RSS - xml

Kontrollerades senast: 2019-07-30 16:11:56

En teskedsgummas liv och leverne

- Rakt Upp och Ner -

Fantasyfantast

2019-07-30 15:14
Från [email protected] (Teskedsgumman)
Jag har alltid läst mycket. Redan som yngre tyckte jag om att läsa och idag skulle jag kunna ligga och läsa en hel dag ifall jag har en riktigt bra bok.

Min stora passion är fantasyböcker. Jag har av någon anledning alltid haft vild fantasi, jag är kreativ, ritar och skriver gärna och jag antar att detta medfört att jag slukar allt som har med andra världar och väsen att göra.

I mina barndoms- och ungdomsår fanns det hemma en stor frysbox i mitt rum. Jag hade blivit tilldelad den eftersom mitt rum var störst. Inga traumor med det, men ibland på natten så vaknade jag av frysboxlampans gröna ljus och underliga ljud den gav i från sig. Då fick jag för mig att nån stod utanför fönstret och spanade eller att locket på boxen snart skull öppnas och jag skulle se något riktigt läskigt som försökte ta sig ut därifrån. Ja, det gick inte att få stopp på allt som rullade in i min, i det skedet klarvakna hjärna. Så jag fick smyga till syrrans rum och väckte henne, sedan släpade vi endera min madrass till hennes rum eller hennes madrass till mitt rum och då fick jag tag på sömnen igen. Så om vi annars stred som fan, men nattetid var hon nog den allra bästaste syrran :D 

Men vem jag ärvt min vilda fantasi av.....det vet jag faktiskt inte. Måste kanske fråga mamma.......


I allafall.

En av de bästa triologier jag läst är Cornelia Funcks böcker: Bläckhjärta, Bläckmagi och Bläckdöd.
De handlar om om Mo och hans dotter Meggie som har förmågan att läsa fram personer ur böcker de läser högt, men också läsa in personer i själva berättelsen. Den här förmågan för dem in den värld som döljer sig bland bokbladen där magin har en mycket större roll än den har i vår värld. Böckerna balanserar mellan det onda och det goda, den handlar om vänskap och svek, om kärlek och hat, om magiska väsen, om dörrar som öppnas och dörrar som stängs, om val här i livet. Jag har läst triologin två gånger och funderar nu starkt på att ge mig in i den världen ännu en tredje gång.


J R R Tolkiens Sagan om Ringen och Frodo triologierna är också nämnvärda, dock i min smak rätt så tunglästa böcker. Men filmerna är fantastiska, de är så otroligt skickligt gjorda att jag kunde se dem om och om igen. Jag ser, om jag har möjlighet de flesta fantasymovies och serierna som är välgjorda och har bra intriger. Finns inget bättre än krypa upp i soffan och kasta sig ut i världar där allt är möjligt och där människan och jorden är bara en del av ett oändligt universum.


Jag förstår väldigt bra att dagens ungdomar och barn (även en del vuxna) i allt större utsträckning försvinner in i de virtuella världar som tex. olika fantasyspel för med sig. Där kan du vara någon annan - vara den du vill, där upplever du helt nya världar, du har vänner världen över och med bra grafik, intressanta och spännande intriger så försvinner vår hektiska värld och real life med både sorger och bekymmer rätt så snabbt. Jag säger inte att det alltid är en bra sak, men jag förstår dem eftersom jag själv kan fördjupa mig i en välskriven bok så till den milda grad att jag inte skulle vilja lägga den ifrån mig.


Lite sorgsen känner jag mig dock, för absolut ingen av mina vänner eller bekanta läser fantasy. Ibland får jag den uppfattningen att de tycker jag är lite konstig som gillar den här genren, men också irriterad över att jag borde förklara mig eller ändra på ett intresse som de inte förstår sig på eller för att genren EVVK. Själv tycker jag det är en styrka att vi är så olika som vi är och där en deckare eller en självbiografi kan få någon annan att dra efter andan av spänning så får de kanske mej att gäspa stort och börja tänka på annat. Men det är helt fine för det, för tänk om vi alla var lika? Det vore ju förbaskat monotont.


I mitt fall går det här också till en del hand i hand med tron på det övernaturliga. Jag tror att det finns någonting mer än bara vi, futtiga 7,7 miljarder människor på jorden, att vi inte på långt när är de enda i universum och och att vi har en själ som på sätt eller annat går vidare då vår tid är kommen. Jag tror att det finns flera dimensioner, det finns dom som gått bort som ännu vandrar på jorden och att det finns tidsresenärer, de som lärt sig resa genom tid och rum. Schamanerna är något som också fascinerar, den viktiga symbiosen mellan människan och naturen, om möten med andar och förfäder, möjligheterna att läkas och insikt om vägarna som finns utstakad för oss var och en att följa. 

Kuvahaun tulos haulle time traveler

Skulle jag ha möjlighet att välja så skulle jag vidga mina sinnen mycket mera, läsa och fördjupa mig i det jag inte känner till eller som jag bara skrapat på ytan. Men då jag läser det jag skrivit så får jag känslan av att jag kanske borde radera allting så ingen skrattar mig rakt upp i facet eller får för sig att jag är mer än lovligt galen. Fast vad bryr jag mig om det egentligen? Du är du och jag är jag.

Kuvahaun tulos haulle shamanic journey

Det är så det ska vara.


Sen KUNDE man ju fråga sig hur jag bott i Sisu i Kimito (jätteläskigt), nära en stor öde fabrik i Kokkola (mörkaste platsen med värstaste labyrinten) och nu i kyrkan i Dalsbruk? Jag med min vilda fantasi 😄. Men det är ett kapitel för sig. Ha det bra.


Galghumor

2019-07-28 21:29
Från [email protected] (Teskedsgumman)
Jag undrar hur livet tett sig ifall man inte blivit tilldelad en stor portion med galghumor och situationskomik?
Hur många gånger har man inte skrattat i den mest corniga eller mörkaste stund eller då det vart som allra tyngs på jobbet? Ja skrattat med andra både på egen och på deras bekostnad. Vi KAN det där vi, jag och min närmsta släkt, arbetskompisar och bästa vänner.

Kuvan mahdollinen sisältö: 1 henkilö, teksti

Min mor har under en tid haft ont i sitt knä och det var det ämnet vi tangerade då vi pratades vid här om dagen då vi ville komma till skott med den överraskningsutflykt vi skulle bjuda henne och E på då hon fyllt 70år i våras. Det skulle inte bli något av den utflykten nu och jag tyckte hon borde boka tid till läkare för att kolla upp knäet, men det tyckte inte hon. Hon skulle följa med lite ännu, min älskade hälsovårdarmamma. Ja, det kan ju hända dom kapar halva benet svarade jag och föreslog rullstol till utfärden och så skrattade vi hjärtligt åt hela eländet.

Aiheeseen liittyvä kuva

Min systers yngsta son är precis i den åldern vid 15 år då hela helvetet bryter ut om mamma uppenbarar sig på samma plats där han är ute med sina kompisar. Igår kväll var vi på väg och simma och då vi kom till Sandudden såg vi att han var där med sina kompisar och medan vi långhalsat sniglade förbi simstranden i bilen så funderade vi över hur det skulle bli om vi trampat ut på bryggan i bara våra bikinin och börjat sjunga JA MÅ HAN LEVA? Ja, för han hade ju ändå födelsedag. Och sen skulle vi ha hoppat bomb från bryggan så det sprättat åt alla håll och solat på bryggan bland alla pubertets- och föräldradissande ungdomar i våra bikinin. I synnerhet jag med alla mina 1000kg. Fast vi kom fram till att då skulle allt vara kört för vår del, så vi fortsatte till Lillviken och simmade där i våra bikinin.

Aiheeseen liittyvä kuva

Vi var till Lidl i Kokkola med döttrarna och äldsta dotterns (hon är inte biologiskt vår, men vart placerad hos oss och är som en egen dotter för mig och är också Idas storasyster) lillebror. Jag skulle dit och köpa nya trosor för de tre par som jag nu använder är införskaffade i tidernas begynnelse och de har "börjat" tappa både formen och färgen. Då vi kom till trosbordet fanns det trosor i alla storlekar och jag lyfte upp en trepack på 5XL-trosor, dit både jag och min dotter skulle ha rymts. Vi tyckte alla de var i största laget. Men så fiskade min dotter upp en knippe med XL och L-trosor som de också skrattade hjärtligt åt, jag med för den delen, för att höra till gänget. Men sanningen var ju den att jag inte kunde gå ner så mycket i tros-storlek om jag skulle ha passliga trosor, så jag plockade med en knippe M-trosor och tänkte att de här kommer jag fan inte i. Men fina var dom. Nu finns dom här i väntan på lättare tider.

Kuvan mahdollinen sisältö: 1 henkilö, seisoo ja ulkoilma

Att sånt. Ni som inte känner till bilderna jag lagt upp så bekanta er med Villfarelser på Instagram eller gilla sidan på Facebook, världens bästa sanningar hittar ni där :D 

Kuvan mahdollinen sisältö: ainakin yksi henkilö

Sist, men inte minst. Vi var till Tammisilta för att äta i Hesburger med dottern och min mamma efter en lång dag på TYKS, I kön pratade vi enbart vad vi skulle beställa för vi var riktigt hungriga alla tre. Då svängde sig personen framför oss om sig, såg på mig, hälsade och sade att hon tyckte hon kände igen rösten. Det var apotekstanten från vårt lokala apotek. Ja, lite yngre än mig faktiskt, men hon får kallas apotekstanten nu i allafall, evigt unga är vi ju ändå alla.

Jag svarade ja hej, det var ju "roligt" att du känner igen rösten, nu känner jag verkligen att jag är en av apotekets stamkunder. Mamma och jag skrattade vårt inside-skratt, men apotekstanten tyckte nog jag hade lite konstig humor för hon log bara lite. Tänk, jag som försöker viska fram vad jag skall ha för mediciner i den ekande apoteksgrottan med miljoner öron, jag har i verkligheten pratat med så hög röst att man säkerligen kommer ihåg den. Tur att man slutat med preventivmedel och övergått till mera andliga mediciner.

I fortsättningen skall jag bara lämna fram en lapp och via teckenspråk kräva att vi inte pratar över huvudtaget.

Matt-tvätt

2019-07-28 16:32
Från [email protected] (Teskedsgumman)
Då man skaffar stora mattor med hårt botten så tänker man inte ofta på hur man ska få dem tvättade då det blir dags för den rumban.

