fordon från fordom

Hösten är här med avtagande växtlighet, kyla, mörker och dimma.
Garaget lockar allt mer och visst ha det blivit några timmar de senaste dagarna. Hyllan under instrumentpanelen i Anglian var ganska dålig och efter en inköpstur till Hammarn efter plywood tog jag itu med nytillverkning.
Det gick ganska bra även om nitningen bjöd på en den problem. Nu är finns det dock en ny hylla att montera. Färgen, någon rödbrun nyans, hittade jag tidigare på Biltemas hylla med olika bättringsfärger, om än ej exakt i nyans mot original stämmer den väl. Även ratten har fått en omgång med samma färg.
Sedan har jag fortsatt med bromsarna i fram.
Nya lager har ankommit från England och med hjälp av verkstadspressen gick det galant att montera de nya lagerbanorna. Knackade ur de gamla sedan rengöring och i med monteringspasta innan det var dags för ipressning av de nya.
Bromstrummorna bjöd på visst motstånd när de skulle återmonteras. Nya bromsband med uppenbarligen hög profil :-) höll emot men med list och lagom mycket våld fixas det mesta även trilskande bromstrummor. Mekaniska bromsar betyder stag, vajrar och olika former av hävarmar. Slitna leder behövde nya bussningar och en av dessa länkarmar hade fått så ovala hål för infästningar av dessa bromsstag så jag fann det för gott att svetsa igen hålen och borra nya. Det gick över förväntan och resulterade i en tät överföring. Nu väntar en grov injustering av bromsarna och montering av den nya bromsljuskontakten. När allt av detta är väl på plats blir det nog lagom att möblera om lite i verkstaden inför vintern så att 92:an får plats att övervintra i värmen. Det känns stundom som att projektet Anglia är övermäktigt med allt som ligger framför mig, men med ett steg i taget går det trots motgångar och bakslag nåt steg framåt allt emellanåt.

Även om det är någon månad kvar innan hösten och det fortfarande finns gott om göromål utomhus, så har jag smygstartat med lite garagetid.
Det är ju ändå en lämplig syssla när regnet smattrar på taket  och tvingar mig inomhus. Anglian har ju stått där i sitt hörn hela sommaren utan att det hänt någonting när det gäller återuppbyggnaden.
Bromsarna är ju fortfarande på agendan och nu har nya bromsband blivit nitade och det var klart att börja med att återmontera. Hela framvagnen har nu fått en total genomgång och mycket är nytt. Jag hade en fenomenal tur och fick tag i helt nya styrspindlar som betyder att det blir nya lager på nya fräscha axlar. Bromsdelarna försöker jag att så långt möjligt återanvända. Det blir en del riktningar och justeringar och uppnötta länkar måste fixas till.
Det finns ju mycket nytt att köpa från England men inte alla slitna delar kan fås utbytta dessvärre. Bromstrummorna har jag lämnat till en kompis som skall slipa dem en smula. De var inte så illa åtgångna men lite uppsnyggning skadar inte. Det skall bli spännande när allt skall länkas samman och det blir dags att försöka sig på en första justering av bromsarna. Det är en hel del mekanik som skall fås att
agera tillsammans och till detta också handbromsm
ekanismen.

Så är allt hö inne på skullen.
Nästan fullt blev det. Porschen skötte sig även om det var hårdslaget i år med tjockt och lite surt gräs i botten. Antalet hässjor blev lite fler än förra året och det blev till att hugga och vässa ny stör.
Det är konstigt att det är så skönt att få slita med detta, en dag med hässjning betyder att kroppen får ta i och den gamla gubben märker det väl genom att varje använd muskel och led ger sig till känna när arbetet är avslutat. Under den del av livet där kroppsarbete inte ingått i de dagliga rutinerna har ändå hela tiden ett behov funnits hos mig att arbeta med händer och med kroppen. Det är som om det är en nödvändighet för att helheten skall fungera, det fysiska blir en injektion som behövs för att intellektet skall fungera fungera fullt ut.
Att arbeta med hö har följt mig genom livet. När jag nådde ner till pedalerna på Fordson fick jag sitta och räfsa dagarna i ända och när kroppen blev lite större och starkare fick jag ta över störandet. Det var ofta tungt och svettigt. Då var antalet hässjor något annat än dagens hobbynivå på skördandet, 80- 100 hässjor ett bra år. När det var dags att köra in var det ett ansvarsfullt jobb att lägga lass. När den första pressen kom i bruk blev det dock lite lättare för att inte tala om när balvagnarna kom. Nu kör vi in löst på släpkärran, det är ju inte heller långt att köra.Teddy fick göra transporttjänst och fungerade också utan anmärkning.
Jag bjuder på några bilder från förr som avslutning.

Spindelbultarna visade sig göra motstånd och fullständig demontering av framaxeln måste till. Nu är den äntligen befriad från allt ovidkommande och nästa steg blir att försöka pressa ut bultarna för att kunna byta till nya bussningar.
Allt är beställt från England och är i detta nu expedierat och på väg. Jag har en längre tid tänkt att jag skulle behöva en verkstadspress för lite olika göromål och inför detta med spindelbultar och nya bussningar har jag gjort slag i saken och ser fram mot leverans av en 20-tons press. Den kommer att bli till nytta även längre fram.
Meden jag väntar på delar och press fortsätter jag med
bromssköldar och alla de delar som ingår i det mekaniska bromssystemet. Det handlar om rengöring och målning men kommer också att kräva renovering av olika armar som styr stag och vajrar eftersom en hel del av de infästningar som en gång varit runda blivit med tiden rätt ovala.Många delar finns att ersätta med nya men inte alla.
https://www.smallfordspares.co.uk/  har en välsorterad reservdelsbutik där huvuddelen av mina reservdelar inhandlas men jag upptäckte helt nyligen också http://thepopshop.org.uk/ som har en hel del som kompletterar behovet. Jag har nyss fått en leverans av nytt innertak bla.
Ja, projektet går sakta framåt, tålamod är mottot.

