Erik Weiman

Just nu är den hetaste frågan i svensk inrikespolitik inte vad vi ska göra åt ett antal samhällsproblem, utan vem som ska leda ett av partierna i landets riksdag. Efter månader av spekulationer och tyckande verkar Liberalerna nu ha kommit till ett ställningstagande sedan de alternativa kandidaterna dragit sig ur. Ur processen stiger Nyamko Sabuni, som därmed ger det extra landsmötet möjlighet att i vart fall formellt enas om en kandidat.

Sabuni blir säkert en jättebra ledare för sitt parti, och det hade även andra kandidater kunnat bli. Vad som nu är mest intressant är givetvis vilken politik som kommer att formas av detta nya ledarskap, och vad konsekvenserna av den förda politiken blir både för det egna partiet och för politiken i stort. Där ligger avgörandet i första hand faktiskt inte hos partiledaren, och knappt ens hos partiet. Makten över dagordningen i den representativa demokrati som vi är så stolta över ligger faktiskt hos väljarna, ett faktum som tycks ha undgått åtskilliga debattörer och kommentatorer.

Det som avgör ett politiskt partis öde är faktiskt inte vem som råkar leda, utan om väljarna uppfattar att partiet är relevant och spelar en avgörande roll. Inte ens opinionssiffror är självklart som mätare på relevans; ett parti som med en rejäl opinion i ryggen ändå inte kan göra skillnad för samhällsutvecklingen blir ändå akterseglat - av andra opinioner, konstellationer och intressen.

Där ligger Liberalernas, och vissa andra partiers, utmaning. Den handlar i första hand inte om partiet ska vara "socialliberalt" (vad nu det är) eller inte, utan om i vilken riktning Sverige ska utvecklas. Om frågan formuleras på det sättet, så ligger givetvis också en stor del av lösningen hos den ledare som väljs på fredag.

Det är också värt att ha i bakhuvudet när valet av Sabuni kommenteras från olika håll. Sällan eller aldrig grundar sig dessa kommentarer i omsorg om vare sig Nyamko Sabuni eller hennes parti. de grundar sig i en önskan om en samhällsutveckling, som Liberalerna således nu har alla möjligheter att påverka.

Det ger Liberalerna skäl att inte bara fundera över vilka som är deras argaste fiender, utan också vilka som är deras bästa vänner. De kan samtidigt fundera över var deras politik som helhet kommer bäst till sin rätt, och hur de på bästa sätt kan påverka andra genom sitt eget agerande. Det ska bli spännande att se vad de då kommer fram till. Jag önskar dem all lycka i sin politiska utveckling.

Eppur si moueve, ”likväl rör hon sig”, påstås Gallileo Gallilei ha yttrat när han tvingades avsvära sig uppfattningen att solen rörde sig kring jorden. Den katolska kyrkan hade nämligen beslutat att världsalltet var inrättat med Jorden i centrum, utifrån skapelseberättelsen i Bibeln. Tvärtemot vad många tror idag, så var detta en också i vetenskapliga sammanhang accepterad dogm, tills den tidens nytänkande astronomer lyckades klarlägga att världsalltet trots allt såg ut på ett annat sätt. Idag vet vi rent av att inte ens vårt solsystem är universums centrum. Vetenskapen har tagit oss vidare, trots att forskargemenskaper genom historien har varit förbluffande eniga - och haft fullkomligt fel.

Orsaken till detta stavas förklaringsmodeller. Forskning handlar om att ställa upp en hypotes och att sedan söka bevis för att den är sann eller falsk. Ofta, om än inte alltid, går det då att hitta tillräckligt starka och tillräckligt övertygande bevis för att övertyga alla berörda. Av det uppstår en allmänt vedertagen förklaringsmodell, som också hålls för allmän sanning. Den håller fram till den dag då någon både har modet att tvivla på den och dessutom kreativiteten att ställa upp en alternativ hypotes. Ofta krävs någon upptäckt av någonting tidigare okänt för att grunda den nya hypotesen på, och det är därför som tvivlet och ifrågasättandet har en så avgörande roll för vetenskapens ständiga sökande efter nya sanningar.

Ett par intressanta exempel på detta är miasma- och flogistonteorierna. Miasmer var en förklaringsmodell för spridande av smittsamma sjukdomar som var allmänt vedertagen tills Louis Pasteur upptäckte bakterierna (eller mikroberna, som de först kallades),varvid hela den teori som präglat vården av smittsamma sjukdomar fick helt nya förutsättningar. För att belägga bakteriernas existens satte Pasteur enligt uppgift dessutom en rabiessmittad pojkes liv på spel - i en tid då vare sig etikprövningsnämnder eller forskarkollegier kunde anlägga synpunkter (idag har vi lyckligtvis mer kontrollerad och reglerad forskning). På liknande sätt trodde kemisterna innan syret upptäcktes att det fanns ett särskilt ämne, kallat flogiston, som förbrukades vid förbränning och uppgick i ett nytt förädlat ämne i form av aska. Upptäckten av grundämnet syre kullkastade denna både eleganta och allmänt omfattande teori.

Skälet är som sagt att vetenskapliga forskare i många situationer måste använda förklaringsmodeller, inte för att en gång för alla beskriva det slutgiltiga vetandet, utan för att beskriva verkligheten så som vi känner och förstår den idag, med den kunskap vi besitter just nu. Det viktiga är då inte bara att blint tro på förklaringsmodellen, utan också att våga ifrågasätta och utmana för att på det sättet hitta vägen till ny, för dagen okänd kunskap.

Denna enkla vetenskapshistoria på låg nivå slår mig i debatten om klimatet och dess förändringar. Jag är själv absolut inte så kallad klimatförnekare, utan är personligen övertygad om att vi snarast måste minska utsläppen av skadliga ämnen i atmosfären. Men även ett enigt forskarsamhälle (för forskarsamhället ÄR enigt på detta område) måste faktiskt ta till sig av de tvivel och de ifrågasättanden som uppstår - eftersom mycket på klimatforskningens område är just förklaringsmodeller.

Som exempel vet vi att klimatet just nu undergår förändringar, som dessutom går åt olika håll. Sanningen är dock att forskningen inte vet exakt vilka mekanismer som ligger bakom de förändringar vi oundvikligen ser, och därför inte heller kan ange exakt vilka konsekvenser olika åtgärder kommer att få. Det är viktigt att erkänna, eftersom risken annars är stor att klimatförnekarna hittar sin förklaringsmodell. Det vore verkligt förödande.

Här har politiken, nationellt och globalt, ett stort ansvar. Politiska beslut lämpar sig sällan för att detaljstyra forskning. Däremot kan politiken ge resurser och stimulera forskningen till att utmana sig själv och att hitta nya hypoteser och nya lösningar. Risken är dock uppenbar, inte minst i rådande läge, att politiken gör tvärtom. Likt den katolska kyrkan under medeltiden och renässansen väljer man att ifrågasätta den som säger ”likväl rör den sig” och att premiera dem som tror att jorden befinner sig i centrum.

Klimathotet är på allvar. Just därför är kritisk prövning, nytänkande och ifrågasättande viktigare än någonsin i mänsklighetens historia. Just därför behöver vi färre rättänkande inkvisitorer, färre överstepräster som brännmärker den som tänker annorlunda och sist men inte minst färre domedagspredikanter som hellre gisslar sig själva än berömmer den som hittar en utväg.

Klimathotet är på riktigt. Medeltidens läkare, upplysningstidens kemister och astronomerna som visste att jorden kretsade kring solen kan ge oss en fingervisning om hur hotet kan avvärjas.

Jag fick häromdagen frågan om jag tror att det finns en "filterbubbla" och vad det i så fall betyder för samhällsdebatten. Är debatten friare än någonsin med alla nya medier, eller finns det en så kallad "åsiktskorridor"?

Frågan har sysselsatt mig sedan dess, och under några dagar har jag verkligen letat, både efter åsiktskorridorer och exempel på den fria tankens utrymme. Det jag har funnit gör mig en aning fundersam.

Ju mer jag läser och letar, desto mer av spännvidd tycker jag mig hitta både i svensk och internationell samhälls- och idédebatt. Och det vore ju trevligt, om det nu inte vore för ett enda litet problem. Det finns gott om olika åsikter, men det är inte fullt lika vanligt att de möts. Snarare verkar det som att påfallande många debattörer mer är ute efter bekräftelse och gillande än av genomtänkta motargument som framtvingar en skärpning av det egna tänkandet. Och jag kan inte komma ifrån känslan av att den ökande mångfalden av fora och kanaler för olika åsikter förstärker monotonin i var och en av dem.