Åtminstone tänkte inte jag på det då jag skaffade min 2x3 meters luddiga matta till vardagsrummet, som var av bra kvalitet och rätt så förmånlig.

Där låg den på golvet och var länge och väl så vacker, den passade precis i mitt vardagsrum. Tills jag i våras skulle ta bort den då den började se GRÅ ut i stället för finfin vit och den "plötsligt" var i skriande behov av tvätt.

Mattrullen var stor och otymplig, den vägde mycket och där landade den i tamburen, hälften liggande i trappan, hälften på golvet som en bortglömd trasa då jag äntligen fock den hoprullad. Out of sight, out of mind eller nåt liknande, förutom då jag skulle dammsuga, då den var ohjälpligt i vägen och jag svor över att jag över huvudtaget skaffat den. Men....så förflöt en liten tid.

Att föra den till tvättinrättning var definitivt ett nej, för det skulle ha kostat mera än mattan var värd, men att tvätta den själv vid matt-tvätten var inte heller ett alternativ, för aldrig i världen att jag skulle ha orkat lyfta den till mangeln, inte ens om jag skulle haft någon som hjälpt till. Så deadend igen. 

Katterna härjade på längs den, drog sig fram med klorna, spionerade bakom den och tyckte den var en bra spångbräde då de av någon anledning skulle upp i trappan med full fart. OCH.....så förflöt en liten tid med allt annat som fanns på agendan.

Tills vi var på väg upp till Kokkola och jag ringde min förra arbetsplats där det finns ett stort tvätteri för att fråga om de ännu tvättar stora mattor med tryckspruta. Ja, jag började få smått panik över vad jag skulle göra med mattan och skam den som ger sig.

Men nej, de hade slutat med det för några år sedan eftersom mattorna, precis som jag skrev, var för stora och tunga att hantera. Men hon rådde mig att tvätta mattan vid 24Pesula i Kokkola, eftersom de har en "tasopesukone" för mattor med hårt botten som är billig OCH bra!

Jag googlade https://www.24pesula.fi/tasopesukone och sanna mina ord, att få tvättat mattan på 6m2 för ca.25€, DET var något för mig. Mattorna (ja, det fanns flera än en) skulle med upp till Kokkola!

Fast då började hjärnkontoret göra sig påmint, om det finns en sådan maskin i Kokkola och kedjan har tvätterier också i Södra Finland, då ska de väl i jämställdhetens namn även ha den här typen av maskiner också här nere? Japp, ny googling, i St.Karins fanns närmaste apparat och då övergav jag tanken om att rouda mattorna land och rike runt.

Så, den här veckan var vi med en kompis dit och tvättade mattor. Ja eller, maskinerna tvättade och vi snarvlade under tiden. Jag tvättade 4 länga mattor i en maskin a'18€ (där kunde man max. tvätta två 140x200cm mjuka mattor tillika), en stor yllematta i en annan a'18€ och min största matta i tasopesukone a'24,70€. Så för ca 60€ hade jag tvättat 6 mattor som blev handduks-torra (och hanterbara) och som jag sedan hängde ut i solen då jag kom hem.

Det ända jag saknade var doften av tallsåpa, men får väl skvätta ut några droppar då jag sätter mattorna på golvet. 

Lätt som en plätt, rekommenderar verkligen!

Egna chickennuggets

2019-07-28 15:33
Från [email protected] (Teskedsgumman)
Jag har länge tänkt på att göra egna chicken-nuggets och nu då jag igår fixade till en sallad av lokala råvaror så hittade jag ett recept som verkade lovande och som jag modifierade så det till en del skulle passa på basen av vad jag redan hade hemma.

Här kommer receptet. Även om det står LCHF så kan alla äta det, men man har tagit detta i beaktning genom att använda mandelmjöl i stället för tex. skorpmjöl och tillsatt ost i paneringen.


Chicken Fingers LCHF / Paleo

Marinad:
1 dl olivolja
3 msk balsamvinäger
2 msk tomatpuré eller krossade tomater
2 msk soja
1 msk sambal oelek
2 finrivna vitlöksklyftor
lite salt och svartpeppar

1. Blanda alla ingredienser i en skål med tätt lock eller i en minigrip-påse du kan sluta till ordentligt.

Kyckling:
ca. 1kg kycklingfileér (jag köpte två paket a´410 gr.)

2. Skär fileérna i jämnstora bitar/långa remsor. Av en filé får man ca.4 bitar.
3. Lägg dem i marinaden och låt dem stå i kylen ca.2 timmar eller över natten. Sväng på burken/påsen nu som då så marinaden fördelar sig jämnt bland bitarna.

Till paneringen:
3 ägg

5 dl mandelmjöl
150 gr. parmesanost
1 tsk salt
1/2 tsk malen svartpeppar
1/2 tsk malen chayennepeppar
1 tsk lökpulver
1 tsk vitlökspulver
1 tsk paprikapulver

Gör detta just innan du tillreder nuggetsen:

4. Vispa äggen på en djup tallrik och ställ den åt sidan.

5. Finriv osten och ställ sedan in den i kylen igen.
6. Blanda de torra ingredienserna på ett fat/mindre ugnsform med kanter
7. Tillsätt den rivna osten i den torra blandningen och blanda om ordentligt så du får en jämn blandning.

8. Sätt ugnen på 225C

9. Ta fram en stor ugnsplåt och sätt ett bakplåtspapper på den. Beroende på mängden kött och bitar kan man behöva två plåtar

10. Doppa broilerbitarna i äggen och skaka av dem

11. Rulla dem därefter i mjöl-ost-blandningen så att den täcker bitarna ordentligt

12. Placera dem på plåten med lite mellanrum

13. Grädda mitt i ugnen i ca. 15-20 min. beroende på bitarnas storlek. Sväng efter halva tiden.


Egen erfarenhet efter första försöket:

Enligt receptet jag hittade på nätet ska man olja plåten och det medförde att paneringen drog i sig olja och nuggetsen blev inte så frasiga som de borde ha blivit och en del av paneringen fassnade på plåten. Därför skrev jag nu, med facit på hand, att man sätter dem på ett bakplåtspapper. Eller t.o.m på ett galler ovanpå plåten. Men har som sagt inte testat detta ännu.

Ida tyckte att nuggetsen var lite för starka men jag tyckte de var jättegoda och mycket, mycket smakligare än butikens nuggets. Kommer nog inte skaffa dem nå mera nu.

Vi åt dem med chilisås och en grönsallad innehållande isbergssallad, gurka, gul och röd tomat, sommarlök med skaft, vattenmelon och fetaost, samt vitlökssalladsdressing.

Hos oss skulle satsen räckt till about 3 pers. men för någon kunde den räcka till 4 personer eller bara åt två :D

Joka tapauksessa, SUOSITTELEN!





Vem är jag?

2019-07-27 22:40
Från [email protected] (Teskedsgumman)

Aiheeseen liittyvä kuva
Via arbetshälsovården kom jag i kontakt med en väldigt bra arbetsplatspsykolog C som verkligen kan reflektera och ställa rätt frågor.

Jag har bara träffat henne några gånger, men nu har jag som hemläxa att fundera och svara på tre frågor:

1. Vem är jag?
2. Vad behöver jag?
3. Vad vill jag?

Det kunde ju vara lätt att svara på fråga nummer ett tex. mamma, dotter, syster, arbetskompis, vän och djurvän. Jag behöver en ny bil, lite mera pengar på kontot och jag vill hinna med en massa. Men, det vore alltför lätt. Skrattretande lätt.

För nu blir det mycket mera utmanande, eftersom tanken är att jag skall skala bort alla de roller jag blivit given eller själv skapat och se enbart på mig själv som människa, på den JAG är, på mina EGNA behov och på vad JAG vill.

Mitt innersta jag.

Den personen, den själen, ska jag nu försöka gräva fram långt in ifrån, hitta nycklarna och låsa upp extremt fastrostade dörrar och pika ner några murar, vada genom en massa kaosvatten och klättra över höga berg för att nå fram.

För mitt innersta jag, i sin helhet, det finns gömt därinne, kanske till och med glömt till en del.

Men jag skall göra mitt bästa, det lovar jag.

Kuvahaun tulos haulle who am i

Fast 
Vem är DU?
Vad behöver DU?
Och vad vill du?

Kuvahaun tulos haulle who are you

Sommar & sol på Sandudden

2019-07-27 09:46
Från [email protected] (Teskedsgumman)

Sandudden.

Simstranden i Dalsbruk väcker många barn- och ungdomsminnen med gassande sol, varmt vatten, massor med människor som pratar och skrattar, barn som plaskar i strandskvalpet, men framför allt minnen av många sommartimmar på stranden med kompisarna.

Kuvan mahdollinen sisältö: taivas, ulkoilma, vesi ja luonto

Idag sår jag både medvetet och omedvetet frön till kommande barndomsminnen för min yngsta dotter. Och det här är ett av dem. Morgonsim vid Sandudden med en kompis som sovit över hos oss.

Kuvan mahdollinen sisältö: puu, taivas, ulkoilma, luonto ja vesi

Inga andra på stranden än bara vi där vid kl.8:30. Solen värmer redan, havet glittrar, några båtar susar fram långt borta och en ensam segelbåt är på väg mot nya äventyr. 

Kuvan mahdollinen sisältö: ainakin yksi henkilö, taivas, puu, ulkoilma, luonto ja vesi

Två fnittriga flickor som skrattande plaskar runt i vattnet likt två glada fiskar, hoppar från bryggan och dyker ner mot bottnen efter sand och för att se sig om i den klara vattenvärlden. Skratt och glada rop varvas med vattnets kluckande mot stranden och måsarnas skri uppe i den klara himlen. Det är något magiskt över stunden där på stranden och kunde jag samla in dofterna, ljuden och synintrycken, så skulle jag spara dem på burk och ta fram dem en mörk vinternatt då snön yr kring fönstren.

Kuvan mahdollinen sisältö: taivas ja ulkoilma

I stället paketerar jag varsamt in dem i mitt minne, där jag skall spara dem för kommande stunder och jag är så oändligt tacksam över just den här stunden, här och nu. Att få sitta här vid havet, en skön sommarmorgon, i världens vackraste skärgård med dottern simmande som fisken i vattnet, vad kunde vara bättre?