Anglian har varit på lackering. Det blev ingen lyckad historia. Dyrt är bara förnamnet och inte blev det helt ok heller. Men man får man ta det som det kommer och försöka gå vidare med projektet. Det är ju egentligen en kul bil som i sin  otroliga enkelhet tilltalar mig.
Efter återkomsten har jag tagit tag i att fixa bromsarna. Dessa är av den mekaniska typen som härstammar från bilarna barnaår. Ford Anglia behöll denna lösning till 1953 då en helt ny kaross lanserades men tro nu inte att engelska Ford släppte den gamla Anglian helt och hållet.
Tydligen tyckte man att en riktigt billig och enkel bil hade en marknad vilket resulterade i den "nya" modellen Popular som egentligen var en snikversion av Anglia. Mindre med krom, endast en vindrutetorkare, mindre strålkastare och en ännu mer spartansk inredning var vad man fick om man valde en Popular. Modellen med sina mekaniska bromsar behölls i produktion ända fram till 1959.
Bakbromsarna är nu fixade och jag har övergått till fram. Utslitna bussningar i spindelbuklten gjorde att jag har inlett demontering av hela framaxeln. Nya delar är efterskickade från England igen. Jag hoppas att Brexit inte sätter käppar i hjulen :-) för denna fantastiska tillgång till delar.
 Rengjöring och genomgång av bromsdetaljer blandas med mer handfast demontering. Funderar och skruvar vidare...

Det blev en tidig morgon i garaget idag. Efter en stunds eftertanke och koll i handboken men också lite konsultationer var det dags att göra det stora lyftet. När man som jag snöat in på ett bilmärke med sina egna konstruktionslösningar blir det som kanske är grundläggande för alla andra bilar det som kräver extra inlärning och så blev det med att lyfta ur drivpaketet i Anglian. Vad jag nu förstått är väldigt mycket i denna vagn ett arv från den tidiga bilhistorien med ikonen som stavas T-Ford som anfader. Eller är det en bilarnas anmoder?? Nåja det med bilars genus skall vi kanske inte ge oss in på, men ett kan konstateras: inte är de några "hen" i alla fall.
Motorlyftet gick fint och även växellådan är nu urlyft. Det återstår endast lite detaljer innan det är dags att anträda färden mot lackverkstaden. Jag kan konstatera att den engelska handboken skiljer sig från Saabens motsvarande på ett avgörande sätt. Kanske har det att göra med det jag skrev om dominansen på marknaden men det finns absolut inga beskrivningar om hur man tex. lyfter ur motorn eller växellådan eller över huvud taget själva demonteringsfasen. Det som beskrivs är hur man gör olika ingrepp i motor, växellåda, koppling osv. På något sätt förutsätts man förstå allt det övriga. I Saabens handböcker börjar det mera från ruta ett: Öppna motorhuven....

Ja så blev det söndag och "vintertid". Egentligen handlar det inte om vintertid utan det är ju faktiskt normaltid som infördes 1879 för att fram för allt möta kraven från den nya tidens utbyggda kommunikationer. Tågtrafikens behov av exakta tider blev ju ett stort problem när man på olika orter i landet hade olika tider och Sverige blev först i världen att lagstifta om "normaltid". Så tänk på det: Nu är tiden helt normal igen. Vi hoppas det blir så fortsättningsvis också.
Tiden på året gör det nödvändigt att planera fordonens förvaring under den kalla och mer stillastående perioden. Nu är det klart att Anglian skall fara iväg för slipning och lackning. Det har varit en tid av funderingar där frågan om dess vidare öden har pendlat mellan att behålla och att sälja vidare till nu till sist pendeln stannat på att behålla och att iordningställa. Bilens enkla charm vann. Det som också avgjort är att jag nu fått tag i en donator av samma modell som förhoppningsvis ger mig en ledning hur allt skall monteras och dessutom tillhandahåller en del saknade beståndsdelar. Donatorn har under ett antal år slumrat på High Chaparal i Småland som en del av dess bilmuseum men är nu i min ägo väntande på transport till Jämtland. Hur det kan bli...
Att bestämma färg är enklast när man vill vara strikt original.
Det kommer inte att vara ett bekymmer när Saab tt:n från 67 kommer så långt, valet silversand och en återställning till original är självklar. När det gäller Anglian känns originalets bleka beiga närmast militära kakifärg som trist för att inte säga urtrist. Efter att ha googlat runt har jag enats med mig själv om en två-färgs kombination eftersom karossens pressningar verkligen inbjuder till detta. Nu blir det svart och vinröd!
Nu återstår att lyfta ur motorn innan bilen får fara iväg till lackverkstaden.
Till följd av dessa planer har helgen ägnats åt att flytta om i garaget, 92:an har fått flytta in i sitt vinterhörn igen och lämnar nu plats för vinterns projekt som nog kommer att kretsa kring Porsche P111 som förhoppningsvis skall få nya skor i fram och ett fungerande elsystem och till sist lite allmän ansiktslyftning.
Ja det kan vara svårt att förutse hur allt utvecklar sig, jag har en tro som handlar om att framtid och hopp är sammanlänkade storheter både i smått och stort men till en del också hör samman med våra egna val nu har det för min egen del besannats då livet i övrigt visat sig erbjuda nya överraskningar som troligen kommer att begränsa tiden i garaget. Tänkte på det när jag demonterade körriktningsvisarna på Anglian. Åt vilket håll bär det av härnäst?

Jag har en särskild vurm för de enkla fordonen, de som försåg vanliga människor med möjligheten att ta sig ut i världen på egen hand.
De fordon som också gjorde vanliga hantverkare och arbetare friare och rörligare. Motorcykeln givetvis, 98:an och rödmyran, men kanske främst bilen som rymde en hel familj på utflykt. I takt med arbetstids- och semesterreformer ökade också förutsättningarna och säkert också längtan efter en egen bil. Efter kriget fans många svårigheter i det egna bilprojektet. För det första var det knappast alla som hade råd och dessutom var tillgången på nya bilar ganska begränsad genom importrestriktioner och fortsatt drivmedelsransonering.
Den första bilen för många blev en förkrigsbil från 1930-talet, kanske som för min far som ännu i början av 1950-talet rattade en Ford Eifel från 1938. En liten tysk Ford som senare avlöstes av modellen Taunus.
Det är därför inte så konstigt att det också gick att sälja nya bilar som fortfarande var närmare 15-20 år gamla konstruktioner och som också såg ut som gamla bilar även som nya, som tex. Ford Anglia. Även om också Volkswagen och Renault var förkrigskonstruktioner var dessa Porsche-konstruktioner på något sätt nyskapande och passade väl in i det behov av bilar som fanns. Strömlinjeformade och relativt ekonomiska både när det gällde bränsleåtgång, service och underhåll.Månadslönen för en arbetare låg 1950 på ca 550 kr vilket ger en årslön på runt 6000 kr. Det var också nästan uteslutande hushållets enda inkomst då kvinnorna var hemma med barnen.
Under femtiotalet utvecklades dock lönerna så att de vid ingången av de nya årtiondet låd en bit över 1000 kr i månaden. Under samma tid utvecklade bensinpriset måttligt.
Efter en sänkning av priset 1951 från ca 74 öre/liter till mer hovsamma 56 öre steg det sedan under årtiondet upp till det inledande priset för att 1960 åter ligga en bit över 70 öre/liter. Man fick alltså närmare fyra liter för en timmes lön i början av 1950-talet. Idag med 16kr/liter kan vi trots detta pris för en genomsnittslön köpa runt tio liter bensin, något att fundera över när vi beklagar oss...
När vi tittar på bilpriserna blir det svårt att jämföra. En ny liten bil som Volkswagen kostade 6300kr, alltså en årslön. Ford Anglia konkurrerade med ett pris en tusenlapp lägre men då fick du också en "äldre" bil. Idag kostar en ny liten bil kanske runt 200 000 men en "folkbil" som Volvo kanske det dubbla. Medellönen kan sägas ligga mellan 250-300000, kanske det inte är så stor skillnad? En sak är helt uppenbar och det är att bilarna blivit så mycket bättre. Det är omöjligt att jämföra då och nu i detta hänseende men när det gäller charm och personligheter då kan man som fordonsintresserad konstatera att allt blivit tämligen slätstruket. 
Bland annonserna från tiden kan man se att de svenska bilarna under tidigt 50-tal knappast alls annonserar, de sålde ändå allt de tillverkade. Standard Vanguard, en "Engelsman" i den lite större klassen folkbilar var ett mellanting av engelskt och svenskt. Den kom i byggsats från England och monterades samman av ANA i Nyköping.
Till sist kommer här en liten bild som illustrerar den växande importen från just England där inte bara bilar kom in över Nordssjön för att göra svenskarna till ett motoriserat folk utan också traktorer Fordson (på bilden) och givetvis också Fergusons berömda "Grålle"