Till höger tror man på en fri ekonomi, öppna samhällen och individens förmåga till eget förverkligande. Här finns bubblor för alla som vill förfasa sig över allt från statlig dirigism och allt för nära band mellan statsapparaten och maktbärande partier (till vänster) via stupida regleringar av allt från alkohol till spelande, över till en välfärdsstat byggd på vad högern uppfattar som orimliga skatter.

Till vänster hyllar man förstås både de höga skatterna och den statliga dirigismen, för den sker ju i all välmening. Men brännjärnet kommer omedelbart fram när den något abstrakta "marknaden" inte sköter sig som den ska. Eller när banden är allt för nära mellan statsapparaten och maktbärande partier, fast nu till höger. Vänstern förfasar sig över Ungern och Polen, och Högern kontrar med Venezuela och Zimbabwe. Bekräftelserna haglar.

Det är som om vi alla glömt vad det var "kejsarens nya kläder" faktiskt handlar om. Grunden i berättelsen är ju inte kejsarens fåfänga - utan det faktum att hans fåfänga fick hela folket att gå på vävarnas knep. Ingen ifrågasatte vävarnas påståenden och talade om för kejsaren vad de såg. Därför gick kejsaren naken genom staden. Han hade behövt en avvikande röst i debatten.

Därmed tillbaka till den grundläggande frågan. Nej, det finns ingen åsiktskorridor, och inga filterbubblor. Utrymmet för fri debatt och opinionsbildning är större än någonsin, och nya medier är en del av förklaringen. Däremot leder mångfalden till att vi kan välja bort - och helt naturligt väljer vi bort det som inte passar den egna smaken. Konsekvensen blir dessvärre en fördumning som följer av att vi hellre läser det vi gillar och själva delar, men väljer bort de tankar och idéer som skulle kunna fördjupa våra egna.

Snarare än filterbubblor består debatten av ekokammare, där vi om och om igen hör våra egna argument, möjligen en aning förvrängda. Och om någon röst tränger in från annat håll, så uppfattar vi ändå inget annat än ekot.

Ett tips till alla tänkare och debattörer från en idrottsintresserad sådan: pröva att spela lite på bortaplan ibland. Publiken kan vara svårflörtad och det är betydligt svårare att vinna. Men det skärper tanken och leder i längden till bättre resultat.

Det blev rejäl fart på kulturdebatten sedan borgarrådet Roger Mogert gett sin syn på stök och oreda på biblioteken i Stockholm. Även vår nya moderata partiledare Ulf Kristersson har tagit upp tråden.

Mogert själv har gjort sitt bästa för att försvara sig, och menar att hans enda syfte var att peka på att biblioteken har fler roller än att vara tysta rum för läsning.

Det ger förstås skäl att granska lite närmare vad det var Mogert egentligen skrev - och inte minst varför han kan ha gjort det.

En sådan analys måste börja med något viktigt. Biblioteken är nog en av de samhällsinstitutioner som det råder störst enighet om. Inte ens den mest splittrade och ideologiskt skyttegravsnedgrävda kulturnämnd brukar kunna få igång någon större debatt om vikten av att det finns väl fungerande folkbibliotek som arenor inte bara för läsandet utan också för det fria ordet och meningsutbytet.

Av samma skäl är jag helt övertygad om att indignationen över utvecklingen på biblioteken i Stockholm och på andra håll i landet verkligen angår, och plågar, över alla partigränser. Det finns ingen, absolut ingen (utom fridstörarna, förstås) som vill att biblioteksfriden ska äventyras. Allra minst Mogert, som ytterst politiskt ansvarig för biblioteken i Stockholm.

Så vad var det då han skrev, och varför?

Mogerts text börjar inte med ett resonemang om situationen på biblioteken. Inte heller tycks det första som fått honom att fatta pennan vara någon sorts handlingsplan för att komma tillrätta med problemet. Mogert tar i stället utgångspunkt i sin egen, något torftiga (hans egen beskrivning) litterära uppväxt. Därefter kommer det som i varje normal artikel är hans huvudtes. Den är följande:
Ofta är kraven på det tysta biblioteket kryddade med en god portion främlingsfientlighet eller en väl tilltagen dos klassförakt. Stöket på biblioteket blir på så vis mest ett slagträ mot Den Andre.
Med andra ord skriver Mogert: jag anklagar er som tar upp frågan för att ha en dold agenda. Det ni vill säga är inte att det ska vara tyst på biblioteken. Ni vill säga någonting annat.
Inte nog med det. För att skydda sig inför den debatt som kommer, fortsätter Mogert redan innan debatten kommit igång att han säkert "kommer att missförstås" och att kommande debattörers agenda "är en annan".

Frågan är ju vilken. För sedan kommer Mogerts bibliotekspolitiska ställningstagande. Det är så allmängiltigt och idépolitiskt intetsägande att vilken politiker som helst från vilket parti som helst utan vidare skulle kunna ställa upp på varje ord. För vem vill inte ha  en plats med rum för reflektion, för nya perspektiv på gamla berättelser som hjälper oss att bättre förstå oss själva och vår samtid? Vem är det som inte tycker att bliblioteken ska vara grundläggande för demokratin och det öppna samhället? Vill vi inte alla låta biblioteken ge människor möjlighet att använda sin demokratiska rättighet att utvecklas, tänka, tala och skriva fritt.


Svaret är "jo". Det Mogert påstår sig vilja föra till torgs är politiskt allmängods som alla ställer upp på. Ändå måste han skriva. Men det han måste skriva om är inte stöket på biblioteken, utan om orsakerna till varför frågan tas upp av dem som reagerar på "stöket". Mogert har, nämligen en klar bild av hur han vill att det ska vara på biblioteken, och den delas således av de flesta. Däremot har han ingen annan idé om lösningar på verkliga problem, annat än att anklaga dem som pekar på problemen för främlingsfientlighet.

Därmed kvarstår den näst viktigaste frågan - efter själva stöket - som obesvarad.

Varför var det viktigare för Mogert att anklaga motståndare för främlingsfientlighet än att söka samförstånd om åtgärder mot stök och oreda på stadens folkbibliotek?

Med mitt svar på den frågan ber jag att få återkomma.

I debatten om de superdyra men inte supersnabba järnvägar som nu diskuteras förekommer begreppet "nya stambanor". Det sker som ett led i en jämförelse med snabbtågsprojektet och de stambanor som byggdes i vårt land i mitten av 1800-talet.

Jämförelsen är ohistorisk. Stambanorna som byggdes för 150 år sedan kortade restider och kostnad för att resa dramatiskt jämfört med andra trafikslag som redan existerade. Järnvägen var en helt ny teknologi som ersatte kanalresor med båt eller resa på landsväg med häst och vagn. Att resa från Stockholm till Göteborg tog 14 timmar, i stället för de tre dagar som även den snabbaste resa hade tagit innan järnvägarna blev verklighet.

Faktum är att skillnaden i restid blev så dramatisk att till och med tidsangivelser påverkades. Från att varje del av landet hade haft sin egen lokala tid framtvingade det nationella järnvägssystemet - som för övrigt både bestod av stambanor och av privat finansierade sträckor - att hela landet införde en normaltid som järnvägens tidtabeller kunde förhålla sig till.

Förändringen av människors vardag blev dramatisk. Före järnvägen var en resa till närmaste stad ett äventyr som kunde ta dagar i anspråk. Nu kunde människor bege sig till närmaste järnvägsstation och för en relativt överkomlig penning ta sig längre än någonsin i sitt liv. Följderna för samhällslivet blev därefter.

De investeringar som nu föreslås ger inte en bråkdel av dessa dramatiska samhällsförändringar. Restiden mellan Stockholm och Malmö med tåg kortas med ett par timmar - men tåget är ändå inte snabbaste färdsätt. Det går, även efter byggandet av dessa nya banor, fortare att flyga mellan de båda orterna!

En mer adekvat jämförelse hade varit om den tidens förespråkade för modernisering hade föreslagit ett nät av "superkanaler" som skulle trafikeras med supersnabba ångbåtar (som då skulle gå tolv knop i stället för fem). Det hade visserligen kortat restiden med ett par dagar längs Göta Kanal - men dessa supersnabba ångbåtar hade inte kunnat konkurrera med järnvägen.