Kuvan mahdollinen sisältö: puu, taivas, kasvi, ulkoilma, luonto ja vesi


Vintertid

2018-10-29 18:50
Från [email protected] (Teskedsgumman)


Vintertid passar mig perfekt, jag tycker det är fantastiskt att ha ljusare morgnar och mörkare kvällar eftersom jag under veckorna inte är ute sent om kvällarna och ifall jag vill gå på länk så passar de upplysta gångbanorna mig helt fine. Och nu får man sova en timme längre på morgnarna också, DET är lyx fast jag brukar vara morgonpigg.

Och eftersom jag är en myspysare så tänder jag lite extra ljus i höstmörkret, tar en kopp varmt te och kryper in under en filt, med en lintott bredvid mig på ena sidan och till och från en hel massa djur på den andra.

Inte alls så illa skulle jag vilja påstå.

I'm organised, can work under pressure and manage my time accordingly.

Vad ska jag skriva om?

2018-10-28 19:09
Från [email protected] (Teskedsgumman)
Plötsligt fick jag för mig att öppna min bloggsida utan att egentligen ha tänkt på den på väldigt länge. Ja, eller bloggen och tanken om att skriva igen har nog dykt upp, men hastigt flugit förbi i mina tankar utan att jag, av någon anledning har tagit tag i den.

Jag vet inte nu heller vad jag skall göra med min blogg, men att skriva är ett sätt för mig att klä mina känslor i ord, någon form av terapi skulle jag vilja påstå och jag skulle kunna skriva en massa som berör mitt inre. Ja, SKULLE KUNNA.....

Det som dock får mig att bli lite irriterad är att jag egentligen skulle vilja skriva mycket mera än vad jag har mod att göra, gå mera in på djupet om många saker, vara mera personlig i mina texten, blotta mig själv och mina innersta tankar för att själv få mera ut av själva skrivandet. Och för att ge läsarna en inblick i alla de berg- och dalbanor man slungats i. Men.....jag tvekar ändå och vet inte riktigt varför eftersom jag vanligtvis är rätt rakt på sak.

På sociala medierna skriver väldigt få om hur ens liv egentligen ser ut, man sätter ut sin historia, sockersöt och honungslen och jag har egentligen inte aldrig förstått VARFÖR man gör så? Och nu menar jag inte att man borde skriva om hur gubben periodsuper , pengarna är slut eller att man själv mår psykiskt dåligt, men det där att måla upp en fasad som inte motsvarar verkligheten.....gör man det för att man själv mår bättre av det, att man blundar för sanningen eller för att man vill hålla allt innanför lykta dörrar? Vilket man i och för sig har rätt att göra, en privatliv är ens privatliv, men jag har aldrig förstått varför man MÅSTE få allting att se så bra ut? För sanningen är ju nog att ingen av oss går genom livet som i en solskensdans hur än man skulle vilja det.

På facebook ser man för varje dag sina minnen bakåt i tiden och ibland förundrar jag mig över att det finns stora tomrum i min historia. Men då jag ser vilka år som fattas så kan jag direkt relatera till händelser som varit så stora och svåra att jag helt enkelt inte hittat något positivt att skriva om just då. Eller så har jag spytt upp gallan brutalt, kanske inte sagt rent ut vad det varit frågan om, men ändå gett ett intryck av att allt varit åt helvete eller att jag varit riktigt, riktigt trött. Fast jag har inte ens ORKAT hitta på en massa duttedull då den lyst med sin frånvaro och jag skulle aldrig kunna töja på mig själv så mycket att det skulle vara möjligt. 


det jag kanske borde göra är att skapa en anonym blogg där jag KAN skriva om allting rakt upp och ner utan att alla vet vem jag är? Fast vem skulle då läsa den bloggen, jag vill ju att mina vänner och bekanta också skulle läsa den.

Och egentligen har det ingen betydelse vad andra skriver och hur de väljer sätta ut sina liv på sociala medier utan frågan om vad jag själv kan tänka mig att skriva om. Ja, så vad ska jag skriva om? 

Kusin vitamin

2018-01-27 13:06
Från [email protected] (Teskedsgumman)
Jag har, enligt mitt eget mått räknat, rätt många kusiner eftersom min pappa hade 7 syskon och min mamma en bror. Alltsom allt är vi snabbt räknat över 20 kusiner varav kusin Camilla var min absoluta favorit. Hon visste massor redan som liten och kunde en massa, ja eller så kändes det i allafall eftersom hon var två år äldre än mig.

Vi träffades flera gånger om året, om somrarna ute på holmen Hemören eller på Vänö där vår farmor bodde och våra pappor vuxit upp eller så hos oss i Dalsbruk eller hos dem i Hangö. Vi hittade på en massa, minns speciellt då vi stal brännvin från pappas barskåp, blandade ihop lite av allt i en flaska för att det inte skulle synas att det minskat och höll på att spy upp allting då det smakade så förbannat illa. Kanske vi gjorde det också. Spydde. 

I något skede tappade vi kontakten, dels för att mina föräldrar skilde sig och vi inte längre sågs på samma sätt och så blev livet plötsligt mycket mera allvarligt med familj och barn osv.

Nu träffades vi dock via en slump i Jakobstad ifjol eftersom jag höll karriärträningar på samma ställe där hon fungerade som reseledare för en grupp grekiska musikanter som reste runt i Finland och höll turné. Vi träffades i lobbyn och hade typ 15 minuter tid att prata och vi hann med en hel del. Då var det ännu mycket oklart om jag flyttar nertill Södra Finland igen, men klart var att IFALL jag gör det så skall vi sammankomma och göra något unikt tillsammans. Ja, unikt enligt oss i allafall. 

Så sattes grunden till ett framtida samarbete. Trodde vi. Trodde jag. Eld och lågor var vi, fast vi ju inte visste NÄR och HUR det skulle ske. Idag, inte riktigt ett år senare, står en gemensam träff inför dörren, där jag representerar Ungdomsverkstaden och hon Västra Nylands folkhögskola. Visst, det finns också andra människor inkoppplade, väldig viktiga länkar i kedjan, men samtalet i Jakobstad var det som fick fröet att slå rot. 


Nu visade det sig att vi startat upp ett gemensamt projekt redan som 4-6 åringar uten på sommarön Hemören. Detta hade jag helt glömt, men Camilla påminde om detta för någon vecka sedan. Jag minns inte själva processen, men då jag fick bilden så minns jag stället. Vilket fick mig att igen en gång komma ihåg att jag som visualist inte klarar mig utan bilder. Men att hon kommer ihåg hur vi gjorde, tänkte och vad vi hade som mälsättning kan ju nog också ha att göra med att hon trot allt är betydligt äldre än mig 😄. Det brukar väl vara så att då man blir äldre så kommer man bättre ihåg det som skett för länge sedan, vad det verkar så är 40år tillbaka i tiden ännu lite suddigt för mig. Ja, jag är för UNG helt enkelt 😏

I allafall (nu citerar jag en del av det hon skrev), vi hade för avsikt att rada varv på varv med stenar för att få en hög borg vi kunde bo i. Hur vi skulle komma in i borgen var inte i det skede aktuellt, men utsikten var det absolut inget fel på. Den stora stenen  hade också  en funktion (den finns i själva verket närmare ringen än bilden vill låta påskina), den skulle bli övrevåning, så det var inget litet projekt vi hade på gång.

Hur det nu kom sig, så hade jag redan efter första varvet konstaterat typ att "det är tongt, jag orkar int mera". Så jag satte mig på övrevåningen och såg på när Camilla bar. Hon försökte få mig att engagera mig på nytt, men det lyckades tydligen inte. Och hon orkade, med denna bild som bevis, inte heller så länge, vi bar ju stenarna en bit därifrån. Dessutom var det sommar och varmt. Jag var nog latare än henne, eller kanske smartare, eftersom jag nog ville planera, men hon skulle få göra jobbet 😅

Men vilket fantastiskt minne!

Fast nu får vi ju nog hoppas att vi växt till oss och vårt spirande samarbete idag inte ser ut på det här sättet om 40 år, för då kan vi nog inte längre dra på att vi var små. Eller på att det var för tungt, sommar och varmt. 
.
Men det tror jag inte och nu faller jag tillbaka på diskussionen i Jakobstad där jag åtminstone kunde konstatera att vi har liknande visioner, tankar och brinner för att få till stånd någonting bra. Samarbete förutsätter också ett starkt förtroende och det känns tryggt att veta att det finns någon man känner sedan barnsben, som man kan lita på. Och inte att förglömma att vi har likadan humor, för det har vi.

Så nu skall vi tro att vi inte i nästa höst på varsitt håll, jag i min blogg och hon i sin kolumn, svär ve och förbannelse över den där förbannade kusinen som det inte alls gick att samarbeta med 😆.

Nej, det blir lite av en känsla av dejavú då vi nu efter många, många år sätter oss vid samma bord.
Du och jag, Camilla 💗





Messenger

2018-01-26 18:30
Från [email protected] (Teskedsgumman)




Tidigare skickade jag alla "viktiga" inlägg på Facebook till min egen sida, så jag skulle komma ihåg att läsa dem senare. Vadå viktiga? Jo allt jag snappade upp som jag kunde ha nytta av senare. Nå, viktiga och viktiga, kanske rätt ord vore intressanta, sådana som kom mig in på hjärtat, humoristiska och helt dorka juttun.

Uuuggghhhhh

Men läste jag inläggen? Nej, mycket sällan, för de försvann i en rasande fart ner i flödet eftersom jag är rätt aktiv på FB och jag glömde också vad det var som var SÅ viktigt att jag måste posta det till min egen sida så att ingen annan såg det. VERKLIGEN ett enerverande dilemma.

Så jag kom upp med en bra idé som gick ut på att jag i stället skickar allt viktigt till mig själv i messenger, ja för där figurerar ingen annan än jag själv. MED mig själv, inget som försvinner långt ner tack vare min egen aktivitet, en fantastiskt briljant idé måste jag säga. Jaoch ifall de försvinner så är det ända bara jag som samlar ihop ÄNNU mera grejs och mojs.

Nå, nu har jag samlat en hel del; recept, artiklar, sådant som har med återvinning att göra, massor som jag kunde ha nytta av att läsa med tanke på mitt arbete, bilder, aforismer, kost & hälsa, inredning, påminnelser, sex och hårstilar, ja precis allt som man kanske vid urminnes tiden klippte och klistrade in i ett hemligt häfte.
Shopping Cents : Confessions of a Bargain Shopper
Problemet här är dock att jag inte nu heller hinner läsa allt jag samlar på, allt kommer in via en fyrfilad motorväg i huvudet mitt och så söker jag en parkeringsficka (läs: maximalt stor parkeringsgrotta) där jag bromsar in, parkerar, låser, tittar mig över axlen och rusar iväg mot nya fantastiska inlägg, det finns SÅ mycket intressant.