Så var det dags att börja processen att få Anglian tillbaka in i bilregistret, en så kallad ursprungskontroll skall göras.
Ett kvitto med chassinummer, gamla registreringshandlingar och särskild ansökan är vad som krävs och så 600 kronor också förstås. Det påpekas tydligt att prövningen påbörjas först när pengarna kommit in på Transportstyrelsens konto.
Idag kom också ett paket från England med lite smått och gott. Det var vadd som så småningom skall vara under vinyltaket, en gummilist som skall hålla taket tätt och det mest imponerande: ett par nycklar som beställts efter numret på tändningslåset och som passade i alla bilens lås! Ja kanske det inte fanns så många kombinationer av lås men ändå.
Annars fortsätter jobbet med Saab -63:an , den blå, för att få den körbar igen Som det är i denna hobby så upptäckter man saker när man börjar riva och jag fann ett par rostskador i golvet när jag höll på och de skall nog fixas till och golvet skall få lite skyddande färg också innan den nya mattan kommer på plats. Fortsättning följer...

"När i North Shields i England man går iland
som kan hända ibland i England, ja-ja,
så ligger cigarrschappet Tiger Brand..."

Så diktar Evert Taube en gång och ger oss en ögonblicksbild av ett England som för länge sedan är förbi. Förbi är väl egentligen också den engelska bilindustrin med alla dess olika märken. Vi minns Hillman, Humber, Morris, Austin, MG, Armstrong Siddeley, Wolseley, osv. mängden av märken känns oändlig och kan kanske också förklara en del av orsaken till att de inte längre finns. Annars sägs ju det att det tillverkas bilar som aldrig förr i England i dag men då är det japaner och tyskar som ligger bakom även om enstaka kända namn lever vidare.
Ford Anglia är sedan länge en bortglömd engelsk skapelse, men den tillverkades faktiskt ända fram till 1967 med den då välkända sneda bakrutan (123E). Mitt projekt är en annan klassisk Anglia med många smeknamn, Ford Vinglia Svajmaster med hysteriska bromsar, 4 ståplatser, Korvstånd och två tum fyra. Enligt uppgift epitet som delvis beskriver bilens väghållning på ett riktigt sätt.
Nu har jag på något sätt övertygat mig själv om att få fart på projektet, www.smallfordspares.co.uk/ för väldigt mycket av behövliga delar och kommer att bli en värdefull leverantör. De försa beställningarna är redan gjorda. Idag tittade jag lite på taket som i plåtbesparande syfte består av ett vinylliknande tyg som på denna bil mer eller mindre blivit förintat, dock medföljde nytt tyg som så småningom skall på plats. Nu funderar jag också över lackning vilket torde göras före hopmonteringen. Jag måste rentav demontera skärmar innan det kan ske.
Färgen i original verkar ha varit beige men där tänkte jag mig att avvika med att låta den bli svart, tror det blir snyggt. M eftersom den ramlat ur registret. men först skall jag rulla igång processen med återregistrering. Jag har efter tips hittat det instansade tillverkningsnumret som sitter i främre delen av ramen. Det är inte lättläst, men det finns där och berättar att bilen tillverkades det första halvåret 1950. När den registrerades bar den  AC 9458 men flyttade med sin ägare gränsöveruppsyningsman Larsson till Gäddede 1952 och fick då Z 9116.
Saaben väntar på motorlyft för att utröna vad som hänt med kopplingen. Har beställt en hjälpreda till detta som jag nu inväntar innan fortsättning följer.

För den med en smula bensin i blodet är det alltid kul att bläddra i gamla motortidningar. Tidningar som i gamla höstnummer påminner om en vinter i antågande. Hösten framstår som förberedelsetiden för den annalkande prövningen: VINTERN.
Som fordonsentusiast är ju också vintern en prövning när alla fordon skall ställas undan i väntan på en ny säsong och planeringen för vinterns garagetid måste inledas. Hos mig är det för närvarande knappast någon brist på projekt. Det jag ändå saknar är en veteran för vinterbruk.
Det eländiga saltet som man envisas att strö ut om vintern omöjliggör egentligen tanken på att bruka fordonen om vintern, men nog kunde man kanske hitta en Saab v4:a lämplig för uppgiften... Nåväl, bläddrar vidare i tidningarna och ser att Saab är bilen för vinterbruk för en elektriker i Jämtland.
Vauxhall kanske också kan fungera  men en svensk kvalitetsprodukt med framhjulsdrift torde vara överlägsen i -30, särskilt med en tvåtaktsmotor som inte behöver veva runt en massa seg olja.
Det var nog inte bättre förr ändå om man tänker på bilars möjligheter att fungera på vintern. Däcken har genomgått en stor utveckling kan vi se och jämföra i dåtidens annonsering och att vara Volkswagenägare har nog också blivit lättare inte minst om vintern, behovet av extravärme är nog inte lika stort idag. Den alltid lika underhållande Georg Beverloo berättar i sina teckningar om förtretligheterna en vinter på 1950-talet. Allt har inte förändrats!

