prisfall tidigare, ity att den svenska bostadsbubblan istället har blåsts upp ytterligare, till höjder som jag när jag började studera den hösten 2007 inte kunde föreställa mig ens i min vildaste fantasi. Men månne är det denna gång dags för ett riktigt prisfall på svenska bostäder. Tecknen är många.

Bostadsmarknaden har den senaste tiden genomgått en kraftig förändring av den rådande psykologin och tappat momentum, vilket har uppmärksammats av riksmedia, men även av bloggare såsom Cornucopia, som idag skriver om att antalet affärer minskar i en fallande bostadsmarknad och den falska psykologin att "om man inte sålt har man inte gjort en förlust".

Bankerna har även börjat bli mer restriktiva vad gäller utlåningen och infört ett skuldkvotstak på 5 till 5,5 gånger hushållets årliga bruttoinkomst. Detta har skapat irritation hos flera presumtiva bostadsköpare. Det är dock ingen mänsklig rättighet att få låna obegränsat. Bankerna gör affärsmässiga bedömningar av låntagarens återbetalningsförmåga och marginaler. Det kommer troligen bli ännu hårdare krav. Minns ni 1992? Efter räntechocken i slutet av 1992 var bankerna mycket restriktiva och gav i princip inte bolån alls. Något liknande kan hända även nu. Det behöver dock inte bli någon räntechock, utan kanske någon annan form av ekonomisk chock.

Ett annat problem är att den senaste tiden har det byggts fel sorts bostäder. Det har byggts lyxlägenheter som man planerat att sälja som bostadsrätter, en marknad som nu kärvat ihop och där bland annat Oscar Properties gått i rejäl motvind. Vad Sverige istället skulle ha behövt hade varit förhållandevis enkla hyreslägenheter för att inhysa bland annat de många invandrare som kommit hit de senaste åren.

Läs även vad Per Björklund skriver om en möjlig tvärnit för bostadsbyggandet och snabb ökning av prissänkta lägenheter i Stockholm.

Vad gäller effekterna på ekonomin i stort är artikeln "När staden slocknar" av Mattias Svensson intressant.
"Amerikanska studier tyder nämligen på att hushållen konsumerar omkring 25 procent av värdeuppgången på deras bostäder - en konsumtion som alltså faller bort jämfört med idag om priserna inte fortsätter uppåt. Storstadens överdådiga köpcentrum, stora evenemangsarenor, fashionabla gallerior och uppiffade affärsstråk är alla dimensionerade efter senare års konsumtionsfest."Frågan är hur långt situationen på bostadsmarknaden och för byggbranschen hinner utvecklas fram till valet hösten 2018. Hur påverkas politiken om vi har hunnit få ett begynnande boprisfall, samtidigt som vi har bostadsbrist och tvärnit för byggbranschen?

Lite intressant från veckans Credit Bubble Bulletin (min översättning):
Jag köpte aldrig den populära jämförelsen mellan 2008 och 1929 - och den relaterade uppfattningen att 2008 var "hundraårsflödet". Krisen 2008-2009 var till största delen en privat skuldkris kopplad till spräckandet av bubblan i bostadskrediter - inte olik tidigare upprepade globala kriser, utan bara större och något mer systemisk. Det var dock inte en djupt systemisk kris besläktad med efterspelet till 1929, vilket karakteriserades av en förtroendekris för banksystemet, marknaderna och finansbranschen i allmänhet, tillsammans med ett tappat förtroende för statens politik och institutioner. Men efter ett decennium av aldrig tidigare skådad expansion av statsskulder och centralbankskrediter har allt nu dukats upp för en mer systemisk 1929-liknande finansiell rubbning.
Intressant i sammanhanget är att chefen för USA:s centralbank, Janet Yellen, häromdagen sade angående nästa finanskris: "Jag hoppas att det inte blir under vår livstid och jag tror inte att det blir det". Ett uttalande som närmast är löjeväckande med tanke på de enorma ohållbara kreditberg som byggts upp sedan 2008.

Vidare från Credit Bubble Bulletin:
Det är ironiskt att Federal Reserve säger att banksystemet är botat och så väl kapitaliserat att bankerna nu kan öka utdelningar, aktieåterköp och förmodligen risktagande. Enligt konventionellt centralbankstänkande ger ett välkapitaliserat banksystem en stark buffert för att stoppa vindarna från en finanskris. Ordförande Yellen ser uppenbarligen på bankernas kapitalnivåer och extrapolerar detta till systemisk stabilitet. Men nästa kris lurar inte hos bankerna, utan på tillgångs- och derivatmarknaderna: för mycket hävstång och för mycket "pengar" som används till trendföljande handelsstrategier. För mycket hedgande, spekulation och hävstång genom derivat. Marknaderna präglas av missuppfattningar och förvrängningar på en storslagen skala.

Jämfört med 2008 så är de belånade spekulanterna och ETF-komplexet betydligt större och potentiellt farliga. Derivatmarknaderna är nuförtiden mycket mer sårbara för likviditetsfrågor och rubbningar. De globala marknaderna har aldrig dominerats så mycket av trendföljande strategier. Det är ett allvarligt problem att tillgångsmarknadernas avkastning - aktier, obligationer, företagskrediter, framväxande marknader, fastigheter etc - alla har blivit så starkt korrelerade. Det finns enorma sårbarheter förknippade med att olika marknader har blivit så synkroniserade globalt. Och i hela det stora spelet av groteskt uppblåsta globala finansiella instrument, tillgångs- och derivatmarknader, är storleken på det tillgängliga bankkapitalet trivialt.

Häromdagen konstaterade Cornucopia att något lugnare tillväxt av skuldbubblan kan signalera lugnare bostadsprisökningar.
Skulderna fortsätter alltjämt öka snabbare än både real BNP (ungefär BNP+KPI-inflation) och snabbare än hushållens löner och disponibla inkomster. Kort sagt fortsätter hushållen pumpa upp skuldbubblan, som förblir helt ohållbar.

Aktuell hastighet på ökningen är 7.1%, vilket är avsevärt högre än hushållens inkomstökningar. Det finns alltså inget som tyder på att hushållens möjligheter att betala ner skulderna har förbättrats.