Men var är bromsen människa? 

Jo, jag drar nog i handbromsen ibland, men det är så mycket jag borde få ta del av, lära mig och sedan förverkliga, jag borde klona mig själv så jag skulle hinna med allt. 

Men messenger skulle nog i det skedet få både stärv och stroke, då hela mitt hemliga häfte skulle  säga *puff*, lösas upp ch försvinna. Nu blir det ingen parkeringsgrotta nå mer, jag skall med jämna mellanrum stanna på en P-plats nära havet och läsa allting. 

Snart är jag SMART!

When you think about it, intelligence is a fairly broad term. Most of us are completely sharp in some areas but dull in others. Psychologist Howard Gardner asserted that we actually have “multiple intelligences,” and this infographic sums them up.

Fast det kan bli tufft. MYCKET TUFFT 😅

Sänghimmel

2018-01-17 20:58
Från [email protected] (Teskedsgumman)
Eftersom sovrummet, i väntan på stora, luftiga och ljusa utrymmen och en stor lottovinst, skall omvandlas till hobbyrum, så var det dags för sängen att flytta in i vardagsrummet.

På sätt och vis ingen dålig idé, eftersom jag har ett rätt stort vardagsrum och det faktiskt känns lite onödigt att ha sovrummet att bara.....ja sova i, så varför inte? Tankarna rann ut ur munnen innan jag hunnit tänka dem till slut och dottern blev eld och lågor. Sagt och nästan gjort, förra fredagskvällen släpade jag sängen in i vardagsrummet för att få en överblick på hur det sist och slutligen skulle se ut, ja om allt skulle gå att förverkliga över huvudtaget.

Men min "överblick" eller "testing-testing" brukar alltid få lite för mycket fart under vingarna och hur det nu var så fick jag några delar från en gammal vävstol hem hämtade från ortens återvinningsbutik innan den samma fredagen var till ända. Jag hade nog bongat dem redan några dagar innan, men fröet måste först sås och vattnas för att det skulle kunna växa, men med en jäkla fart började idéen sedan växa och knaka i huvvo mitt.

Delarna fanns inte direkt till försäljning där hos dem, utan var inklämda längst bak i i deras produktionsutrymmen, men killarna var snälla och släpade fram dem. De sågade dessutom, enligt givna mått, till några bräder utav gamla rödmylleplankor för att jag skulle kunna förankra delarna med varandra och också fixa en hylla uppe ovanpå. Och så körde dom hem dem. Där stod de så vackert uppradade utanför kyrkans sidodörr då vi kom hem med dottern efter arbetsveckan.

Jag släpade in allting i nedre farstun efter att ha kollat med kyrkvaktmästaren att det nu inte var någon på väg in den vägen samma kväll och så började tömningen av hörnet i vardagsrummet. I nåt skede kom jag underfund med att jag nog inte fixar skruvandet ensam eftersom delarna var något stora, så jag ringde systra mi, som kom för att hjälpa.

Vi bar upp allting och så var det bara att ta fram akkuborrmaskinen och köra igång. Man kommer faktiskt LÅNGT med kvinnokraft, en fantastisk idé 😁 och förbannat mycket jävlar-anamma. Fem fingrar och en knyck så hade vi stommen gjord.



Men vilken briljant idé hade jag kommit på? Jo, ifall jag skall sova i vardagsrummet så skall jag tammetusan ha en sänghimmel. Och det fick jag. Så nu sover jag i vardagsrummet under en helt egen designad sänghimmel, gjord utav återanvändningsmaterial och linnegardiner. Det är bara stjärnorna som fattas.


Ja och hobbyrummet 😏......

Att städa

2018-01-17 20:08
Från [email protected] (Teskedsgumman)
Jag har aldrig gillat att städa, det liksom inte funkar för mig. Jag tycker nog om då allt är rent, det doftar gott inne och man bara kan njuta av hur fint det är, men att komma igång eller ha rutiner beträffande städandet, jag bara inte lyckas med det.

@avaa g

Då vi var storfamilj i Kokkola hörde vi typ under ett år till en städ-ring, där ett visst antal hushåll hade anställt en städerska som kom hem och städade en gång/två veckor. Det var jätteskönt den dagen att komma hem från jobbet då det var dammsugat, golven var tvättade, dammet torkat och vessorna städade. 

MEN

det var ett jävla pådrag kvällen INNAN att STÄDA undan allting för att städerskan skulle kunna komma och städa......

Den här tanten skulle dessutom gå i pension följande år och då hon sedan en gång vart hem till oss och städat och inte märkt att nu behöver hon byta påse i dammsugaren, med den påföljd att dammsugaren sög in allt som kom i dess väg i maskineriet, så kom vi fram till att nu kanske vi inte skall göra detta längre. Jag ville inte heller göra henne ledsen så jag sade faktiskt ingenting om det som hände. Och hon var nog värd sin pension då den dagen hon fick slänga in städhanskarna.

Men jag lyfter hatten för dem som arbetar som städare eller "laitoshuoltaja" som det heter på finska. De personerna gör till stor del ett osynligt arbete och man tar för givet att roskisen är tömd på jobbet, utrymmena är rena och då vi har läkarbesök, barnen i dagis eller skolan, går till butiken eller banken (nå det är ju ganska omöjligt i dagens läge), åker buss eller tåg, så förväntar vi oss att det är rent och prydligt. Men tänk om ingen skulle sköta de jobben? Om allt skulle vara upp till oss själva, att vi städar efter oss? Vi skulle kanska snabbt vada i skiten.


En av mina goda vänner (hej hej, du känner nog igen dig 😄) var med och hjälpte till då vi skulle hålla Idas dop i Kokkola, hon fixade t.o.m. kryddpåsarna i alfabetisk ordning och det anmärkte hon på också nu, 7 år senare, då hon var och hjälpte till inför inredningstidningens besök, men hon hann inte (tror jag) gå igenom dem då för de är uppslängda på hyllan hur som helst.

Henne lyfter jag också hatten för, tänk att ha en sådan självdisiplin och faktiskt tycka om att ha ordning och reda, det är avundsvärda egenskaper. Då jag var hem till henne för en liten tid sedan så kunde jag bara gapa, grön av avund, det var så fantastiskt fint OCH städigt! Jag skulle också vilja ha det så, men plötsligt märker jag att allting bara flyter igen.

Oh, to be the 50's housewife!

Jag tror ändå att det är BRA att man inte gör det till ett monsterproblem, det där med att städa hemma, det GÖR inget fast dammtussarna tar sig en dans genom rummen eller om det ligger lite kläder och leksaker här och där eller om böckerna i bokhyllan samlat på sig lite damm eller finns staplade överallt. Själv orkar jag åtminstone inte få världens utbrott ifall det ser ut som det gör. För det gör det ändå. Nu då jag skrivit det här stycket så känner jag obönhörligt att jag sist och slut ligen försöker övertyga enbart mig själv att det är hej hoppsan med "lite" skit i knutarna 😄.

Checklista städningTorka golven VARJE DAG???


Joni åk 4 :)

2018-01-07 19:19
Från [email protected] (Teskedsgumman)
Den här texten plockade jag från min tidigare blogg, den bara måste få följa med också hit, min son skrev den då han gick på fyran, dvs. ca.2005 om jag inte riktigt missminner mig. Min bästaste son <3 



Hösten



Hösten regnar blött.



Jag är ute.



Löven faller kallt.


Jag går i skogen.



Glädjen värmer sakta.



Skogen är våt.


Hösten mörknar vackert.



Sommaren faller sakta.



Det är kallt ute.


Glädjen dansar svagt.

Jag känner det.

Doften av förmultna löv.


Havet lyser.

Jag går hem.

Värmen värmer sakta.


Storm

2018-01-07 19:15
Från [email protected] (Teskedsgumman)


Det stormar där ute så man trodde att man skulle blåsa bort då vi var ut med doggen. Och den känslan kommer inte i första taget för en mastodont som jag.

Här inne i kyrkan känner man inte av blåsten så mycket, det känns som att sitta i en varm, skyddad koja någonstans, det är endast då kvistarna från träden eller regnet slår mot fönstren som man reagerar över att det är rätt vilt väder där ute.

Men mig passar det bra, jag kryper ner med en riktigt bra bok på 900 sidor under täcket och då försvinner omvärlden i ett huj när jag stiger in i följande värld.

Tree House Forest by RealNam.deviantart.com on @deviantART

En riktigt bra inkommande vecka önskar jag er alla!




Me and myself

2018-01-04 20:35
Från [email protected] (Teskedsgumman)
Ibland blir jag riktigt, riktigt trött på omvärlden med alla dess påhitt och förväntningar.

Jag blir trött på att nyppa mina ögonbryn och att klämma finnar or whatever. Nu fick jag faktiskt Brynfix-presentkort till julklapp, sannerligen har någon annan också blivit trött på mina onyppade ögonbryn. Fast det är ju nog fint med snygga ögonbryn.

Jag blir trött på känslan att jag borde sätta makeup alla dagar. Jag absolut INGEN koll på hurdan makeup som är kvalitativ och som skulle vara enkel att få till, nu köper jag den makeup jag använder till nedsatt pris på Citymarket och vägrar använda mascara, utom i nödfall för jag hatar att tvätta av den på kvällen innan jag skall lägga mig. Det som inte redan trillat nedanför ögonen vill säga. Men vad FINT det är då någon har en välgjord makeup som får ens ögon att se större ut, kinderna att se högre och smalare ut och med en hy som får Snövit att gråta blod .

Jag blir ännu tröttare på att jag borde fixa håret alla dagar. Jag ser ut som Ronja Rövardotter i huvudet då jag stiger upp på morgnarna, alla morgnar! Jag har löst detta genom att använda mössa, lippis eller duk, så hejhej till alla er som funderar varför jag har mössa både inne och ute. Bad-hair-day. Håller i sig både sommar och vinter. Och samma här, jättefint då någon har håret lagat, jag vill OCKSÅ ha!