Det har varit paus i bloggandet denna sommar, först och främst beroende på att tre sommarmånader innebar en återgång i mitt gamla arbete som kyrkoherde. Nu är hösten här och efter en långresa till sonen i Blekinge och till dotter i Norge med mellanlandningar hos bästa vännerna utanför Uppsala är jag hemma igen. Jag hoppas nu på lite kvalitetstid i garaget igen. Med hem från resan söderut kom en sportratt till en av saabarna, i mitt eget tycke ett hyfsat fynd i fint skick som kommer att pryda sin plats i tt 67:an så småningom.
Sedan gjorde jag en avstickare till Dalarna och Säter för att få lite inspiration i arbetet med den gamla Anglian jag i ett ögonblick av bristande tankeskärpa köpte mig. Ibland är livet fullt av lustiga tillfälligheter. Jag köpte den bilen av en tidigare begravningsentrepenör som dessutom till stor del renoverats av personer i samma yrke. När jag knöt kontakten med Angliaägaren i Säter visade det sig att också han var i samma bransch. Det blev ett trevligt besök i Säter och med mig hem fick jag en bakre sidoruta, något jag definitivt behöver för framtida renovering.

Funderingarna för vinterns garagearbete, där jag kanske trott på att min tt 67:a skulle komma hem efter karossrenoveringen men förstått att den nog inte blir klar för än i vinter, har gått i banorna att Porsche-traktorn skall göras mer i ordning och att börja så smått med Anglian. Ladan har röjts och det gamla garaget likaså och fordon efter fordon har hittat plats för vintervila.
Mitt i höstfunderingar om fordonsförvaring till vintern och planering av vinterns arbeten i garaget havererar så kopplingen på en av mina favoriter, den blå 96:an från 1963.

Nu är den i garaget och förberedelserna för att lyfta ur motorn har börjat... Bytte förresten fjädergummina på motorcykeln, min Husqvarna m/28. Trodde det skulle vara värre än det var men med lite lätt tålamod och lite diskmedel att smörja med gick det galant.

Jag hade tänkt mig en sommar i fordonshobbyns tecken med resor till marknader och bilträffar men nu blev det något annat. Det blev återgång och återanvändning på mitt gamla jobb som kyrkoherde från maj till och med juli månad. Jag klagar inte, jag kunde ha sagt nej men nu blev det ja till att hålla ställningarna till ny kyrkoherde anländer i senare delen av juli.
Fordonen får då göra tjänst i vardagen för att göra det hela lite mer njutbart. Den blå 96:an från 1963 har blivit något av en favorit. Den drogs dock med en trist dörr på passagerarsidan där färgen bara var ett minne från tider som flytt, dock följde en burk färg med i köpet och en ledig dag blev det tillfälle att åtgärda. Resultatet blev helt ok.
92:an har varit en problematisk bekantskap på flera sätt, när nu motorn åter blivit försatt i operativt skick blev det dags för att få till en framvagnsinställning. Redan förra året bokade jag en tid på Autoservice i Bispgården men motorhaveriet kom då emellan. En spårkänslighet som gjort en tur med 92:an till en spänningsfylld upplevelse borde kunna åtgärdas med en riktig justering av hjulinställningen och på Autoservice fanns verktyg till en gammal veteran. Det var med stor spänning jag lämnade in den och ännu större spänning som jag hämtade ut den.

På verkstaden hade man hämtat in expertis i form av en tidigare generation verkstadsinnehavare som nu genomfört en välbehövlig justering där det flesta värden vid uppmätningen legat utanför riktvärdena.
Glädjen blev stor när jag fick upptäcka en helt annan körupplevelse där spänningen avlösts av en mer  njutbar och lugn färd. Men säg den glädje som varar. När jag en dag skulle ta ut den ur garaget var startmotorn helt död. Efter demontering ( mellan ett dop och en vigsel) konstaterades med hjälp av vännen O att en kolfjäder brustit och att den i övrigt var ganska full med rost och krävde en ordentlig rengöring. Nu pågår eftersökning av nödvändiga delar och den blå favoriten får rösta mig med en tur då och då.

Så blev det en bil till.
Egentligen kom den senaste i samlingen en Saab 96 från 1963 i min ägo redan i vintras. När jag av en händelse yppade min önskan att komplettera samlingen med en trubbnos för vännen O så visade det sig att han var villig att sälja och affär gjordes upp men bilen fick bli kvar under hans tak och beskydd till våren och vägarna gjorde det möjligt att hämta hem den.
Bilen är i ett helt underbart slitet bruksskick och om man kikar in på den här länken så kan man hitta mer om bilen: Saab 96 TT . Det är väldigt kul med all denna historik.
Så blev det den sista april och Valborg och tillfället att hämta infann sig. Hustrun skjutsade mig och lämnade av mig hos O. Hemfärden gick utmärkt och jag blev verkligen förvånad över hur tyst och fint bilen går, det är ganska stor skillnad på denna och 92:an. Trots endast tre växlar är den förvånande pigg och det har ju sin förklaring i att motorn är av senare datum och försedd med trippelförgasare. Nu närmast är det bokad tid för besiktning som jag hoppas skall gå bra och bli den sista besiktningen någonsin för bilen. De nya reglerna för fordon äldre än 50 år börjar ju gälla nu från maj månad. Annars är min ambition att behålla bilen i sitt lite slitna skick men att fixa till de mindre rostskadorna som finns och kanske lite uppfräschning av interiören. Det känns som en bil att använda utan att behöva vara rädd för att skada ett perfekt yttre.
Kvällen fick avslutas med en alldeles egen majbrasa som när den falnat en smula bjöd på en fin grillglöd. Vad vi grillade? Ja, det blev en klassiker bestående av "Hot dogs" bröd och räksallad. Enperfekt avslutning på en fin dag.

En sak är säker: Det blir inte den sommar jag tänkt mig. Efter viss tvekan blir det nu ett avbrott i pensionärstillvaron när jag återgår till mitt gamla arbete igen. Av olika anledningar har det varit lite darrigt med att få en efterträdare på plats sedan jag slutade. Efter en tid är det nu ändå klart att det blir en ny kyrkoherde i den senare delen av Juli månad. Till dess har jag lovat att rykta uppgiften.

Den senaste veckan har jag därför också ägnat tankarna åt det som varit. Det var i januari 2004 som jag först kom till Ragunda på min första prästtjänst. Här trivdes jag och blev kvar.
Jag har aldrig ångrat att jag ägnade sex år till att mitt i livet utbilda mig för att gå in i denna, för mig, helt nya uppgiften.
Att få finnas i en församling och att få vara med i människors liv på det sätt bara en präst kan, är verkligen något av det bästa man kan få göra. Inte minst handlar det om att verka för att göra evangeliet levande för nya människor, för nya generationer. I praktiskt arbete här i Ragunda och Fors betyder det att som kloka förtroendevalda förstått, satsa på de unga med dopet som utgångspunkt.