Samtidigt kan vi se en stagnation i ökningen och att skuldsättningsökningen minskar marginellt. Det kommer innebära att bostadspriserna skenar något mindre snabbt framöver, givet samma volymer.Diagrammet nedan visar ökningen av bolånen kontra HOXSWE-index över svenska bostadspriser och är alltså ungefär samma sak som Cornucopia tittar på (han ser dock på hushållens totala lån).
Som jag påpekade förra året är det dock mest intressant att se på kreditimpulsen.
Det tjatas ständigt om hur det är tillgång och efterfrågan på bostäder som styr bostadspriserna. Vad jag kan se så är tillgången på bostäder att köpa mycket god. En titt på Hemnet ger vid handen att det finns mängder med bostäder till salu i Sverige och Stockholm. Efterfrågan på bostäder finns teoretiskt sett alltid. Jag vill exempelvis köpa mig en bostad, men inte till dagens maniska priser.

Det som styr bostadspriserna är istället, anser jag, tillgången på krediter.

[...]

Den aggregerade efterfrågan är alla utgifter, vare sig de är på konsumtion, investeringar (t.ex. i bostäder) eller annat. Denna förhåller sig som så här:
Utgifter = Inkomster - Nettosparande = Inkomster + Nettoskuldökning
Med andra ord: man spenderar sin inkomst plus vad man lånar. Detta är ju intuitivt.
Om inkomsterna ökar från ett år till ett annat så ökar utgifterna.
Likaså är det så att om nettoskuldökningen ökar från ett år till ett annat så ökar utgifterna.
Självklart minskar utgifterna ifall någon av dessa minskar istället.
Så hur har kreditimpulsen för Sveriges totala bolånestock utvecklats på det dryga år som gått sedan jag skrev om den första gången? I diagrammet nedan (data t.o.m. april) kan vi se att den har kraschat ner till negativt territorium! För första gången sedan 2013.
Uppgången för svenska bostadspriser har mattats av och ser vi på den förra liknande kraschen för kreditimpulsen 2011, så kan vi förvänta oss att bostadsprisernas ökning mattas av ytterligare och att de börjar sjunka om några månader - kanske i höst. Skillnaden denna gång är att nedgången i kreditimpulsen sker från ett mycket högre läge - vi kan alltså förvänta oss en betydligt kraftigare negativ reaktion än förra gången.

Boprisfall kommer alltså framöver med största sannolikhet, trots att som jag påpekade i gårdagens inlägg så finns ännu ingen boräntehöjning i sikte.

Som jag påpekade i januari syntes ännu ingen signifikant höjning av bolåneräntorna.

Nedan ser ni uppdaterat diagram över bolåneräntor.
Fortfarande har inget signifikant hänt och jag förväntar mig ingen större höjning framöver. Möjligen en halv procentenhet på längre löptider som 2013.

Det finns till och med en god möjlighet att bolåneräntorna kan sjunka ytterligare lite grann innan vändningen uppåt. "Vafalls?" kommer många att tycka, som tror sig "veta" att bolåneräntorna snart kommer att stiga raskt och ställa till kaos på den svenska bostadsmarknaden. Men vad jag ser framför oss är hur den globala ekonomin ånyo går in i lågkonjunktur i höst och hur ränteläget i Sverige då kan komma att pressas vidare neråt. Lågkonjunktur ger lägre prisinflation vilket trycker ner ränteläget och det troligen innan Riksbanken hinner igenom sina utredningar om ändrat inflationsmått.

Det är dock mycket svårt att sia om exakt hur det kommer att bli med bolåneräntorna. Kanske tremånadersräntan redan passerat sitt bottenläge i höstas, men vändningen uppåt går långsamt. Under tiden kan bolåneräntorna med längre löptider sjunka ytterligare, så som skedde under 2010. Eller så sjunker alla bolåneräntor en bit till.

Läget skulle alltså med låga räntor leda till fortsatt stigande bostadspriser? Nja, som jag påpekat för länge sedan så behövs inga räntehöjningar för att pysa ur en bostadsbubbla. Det finns även andra faktorer som påverkar - framförallt konjunkturen.

Idag när jag i det vackra vädret gick till fots genom centrala Stockholm från ett kundmöte till nästa, så slog mig tanken "vad skulle jag göra om något exceptionellt (t.ex. terrordåd) inträffade nu?" Jag har tänkt igenom detta förut, så att jag har en mental plan klar i huvudet för hur jag skulle agera. Under min promenad gick jag åter igenom detta i huvudet. Föga kunde jag ana vad som skulle hända senare.

När jag kom ut från det andra kundmötet såg jag att något var fel i stämningen på gatan utanför. Några stod och pratade med varandra och rökte febrilt. Några människor grät. Några sprang. Några såg ut att mest irra omkring. Jag fick då höra om vad som just hade hänt bara ett kvarter från där jag var, endast några minuter innan jag kom ut.

Jag avlägsnade mig radiellt från platsen där dådet inträffat - det är alltid bäst att i sådana här fall ta sig så snabbt bort från platsen som möjligt, tills man har mer information om vad som hänt. Dels för att inte vara i vägen, dels för att det fortfarande kan finnas en eller flera farliga galningar i området, eller risk för dubbeldåd såsom i Paris eller Bryssel. Under tiden försökte jag orientera mig om vad som hänt och hur situationen såg ut. Mobilnäten var självklart överbelastade, men medmänniskor på gatan kunde upplysa bland annat om att T-centralen var stängd - troligen för att förhindra att gärningsmannen lätt skulle kunna ta sig iväg. Planen för de flesta fick därför bli fotvandring ut till närmsta plats där allmänna kommunikationer fortfarande gick.

Jag noterade att de flesta människor efter dådet också agerade helt riktigt och tog sig bortåt från platsen, för att sedan börja planera hemfärden. Det inger mig hopp att svensken i gemen verkar ha förstått hur man ska agera någorlunda rätt vid ett terrordåd.

Jag noterade även polisens resoluta agerande. Det var bara minuter efter dådet full fart med mängder av polisbilar, både blågulvita och civila. Snabbt hade de också posterat sig vid större kollektivtrafikknutpunkter. I och med att man utrymde dessa torde eventuella icke gripna förövare eller kumpaner få det mycket svårare att undkomma.

Men jag noterade även att vissa på sociala medier var väldigt snabba i att spekulera i allehanda saker, såsom förövarens motiv eller grupptillhörighet, eller polisens bristande agerande.

Visst pekar likheten med tidigare terrordåd i London, Berlin och Nice på att det troligen även här rör sig om förövare från liknande kretsar, men man kan inte vara säker förrän vi får mer information. Just nu är det bästa man kan göra att vänta tills läget förhoppningsvis har klarnat imorgon. Då kan vi också hoppas att misstänkta gripits, så att polisen kan offentliggöra fler uppgifter.