Kuvahaun tulos haulle älä valita

Jag blir väldigt trött om jag behöver göra nåt mera åt mina naglar än klippa dem. Att fila, måla och på nåt annat sätt underhålla dem skulle var fullständigt övermäktigt för mig. Mina intressen skulle bara förvärra situationen eftersom de ingalunda förebygger möjligheterna till fina naglar. Men snyggt är det med välvårdade naglar, inte kan jag annat säga.

Men jag blir riktigt förbannat, fruktansvärt trött på att raka mina ben och trött på att raka mig under armarna. Nej, jag gillar inte ALLS att håret växer, så jag gör det nog, men att komma igång, det är DÄR skon klämmer. Jag önskar ALLA skulle skita i att göra det, jag tycker vi kunde bli inbitna feminister allihopa, GRÖNA feminister, det är väl dom som har rätten att låta bli? Eller?

Fast....jag kom just på att jag kanske borde ha blivit MAN?! 

Libertine - - En 20-årings syn på sex, kärlek, relationer och livet

Jag har det ganska BRA faktiskt och jag bryr mig egentligen inte alls om vad som växer var eller om håret ligger intryckt platt som en pannkaka i en mössa tio dagar i rad, men ni vet, ingen rök utan eld 😅 Och jag ville ju inte ta storyn om bilen som läcker, baken och magen som växer, åldern som ökar och hemoroiderna och inkontinensen som tackgodegud inte ännu hittar hem till mej!

Godnatt hörni, imorgon är det fredag.

Hobby"rum"

2018-01-04 19:10
Från [email protected] (Teskedsgumman)
Jag behöver ett hobbyrum. Ett stort hobbyrum där jag kan bre ut mig med allt mellan himmel och jord som behövs för att kunna förverkliga alla större och mindre projekt som väntar på att se dagens ljus ännu under min livstid.

Keltainen talo rannalla: Modernia ja vähän väriä

Jag måste få utrymme för att påbörja ett projekt, lämna det i mitten och slutföra ett annat. Allt eftersom idéerna ploppar fram, material finns tillgängligt samt beroende på humör och olika känslor som bubblar upp till ytan.

Maybe a small area or even just a table that's all paint-splattered and stuffed with art supplies

Det finns faktiskt en STOR kyrkvind här ovanför lägenheten, jag kunde kanske komma överens med Gud om att få låna den. Jag undrar vad jag kunde erbjuda i utbyte? Sång? Musik? Skratt och glädje? En jämn ström med människor som vill titta in för Åååååa sig och Oooooooh:a sig över mina mästerverk? Jag vet inte riktigt, det finns inga fönster där och Gud han har en massa grejs och mojs där som måste få vara kvar. Han kanske inte ALLS vill att jag kommer och börjar rumstera i hans hus?

Master Printmaker | Sarah Amos Studio

Men hur som helst, nu slog det mig, jag känner några som är funtade precis som jag. Ja eller ditåt, jag får nog börja förbereda dem på att vi borde få igång någonting liknande som på bilderna här. De vet kanske inte om ännu att de är intresserade, men allt har sin tid.

Insane amount of stuff.

Det här var en riktigt bra idé, om man får skryta på sig själv (jo det får man), nu skall jag bara sova på saken. Fast jag brukar få problem med att sova då jag riktigt kommer upp i varv. Men det är en BRA sömnlöshet. Ja eller nog sover jag, men sedan vaknar jag mitt i natten, skriver ner ideérna i ett block jag har liggande brevid sängen och så somnar jag om. Ojoj, nu blev jag riktigt eld och lågor 😅

Gott Nytt År

2018-01-04 18:36
Från [email protected] (Teskedsgumman)
År 2017 kom och gick, innehållande både berg- och dalbanor, branta kurvor, uppförsbackar, nerförsbackar, men mycket lite tuffas längs raka sträckor.

Det är kanske så mitt liv alltid kommer att vara, jag kommer kanske aldrig att kunna leva utan vurpor, blåmärken och (bildligt talat) brutna ben för myntet har två sidor, jag får också uppleva mycket skratt och knasiga situationer, helgalna hopp och fantastiska upplevelser. Och om jag lärt mig något så är det att glädjas över alla små ting i livet, vara tacksam för en helt vanlig vardag och njuta av att göra precis ingenting.

Och i år.

I år skall jag satsa på mitt eget välmående. Jag skall ge mig tid att njuta av naturen och jag skall banne mig se till att någon vill ta mej med ut på havet. Jag menar, SÅ dåligt sällskap är jag väl ändå inte.... 😄 Jag vill börja äta mera rätt och röra mera på mig. Ja nu är ju redan hälften vunnet då jag skrev ner det hit i min lilla kristallkulsberättelse.

Jag vill satsa på mina barn, göra mera saker tillsammans med min dotter och hålla mycket kontakt med min son. Fast han är inte ALLS så uppåt om man ringer stup i kvarten, han blir mest irriterad 😏. Han har aldrig vart den som tyckt om dest vidare smalltalk, utan man pratar då det finns någonting att prata om. Aito suomalainen mies! Ja, men jag ska försöka i allafall. Och de skall alltid veta att jag älskar dem över allt på jorden.

Jag tänker också vistas med min syster och min mamma, med mina vänner och redan nu har jag knutit nya bekantskaper via tex.arbetet som kanske kan leda till vänskap i nåt skede, vem vet? Åtminstone vill jag vara en god arbetskollega, anställd och samarbetspartner. Jag vill också träffa mina kusiner och gamla skolkompisar, det är många jag inte sett på länge, annat än här på facebook då. Jag vill hålla kvar alla andra viktiga människor, se till att det finns tid även för dem. Fan hur många som kommer att känna sig antastade 😆

Jag känner att det pirrar i fingrarna över att få ta tag i någonting, göra något med händerna. Tidigare hade jag fullt upp i Kokkola med vårt egnahemshus, men utöver alla vardagssysslor så målade och tapetserade jag, restaurera möbler och använde mig av naturmaterial både inne och ute då jag inredde. Här i lägenheten blir det inte på samma vis att göra sådant, så det måste det bli en ändring på.

Jag brinner också för att få vara med och utveckla sysselsättningen på ön, mitt huvud är fullt av idéer, det känns som om det skulle behövas två av mig för att jag skall hinna med allt 😜fast jag ju nog innerst inne förstår vikten av att ta det lugnt och göra en sak i taget även på den fronten.

Sist men inte minst, jag skulle vilja skaffa mig en motorcykel och lära mig köra med den (låter väl rätt så naturligt), men det kommer jag nog inte att ha råd med. Så vi får skuffa fram den drömmen några år till.

Nej, NU sist och inte minst, jag skall börja teckna igen, läsa mera, använda gammalt och uppfinna nytt. Öppna fönstret och ta till mig doften av naturen, lyssna då vinden vyschar oss till sömns. Sitta ute på trappan och räkna stjärnorna, myggor kommer jag inte att behöva jaga för det finns inte i världen så mycket myggor här som uppe i norr. 

Jag skall finnas här för mina djur, skämma bort dem och ge ännu mera plats till dem i soffan, krama och "rapsuttaa" och tillsammans fundera över hur bra vi har det. Jag ska lära mig att dricka gott vin och ta en skaplig fest med mina vänner, skratta och uppleva gamla minnen, hitta på nåt idiotiskt som man bara gör med de bästaste av vänner eftersom man sist och slutligen behöver bli påmind att man lever bara en gång.

År 2018 skall bli ett BRA år!

Inredningstidning

2017-12-29 15:25
Från [email protected] (Teskedsgumman)
Jag har i början av december förverkligat någonting jag velat göra väldigt länge, men som inte blivit av, närmast pga. min livssituation och för att tiden inte räckt till. Drömmen om att öppna mina dörrar för en inredningstidning, för allmänheten.

Detta är nog en unik upplevelse, en once in a lifetime händelse, för jag skulle inte orka planera, bona och fixa många gånger så som jag och vi nu gjorde. Jag fick faktiskt tillkalla förstärkning för få allt på rätt köl, både min syster och två av mina goda vänner ställde upp, plockade, dammsugade, hjälpte Ida att få hennes rum i skick, tog ut Viivi på länk, diskade mm, ja jag skulle inte ha klarat mig utan dem.

Vi valde kärl, jag bakade skärgårdslimpa, vi funderade på hur det skulle löna sig att duka och inreda och Idas gudmor hade fixat bottnet till en marängkaka och hämtat blommor. Jag hade ingen som helst aning om vad jag skulle ha på mig, men då jag ännu efter midnatt moppade golvet och fortfarande hade en lista på 20 ogjorda saker så kändes klädvalet ganska lång borta.

D-dagen grydde och jag kavlade upp ärmarna redan i gryningen, jag tackade gudarna att reportern meddelat att de skulle komma först vid 11, i stället för 10 som vi först kommit överens om, för jag var på väg i duschen först efter 10 och about 15min. innan fotografen och reportern anlände var laxsoppan färdig. Idas håret började vi locka 10:45 och kakan fyllde jag först då alla redan var på plats och intervjun och fotograferingen var i full gång.

Jag levde kanske i den tron att reportern och fotografen kommer hem till en, pratar lite, går ett varv eller två, fotograferar och så är allt klappat och klart, bad mistake, det här räckte nästan fyra timmar. F-Y-R-A TIMMAR! Reportern sade det nog innan de kom, men det kändes ganska utopitstiskt, vad fanns det att fota här hos oss i FYRA timmar? Eller prata om i FYRA timmar :D ?



Men visst fanns det, allt gick bra, Ida orkade både från början till slut, djuren hängde med hela vägen, var av ena katten följde efter fotografen vart än han gick och Viivi försökte sitt bästa att posera fast tålamodet började tryta. Katterna igen hade inte för avsikt att sitta stilla, men visst kom dom med på bild dom också.

Fotografen tog kanske 400 bilder, jag blev intervjuad om alla grejs och mojs jag har här hemma, vad de betydde för mig, varifrån jag skaffat dem mm. Jag bjöd dem på mat och kaffe, de var verkligen ett bra team och lätta att prata med.

I januari kommer tidningen Meidän Talo ut, väntar med spänning på hur bilderna ter sig i både tidningen och på nätet. Jag har fått utkastet till bilderna och kan bara konstatera att de är verkligen professionella. 

Så vi återkommer till saken då.

En bok om livsglädje del 3

2017-12-29 13:49
Från [email protected] (Teskedsgumman)
Så jag satte mig ner och började drömma mig framåt. Till sommaren 2019

Brevet till en älskad vän.