Men det betyder inte att det finns ordningar och företeelser i vår kyrka som man kunde önska vore annorlunda. Med åren i tjänst när man nöts mot allt det man inte gillar upptäcker man hur sega strukturerna är och hur märkligt det är att det som tillhör den 2000-åriga kyrkan med lätthet kan lämnas därhän medan det som kommit in i organisationen Svenska kyrkan bara under den tid den just burit namnet "Svenska kyrkan" tycks helt omöjligt att förändra.
Jag tänker bland annat på att det trots att statskyrkan blivit en fristående organisation fortfarande styrs enligt samma gamla kommunallag om än under annat namn och att det numera byggs helt nya hierarkier utan teologisk grund.
Den nya företeelsen som jag då tänker på är det som vuxit fram i spåren av organisationsraseriet som sopat undan de sedan medeltiden uppbyggda församlingsstrukturen. De nya stora pastoraten som enligt kyrkoordningen skall ledas av en teolog i form av kyrkoherden har visat sig helt omöjliga att hantera på detta sätt och då smyger något nytt in. Det nya har ett namn eller snarare en beteckning HR-konsult.
HR står för det fina Human resources men är ju inget annat än en ny kostsam administrativ funktion som tar resurser från kyrkans egentliga uppgift. Det är inte utan att man frestas tro att detta just är en uträknad tanke där man på detta sätt hittar nya vägar att tygla det besvärliga med kyrkan nämligen tron och uppgiften att föra ut evangelium till alla människor.
Det fanns en gång en socialdemokratisk dröm om en förstatligad kyrka där tankefiguren var att om man inlemmade kyrkans utbildning och inte minst dess självstyre i den statliga och kommunala sfären skulle den med tiden avskaffa sig själv. Det finns nog de som trott att den tanken var död men om man analyserar utvecklingen och dess totala frånvaro av teologisk/evangelisk grund när det gäller organisationen Svenska kyrkan finns det en hel del som kan besanna att tanken lever och rör på sig.

Men nu skall jag få gå i tjänst igen och få göra en hel del av allt det jag verkligen gillar att få göra.
I vårt lilla sammanhang kan man fortfarande slå vakt om den grundläggande uppgiften att fira gudstjänst, utöva undervisning, diakoni och mission.

Det har varit några turer sedan förra sommarens fatala händelse.

Det som skulle bli ett enkelt byte av topplockspackning slutade i en mindre katastrof med fyra avbrutna bultar hopplöst fast i motorblocket. Steg för steg löste sig dock problemet med hjälp av goda vänner med med kunskap och idéer. Idag blev det så dags att efter montering av motorhuv baxa ut den maroonröda drömmen ut i vårsolen.
Dessvärre blev det ingen riktig provtur eftersom vägen mer eller mindre skurits sönder av den nu pågående vårfloden. Förhoppningsvis blir det  löst till nästa helg.
Det blev lite tid att också justera lite på dörrarna som fortfarande inte är helt till min belåtenhet, men nu funkar de åtminstone att öppna från insidan utan problem. skraplist på förarsidan kom också på plats idag.

Livet är ingen rät linje, ibland krokig, ibland blir det stickspår, ibland så får man backa och börja om. En sak är tämligen klar tycker jag: Det blir inte som man trodde det skulle bli.
När jag passerat 25 och vi bildat familj var målet rätt tydligt att vi skulle bli bönder i utkanten av Uppsalaslätten. Vi hade möjligheten att ta över min mors föräldragård med allt vad det innebar. Som en förberedelse byggde vi vårt eget hus på gården och en vinterdag 1980 lades den första grundstenen och i januari 1981 anlände huset i olika block för montering.
Det var ett "Eksjöhus" med plats för en växande familj. Björn hade fötts året innan. Det var en tid när nästan alla vänner och bekanta i samma ålder också köpte eller byggde egna hus. Räntebidrag och skatteavdrag tillsammans med en allt snabbare inflation utgjorde en grundförutsättning för denna våg av nybyggen.
Vi hade snickare som gjorde mycket av jobbet men kalkylen krävde att vi också gjorde eget arbete. En som betydde mycket i allt detta var min far som förutom allt som hade med el att göra var en tusenkonstnär när olika problem behövde en praktisk lösning.
Även om allt var noga beräknat blev det av och till ganska nervöst ibland, om inte annat när alla räkningar landade i brevlådan. Jag minns när verandan skulle monteras och det visade sig att det var en felleverans. Den levererade verandan var av fel storlek men en rätt veranda skulle levereras. Problemet var att den levererades till ett bygge i Skuttunge...  Med en av fars gamla televerksduetter (han hade sådana som firmabilar) for jag iväg och på det förvisso rejäla takräcket lastade jag på en hel veranda.

Det blev tungt och om duettens vägegenskaper normalt inte var särskilt imponerande så blev de helt enkelt spännande med denna last på taket, men hem kom vi.
I maj 1981 kunde vi flytta in och huset blev vår bostad till jag i mitten av 1990-talet började den bana som sedermera förde mig till Ragunda och Jämtland. Då kom huset att hyras ut och vi flyttade till det gamla boningshuset på gården.
2008 lämnade vi för alltid Svista och Ramsta. Jag ångrar inte alls detta beslut. Det som en gång hade varit mitt paradis med jord, djur och skog fanns inte kvar på samma sätt längre.
De som alltid funnits där var borta och istället trängde sig det expansiva Uppsala in på knutarna. Vårt eget Svista fanns inte längre och vi kunde inte göra något åt det.
Jag har aldrig varit dit sedan dess och kommer inte heller att återvända. Numera blir det ett och annat besök på kyrkogården och det är nog.

Idag kom pinnbultarna från TA-motor och de passade perfekt utan någon som helst modifiering. När grenröret och avgasrör skulle monteras lyckades jag ju tappa en mutter ner i motorutrymmet.
Saaben har ju en heltäckande plåt under hela motorrummet så någonstans under motorn fanns nu denna mutter. Efter att förgäves ha krafsat med fingrarna så  långt det nu gick att nå kom jag på att jag hade ett litet verktyg för detta ändamål. en magnet!
Med magnetens i handen kunde räckvidden också förlängas och när jag stack ner den och drog ut den teleskopiska pinnen så hörde jag ett lätt klickande. Döm om min förvåning när den lilla 1/8 dels muttern som fattades på värmekåpan hade fastnat på magneten, muttern som visat sig svår att hitta någon ersättning till. Muttern jag tappat kom så småningom också upp efter en stunds fiskande och allt kunde så till sist sättas på plats och dras till.
Nu återstår bara topplocket innan det är dags att förhoppningsfullt dra i starthantaget och fylla verkstaden med aromatisk tvåtaktsrök.