Jag kan också säga utifrån mina egna iakttagelser när jag vandrade iväg, samt från vad jag hört från en vän som befann sig instängd i ett hus nära olycksplatsen, att polisen såvitt jag kunde bedöma handlade helt rätt och adekvat. De flesta som ondgör sig över polisens påstådda brister har såvitt jag ser inte ens befunnit sig i närheten av platsen.

I mitten av december skrev jag om hur det fortfarande var klimatkaos i Arktis, med för årstiden rekordlåg isutbredning. Nu är vi framme i mitten av mars - den tid då havsisen i Arktis normalt har sin största utbredning, för att därefter minska. Utbredningen är nu nära rekordlåg för årstiden - de enda åren som legat runt denna nivå är 2015 och 2016, se diagrammet nedan.
Man kan även studera havsisens utbredning på kartan från Climate Reanalyzer, där man även kan kika på temperaturanomalin, som ser ut att peka mot snabb avsmältning längs Sibiriens nordkust, där det är omkring 20 grader varmare än normalt.

Men havsisens utbredning är just nu inte det mest oroväckande, utan dess totala volym. Som ni ser av diagrammet nedan är den arktiska havsisvolymen hästlängder lägre än förut vid denna årstid.
Att isen är så tunn kommer tillsammans med den ovanligt låga utbredningen med största sannolikhet att ge en väldigt snabb avsmältning och vi kommer troligen att senare i år se nya rekordlåga utbredningar för den arktiska havsisen.

Arktis befinner sig just nu sannolikt i en självförstärkande process, där lägre isutbredning ger mindre reflektion av solens värme, vilket i sin tur leder till ännu lägre isutbredning. Och så vidare.

Jag läser då och då att de svenska bolåneräntorna i höstas skulle ha vänt uppåt. Jag vill därför undersöka om det finns fog för att påstå något sådant. Swedbank är vänliga nog att ha historik över bolåneräntor ända bak till 1985.

Ser vi på tiden 2008-2016 ser det ut som i diagrammet nedan.
Visst kan vi se en liten vändning uppåt i höstas, men den är knappast signifikant om man ser på hela nedgången från 2011. Det skulle i och för sig kunna vara en vändning, då den är mjuk på samma sätt som bottnen 2009. Men det är ännu alldeles för tidigt att säga. Men med tanke på att KPI-inflationen snart är uppe på Riksbankens mål (den var 1,7 procent i december) är det inte orimligt att tänka sig att vi nu sett bottnen för bolåneräntorna för denna gången (alltså för några år framåt).

Hur stor räntehöjning kan vi i så fall förvänta oss? Storleksordningen borde gissningsvis vara ungefär samma som de senaste årens ränteböljor, alltså omkring två procentenheter.

Betänk dock att i ett längre perspektiv (som i diagrammet nedan) är trenden mot lägre räntor fortfarande att se som obruten. Ränteförändringar på två procentenheter är då mest att se som brus.

Intressanta nyheter 1-8 januari 2017, baserat på mina tvitar och vidaretvitar på Twitter.

Olja och gas
— bubb.la (@nyhetsbubbla) 1 januari 2017
— Flute-Tankar (@Flute_Tankar) 1 januari 2017
— Flute-Tankar (@Flute_Tankar) 1 januari 2017(alltså sedan januari 2016)

— Flute-Tankar (@Flute_Tankar) 5 januari 2017
— Flute-Tankar (@Flute_Tankar) 5 januari 2017

Kreditbubblan
— Flute-Tankar (@Flute_Tankar) 1 januari 2017
— Flute-Tankar (@Flute_Tankar) 1 januari 2017
— Flute-Tankar (@Flute_Tankar) 1 januari 2017
— Andreas Cervenka (@andreascervenka) 4 januari 2017

Kina
— Flute-Tankar (@Flute_Tankar) 1 januari 2017

Bostadsbubblan
— SR Ekot (@sr_ekot) 1 januari 2017
— Bostadsbubbla (@bobubblan) 4 januari 2017
— Bostadsbubbla (@bobubblan) 5 januari 2017

Beredskap och sårbarhet
— Flute-Tankar (@Flute_Tankar) 1 januari 2017

Forskning och hälsa
— Agnes Wold (@AgnesWold) 1 januari 2017
— Flute-Tankar (@Flute_Tankar) 4 januari 2017
— Did You Know? (@Know) 1 januari 2017

Rymden
— Flute-Tankar (@Flute_Tankar) 2 januari 2017

Interstellära resor är i science fiction-litteraturen och -filmen vanligt förekommande. Vi har genom några årtiondens populärkultur blivit så indoktrinerade med dessa att de ses som så självklara att till och med stora vetenskapsmän som Stephen Hawking börjar yra om att kolonisera planeter runt andra stjärnor.

I verkligheten är det istället hårda fysikaliska fakta som gäller och jag postulerar därför att interstellära resor är orimliga enligt förklaringen nedan.

Innan du fortsätter rekommenderar jag att du läser inlägget "Ofattbara avstånd i rymden", som jag skrev för några veckor sedan (om du inte redan läst det).
"Närmsta stjärnan Proxima Centauri ligger 4,25 ljusår (40 209 000 000 000 kilometer) från solen."Den av människan uppsända rymdsond som för tillfället befinner sig längst ifrån Jorden är Voyager 1, som 10 december 2016 var 20 500 000 000 kilometer från solen, efter drygt 39 års resa. Den rör sig bort från Solen med en hastighet av cirka 17 kilometer per sekund, vilket är den högsta hastigheten bort från solen som någon rymdsond hittills uppnått. Dess vikt vid uppskjutningen var 826 kg. Voyager 1 sköts upp av en Titan IIIE - en monsterraket som vägde 633 ton.

För att nå till Proxima Centauri skulle Voyager 1 behöva (med 17 km/s = 61 200 km/h = 1 468 800 km/dygn = 536 479 200 km/år) 74 950 år. Det är förstås alldeles för lång tid och vill vi genomföra interstellära resor inom rimlig tid måste sonden alltså gå betydligt snabbare.

Det enda sättet att accelerera i rymden är genom att kasta ut massa i motsatt riktning - det är vad raketer gör. Accelerationen beror dels på hur mycket massa du kastar ut, dels på hastigheten i utkastandet. Hastigheten beror i sin tur på hur explosivt raketbränslet är samt hur raketen är utformad.