En upprustning av dagens järnvägssystem kan ge oss ett effektivt system för gods- och persontransporter särskilt på medellånga sträckor. Det kan göras till ett samhällsekonomiskt rimligt pris, och det kan ske på ett sätt som medger utveckling även av övriga delar av transportsystemet. Låt oss hoppas att vi inte bygger fast oss i något dyrt och ineffektivt.

Just nu är vi många som upprörs över kvinnosynen i Sverigedemokraterna. En och annan tror säkert att den senaste i raden av skandaler kring partiet kommer att leda till väljarförluster, men det kommer inte att hända. Det hände inte när det viftades med järnrör eller någon annan gång när partiet fått schavottera i en vid det här laget rätt lång radda med skandaler. Skälet är att Sverigedemokraterna är precis det som de själva och alla andra partier vill att de ska vara. De är inte ett parti som andra, och därmed inte ett parti i mängden. I mängden av partier, alltså. För rätt många människor är de däremot ett parti för mängden.


Och eftersom skandaler uppenbart inte biter på sympatierna för detta parti, så är det kanske dags att fundera över vad det är som lockar människor till Sverigedemokraterna. Därpå kan vi också fundera lite på vilka som vinner och förlorar på deras läge i opinionen.


Först av allt: en femtedel av svenska folket är inte rasister. Det som lockar människor till SD är inte nöjet att kunna räkna sig som främlingsfientlig. Däremot - tro det eller ej - betraktar sig med all säkerhet det absoluta flertalet av Sverigedemokraternas sympatisörer som demokrater. Därmed tycker de med viss rätt att deras röst är värd att räknas.


För att föra resonemanget vidare, så upplever sig de allra flesta som uppger sympati med SD att de är tämligen vanliga. De marscherar inte i takt, klär sig inte i uniformsliknande kläder, tycker inte om att bränna böcker och bär inte armbindlar med hakkors. Men inte nog med det.


De är faktiskt vanligare än så. De har helt vanliga jobb, mycket vanliga inkomster, åker i ganska vanliga bilar och bildar påfallande ofta mycket, mycket vanliga kärnfamiljer. Med allt vad det innebär av vardagspussel, prioriteringar i privatekonomin, mycket vardaglig barnuppfostran och en oerhört vanlig vardagsordning för mat, tvätt och städning.


Det kan ju helt enkelt vara så, att många av dessa oerhört vanliga människor kanske inte upplever att den politiska debatten av idag handlar om dem och om deras vardagsproblem. Det kan faktiskt till och med vara så, att det som dessa väldigt vanliga människor upplever att samhällsdebatten handlar om liksom inte riktigt appellerar till just dem. Och det kan rent av vara så att de inte tycker att de politiker som representerar de övriga åtta partierna som förekommer mest i samhällsdebatten är de partier som adresserar deras frågor.


Ett talande exempel dök upp i veckan. Det handlar om en bild i en broschyr om föräldraskap och barnafödande. Jag kan förstå att bilden kan uppröra - men det gäller också att sätta sig in i på vilka olika sätt människor faktiskt kan uppröras.


DN berättar om broschyren och bilden. DN berättar också om Jessika (som egentligen heter något annat), som upprörs. För Jessika är bilden både heteronorm och kvinnoförnedrande. Jag kan förstå hennes ståndpunkt, och det är vi nog många som kan. Men frågan är hur många som kan förstå och dra konsekvenserna av känslan hos dem som inte alls ser det som Jessika (som vi alltså kallar henne) upplever.

Jag kämpar själv både för HBTQ-personers och för kvinnors rättigheter i samhället. Men en demokrati som enbart ser till behov hos dem som kan definieras som normbrytande får förr eller senare problem. Frågan är om det - som en analys av framgångarna för SD - inte är dags att fråga vilka som idag upplever sig som marginaliserade. Är det verkligen alltid de grupper som brukar räknas upp?


Nu kan ju någon med en föraktfull fnysning påpeka att det ändå inte är mer än femton-tjugo procent som anger sig som sympatiserande med SD. Ger det verkligen rätt att kräva plats, med tanke på hur majoritetssamhället sett ut i århundraden?

Svaret på den frågan beror på vilka man tycker ska ges företräde i samhällsdebatten - men också vilka man anser sig ha rätt att marginalisera. Det är kanske dags att fundera på vem som har en röst i samhällsdebatten, och på vems bekostnad.

Det betyder inte att jag vill öppna dörren för diverse rasistiska, främlingsfientliga, homofoba kvinnohatande och våldsbejakande figurer. Däremot är det kanske dags att börja lyssna på den grupp som är den allra viktigaste att lyssna till i en fungerande representativ demokrati. Det är gruppen som inte hörs. Om de etablerade partierna inte blir skickligare på att höra dem som inte hörs, så får vi de valresultat vi förtjänar. Och, i vissa fall, kanske de valresultat vissa önskar.

En del av reaktionerna på Nordeas beslut att flytta sitt huvudkontor har obehagliga likheter med hur socialister i andra länder reagerat i motsvarande situationer. Ett par intressanta exempel är Zimbabwe och Venezuela.

Zimbabwe har sedan landet blev självständigt helt dominerats av presidenten Robert Mugabe, som drivet en socialistisk politik med stark betoning på att konfiskera " de rikas" egendom. Det ska för ordningens skull tilläggas att "de rika" i många fall är vita ättlingar till kolonisatörer - men det rättfärdigar givetvis inte konfiskation av egendom, valfusk och allmän vanskötsel av ett land.


Venezuela hade kunnat vara ett av Latinamerikas rikaste länder, främst genom inkomster från en av världens största oljereserver men också tack vara andra naturtillgångar och ett strategiskt läge vid Mexikanska Golfen.


För bägge dessa länder har dock gällt det som nu också verkar styra en betydande del av den svenska vänsteropinionen: det är viktigare att spy hat och förakt över "rika" än att föra en politik som är bra för alla.

Följden brukar bli den samma. De som kallas för rika står ut ett tag, men gör till sist som vi nog alla gör når vi tröttnar på glåpord, ovett och rena falsarier. De tar sitt pick och pack och flyttar någon annanstans. Med sig tar de inte bara den där förhatliga rikedomen, utan också en betydande skattebas. Följden blir att rikedomen växer någon annanstans. Kvar står de som är lite fattigare, som nu blir ännu mer lite fattiga efter som de plötsligt måste betala samma skatt som förut plus den där skatten som de som flyttade inte längre betalar.

Så kan det gå.

Det var så det gick i Zimbabwe, som på ett par decennier gått från ett av Afrikas rikaste länder (där även fattiga levde relativt gott jämfört med andra länder) till ett av kontinentens fattigaste - trots goda förutsättningar.

Det är också precis så det har gått i Venezuela, vilket vi just nu kan följa nästan varje vecka. De som har resurser och möjlighet flyr landet. Kvar blir de som inte har något val - och de som med sin retorik driver "de rika" ur landet. Vilka fördelar detta ger dem som behöver välfärdsstatens breda skattebas är lite oklart - som för det mesta näs man ska försöka förstå var det är som är så himla bra med socialism.

Sverige är ännu inget Venezuela eller Zimbabwe. Faktum är att vi fortfarande är ett av världens rikaste länder - även om vi inte är lika rika i jämförelse med andra länder som innan skattefällan klappade igen på 70-talet. Sverige är faktiskt också ett land med jämförelsevis jämnt fördelade inkomster, vilket gör att skallet på "de rika" blir ännu mer patetiskt. Sverige tycks däremot vara på ett sakta, sakta sluttande plan, där var och en som skapat sig framgång genom arbete får finna sig i att bli misstänkliggjord eller helt enkelt anklagad för att sko sig på sina medmänniskors bekostnad.

Den svenska samtalskulturen bör helt enkelt hålla sig för god för att demonisera människor och företag, och för att tro att girighet och egoism ligger bakom varje politiskt beslut som inte passar socialisters världsbild och dagordning. Det faktum att Nordea väljer att flytta borde stämma till eftertanke och självkritik i stället för att omedelbart ta till överord och populistiska kampanjgrepp. Annars kan Sverige mycket snabbt bli ett helt annat land än de allra flesta av oss önskar.