Idag blev det en stund i verkstaden. Återmonteringen av motorblock blev det tidigare i veckan, och idag tänkte jag mig en fortsättning med förgasare och grenrör.
Pinnbultarna till grenröret visade sig bli ett litet problem när jag upptäckte att en av två bultar har försvunnit och vägrade låta sig återfinnas. Jag vet inte, men nog blir det av och till spilld tid på att leta efter antingen verktyg eller saknade delar trots att jag inbillat mig att allt lagts i ordning när jag plockat sönder objekten. Nu blev det att leta på nätet och att beställa nya bultar.
Saabklubben hade inga, däremot Norrlands custom som hade bultar med 3/8 unc-gänga i ena änden och unf i den andra. Dessa var dock på tok för långa för att fungera så nästa steg blev att beställa pinnbultar med rätt längd men då med unc-gänga i båda ändarna. När det nu blev dags att montera fick jag lite beslutsångest och scannade nätet en ytterligare gång och hittade på TA-motor i Luleå bultar som är väldigt lika, endast 3mm längre vilket bör funka. Mailade idag söndag och fick blixtsnabbt svar att dessa läggs på lådan imorgon. Till saken hör att denna firma verkar vara helt specialiserade på Cadillac, så nu blir det måhända lite amerikansk lyx under motorhuven på 92:an.
Istället för grenrör monterade jag istället tillbaka förgasaren. Ny packning förfärdigades av en tom mjölkkartong vilket jag fått lära mig är ett utmärkt packningsmaterial. Numer har jag också erfarenhet av att detta verkligen stämmer. Förgasaren är nu åter på plats.
Jag upptäckte när jag höll på att en liten mutter som tillsammans med ytterligare en liten mutter håller en kåpa på kylaren som fångar in värme till kupéfläkten var borta, likaså fattades en skruv på växellådans lilla titthål. Naturligtvis är dessa gängade i tum och inte i mm....
Jag hade dock turen att hitta en lämplig skruv i gömmorna. Muttern i dimensionen 1/8 tum var däremot en värre nöt. Det visade sig att tidigare nämnda Norrlands custom hade sk. plåtmuttrar i denna dimension och de fungerar troligen och är nu beställda.
Ja så är jag ändå lite närmare en återstart av det sovande kraftpaketet i 92:an....

Efter att ha givit upp ett tidigare försök att montera cylinderdelen , då att med fingrarna försöka klämma samman kannringarna samtidigt som cylindrarna sänks ner över kolvarna var det dags med nya krafter och med nya hjälpmedel.
Jag kan åter igen betona värdet av goda vänner i denna hobby, denna gång åter i form av vännen O som iordningställt två ringar som hjälpmedel för detta ändamål. Ringarna har en diameter som är samstämmig med kolven plus några millimeter, och en öppning som gör dels gör det möjligt att träda densamma över vevstaken men också att med en vanlig tving spänna in den över kolvringarna som en kolvringskompressor av mer vanligt slag. Efter att ha pillrat in kolvringarna på rätt ställe och med tvingarna på plats gled cylinderdelen på utan någon som helst hjälp av mer än sin egen tyngd. En lyckad afton blev det och nu återstår återmontering av förgasare och grenrör och till sist ny cylinderlockspackning och cylinderlock. Återkommer med vidare rapporter.

Gamla Fågel blå i Uppsala invid det idag bevarade CelsiushusetMed åren blir tillägnade kunskaper också minnen av en tid som gått. Idag kom jag att tänka på kunskapen att köra bio. Visst finns det fortfarande biografer men mina kunskaper kommer från den tiden då det fortfarande var film som i ytterst konkret form visades från 35mm filmrullar som i noggrann ordning spolats upp för visning från rasslande projektorer. Detta var den tid då osynlig skiftning av maskiner var ett adelsmärke för en god maskinist.Ja, man var ju maskinist i dess verkliga mening på den tiden. Allt började för min del genom min far som var engagerad i sin hembygd och kom med den briljanta idén att den lokala Lionsklubben skulle gå in och rädda ortens biografen. Biograf "Röda kvarn" inrymdes i ett hus mitt i byn sedan det byggts någon gång på 1930-talet, tiden hade försett det med föga vackra grå eternitplattor men den vackra neonskylten gjorde byggnaden ändå till ett märkbart inslag i omgivningen. Efter att ha drivits i privat regi i många år hotade en försäljning bioverksamhetens framtid och i detta läge kom 1977 biografen i klubbens ägo.
Man kan ana min fars egenintresse i det hela då han under 1950-talet jobbat extra som maskinist i Uppsala på den numera bortglömda biograf "Fågel blå". Jag kan minnas något tillfälle då jag fick följa med på någon matiné för att följa föreställningen från maskinrummet. I maskinrummet härskade den lätt respektingivande Hans Tillander som också var den som hjälpte oss att 1977 friska upp kunskaperna i den ädla konsten att visa film.
Det var givet att jag skulle hänga på och ingå som maskinist och med Tillander och min far som läromästare kunde jag rätt snart ta befäl över två gamla projektorer av märket Ernemann försedda med båglampor drivna av dels en omformare i källare och en jättelik likriktare i maskinrummet. Ljudanläggningen var en av AGA:s första modeller, en spännande röranläggning som krävde viss handpåläggning. Båglamporna hade "automatisk" matning av sina kolelektroder men det krävdes lite fingertoppskänsla för att ställa in dom. Det som hände var att om man matade på för mycket brann de ihop och om de matades för sakta slocknade ljusbågen, i båda fallen blev det mörkt i salongen. Helt klart var det spännande att genomföra en föreställning dessa de första åren. Om inte lamporna trasslade så kunde det hända att ljudanläggningen strejkade, ofta med en lätt suck och ett bifogat rökmoln. Vad som då tillgreps var att med en låda full med olika rör byta ut några som förhoppningsvis väckte det hela till liv igen. Ett annat moment var att hålla ordning på rullarna, alldtså de olika "akterna" av filmen. På projektor ett lade man på den första och på projektor två den andra och när den första rullen närmade sig slutet fick man ha uppmärksamhet på "skiftmärkena". Alltså märken som syntes i filmens övre hörn där de första märkena som uppenbarade sig var tecken att starta maskin två och när nästa märke kom föra över skiftluckorna som öppnade för projektor 2 och stängde för projektor ett. En vanlig långfilm ar kanske en 10 rullar medan de riktigt lång kunde ha dubbla antalet som tex. "Sound of music" eller "Ben Hur" och då gällde det att ställa upp alla rullar i rätt ordning. Nu vet jag inte om man skulle märka en felväxling i "sound of music"....  För övrigt sammanföll min karriär som biografmaskinist med katastroffilmernas era, den som inleddes med "Skyskrapan brinner" och "Hajen" och följdes av flera filmer på samma tema som understundom verkade var gjorda med samma manus.
Så småningom efter att jag lämnat Almunge moderniserade bion med ny ljudanläggning och moderna xenonlampor. Och med ens hade en stor del av spänningen i att framföra dessa maskiner försvunnit, men föreställningarna blev nog säkrare och bättre.
Nu vet jag inte vad som hänt med den gamla biografen efter den nya teknikens intågande, inga filmrullar skickas ju längre med järnvägar och bussgods kors och tvärs över landet, nu är allt digitalt...