Formeln för hur mycket energi (E) som behövs för att få upp en viss massa (m) i en viss hastighet (v) är E = 1/2 m v2. Energin är alltså (inte oväntat) linjärt beroende av massan, men beroende av hastigheten i kvadrat. Det är i beroendet till hastigheten de oöverstigliga problemen uppstår.

Låt oss säga att vi vill nå Proxima Centauri på 100 år - en rimlig tidsrymd för att ett interstellärt projekt ska vara lönt att genomföra inom en högteknologisk civilisations livstid. Då skulle vår rymdsond behöva uppnå en hastighet på 402 090 000 000 km/år = 1100 862 422 km/dygn = 45 869 267 km/h = 12 741 km/s, alltså omkring 750 gånger snabbare än Voyager 1. Det skulle då gå åt 562 500 gånger så mycket energi. Supermegamonsterraketen skulle behöva väga minst 356 miljoner ton om den skulle använda liknande teknik som Titan IIIE. Även om vi kan tänka oss mer effektiv raketteknik skulle det ändå för en rymdsond på knappt ett ton röra sig om storleksordningen hundratals miljoner ton. Hur mycket är det? Keopspyramiden väger cirka 5,7 miljoner ton. Minst tjugo Keopspyramider - raketen skulle alltså bli orimligt stor.

Och hur mycket energi skulle (energiförluster oräknade) gå åt? För att accelerera Voyager till denna hastighet skulle det (enligt formeln ovan för rörelseenergi) krävas drygt 140 petajoule (PJ, femton nollor). Årligen förbrukar mänskligheten omkring 500 000 PJ. Det är alltså en icke föraktlig andel av vår årliga energiförbrukning som skulle gå åt. Nu var det endast energin som raketen genererar som vi beräknade. För konstruktionen av raketen skulle det säkert gå åt minst tio gånger så mycket energi som raketen genererar. Storleksordningen på energin kan också jämföras med Tsar Bomba, den största kärnvapenexplosionen någonsin, som var på 210 PJ. Där talar vi visserligen om tillräcklig mängd energi, men den ska också vara kontrollerad och riktad.

Nu talar vi bara om energin för att skicka en obemannad rymdsond på knappt ett ton. Ett bemannat rymdskepp skulle behöva väga minst tiotals ton för att få plats med all utrustning som behövs för 100 års resa.

Det enda som möjligen känns rimligt att skicka på insterstellära avstånd skulle vara mikrosonder av något slag.

Dessutom vet vi inte hur långt bort närmsta beboeliga planet befinner sig. Den kan ligga 4 eller 40 eller 400 ljusår bort. Nåja, i sammanhanget känns det oviktigt med tanke på hur mycket energi som går åt redan för 4 ljusår.

Nästa problem är det damm som finns i den interstellära rymden. Även om det är extremt glest finns det ändå dammpartiklar där och med en hastighet av 46 miljoner kilometer i timmen får dessa partiklar en sanslös kraft. Ett stoftkorn på endast 37 milligram skulle i den hastigheten motsvara rörelseenergin hos ett Rc-lok på 78 ton i 100 km/h. Det skulle göra ett litet hål rakt igenom vårt rymdskepp. Även om du bara skulle träffa på ett större dammkorn per ljusår, så räcker det med ett enda för att sabba hela äventyret. Jag har inte räknat på hur tätt dammkornen ligger i den interstellära rymden och därmed sannolikheten för att träffa ett, men det är gissningsvis även det ett oöverstigligt problem.

Diagrammet nedan visar hur antalet besökare sett ut genom åren sedan denna blogg startades (bortse från 2017 som ju knappt hunnit börja än).
Som ni ser var "Peak Flute" år 2012 och trots ett litet upptick 2014 är trenden nedåt för antalet besökare.

Detta hänger självklart väldigt mycket samman med hur mycket eller lite jag skriver på bloggen. Diagrammet nedan visar antalet inlägg per år.
2013 var ett trassligt år för mig vad gäller många saker, därav den stora nedgången i antalet inlägg. Jag kom igen lite grann lite 2014 vad gäller antalet inlägg, men om man undantar 2013 är det ändå en tämligen tydlig utförstrend sedan toppåret (vad gäller antalet inlägg) 2011.

Jag har helt enkelt prioriterat andra saker här i livet framför bloggen.

Däremot har jag sedan i somras börjat skriva på Twitter, där jag hittills skrivit 796 tweetar på 6½ månad. Just nu passar kanske det formatet kanske mig bättre än bloggen. Följ mig gärna där.

För snart en månad sedan skrev jag om klimatkaoset i Arktis och det är fortfarande illa. Den senaste kartan visar att det fortfarande är mer än 20 grader varmare än normalt över stora delar av Arktis.
I och med att det fortsatt att vara ovanligt varmt över Arktis har inte heller havsisen växt till särskilt mycket, se kartan nedan (den ljusblå randen visar havsisens normala utbredning).
Novaja Zemlja, Svalbard och Grönlands östkust brukar så här års vara helt infrusna, men inte i år. Hudson Bay är ännu bara till hälften istäckt, vilket normalt brukar vara läget i mitten av november. Berings sund är fortfarande till stor del isfritt.

Ser vi på kurvan över den arktiska havsisens totala utbredning (nedan) ser vi att årets kurva fortfarande ligger en bra bit under förra rekordåret 2012. Och isens tjocklek är förstås också rekordliten, vilket betyder att i vår kan isen brytas upp rekordsnabbt när det blir varmare igen.
Klimatkaoset drabbar olika i olika delar av världen och kan också vara väldigt olika från år till år. Det är just denna svårförutsägbarhet som är värst.

Här i Sverige har vi till exempel fortfarande ovanligt låga vattennivåer i många sjöar."För att undvika allvarlig vattenbrist inför vintern har vissa kommuner infört restriktioner för det kommunala dricksvattnet eller vidtagit andra åtgärder."Kommuner med flera måste bättra på sin beredskap för just extrema väderhändelser.

Jorden har en diameter på 12 742 kilometer och en omkrets på cirka 40 000 kilometer. Därför har mänskligheten svårt att skapa sig en ordentlig bild av större avstånd, till exempel avstånden i rymden.

Avståndet till Månen är 384 000 kilometer, alltså cirka 30 gånger större än Jordens diameter. Det är ändå relativt greppbart - om Jorden vore en grapefrukt skulle Månen vara ett körsbär på andra sidan rummet.