Ett politiskt part som vill vara relevant måste alltid driva en politik som stämmer med den aktuella samhällssituationen. de frågor som måste besvaras är de frågor som ställs idag, inte de som var relevanta för fem år sedan. Däremot måste politiken alltid baseras på värderingar som är tidlösa och som kan lägga grund för en samtidsanpassning av sakfrågor.

Dagens presentation av den moderata försvarspolitiken inför partiets stämma i oktober är ett bra exempel på det, men det är också en del frågor som dök upp på presskonferensen. Vad vi moderater för tio år sedan tyckte i försvarspolitiska frågor hade absolut betydelse - för tio år sedan, och i den omvärld som gällde då. Även om försvarspolitik självklart har ett mer långsiktigt perspektiv än många andra frågor, så är det alltid lättare att göra en säkerhetspolitisk analys långt efteråt. Även omvärlden, och det säkerhetspolitiska läget, förändras över tiden.

Därtill är det en annan sak att vi moderater - i vart fall nu, tio år senare - har skäl att vara självkritiska. Situationen i omvärlden har inte utvecklats i den ganska ljusa riktning som vi då hade skäl att förmoda, och det är ju inte första gången som just det har hänt i försvars- och säkerhetspolitiken. Där har vi moderater onekligen en läxa att göra.

Föreställningen att det finns en värderingsgrundad patentlösning som alltid fungerar för all politik i alla lägen var däremot något som formandet av "nya Moderaterna" var en lika välkommen som välgrundad uppgörelse med. Ett modernt parti måste ha aktuella och relevanta svar på de frågor som väljarna ställer, och tycker är viktiga, idag. Vi moderater måste höra de frågor väljarna ställer, och kunna formulera svar som gör att väljarna känner igen sig.

Även på den punkten kan vi vara självkritiska. I valet 2014 ställde väljarna frågor om invandring och integration, och grundade sina frågor på en uppriktig oro över samhällsutvecklingen. Vi kunde inte ge de bästa svaren då, och det straffade sig i valet. Nu börjar vi ana vilka frågor som kommer att vara viktiga i nästa års val - och redan nu ställer väljarna frågor om det.

De frågor som väljarna nu ställer innebär att vi moderater och vår politik prövas på allvar. Många frågor handlar nu om välfärd och trygghet, om skola, sjukvård, polis och brottsbekämpning. Vår förmåga att svara på frågor inom dessa områden har över tiden varit en aning varierande.

Lag och ordning, brottsbekämpning och trygghetsfrågor har av tradition varit en av moderaternas starkaste grenar. Vi har varit tydliga med att medborgares trygghet och att brott inte ska löna sig är en av samhällsgemenskapens viktigaste uppgifter. Vi har också, även i tider med kärva statsfinanser, varit tydliga med att prioritera dessa frågor även ekonomiskt.

Även i skolfrågor har vi moderater länge haft en stark ställning. Betoning av kunskap i skolan, ordning och reda, flit och målmedvetenhet har vunnit sympati långt utanför våra egna led. Människor har upplevt moderaterna som ett parti att lita på. Vi behöver bygga vidare på det i skolpolitiken.

Med trygghets- och utbildningsfrågor som två av väljarnas viktigaste finns det goda möjligheter för oss moderater att forma svar på frågor som väljarna ställer. Det behövs om vi ska vinna majoritet för en politik i den riktning som behövs för att bygga Sverige starkare. Vi behöver forma en politik för Sverige, och i takt med den tid vi lever i. Då måste vi också välja att fokusera på frågor som väljarna tycker är viktiga, och som vi moderater uppfattas ha en trovärdig politik för.

Säkert har du hört talas om den svenska modellen. Jag har för övrigt skrivit om den tidigare. Många pratar om den, men det är ibland lite oklart exakt vad modellen går ut på. Därmed finns det ett utrymme för att göra lite olika tolkningar av den. Min tolkning är alltså bara en av många, och gör lika lite som någon annan anspråk på att vara den självklara.

Det vi kan vara överens om är att det handlar om en modell för att skapa stabilitet på arbetsmarknaden, full sysselsättning, en harmonisk lönebildning baserad på samarbete mellan arbetsmarknadens parter och en ekonomisk utveckling som främjar tillväxt och jämnt fördelat välstånd.

Precis så fungerade också den svenska arbetsmarknaden, och hela näringslivet, under lång tid. det var också en period av stabilitet även i större sammanhang än på hemmaplan. Väl definierade exportmarknader köpte svenska kvalitetsprodukter och betalade bra. Det var lite enklare då.

Tyvärr går det inte att fatta politiska beslut om att få tillbaka den tiden. Det finns de som försöker, och som tror att klockan kan vridas tillbaka till en enklare tid.


Alternativet till en tillbakavriden klocka är givetvis inte att avskaffa den svenska modell som fungerade då - men inte heller att troskyldigt inbilla oss att den tidens modell skulle fungera idag.

Det som då återstår är att våga reformera den.
Vad som närmast kommer att hända med den svenska modellen är en spännande fråga som påverkar hela samhället. det påverkas i sin tur av vilka krafter som har mod att reformera den svenska modellen, och det handlar i sin tur inte bara om arbetsmarknadspolitik utan också om utbildning, migration, globalisering och innovationsförmåga.
Det som verkligen oroar är då, som sagt, föreställningen att svensk arbetsmarknad skulle må bäst av att inte reformera den svenska modellen. Det enda vi kan vara säkra på är att vi i så fall går baklänges in i framtiden.

Just nu finns det goda skäl över att fundera över det politiska samtalet, dess ton och dess konsekvenser för demokratin och samhällsutvecklingen. Det finns det väl för all del alltid, men just nu råder en brytningstid som ger extra anledning till vaksamhet.


Ett fenomen som verkar ha blivit vanligare är att betrakta högst normala företeelser som extrema. Då finns ju goda skäl att fundera på vad det egentligen är som är extremt, och vem som faktiskt avgör. Det som på allvar fick mig att fundera var en insändare i en lokaltidning. Insändarskribenten reagerade över en artikel på ledarsidan, och menade att uppfattningen att våra skatter borde sänkas var en extrem åsikt.


Det kan man ju tycka. Vem som helst får givetvis sätta vilken etikett som helst i det politiska samtalet, men det väcker ändå en del frågor om proportioner och relativitet. Sverige är för närvarande ett av de länder i världen som har det allra högsta skattetrycket. Det gör att vi skiljer oss från andra välfungerande välfärdsstater. Det som skiljer oss är inte graden av välfärd - de flesta utvecklade länder har gemensamt finansierade välfärdstjänster - utan i vilken utsträckning vi invånare beskattas.


Ändå utmålas uppfattningen att vi borde vara som de flesta andra som "en extrem uppfattning". Är det då det övervägande flertalet invånare i välfärdsländer som är extrema, eller är det vi svenskar som har valt en samhällsmodell som skiljer sig från flertalet?

Den som väljer att använda begreppet "extrem" om någon annans ståndpunkt får nog faktiskt vara så vänlig att klara ut vari det extrema består.

Dessvärre är detta dessutom inte det enda problemet med ett sådant språkbruk. Risken är också stor att tillämpandet ger samma effekt som herdepojken som ständigt ropade på vargen. Om varjehanda politisk ståndpunkt som inte stämmer med den egna beskrivs med starkast tänkbara valörer, så är risken stor att orden inte räcker till den dag den verkliga extremismen slår till.

Att vi har olika åsikter i det politiska samtalet hör till demokratins principer. Att vi respekterar andras ståndpunkter likaså. Men det som också hör till är att inse att någon annan kan ha en ståndpunkt som har samma värde som den egna, även om vi inte delar den.

Därmed är den bästa demokraten inte självklart den som fördömer andras ståndpunkter som extrema eller på andra sätt avvikande - utan den som med respekt och ödmjukhet kan ta till sig att det finns fler sätt än ett för att lösa olika samhällsproblem. Och att någon annan kan ha rätt ibland, utan att för den skull vara särskilt extrem.

Sverige har länge varit en IT-nation i världsklass. Ett viktigt skäl till våra framgångar är det täta samarbetet mellan näringslivet och det offentliga. Stat, kommuner och landsting har beställt produkter och tjänster, men också sett till så att Sverige haft ett utbildningssystem av absolut toppklass. Företagen har skapat produkterna och tjänsterna, och på det sättet både drivit utvecklingen av sina egna produkter och bidragit till utvecklingen i det offentliga. Då ska man också komma ihåg att IT inte bara är smarta telefoner och appar, och inte ens bara datorer, utan också all annan teknik som vi använder och tidigare har använt för att kommunicera.