Tack för ditt brev, det var så roligt att höra av dig, jag mår bra. Jag har flyttat tillbaka till min födelseort för ca 2 år sedan tillsammans med min dotter. Ett år senare flyttade också min son närmare.

Jag arbetar i ett sysselsättningsteam i vår kommun, där vi stöder och hjälper arbetslösa att hitta en bra lösning, komma ut i arbetslivet, hitta sin plats i samhället och vi försöker också motarbeta marginalisering. Vårt team är fantastiskt, det känns som om precis rätta människor har sammanstrålat för att tillsammans hitta unika och fungerande lösningar.



Vår familj hyr ett hus vid havet, med en härlig trädgård, brygga, båthus och en roddbåt vi använder då vi brukar lägga nät. Jag har en ateljé i samband med vårt hem där jag målar, syr och återvinner produkter som redan trott deras livscykel är förbi. Tji fick dom! Jag har också börjat skriva en bok, berättar senare om vad och så klart när den kommer att lanseras.

bilden tagen från www.lily.fi bilden tagen från meillakotona.fi
Vi sitter ute i trädgården om sommarkvällarna, röker fisk, hör humlor flyga förbi, en stilla bris söker sig in mellan äppelträden och för med sig en doft av havet som kluckar mot stranden. Fiskmåsarna tjattrar längre bort och ett svanpar med sina ungar simmar ofta förbi båthuset eller tar skydd där under stormiga nätter. Den gamla tanten i grannhuset sköter sina blomrabatter sjungande med en stor halmhatt på huvudet, vi hjälper henne med gräsklippningen, hon å sin sida bjuder på gudomlig äppelpaj och sommardricka.


Om morgnarna då den fantastiska solen stiger upp, blir jag alltid lika stum av vilken otrolig tur vi hade som hittade huset vid havet, det känns som om solen alltid når oss först med sina värmande strålar då hon sträcker på sig för att famna dagen. Min dotter leker indian med sina vänner, hon är brunbränd och hennes långa ljusa hår fladdrar i vinden. Hon skrattar och vinkar glatt med krigsmålning över hela kroppen, precis då jag öppnar de stora altandörrarna för att släppa in värmen i huset. Jag tassar omkring barfota på de slitna trägolven, nynnar för mig själv, klappar hunden, smeker katterna, ser mig i spegeln och ler.


Min son kör in på gården i en av bilarna han just bytt motor på och ropar titta mamma, nu funkar den precis som den ska. Han slänger sig ner i en av trädgårdstolarna och slöar en stund innan vi ror ut för att lägga näten. Vi konstaterar att imorgon får vi fisk. Mycket fisk.

bilden tagen från porvooninfo.fi 
bilden tagen från meillakotona.fi 
Jag ser mej omkring medan sonen ror mot stranden, havet som ligger spegelblankt med flötena guppande glatt på ytan, ungarna som leker i trädgården. Viivi skäller glatt vid havsstranden och katterna ligger utsträckta på de bästa grenarna i äppelträdet. Nu hör jag också ett doft brummande då mannen i mitt liv kurvar in på gården på sin motorcykel efter en lång arbetsvecka. Min släkt och vänner finns nära. Och framför allt mina älskade barn.

Bilden tagen från meillakotona.fi
Jag känner en frid jag inte känt på länge. Jag är lycklig!

**********
Då jag slutade skriva kände jag ett obeskrivligt lugn inom mig, handen krampade efter allt skrivas, men hjärtat sjöng och jag fick känslan av att min dröm inte alls vore omöjlig att nå. Kanske inte år 2019, men i något skede. 

Att skriva för hand fick det också, åtminstone för mig att kännas som mera verkligt, det fick mig att varva ner, koncentera mig bättre och glädjas över hur min egen handstil ännu också beskriver mig (i dagens läge då allting skrivs på dator) och texten kändes direkt mera personlig.

Jag rekommenderar den här resan till var och en som kanske skulle må bra av att stanna upp och fundera en stund, sitta ner och drömma sig bort, låta tankarna flyga, fantasin flöda. Eller så kanske du lever din bästa tid i livet JUST nu och bara skriver ner det, rätt och slätt, glad, lycklig. Livet är vad vi gör det till <3 


En bok om livsglädje del 2

2017-12-28 23:10
Från [email protected] (Teskedsgumman)
Eftersom bloggtexterna alltid ploppar upp så den nyaste syns först så tog jag mig friheten att sätta en rubrik numrerad med 1, 2 och 3 så du inte trillar in i den här historien från fel ända. Om du trots all förmodan ÄNDÅ gör det och kommit så här långt så gå tillbaka till första sidan och börja med del 1. Men det är helt okej att börja här också ifall du har för vana att läsa en bok från slutet till början.

I allafall.

Vi var inne på Ben Furmans bok om förlorad livsglädje. Jag måste tillstå att det kändes rätt så pirrigt att börja bena ur mitt eget liv. Nog för att jag alltid mer eller mindre varit vid mina sinnens fulla bruk, men det där med känslor är inte alltid något man kan styra. Och eftersom jag är en impulsiv människa som har svårt att hålla inne med hela repertuaren både från gråt till skratt så ja, det kändes lite pirrigt.


Det är för övrigt nu ni kan börja fundera om jag har alla indianer i kanoten, då det börjar kännas nervöst att föra en dialog med sitt inre. Vete fan hur många personligheter det ploppar upp.

Jag vill ändå låta dig ta del av den allra första uppgiften jag gjorde, kanske du också blir inspirerad och gör den, om inte annat så för att glädja dig själv. Första uppgiften ser ut så här, igen fritt formulerad av mig från finska till svenska:

"1. Föreställ dig att du om några år får en e-post av en gammal vän som flyttat till andra sidan jordklotet. I mailet berättar hon om sig själv, sitt liv och frågar hur du har det. Utgående från att du då har det bra - så bra att du känner att du den bästa tiden i ditt liv - vad svarar du henne dåi ditt svarsbrev där du berättar ingående om hur du har det?

INRE GUIDE (den här delen finns vid varje uppgift, PRECIS som att sitta mitt emot en terapeut) :D
- Vilket datum skriver du i brevet?
- Jag tänkte datera det 2-3 år framåt i tiden.

- Hur tänker du börja ditt brev?
- Hej X, det var länge sen sist, det var roligt att höra av dig.

- Och hur fortsätter du brevet?
- Jag blev väldigt glad av att läsa hur du har det och hur du mår och jag tänkte också berätta hur jag har det idag.

- Och här borde du väl säga att du lever den bästa tiden i ditt liv, eller något ditåt?
- Jag tänker inte skriva att jag lever den bästa tiden av mimtt liv, men jag kan skriva att jag är glad över att kunna berätta att jag nu mår bättre, för jag har länge haft det svårt.

- Du kan med några ord säga att du haft det svårt, men meningen med uppgiften är att du focuserar på de goda nyheterna och bara nämner att du haft det svårt, okej?
- Jag förstår, jag kan berätta att äntligen mår jag väldigt bra och jag har fått min livsglädje tillbaka.

- Det fungerar. Vad tänkter du berätta för henne om allt gott som tillhör ditt liv nu?
- Hjälp, det här är ingen lätt uppgift.

- Det är det inte. Fundera i lugn och ro. Det bir lättare då du kommer igång. Börja med EN god nyhet.
- Jag har flyttat tillbaka från staden till min födelseort. (HJÄLP, det här stämmer in på mig Lilla Teskedsgumman!)

- Nå ja, börja därifrån. Och sedan berättar du om allt du gör på din födelseort, vem du träffar, vad du jobbar med och med vilka trevliga saker du fyller din tid, låter det bra?
- Jo, det här blir nog bra.



En bok om livsglädje del 1

2017-12-28 22:28
Från [email protected] (Teskedsgumman)
Jag beställde i början av hösten en bok skriven av Ben Furman som handlar om livglädje, om förlorad livsglädje för att vara mera exakt. En bok som kan hjälpa en att så småningom hitta sin livsglädje igen, för att vara riktigt exakt. Boken är till för dem som vill bli frisk från en depression, utbrändhet eller från en svår händelse i livet. Jag vill också tillägga att den  är skriven för dem som vill öka sin livsglädje eller förbättra sitt psykiska välmående.


Eftersom jag känner till Furmans passion och expertis beträffande lösningsfokuserad terapi, att han förklarar saker och ting så en vanlig dude kan förstå (läs: jag) samt att detta är en bok fylld av uppgifter, tänkte jag att den eventuellt innehåller användbart material som jag kunde tillämpa i mitt arbete. Inte för att jag har tänkt hålla terapisessioner, utan för att via olika individuella upgifter samt grupparbeten få människor att fokusera på det positiva i livet.


Då boken kom på posten bläddrade jag snabbt i den eftersom jag hade brått med matlagning och dotterns läxläsning, den verkade bra och jag tänkte definitivt sätta mig in i den, men inte just då. Några kvällar senare då vi hade alla kvällsritualer, godnattsagan läst och just den kvällens funderingar kring skolan, pojkar, vänner och livet avklarade, så kom jag ihåg boken. Tillika jag drog ut den ur bohyllan föll ögonen på en stor, inbunden bok i rött, en bok min mamma köpt till mig för många år sedan. En bok med titeln "Min Bok" som dammat till sig ordentligt och som innehöll en massa tomma vita sidor, redo att fyllas av text. Text skriven av mig. Om mig. Av någon anledning tog jag också den med mig då jag kröp upp i soffan under en varm filt för att bekanta mig med Furmans bok.


Citerat från bokens första sida, fritt översatt av mig från finska till svenska:

"Läkarna kallar det för depression (depressio). I det finska språket talar man om "masennus". På arbetsplatserna använder man namnet utbrändhet eller burnout. Folket säger att man är oycklig. Unga säger att man är irriterad/det harmar eller att ingenting nappar. I den här boken används uttrycket försvunnen/förlorad livsglädje.

Människan kan förlora sin livsglädje av många olika orsaker. Han/hon kan förlora den tex. för att han/hon:
  • blir arbetslös
  • är tvungen att skiljas
  • blir sjuk eller handikappad
  • blir utsatt för ett brott
  • förlorar en människa som står en nära
  • känner sig annorluna eller utanför
  • förlorar en god vän
  • är tvungen att ge upp sina drömmar
  • blir oense med en person som står en nära
  • måste kontinuerligt känna oro och/eller ta hand om en närastående person
  • blir överbelastad av det ansvar och förpliktelser som samlats på ens axlar
  • varit med om någonting väldigt uppskakande
Ibland är orsakerna många och ibland försvinner livsglädjen fast det inte finns någon entydig förklaring och allting borde vara okej."