Därefter börjar avstånden bli jobbigt stora och svårgreppbara. Solen har en ekvatorsradie på 695 700 kilometer och därmed skulle hela jord-måne-systemet rymmas inom Solen. Avståndet från Jorden till Solen är cirka 150 000 000 kilometer, alltså 108 gånger Solens diameter och 11 772 gånger Jordens diameter. Om Solen vore en grapefrukt så skulle Jorden vara ett knappnålshuvud 15 meter bort med ett dammkorn (månen) cirklande på 4 centimeters avstånd. Och Mars skulle vara ett litet sandkorn 23 meter bort. Solsystemets största planet Jupiter skulle vara ett körsbär 78 meter bort. Solsystemets yttersta planet Neptunus skulle vara en liten ärta 450 meter bort.

Notera hur mycket längre bort Mars är från Jorden än vad Månen är (cirka 200 gånger längre bort) och fundera därefter på rimligheten i "debattartikeln" igår från Fuglesang m.fl. om att ha som mål att en svensk ska landa på Mars på 2030-talet. Mars är som närmast cirka 130 000 gånger längre bort från Jorden än vad Fuglesang någonsin var.

Ännu värre blir det med interstellära avstånd. Närmsta stjärnan Proxima Centauri ligger 4,25 ljusår (40 209 000 000 000 kilometer) från solen. Det skulle i exemplet ovan med Solen som grapefrukt betyda att Proxima Centauri skulle ligga 4021 kilometer bort, d.v.s. ungefär som avståndet Stockholm-Kuwait.

Läs även vad jag skrev 2011 om Peak Space.

I början av förra veckan noterade TT och Sveriges Radio att temperaturerna över Arktis havsis var 10 grader varmare än normalt, en nyhet som genom en ödets nyck dock hamnade i skuggan av den klimatförändringsförnekande Trumps vinst i USA:s presidentval. Detta är inte bara någon tillfällig värmebölja (nåja - det är ändå fryskallt med temperaturer långt under nollan, men alltså mycket varmare än normalt) utan något som har hållit i sig ett tag nu. I förrgår noterade Washington Post att lufttemperaturen över Arktis havsis var hela 20 grader varmare än normalt! Kartan nedan visar hur temperaturavvikelsen jämfört med medeltemperaturen för 1979-2000 ser ut idag 19 november.
Notera även att temperaturen över stora delar av Sibirien i gengäld var -20 grader under den normala. Utsikterna för de närmaste fem dagarna är enligt ClimateReanalyzer.org fortsatt extremt varmt över Nordpolen, men något mindre svinkallt i Sibirien.

Det blev i år inget nytt bottenrekord för den arktiska havsisen i år (det senaste sattes 2012), som jag spekulerade om i början av sommaren. Istället hände något annat - det ser ut som om vi går mot ett rekordlågt maximum för den arktiska havsisen. Idag ser issituationen i Arktis ut som i kartan nedan. Den ljusblå linjen visar normal utsträckning.
Hudson Bay brukar så här års vara till omkring hälften istäckt, men är i år i det närmaste isfri. Det brukar ligga havsis ner till Novaja Zemlja och Svalbard, men i år når den knappt ner till Frans Josefs land och Severnaja Zemlja. Berings sund är också isfritt upp längs hela Alaskas västkust, och även runt Grönland och Baffinön är havsisen betydligt längre norrut än normalt. Ännu tydligare kan man se denna havsisanomali om man ser på den arktiska havsisens utbredning över året som i diagrammet nedan.
Lägg märke till hur linjen för 2016 från oktober börjat avvika nedåt och nu slår 2012, då vi visserligen såg ett rekordkraftigt arktiskt havsisminimum i september, men där havsisen ändå återhämtade sig snabbt i oktober.

2015 var som uppmärksammades av media i vintras det varmaste året globalt sedan mätningarna började och 2016 kommer om inget sensationellt inträffar att slå 2015. 16 av de 17 hittills varmaste åren har varit sedan år 2000 (1998 var det sjuttonde).

Klimatets globala uppvärmning märks inte av mest som uppvärmning, utan framförallt som att vi får mer extremväder av olika slag. Jag skrev 2012 om hur vi därför måste förbereda oss på mer extremväder.
"Vi måste alltså förbereda oss på kraftigare värmeböljor, bistrare köldknäppar, fler översvämningar, återkommande torka och större snöfall. Detta gäller oavsett vad man anser att klimatförändringarna beror på. Jag själv håller för troligt att förändringarna till stor del är orsakade av mänskliga utsläpp av CO2, men även om man inte tror på detta så är det tydligt att förändringar sker."Förra onsdagens plötsliga snöfall på flera decimeter i Stockholmstrakten visade tydligt hur illa förberett samhället är för mer extremväder, när det ledde till att det mesta av SL:s busstrafik helt enkelt stängdes av och mängder av folk blev strandsatta på väg hem från jobbet. Jag drabbades själv av detta, men fick lift av en omtänksam okänd Ältabo med fyrhjulsdriven bil som jag härmed vill tacka stort för att jag slapp pulsa flera kilometer i snö för att komma hem - något jag förvisso skulle ha klarat, men som hade tagit lång tid och varit ganska jobbigt. Det var tydligen flera som gjorde som denne man och gav sig ut för att skjutsa folk när bussarna inte gick och taxi inte gick att få tag på.
Höstens värmebölja i Arktis är en liten försmak av den stora volatilitet som troligen kommer att prägla världens klimat de närmaste åren.

Det blir svårt för mänskligheten när extremväder återkommer allt oftare och mer oberäkneligt. Den mänskliga civilisationen och jordbruket har växt fram under en tid av förhållandevis stabilt klimat, något som nu ser ut att förändras. När väderförhållandena blir alltför oberäkneliga blir det svårt att bedriva jordbruk som förr, vilket påverkar grundförutsättningen för att vi ska kunna vara så många människor på Jorden, nämligen mängden livsmedel som kan produceras.

Bilden nedan från serien XKCD tog jag upp förrförra året som exempel på köttets tillväxtgräns. Förutom hur totalt mänskligheten och vår boskap tagit över fullständigt från de vilda djuren finns det en sak till som är slående med denna bild, nämligen att två arter står för större delen av jordens totala biomassa av landlevande däggdjur - människor och nötkreatur.