En hel del började med telefonen, som ju visserligen uppfanns av andra, men som gjordes användbar och funktionell av Lars Magnus Ericsson. På hans ingenjörskonst vilar fortfarande en stor del av det svenska IT-undret - men inte bara på honom. Svensk data- och informationsteknik handlar om tusentals företag i många olika branscher som tillsammans format både en bransch och en infrastruktur som ledde gav vårt land en absolut topposition.


Som i många liknande fall är det svårt att veta exakt hur orsak och verkan hänger ihop. Att det fanns ett nära samband mellan Televerket (ack, detta statliga verk) och Ericsson råder det inget tvivel om. Förmodligen hade telemonopolet under lång tid betydelse för utvecklingen. Men minst lika viktigt var den revolution som följde på monopolets avskaffande och uppbyggnaden av den moderna mobiltelefonin. Den hade aldrig kunnat hända om inte Jan Stenbeck på sin tid utmanade telemonopolet.


Utvecklingen understöddes dessutom av ett utbildningssystem som tillhandahöll oräkneliga gymnasie- och civilingenjörer. Intresset för teknik grundades säkert hos många ungdomar (mest pojkar, i ärlighetens namn) genom att arbetsmarknaden lockade med jobb som både var spännande och intressanta. Det gällde inte bara inom telekommunikation utan också inom mängder av andra branscher med teknisk inriktning. Fundera bara över betydelsen av svensk vattenkraft, utbyggnaden av de stora kraftstationerna i Norrland och överföringssystemet via gigantiska kraftledningar, transformatorstationer och ställverk. Här kan fler ledande svenska företag som ASEA, Sieverts och STAL inte undgå att nämnas. Sverige var helt enkelt en tekniknation i toppklass.


Frontpositionen som tekniknation gav effekt också på sjukvården. De ingenjörer som inte byggde kraftverk eller telefoner kunde få arbete i den medicintekniska industrin. Det gav oss pacemakern, avancerade system för radiologi och annan bildhantering, laboratorieutrustning och mycket annat. Inte minst gjorde exportinkomsterna från verkstadsindustrin att samhällsekonomin tålde en omfattande utbyggnad av den allmänna hälso- och sjukvården.


Sist men inte minst satsade Sverige, en alliansfri nation mellan stormaktsblocken, på ett starkt försvar byggt på inhemsk produktion av försvarsmateriel. Insikten om att viss del av materielen måste exporteras ansågs som en självklarhet, om vårt land skulle kunna göra sig oberoende av stormakternas vapensystem. Företag som Bofors, SAAB, Hägglunds och Nobel har inte bara bidragit till vårt oberoende utan också i hög grad deltaget i den tekniska utvecklingen.


Utan ett nära samarbete mellan staten och kapitalet hade Sverige varit fattigare.


Det samarbetet är helt nödvändigt även för den moderna informationsteknologin. Statens uppgift måste vara att beställa, kravspecificera, utbilda arbetskraft och underlätta utveckling. Däremot kan det inte gärna vara statens roll att i egen regi anställa datatekniker, systemanalytiker och kryptoexperter. Det gjorde staten inte när det skulle byggas stridsflygplan, telefoner eller vattenkraftturbiner - och det ska staten inte göra när det ska utvecklas molntjänster eller databaser heller.


Däremot ska staten givetvis vara den yttersta garanten för säkerhet och tillförlitlighet. det är liksom en av statens kärnuppgifter, och det vore kanske bättre att staten verkligen fokuserade på den. Och på att åter bli en beställare som skapar marknaden för alla de produkter som bara väntar på att bli använda.


Så att Sverige åter igen kan bli en ledande industrination, om än på andra och nya områden än de som har gett oss världsrykte på området i mer än hundra år.

Mitt intresse för politik började i tolvårsåldern. Det är kanske lite tidigt, men det fanns saker vid den tiden som väckte intresset. Det är den första valrörelse jag minns, Sverige drabbades av ett terrorattentat och den demokratiskt valda regimen i Chile störtades i en militärkupp. Vid ungefär samma tid fick jag också en bok som gjorde stort intryck på mig: Isser Harels "Huset på Garibaldigatan" om tillfångatagandet av Adolf Eichmann. Många olika intryck och ett brinnande intresse för historia gjorde att jag hamnade till höger.


Kuppen i Chile spelade naturligtvis en speciell roll. Jag minns mycket väl själva kuppen, men också agerandet från militärjuntan och berättelserna om systematiska avrättningar av oliktänkande. För mig har det gjort ett outplånligt intryck, som än idag präglar min syn på politik och samhällsfrågor - i svensk inrikespolitik lika väl som ute i stora världen.


Det som hände i  Chile 1973 känns idag långt borta. Sedan dess har Chile utvecklats till at vara den stabil, demokratisk välfärddsstat som kombinerar en fri ekonomi med demokratiska fri- och rättigheter. Chile är kanske inte ett perfekt samhälle, men de har format de grunder som krävs för att bli det. Grundläggande rättsprinciper är en viktig del av det. Ett land som tillämpar rättsstatens och demokratins grundläggande principer har alla möjligheter att också bli ett samhälle som präglas av social stabilitet och goda levnadsvillkor för alla invånare. Ett land som trampar på dessa principer har aldrig möjlighet att bli det. Inte ens om man med tvångsmedel omfördelar resurser brukar följden bli vare sig välstånd eller jämlika levnadsvillkor.


Nu ser vi än en gång rubriker som påminner om Chile efter militärkuppen 1973, men i ett annat latinamerikanskt land, och med andra ideologiska förtecken. Det går nu inte riktigt lika dramatiskt till nu som då, men för den som vill se är det inga problem att hitta paralleller. det är egentligen bara de ideologiska motiven som skiljer.


Militärerna i Chile hävdade då, och fick visst internationellt stöd för, att kuppen var nödvändig för att tillförsäkra Chile en trygg samhällsutveckling. Jag tror inte ett dyft på att bortföranden, tortyr och avrättningar av politiska motståndare är rätt väg att gå, och jag anser än idag att de krafter i världssamfundet som stödde Pinochet gjorde fel. Chile utsattes också för ett internationellt tryck som jag tror var rätt. Flyktingar togs emot, och solidaritetsrörelser bildades över hela världen. Inte bara vänstern, utan också många med liberala och konservativa värderingar, ansåg helt enkelt att det som hände i Chile var fel. Jag hörde själv till dem.


Frågan är nu om vi kommer att se motsvarande uppslutning för de oppositionella i Venezuela. en vänsterinriktade diktatorn (något annat kan han inte kallas) Nicholas Maduro har med en riggad folkomröstning svept bort de sista resterna av demokrati, och nu börjar nästa steg. De första rapporterna om bortförande av ledare för det politiska motståndet har kommit, och vi väntar nu på nästa drag från diktatorn och hans hantlangare. Kan de folkvalda representanterna för oppositionen (som alltså är i majoritet i parlamentet) känna sig trygga till liv och lem? Kommer oppositionen att topphuggas snabbt och effektivt? Väntar sedan en tid av fortgående politisk repression?


Men situationen ger också upphov till en inrikespolitisk fråga: var finns vänstern, och de solidaritetsrörelser som brukar vara mer regel än undantag, den här gången? Kommer svensk vänster att stå upp för de förtryckta i Venezuela - eller ska förtrycket även denna gång relativiseras och ursäktas med att ändamålet helgar medlen?


Utvecklingen i Venezuela är inte bara en humanitär katastrof. Den är också ett test på hur svensk vänster i bred mening ser på demokrati och solidaritet. Nu om någonsin finns tillfälle att stå upp för demokratiska och mänskliga rättigheter. Frågan är vilka som kommer att göra det

Turerna kring regeringens misskötsel av sitt ansvar rullar vidare. Att tre ministrar nu kommer att få gå är logiskt efter det som hänt. Vad som är mer förvånande, och oroande, är socialdemokratins oförmåga att hantera situationen.

En viktig del av problemet är att politiken beskrivs som ett spel med jämbördiga parter. Så är det inte. Regeringens roll och ställning skiljer sig markant från oppositionens. Att en misstroendeförklaring nu har aviserats är inte bara den ena partens schackdrag.