Då jag kommit så här långt och läst lite till väcktes tanken om att jag själv kanske borde göra uppgifterna först innan jag skulle använda dem i mitt arbete? Jag har gått en hel massa tillmötes, väjat, duckat, krupit, sprungit, suttit, legat, snurrat och hoppat och kunde bocka av en hel del av bara de exemplen som fanns nämnda ovan. Jag visste redan då att uppgifterna var krävande och ifall jag inte skulle kunna, ur eget perspektiv sett, reflektera över de saker jag senare kanske önskar ta upp bland andra människor, så skulle jag ingalunda kunna använda någon av dem i mitt arbete. Det kunde ju också komma att sluta så att jag inte använder någonting av detta, någonsin, i synnerhet om detta verkar bli för djupgående.

Nu förstod jag också varför jag av någon orsak tagit fram boken min mamma gett mig. Det var i den jag för hand skulle plita ner svaren, tankarna, drömmarna, ja allt som jag blev ombedd att skriva om.
Jag tog som mål att göra åtminstone en uppgift/vecka och för några veckor sedan startade min färd.






Tankar kring min gamla blogg

2017-12-28 19:18
Från [email protected] (Teskedsgumman)
Jag har sökt och sökt utan att hittta min gamla blogg jag skrev mellan år 2008-2012.
Man skam den som ger sig, hittade den via diverse sökord i min e-post, men nu har jag ingen som helst aning hur jag ska logga in så jag kunde föra över allt material hit till min nya blogg.

Sätter mig i stället ner och läser en snutt här och där och kan inget annat än konstatera att jag var nog en SuperWoman då, under alla de åren vi kämpade för hans barn rättigheter och möjlighet till ett normalt liv. Herregud vilken show, efteråt har jag många gånger, med facit på hand funderat om jag skulle göra om de val jag då gjorde, om jag skulle satsa så in i helvete på någon annas barn, ja om jag vore i den sitsen på nytt.

Men jag måste nog också tillstå att jag var otroligt lycklig då och förälskad i mannen i mitt liv. Jag kunde ha gått genom berg för honom och för oss, vi två och vår kompicerade familj och bildligt talat gjorde jag nog det också. Men då jag läser texterna idag får jag känslan av att jag aldrig mera skulle ta det anvaret och de berg- och dalbanorna på nytt om de skulle komma emot, som nya händelser alltså. Antagligen skulle varken huvudet eller kroppen palla 😏😅.

Men mycket glädje och skratt innehåller den också, saker som ännu också får mig att skratta, men också händelser som får mig att gråta än idag, förluster, förtvivlan. Stora saker som hänt i mitt liv. Men utan en snutta galenskap och vilda idéer skulle den inte ha varit det den var.

Jag funderade om jag skulle länka den hit, men nu väljer jag att inte göra det, kanske för att inte bli för mycket påmind av det förflutna och i stället ha en chans att blicka framåt via oskrivna blad.




Värderingar i livet

2017-12-27 19:39
Från [email protected] (Teskedsgumman)


Jag höll under en lång, lång tid av mitt liv med om ordspråket "ihmisille ei anneta enemmän kuin hän jaksaa kantaa", fritt översatt "man blir inte given mera än man kan bära".

Jag visste inte om ordspråket då min pappa så småningom dök djupare och djupare ner i alkoholismens vågor redan då jag gick i lågstadiet. Inte hade jag koll på det då heller när jag gick i gymnasiet och min mormor plötsligt fick en blodpropp i hjärnan, med den påföljd att hon aldrig mera blev sig själv igen och min morfar skötte henne ända tills han kom bort. Efter det tog min mamma hand om henne, tills mommo slöt sina ögon och följde efter min moffa någonstans långt bort.

Omvandling, Emoji, Mystery, Ande, Medkänsla

Så småningom då jag blev vuxen, bildade eget hem, blev sambo, fick barn och sedanmera gick en mycket svår skiljsmässa tillmötes började jag förstå att vi alla har ett kors att bära. Och ju längre jag levt, desto mera jag sett, hört och upplevt, desto mera finns vetskapen om att det bakom varje dörr, bakom varje ansikte finns en historia, olika livsöden, berg- och dalbanor man allt som oftast inte vet någonting eller mycket lite om.

Jag tror att det som sker, alltsom oftast sker oberoende om vi vill det eller inte, att vår väg är utstakad, skriven i stjärnorna, den har funnits där sedan urminnes tid, vägen du kommer att gå. Så är det bara. Att du sedan kan ta vissa valfria sidospår emellanåt, det är en helt annan sak.

Vinter, Snöfall, Kvinna, Christmas, Avgift, Sagor, Bön

Men ännu tillbaka till hur mycket vi som människor kan bära, i något skede började jag tvivla, fundera om det i allafall finns människor som är tvugna att ta emot mera än de egentligen borde behöva ta emot. Människor som gång på gång fallit djupt och haft alla "förutsättningar" att gå i väggen, sjunka ner i en bottenlös depression och stanna där utan att ens försöka ta sig upp mot kanten. Men som ÄNDÅ hittat krafterna, skakat av sig en del av förtvivlans och smärtans kedjor, för att än en gång resa sig och sakta men säkert ta ett steg efter det andra, i en annan rikting. Jag är ingalunda den enda som gått den vägen, utan en av många, många, som trots allt fortsatt sin färd genom livet. 

Men ibland, med ovannämnda facit på hand, funderar jag över varför människorna klagar över småsaker, över bagateller, spyr ut galla om sådant som egentligen hör livet till, som man själv kan ta tag i, som man själv är herre över? Nu påstår jag inte att det som för mig ter sig som en bagatell inte kunde vara en stor sak för någon annan, men gnäll, gnäll och åter GNÄLL, DET gör mig väldigt irriterad. Jag har lärt mig att ifall jag gnäller, har jag också ett ansvar att få till stånd en förändring, åtminstone föreslå en förändring. 

Mannen, Stress, Manliga, Ansikte, Vuxen, Ung, Personen

Nå, det blir problematiskt åtminstone gällande vädret för det är alltid för kallt, för varmt, för blåsigt, för stillastående luft, för vått eller för torrt. Men som någon sa: vi HAR nu ändå ett väder! För övrigt så slutar jag ofta lyssna då man hör samma visa om och om igen, för gnäll uppstår oftast då man har det för bra. En ordentlig orkan eller svältperiod skulle snabbt få slut på gnället över hur Kalle parkerat Mercan sin vid butiken. Typ. Förstår ni min point?

Det andra jag ALDRIG har godkänt är förtal, att man myglar bakom ryggen på någon och på sätt eller annat vill göra den andra illa, är skadeglad och småfittig mest hela tiden medan man där emellan ler och gör sig till. Jag har aldrig godkänt det i mitt arbetsliv, aldrig heller i mitt privatliv. Det är konstigt, men jag har allt som oftast kunnat läsa mellan raderna, jag har, förutom några få gånger, alltid kunnat förutspå om någon är ute efter någonting, om man har en baktanke. Jag läser också lätt av vibrationer i människan, kroppsspråk och tonfall och vet ofta mycket mera än den andra önskar. Bra eller dåligt? Det beror på utgångsläget.

Rakkaus, Suhde, Kumppanuus, Avioliitto, Avoimuus

Men allt det som med årens lopp har skett i mitt eller andras liv runt omkring mig, det har framför allt fått mig ödmjuk inför livet och idag har jag en stor önskan om att kunna hjälpa andra människor att kanske hitta en lite rakare väg att gå. Inte för att min väg skulle bli något som helst rakare, men för att jag kanske har någoning jag kan ge andra. Det får jag göra i mitt arbete, men jag tror också att jag anses vara en god vän, en ok syster, dotter och lite hönsig mamma bland dem som finns runt omkring mig. Ja ibland är jag kanske inte den allra bästaste, men dalbottnar och bergstoppar har vi väl alla. 

Jag värdesätter också väldigt högt förmågan att kunna vara ärlig. Ärlig mot andra, men framför allt att kunna vara ärlig mot sig själv. För mig betyder ärlighet i samspråk med andra människor att din handskakning är stadig, att du ser mig i ögonen då vi pratar, att både du och jag talar om saker och ting med dess rätta namn, att vi värderar varandra för dem vi är och för dem vi kan bli. Jag tror att den förmågan sitter i ryggraden. Eller så inte.

Identitet, Mask, Förklädd, Tänkesätt, Vem Jag Är

Och det där med att kunna lyssna. Lyssna till andra, lyssna till sitt inre, vara genuint närvarande, finnas där för andra, finnas där för sig själv. I dagens samhälle är det inte alltid så lätt att ge sig tid att stanna upp och lyssna, men för mig är det guld värt att kunna det. För mig har det alltid varit lättare att vara en god lyssnare tex. som vän än att lyssna till mig själv och mitt inre. Det jobbar jag på ännu idag och kommer säkert att få göra hela mit liv. Men jag har haft "turen" att ha en kropp som säger stopp på riktigt de gånger huvudet inte gjort det. Då har jag vart tvungen att vika in på en busshållsplats och se mig själv i spegeln, höra vad mitt innersta har att säga ig. Det har minsann inte varit lätt alla gånger.

Tystnad, Tomhet, Zen, Void, Fråga, Profil, Huvud, Emoji

Och sist men inte minst, jag har genom livets alla svängar fått lära mig styrkan i det lilla ordet "förlåt". Styrkan i att kunna medge då man har fel, att kunna stiga fram och be om förlåtelse, att stå för det man gjort/orsakat omedvetet eller medvetet. Samt förmågan att kunna förlåta. Själv har jag alltid haft lättare att be om förlåtelse än att förlåta om någon gjort mig riktigt,riktigt illa. Och det har hänt några gånger. Inte många, men några. Jag tror i allafall på godheten i människan och jag tror på framtiden, att jag med mina egna val kan påverka åtminstone på en del av vad som sker. Det tror jag alla kan.

Liiketoiminta, Idea, Tyyli, Käsite, Tavoitteet

Vi är alla människor, på basen av vår omgivning, vår uppfostran och det liv vi levt och lever har vi alla våra egna värderingar. Jag säger absolut inte att mina värderingar är de enda rätta, men jag valde att lyfta fram just dem som är viktiga för mig. Kanske jag någongång får veta också dina värderingar. Tills dess, ha det bra!