Jag är inte expert på paleontologi, men jag har svårt att tro att det någon gång tidigare under de landlevande ryggradsdjurens historia (drygt 370 miljoner år) funnits två arter som så utgjort så stor andel av biomassan som dagens människor och nötkreatur.

Detta är verkligen ett mikrobernas paradis. Här finns två gigantiska biomassor av två arter som bara väntar på att bli infekterade av nya stammar av virus eller bakterier.

Dessutom är den genetiska basen för nötboskapen förhållandevis smal, då de tämjdes för omkring 10 500 år sedan på gränsen mellan nuvarande Turkiet och Irak, samt för omkring 8500 år sedan i nuvarande Pakistan och Indien. Vid tämjandet av nötboskap i den bördiga halvmånen (Turkiet och Irak) kan antalet kor som dagens nötboskap härstammar från ha varit så få som 80 stycken, men för den indiska boskapen verkar det ha varit ett större antal, om än inte särskilt många sett ur ett populationsgenetiskt perspektiv. De asiatiska nötkreaturen har också delvis en större genetisk bredd tack vare att de korsats med de närbesläktade arterna jak, gayal och banteng.

De västliga nötkreaturen har avlats mycket hårdare, varför deras genetiska variation är betydligt mindre än för de indiska. Ser man på hur nära släkt olika nötraser är med varandra, ser man att framförallt de europeiska och nordamerikanska raserna är betydligt närmare släkt med varandra än övriga världens nötkreatur.

De (ofta äldre) raser som skulle kunna stå för en bredare genetisk bas består ofta av få individer och i det moderna industrialiserade jordbruket (framförallt i Europa och Nordamerika) är det ett fåtal raser som dominerar totalt. 17 procent av världens raser av tamdjur är idag utrotningshotade, medan för hela 58 procent av raserna är statusen okänd på grund av brist på data. Nästan 100 tamdjursraser har dött ut under åren 2000-2014.

Selektiv avel av nötkreatur sker inte bara i Europa och Nordamerika, utan förlust av genetisk bredd sker även i mindre skala även i andra delar av världen (t.ex. detta exempel från Kenya), då kreatursraserna avlas för högre produktion av mjölk och/eller kött.

För nötkreaturen har det alltså funnits en genetisk flaskhals vid tämjandet för 10 500 år sedan respektive 8500 år sedan. Dagens nötkreatur har alltså en förhållandevis smal genetisk bas och är därmed särskilt känsliga för epizootier (djurepidemier), en känslighet som också ökar på grund av den enorma mängden kreatur där mikroberna kan leva och muteras.

Människan har inte gått igenom någon lika extrem genetisk flaskhals som nötkreaturen, men i gengäld reser människor idag omkring väldigt mycket i världen och därmed kan pandemier snabbt spridas.

Även för våra övriga tamdjur gäller att de har gått igenom genetiska flaskhalsar vid domesticeringen, så även får, grisar, höns, getter, hästar med flera är känsliga för epizootier. Särskilt känsliga torde våra tamhöns och kycklingar vara, då de enorma populationerna i västvärldens industrijordbruk har en extremt liten genetisk bredd.

En panepizooti bland höns/kycklingar eller nötkreatur är troligen en stor risk och skulle föra med sig allvarliga problem för världens livsmedelsförsörjning. Förr eller senare kommer den. Det skulle i sin tur försvaga många människor och öka risken för och dödligheten i epidemiska sjukdomar.

En allvarlig pandemi bland människorna skulle kunna leda till många döda, men skulle å andra sidan lätta trycket på världens livsmedelsförsörjning.

Frågan är bara vilket som kommer först - panepizooti eller pandemi. Mänskligheten har skapat ett mikrobernas paradis och effekten kommer förr eller senare. Vi vet att det kommer, men inte hur det kommer att ske.

Så kom då den största chocken för etablissemanget som investerat all sin tilltro i Hillary Clinton: Donald Trump vann (som jag gissat) presidentvalet i USA.

Många som okritiskt har läst mainstream-media är rejält uppskrämda av den Trump som media målat upp som en ondskefull demon, och de undrar nu vad som kommer att hända i världen. Trump har till och med målats upp som så ondskefull att Sydsvenskan har en artikel med rubriken "Så kan du tala med barnen om Trump" - Swedish Prepper undrar försynt om media skrivit en liknande artikel om Clinton vunnit.

Jag tror inte att det kommer att hända särskilt mycket katastrofalt. Visst kommer USA att gå en annan kurs än nu, men det kommer inte att bli någon tvärvändning. Brexit visade sig inte alls vara så farligt som den initiala chocken gav sken av. När Ronald Reagan valdes till USA:s president 1980 hördes liknande tongångar som nu hörs om Trump, men det visade sig inte alls vara så farligt.

För den som vill förstå varför Trump valdes kan jag rekommendera John Michael Greers artikel från förra veckan och även Birger Schlaugs artikel idag.
"Det är inte Donald Trump som är problemet i USA, det är det som skapat Trump som är problemet"

"Jill Stein, De grönas presidentkandidat, formulerade det bäst när hon hävdade att det stod mellan en fascist och en krigsmånglare."

"Det minst onda alternativet - Clinton - har röstat för Irakkriget, är ansvarig för anfallet på Libyen, är djupt beroende av Wall Street, försvarar dödsstraff och vägrar sätta stopp för fracking."Den Hälsosamme Ekonomisten konstaterar att det inte var Trump som vann, utan Clinton som förlorade.
"Hillary Clintons förlust beror på att hon i det här valet var ytterlighetskandidaten. Att hon kunde förlora mot en annan ytterlighetskandidat beror bara på att Demokraterna valde henne framför mittenkandidaten Bernie Sanders."Hursomhelst kan man konstatera att Trump kommer till makten genom ett demokratiskt val. Även om USA:s demokrati har brister är den dock betydligt bättre än exempelvis Rysslands eller Turkiets låtsasdemokratier, och många gånger bättre än diktaturer såsom Saudiarabien. Ett av "problemen" med demokrati är att ibland vinner högljudda populister.

Hursomhelst har inte USA:s president någon absolut makt, utan han är beroende av att Kongressen godkänner hans lagförslag. I kongressen ser det ut som om republikanerna behåller majoriteten både i senaten och representanthuset. Även fast Trump är republikan till namnet, så finns det många republikanska kongressledamöter som inte håller med honom eller tycker om honom. Och så har vi förstås alla demokratiska kongressledamöter som definitivt inte inte håller med honom eller tycker om honom. Därmed stoppas hans möjligheter att genomföra alltför vansinniga lagförslag.