Regeringen styr riket. Till sitt förfogande har man inte bara taburetterna man sitter på, utan också en förvaltningsapparat av gigantiska mått. Drygt 300 myndigheter har till uppdrag att förverkliga regeringens politik. Dessa myndigheter är i och för sig självständiga i sin myndighetsutövning - men de har att agera under lagarna och i enlighet med regeringens instruktioner.

För att en maktapparat av den kalibern ska fungera väl i en demokratisk rättsstat, så behövs något mer än själva maktutövningen. Det behövs en kontrollfunktion som sätter stopp när maktutövningen inte fungerar som den ska. Kontrollfunktionen brukar i vår samhällsmodell kallas för parlamentarism och innebär att regeringen och dess ledamöter hela tiden måste få godkänt för sitt agerande av riksdagen. I annat fall måste riksdagen, som i alla kontrollsystem, kunna markera att man inte är nöjd med hur regeringen - och enskilda ministrar - agerar. Det är den markeringen som ytterst sker genom en misstroendeförklaring.

Att sätta sig över den misstroendeförklaringen och markera att man inte gillar den innebär alltså att man - av vilket skäl det vara må - underkänner riksdagens kontrollmakt. Då inställer sig naturligtvis frågan vilket organ som i stället skulle utöva kontroll på regeringen. Den socialdemokratiska partikongressen? LO? Finanspolitiska rådet? Socialdemokraternas självförsvar blir en aning ihåligt när man betänker vad som faktiskt sägs.

Dessvärre är vår svenska socialdemokratiska regering inte den enda som med olika knep försöker sig på att slippa låta sig kontrolleras. I Polen vill den sittande regeringen låta riksdagen ge den långtgående befogenheter även över rättsväsendet. I USA tror uppenbarligen Donald Trump att presidentens exekutiva makt är större än den faktiskt är. Med andra ord är demokrati, i meningen folkligt majoritetsstyre, inte tillräckligt för att upprätthålla en fungerande demokrati. De behövs också lagar, regler och institutioner som reglerar hur maktutövning och kontroll går till.

En misstroendeförklaring är därmed ett bra exempel på hur makten kontrolleras av ett balanserande organ. Att den nuvarande regeringen försöker slingra sig från den kontrollen är mycket oroande. Och det är helt klart ovärdigt ett demokratiskt parti.

Idag inträffar alltså skattefridagen. Det är den dag på året som anger hur stor del av våra totala inkomster som av var och en betalas in till det gemensamma. Det ger skäl att fundera lite över hur skatten tas ut, och vad den går till.


De allra flesta av oss betalar faktiskt ungefär lika mycket i skatt, set till andelen av vår inkomst. Några betalar mer, och gör det då oftast som en del av den statliga skatten. Därmed bidrar de mer än oss andra till den gemensamma kakan, vilket vi alla nog har skäl att vara tacksamma för. Det absoluta flertalet av dem (de andra kan vi nog bortse ifrån) som tjänar så mycket att de betalar statlig inkomstskatt är inte bara beredda att göra det utan att knota. De har i regel arbetat hårt - och fått försaka ett och annat - på vägen till den höga inkomst som genererar extra hög skatt.


Jag har här och nu inte trötta med hur skattesystemet fungerar, bara konstatera att den absoluta merparten av samhällets inkomster beskattas ganska lika oavsett inkomstnivå.


Därmed vilar ett tungt ansvar på dem som tar in och förvaltar våra skattemedel. Det ansvaret handlar framför allt om två saker. Det ena, mer självklara som jag inte tänkte skriva om, är vikten av att förvalta skattemedlen klokt för de ändamål de är till för: vår gemensamma välfärd.


Det andra, där tidsandan just nu inger allt mer oro, är förståelsen för att våra skattemedel faktiskt är gemensamma och därför ska användas just så.


Lite väl ofta kan man höra politiker som glatt berättar om sina egna hjärtefrågor, och om hur måna de är att använda sina politiska uppdrag till att kunna satsa på just det som ligger dem varmt om hjärtat. Det må vara idrott (jag är ju själv aktiv i idrottsrörelsen), friluftsliv, kultur eller vad som helst som kan göra några - eller många - av oss lyckliga.


Men det är inte vad våra surt förvärvade skattemedel är till för. De är till för våra gemensamma angelägenheter.


Denna vilja att lägga gemensamma resurser på olika hjärteprojekt koppas ofta ihop med en vilja att förmå andra att intressera sig för samma saker. Vägen dit går ofta genom att vädja till "allas lika möjligheter" - som om människor inte själva hade förmåga att göra egna prioriteringar. Ett vanligt argument för att något utanför ren kärnverksamhet ska finasnsieras med skattemedel är att det "inte får vara en klassfråga". Problemet är bara att de som i vårt skattesystem då tvingas betala mest är de som har den lägsta disponibla inkomsten kvar efter skatt: de mest lägst inkomst före skatt. Därmed uppstår det paradoxala att låginkomsttagare tvingas vara med och betala alla möjliga verksamheter i samhällsmaskineriet, oavsett om de är intresserade eller inte. Det ökar inte deras möjlighet att fritt välja i vad och på vilket sätt de vill engagera sig. Det enda det leder till är att deras egna möjlighet att fatta egna, självständiga beslut minskas.


Så; nästa gång du hör någon argumentera för att något ska betalas via skatten "för att det inte ska vara en klassfråga, fråga då den personen om de med låga inkomster inte själva borde få bestämma mer över sin egen inkomst. Det, om något, är en klassfråga.

Det här inlägget handlar om politiskt ledarskap och om hur politisk populism får sin näring. Att regeringen får tjäna som exempel ska inte tas som direkt kritik emot regeringen. Det skulle lika gärna kunna vara ett politiskt parti utanför nuvarande regering eller en enskild politiker.

Som bekant har vi sedan valet 2014 en feministisk regering. Exakt vad detta innebär är inte närmare definierat. Denna regering får nu kritik för att den inte deklarerar offentligt hur den röstade då Saudi-Arabien - vars regering knappast är feministisk - röstades in i Förenta Nationernas kvinnokommission.

Problemet är inte hur regeringen röstat. Problemet är inte heller att regeringen har ambitionen att driva en feministisk agenda. Däremot blir problemet stort när regeringen genom sitt agerande inte visar i handling vad man säger i ord.

Vi har som bekant också ett parti med feminismen i sitt namn i svensk politik. Detta parti är till skillnad från regeringen tämligen populistiskt. Det saknar en sammanhållen politik och drar sig inte för att inta helt oförenliga ståndpunkter. Däremot skulle detta parti knappast dra sig för att både rösta nej till en kvinnoförtryckande regim i FN - och högt och ljudligt deklarera hur man röstat även om det hade skapat en diplomatisk kris.

Att regeringen kallar sig feministisk men inte agerar så att feminismen upplevs trovärdig göder därmed populistiska partier både till vänster och till höger i politiken. Det äventyrar trovärdigheten hos politiska ledare och öppnar för en högst berättigad fråga hos väljarna: varför ska man tro på politiker som inte gör som de säger?

Dessvärre har just detta blivit allt mer utbrett i den politiska debatten. Det förefaller idag viktigare att låta bra än att göra gott. Politiker i alla partier - i vart fall alla seriösa partier - lägger betydligt mer kraft på att prata än på att handla.

Lyckligtvis finns det undantag, och därtill i den regering som kallar sig feministisk. Statsministerns agerande i samband med terrorattentatet på Drottninggatan i Stockholm har fått mycket beröm, och det är välförtjänst. det statsministern då gjorde var inte i första hand att prata en massa, utan att visa ledarskap genom att handla och verka. Det är ett sådant agerande som skapar förtroende för politiken och dess verksamhet.

Den senaste tiden har förslag på skattehöjningar duggat tätt. Höjda marginalskatter, begränsade avdragsmöjligheter, skatt på bilar, på flygresor och eventuellt på socker är några av de förslag som dykt upp i debatten. Samtidigt förs också en diskussion om vem som ska betala skatt och vem som egentligen drabbas eller gynnas av de allt högre skattenivåerna.


I en sådan debatt bör vi ha i minnet att skattepolitiken har en moralisk dimension.


Naturligtvis ska vi alla betala den skatt vi är skyldiga enligt lag att betala. Men det finns också skäl att fundera en stund över vem det är som betalar skatt, och hur mycket skatt vi betalar beroende på ekonomiska omständigheter.