Min barndoms Almunge var en självstyrande landskommun med närmare 2000 innevånare, en av de drygt 800 kommuner som återstod efter den första kommunreformen 1952. Det finns få saker som så tydligt påminner mig om en annan tid än just det som handlar om hur det politiska livet då och nu.
Det sista kommunalfullmäktige i Almunge kommun
min far är tredje från vänster i översta radenMitt i byn fanns Kommunalkontoret, det motsvaras av vad som idag kallas kommunhus. Med den förståelsen lockas vi lätt att föreställa oss en stor byggnad med en hel kader av olika tjänstemän, men så var det inte på den tiden, dessutom inrymde husets övervåning en lägenhet och distriktssköterskemottagning. I all huvudsak fanns som anställd personal med uppgift att utföra kommunens alla administrativa uppgifter, tre personer. Chefen för staben var titulerad "kommunalkamrer" han hade en sekreterare och så fanns också en tekniskt kunnig person benämnd "byggaren". I övrigt sköttes en mängd av de gemensamma uppgifterna av de förtroendevalda. Den politiska organisationen var inte heller någon större historia, där var givetvis Komunalfullmäktige och den av fullmäktige utsedda kommunalnämnden, en socialnämnd och en byggnadsnämnd och så givetvis en skolstyrelse.
Mitt emot kommunalkontoret låg lika centralt placerat, byns skomakeri. I skomakeriet residerade en av kommunens starka män, skomakaren. I denna person kombinerades förutom själva skomakeriet som omfattade det mesta från att få en ny sula på bästa gå-bort-skorna till seldon också ett kombinerat socialkontor och arbetsförmedling. Jag fick tex. mitt första sommarjobb på just denna förmedling. Det må säkert ha haft sina sidor att ha denna konstruktion men så vitt jag vet sköttes allt med stor integritet. Det fanns aldrig några antydningar om annat bland folk i gemen. Det är än i denna dag mycket enkelt att i mitt inre framkalla den väldigt speciella lukt som mötte en när dörrklockan pinglade i skomakeriet dörr.
Byggnadsnämnden på inspektion,
"Byggarn" till högerStyret som praktiserades i kommunen var ett majoritetsstyre som innebar att de blockbildningar som är så cementerade i nutid inte alls existerade. Kommunfullmäktige, kommunalnämnd och övriga nämnders ordförande hämtades från de olika partierna i fullmäktige, mer utifrån duglighet än politisk färg. Idag skulle nog detta kritiseras som ett odemokratiskt sätt att hantera väljarnas vilja, men det fungerade uppenbarligen ganska väl.
Min far var en av fullmäktiges ledamöter och även med i byggnadsnämnden därför finns också några bilder i mina gömmor som dokumenterar en del av denna epok.
Närmast i bild lutad mot bilen
står skomakare Löfgren Årsskiftet 1970-71 tog så detta slut när nästa stora kommunreform genomfördes och mer än 200 kommuner ytterligare uppslukades av större sammanhang. För Almunges del betydde det först ett länsbyte från Stockholms län till Uppsala län och därefter ett inlemmande i storkommunen Uppsala.
Förutom att som många andra kommuner göra en avslutande satsning i form av en gymnastik och simhall ställdes det till med stor nyårsfest vid skolan. Min numera bortgångne vän och skolkamrat sedan småskolan Å hävdade att han och jag påverkat våra fäder till denna festliga avslutning med helstekta grisar på skolgården, sång och musik mm. Hur det var med det låter jag vara osagt. Det som jag minns är att vi dock genom våra fäders positioner blev "provbadare" med egen nyckel till den nya simhallen och dess bastu innan den blev vederbörligt invigd, något vi ganska flitigt använde oss av.
En annan av de "starka" männen Ivar LundholmBland bilderna finns några från byggnadsnämndens besök ute i bygden, ett avser ett förmodat svartbygge och ett annat för inspektion av den nya idrottsanläggningen.
Om det var bättre förr? Nja, frågan kan inte besvaras eftersom det i så mångt och mycket var en annan värld och som nu i bleka minnen också riskerar att bäddas in i nostalgiska tankar, kanske mer förknippade med författarens förlorade ungdom än något annat.

PS. Upptäcker att fordonen på bilderna av någon märklig anledning är av SAAB:s tillverkning...

Det är säkert så att min far och hans intressen också påverkat mig och mina intressen. Jakt och fiske var något som uppmuntrades men också intresset för fordon. Min första motorcykel den helt nya Monarken betalade han glatt med motiveringen att mopeden jag hade var en gammal begagnad Puch som jag själv tjänat ihop till.
Far på Torslundsdagen med BM20Min far gjorde också sin nya hemort Almunge till sin, och engagerade sig på olika sätt i detta. Hembygdsföreningen eller som det heter i Almunge, Hembygdsgillet, blev något han gav både tid och engagemang. Genom sitt arbete som elektriker lärde han känna många människor i bygden och han lyckades på det sättet rädda flera byggnader som fick en ny plats vid Torslund som är Hembygdsgården i Almunge, bla. en torkbastu och den gamla torpstugan från Smedstorp. Under hans senare år blev uppgiften att bevara lantbrukets maskiner det som överskuggade det mesta, också här var det hans kontakter med bönder i bygden som gjorde att den ena traktorn efter den andra kunde räddas åt eftervärden.
Anton vid ratten och far på självavläggarenTillsammans med den gamla bilmekanikern Anton Douhan och den alltid lika fordonsfrälste Anders Karlsson fick traktorerna också liv igen. Där finns riktiga rariteter som en Lanz bulldog och även en väldigt fin John Deer som en gång gick vid Seglinge gård, här finns BM 10 och David Brown mm. En maskinhall restes också för detta ändamål. Som jag minns det var det inte utan knot i den övriga styrelsen som detta kom till stånd, det fanns krafter som inte tyckte att detta var hembygdsföreningens uppgift att bevara, men nog blev det så till sist och jag tror att det är en viktig del av dagens samlingar på Torslund.
Far vid spånhyvelnFör min far var det självklart att dela med sig av tid och kunskaper och att allt också skulle samlas som ett bygdens kulturarv. Det är kanske något att reflektera över i dessa dagar när fordonshobbyn många gånger mest handlar om pengar.
Ja, så det är kanske inte så konstigt att jag har blivit en fordonssamlare....