Nainen, Maaginen, Mysteeri, Totuus, Täällä, Nyt


Min sons kloka ord.

2017-12-27 16:39
Från [email protected] (Teskedsgumman)
Tanken på att flytta hem hade nog mognat inom mig mer eller mindre under hela vintern och våren 2017 fast jag inte visste om det då ännu. Före det velade jag fram och tillbaka med än det ena, än det andra, men våren 2017 då lediganslogs den tjänst jag har idag.

Jag trillade över annonsen på mol.fi om jag inte minns fel då jag nu som då kollade utbudet på ön. Den tilltalade mig direkt och lite i smyg ringde jag kontaktpersonen för att fråga mera. På basen av det bestämde jag mig att "kokeilla kepillä jäätä" och satte lite ännu mera i smyg in en ansökan.

Ja, för jag trodde väl ändå inte att jag skulle få den. Och inte skulle jag kanske nu ändå heller flytta. Men inom mig kände jag ett förväntansfullt pirr. Min ansökan var välformulerad och jag hade stor arbetserfarenhet inom områden, min ubildning kanske inte var riktigt det som söktes, å andra sidan var inte en social utbildning ett krav utan annan lämplig utbildning kunde även tas i beaktande.

Så jag väntade. 

Och väntade.

Och väntade.

Jalat, Seisova, Odotetaan, Ristikkäiset, Kaupunkien

Tills det en vacker dag droppade in ett mail där jag blev kallad till intervju. Jag vill minnas att man kallat in 5/9 personer till intervju och jag var en av dem. Jag, som bodde i Karleby, hade min familj där, mitt trivsamma arbete, mitt hus och lån 😏, den enda sökande som inte bodde på ön. Jag blev kallad till intervju.

Utan att berätta något egentligen för någon så bestämde jag mig för att delta i intervjun, fast jag nog  då ännu också tänkte att någon annan får tjänsten. Men intervjun gick bra och det var en fundersam kvinna som körde tillbaka upp till Karleby. Åter igen kände jag det där förväntasnfulla pirret i kroppen och jag började på allvar fundera hur jag skulle göra IFALL OM ATT jag skulle få arbetet.

Nu var det dags att involvera mina bästa vänner, bolla med dem, fundera på vart jag var på väg, på RIKTIGT alltså.

Och åter igen väntade jag.

Och väntade jag.

Och alla väntade, alla vi som visste hur mycket som stod på spel.

Kello, Seinäkello, Katsella, Aika, Vanha, Numerot

Och vi väntade inte förgäves, i slutet av maj kom beskedet, jag var välkommen som ny handledare vid Ungdomsverkstaden ifall jag ville ta emot tjänsten. Beslutet baserade sig på den uppfattning man bildat sig av mig vid intervjutillfället, min breda arbetserfarenhet och kunskap inom området samt på basen av de uppgifter verkställande direktören där jag tidigare arbetat hade gett.

Jag var HELT omtumlad, fast jag fick lov att fundera på saken över veckoslutet. Tack, tack, det fanns all orsak att stanna upp och fundera. Allra, allra mest funderade jag över hur jag skulle kunna lämna min son kvar däruppe. Jag tog honom med här nerifrån som 9-åring till en helt okänd omgivning och nu skulle jag eventuellt ta mitt pick och pack och flytta ner igen. Utan honom. Jag visste nämligen att han rotat sig så bra därupppe, han skulle inte flytta ner. Inte nu i allafall. Så mina känslor av glädje brottades med ännu större känslor av skuld, ångest och förtvivlan.

Epätoivoinen, Surullinen, Masentunut, Jalat, Kädet

Och rätt hade jag. Då jag berättade om chansen jag fått, då sade han det jag visste han skulle säga: Mamma, jag flyttar inte ner, men flytta du, om du vill. Då kändes det ännu värre, vilken hemsk mamma jag är som ens tänkt tanken, vilken mamma skulle överge sitt barn och flytta 550km bort? Ingen med ens en liten gnutta vett i huvudet.

Nainen, Epätoivoinen, Surullinen, Kyyneleet, Itkeä

Men så ställde han mig frågan: hur länge tror du mamma att jag tänkt bo hemma, jag är snart 22 år och har nog tänkt skaffa mig bostad så småningom? Jo, där hade han en point, min älskade, kloka son, fast själv hade jag inte tänkt den tanken. Ännu.

Men ju mera jag funderade så kom jag fram till att sant var ju det. Han hade studerat färdigt och fått arbete, förtjänade sjäv sin inkomst och betalade själv sina utgifter. Han hyrde en stor varm hall mitt i stan med en kompis där han fick meka på sina älskade bilar, jag såg inte mycket av honom och visst skulle följande steg vara att flytta hemifrån. Men ännu idag, rätt så ofta känner jag ett du-är-en-dålig-mamma-stick i mitt hjärta, han är så oändligt viktig, min fina, duktiga son.

Till sist och slut så var nog hans svar och kloka ord som fick mig att ta mitt slutgiltiga beslut och tacka ja till tjänsten. Min älskade son.

1477365_10204632382427008_1063681232550646531_nwww.hannoli.fi 





Cirkeln sluts

2017-12-26 18:44
Från [email protected] (Teskedsgumman)
För länge, länge sedan lämnade jag Kimitoön för kärlekens skull.
Flyttade med sonen, djuren och hela min egendom 550km norrut, för att börja ett liv i en stor, komplicerad nyfamilj. Jag levde till 110% som mor, bonusmamma, sambo och sedan mera hustru, studerande, anställd och vän, långt borta hemifrån.

Henkilön Henrika Tytärniemi kuva.

Det var skönt att lämna ön med dess vardagslunk, små kretsar och människor som rörde och förde i allas liv och leverne, skvallrade och var avundsjuka än på den ena, än på den andra, Dalsbruk-Kimitokonflikten, gnället, marret, nej tack och hej, leverpastej. Vilken frihet att komma till en större ort, med alla dess möjligheter, leva med mannen i mitt liv, se livet le och kärleken bära över alla hinder som kom i ens väg.

Inte för att jag någonsin brytt mig om vad folk pratar, jag har alltid gått min egen väg och kan både nu som då konstatera att den som inte vågar säga sin åsikt direkt till mig utan förtalar bakom min rygg, han/hon kan likväl hålla käften. 

Henkilön Henrika Tytärniemi kuva.

Men tiderna förändras, så också jag. I somras flyttade jag tillbaka till ön åter igen för kärlekens skull. Kärleken till mina närmaste släktingar, till mina rötter, till mina goda vänner som alltid funnits där genom alla svängar och törnar och även kärleken till naturen, till havet och skogarna. Till det lilla trygga samhället där alla känner alla, där ditt barn kan få en trygg upväxt, där du själv får lugn och ro. Där du kan be om hjälp utan att känna att du besvärar någon och där alla "morjenstar" på varandra. 

Henkilön Henrika Tytärniemi kuva.

Idag är det kanske inte så många som vet vem jag är, inte för att jag på något som helst sätt skulle ha blivit Ä-L-D-R-E, utan främst pga.mitt efternamn. Men vilken glädje jag känner att kunna säga att jag är Barbros dotter och hux flux vet så gott som alla vem jag är. Jag har känslan av att hon gjort bra ifrån sig eftersom ingen tittar på mig som någonting katten släpat in, utan tvärtom, ser uppskattade ut. Fast DET visste jag ju redan!

Henkilön Henrika Tytärniemi kuva.

Känslan kan te sig svår ifall man hela tiden bott här, man har kanske blivit blind för allt det positiva vi har runt omkring oss, men jag kan inte med ord beskriva lyckokänslan då min dotter fått vänner i ortens lågstadieskola, vänner från egen klass, vänner från högre klasser, skolkompisar som vet vad hon heter, hälsar på henne i butiken, vänner som vill träffas på fritiden och leka. En skola med ett fantastiskt Eftis, där hon blivit så väl omhändatagen, scouterna där ledaren söker barnen från skolan och där man vet att alla får vara med. Personal som reagerar ifall man är fundersam över någonting och verkligen gläds då de ser hur bra det går för dottern. Då en av dagistantorna sade att hon är precis en mini-Kiika, då blev jag så stolt att jag nästan sprack :,-D

En väldigt välkommen lyckokänslan sprids också inom mig då min syster bor på avståndet: en-backe-ner-en-backe-upp-en-backe-ner och min mamma samma + några raksträckor och backar till. Min bästaste vänner bor mellan 5-60 km bort, allt är fantastiskt nära, inga problem att åka till Kimito, Kasnäs eller Salo. Förstår inte alls tankegången om hur lång väg det är än hit, än dit, själv körde jag 100km/dag då jag bodde i Kokkola och arbetade i Jeppis. Om inte annat så njuter jag av sätta mig vid ratten och se bekanta och mindre bekanta byggnader, vägskäl, havet, åkrarna och skogen rulla förbi.

Henkilön Henrika Tytärniemi kuva.

Jag känner också stolthet över att kunna säga att jag är hemma från den Åboländska skärgården, från Kimitoön och då jag bodde där "långt uppe i norr" så klämtade en klocka för väldigt många då jag nämnde den saken. De hade besökt ön med dess fantastiska skärgård, de hade bekanta/släktningar som bott/bodde här eller hade en sommastuga de besökt under några fantastiska somrar. De hade besökt festivaler, tagit i land i våra hamnar, ja många minnen dök upp hos dessa människor. Men en sak de flesta nämnde var att de blivit väldigt vänligt bemötta av ortsborna här på ön och många hade fått nya vänner de nämnde med värme. Jag sträckte obemärkt på mig lite extra, för att vara en Kimitoö-flicka med föräldrar och hela generationer före dem som härstammar från "skärin", det kan inte alla skryta med :).

Henkilön Henrika Tytärniemi kuva.

Detta är bara en del jag fåttt uppleva under tiden där uppe och en ännu mindre del som turbulerat inom mig under den här hösten, men idag ser jag vår ö och kommun med dess invånare, barn, ungdomar, åldringar och sommarboende, händelser, företag, skolor, föreningar, sociala struktur, hälsovård, kultur och mycket annat som en plats där man kan förverkliga nästan vad som helst bara viljan att utveckla, kunskapen och förståelsen att dra åt ett håll finns. Vi är alla värdefulla!

Henkilön Henrika Tytärniemi kuva.

Cirkeln slut gott folk, cirkeln sluts, men innehåller så oändligt mycket mera än innan.