RSS - xml

Kontrollerades senast: 2019-04-15 16:51:43

flies

Den 19 januari

2015-01-20 00:27

dag 1.
Har inte så mycket att säga om idag,men den har inte varit jättedålig iallafall.

Den 17 januari

2015-01-17 15:34

igår var en bättre dag.
Jag kom iväg till läkaren som jag fick tiden bara i torsdags. Nu har jag äntligen fått det klart för mig. Och jag börjar på måndag. Det som gör mig orolig är att det är väldigt vanligt att man mår ännu sämre de första veckorna. Jag hoppas att det är värt det.

Idag ska jag på en N:s födelsedagsfest som varit planerad sen länge. Har lite blandade känslor men det blir nog kul! Hoppas!

Imorse smsade han: hur mår du?
Jag har inte svarat.

Den 15 januari

2015-01-15 23:43

idag var en tung dag igen.
Det är ofta så att när jag vaknar så är jag inte ännu medveten. Kan jag inte på en gång somna så blir det för många tankar. Och jag kan därefter inte ta mig upp.

Jag spenderade både natten och morgonen åt att söka på olika typer av depression, av dess symptom. Och det är ett faktum att jag är deprimerad. Jag har så länge försökt att förneka att jag skulle vara det. Att "när han väl är snäll så mår jag ju bra". Men har nu smärtsamt börjat inse att hela min existens i flera år har varit uppbyggt på hans sinnesstämning.

Så idag ringde jag.
Idag ringde jag och sa att jag måste få träffa en läkare. Att samtal inte hjälper. Och tid fick jag, redan imorgon. Jag tror att den vänliga rösten hörde att det inte kan vänta.

Ännu en sorg jag har upptäckt är att min grundkänsla är ångest, och att må dåligt. Inte tvärtom som normala människor känner.

den 14 januari forts

2015-01-15 01:02

Det har varit en ytterst dålig dag.
Spontant så ville jag döva mina smärtor och gick ut, och blev full. i vanlig ordning.
Det har kommit till min insikt att jag mår så mycket värre dagen efter, inte fysiskt men psykiskt.


När jag kom hem från skolan idag kom jag och tänka på den, bloggen. Den enda jag läst under 2014.

trehundrasextiofemdagarnu-bloggen. Jag minns när jag hittade den, hur fruktansvärt jag tyckte att hon skrev.
Hur jag kände igen mig, hur jag från djupet av mitt hjärta önskade att hon skulle bli lycklig igen.

Idag gick jag in efter att ha glömt bort den i flera månader. 


Hon var lycklig.

365 dagar och hon älskade livet.
Hon hade hittad den mest fantastiska pojkvännen någonsin och tyckte att livet var så värt att leva.

Jag grät och grät.

Jag grät av geniun lycka att hon lyckades, att det blev så bra.

Jag grät för att jag är på hennes dag 1, och jag ser inget hopp om ett lyckligt liv om 365 dagar.


Idag har jag läst igenom min gamla blogg jag hade från att jag var 16 till 20.

Jag stannade till när jag hittade det här:


Vi har landat, en gång för alla.
Ingen människa vill vara den som någon annan kommit över.
Det känns ungefär som att någon tagit ut alla känslor som funnits i din kropp, och sedan våldtagit dem.
nio månader försent.
Publicerat: 2012-01-16 @ 01:33:23
 
Det här skrev jag om min förförra pojkvän.
Jag vill nästan slå till den 19åriga E och säga: tyckte du att det där var jobbigt?
Då har du INGEN aning om vad du kommer att möta om tre år.
 
Jag vill inte varken se mig själv, eller att andra ska se mig som ett offer.
Men jag kommer vara ärlig. Livet känns jobbigare än döden.
 
En liten strimma av hopp infann sig ändå plötsligt när jag såg, hur hon var lycklig nu, såhär 365 dagar senare.
Så jag gör samma sak nu. Jag ger det 365 dagar från och med idag. 

den 14 januari

2015-01-15 00:53

Det är tio dagar sedan jag skrev. Det är även tio dagar sedan han sa det. Att vi inte ska ses mer, aldrig mer.

Även om jag sa det från början, så ångrar jag mig alltid dubbelt efter. Den här gången är det över.


Jag har gråtit, jag har skrikit.
Jag har velat hoppa framför tåg och jag har velat blanda alkohol med sömntabletter.
Jag har i tre dagar legat oförmögen att röra mig ur sängen. 
jag ska inte ljuga, jag är på botten. Jag är så frukansvärt mycket på botten.


Vissa dagar, har det funnits små små ljusglimtar där jag kan se en framtid, sen kan det ta en minut innan det raseras.


Jag vill så ofta ge upp, på riktigt ge upp.
Jag önskar inte ens min allra värsta fiende ett så krossat hjärta som jag just nu besitter.
Jag önskar ingen den destruktiva kärlek jag trott mig leva för i mer än tre år. 

Jag önskar ingen den sorg den orsakat mig under mitt förhållande med killen jag ändå fortfarande tror är mitt livs kärlek.


Kärlek gör onormala saker med en.
Den är så underbar, men samtidigt så fruktansvärt smärtsam.

Alla säger åt mig att det inte är kärlek, att jag blivit behandlad illa och förtjänar så mycket mer.

När man är på den allra djupaste botten, då finns det bara försvarsmekanismer. man vill inte, man vägrar se.

Jag har ljugit framförallt för mig själv, men även för alla som är viktiga i mitt liv.
Klätt upp vår relation i en behaglig fasad,sagt att allt är bra och slutat prata om det.

den fjärde januari

2015-01-04 17:51

idag ringde han på morgonen, jag svarade inte. Jag ringde upp nu och sa att jag inte vill mer. Snälla hjärta gå inte tillbaka nu.

Jag vet att mitt liv utan honom skulle vara så mycket bättre.

den 3 januari

2015-01-04 00:10

igår när han åkte hem åkte jag till MK över helgen för att slippa vara själv. Jag har kommit på att det är bland de främsta som skrämmer mig. Jag kan gå ner mig till den grad när han åker ifrån mig eller jag från honom att jag inte ser motivation i att göra någonting som helst. Jag är glad över att jag tar mig iväg, att jag gör saker.

Han sa att han skulle ringa när han åkte igår morse. Han har inte ringt än. Det har gått 1 dag.

2/1 -2015

2015-01-02 17:21

Då var det här, det nya året.
2015.

Jag har lovat mig själv de senaste två åren att göra förändringar, att leva. Att ta mig ur, ta mig ifrån.

Det här året är på riktigt.
Det är det här året det händer.

I den här bloggen ska jag skriva om 2015, så att jag håller mitt löfte till mig själv.

Jag är redo.