När vintermörkret, snön och kylan är som värst hjälper det att tänka lite framåt, på vår och på sommar.
Före - EfterI barndomen var förutom det jag tidigare berättat om, det som handlade om hö och arbete, också en chans till en semesterresa. Med några veteraner i garaget hägrar möjligheten och utmaningen att göra en liten nostalgitur under sommaren som kommer. Vilken bil skall jag ta? Ja, det får jag fundera på, roligast vore nog att våga ta 92:an, säkrast vore troligen v4:an. Tid finns ännu att fundera på den saken, möjligheten är ju nu dessutom utökad med ytterligare ett val i 96:an från 1963.
När jag bläddrar bland alla gamla bilder hittar jag en hel del som handlar om semester, det är ju inte så konstigt att just dessa stunder blev dokumenterade. Min fars tredje bil blev en Saab 92 från (om jag minns rätt) 1951. När jag föddes hade han fortfarande sin Ford Eifel från 1938 så den "nya" bilen må troligast ha inskaffats 1954. Jag minns att han berättade om den första långfärden som troligen var sommaren 1954 eller 1955 (jag var inte med utan lämnades i min moster Neas omsorgsfulla vård). Resan gick ganska långt söderut och ett bildbevis visar Saaben utanför Gyllene Uttern vid Vätterns strand. Under hemfärden hände det som var ganska vanligt om man hade en Saab vid denna tiden: den nöp.
Hem kom de dock och far berättade att han monterat ur motorn och fixade till den på köksbordet på Auroragatan i Uppsala. Nu när jag pysslat lite med samma sorts motor kan jag ana att det var fråga om att ta in övre delen av motorn och att kanske hona och att byta kolvringar. Efter den långa jungfrufärden blev det flera somrar med 92:an fram till 1959 då den byttes mot en Volvo 544, men det är en annan historia.
Jag minns fragmentariskt utflykter och resor med denna bil, bland fotografierna hittar jag både resor och det som verkar vara söndagsutflykter med grannar och vänner. En reflektion är att vi måste ha färdats fyra vuxna och två barn i den lilla bilen. En resa till Hälsingland tillsammans med fars kusin Allan och hans familj är rätt livligt bilddokumenterad, där familjerna hyrde in sig på en fäbodvall. Där var det inte bara Saaben som figurerar utan också Allans Ford Taunus, den där modellen med en jordglob i fronten. När jag tittar på bilderna är det lätt att se att allt var en annan tid, med korna och med älvar fyllda av timmer och handelsboden, allt detta som nu är borta och förvandlat till minnen.
Var det bättre förr? Jag tror inte man kan svara på det. Självklart är allt på det hela taget bättre, eller?Tveklöst är det så mycket bättre på det materiella planet men hur är det med oss som människor? På något sätt fanns i den relativa knapphet som trots allt rådde jämfört med idag, en hushållning med resurser som jag önskade att vi kunde ta till oss idag. Att tillverka bruksföremål med en medvetet begränsad livslängd tror jag var helt främmande, att inte tillverka allt med avsikten att det går att laga och förlänga livslängden var nog närmast otänkbart. Jag tror att om man tog klivet in från ett förgånget 1950-tal in i vår tid skulle häpna över det närmast religiösa förhållningssätt vår tid och många av dess människor har till konsumtionen. Konsumtionen har blivit den kraft som driver och "förnyar" allt. Dagens tempelbyggen är ständigt nya köpcentra runt våra städer, pilgrimsfärden går numera till Ullared...
Nåja, åter till verkligheten, dags att ta fram kartan och planera för sommaren semestertrip. Måste kolla tältet, sovsäcken, gummimadrassen och så har jag ju bäddsatsen till Saaben att kolla.....

I helgen som just passerat hade vi bestämt oss för att fara till stugan. Snön är ju ett hinder och kylan har också gjort att lusten att försöka sig dit varit begränsad.
Efter att vi kollat och upptäckt att det fanns skoterspår nästan ända fram och att det med bil några hundra meter när gick att ta sig dit och när termometern närmade sig 0-strecket for vi iväg. Snömängden gjorde det närmast omöjligt att skotta sig fram mellan hus och bodar, utan det fick bli att trampa vägar. Jag skottade dock fram badtunnan och bastun. När så allt var klart för det hägrande badet i tunnan med tillhörande bastu så ville helt plötsligt inte elverket gå igång, efter en stilla hostning kunde inget få liv i det. Jag kunde konstatera att det förmodligen inte kom fram något bränsle.
Det var inget annat än att ge upp, att försöka meka i meterdjup snö är inget alternativ. Dagen efter transporterades elverket hem och placerades i verkstaden på upptining.
Idag var det så dags att undersöka vad som felades. Döm om min förundran när jag upptäckte att tanken var helt tom, inte ett spår av bränsle. Det visade sig att det blivit en läcka där nippeln för bränsleslangen är skruvad i tanken, med en ny fiberbricka i stället för den tidigare o-ringen blev det tätt. Trots soppa ville den fortfarande inte och tändstiftet var torrt som fnöske om jag inte gav de en sup i luftintaget, alltså fortsatt felsökning. Bränslekranens kopp var ju full av den moderna bensinens avlagringar, en grå massa av obestämbart slag.
Undrar vad det är i det som man kallar bensin som resulterar i dessa konstiga utfällningar, troligen något som har med den stora inblandningen av etanol skulle jag gissa. Numera använder jag 98 oktan i de flesta småmotorer och äldre fordon och skillnaden är uppenbar. Efter rengöring också av flottörhus och flottör startade så motorn och nu verkar den äntligen fungera som den skall. Bad inbokat kommande helg!
Lite annat pyssel som föregått är att avtappningskranen på v4:an har blivit utbytt.
Det var helt uppenbart att den gamla kranen dragits sönder när någon tidigare ägare trott att ju hårdare man drar, tätare blir det. Kan bara konstatera att det jag predikat i familjen vad gäller tappkranar i kök och badrum också gäller här: Dra aldrig mer än att det tätar, om du drar mer förkortar du bara livet på tätningarna!
Cylinderblocket till 92:an är nu också rengjort och luckor och rör är återmonterade, snart blir det att sätta allt på plats i bilen, spännande!