Det finns också en ganska bred enighet om att skattesystemet gott kan ha en viss progressivitet. Att den som har gott ställt kan betala lite mer i skatt än den som helt saknar marginaler är knappast kontroversiellt. Men sedan börjar det bli lite knepigt.

De flesta av oss anser nog också att ett bra skattesystem är effektivt och upplevs som rättvist av de allra flesta. Den knepiga frågan blir då vad som händer om några skattebetalare upplever att systemet missgynnar dem även om de snällt betalar de skatter de är skyldiga. Frågan är också vad som händer med skattemoralen när de som betalar mest både i absoluta och relativa termer hela tiden får höra att de är parasiter och smitare - trots att de betalar mer än andra.


Med andra ord är vänsterns retorik kring skattemoral hos dem som betalar mest inget annat än förödande. Höga skattenivåer i kombination med progressiv beskattning och en vänsterretorik som pekar finger åt högskattebetalare ökar om något risken för att samhället slits sönder.


I ett samhälle som mår bra vill alla var med och bidra till det gemensamma bästa. I ett samhälle där vänsterns populistiska retorik tillåts råda ökar risken för att de som behövs genom att de bidrar väljer att betala sin skatt någon annanstans. Vi som i så fall blir kvar bör kanske fundera i förväg på vad det kan innebära.

Jag hör ofta från dem som ogillar företagande, mångfald och valfrihet i välfärden att "vinsten kommer först" för dem som driver företag. Det är ett direkt okunnigt resonemang.


Allt företagande börjar med intäkter. Intäkter är inte detsamma som vinst. Intäkter är det man behöver för att betala företagets alla kostnader.


Kostnaderna är å andra sidan helt nödvändiga för att det ska kunna bli några intäkter. Kostnader för ett företag är exempelvis personal, hyror, förbrukningsmaterial och att berätta för dem som genererar intäkter att man finns.


Intäkterna kommer nämligen från dem som tycker att man gör ett bra jobb. Inga intäkter kommer av sig själva.


Vad är då vinsten?

Mycket enkelt. När man bedrivit verksamhet (vilket alltså genererar kostnader) och fått betalt (intäkter) för det man gör, så blir det kanske lite grann över.


Kanske. Det är absolut ingen självklarhet i ett företag att intäkterna överstiger kostnaderna. I många fall är det tvärtom, och då blir det förr eller senare konkurs.


Men om man ändå lyckas med det ganska svåra konststycket att göra av med mindre pengar än man drar in, så kan man i bästa fall få lite grann över. Det är det som i företagsekonomiska sammanhang kallas för vinst.

Den, vinsten alltså, kommer på den plats i företagets årsredovisning som denna text nu har kommit till.

Vinsten kommer sist. Allra sist. Framför allt blir det ingen vinst förrän kostnaderna är betalda. Det är den kanske mest grundläggande av alla företagsekonomiska principer, och det vore bra om alla vi som diskuterar denna fråga vore överens om att det är så

De senaste dagarna har turerna i fondbolaget Allra skapat rubriker. Jag kan inte kommentera själva bolaget närmare eftersom jag saknar detaljkunskaper. Det ger däremot anledning att fundera allmänt kring uppdrag i bolagsstyrelser och vad det innebär, utan att säga hur det gått till i just det nämnda bolaget.

Att ta plats i en bolagsstyrelse innebär inte bara att delta i sex-sju sammanträden och skriva under årsredovisningen. Att vara styrelseledamot innebär också att styra bolagets operativa ledning, utöva intern kontroll, bevaka bolagets omvärld och vara beredd att svara på frågor om bolagets verksamhet. Man har helt enkelt stort ansvar för bolagets väl och ve. Att i det läget säga ”jag visste inte” om bolagets interna förhållanden är verkligen inte att ta det ansvar som lagstiftningen, och rimligtvis också bolagets ägare, ställer på en styrelse.

Lika orimligt är det att personer sitter i tiotals eller fler bolagsstyrelser och samtidigt försöker upprätthålla en illusion av att göra nytta i sagda styrelse. Att ägna professionell tid åt styrelsearbete i bolag kräver tid, och någonstans finns en gräns för hur lite tid det är rimligt att lägga på styrelseuppdraget. Exakt hur många uppdrag som är ”för många” kan bero på flera faktorer, men en bra tumregel är att uppdraget tar minst den tid med rimlig timtaxa som styrelsearvodet utgör. Föreställningen att man för tiotusentals kronor i årsarvode kan sköta ett styrelseuppdrag genom att gå på några möten är felaktig, och som sagt stridande emot lagstiftningens anda.

Jag tar gärna uppdrag i bolagsstyrelser, och bidrar då med lång erfarenhet från olika verksamheter. I så fall lägger jag ned tid, ställer frågor, ger förslag och pratar om bolaget i sammanhang där det lämpar sig. Jag är bollplank till VD och ordförande och ibland till andra i bolagets ledning, följer inte bara bolaget utan också dess marknad och ser till att vara väl påläst när det är dags för styrelsemöte. Dessutom har jag validerad kunskap om styrelsearbete, informationsgivning, kapitalförsörjning, redovisning och internkontroll.

Skattemyndigheten berättar idag att man kommer att granska vissa bostadsområden särskilt. Det är bra - och det kommer att främja integration och öppenhet. De områden som räknas upp är inte bara beryktade för hög kriminalitet, utan också för hög andel invandrare.

Det betyder inte att flertalet invandrare är kriminella. Det är heller inte ett erkännande av att den som är utlandsfödd på något sätt skulle vara disponerad för högre sannolikhet att bli kriminell. Däremot är det ett konstaterande av en helt annan sak: ett fritt och öppet samhälle måste också vara en fungerande rättstat där den som begår brott kan räkna med att bli uppspårad och lagförd. Det gäller givetvis oavsett etnisk bakgrund.

Det vi just nu ser flera exempel på är hur en naiv inställning till brott och straff är omöjligt i ett fritt och öppet samhälle. Det är en inställning som inte gynnar den invandrare som vill arbeta hårt, sköta sig och bli en del av vår samhällsgemenskap. Däremot finns det uppenbart grupper som kunnat dra fördel av kombinationen bristande rättssäkerhet och öppen attityd till migration.

Naturligtvis finns det inget skäl att skylla det på en generös migrationspolitik. Återigen är de allra flesta som kommer till vårt land ärliga och ambitiösa personer som inget hellre vill än att bli en del av samhällsgemenskapen. Men det gäller inte alla, och vi som tror på öppenhet måste samtidigt vara tydliga med att öppenheten inte gäller dem som väljer brottslig verksamhet som försörjningskälla.

Svensk rättspolitik har präglats av en naiv eftergivenhet mot brottslighet under alldeles för lång tid. Dessvärre har den naiviteten understötts av en skatte- och arbetsmarknadspolitik som gynnat skattefusk, svartarbete och trixande. Det har gjort att kriminell verksamhet har kunnat sko sig på en naivitet som sträcker sig långt utanför de kriminellas egna led. Naiviteten ha å andra sidan inte bara funnits i en missriktat välmenande vänsterdebatt utan också bland oss helt vanliga medborgare.

Utvecklingen kallar på ansvar. Vi som tror på det öppna samhället måste vara tydliga med att det också förutsätter en fungerande rättsstat. Det ska inte löna sig att begå brott, och det ska heller inte vara bekvämt att åka fast. Därför behövs en stramare rättspolitik som gynnar den som är skötsam och leder till att den som har oärliga avsikter tänker efter mer än en gång.

En sådan utveckling är möjlig, men den kräver politisk vilja och resurser.