Det mest skadliga med Trump är som Cornucopia påpekar att han kommer att försöka driva på för mer protektionism, något som kan drabba stora delar av världsekonomin, bland annat Sverige som har nettoexport till USA. Framförallt kan det ge en mycket dålig relation mellan USA och Kina. I den positiva vågskålen finns dock att TTIP-avtalet nu troligen kan ses som dött.

Positivt kan det också vara att Trump troligen kommer att ha en bättre relation till Rysslands ledning och därmed kunna minska de geopolitiska spänningarna.

Slutligen kan man konstatera att opinionsinstituten även i USA uppenbarligen måste helt omvärdera sina metoder. De är detta presidentvals stora förlorare. Läsvärd i sammanhanget är Daniel Waldenströms artikel på Ekonomistas "När eliten missade tåget — utan att fatta varför".
"Kanske antyder dessa felbedömningar på större samhällsförändringar, där en samhällselit, en “elitklass”, står alltmer vid sidan av så kallade vanligt folk i förorter eller på landsbygden. Denna elitklass inrymmer såväl de politiska expertbedömarna som aktörerna på prediktionsmarknader, och de separerar sig från “det vanliga folket” såtillvida att de läser andra medier, går andra skolor och i slutändan tänker andra tankar. Kanske skulle detta kunna förklara deras oförmåga att förutspå, och förmodligen även förstå, samtidens faktiska politiska läge."

Den stora överbelastningattacken (DDoS) mot DynDns igår har förstås blivit mycket omskriven. Bland annat har Cornucopia uppmärksammat att många myndigheter avslöjades som mycket sårbara, då de var beroende av en enda leverantör för DNS (översättningen av domännamn till nummer). Väldigt många företag och myndigheter lär nog behöva tänka igenom och förbättra sin DNS-användning.

Orsakerna bakom DDoS-attacken har det inte talats lika mycket om i svenska media (undantaget datatidningar). Attacken har sitt ursprung i prylar som är uppkopplade mot nätet (kallas Internet of Things eller IoT). Dessa är ofta väldigt dåligt skyddade mot intrång, en svaghet som hackare nu har exploaterat i stor skala. Framförallt handlar det just nu om kameror uppkopplade mot nätet och framförallt om kameror från ett enda kinesiskt företag, Xiongmai Technologies. Det går att komma åt dessa genom att koppla upp sig med Telnet eller SSH. Normalt använder man dessa kamerors webbinterface för administration och ändrar då lösenordet, men lösenordet för Telnet eller SSH ändrar de flesta användare inte, framförallt eftersom det inte går att ändra särskilt lätt och de flesta användare inte heller är medvetna om att inloggningsmöjligheten och sårbarheten finns. Dessa kameror har standardlösenord satta för Telnet och SSH, vilket är varje hackares dröm. Dessutom är sådana enheter inte sånt som man går in och kontrollerar särskilt ofta för att se om de är infekterade, till skillnad mot persondatorer och servrar. Jag skulle gissa att de flesta användare inte rör dessa enheter efter den initiala installationen.

Det virus som infekterat kamerorna heter Mirai och dess källkod spreds nyligen på nätet, vilket kan vara en bidragande orsak till den senaste DDoS-attacken. Hackare över hela världen kan nu förbättra detta virus och anpassa det för sina egna syften. Hittills är omkring en halvmiljon enheter infekterade av Mirai.

Effekterna av dessa bottnät (botnet) av infekterade prylar blir många. DDoS-attacker har vi redan sett. Frågan är vilka typer av servrar förutom DNS som kan vara av intresse för dem som utför DDoS-attacker. Företag och myndigheter bör nog se över sin IT-säkerhet ordentligt och på flera olika sätt.

Gissningsvis kommer många användare att klaga till sin internetleverantör över dålig bandbredd när en eller flera prylar stjäl en massa bandbredd. Man kan då hoppas att det leder till att de upptäcker de infekterade prylarna och kopplar bort dem eller vidtar andra åtgärder för att stoppa viruset. Men det kan i sin tur leda till att viruskonstruktörerna blir smartare och sätter begränsningar i hur mycket överföringskapacitet en enhet får använda, för att därigenom undgå upptäckt. Det kommer dock troligen att finnas kvar många infekterade prylar som inte upptäcks fastän de använder mycket bandbredd.

Troligen måste man på något sätt bli bättre på att i routrar och switchar upptäcka trafik från bottar och helt enkelt koppla bort dem från Internet efterhand som de upptäcks.

Det kan också uppkomma ett slags krig om de infekterade prylarna när ett virus försöker slå ut andra virus som finns på enheten. Den som har ett bottnät vill säkert ha monopol på de enheter som ingår, för att kunna vara säker på att kunna använda dem vid behov och inte riskera att de är upptagna av något annat bottnät. Det kan också vara intressant att attackera de datorer som styr bottnätet, vilket redan har hänt då bottnäten gafgyt och Bashlite (som också infekterar prylar) gjorde en stor DDoS-attack mot Mirais styrdatorer.

Jag förväntar mig att hotet från bottnäten kommer att kvarstå. Det kanske inte kommer att bli så mycket värre, men det kommer att kräva ständiga motåtgärder för att begränsas, något som kostar tid och pengar för företag och myndigheter.

Häromdagen kom nyheten att Stockholms stad försöker lösa bristen på bostäder till de kvoterade flyktingarna genom att uppmana stockholmarna att hyra ut bostäder. De har dock uppenbarligen dålig koll på Stockholms bostadsmarknad om de tror sig kunna hitta några tusen (eller kanske några hundra) bostäder på föreslaget vis. Men eventuellt är detta inte målet med kampanjen, utan det finns kanske andra tankar bakom den, som jag återkommer till längre ner.

För att hyra ut ett rum ska man kunna få 4000 kronor per månad. För att hyra ut en lägenhet på ett rum och kök ska man kunna få 8000 kronor per månad. För att hyra ut en villa eller radhus ska man kunna få 12000 kronor per månad. Hur ligger dessa siffror i förhållande till Stockholms faktiska andrahandsmarknad för bostäder?