Faktorer kopplade till levnadsförhållanden i Sverige

Av allt att döma är den tredje av dessa den mest intressanta från ett integrationsperspektiv.
Vi vet nämligen också att det finns gott om andra svårigheter för den som invandrat till Sverige. Arbetslösheten är högre bland utrikes födda och deras barn. De har - sannolikt med koppling till arbetslösheten - lägre medelinkomst och av dessa faktorer svårare att etablera sig i samhället. Andra faktorer som påverkar är bostadssituation, utbildning och språkkunskaper.
Det finns således en rad faktorer som, utan att gå in på etniska förhållanden, gör livet besvärligare för den som kommit från ett annat lan än för den som är född i Sverige. Det är väl egentligen så självklart att det inte behöver skrivas.
Men det leder också till två ytterligare frågor: måste det vara så här? Vad går att göra åt saken?
Då finns det också skäl att - på samma sätt som "högerpopulismen" måste utmanas om en enkel bild av förhållandet mellan invandring och kriminalitet - utmana populismen till vänster om en förenklad syn på invandrares levnadsförhållanden.
Generellt sett har invandrare helt enkelt besvärligare levnadsförhållanden än vi som bott här lite längre. Det faktum att vi kombinerat en generös migrationspolitik med en alldeles för slapp integrationspolitik har skapat klyftor. Det är ett samhällsproblem som behöver erkännas - särskilt av den ständigt fingerpekande vänsterpopulismen. Det som skapat klyftorna - som absolut är ett samhällsproblem - är inte "alliansens skattesänkningar" (det finns faktiskt ingen som helst empiri för det) utan en politik på områden som arbetsmarknad, skola och socialpolitik som lett till att de som kommer från andra länder har svårt att ta sig in i, och upp i, samhället.
I vissa fall - alldeles för många, men inte så många som i vulgärdebatten - leder till kriminalitet och därmed till en ökad otrygghet i hela samhället. I de flesta fall blir dessa många fattiga inte alls kriminella - men fattiga är de likväl.
Brottslighet är ett samhällsproblem, men sociala spänningar är ett större sådant. dessa sociala spänningar beror inte alls på vänsterns favoritförklaringsmodell - att skatterna sänkts och "de rika blivit rikare" - utan på en arbetsmarknads-, utbildnings- och socialpolitik som ställt dem som behöver utanför det samhälle vi andra är inkluderade i.
Därför är det glädjande att socialdemokraterna nu aviserar en ny utbildningspolitik byggd på kunskap och bildning. Att vi däremot skulle få se en arbetsmarknadspolitik byggd på inkludering och rörlighet är nog däremot lite för mycket begärt.

En av dagens stora nyheter handlar om barnmorskan som vägrar utföra en arbetsuppgift, och får starkt stöd för sin vägran av diverse lobbygrupper. Jag vill påtala att jag inte stöder barnmorskans ståndpunkt på något sätt.

Däremot förstår jag den, och tror det är viktigt att förstå för att kunna tolka vad som just nu händer i opinionen och hur det påverkar samhällsklimatet både i vårt land, i Europa och i övriga världen - inte minst i Donald Trumps USA.

"We are the 99 per cent" skanderade talkörerna som ockuperade Wall Street för en tid sedan. Så värst många var de nu inte, men de tog sig rätten att tala inte bara för sig själva utan också för "alla andra" som de ansåg sig vara företrädare för. I höstens presidentval fick vi den korrekta bilden. De demonstrerande vänsterelementens kandidat Bernie Sanders vann inte ens den demokratiska nomineringen, och Hillary Clinton lyckades inte besegra Donald Trump när det gällde att vinna flest antal elektorer (läs: vinna tillräcklig majoritet i rätt delstater).

Under de senaste åren har mycket hänt i opinionen när det gäller rättigheter för tidigare marginaliserade grupper. På område efter område har samhället liberaliserats och därmed blivit friare, öppnare och mer rättvist - tycker de allra flesta av oss. Men när jag beskriver de grupper det rör sig om (utan att nämna någon särskild grupp vid namn), så bör man också ha i minnet att inkludering av vissa tidigare marginaliserade grupper alltid leder till risken för att något annat händer, och det är att nya grupper i stället upplever en tilltagande marginalisering. Förr eller senare kommer då den dag, då gungbrädan tippar över.

I USA har den redan kommit, och frågan är hur långt bort den befinner sig i vårt eget land.

Jag vill absolut inte misskänna den positiva utveckling vi sett under senare år. Jag är rent av stolt över att ha varit delaktig i utvecklingen i flera fall, och det finns mer att göra. Men ett i verklig mening inkluderande samhälle behöver alltid titta sig över axeln medan utvecklingen pågår, och ställa sig den lika viktiga som knepiga frågan "är alla med"?

Det vi kan lära oss om processen kring kvinnan som vägrar utföra aborter är att alla inte är med. Det finns inte en entydig uppfattning om har samhället ska utvecklas, och det finns en växande klyfta mellan olika ståndpunkter. Det är dessutom en klyfta som växer i takt med att vissa uppfattar att andra blir vinnare medan de själva står kvar utan att kunna räkna hem några segrar. Nu gör de i allt högre grad sina röster hörda.

Och om vi rannsakar oss själva, så får vi erkänna att vi hör dem, även om vi inte lyssnar på dem.

I USA lyssnade inte demokraterna, och dessvärre inte heller viktiga delar av det republikanska partiet. Det ledde till att presidenten i USA heter Donald Trump, och att vi nu i rasande fart upplever en utveckling i allt annat än önskvärd riktning för många av oss.

Vi har en del att fundera på om den utvecklingen ska vändas, och det är bråttom. Frihet och öppenhet kan inte tas för givet. Och de stora frågan är hur vi inkluderar.

Det har uppstått en intressant debatt om yttrandefrihetens former. Även om ingen motsätter sig allas rätt att komma till tals, finns det väldigt olika sätt att se på hur rätten till det fria ordet kan värnas.

Det fria ordet värnar inte sig själv. Om vi inte är många som ständigt är vaksamma, så finns alltid en risk för att yttrandefriheten snärjs in utan att vi ens märker det. Yttrandefriheten värnas genom att tillämpas, inte genom att hyllas.

Yttrandefriheten hotas inte heller i första hand av sina ivrigaste motståndare, för de är lätta att känna igen och därmed lätta att bekämpa. Vi kan alla gå till storms emot censur, eller emot att legitimt majoritetsvalda politiker använder sin maktposition till att inskränka yttrandefriheten. Riktigt knepigt blir det däremot, när försvarare av det fria ordet säger "yttrandefrihet, men..." och tycker att yttrandefriheten på olika sätt ändå kanske kan vara lite relativ. Vi måste ju bekämpa de där som säger sånt där som vi inte gillar. Vi måste markera, och på det sättet kanske få tyst på dem.

Att gilla yttrandefrihet måste också vara att gilla fri åsiktsbildning. Då kan man naturligtvis tycka illa om vissa åsikter (de man inte själv delar, nämligen) men absolut inte om det faktum att olika åsikter faktiskt existerar.

Får då vilka åsikter som helst fritt framföras var som helst? Självklart inte. Det finns givetvis alla möjliga begränsningar som vi alla måste finna oss i. Rätten att yttra sin åsikt är inte samma sak som rätten att yttra sin åsikt var, när och hur som helst. Det finns andra lagar, och det finns rent mänskliga hänsyn att ta.

Det finns självfallet ingen rättighet att få en insändare publicerad i en tidning eller att få en bok marknadsförd i en bokhandel. Det finns å andra sidan inga lagar som förbjuder motsatsen. Vilka arenor vi öppnar för tillämpning av det fria ordet är helt och hållet upp till oss alla. Men av exakt samma skäl delar vi också ansvaret. Den som aktivt väljer att stänga en viss kanal för en viss typ av åsikter må alldeles självklart göra det, men bör då också besinna vad den utdragna konsekvensen kan komma att bli.

Däremot delar vi alla en skyldighet. Det är att värna det fria ordet genom att ge det utrymme, och det gör vi genom att även låta våra meningsmotståndare komma till tals, hur rysliga och motbjudande vi än finner deras ståndpunkter.

Jag talade nyligen med redaktören för ett framträdande debattorgan med vänsterorientering. Vederbörande oroade sig för debattens polarisering, för oförmågan att samlas kring ståndpunkter och för oviljan att med gemensam referensram pröva varandras argument. Det är en högst begriplig oro, men den är också lätt att förklara. När vi, oavsett ståndpunkt, är totalt ovilliga att ta till oss av motståndares resonemang, så blir det naturligtvis svårare att hitta gemensamma utgångspunkter. Så om det första vi gör när vi stöter på för oss själva misshagliga åsikter är att stöta dem ifrån oss, så bidrar vi - hur svårt det än kan vara att erkänna - till att stympa den öppna debatt som är ett av yttrandefrihetens fundament.

Det är så lätt att reflexmässigt försvara något annat, och på köpet råka offra det fria ordet. Vi har säkert alla gjort det ibland, och jag är bara tacksam när jag blir påmind. Men det är också ett skäl för att vara uppmärksam. Låt därför varje meningsutbyte börja med att lyssna, för det fria ordets skull.