En snabb titt på Blocket och Bostad Direkt ger att 4000 kronor per månad för ett rum till en inneboende är den minst orimliga hyran. På Blocket är månadshyran för de åtta första rummen till uthyrning i Stockholms stad 4100, 4200, 4500, 4500, 4800, 5000, 5000 och 5500 kronor. Inget rum så billigt som 4000 per månad, men några som ligger nära. På Bostad Direkt finns några rum för 3734 kronor per månad. Annars ligger månadshyran en bra bit över gränsen, oftast över 5000 och ibland upp till 6400 per månad. För de flesta rummen till uthyrning ställs krav på ickerökare, vilket omedelbart utesluter en stor del av flyktingarna. Flera har dessutom villkor att de endast hyr ut till tjejer, vilket utesluter större delen av flyktingarna.

Eventuellt kan Stockholms stad lyckas få ihop några tiotal rum på detta vis, men troligen inte. Det finns nämligen en faktor till, som jag själv har sett när jag letat bostad. Varje uthyrning blir nämligen en "skönhetstävling" mellan de presumtiva hyresgästerna. Det är uthyrarens marknad och man kan därför kosta på sig att vara kräsen vid valet av hyresgäst. Detta är ännu starkare när det gäller inneboende. Det ska vara en person som man kan tänka sig att dela badrum och kök med. Jag har själv nu en inneboende och lade inte ens ut en annons på Blocket, utan skrev bara på Facebook att jag letade inneboende, för att därigenom bara få "kompisars kompisar" som sökande, så man någorlunda vet vem man har som inneboende.

Hur är det då med enrumslägenheter? Jag tittar åter på Blocket (endast utanför tullarna) och hittar då några enrummare för 6000, 7000, 7500, 8000, 8000, 8600, 9500, 10000, 10500, 11000 och 11000 kronor per månad. På Bostad Direkt har de första enrummarna utanför tullarna månadshyror på 5867, 6934, 7467, 8214, 8534, 8534, 8534, 9067, 9600, 11200 och 14934 kronor. Det finns alltså några som håller sig på högst 8000, men inte särskilt många. Även här utesluter kraven på rökfrihet många flyktingar. Dessutom är de flesta lägenheter (särskilt de billiga) bara till uthyrning för upp till sex månader, medan Stockholms stad ställer krav på minst sex månaders kontrakt. Men sammantaget gissar jag att Stockholms stad kan få ihop några tiotal lägenheter på detta vis.

Hyrorna för rum och enrummare är alltså lågt satta, men kan ändå kanske generera några tiotal av varje. Hyran för hus (tänkta för en familj) är dock helt orimligt lågt satt. Jag antar att Stockholms stad här även kan tänka sig lägenheter à 3-4 rum, även om det inte står något om det på hemsidan. På Blocket finns ett antal lägenheter (utanför tullarna) à 3-4 rum för månadshyror på 12500-17000 kronor. Villor uthyres från 16000 kronor och uppåt per månad. På Bostad Direkt finns lägenheter à 3-4 rum för det mesta för 13000-19000 kronor per månad, med en enda för 10500. Här lär Stockholms stad alltså inte få in mer än någon enstaka bostad.

Hur ser det då ut för presumtiva uthyrare? Vad gäller inneboende finns oftast inga regler om begränsningar och inte heller för ett hus du äger, men för uthyrning av lägenheter finns regler från hyresvärden eller bostadsrättsföreningen som starkt begränsar hur länge du kan hyra ut. Så länge man inte genom något slags lagingripande åsidosätter dessa begränsningar kvarstår de och mängden lägenheter tillgängliga för uthyrning kan knappast öka särskilt mycket. Och villor och radhus finns det uppenbarligen inte särskilt många till uthyrning inom Stockholms stads gränser. De flesta som äger en villa eller ett radhus bor i det och äger den inte för uthyrning - särskilt inte till underpris.

Vad gäller viljan att hyra ut till Stockholms stad så kan det i och för sig ses som en trygg hyresgäst, som kommer att betala hyran utan knot. Däremot verkar det inte av informationen på stadens hemsida som om man kommer att kunna styra vem som faktiskt kommer att bo i bostaden, utan staden hyr för att sedan upplåta till den flykting eller flyktingfamilj man prioriterar. Jag skulle i de flesta fall inte hyra ut en bostad på de villkoren, utan vill veta vem som hyr min bostad (särskilt efter alla skräckexempel jag hört), och jag antar att de flesta stockholmare som planerar att hyra ut en bostad resonerar likadant.

Det ser alltså inte ut som om detta försök från Stockholms stads sida kommer att ge mer än en rännil av bostäder till de tusentals flyktingar som dirigerats till staden. Hela upplägget verkar dessutom ganska orealistiskt. Min gissning är dock att utspelet inte är allvarligt menat, utan endast ett sätt att visa att man desperat gör allt man kan för att finna bostäder. Det kan vara ett sätt att förbereda inför ett kommande uppror mot bosättningslagen, som jag skrev om för någon månad sedan.

DN skriver också att Stockholms stad inlett en upphandling av hotell- och vandrarhemsplatser för att hysa de tilldelade flyktingarna. Detta kan bli mycket intressant, då turistnäringen sägs vara viktig för Stockholm och det kan bli en undanträngningseffekt när hotell och vandrarhem kan få en fast inkomst från uthyrning till staden istället för en tidsmässigt varierande inkomst från turister och affärsresenärer. Många (de flesta?) hotell i Stockholm har dock även en restaurang som riskerar att stå tom om hela hotellet hyrs ut till flyktingar, vilket kan göra uthyrning för flyktingar mindre attraktiv. Frågan är hur långt staden kommer att gå här. Kommer vandrarhemsplatserna att nästan helt bokas upp?

Slutligen talas det om "madrasser i till exempel idrottshallar", vilket får ses som en ytterst desperat åtgärd, där alternativet uppror mot bosättningslagen ligger nära till hands.

Min bedömning är alltså att det fortfarande handlar om ett spel för gallerierna, tills den hårda verkligheten visar att det är omöjligt för Stockholms stad att ta emot de tilldelade flyktingarna på ett vettigt sätt och bosättningslagen sätts ur spel. Våra politiker lever dock fortfarande i sin drömvärld där det är oproblematiskt för Sverige att ta emot hundratusen flyktingar, även om allt fler politiker börjar vakna till verkligheten.

Under tiden blir Stockholm bostadsmarknad allt mer dysfunktionell och ohanterlig för vanligt folk.

P.S. En intressant bieffekt av Stockholms stads utspel skulle kunna bli att sätta ett golv för andrahandshyrorna och därmed driva upp hyresnivåerna.